Kategoriarkiv: Skola

Uppenbarligen.

En av distansgymnasiets stora glädjeämnen är att då och då snappa upp glimtar av skolvardagen via videokonferens.

Mathildas skoldator står på köksbordet, hon har bildlektion via nätet. Jag befinner mig i köket när Mathildas bildlärare ställer en fråga ur en uppgift i bildanalys:

”Vad säger du om scenen på tavlan du valt, skulle man känns några lukter eller höra några ljud om man var där?”

Mathilda svarar:

”Uppenbarligen. Det finns alltid lukter och ljud, om man inte befinner sig i rymden.”

Hemstudier

Hon valde att ta hem matteboken. Det går… mestadels bra. Hon räknar. Omsorgsfullt. Skriver långsamt svaren i små rutor. Drömmer sig bort en stund. Går vidare till nästa tal. Är färdig. Eller vänta. Inte helt färdig. Räknar ett tal till.

Hon läser lite i boken. Men hon tappar bort sig i tanken. Mobilen åker fram, hon måste bara kolla nåt. Nej, inte sociala medier, sånt intresserar henne inte. Det är nåt med omkretser. Nåt hon kom att tänka på. På sitt eget, aviga ADHD-sätt hoppar hon fram mellan tankarna. Som en schackpjäs som inte rör sig som någon annan, som en springare i en hel rad av bönder.

Själv är jag drottningen. Det här är mina domäner, jag rör mig obehindrat åt alla håll – men bara i raka linjer… Jag får anstränga mig för att hålla ett öga på krumsprången, kämpa för att förenkla allt det där jag ser som självklart. Inte själva matematiken, den förstår hon intuitivt. Från den dag hon var tre och hojtade ”minus-ett!” från ett annat rum när sjuåringen fick en fråga om medeltemperatur, har jag sett att hon förstår.

Det är allt det andra som ger henne problem. Att läsa talet. Hitta ett nytt ställe att skriva på. Omsorgsfullt ringa in det. Skriva några siffror. Sudda och skriva om dem igen, för att de försvann i ögonrörelsen mellan boken och pappret.

Mest kämpar jag med att lära henne mattespråket. Vi tittar på universitetsprofessorn i statistik som visar kurvor över epidemier. Han pratar om exponentialfunktioner, smitta och R0. Hon hänger med, och när han säger att den enklaste modellen förutsätter att alla träffar alla lika mycket, fnissar hon glatt. Hon förstår orimligheten i det utmärkt väl.

Hon skissar små träd som grenar sig, plockar fram bilder på fraktaler… Hon vet vad han pratar om, hon är briljant, hon ser samband som jag aldrig ens tänkt på.

Men sen nämner professorn bokstäver. ”P” och ”c” och ”tau” och ”n”. Och plötsligt fattar hon nada. Det är som om klockan slagit midnatt, och den magiska älvan med glittervingar inte längre kan flyga.

Om matten bara kunde vara visuell. Då hade hon haft högsta betyg. I stället bygger den på bokstäver, text, och att man inte får tappa siffrorna halvvägs mellan boken och pappret. Den bygger på allt det där hon inte är bra på.

Och jag tänker att det är inte hon som tappar bort siffrorna, det är själva undervisningen som tappar henne. Någonstans mellan boken och pappret tappar den hennes vingar, och de singlar skimrande nedåt, i en ändlös spiral. Jag lutar mig framåt för att fånga dem, men mina händer griper bara om tomrum, och det enda jag kan höra är ekot av mina suckar.

Gästbloggare: Tips på tidsfördriv i en isolerad tid

I dessa virustider då handspritsdoften sprider sig mellan husen och ordet isolering inte längre betyder värme och vindtätt, så kan känslan av panik och förvirring lätt uppstå!

Nu har jag funderat ett tag och kanske har jag något att bidra med för att förenkla saker och ting i din isolerade vardag. Jag har ju faktiskt svart bälte av första graden (jag har några grader kvar alltså) i att leva isolerat, minimera den sociala sfären, inte skicka barn till skolan, inte veta om mitt barn får utbildning imorgon, nästa vecka eller ens nästa månad.

Jag har fått lära mig att tygla rädslan, mota stressen i grind, och övertyga mig själv om att jag ser små små strimmor av ljus då jag sökt efter en mall som passar just mitt barn, min familj, i rum av mörker.

Så vem är jag om jag inte delar med mig av alla mina tips för att klara av en ytterst ansträngd, isolerad och uppochnervänd vardag?!

Viss förberedelse kan komma att behövas, men be en snäll ung granne att springa ett ärende, det finns många sådana just nu!

Är du isolerad men pigg, ta vara på naturen. Gå ut och ta foton som du sen kan ägna ett par timmar åt att sätta ihop till ett bildspel, gärna ackompanjerat av passande musik.

Köp ett fågelbord, placera det utanför ett lämpligt fönster, sätt dig sen inne och studera vilka olika arter som besöker just ditt bord. Prova att byta ut maten och testa olika slags fröer, för sen en skriftlig studie på vilka arter som gillar vilka sorter. (Tipsar här om jordnötter som verkar vara hårdvaluta på fågelmarknaden!)

När du ändå sitter där innanför fönstret, passa på att börja odla. Du kan ta lite vad du vill i köket som är en växt, tryck ner i lite jord i ett gammalt mjölkpaket, och se vad som händer.

