Kategoriarkiv: Vardag

När minnet saknar sortering

Kära vän. Nu har vi ju känt varandra så pass länge att man kunde tycka att jag borde minnas vad du gillar för filmer, vilken mat du är allergisk mot, vilka tider du är hemma eller vad du bara inte står ut med. Man kunde tro det.

Och om mitt minne hade haft någon sorts sorteringsfunktion baserad på hur viktigt något är för mig skulle jag ha vetat det. Tro mig, jag vill inget hellre. Men tyvärr är så inte fallet. Mitt minne är inte på något sätt sorterat och vad jag minns har inga som helst kopplingar till vad jag faktiskt bryr mig om. Det är inte som ett bibliotek med sval luftkonditionering och prydliga hyllor där inne, utan mer som en regnskog där det är 33 grader i skuggan och 100% luftfuktighet, och överallt tjattrar fåglar, och här sprang en ödla över min ena fot och en kameleont tittar surt på mig från grenen där borta, och hur jag än försöker att ta mig fram till när vi träffades senast, så slutar det bara med att jag får skråmor i ansiktet och nån sorts kliande bett på höger underarm.

Jag är uppriktigt ledsen att jag gör dig ledsen genom att inte veta sånt som vänner vet om varandra.

Men det är inte du. Det är inte heller jag, i alla fall inte den delen av mitt jag som vill eller försöker. Det är bara det att mitt minne inte har någon prioriteringsfunktion, överhuvudtaget. Och det är därför jag frågar ännu en gång, om saker som man kan tycka att jag borde veta. Det är inte för att du är oviktig. Det är för att du är för viktig för mig för att jag ska låta bli.

#adhdvardag #sakermantänkerenlördag

Eldgrisens år

Hela familjen är i köket, för pappan har köpt kakor. Hela familjen utom trettonåringen. Hon förlorade nämligen på plockepinn. Eller, hon vann överlägset, men tydligen inte tillräckligt överlägset. Och sen fick hon veta att hon är född i eldgrisens år. Det togs inte heller väl emot.

”Kom nu!” säger tjugoettåringen.

Trettonåringen muttrar nåt som inte går att urskilja från köket. Men storebror blir inte nedslagen.

”Jo, jag vet att du tycker synd om dig själv”, säger han. ”Men i köket kan du tycka synd om dig själv med en kaka i munnen!”

Det hjälper inte nämnvärt upp situationen. 😉

Stjärnstoft

Vi ligger på rygg på studsmattan och tittar efter stjärnfall. Perseiderna är en årligt återkommande svärm, och vi har som tradition att stanna uppe om natten och titta på den, när vädret så tillåter. Som mest kan det komma flera stjärnfall i minuten, men nu är det lite trögt.

Plötsligt rivs natthimlen upp av en lång strimma eld, som till och med lämnar en svans av rök efter sig, innan den flammar ut.

”Jag undrar om vi kommer att andas in stoftet av den där om några timmar”, säger Mathilda.

Barn med starka viljor

Dagens lågaffektiva tanke får Helen Minnis, brittisk forskare, stå för, tillsammans med min mamma.

När vår mellandotter Mathilda var ungefär tre-fyra år, och livet var ganska kaotiskt – dels för att vi hade småbarn, och dels för att just mellandottern inte bara har autism och ADHD utan också ett hejdundrandes temperament – var vi en dag hemma hos mina föräldrar. Mathilda var naturligtvis hela spektrat av sitt strålande jag, hon var en uppvisning i allt från överväldigande lycka till fullständigt sammanbrott, men ”framför allt fick det inte bli som hennes mamma ville, det var hon noga med”, som Astrid Lindgren så träffsäkert uttrycker det.

Min mamma säger saker som hon ser dem. Och när hon såg hur arg och trött jag blev av vägrandet och bråken, tyckte hon att det fanns något jag behövde veta:

”Den där envisheten som Mathilda har, den ska du ta vara på. Den kommer hon att komma långt på i livet.” sade hon, utan medlidande, men med glimten i ögat. ”Ditt jobb är att hjälpa henne att slipa på den. Inte att slå ner den. Inte att ge upp och låta henne bestämma allt. Utan att lära henne att vara uthållig, så att hon kan rikta den rätt. För det kommer hon att behöva, i sitt liv.”

