Det finns en föreställning om att barnet som bara går till skolan när en viss person finns där, är ”bunden” till den personen. Som nån sorts överdriven relation som måste brytas eller i alla fall påverkas. En navelsträng som måste klippas.
Det här är en missuppfattning. Problemet är att inte att barnet är ”bunden” till en person. Tvärtom, det är jättebra att det finns ett hjälpjag, någon som kan hjälpa barnet att fungera i en uppenbarligen svår situation.
Problemet är dels att det inte finns flera hjälpjag – att andra inte förmår skapa tillräckligt med struktur, förutsägbarhet och tillit. Problemet är också att situationen är så pass övermäktig till att börja med att barnet absolut måste ha ett hjälpjag – att anpassningarna brister.
Jag vill använda en krass bild: Vi klipper inte navelsträngar på foster i magen, bara så där, lite hipp som happ. Vi väntar på att de utvecklas tillräckligt länge för att kunna dra sina första andetag. När navelsträngen inte längre är livsuppehållande, då sköter naturen för det mesta resten, utan att vi behöver fatta drastiska beslut kring det. Och skulle ett barn födas för tidigt, eller andningen vara problematisk, då sätter vi in anpassningar kring det, saker som respirator, syrgas, surfaktant och CPAP.
Sedan väntar vi igen, under så goda förhållanden som möjligt för barnet, på att tiden ska göra sitt.
Gnäll inte på den som gör rätt, den person som kompenserar för en bristande miljö. Anpassa i stället kraven i skolan, till exempel miljön, strukturen, tydligheten i uppgifterna och förutsägbarheten i varje dag. I den mån det är lämpligt för varje barn, låt det finnas andra personer som sakta men säkert går bredvid och lär sig vad barnet behöver i form av hjälpjag. För tillit är inget man får, det är nåt man förtjänar, och man förtjänar det genom att skapa trygghet, struktur och fungerande situationer.
M som i underbar 