Sugen på att resa trots stenhårda restriktioner?

Gå in på eniros sida, skriv in valfri adress i valfri stad i valfritt land och klicka på gatuvy, sen är det bara att klicka sig fram genom världen.

Tycker du att världen är en tråkig plats att vara på under dessa bistra tider, bygg en egen, eller 17 världar på Minecraft, eller skapa 15 familjer på Sims. Det kommer definitivt att få tiden att flyga iväg!

Behöver du vila? Måla mandalas.

Vill du passa på att utbilda ditt barn? Skapa pedagogiska spel åt ditt barn, låt kreativiteten flöda!

Hemkunskap går alldeles utmärkt att ha hemma i köket, baka eller laga mat tillsammans.

Teknik går också att lösa, med många tandpetare och en flaska lim. Bryt tandpetarna i olika storlekar, tillverka pyttesmå möbler. De som kan stå själva vinner.

Passa på att bilda dig själv när du ändå har tid! Gå in på Google Schoolar och knappa in valfria ord och sätt tänderna i den ena studien efter den andra. (Alternativt läs på lagarna som berör dig mest) Vem vet hur lång tid denna isolering tar, du kanske hinner bli en mycket lärd människa, helt gratis!

Engagera dig i intressegrupper på nätet, det finns grupper för allt, prova att söka på nåt så får du se!

Har du några tusenlappar liggande till ingen nytta i plånboken, köp en hundvalp. Du kommer få så mycket att pyssla med att det hunnit bli augusti innan du vet ordet av!

Skriv idéer på små lappar och lägg i tre olika lådor:
1. Detta tar energi
2. Detta ger energi
3. Detta drömmer jag om

Skriv in din och övriga familjens vardag i en vägghängd kalender. Färgmarkera gärna med rött och grönt sådant som tar resp ger energi och fundera på hur du kan minimera de röda fälten.

Testa gärna detta hemma, det har jag och min familj gjort i tider då vi levt under väldigt ansträngda former, och jag kan starkt rekommendera det. Du kan komma att hitta helt nya intresseområden i ditt liv!

Om någon nu tycker att min smått raljerande text är opassande i dessa allvarliga tider, så förstår jag det till fullo, och vill samtidigt passa på att berätta att HUMOR är en alldeles utomordentligt bra försvarsmekanism att ta till för att klara sig igenom svåra tider!

Vi kommer klara detta, vi gjorde det igår, och vi kommer göra det imorgon… och nästa vecka, och nästa månad och nästa år och nästa och nästa…. ja vi alltså som lever kvar i den vardagen! 😉

/Isoleringscoachen

Coronastängningar

Kanske är jag en elak människa. Men en liten del av mig känner: ”Välkommen till NPF-familjernas värld, Sverige. Där man inte vet om barnen kan gå till skolan imorron (eller skickas hem idag pga småsaker), ingen vet hur man på ett effektivt sätt ska bedriva undervisning, man riskerar att bli av med jobbet och är instängd hemma betydligt mer än man skulle vilja. Så trevligt att ni vill dela vår vardag, ett tag.

De enda skillnaderna är väl att ingen tror att ni gör det med flit, för att ni VILL att era ungar ska vara hemma. Och att vår kris kommer att fortsätta långt efter att er har slutat, men vi har befunnit oss i den under så många år att vi inte riktigt reagerar längre.”

Gästbloggare: Inte riktigt alla pommesen i fritösen

”Du har väl inte riktigt alla pommesen i fritösen”, sa min arbetsledare till kollegorna samtidigt som han menande la handen på min axel. Sedan skrattade han högt åt sitt eget skämt och småjoggade iväg så att hans nyckelknippa skramlade vid byxlinningen. Man kunde alltid höra honom på långt avstånd, den där nyckelknippan som skramlade och de skuttiga, stressiga stegen. Han menade nog inget illa egentligen och jag hade inget emot min arbetsledare. Han var faktiskt snäll, han brukade ta med mig ut på sina rökpauser, jag som inte rökte.

”Ta en kaffe och kom med ut”, sa han, ”Du förtjänar en paus”.

Han tyckte ofta att jag jobbade på bra, och det gjorde jag faktiskt. Trots att jag kände mig uttråkad och lite smått äcklad av arbetsuppgifterna samt av kollegorna som av någon outgrundlig anledning tyckte att detta var det roligaste man kunde göra i hela världen, så gjorde jag alltid mitt bästa. Jag var 19 och hade precis tagit studenten. Som en liten vilsen fågelunge hade jag dagen efter studenten känt mig tom inombords och undrat vad som skulle hända med mitt liv. Jag ville så mycket, men kunde så lite, åtminstone kändes det så. Som om jag inte kunde någonting, som om jag aldrig skulle komma någonstans. Det var lika bra att fundera ut livets eventuella mening medan jag flippade burgare.

Jag tog mig igenom dagarna och hoppades, önskade, precis som valfri Disneyprinsessa, att livet inte alltid skulle vara såhär. Jag levde på de stunder då jag faktiskt fick positiv feedback eller beröm från arbetsledarna eller chefen. En gnista tändes i mitt huvud, den där gnistan som påminde mig och sa ”Du är faktiskt inte värdelös, du är mer än så här”. Den kunde dyka upp ibland och fick mig att fortsätta kämpa. Som den dagen när chefen visade in mig på sitt kontor och gav mig en biobiljett för ”bra utfört arbete”, eller när min arbetsledare smusslade in en guldpläterad pin i min hand och viskade ”En sån här får bara de bästa. Men du behöver ju inte skryta om det”.