Kanske tycker någon att det låter som en tillrättavisning, men så var det inte, tvärtom. Min mammas kärleksfulla ord blev i det ögonblicket både givna och emottagna som tröst, kärlek, och upprättelse. ”Kanske är det svårt just nu att vara det här barnets mamma”, sade hennes tonfall, ”men i slutänden kommer den här skrikande ungen att bli vuxen, och livet kommer att vara annorlunda. Du gör ett bra jobb. Fokusera på det långa perspektivet, så känns det lättare. Jag tror på dig.”

”Var vi så här jobbiga?” undrade jag. Jag har fyra syskon.

”Jag ser det så är: Man behövde i alla fall aldrig undra över vad ni ville”, svarade min mamma med en blinkning.

I sin Birgit Olson-föreläsning i december 2019 (länk i kommentarerna) talade Helen Minnis om psykologisk forskning om viljestarka, orädda barn. Visserligen kan de vara rätt jobbiga att ha hand om, sade hon, men om föräldrarna är ”good enough” växer de upp till framgångsrika vuxna, med flera olika mått mätt. Som grupp har de till och med högre lön än sina jämnåriga!

Men nyckeln är just ”good enough parenting”, det vill säga att föräldrar råkar ha tillräckligt mycket stöd i sin närhet för att orka vara helt okej föräldrar, till ett ofta ovanligt energikrävande barn. Inte outstanding eller great parenting, men good enough.

Vad är då good enough parenting? Jag kan inte förklara det, men med åren har jag skaffat mig en ganska god känsla för när jag gör det.

Good enough parenting är så klart när vi har det fint tillsammans, guldögonblicken, stunderna då allt skimrar. Men det är också vardag: mat på bordet och kläder på kroppen. Det är filmjölk till middag igen, när graviditetsillamåendet gör det omöjligt för mig att vara i köket (graviditeter är trots allt övergående) och att se till att du verkligen borstar tänderna, och inte bara säger det.

Men det är också när vi skriker åt varandra, fast jag sen inser att det blev dumt och säger förlåt, och det blir bra efter ett tag, och jag inte sade något som trasade sönder din själ på djupet.

Det är när jag säger nej. Det är också när jag säger ja. Det är, kanske allra viktigast, när jag ändrar mig, för att jag hade fel och du hade rätt, fast det är jag som borde veta bättre. Det är när vi samarbetar, fast båda gnäller, när vi börjar fräsa men sen släpper det och dricker choklad i stället – vem vill egentligen bråka en torsdag kväll?

Det är när jag släpper det jag håller på med och bara lyssnar, på saker som inte intresserar mig, för att DU intresserar mig. Det är din hand i min fast du är så stor nu, för att du är lite nervös.

Det är när jag minns att du en dag kommer att vara min jämlike, en vuxen, och vet att jag måste fatta föräldrabeslut som jag kan stå för i framtiden. Inte inför andra, men inför dig, ditt vuxna jag.

Det är kompromisser och motstridiga viljor och behov, som bildar en mosaik av vanliga dagar, där det på det hela taget gick okej. Inte bara en enskild stund, eller ens en enskild dag, utan när summan av dagarna är på plus, och de enskilda stunderna inte dippar alltför långt ner.

Good enough parenting är när jag kommer ihåg att jag är jag, att du är du, och att vi är vi. Det är dropparna i det hav av kärlek vi delar, både när det stormar och när vattnet ligger spegelblankt.

Syskonkärlek

Vi sneddar över parkeringen mot affären. Mathilda kvider plötsligt till och lyfter båda händerna mot ögonen i en avvärjande gest.

”Vad är det?” undrar jag.

”Jag är på en parkering och det är jätteljust!” svarar hon.

”Jamen då går vi upp på trottoaren” säger jag, och drar med henne de få stegen till gångbanan invid husväggen, där några plåtskåp står.

”Nu är du bredvid explosiva gasolskåp. Grattis.” säger Samuel.

#syskonkärlek

Äta under tystnad

Och när man sitter där vid matbordet, kan det bli så att man famlar efter något att säga. Lite hederligt gammalt småprat, så att säga, för att liksom lätta upp stämningen. Men allt man hittar handlar om dödliga infektionssjukdomar i historisk och förhistorisk tid. Och även om ens familj vet hur man är, är de inte beredda att stå ut med vad som helst medan de äter.

Såatteh.

Minigolf är inte den mest NPF-vänliga sommaraktiviteten.

