Bortskämda

Mitt under en föreläsning av Ross W Greene överväldigades jag av ett skolminne som gjorde det svårt att fokusera.

Jag mindes en dag i fyran. Jag satt koncentrerade mig på mattelektionen och vände ett suddgummi med ena handen. Lyfte ena änden, släppte runt, liten duns. Lyfte andra änden, släppte runt, liten duns. Ur ingenstans lades en stor hand på min och stoppade rörelsen. Det var min magister som kom förbi bakifrån. Jag minns känslan av skam och ilska som vällde upp nånstans ur magtrakten, hur otroligt kränkt jag kände mig. Han hade kunnat säga nåt!

Uppför sig om de kan

”Kids do well if they can”, säger Ross Greene. ”Because doing well is preferable to not doing well. Do you want to look bad? No? Neither do they!” (Ungar uppför sig om de kan, eftersom de föredrar att lyckas framför att misslyckas. Gillar ni att bete er dumt? Inte? Det gör inte de heller!)

Det hade varit så väldigt enkelt för min lärare att be mig låta bli att dunsa med suddet. Han hade kunnat säga att ljudet och rörelsen störde de andra. Han hade till och med kunnat fråga mig varför jag gjorde så; jag vet vad jag skulle ha svarat:

”Det hjälper mig att lyssna.”

Jag visste inte då VARFÖR det hjälpte mig att lyssna, men jag visste att jag borde lyssna, och jag ville verkligen göra det jag borde. Så jag dunsade med suddet.

Jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på det. Jag valde mellan två scenarion: Strunta i att lyssna och fokusera på att vara stilla eller lyckas med att lyssna och fippla med något. I stället för att få beröm för att jag ansträngde mig, gjorde rätt och till och med löste problemet, fick jag kritik och blev hejdad.

En hjärna som somnar när man sitter stilla

Som vuxen har jag fått förklaringen på suddepisoden: Mina ADHD-drag gör att jag är motoriskt orolig. När hjärnan har en lägre vakenhetsgrad är ett av tricken för att hålla den vaken att hela tiden röra på sig. Jag vänder fortfarande sudd när jag jobbar ensam, men när jag är tillsammans med andra har jag lärt mig en hel rad mer socialt accepterade beteenden. Jag tuggar kanske tuggummi, vickar på tårna eller för anteckningar. (I mitt yrke förväntas man till och med föra anteckningar, och jag äger en miljard små block och pennstumpar! 😀 )

I vår familj har vi ett namn på behovet att pilla med nåt oavbrutet. Vi kallar det att vara” fipplig”.

”Om du är fipplig kan du vifta med fötterna i stället för att trumma på matbordet”, kan jag säga till sexåringen, ibland flera gånger under samma måltid. Som lärarvikarie i klassrummet har det hänt att jag slängt åt en elev nån liten grej (jag har alltid små fippelvänliga saker i mina väskor) och sagt:

”Greja med den här så kan du lyssna lättare.”

Anpassning är att välja att lyckas

När Mathilda var fyra år tittade hon fortfarande alltid bort när man pratade med henne. Ganska tidigt hade jag förstått att det där var något hon gjorde för att orka lyssna, att hon var tvungen att välja mellan att höra vad jag sade eller att se på mitt ansikte, hon kunde inte göra bådadera. Andra människor var inte fullt så förstående, men jag var envis till tusen och genomdrev min vilja: Ingen tvingar mitt barn att titta på sig.

Jag valde att Mathilda skulle få lyckas med att lyssna. Det är det som kallas anpassning; när vi som kan väljer att de som inte kan också ska få lyckas.

Så småningom har Mathilda fått både lusten, orken och viljan att titta på människor och till och med behålla ögonkontakt. Jag är övertygad om att det inte skulle ha gått fortare om jag utgått från att hon försökte trotsa och envisats med att hon skulle titta mig i ansiktet.

Sätt som funkar både för dem och för oss

Ungar är inte nödvändigtvis bortskämda för att de studsar med pennor, tuggar tuggummi, fipplar med telefonen, tittar bort, går i keps och har munkjackshuvan uppdragen eller har solglasögon. Det kan lika gärna vara så att de försöker fungera och klara av det de förväntas göra. Och om deras sätt att lyckas uppföra sig stör omgivningen behöver de inte någon som stoppar dem, de behöver vår hjälp att hitta sätt som funkar både för dem och för oss andra.