När jag var på jobbet så flöt allting på. Ingen sa det, men alla visste det, att när jag var där så blev det aldrig några fel. Ingen kunde nog däremot förstå att det var min noggrannhet och min struktur som gjorde att restaurangen under dessa pass var så perfekt. De kunde inte förstå att jag hade SuperKoll, att jag var grym på att organisera och att jag var snabbare än någon annan på allt. Det var lättare att skratta åt mig när jag för femtonde gången gick in i kylrummet för att hämta – vad var det jag skulle hämta? eller spydigt påpeka olämpligheten i att börja rengöra glassmaskinen en kvart före stängning. Att jag gjorde det på fem minuter och inte lät något annat förbli, spelade ingen roll. Jag var ju bara en sån som man skrattade åt. Jag kunde leva med det, jag gillade att göra människor glada. Faktiskt, så spelade jag lite extra dum ibland, bara för att få dem på gott humör. Att se hur de vek sig av skratt och skakade på sina kepsbeklädda huvuden när jag glömde, tappade, missade, inte fattade, eller helt enkelt bara tramsade, det var en smula underhållning ändå. En bitterljuv sådan.

För samtidigt hade den där hopplösheten och ovärdighetskänslan alltid förföljt mig. Känslan av att jag är trög. Korkad. Den känslan satt i mitt innersta och gnagde på allt den kunde komma åt, samtidigt som någon slags ledargestalt i min hjärna protesterade från ett torn och skrek ”Sluta med det där! Du är VISST bra! Du är bättre än du tror! Om de bara visste, alla de som skrattar! Om DU bara visste!”

Men nej, jag visste inte. Det enda jag visste var att min mun var snabbare än min hjärna, min kropp lydde inte och hela mitt beteende var en ohanterbar maskin som bara rullade på utan styrning. Ibland blev det faktiskt bra, men ofta blev det dåligt. Ofta blev det så att människor runt omkring häpnade och undrade, vad är det där för pucko? Eller så blev de irriterade, arga, trötta, eller helt enkelt bara fundersamma, över hur en liten tjej kan ha så otroligt mycket energi och vilja. Hur kan hon alltid säga rakt ut vad hon (inte) tänker? Varför pratar hon så högt? Varför pratar hon så snabbt? Varför gör hon inte som hon blir tillsagd? Är hon trög?

Jag var så glad när jag fick börja skolan. Jag lärde mig läsa och skriva före min femårsdag, och jag hade en obotlig kunskapstörst. Besvikelsen när jag satte mig i skolbänken och fick boken ”Äppel” i handen visste inga gränser. Jag hade redan skrivit färdigt min storebrors ”Äppel”. När jag var fem.

Vad gör ett uttråkat barn som redan kan allt som alla andra barn måste lära sig? Ber om extrauppgifter? Vad gör hon när de är klara? Få lärare visste vad de skulle göra med mig, så de lät mig sitta där. Tugga på pennan, skriva på bänken, sparka på bänkbenen, tvinna håret runt, runt, runt, titta på alla andra barn, försöka förstå varför de inte är klara med sin ”Äppel” ÄN? Men mest satt jag och tittade ut genom fönstret och funderade. Det var det bästa jag visste. Fortfarande kan det vara det bästa jag vet, att dagdrömma, till andra världar, andra platser. Det är liksom min grej, för när jag inte kan få mer kunskap i skolan eller någon annanstans, då skapar jag den själv.

Min hjärna var, och är, som ett bibliotek. Från sekunden jag vaknar på morgonen tills jag går och lägger mig så skriver jag romaner, poesi, kåserier, om allt jag ser, inne i mitt huvud. Orden åker bergochdalbana där inne och även om jag ofta skulle vilja säga åt dem att lägga av, så är det en skön känsla också. Jag gillar mina ord. Vi är kompisar, vi kan göra så mycket tillsammans. Vi funderar ut hur livet såg ut från jordens uppkomst, tills hur den kommer se ut om tusen år. Om människor, samhället. Vi tänker på det jämt. Vi diskuterar, analyserar, protesterar, vrider och vänder på allt, vi sjunger, rimmar, och frågar oss hur mycket man egentligen kan klura på, kommer det någonsin ta slut? Det är bara vi som kan göra det, för jag har inte hittat många andra människor som vill göra det med mig. Det finns liksom ingen som har det tålamodet. Det finns ingen som vill lyssna när jag börjar sätta igång och prata, om det som jag vill prata om. Inte nog med det, så är inte heller min mun på samma våglängd som orden i min hjärna. Det har den aldrig varit. Det som låter så bra i mitt huvud, det låter sällan bra i min mun. Och det är då folk inte förstår.

Under hela låg- och mellanstadiet så satt jag och tittade ut genom fönstret och försökte bete mig som en Duktig Flicka™ . Ville jag ha något av värde till mitt huvud så skaffade jag det hemma, från mammas Nationalencyklopedin. Men i högstadiet orkade jag inte vara snäll längre. Jag tyckte, att om jag nu är 13 år och nästan är vuxen, då borde jag kunna resonera med de vuxna lärarna, då borde de kunna förstå saker som jag förstår och försöker förklara för dem, utan att de begär att jag ska sitta ner snällt på stolen och vara tyst?

