Bråkig

Ingen säger åt en Vasaloppsåkare att hoppa över blåbärssoppan och strunta i att vila, men nästan varje dag får vi med bråkiga hjärnor, det som bland annat kallas ADHD, autism, Aspergers, ADD, Tourettes eller DAMP, höra att vi borde skärpa oss. Vi får veta att vi kan bara vi vill och att det inte är dags för rast förrän om en kvart, fastän kroppen har sagt stopp och huvudet snurrar.

Mitt jobb är att skriva, ofta för större tidningar och inte bara i Sverige. Eftersom det gör mig till en halvoffentlig och lättgooglad person brottas jag ibland med hur öppen jag bör vara i en blogg som redan är väldigt personlig. Det här är ett sånt inlägg som jag tar lite sats för att skriva; inte för min egen del utan för att jag inte riktigt kan ”överblicka konsekvenserna av det”, som Bo Hejlskov Elvén brukar uttrycka saken. 😉

Konferens

Jag har tillbringat ett par dagar i Linköping på Autism- och Aspergerförbundets rikskonferens. Årets tema var problemskapande beteenden, ett ämne som ständigt fascinerar och utmanar. Men det är inte det som inlägget ska handla om, även om jag fått hundratals nya tankar och idéer varav en del säkerligen kommer att hamna här på bloggen så småningom.

Det som slagit mig särskilt, och som jag vill skriva om idag, är den effekt som uppstår när jag befinner mig i en miljö där alla är väl bekanta med kognitiva funktionsskillnader, eller det vi i dagligt tal kallar för NPF. Neuropsykiatriska funktionshinder.

Bråkig hjärna

Innan jag hade hört talas om ADHD brukade jag kalla min hjärna för bråkig. Den bråkar med mig. När jag borde koncentrera mig på en sak får jag tusen andra idéer, när jag verkligen vill lyssna flyter tankarna iväg och när jag hör ett ord kan jag inte stoppa den långa raden av associationer som gör att människor brukar kalla mig saker som ”kreativ”, ”energisk” och ”en fantastisk problemlösare”.

När jag tänker går det fort, ibland för fort. Med en psykologs ord gör jag åt ”mer energi per timme för att leva” än för folk i allmänhet. Det tar mig mer energi att  att starta och mer energi att stoppa. (Det är ett under att min vardag faktiskt fungerar för det mesta, nåt jag har mina föräldrar att tacka för  de lärde mig redan från start att det är viktigare att jag gör saker på mitt sätt och lyckas än att jag försöker göra på de andras sätt och går sönder på kuppen. Att handskas med sig själv är det allra viktigaste jag vill lära mina barn; för kan de bara det kan de lära sig resten själva.)

På särskilda villkor

Att sitta stilla i två dagar och lyssna på föreläsningar med en bråkig hjärna är inte lätt. Faktum är att det är supersvårt, oavsett hur intressant föreläsaren är, oavsett hur mycket ämnet i sig tilltalar mig. På en konferens i något annat sammanhang hade jag behövt anstränga mig till max för att hålla ihop, för även om jag är ganska avslappnad kring mig själv och gott kan säga till okända människor att idag har jag en dag när jag är mer hyperaktiv än vanligt, är det  ofta viktigt för mig att försöka smälta in. Leka normal, som många före mig så träffande uttryckt det.

Icke så när det är rikskonferens för vårt förbund. Mitt i ett pass viskade jag till mitt sällskap att jag inte fixade att sitta stilla längre och vandrade ut i mässhallen för att få lite lugn och ro. Ganska snart fick jag sällskap av andra i samma situation, med bråkiga hjärnor och myror i kroppen, och det kändes helt ok, vi till och med skojade om det.

På våra villkor

Ingen säger åt en Vasaloppsåkare att hoppa över blåbärssoppan och strunta i att vila, men nästan varje dag får vi med bråkiga hjärnor, det som bland annat kallas ADHD, autism, Aspergers, ADD, Tourettes eller DAMP, höra att vi borde skärpa oss. Vi får veta att vi kan bara vi vill och att det inte är dags för rast förrän om en kvart, fastän kroppen har sagt stopp och huvudet snurrar.