Vi kan ju uttrycka det så här: 18-håls minigolfbana var ett klart överkrav för perfektionistiska men känslosamma barnet som längtat efter just minigolf. Och syskonets gråt var ett klart överkrav för pseudotvillingen, som grät nåt i stil med ”varför är jag ledsen?!”.

Affektsmitta deluxe och korkad planering. Vi slängde bollarna i sista hålet och åt kakor i stället.

1 – 0 i matchen matte vs skölja händerna i en halv evighet ;)

Det där med att tvätta händerna så länge att man kan sjunga Blinka lilla stjärna, det har barnet ifråga gjort i flera år. Fast oftast mer som Dies Irae ur Mozarts Requiem, eller O Fortuna från Carmina Burana. Vi snackar minuter, inte sekunder. Särskilt avsköljningen tar lååååång tid. Och som du säkert gissar har coronapandemin inte gjort saken bättre…

Under en särskilt lång avsköljning, och i ett plötsligt infall, som stavas ”distanseringsfrustration”, kom mamman på ett nytt sätt att förklara det hela på. Mamman är nämligen kemiingenjör, och – om hon får säga det själv – en hejare i analyslabbet.

”Kolla här, Mathilda”, sade jag, och ritade upp ett koordinatsystem. ”Y-axeln är mängden tvål och smuts på händerna, och x-axeln är tiden som går. Om det från början finns mycket tvål och lös smuts på händerna, nästan hela vägen upp på y-axeln, tar det en viss stund att skölja bort hälften. Vi säger att det är en sån här bit. Det kan vara trettio sekunder, eller kanske tio, eller kanske en minut. Det spelar egentligen ingen roll hur lång tid det tar, men det är samma tid som jag markerar ut flera gånger efter varandra.”

Jag delade in x-axeln i bitar med någon centimeters mellanrum.

”Sättet som smuts försvinner på går att beskriva matematiskt. Och samma princip gäller oavsett vad man ska rengöra, om man plockar bort noppror från insidan av strumpor eller sköljer av tvål. Formeln blir densamma. Det låter lite knasigt, men häng med här: Innan någon tid har gått, finns så här mycket smuts.”

Jag ritade en prick högt uppe på y-axeln.

”När en tidsenhet har gått, vi låtsas att det är trettio sekunder eftersom vi inte riktigt vet, har man fått bort hälften. Det är ett antagande vi gör, du sköljer dina händer och räknar sekunder, och när du har fått bort hälften, då har en tidsenhet gått.”

”Det blir nog kanske inte trettio…” sade Mathilda.

”Näe, troligen inte. Säg tio sekunder, då? Oavsett tid, så funkar det så här: På nästa tidsenhet som du sköljer händerna, försvinner ungefär hälften av det du har kvar.”

Mathilda protesterade, så kunde det väl ändå inte vara?

”Jomen tänk en annan sorts smuts, tänk att du är dammig av mjöl om händerna, och är utomhus, och så klappar du dem tre gånger mot varandra, ena handen uppifrån som möter den andra nedifrån. Klapp – klapp – klapp. Det kommer att damma mycket mer den första gången. Sen dammar det mindre och mindre för varje slag, eller hur?”

”Mmmmmm.”

”Varför blir det så? Jo, det beror på att det helt enkelt finns mest smuts från början. Och sen får man inte bort allt på första slaget, men man kanske får bort hälften, eller kanske ännu mer. Men vi säger hälften, för det är enkelt för mig att rita. Då finns mindre kvar. Så får man bort hälften av det som finns kvar i andra slaget, och hälften av det som finns kvar nu i tredje…”

Nu var Mathilda helt med. Så är det, förstås.

”Samma sak gäller för all slags sköljning eller bortplockning. Från början finns mest; på strumporna finns flera stora noppror, kanske något hårstrå från början. Det är lätt att plocka bort hälften av skräpet, det är stort och syns bra. Eller att skölja bort tvålen. Men kolla nu hur det ser ut om vi ritar in det i diagrammet här.”

Vid den första tidsenheten på x-axeln ritade jag en prick bara halvvägs upp till den förra prickens höjd. Mathilda hängde med. Jag ritade en till halvering vid nästa tidsenhet. En tredje, en fjärde, en femte, en sjätte.

”Den går mot noll”, konstaterade Mathilda.