”Ibland funderar man på vem har autism. Vem det är som behöver att saker är precis som de alltid har varit, min unge eller de vuxna”, säger en av autismpapporna jag känner  apropå det bemötande hans barn ibland får i skolan. Vi som är någorlunda normalstörda kanske behöver tänka till oftare. Är det verkligen viktigt att se ögonen på den man pratar med? Finns det någon sorts naturlag som gör att tuggummi på lektionerna går fetbort? Är keps per definition vanvördigt, eller kan det fylla någon funktion?

”Because kids do well if they can.” För ungar beter sig om de kan.

Om det här inlägget fick dig att fundera lite, vill du göra mig en tjänst? Nästa gång du får lust att stoppa någons hand i luften, gör inte det. Fråga varför i stället. Och lyssna noga och länge på svaret.

Annonser

36 responses to “Bortskämda

  1. jag vill gå så långt som att säga att MÄNNISKOR do well if they can. det är en jobbigt och svår läxa men den underlättar livet om man tar den till sig.
    ross w greene är en fantastisk person och vi kan skatta oss lyckliga i sverige som har hans efterföljare bo hejlskov som jobbar i samma anda.

  2. Du är en fantastiskt begåvad skribent o bloggare!! Jag känner igen skammen när man blir tillsagt o mitt fippel bestod oftast i att gunga på stolen. Numera gör jag fingerspring. Tummarna mot pekfingrar, långfingrar, ringfingrar, lillfingrar, ringfingrar, långfingrar, pekfingrar… fort o symmetriskt.

  3. såå rätt! Har reagerat flera gånger när jag varit med barnen i skolan, då resursläraren gått runt och plockat pennor ur händerna på eleverna… Har också valt att säga till extra att mellanbror behöver pilla/fippla för att fungera bättre, och bett dem fundera på vad som kunde vara ok. Vet också att jag haft diskussioner med kollegor när jag jobbade som lärare–kan väl säga att jag var lite mer Ross w greene än de 😉 /Totte

  4. Du skriver så bra! Jag hann bara lyssna lite grann på radioprogrammet som sändes igår i P1 (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=412&artikel=4659501) men jag är helt övertygad att autism är en glidande skala, alla är vi mer eller mindre autistiska (och även olika mycket över tid och sammanhang). Vem har inte vickat på stolen eller trummat med pennan när kroppen inte riktigt orkat fokusera helhärtat på en uppgift?

  5. Du är min idol och det här ska jag försöka tänka på både privat och i mitt framtida arbete i förskolan. Tack!

  6. Pingback: Children do well if they can « zandrama

  7. ❤ Tack snälla ni!

  8. Instämmer med zandrama!

    Nu skriver jag ut det här inlägget och lägger på min arbetsplats, ett habiliteringscenter. Det här måste vi ha i bakhuvudet!

  9. Ja han är fantastisk Ross W Greene! Hans bok Explosiva barn är bland det bästa jag har läst. Tyvärr har jag inte läst den andra han har skrivit men nån gång gör jag det också.
    Kram!

  10. ”Det är det som kallas anpassning; när vi som kan väljer att de som inte kan också ska få lyckas.”

    Vad bra skrivet! Intressant och väl formulerat. Tack!!

  11. Tack hörrni! Kul att ni gillar det!

  12. Fantasiskt bra skrivet. ❤
    Har du tips på fippelvänliga tysta saker, tro?
    /Toffslan

  13. Pingback: Bråkig | M som i underbar

  14. Jag har precis hittat hit och ska nu läsa ikapp lite. Tack för ett underbart inlägg. Min yngsta dotter har äntligen (måste jag säga efter många års bråk och tjat från min sida) fått en diagnos: Asperger och ADHD, jag är inte ett dugg förvånad utan misstänkte detta för flera år sedan men ingen ville lyssna på mig, jag var bara en tjatig och bråkig mamma. Nu kanske vi äntligen kan få de ”redskap” som vi och hon så väl behöver… Kram

  15. Han är jättebra och du har jättebra tankar kring det hela ju. Så intressant skrivet. Och kul att du lägger upp det igen. Kram!

  16. Första gången jag är inne på din blogg och tror att den är viktig. Jag jobbade med en autistisk flicka ett tag men visste absolut ingenting om autism. Jag försökte lära mig förstå under tiden men önskar att jag hade haft din blogg tätt intill mig.

    Ps. jag har lite svårt att läsa så här pass långa inlägg åt gången. Vore bra om du kunde göra texten ännu mer kort och innehållsrik, vilket jag förstår nog är omöjligt.