För en gångs skull kan jag göra det här på mina villkor, på det sätt som jag vet funkar bäst för mig: att bryta när hjärnan säger åt mig att det inte är någon idé att ”bara försöka lite till”. För det är verkligen inte det. Och i ett sammanhang där folk vet vad man menar när man säger att man inte orkar finns en vidare samling strategier att ta till, eller de är i alla fall mer accepterade.

Tuggummi och fötterna på stolen

Huvuddelen av den sista dagen tillbringade jag högst upp på läktaren i föreläsningssalen. Där satt jag och några andra och bredde ut oss rejält på de sista tomma raderna. Du såg oss säkert. Det var vi som hade fötterna på stolen framför oss, tuggade tuggummi som galningar, hade solglasögon och hörlurar med musik. Du förstår, det är så vi med bråkigare hjärnor än de flesta ser ut när vi verkligen, verkligen vill lyssna.

Ju mer frenetiskt du ser mig greja med min telefon, desto mer har jag hört av föreläsningen, och desto mer har jag ansträngt mig för att orka stanna kvar i rummet. Det som kan se ut som ointresse är knepen jag tar till för att fungera, precis som jag skrivit om tidigare.

Jag har haft ett par supertuffa dagar. När jag kom hem somnade jag på eftermiddagen och sov elva timmar i sträck. Och det var det verkligen värt.

Tack, alla som deltog på årets konferens och stort tack till alla som arbetat med att arrangera den! Vi ses väl nästa år?

Advertisements

30 responses to “Bråkig

  1. Gud vad jag känner igen mig!
    Tack för detta inlägget, jag tror jag måste dela med mig på facebook..om jag vågar (har ju inte fått nån diagnos än, står på kö för utredning om av. add) och om jag får förstås 😉

    • ❤ såklart! Dela på du bara! Jag bloggar delvis för att jag inte kan sluta tro att bara människor få möjlighet att förstå kan livet bli annorlunda för många. Ju fler som läser desto bättre!

  2. Det här var så bra beskrivet så jag undrar om jag får dela med mig denna text till skolan där min som går. Det här borde alla lärare läsa!

    • Klart du får Pia! Hoppas att det hjälper lite. Jag tror att vi som är vuxna hörs bättre i debatten än barn och ungdomar. Det är lättare att tro på nån som är vuxen än att lyssna på ungarna själva, vilket är synd men gör vårt ansvar att förklara ännu större. För vi berättar inte bara för vår skull, utan för så många andras!

  3. Pingback: Bråkiga hjärnor? « vid vedspisen

  4. Jätte bra skrivet Tina, tycker också att dagarna i Linköping var suveräna, så mycket klokt och bra som sas.Tänkte också som föregående höra om jag kan skicka vidare till sonens skola? alla hade behövt vara på konferensen och inte minst höra en vuxen berätta om sina egna erfarenheter. tack för kloka ord!!!!!!

  5. Ha, det här hade jag behövt läsa innan jag var på lektion idag, så jag hade haft din text som mental snuttefilt när jag smet ut när det dags att diskutera nåt i grupp, fast jag inte blivit riktigt klar med nåt annat som låg och skavde som ett gruskorn i skon. (Jag gick ut. Jag försöker vara snäll mot mig själv. Det straffar sig annars.)

    Men tack ändå! 🙂

  6. Bitten Lindström

    Jättebra förklarat. Har inte själv någon diagnos men har en son som har diagnoser som jag har försökt att förstå i 19 år, så jag lär mig mer och mer. Ska berätta om NPF för mina kollegor(Jag jobbar inom barnomsorgen) och skulle vara glad om jag får använda det du skrivit som ett slutord.
    Tack för din fina blogg och att du delar med dig till oss som inte riktigt vet hur det är, har nyss hittat hit men har med glädje lagt till dig bland mina bokmärken.

