Det massiva NEJet berättar att något är för svårt

Jag läste det första vi fick fylla i från habiliteringen. För att liksom komplettera remissen (som f ö kom tillbaka första gången). ”Beskriv vilka situationer som fungerar”. På det hade jag svarat:

”Det finns inget som fungerar. Jo, när hon får vara naken, utomhus, helt själv. För övrigt kan jag inte komma på en enda sak som fungerar.”

Tänk om någon hade stuckit Barn som bråkar i händerna på mig då. Vad många år av krigande vi hade sluppit. Så mycket mer vi hade lärt oss av varandra, jag och Mathilda. För i ett ställningskrig lär man sig ingenting annat än att skjuta prick och hålla huvudet nere. Ingetdera är värdefulla strategier i vardagen med NPF, tvärtom.

Kanske ett halvår senare sade en lågmäld specialpedagog med massor av pondus, och den enda vuxna utanför familjen som Mathilda någonsin gjort till viljes:

”Jag har funnit genom åren att när jag stöter på det där massiva NEJet beror det på att nåt var för svårt.”

Och när jag såg hur hon nästan alltid fick Mathilda att göra rätt, då förstod jag att den här kvinnan hade något jag inte hade: Erfarenhet och kunskap om barn som var just som mitt. Som inte följde mallen, inte gav sig för att jag höjde rösten och inte alls förstod vad jag menade bara för att jag förklarade i ord. Det var som om en helt ny värld öppnades, för en trött sjubarnsmamma som trodde hon kunde det här med barn.

Det där massiva nejet, har jag också funnit, betyder nämligen för det mesta att något är för svårt. Men ganska ofta är det inte själva den fysiska saken jag bad barnet göra, för det mesta är barnet visst fysiskt förmögen att plocka fram gafflar eller stänga av spelet. Ganska ofta är det någon annan funktionsförmåga som brister i stunden: Att förstå sammanhanget. Skifta fokus. Reglera sina känslor. Utöva självkontroll.

Rätt ofta, nästan alltid vill jag påstå, är det mitt fel när det smäller. Men lika ofta hade bara små justeringar, i min attityd och timing, gett ett helt annat utfall. Och det är fantastiskt att tänka på.

Jag har en dröm. I den drömmen slutar BVC och andra föräldrar att säga ”det går över” och börjar i stället säga ”det här borde ni få hjälp att titta närmare på”. I den drömmen slutar främlingar på stan att försöka uppfostra andras barn med hobbybemötande. I den drömmen tassar ingen, någonsin, runt ett barn, oavsett hur explosiv hen är. Och i den drömmen lyckas barn göra rätt, nästan jämnt, för att inget någonsin är alltför svårt, utan bara såpass svårt att de lär sig något.