    Tack för fin läsning. Är nog tillbaka här snart ska du se. 🙂

  17. Ja jag gillar också den mannen! Han skriver så mycket bra saker! Har fått mycket att tänka på genom honom 🙂
    Kram!

  18. Visst är det så – och jag med Asperger utan AD(H)D har också mitt behov av fippel – för mig gör det tillvaron tillräckligt strukturerad för att kunna åka pendeltåg/buss, eller sitta på en lång föreläsning/långt möte utan att hjärnan kopplar ur hela tiden eller jag blir alltför distraherad av alla ljud runtomkring för att inte kunna fokusera på det som sägs.

    Jag behöver ha något i händerna att sysselsätta dem med – virka, sticka, eller såna där små mjuka koosh-bollar är favoriter för min egen del – inga avancerade saker utan bara sånt som jag kan låta fingrarna löpa med för att hålla dem igång och hjärnan från att spåra ur till andra saker.

  19. Jag har haft glädjen att höra Ross två gånger. Var på den danska adhd konferensen där han var huvudtalare. Det handlar ju mycket både om vad han säger och hans personlighet. Lite som Erik Wirkberg i Sverige. Vill också verkligen tacka för både lysande blogg och nyhetsbrev.

  20. Är lärare och läste om din känsla av skam när läraren lade handen på din för att stoppa suddleken. Jag sa till en elev under lektion och då kände hon sig skamsen för att jag sa till henne istället. Det blir ALDRIG rätt hur man än gör. Innan du skriver inlägg, så tänk till en extra gång Hur skulle jag själv gjort om jag vore lärare.

    • Det har jag redan gjort. Både tänkt och jobbat som lärare. 😉

      Poängen är inte om man säger eller handlar, poängen är hur man gör det. Det finns sätt att vara respektfull och kommunikativ, och sätt att köra över.

      • Jag är själv fippel- & fokus-människa och lärare. Har man eleverna alltid kan man ju komma överens med dem i ett samtal utanför lektionen vad som är bra o inte. Man kan göra det till en undervisning: hur lär olika människor in, vilka ”senses” (minns inte svenska ordet nu) olika människor använder, vad behöver alla i sin inlärningsmiljö avseende ljud, ljus, möblering etc. Man kan ha med fippelsaker o fråga vilka som vill ha. Jag lät de som ville rita medan jag läste högt- i en klass ritade 90%! Själv satt jag aldrig still på konferenser o möten efter 20 min. Tuggummi, telefonkladd, snurrgrej på nyckelknippan. Och tänkte mycket på hur man kan effektivisera många möten!! Tack för en bra blogg!

      • Många bra tips, tack! 🙂 /Tina

  21. Du har en poäng Jenny och det kan ibland vara så att vi måste hjälpa dem med funktionshinder som jag och andra med att inte känna sig kränkta för allting. Häromdagen gick programmet arga snickaren med en kvinna med både aspergers samt adhd. Många blev reaktionerna och han kränkte henne enligt det stora flertalet. Att han sedan hjälpte henne att se sig mer än en person med adhd och aspergers och istället se sig som en mycket kompetent kvinna missade många. Han sa nämligen till och ifrån. Vid återblicken där han återkommit till hennes hem så hade hon gjort enastående mycket och hon kunde känna sig väldigt kompetent. Hennes barn mådde uppenbart illa enligt dem själva men föreföll må bättre nu. En del i jobbet tror jag kan vara att öka förståelsen för dig som lärare och varför du agerar och kanske som Ross Greene påtalar att förhandla fram hur ni skall göra. Det finns självklart inget skäl att känna sig kränkt för att en lärare lägger handen på din utan möjligen överraskning, förvåning och annat. Om man blir kränkt för det hur skall samma person uppleva ett övergrepp av tex sexuell art. Om vi istället börjar kommunicera med varandra och tydliggöra orsaken till varför vi gör som vi gör. Tänk om Kalle som satt bredvid kände sig störd av det dunsande radergummit och kanske blev kränkt för att han inte kunde koncentrera sig. Det är inte lätt….Jag tror på att ofta hjälpa till att förstå varför och orsaken till. Vår dotter behöver tex röra sig väldigt ofta och lämnar då klassrummet för att dricka vatten. Säger hennes lärare till henne har vi lärt henne att det kan finnas orsak till det och om hon tycker att det är obehagligt får hon så klart fråga fröken sedan. Men att fröken precis som hon har sina skäl till sitt agerande. Med det tror vi att vi skapar en förståelse för båda sidor så att säga.