”Precis”, sade jag. ”Och någonstans når vi en punkt där det är meningslöst att skölja en gång till. Jag tänker sannerligen inte rita fler punkter som bara ser ut som om de nästan är noll… Var skulle du säga att man inte längre märker någon skillnad?”

Mathilda fnissade lite åt min ovilja att rita fler punkter, och pekade mellan den tredje och fjärde punkten. Jag höll med och satte in dödsstöten:

”Om det inte längre märks någon större skillnad efter den här punkten, då skulle man kunna säga att all den här tiden, är meningslös. Tvättande helt i onödan, eftersom skillnaden inte märks”, sade jag.

Mathilda blev tyst en stund. Hon förstod ju att jag rent logiskt hade rätt, samtidigt vill ingen tappa ansiktet.

Så medan jag väntade på att hon skulle svälja den sura sanningen, berättade jag i lättsam ton om hur man labbtvättar analysutrustning.

”Och sen sköljde jag med destillerat vatten. En gång, spray på sidorna, skvalpa runt överallt, häll ut. Två gånger. Tre gånger. Beroende på analysmetod kan det vara några gånger till, men det är liksom inte elva gånger… Varför inte, tror du?”

”För då spelar det inte längre nån roll”, sade Mathilda och pekade på diagrammet.

”Precis. Faktiskt ökar nog risken att det blir smutsigt om jag tvättar det mer, för risken finns ju alltid att jag sätter ett finger på insidan eller så. Så att bägaren blir kontaminerad. Med andra ord kan man säga så här: Att skölja fler gånger gör det inte renare på ett märkbart sätt. Men det skulle kunna göra det smutsigare. All den här tiden” – jag pekade på diagrammet – ”är inte bara bortslösad, den är en potentiell risk. Inte en stor risk. Men en risk.”

Nu var hon med på banan igen, kanske för att jag pratat om att det var JAG som riskerade att göra fel, lyft hela bilden från hennes tvättande till mitt. Eller så var det bara den extra stunden. Oavsett kände jag att det var dags att avrunda.

”Ser du att det här är en exponentiell kurva, precis som kurvan över smittspridning. Den skulle kunna se annorlunda ut, till exempel får jag nog inte bort hälften av allt som skulle kunna störa mina analyser i en sköljning med destillerat vatten, utan snarare mycket mer. För enkelhetens skull kan vi låtsas att det är nio tiondelar, men i verkligheten är det nog mer än så. Kolla vad som händer om man ritar kurvan så.”

Jag skissade snabbt en ny rad prickar och band samman dem med en böjd linje.

”Ser du? Det här är principen för rengöring. Varje omgång tar bort mindre och mindre. Och det här är orsaken att jag blir stressad när du tvättar händerna i flera minuter. Vattenåtgång och yada-yada, det är väl en sak. Men allt efter tre, fyra, sköljningar nånstans är meningslöst tvättande. Bortkastad tid. Tid då du kunde ha spelat Minecraft, eller kollat på Youtube, eller läst en bok eller gjort nåt annat roligt. Labbmänniskan i mig vrider sig helt enkelt, över all denna bortkastade tid.”

Mathilda nickade. Hon förstod precis. Och nu var det dags att åka till skolan.

Själv hade jag ingen aning om ifall min förklaring gett något annat än en teoretisk förståelse. Inte förrän hon kom hem igen, gick raka vägen till handfatet, tvättade händerna och sedan sköljde dem i tre omgångar om kanske tio sekunder, torkade dem och gick in på sitt rum.

Science, for the win! (Det återstår dock att se hur länge fysiken vinner över vanan. 😉 )

ADHD + hög begåvning i skolan = 2E, twice exceptional

Jag fick en fråga om hur jag förstod att jag har ADHD, och hur det gick för mig i skolan, och tänkte att mitt svar nog kan hjälpa någon att förstå sig på sig själv, en elev, vän eller anhörig bättre. Vi är inte så många, vi som klassificeras som ”Twice exceptional” (2E), dvs med

”funktionsnedsättning + särbegåvning (inom något eller några områden) eller generellt hög begåvning”

och 2E är inte helt enkelt att förstå sig på.

För att återgå till grundfrågan då: När psykologen på habiliteringen förklarade varför de ville utreda vår mellandotter, som har autism, för ADHD, förstod jag att hennes drag inte bara kom från pappan. 😉

I skolan uppvisade jag den klassiska bilden för ADHD: Allt jag intresserade mig för gick bra. Det som inte intresserade mig så mycket gick dåligt.