Så jag protesterade. Jag käftade emot. Jag tog ifrån tårna, för att visa att jag ville ha MER, jag kunde MER, detta var inte NOG, kan ni vuxna lärare sluta vara så fruktansvärt TRÅKIGA? Jag ifrågasatte deras undervisningsmetoder, deras källor, jag läste dem mellan raderna och jag ville så himla gärna ha lite utmaningar, men jag ville också så himla gärna ha rätt och veta rätt.

Men återigen, det kom ut fel. Min kropp gjorde inte som hjärnan sa åt den och min mun sa fel grejer. Igen. Jag blev utkastad från klassrummet, jag fick kvarsittning, jag fick rektorssamtal. Jag skulle lära mig att skärpa mig, att låta vuxna tala, att ge de vuxna en chans att lära ut. ”Tänk på de andra eleverna ibland!” (Vad jag skulle tänka på om dem förstår jag fortfarande inte).

Jag försökte faktiskt ibland, men jag kunde inte. Jag hade ingen makt över mig själv, detta var ödesbestämt, jag var en konstig, klantig, fjantig, uppkäftig, skrikig och bråkig tjej och det var ingen som trodde att det fanns något av värde innanför pannbenen alls. Jag kunde gå in på en lektion bara för sakens skull, skriva ett prov, bara för sakens skull, få MVG, lämna in en uppsats, få MVG, lämna in en novell, få MVG, men sen satt vi alltid där på utvecklingssamtalen, jag, min mamma och klassföreståndaren, och det slutade alltid likadant:

”Du är nog ganska duktig egentligen. Men du måste lära dig att vara tyst.”

Jag och mamma vandrade hem från utvecklingssamtalet i majkvällen och känslan av hopplöshet och missförståddhet gick att ta på. Det gick att skära den i bitar och äta den till kvällsmat, eller ännu hellre, bara ge den till korna som betade på andra sidan staketet.

”Jag tror du är som jag”, sa min mamma till slut. ”Du är supersmart men det är så svårt för din kropp att visa det. Men det blir nog bra sen. Tids nog kommer folk förstå hur du är”.

”När är tids nog?” ville jag fråga, men jag gjorde det inte. Istället undrar jag det fortfarande. När ska folk förstå? När ska JAG förstå? Kommer JAG någonsin förstå?

Om man under hela livet inte har hört något annat än hur dum man är, kommer man då någon gång över huvud taget förstå något annat? Om man varje dag i mer än 30 år har fått höra:

”Kan inte du bara vara tyst”

”Måste du vara så hyper”

”Herregud FATTAR DU INTE”

”Har du tagit ecstasy?”

”Jävla IQ badboll”

”DU kommer ju inte kunna klara någon högskoleutbildning”

”Alltså vi vill inte att HON ska vara i vår grupp, då kommer vi få IG”

”Shit alltså jag orkar inte med ditt beteende idag, du är så SKRIKIG”

”GLÖM NU INTE PLÅNBOKEN I AFFÄREN! HAHAHA”

Om man till och med av sina allra käraste och närmaste har fått höra att man är ”mycket snack men lite verkstad” och att ”tomma tunnor skramlar mest”, då finns det ingen annan känsla än

JAG ÄR DUM.

Det spelar ingen roll att man har läst 310 högskolepoäng och att man kan få A i allt man tar i. Det spelar ingen roll att man kvalificerar till Mensa och att hela huvudet alltid sprudlar av idéer och kreativitet, att man fått sina arbetsplatser att växa. Det syns ju inte. Och till slut börjar man tro på det själv, det blir den allmänna sanningen. Vad ska man göra med en hög IQ när alla andra bara ser att man alltid glömmer vad man ska handla, trots att man har inköpslista? Vad ska man göra med ett bra jobb, när lönen går till impulsiva ”kan vara bra att ha”-inköp som sedan samlar damm i garderoben? Vad ska man göra med alla idéer som kläcks, allt man vill göra, allt som man brinner för, men inte kommer kunna fixa, eftersom ingen kommer tro på dem? ”Det är ju inte första gången hon får en projektidé, vi får se hur långt hon kommer den här gången, höhöhö”.

Min hjärna snurrar och filosoferar dygnet runt, men på natten klockan 3, då är det dessa frågor som gäller. När Zopiklonet inte funkar och när ångesten blir för stor. Ångesten över att förstå allt men ändå inte förstå någonting. Över att leva men ändå inte överleva, och över att finnas men ändå inte finnas.

Tids nog hoppas jag att vi förstår.

/Gästbloggare

Som kommunal skyddsjakt på våra familjer. Som om de hoppas att vi ska dö ut.

För det mesta tror jag det bästa om människor. Men när tilläggsbelopp avslås en masse(trots att det finns pengar avsatta i budget!), och specialskolor varslar om nedläggning, då känner jag mig jagad.

Som om kommunerna bedriver skyddsjakt på våra familjer. Som om de hoppas att vi ska dö ut.

Och det är inte en skön känsla.

