Bortskämda

Mitt under en föreläsning av Ross W Greene överväldigades jag av ett skolminne som gjorde det svårt att fokusera.

Jag mindes en dag i fyran. Jag satt koncentrerade mig på mattelektionen och vände ett suddgummi med ena handen. Lyfte ena änden, släppte runt, liten duns. Lyfte andra änden, släppte runt, liten duns. Ur ingenstans lades en stor hand på min och stoppade rörelsen. Det var min magister som kom förbi bakifrån. Jag minns känslan av skam och ilska som vällde upp nånstans ur magtrakten, hur otroligt kränkt jag kände mig. Han hade kunnat säga nåt!

Uppför sig om de kan

”Kids do well if they can”, säger Ross Greene. ”Because doing well is preferable to not doing well. Do you want to look bad? No? Neither do they!” (Ungar uppför sig om de kan, eftersom de föredrar att lyckas framför att misslyckas. Gillar ni att bete er dumt? Inte? Det gör inte de heller!)

Det hade varit så väldigt enkelt för min lärare att be mig låta bli att dunsa med suddet. Han hade kunnat säga att ljudet och rörelsen störde de andra. Han hade till och med kunnat fråga mig varför jag gjorde så; jag vet vad jag skulle ha svarat:

”Det hjälper mig att lyssna.”

Jag visste inte då VARFÖR det hjälpte mig att lyssna, men jag visste att jag borde lyssna, och jag ville verkligen göra det jag borde. Så jag dunsade med suddet.

Jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på det. Jag valde mellan två scenarion: Strunta i att lyssna och fokusera på att vara stilla eller lyckas med att lyssna och fippla med något. I stället för att få beröm för att jag ansträngde mig, gjorde rätt och till och med löste problemet, fick jag kritik och blev hejdad.

En hjärna som somnar när man sitter stilla

Som vuxen har jag fått förklaringen på suddepisoden: Mina ADHD-drag gör att jag är motoriskt orolig. När hjärnan har en lägre vakenhetsgrad är ett av tricken för att hålla den vaken att hela tiden röra på sig. Jag vänder fortfarande sudd när jag jobbar ensam, men när jag är tillsammans med andra har jag lärt mig en hel rad mer socialt accepterade beteenden. Jag tuggar kanske tuggummi, vickar på tårna eller för anteckningar. (I mitt yrke förväntas man till och med föra anteckningar, och jag äger en miljard små block och pennstumpar! 😀 )

I vår familj har vi ett namn på behovet att pilla med nåt oavbrutet. Vi kallar det att vara” fipplig”.

”Om du är fipplig kan du vifta med fötterna i stället för att trumma på matbordet”, kan jag säga till sexåringen, ibland flera gånger under samma måltid. Som lärarvikarie i klassrummet har det hänt att jag slängt åt en elev nån liten grej (jag har alltid små fippelvänliga saker i mina väskor) och sagt:

”Greja med den här så kan du lyssna lättare.”

Anpassning är att välja att lyckas

När Mathilda var fyra år tittade hon fortfarande alltid bort när man pratade med henne. Ganska tidigt hade jag förstått att det där var något hon gjorde för att orka lyssna, att hon var tvungen att välja mellan att höra vad jag sade eller att se på mitt ansikte, hon kunde inte göra bådadera. Andra människor var inte fullt så förstående, men jag var envis till tusen och genomdrev min vilja: Ingen tvingar mitt barn att titta på sig.

Jag valde att Mathilda skulle få lyckas med att lyssna. Det är det som kallas anpassning; när vi som kan väljer att de som inte kan också ska få lyckas.

Så småningom har Mathilda fått både lusten, orken och viljan att titta på människor och till och med behålla ögonkontakt. Jag är övertygad om att det inte skulle ha gått fortare om jag utgått från att hon försökte trotsa och envisats med att hon skulle titta mig i ansiktet.

Sätt som funkar både för dem och för oss

Ungar är inte nödvändigtvis bortskämda för att de studsar med pennor, tuggar tuggummi, fipplar med telefonen, tittar bort, går i keps och har munkjackshuvan uppdragen eller har solglasögon. Det kan lika gärna vara så att de försöker fungera och klara av det de förväntas göra. Och om deras sätt att lyckas uppföra sig stör omgivningen behöver de inte någon som stoppar dem, de behöver vår hjälp att hitta sätt som funkar både för dem och för oss andra.

”Ibland funderar man på vem har autism. Vem det är som behöver att saker är precis som de alltid har varit, min unge eller de vuxna”, säger en av autismpapporna jag känner  apropå det bemötande hans barn ibland får i skolan. Vi som är någorlunda normalstörda kanske behöver tänka till oftare. Är det verkligen viktigt att se ögonen på den man pratar med? Finns det någon sorts naturlag som gör att tuggummi på lektionerna går fetbort? Är keps per definition vanvördigt, eller kan det fylla någon funktion?

”Because kids do well if they can.” För ungar beter sig om de kan.

Om det här inlägget fick dig att fundera lite, vill du göra mig en tjänst? Nästa gång du får lust att stoppa någons hand i luften, gör inte det. Fråga varför i stället. Och lyssna noga och länge på svaret.