Allt är mammans fel.

Begrundar det märkliga faktum att det alltid är mammornas fel. Om barnet med till exempel autism eller ADHD lyckas bete sig bra bland folk, då är det mamman som hittar på svårigheter som inte finns, alltså är diagnosen felaktig. Om barnet inte beter sig bra bland folk är det mamman som inte uppfostrat det ordentligt, alltså är diagnosen felaktig.

Dessutom är det givetvis så att om barnet först klarat sig okej (för att mamman slitit som en liten blå med att bereda vägen), och sen packar ihop, då är det mammans fel, hon mår säkert dåligt och det määäärker barnet och mår också dåligt – det kan absolut inte vara så att barnets tidigare fungerande kan ha något att göra med att mamman klarade att parera svårigheterna, eller att mammans eventuella nuvarande trötthet har något med detta att göra. Och om barnet fortsätter att fungera, eller börjar fungera igen, då har det inget att göra med att mamman ligger tre steg före, utan det är som tidigare påpekats ett fall av gravt curlande, inbillning och en allmänt neurotisk personlighet. Hos mamman alltså.

Det är nog helt enkelt så att om mamman hade dött och barnet placerats hos de beskäftiga personerna med Åsikter(TM) hade det ändå varit mammans fel hur barnet betedde sig. Hon som gick och dog!

Annonser

26 responses to “Allt är mammans fel.

  1. Ja, precis så känns det!

  2. Guud, så klassisk gammalmodig föreställning. Så ytterst felaktig!

  3. Madelaine Gustafsson

    Ha ha (igenkänning). Och inte är man helt befriad från det själv heller, tanken på att man kanske gjort något fel. Om man bara hade räckt till bättre, typ…. Fast du kanske inte känner så, dina insatser är så beundransvärda och kloka som jag uppfattar dem.

    • Haha, nej jag tycker jag är strålande! Skämt åsido är det klart att jag ibland tvivlar på mig själv och min förmåga att lotsa mina barn. Jag tror att den där föräldraoron föds tillsammans med barnet och att i lagoma doser är den sund; vi ska inte slå oss till ro som föräldrar utan ständigt hitta nya vägar!

  4. Reblogga detta på B You 2 Me och kommenterade:
    Igår var vi på informationsmötet på BUP, då skolan skulle vara med och bli informerade om vår dotters diagnos och vilket stöd hon kan tänkas behöva i skolan. Detta återkommer jag om i ett senare inlägg. När vi åkte därifrån hade jag, av någon outgrundlig anledning, gjort slut på ALL min energi. Vet inte om det var spänningar jag gått och burit på men, det var som om luften totalt försvann ur mig. Resterande delen av dagen hade jag en gnagande känsla av att hennes klasslärare och fritidsfröken egentligen inte trodde att hon hade autism, att det egentligen är jag som har en felaktig bild av min dotter, att det egentligen är jag som inte borde vara förälder…trots att de fått höra av specialistpsykologen där att vår dotter har autism. En gnagande känsla av att de trodde att det var mig som förälder det var fel på – egentligen. Och på kvällen kom katastroftankarna. Tänk om de tycker att jag är en så dålig förälder att de ser till att ta vår dotter ifrån oss?! Då kunde jag inte hålla mig längre, tårarna rann nerför kinderna och min man sa: ”Om de gör det, då, då blir det KRIG! Du är en jättebra mamma!”

    Jag är obeskrivligt tacksam att jag har min man som stöttar mig i alla väder. Speciellt när de få vänner jag en gång hade och släktingarna inte längre hör av sig. Ja, jag har Aspergers syndrom, fibromyalgi och pankikångest. Ja, jag har mått oerhört dåligt i perioder och jag har väl kraschat in i den berömda väggen två gånger, minst. Men, mina barn har ändå fått allt de behöver, trots att jag inte har haft ork över till mycket mer än det. Att min dotter inte umgås så mycket med kompisar, att hon inte är med på en massa olika fritidsaktiviteter…det har inte bara med mitt mående att göra. Det har även med att göra hon inte orkar umgås med kompisar varje dag. Att hon inte har många kompisar. Att hon faktiskt TRIVS med att vara ensam. Hon har provat en del olika aktiviteter men, varje gång känt att det inte var något för henne. Och vi tvingar henne inte att göra något.