Det hela blir ännu mer bisarrt av att detta ju kommer att kosta ännu mer, både i pengar, arbete och lidande. Ta Utvecklingspedagogik i Stockholm, till exempel. Tre av deras specialskolor,  med 200 elever, som troligen måste lägga ned, redan i slutet av vårterminen. Tillsammans med andra resursskolor i enbart Stockholmsområdet handlar det om 600 barn. Det innebär att nästan 600 elever som vanliga skolor redan misslyckats med flera gånger (!), ska ut i de vanliga skolorna igen. Vilket i slutänden kommer att gå åt skogen, för majoriteten. För det var inte de enkla anpassningarna och lättundervisade eleverna som efter många års kamp lyckades få plats i specialskolor.

Bara antalet extra möten i januari, för att förbereda inför övergångarna…

I slutänden dömer kommunala tjänstemän barn som mina till ett liv i utanförskap och fattigdom. Trots att de har dokumenterade behov som vida överstiger vanlig skolpeng. Trots att den specialistkompetens de behöver uppenbarligen inte funnits i vanliga skolor, eftersom vanliga skolor totalt misslyckats med sin undervisning av dem, flera skolor per barn, fler gånger per barn. Trots att det kommer att innebära att föräldrarna får sluta jobba helt eller delvis, och kanske måste leva på bidrag. Trots att det innebär depressioner, utmattning, och utebliven skolgång.

Oavsett hur man räknar finns ingen vinst i detta. Varken på kort eller lång sikt. Varken mänskligt eller ekonomiskt.

Men i slutänden handlar det om något mycket viktigare: Vilken sorts samhälle ska vi ha? Ett där kommunala tjänstemän misshandlar funktionsnedsatta barn, bildligt talat fortsätter att sparka dem i huvudet medan de ligger blödande på marken? Tills nästa gång man inser att det här inte funkar, och försöker återuppliva dem igen.

För det är vad som kommer att ske. Människor kommer att dö som en direkt följd av beslut som detta. Det hör till sakerna vi inte behöver forska mer på, vi vet redan hur statistiken ser ut. Eller; jag vet det, forskarna vet det, lärarna på specialskolorna vet det, läkare, psykologer, sjuksköterskor, arbetsterapeuter, logopeder, specialpedagoger och andra inom BUP och habilitering vet det…

Men tydligen inte de sagda tjänstemännen.

Jag undrar vad det är de tror sig veta? Det skulle jag verkligen vilja få reda på.

En studie i omsorg

När gruppen med ungdomar och några vuxna kommer vandrande över övergångsstället tänker jag inte särskilt på vilka de är. I stället sitter jag vid ratten och tittar ut i tomma luften medan jag väntar på min tur. Efter en stund slår det mig att de antagligen kommer från gymnasiesärskolan i närheten.

Knappt hinner jag tänka tanken förrän en av de vuxna lägger handen på axeln på killen som går sist, den långa kanske artonåringen i svart hoodie och Addidasbyxor. Det är ingen hastig eller överdriven rörelse, och jag märker den bara för att det händer rakt framför mig, mitt i mitt synfält.

En sån gest kan göras på så många olika sätt. Här är det vänligt och beskyddande. Fast jag inte kan se nåt särskilt med killens beteende antar jag att något gjort honom upprörd, något som bara den som känner honom väl kan uppfatta.

Jag sneglar på Mathilda i sätet bredvid mig, och tänker att där har vi varit, många gånger. Att hon blivit upprörd eller rädd, utan att någon annan uppfattat det.

”Ett annorlunda kroppsspråk”, tänker jag, och påminns om att detta att jag är expert på en handfull barn, och ofta läser rätt många andra rätt bra, inte gör att jag kan bedöma varje människa jag möter.

Gruppen fortsätter att gå. Efter några ögonblick lägger killen sin arm tillbaka om mannen bredvid sig. Nu kan jag tydligt se att han är orolig, men också att på hans andra sida går en annan man, som nu lägger en hand på hans rygg. En tröstande gest som säger: Här är jag. Jag hjälper dig. Det kommer att bli bra.

Killen slappnar av lite i axlarna. En ganska vanlig tonåring, i svart hoodie och märkesbybxor, som plötsligt fick det lite jobbigt. Och två män, en på var sida, som genast märkte hur det var fatt. De tre går tillsammans nu, som en enhet. Snart är de framme på andra sidan vägen.

Det är vackert. Som en fulländad tavla av Monet, eller en étude av Chopin. En studie i omsorg.

Gästbloggare: Hur får jag skolan att lyssna?

– Hur får jag skolan att lyssna?

Det är kanske den vanligaste frågan vi får, ofta uppgivet och ofta efter att man prövat många olika sätt.

– Hur får vi skolan att tro på det vi säger?

– Hur får vi skolan att se barnet som håller ihop sig men rasar på hallmattan (bokstavligen) av stress och ångest?

Det finns bara ett sätt, och det kommer låta brutalt; ni måste hitta den som lyssnar. Ibland innebär det att byta skola.

I den bästa av världar så är det lätt, då är det en underbar lärare eller rektor som bara finns där. Så borde det se ut

Jag har varit med om båda sakerna, jag har suttit och gråtit av ilska och vanmakt över att inte bli trodd och barnet inte sett.

Och jag har varit med om att på samma skola slippa komma med alla svar för att någon annan redan gjort sitt jobb.

Självklart finns det massa tricks, olika sätt att nå fram, olika ingångar att pröva (att kartlägga hemma med hjälp av tex skolkompassen kan underlätta vägen mot samsyn, att inte skriva mail i affekt, att ta med någon som kan ge lugn på möten osv).