  7. Hej.
    Jag var där. Jag såg att det satt folk utspridda långt upp, längst bak, men det gjorde det även på sidors lite. Jag missade tuggandet.
    Det var en mycket bra konferens och de flesta föreläsarna var bra.
    Jag är mamma till en 12-årig kille med cp, ADHD och asperger.
    Jag fick tips om denna blogg av sonens arbetsterapeut så nu ska jag läsa lite till. 🙂

  8. Ja, vi var ett gäng som satt lite här och där. Kul att du också gillade föreläsningarna!

  9. Spot on, som vanligt! Eftersom det var OK för tidigare inläggare att dela vidare så tar jag mig friheten att också göra det.
    Så sent som i tisdags fick jag lov att bryta mitt i ett möte och säga ”Jag måste få en paus för jag begriper inte ett ord du säger just nu.”

  10. Kom och tänka på det här inlägget när jag idag fick skäll av en av lärarna i skolan – ”du får faktiskt sluta med det där” och ”men man får faktiskt tänka på och lägga stor vikt vid den icke-verbala kommunikationen och då går det inte an att sitta och rita utan man får faktiskt se till att man visar intresse och lyssnar”. Vi hade seminarie hela fm och efter nästan tre timmar så fick vi i min lilla arbetsgrupp sitta och enbart lyssna på hur resten i den större gruppen satt och diskuterade det problemområde vi hade presenterat för de andra att diskutera, men vi var ”förbjudna” att själva lägga oss i diskussionen. Efter tre timmar var det ”lite” svårt att fokusera 100% genom att enbart sitta och lyssna så jag satt och klottrade i mitt block (typ fyllde i mellanrummet mellan de linjerade strecken på varannan rad, dvs inte något ritande som krävde koncentration på själva ritandet) under tiden som jag lyssnade till diskussionen. Satt och tittade ner i blocket kanske 1-2 sekunder och tittade upp mot de som pratade 15-20 sekunder innan jag kanske kastade ett halvt öga ner mot blocket igen i ½-1 sekund innan man tittade upp igen ca 15-20 sekunder etc, bara det att pennan gick på pappret hela tiden. I och med att det från början var ett tomt papper så gick det ju inte för sig, för det syntes ju att jag ritade … och eftersom jag ritade så kunde det ju inte finnas en chans att jag lyssnade enligt läraren och att det också var en fråga om att visa respekt för den som pratade genom att man hela tiden tittade på den som pratade :-/

    Kan ju tillägga att jag är 30+ och läser på universitetet på en vårdutbildning. :-/

    (Jag bytte papper att klottra på, till den dataskrivna texten jag hade utskriven och istället sitta och fylla i alla bokstäver på det vilket gjorde det mindre uppenbart att jag satt och klottrade 😎 )

  11. Angående Kristinas kommentar: Vad sopigt, okunnigt och opedagogiskt av den som sa så! När min far var lärare lät han eleverna sticka, för att han såg att de lyssnade bättre om de hade nåt för händerna (det här var på åttiotalet). Hoppas du lyckas få fram att du behöver få göra det här eller nåt annat för att klara det du behöver klara.

  12. Väldigt bra inlägg! Viktig kunskap för oss som arbetar med och har personer med varierande neuropsykiatriska funktionsnivåer i vår närhet. 🙂

    Dock tycker jag att det är så väldigt tråkigt att man under nästan hela konferensen bortsåg från det arbetssätt som vinner alltmer mark och som hjälper så väldigt många så väldigt mycket. Nämligen inlärningspsykologin. Att förstå och ha förståelse för att folk är olika är en sak, och det är viktigt, men nästan hela konferensen gick ju åt till detta, och väldigt lite tid till hur man faktiskt kan hjälpa! Tex är det ju en universalviktig förmåga att kunna uttrycka att man behöver en paus. På ett sätt som även andra än mamma, pappa och fröken kan förstå! Dvs att förmedla kunskapen att med ord, tecken eller bilder kunna tala om ”jag vill ha paus” istället för att förlita sig på att världen omkring ska uppfostras till att förstå och tolka utbrott, självskador, starka känslouttryck osv som precis det; ett behov av paus.

    Så mycket enklare allt vore om förbundet tog till sig att det finns ett arbetssätt som underlättar ofantligt, och inte bara aktivt försökte tiga ihjäl beteendeanalys och dess tillämpningar, på grund av att man missförstått och tror att det handlar om bestraffningar och liknande tokigheter.

    Du som har en stor blogg kanske skulle kunna ta upp inlärningspsykologi som ett sätt att arbeta, att hjälpa, att underlätta kommunikation?

