Dagens lågaffektiva tanke kan tyckas en smula skrytsam, men håll ut, poängen kommer!
Jag har väldigt tjockt hår. Det är i det närmaste immunt mot försök att frisera, permanenta och delvis färga det. Det är i princip hopplöst att sätta upp, frisyrer av alla slag bara faller ut. Fina vännen som fixade mitt hår när jag gifte mig var nästan gråtfärdig över att håret liksom inte stannade där hon satt det. Och hon är skicklig! Det kan man kalla negativa saker med mitt hår.
Så till det mer positiva. Mitt hår kommer alltid att se likadant ut, oavsett om jag glömt att kamma det eller tillbringat en timme framför spegeln. Det har helt enkelt en egen vilja, och den viljan är att vara utsläppt, dela sig i en rak mittbena, locka sig åt precis de håll som är mest osannolika, samt se lite frissigt ut, som om jag klippt det i lager. Det har jag aldrig gjort. Jag klipper det rakt, resten gör håret på egen hand. Det växer snabbt, slits långsamt, går i stort sett aldrig sönder och är tjockt på en närmast besvärlig nivå. Jag måste verkligen gnugga skalpen för att få den ren när jag tvättar håret, och lågspolande duschar är det värsta jag vet, för det tar ganska många minuter att få ur schampot ur mitt tjocka hår.
Nu i veckan när jag opererats och tillbringat några dagar väldigt stilla samt använt hårovänligt desinfektionsschampo, fick jag en tova. Det händer mig i stort sett aldrig, så först blev jag förvånad. Men tovan var inte jättestor, och jag var ganska trött, så jag lämnade den där medan jag sov några dar och tänkte att jag får ta itu med håret när jag är mer rörlig igen.
Idag kom jag på att jag inte hade kammat ut tovan, så jag började kamma igenom håret i jakt på den. Fast tovan fanns inte kvar. Tydligen försvann den av sig själv så fort jag började vara uppe mer och tvätta håret med mitt normala schampo. Den bara ”föll ur håret”, på samma sätt som vilken håruppsättning som helst faller ur mitt hår, på allt från minuter till nån kvart eller så.
Att mitt hår vill se ut precis som det gör, och inte godtar några försök att forma det, kan man se på olika sätt. Man kan tycka att det är negativt, vilket i huvudsak sker om man är ute efter att förändra håret på nåt sätt. Man kan också se det som något positivt, vilket brukar vara fallet om man vill sköta det så lite som möjligt, och till och med glömma att kamma det vissa dagar, samt när man råkar få en tova som sen bara faller ur håret, alldeles av sig självt.
Det finns personlighetsdrag och personligheter som vi kan tänka på på olika sätt. När vi tycker de är negativa, brukar det bero på att vi försöker ändra dem, trots att det inte låter sig göras. Då finns en risk att vi glömmer allt det positiva med samma drag. Allt det fantastiska, starka, obändiga och unika som är den andra sidan av exakt samma mynt. Och det är ju synd!
(Ja, autism, jag tittar på dig. 
)
M som i underbar 