Men viktigast:


Hitta den där personen som hör vad ni säger, det kan vara en resurs, en skolssk, en kurator, en rektor eller en lärare. Den personen bör sen vara med på möten och hjälpa till leda fram till målet; att ni pratar om samma barn i hyfsad samsyn.

/Sara Kvist

När stressmamman och proffsmamman ryker ihop

En morgon för svåra val. Elvaåringen har som ni kanske vet varit febrig och/eller förkyld nästan konstant sedan i vintras, och sedan drabbades hon av en utdragen post-virus-trötthet. Barnets frånvaro har alltså varit större än någon inblandad gillar. Samtidigt har den varit ofrånkomlig; man åker inte till skolan med feber och hosta, inte heller när man är så trött att siffrorna dansar på pappret och man inte kommer ihåg uppställningar i sitt favoritämne, matematik.

Nu är pollensäsongen i full gång, och det vanligtvis pigga barnet vaknade knappt till i morse. Men hon gick upp när jag sade till henne, och jag trodde hon var uppe efter att hon varit på toa, men hon hade helt enkelt somnat om i sängen i stället…

Även efter astmamedicinering (igår hade hon riktiga indragningar, jag fick hämta henne från skolan!) var dagsformen knapp. Ingen feber. Ingen snuva, dock en del astmahosta. Och så förlamande trötthet. Att bestämma att hon skulle vara hemma var en enkel sak. Jag informerade om det, och hon somnade om nästan direkt.

Nu är hon dock uppe. Inte med någon större fart, utan mer som ett urdraget batteri, det går bra så länge hon egentligen inte måste göra nåt. Men då går det bra.

Den stressade mamman inne i mitt huvud säger saker som att ”hon kan ju åka nu, nu är hon vaken, tänk på allt hon missar!”

Proffs-mamman tittar stress-mamman rakt i ögonen och säger saker som ”Här ska inga barn stressas till skolan bara för att hämtas om en timme eller två igen.”

Stress-mamman medger att det är mer än troligt att barnet har feber imorgon.

Proffs-mamman är för behärskad för att säga ”där ser du själv!”, men hon tänker det sannerligen. Väldigt högt tänker hon det.

Stress-mamman säger trumpet att man i alla fall kunde fråga barnet. ”Du. Nu är du ju vaken och igång. Ska jag skjutsa dig till skolan?”

Proffs-mamman suckar, rullar med ögonen och håller tyst.

Stress-mamman säger surt att om du får bestämma kommer barnet att vara hemma från skolan tills hon blir arton allraminst.

Proffsmamman veknar när hon hör detta känsloutbrott, och säger mjukt: ”En av oss kan det här området väldigt mycket bättre än den andre. Vi vet båda två vem det är. Jag märker att du är väldigt stressad, så jag tar över nu.”

Proffs-mamman frågar inga uttröttade och stressade barn om de eventuellt kan tänka sig att åka till skolan ändå. För hon kan det här med stress, belastning och återhämtning alldeles för bra, och vet att ingen kan vila om de hela tiden blir störda…

Läxgnäll och fel frågor

”Jag har skrivit ut din matteläxa”, säger jag till trettonåringen. Den han förut svarade nej till när jag frågade om han gjort den än.

”Varför då? Jag har den i väskan”, svarar han, och jag förstår att jag ännu en gång ställt fel fråga. Eller i alla fall en fråga för lite.

”Okej. Jamen då gör du den imorgon”, säger jag.

”Mäh!” svarar det vanligtvis så timida barnet. Jag tror att jag måste ha hört fel.

”Det är en läxa. Den ska vara klar på fredag. Du får göra den imorgon”, upprepar jag.

”Men varför kan jag inte göra den ikväll?” gnäller barnet.

Okej. Vänta lite nu. Min trettonåring gnäller över en uppskjuten matteläxa…

”Vet du, om du tar på dig pyjamas, äter kvällsmat och borstar tänderna och sen ligger i sängen och räknar lite matte kommer jag inte att hindra dig…” säger jag.

Trettonåringen skuttar iväg. Inom fem minuter har han glömt allt om pyjamas och matteläxa.

Sötunge. ❤

Skolglädje

”Skynda er att dricka upp nu, så jag hinner läsa för er. Det är sent”, säger pappan.

Jag har gjort smoothie till kvällsmat, i ett försök att få i de febriga barnen lite vätska och energi. Hela familjen är sjuk. För umptonde gången på bara några månader. Det är säkert tio år sedan vi hade en så sjukdomsfylld start på året.

”I gengäld behöver vi inte gå upp i morgon bitti, för det är ingen som ska till skolan”, säger jag, i ett försök att lätta upp stämningen.

Trettonåringen ser dyster ut.

”Det blir femte gången i rad som jag inte har träslöjd”, suckar han.

”Oj, hurså?” säger jag.

”Jo, först var det… Läraren var sjuk. Eller, det var nog hans barn som var sjuka. Sen var det utvecklingsamtal. Sen…”

Utan att tveka räknar han upp alla orsaker till att just träslöjdslektionerna fått stryka på foten.

Och jag grips av en oresonlig glädje, mitt i det trista. Över att jag har ett barn som älskar träslöjd så mycket att han har fullständig koll på varje lektion som utgått, och varför. Över att ha ett barn som faktiskt trivs i skolan. För jag vet alltför väl att det inte är alla förunnat.