    Idag när jag kom hem efter att ha jobbat i fyra timmar och sedan hämtat min dotter på skolan, satt jag mig och läste på datorn. Dottern gick in i sitt rum och lyssnade på musik. Båda behöver återhämtning efter arbets-/skoldagen. Det första jag läser är ett inlägg som kändes som det var skrivet direkt till mig. Speciellt med tanke på gårdagen.

    TACK M som i Underbar för detta inlägg!! Jag behövde verkligen få läsa att det finns någon som förstår mig som förälder till ett autistiskt barn. ❤

  5. Victoria Mårtensson

    Måste bara tacka dig 1000000 gånger från djupet av mitt hjärta! Precis den verkligheten du beskriver här lever jag och min son i. Jag har kämpat för min son ändå sedan han gick på förskolan. Han är inte utåtagerande och försöker hålla ihop så gott det går i skolan (killar måste ju tydligen vara utåtagerande för att det ska vara något fel). Men hemma så bryter han ihop och allt kommer fram. Samtidigt så har jag försökt haft en dialog med skolan ända från start. Men vi sitter här 5 år senare utan någon hjälp. Jag har nog hört alla goda råd som finns att få. Allt från att jag ska klippa navelsträngen till att det krävs tuffare tag. All uppmärksamhet har varit riktad mot mig och vad jag ”måste” göra fel som mamma. De få gångerna jag får höra att det jag gör är bra så får jag samtidigt höra 20 saker som jag borde göra bättre. Min son har gått det senaste året som ensam elev hos en specialpedagog på BUP. Det gick inte felfritt men bra mycket bättre än på ordinarie skola.

    Nu är han tillbaka på sin vanliga skola och det gick som jag hade förväntat mig. Det tog inte ens 1 vecka innan han inte längre klarade av att gå till skolan.

    Hans skola vägrade under tiden han gick på skolan på BUP att stå för skolskjuts dit så varje dag satt jag med honom på bussen för att ta honom dit, eller så körde hans far honom. Samtidigt så hade hans ordinarie skola kvar skolpengen för honom. Vi har blivit nekade resurs ”för så jobbar vi inte här”. Vi har försökt ansöka till en skola specialiserad på barn med vissa svårigheter. Men då fick vi höra att det antagligen inte var någon idé för att ingen av de barnen de ansökt för hade fått en plats. Listan kan göras ännu längre. Men droppen som fick bägaren att ”forsa” över var när jag igår fick reda på att psykologen på min sons skola inte kände till min son mera än till namnet.

    Trots oerhört lidande för min son, årslånga problem med att få honom till skolan, 500 olika möten med olika instanser, jättehög skolfrånvaro, 2 fastställda diagnoser, medicinbehandling vid 2 olika perioder samt en väntan på en autismspektra utredning så händer ändå ingenting.

    Jag går hemma med vårdbidrag för att jag inte har någon annan möjlighet. Min son behöver mig och klarar inte av en vardag där jag inte är med och styr upp. Jag önskar verkligen att det slapp vara så. Men han behöver mig och jag tänker inte svika honom.

    Varför, varför måste det alltid handla om pengar? Varför måste man alltid passa in i en mall vare sig man är ”normalstörd” eller kämpar med svårare saker? Det är ju lika dumt som att man måste ha rosa om man är tjej! Eller att man inte kan ha diabetes för att det inte syns!

    Hur kan ”spara pengar”, ”hålla budget” gå före ett barns lidande? Ett barn som med rätt hjälp skulle växa upp med en inre tro på sig själv och sitt värde. En individ som skulle kunna bli en oerhört viktig resurs i samhället. Men tack vara ett kortsiktigt tänkande och en 100% fokus på pengar så reduceras killen/tjejen som inte lär sig eller tänker på samma sätt som många av oss till en obetydlig siffra i statistiken som helst ska suddas ut.

    RÄTT ÄR RÄTT ÄVEN OM INGEN GÖR DET OCH FEL ÄR FEL ÄVEN OM ALLA GÖR DET!