    • Tack för din kommentar! Ja, att lära sig strategier och hur man gör är jätteviktigt, och jag hoppas att vi får höra mer om det i framtiden. Jag är inte helt övertygad om att beteendeanalys är det enda sättet att jobba med det 😀 – jag vet helt enkelt för lite om det för att ha en åsikt! – men jag är däremot övertygad om att det finns mycket bra att hitta i många arbetssätt, och att eftersom vi är individer passar olika bemötanden och metoder oss olika bra. Har du lust får du gärna skriva ett gästinlägg här på bloggen!

  13. Kunde inte sagt det bättre själv 😉

    Så många gånger man bråkat med sig själv och försökt sitta kvar fast det är helt meningslöst.

    Och hur man får blickar när man sitter med mobilen, fast att vi nog hör mer än andra då 😉

  14. Vilken underbar blogg! Hur har jag lyckats missa den tills nu!?

    /Lotta

  15. känner du mej????
    kram från 40-årig concertamedicinerande ADHD- mamma 😉

  16. Underbart Tina. Jag ser förstås de stökiga eleverna längst bak i klassrummet som en ”variant” på er vuxna på konferensen. Och hur besvärligt det än kan vara för en vuxen, tänker jag på alla barn och unga som redan är i underläge pga längd, ålder och roll gentemot sin lärare, och andra vuxna, hur ska de någonsin kunna förklara sin bråkiga hjärna eller pirr i benet…

  17. Hej Tina! När jag läste detta inlägg där du nämner ”bråkig hjärna”, kom jag att tänka på en sak som min son med AS sa för några år sedan. Han är nu 11 år men då var han kanske ca 7 år. Han bekrev hur det kändes när han kände att han måste ”bråka” och skrika: ”Mamma, det känns som det är massa möss i huvudet som bråkar med varandra” En väldigt bra beskrivning tycker jag! 🙂 Men det sötaste var några dagar efter att han sagt detta och det var ett utbrott på ingång, då viskar lillebror(2 år yngre) i hans öra: ”Lyssna inte på mössen!” Då smälter mamma-hjärtat…

  18. Vilket hemskt upplägg på en konferens! Och så ironiskt att det var med det ämnet! Är lärare o lät alltid mina elever rita o klottra vid högläsning t.ex. Satt alltid själv o pillade o klottrade o tuggade på veckokonferensen. Var lite udda som lärare- de flesta är lite A-människor- alltså det rakt motsatta mot mig. Jag tänkte alltid på varje elevs aktivitetsnivå när jag la upp lektioner. De mest aktiva kunde jag ge uppdrag som att anteckna på tavlan åt alla eller se till att de som ville lyssna fick de o de som ville ta reda på o läsa lr skriva själva fick det lr jobba ihop fick det. Tycker det finns alla fördelar med att vi är olika o att vi kan dra nytta av o lära av varandra. Är högenergisk o dör av att lyssna för länge, tappar fokus lätt. Fått höra sånt där ”skärp dig”, ”det går om du bara försöker lite till”. Har lärt mig massor av ffa ett av mina barn som fungerar under en del omständigheter o inte under andra. Tycker det är så märkligt att folk som jobbar med undervisningen inte sätter sig in i sin publik, sina deltagare. Tack för tänkvärda texter!

  19. Underbart. Min man muttrar åt mig för min kur heter stickning. Jag har med mig stickningar på alla möjliga möten, särskilt nuförtiden när man inte ska anteckna någon längre, men en lagom svår stickning som låter händerna jobbar är perfekt. Sånär som på att en del är allergiska mot att man stickar medan man lyssnar.

    • stickning är underbart på det viset. Jag spinner, jag, inte fullt så enkelt att ta med sig. Men ofta när jag sitter och lyssnar på en föreläsning eller liknande via nätet går spinnrocken samtidigt.

  20. Åh, spinna … Hade med dottern på Syfestivalen och hon satte sig glatt vid en spinnrock för att lära sig; hon fick med en slända hem och kardflor. Ibland pratar hon om att hon önskar sig en spinnrock … Själv kan jag inte, men jag skulle gärna lära mig och en del spinnrockar är så vackra, andra så smarta, de där elektriska!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s