Så kan det gå

Får jag bara illustrera de många facetterna av att jobba kring barn med NPF med utdrag ur en mailkonversation med vår skolsköterska? Ämnet är alltså mätning av blodtryck och puls, på förfrågan från hab, pga medicinändringar. Det har funkat nån gång förut för M att följa med sskn som hon känt och tyckt om i snart tio år, och ta blodtryck etc. Den här gången var det bom stopp. Trodde jag… (oväsentligheter är bortklippta)

Skolssk: ”Om ok för M, så skulle det passa mig om jag kan hämta henne torsdag-fredag förmiddag denna vecka i samband med att jag får en lucka… Detsamma gäller måndag-tisdag nästa vecka om det inte funkar den här. Om ni förbereder henne för det och om ev S kan följa med. Jag tror som du, att hon klarar dessa kontroller hos mig själv och/eller med lite hjälp.”

Jag (förälder): ”Jag har försökt övertyga M om att du kan hämta henne, men hon är väldigt bestämd på att hon vill ha en förälder med sig, så vi får bestämma en tid i stället.”

Skolssk: ”Hej! Efter att ha följt med M till klassen igen…. öppnar jag nu mailen och läser dina rader. Glatt följde hon med mig för en kvart sedan och kontrollerna är redan fixade. P: XX Bt: XXX/XX Jag meddelar Hab. Trevlig helg!”

Och jag bara skrattar. För det är så här det är. Det som fungerat utmärkt förut, är plötsligt omöjligt att ens diskutera med barnet, fast så gör man som vanligt ändå, och vips så funkar det…

(Och innan nån gnäller på vår fina ssk, hade hon all anledning att tro att vi var överens men att jag bara inte hunnit svara än! No nurse shaming!)

Gästbloggare: Hur man i sitt yrkesliv hanterar mötet med jävligt jobbiga föräldrar

Jag har jobbat med unga människor i nästan hela mitt vuxna liv. Jag har i mitt arbete också träffat och samarbetat med deras föräldrar. Sedan snart 10 år är jag dessutom själv förälder. Jag har i mitt yrkesliv, och som mamma, stött på en del rätt kontraproduktiva sätt att bemöta föräldrar.

Jag är helt övertygad om att en del av personalen som ger ett dåligt bemötande faktiskt inte vill göra det. Så jag har gjort en lista med några punkter som går att ha som utgångsläge.


1. Ta på dig ansvaret!


Den som är ansvarig kan nämligen förändra saker. Och du har ju ett ansvar här. Det är det du får betalt för. Om föräldern i fråga till exempel påstår att den inte delgivits information om något, så kan du ta på dig det: ”Jag kanske var otydlig, jag ber om ursäkt, men så här förhåller det sig i alla fall”.

Att undvika missförstånd är jätteviktigt. Ta alla tillfällen du kan att träna på att vara tydlig. Föräldrar som ofta missförstår saker är som en gratis kurs för dig i konsten att bli supersvår att missförstå. Jättebra!

Och dessutom: Om du tar på dig ansvaret så känner sig ingen annan utpekad. Människor som känner sig utpekade som den som gjorde fel slutar ofta att lyssna. Och du vill gärna att de ska lyssna. Du hade ju en sak att berätta som du ville att de skulle förstå. Så för att underlätta ditt arbete är det här tipset lysande!


2. Chilla! Det är ju inte du som är arg!


Föräldrar älskar sina barn. De gör som regel allt de kan efter sina förutsättningar för att barnen ska ha det bra. Deras oro är sund, och ett tecken på omtanke.


Föräldrar som är oroliga för sina barn hamnar ibland i affekt. Det är starka känslor som sätts igång när man känner att ens barn är i fara på något sätt. I dagligt tal kallas en sådan förälder för till exempel ”tigermamma”, och då har det en positiv innebörd.

En del människor som jobbar med barn och unga blir då upprörda tillbaka på föräldern. Jag har sett en rektor skrika åt en pappa vars barn hamnat i en hotfull situation, hört kollegor skrika tillbaka åt arga föräldrar, och till och med haft en kurator som skrikit åt mig under ett skolmöte angående min sons depression och skolfrånvaro.

Som professionell kan man aldrig unna sig att förtretad tycka att ”det var ju den andra som började”. Som professionell i ett arbete med människor i svårigheter har du i uppgift att kunna hantera det på ett konstruktivt sätt för att hitta en lösning.


Man behöver faktiskt inte provoceras av en person som av oro för sitt barn uppför sig obalanserat. Man kan försöka ta på sig ansvaret för det man kan ta ansvar för, och se hur man kan hjälpa dem. Ett ”jag förstår att du är väldigt orolig, hur tänker du att vi kan göra för att det ska bli bättre?” är oftast mycket mer produktivt än ett ”NU PRATAR JAG!”. Det är inte du som är arg.

Tänk dig en pappa på en parkering som skriker och knuffar sig fram för att en bil håller på att backa över hans 2-åring. Tänk dig att det kommer en ordningsvakt och slår ner honom för att han ”uppträder hotfullt”. Ingen imponeras av det. Du framstår inte som någon som ”sätter gränser” eller ”tar tag i saker”. Du framstår som ett rövhål. Var inte ett rövhål. Särskilt inte mot föräldrar som kämpar för sina barns bästa. Ingenting blir nämligen bättre av det. Och du som jobbar med barn och unga har ju som uppgift att göra saker bättre. Aldrig sämre.