    • Åh så jag känner med dig! Och det allra värsta är att jag får ta del av liknande berättelser som din, ofta, ofta. När man hör det från några stycken, då tänker man att oj, det låter ju jobbigt. Men när samma historia upprepar sig igen och igen… Då inser man att det är systemfel. Att stödet och hjälpen för att verkligen komma tillrätta med skoltrassel är i det närmaste obefintligt på många håll, och i stället får föräldrarna pekpinnar serverade. 😦 😦 😦

  6. Jag har ett NT-barn, men hon har ett fysiskt funktionshinder, är adopterad och särbegåvad. Och hjälp, vad jag känner igen mig! Att ungen har smärtor i sitt skadade ben och inte orkar med skolutflykterna – mamma som fokuserar för mycket på foten och vill att ungen ska vara mer handikappad än vad hon är.
    Att ungen har separationsångest och stora svårigheter att lita på vuxna – mamma läser in problem som inte finns, binder barnet för hårt till sig, överreagerar, projicerar sina egna problem på barnet.
    Att ungen bokstavligen lider sig igenom skoldagarna, understimulerad och utanför klassgemenskapen, pga sitt avancerade språk, sin snabba uppfattning och sitt behov av stimulans – mamma som skämt bort barnet med uppmärksamhet eller vill att barnet ska prestera mer än hon gör eller inte lärt barnet det korrekta beteendet på skolgården eller inte skickar med rätt sorts kläder/mobiltelefon/annan utrustning.

    Jag svär på att om ungen trillar ner från klätterställningen och bryter ett ben kommer det också vara mammas fel, som inte lärt barnet att klättra rätt alternativt inte lärt barnet förstå att flickor inte klättrar.

  7. Är det inte till och med så att mamman blir beskylld för incest och misshandel när det handlar om pojkar.Och inte bara om det barn som har NPF utan om alla pojkar i familjen.Det är i alla fall min erfarenhet

  8. Känner igen mig!! Själv blev jag av BUP anklagad för att vara en överkänslig mamma som förstorades upp dotterns problem i vardagen. Vilket dåligt skämt!! Nu har vi bytt BUP. Tack och lov!!

  9. helena van brakel

    Det som är det allra värsta är att när barnen är 18, då helt plötsligt är han/hon myndig och ska själv klara sig till psykolog, ta sin medicin, gå till arbetsförmedlingen eller annan instans, och du som mamma ska bara tacka och ta emot. Min son, ADHD, 26 år, arbetslös, och bor fortfarande hemma hos mamma. Curlingförälder? Ja det är jag och kommer alltid att vara det. Jag skäms inte ens för det, och det ska ingen mamma göra, vi ger våra barn allt vi kan och mer därtill, och en sak är säker. Dessa härliga ungar älskar oss. / Helena

  10. Oj så igenkännande ! Ja något är sjukt när så många erfar samma känslor kring detta. Tänk om vi hade lite sant stöd och verklig kunskap omkring oss istället,då skulle vi inte bara kunna förflytta ETT berg.Vi skulle flytta på en hel bergs-kedja ! ❤

  11. Pingback: Allt är mammans fel. | Hälsa som friskvård i vardagen, skolan och på arbetet - våga ändra livet och OrkaMed

  12. Ja, sen får man ju inte glömma allt vi gjort eller inte gjort under graviditeten som orsakat våra barns svårigheter. 😜

  13. Så sant. Det är i andras ögon alltid mammas fel. När mamman krashar efter att hela tiden varit på helspänn för att hålla de tre stegen före och parerat humörsvägningar däremellan, är hon en dålig mamma som inte ställer upp tillräckligt för sina barn.

  14. Vi mötte en psykolog på BUP som fick oss att känna oss värdelösa som föräldrar. Allt var vårt fel då vi inte sett och tillgodosett vår sons behov när han var liten. Vi skulle inte låtit honom vara för ”nöjd”. Vi bytte till en toppenbra kurator och fick ett helt annat bemötande. Vissa skulle absolut byta jobb!

  15. Hemma hos oss är det tydligen min inre oro som barnen reagerar på. 😳

  16. Pingback: M som i underbar | Pearltrees

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s