Om varför situationsmodifiering och samspelsmodifiering ofta trumfar beteendemodifiering

Läser om beteendemodifiering och forskning kring hur barn och ungdomar lär sig. Det är rätt tydligt att barn inte lär sig av tillsägelser eller ens av att upptäcka att de gjorde fel, utan av att upptäcka att de lyckades med något. Misslyckandet är bara en signal som säger ”försök igen” till ett barn, medan det till en vuxen säger ”Låt bli det där (och försök eventuellt på ett annat sätt)”.

Det är orsaken till att beteendemodifiering i klassisk stil funkar annorlunda på barn än på vuxna. Vuxna går att bestraffa till inlärning, faktiskt lär sig vuxna i allmänhet av sina misstag för att det är bestraffning nog att upptäcka att man gjorde fel. Barn går bara att belöna till inlärning, till exempel genom positiv feedback. Och vad som är negativ feedback respektive positiv förstärkning, det varierar från barn till barn.

Själv minns jag att jag blev otroligt irriterad och störd över att få beröm som liten, särskilt i svepande termer som handlade om mig i stället för prestationen (”Nu var du duktig!” Eh… nej? ) , och alldeles i synnerhet över saker som jag själv inte uppfattade som en prestation. Och då blev ju den tänkta positiva förstärkningen de facto en negativ feedback, som utöver att den gjorde mig på dåligt humör faktiskt hindrade inlärning.

För att belöna till inlärning krävs alltså fingertoppskänsla och ett relationskapital som tillåter att man då och då bedömer saker fel. Ett säkrare alternativ är att neutralt visa på det som lyckats, och lita på att barnets hjärna har en utmärkt förmåga att fastna för just det som gick bra. De flesta barn utvecklas utmärkt av sig själva!

Ibland är det ju ändå så att vi vill ändra vissa beteenden, särskilt de problematiska. Och så vill jag slå ett slag för situationsmodifiering och samspelsmodifiering. Som vuxna har vi nämligen en hel del kontroll över de situationer som ofta går snett, och vad de innehåller för problematiska moment.

Om mina barn ramlar ihop IGEN i en slagsmålshög i kassakön på Coop Forum klockan sex på kvällen, då hjälper antagligen varken mutor, hot eller böner. Jag kan inte modifiera barnen till att inte råka i luven på varandra när vi kvällshandlar, men det mesta runtomkring handlandet kan jag faktiskt ändra på. I synnerhet om jag är lite kreativ och struntar i vad man ska, borde och måste, och i stället utgår från att här ska lösas problem. 😀

Kanske det är så att de inte klarar av att handla på kvällen? Eller kanske klarar de inte av just den här affären så bra? Kanske är det själva köandet som är för svårt, eller kanske är blodsockervärdet för lågt just den tiden som vi brukar handla? När samma problem händer IGEN, då vet jag att det finns ett mönster, och att jag kan hitta det och ändra förutsättningarna. Situationsmodifiering.

På ett liknande sätt – fast mer svåranalyserat eftersom det kräver att man betraktar sig själv utifrån och opartiskt – kan jag syssla med samspelsmodifiering. Det vill säga hur jag bemöter barnet och hur jag agerar. Kanske är det jag som är för trött för att handla klockan sex på kvällen på Coop forum, och därför inte håller barnen sysselsatta som jag brukar? Kanske är jag frånvarande och ser inte de små tecknen som betyder att nu är vi på väg mot konflikt? Kanske gör min egen stress, mitt kroppsspåk, tonfall eller hur jag reagerar i samspelet med barnen att de inte klarar av situationen, för att jag som vuxen inte styrde den åt rätt håll? Och kanske finns det något i situationen eller förberedelserna inför den som jag kan ändra, så att mitt beteende blir bättre och samspelet leder barnen rätt? Samspelsmodifiering.

Beteenden hos andra kan vi inte alltid ändra. Men förutsättningar kan vi ofta planera bort, och vår egen del av samspelet, det kan vi alltid se över. Därför är det ofta så att situationsmodifiering och samspelsmodifiering trumfar beteendemodifiering. Man skulle också kunna uttrycka det så kortfattat som författaren och föreläsaren Ross W Greene: ”Because kids do well if they can.”