Bäbisar som hör andra bäbisar gråta har svårt att skilja sina egna känslor från andras och börjar ofta också gråta. Men du är ju vuxen och får lön för att göra ett jobb du eventuellt också har flera års utbildning för. Så du behöver inte göra så. Chilla!


3. Om du inte förstår, fråga! 


Som min sons läkare på BUP sa till socialsekreteraren som skulle utreda min förmåga som förälder efter att skolan gjort ett flertal anmälningar för att de trodde att vi som föräldrar helt missbedömt hur han fungerade: ”För att få en bra bild av barnets mående så brukar vi fråga föräldrarna. De kan oftast jättemycket om sina barn!”


Det låter självklart, men det är inte alltid det. Ju mindre du som personal ägnar dig åt att skuldbelägga, desto större möjlighet har du att få ärliga och konstruktiva svar. 
Om du erkänner föräldrarnas expertis, och kombinerar det med din egen, så kan ni få fram helt fantastiska gemensamma strategier! Du har blivit bättre på ditt jobb, och du har dessutom hjälpt en familj i behov av stöd att hitta ett sätt att göra livet lite lättare för barnet. Det låter ju helt fantastiskt. Och du har möjligheten att göra det!


4. Vad är bäst för barnet?


Ett barn i svårigheter är ett barn som behöver trygghet. Att du som professionell har konflikter med barnets föräldrar skapar stress och oro i deras hemmiljö, och även i den miljö där du har hand om barnet. Det är bland annat därför som så extremt många föräldrar till barn med autism är sjukskrivna för utbrändhet. Det är inte så ofta kopplat direkt till barnet, utan ofta till att ha ett barn i ett samhälle som inte riktigt fungerar för alla. Lite som att bjuda på soppa, och alla envisas med att använda assietter. Det blir en massa extra jobb helt enkelt.

Det är inte så lätt som förälder att ha koll på hur andra barn reagerar på ens barn, deras föräldrar som kontaktar dig, BUP, habiliteringen, skolan och socialtjänsten, och samtidigt ha ork över för att göra sitt bästa för sitt barn. För oss som har barn med diagnoser så är det avgörande om de som är professionella och som vi har kontakt med faktiskt vill vårt barns bästa, och ännu viktigare, att de agerar efter det.


Om du i någon situation ändå bedömer att det bästa för ett barn är att jaga deras föräldrar med negativa kommentarer och skuldbeläggande, så gör för all del det. Men då ber jag dig verkligen att överväga om du verkligen ska jobba med barn. Florist är ett trevligt yrke?



Om du kan tänka dig att följa mina råd så kommer förmodligen antalet jävligt jobbiga föräldrar att minska drastiskt. Som yrkesverksam med barn och unga i svårigheter under ca 20 år, så kan jag räkna antalet sådana föräldrar på ena handens fingrar. Och då har det oftast handlat om rätt svår psykisk ohälsa. Det vill säga en oförmåga.

De andra potentiellt jobbiga föräldrarna har istället lärt mig massor. Dels om hur barn fungerar, men framförallt om hur jag själv fungerar och vad jag kan förbättra.

Om du i ditt jobb med barn och unga ofta stöter på jävligt jobbiga föräldrar så är det förmodligen du som är jävligt jobbig, egentligen. För föräldrar gör så gott de kan efter sin förmåga. Och får du lön för att jobba med föräldrar måste du kunna hantera det. Annars finns det som sagt andra yrken som kanske passar dig bättre.

/Gästbloggare, förälder och stundtals jävligt jobbig pedagog

Vanliga mornar

En skål med smoothie, där ena kanten blivit rosa och andra lila.Jag blandar ut lite av smoothien med mjölken, och lite med en droppe citronsaft. En del blir nästan lila, den andra rosa.

”Va?! Är det en indikator?!” utbrister fjortonåringen, som snart ska ha prov i kemi.

”Ja precis”, säger jag. ”Den här gruppen av ämnen som finns i blåbär kallas antocyaniner. De är väldigt effektiva i att skydda kroppen från skada. Och det behovs, för eftersom våra kroppar går på syre, som är mycket reaktivt och giftigt, får de många skador hela tiden.”

”Va? Hur kan det vara så?” undrar fjortonåringen.

”Jomen, om en organism ska kunna använda ett ämne måste det ha en viss förmåga att reagera med saker. Tänk om vi hade levt på kvävgas. Först händer inget. Sen händer inget. Sen händer inte heller nåt. Kväv-gas. Det kan frysa, smälta eller förångas, men det är typ det hela. Inget händer egentligen.”

”Ungefär som en vanlig morgon hos oss…” säger pappan menande.

”Jag gillar våra vanliga mornar. Det är då du och pappa förklarar hur allt fungerar”, säger tolvåringen.

Man bryter ihop, och sen kommer man igen

Jag har ett mantra från en kär vän, som jag för länge sedan frågade hur man överlever allt detta tjafsande och strul, när omgivningen kring barnet med autism inte kan nånting, när allt från myndighetspersoner till grannar tycks ha sammangaddat sig i idioti. Hon svarade:

”Man bryter ihop och gråter i duschen, och sen kommer man igen.”

Det tänker jag på alla tuffa dagar. Jag må bryta ihop och gråta eller skrika både här och där. Men jag kommer igen. Även när det inte känns så.