  22. Pingback: KONSTEN ATT FIPPLA « KAOSBLOGGEN – ADD

  23. Hej! Det är så fantastiskt och sorgligt att som 38 år och nyligen diagnosticerad med ADHD/autistiska drag få ta del av min missade barndom här i din blogg.. Jag önskar med hela mitt hjärta att någon sett mej som du ser dina barn istället för att vuxna i min närhet ”tuktat” mej in i den ”normala” världen. Jag känner igen sååå mycket av mej själv i din fantastiska dotter ❤ Det här med svårigheten med ögonkontakt tycker jag är spännande. När jag var liten tvingades jag till det men kom på att om man tittar på näsryggen MELLAN ögonen på den som pratar så kan man behålla ganska mycket fokus på det som sägs. Idag som vuxen kan jag inte behålla ögonkontakt med den jag pratar med om jag är i obalans; upprörd, ledsen, arg. Det är som att ögonen sväljer mej, det blir nån sugande virvelvind som drar i min själ. En mycket otrevlig fysisk känsla. Det blir så även om jag oväntat ser mej själv i ögonen i en spegel.
    Det här med att känna sej kränkt: med autistiska drag upplever jag oväntad fysisk närhet och påtvingad kontakt med främmande människor/ögon som att bli tafsad på. En fysisk känsla av kränkthet/obehag alltså som smular sönder själen, kroppen och ens självkänsla. Så jag (ursäkta) skiter fullständigt i om någon annan blir stött över att jag har solglasögon inomhus, hörlurar när jag handlar, luvtröja, nynnar högt etc. I sammanhang där det krävs att man ska vara tyst som tex TV eller film brukar jag tydligen göra "ADHDflätor" på mej själv..har jag märkt när jag råkar få syn på mej i en spegel efteråt 😀 Pia

  24. Jätteintressant skrivet! Men jag undrar ändå lite om du är helt säker på att läraren menade illa? Kan han inte ha lagt handen på din av någon sorts hänsyn? Hade han sagt till eller frågat varför hade ju hela klassen hört det, och för min del hade det nog känts mer kränkande än bara en tyst hand på min.

    • Jag tror absolut inte att läraren menade illa, varför skulle han ha gjort det? Däremot tror jag att de flesta människor tar illa upp av att någon opåkallat och plötsligt tar tag i dem.

  25. Hemma hos oss fipplar vi också. Vi har kommit på att ”kludd”, dvs häftmassa, är jättebra – det låter inte, man kan mecka med det under bordet så ingen ser och det stör ingen annan. Och det går jättebra att ha en liten bit i fickan.

  26. Oj…tänk vad olika saker uppfattas !
    Jag som fippelmänniska själv hade alla dar i veckan föredragit att någon lagt sin hand på min för att uppmärksamma mig på ljudet.
    Hade han däremot sagt inför klassen, (vilket har hänt) att jag skulle sluta låta för att det störde andra skulle jag skämts ihjäl!
    Jag hade flippat ur och ställt till ett jädrans hallå, innan jag gick ut och Aldrig gått dit igen.
    Då har jag ju skämt ut mig ännu mera för klassen, och på köpet kommer jag att ha en fruktansvärd ångest över alla svordomar och fula ord jag kallat läraren.
    Finns en anledning till att jag hade 27 närvarotimmar i åk 7…

  27. Pingback: Children do well if they can | zandrama

  28. Hej,
    Vilken skatt dina inlägg är!
    Mina barn sover än och jag läser och gråter. Det kunde varit jag som skrivit dina inlägg.
    Vilken enorm lättnad jag känner över att jag inte är ensam! Eller ensam är jag ju på ett sätt. Mitt barns pappa saknar förståelse för dotterns adhd och autism. Lägg på depression och ångest.
    Jag kämpar och krigar, ensam 24/7. Men så läser jag om dig och plötsligt blir jag alldeles varm i hjärtat! DET FINNS EN TILL som vet och förstår hur det är PÅ RIKTIGT 🙏🏼
    Tack för dina kloka inlägg!!!

  29. Hej!
    Tack för dina härliga ord! De värmer verkligen!
    Angående fipplandet, så fick jag höra om ordet ”handarg”. Tyckte det passade bra in på mig och några av mina vänner. 🙂

    https://kicki53.wordpress.com/2013/01/27/handarg-a-aonalo/

    Ha en fortsatt fin dag!
    /Johanna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s