Det som inte gör mig till den typiska ADHDisen i skolsammanhang är att jag har breda intressen och en hög begåvning, dvs jag fick många högsta betyg och inget gick egentligen så dåligt att jag någonsin var i närheten av att inte bli godkänd. Mitt minne var som ett flugpapper, allt fastnade.

Men jag drömde mardrömmar om att inte hitta till rätt sal, glömma pennor och böcker i andra änden av skolan, inte veta om att det skulle vara prov och ständigt komma för sent. (Och de mardrömmarna fortsatte i många år efter skoltiden.)

Jag glömde aldrig böcker, gick ytterst sällan till fel sal och hade för det mesta koll på provdatum. Men jag kom så gott som alltid för sent. Fast om man redan har starka 5:or i allt, vad ska de göra? Bilden av det tankspridda geniet är såpass väl befäst i samhället (även om den inte är sann!), att min tankspriddhet nog bara gjorde att jag upplevdes som ännu smartare.

Betyg har aldrig motiverat mig. Jag funkar inte så. Jag känner nästan ingenting när nån säger ”om du gör si eller så kan du få högre betyg (eller nån annan belöning)”, det händer inget i min hjärna av sånt. Möjligen kan det göra mig lite motvalls. Inte heller har jag någon speciell tävlingsinstinkt. Att lära mig mer om saker jag gillar, att bli bättre på dem än jag är nu, är det enda som motiverar mig vad gäller sånt. För om andra är bra eller dåliga på saker, ändrar ju ingenting alls med vad jag kan…

Jag kunde också strukturera mitt arbete hyfsat, lägga upp en plan för att bli klar i (någotsånär) tid och arbeta självständigt för att nå dit. Eller i alla fall svänga ihop något som var tillräckligt bra, klockan halvtre på natten innan inlämning. Dvs jag kunde kompensera för en dålig tidsuppfattning med en mycket hög arbetshastighet, och nå ok resultat även i ämnen som inte i sig själva fascinerade mig. Och när jag kunde välja, valde jag ämnen som fascinerade mig, just för att jag visste att då skulle jag kunna vara uthållig och få saker gjorda.

Jag är mao inte den typiska ADHDisen att fråga om hur det gick i skolan. Jag har alltid haft förmågan att ge vuxna det de vill ha, strunta i att nämna allt korkat de gör eller säger, och omärkligt sysselsätta mig med mitt, när jag redan kunde det de försökte lära ut.

Och det är inte alla med 2E förunnat. Att ha sin höga begåvning inom just sådana områden som kan kompensera för många av de bristande funktionsförmågorna.

I väntan på brandröken

Det var väl inte det att vi väcktes av smset från SOS alarm precis. Inte väcktes. Men vi hade liksom inte riktigt kommit igång med dagen.

Jag satt vid matbordet. Mathilda låg i sängen. Några syskon var vakna, några var typ i alla fall halvsovande. Då plingade allas mobiler till, och ganska snart började vår vanliga telefon också att ringa, med ett automatiskt meddelande i andra änden:

”Det brinner i en avfallsanläggning och rök driver in över centrum. Räddningsledaren uppmanar alla i området att gå inomhus och stänga dörrar, fönster och ventilation.
För mer information lyssna på Sveriges Radio P4.”

Så vi stängde dörrar, och fönster, och ventiler, och lyssnade på Sveriges Radio P4, och det var inte fullständigt klart var den här branden egentligen befann sig, eller vilka som var i fara att drabbas av röken, så till slut mailade jag Sveriges Radio P4, och det visade sig att man skrivit fel på gatunamnet, och branden var ganska långt bort från oss, fast ändå nära nog att rök skulle kunna driva in.

Och när jag såg den vackra försommardagen utanför fönstret öppnade jag ändå dörren ut till uterummet, där dörren i sin tur stod öppen ut i det varma vädret, och för säkerhets skull satte jag mig i fåtöljen därute, beredd att stänga ifall minsta lilla brandrökslukt kom åt vårt håll. Men Mathilda blev arg, och drämde igen dörren till sitt rum, för hon tänkte i alla fall inte få i sig några farliga gaser, sådetså!

Jag har ett exceptionellt luktsinne. Det är min enda superkraft, egentligen, som kan mäta sig med mina familjemedlemmars superhörsel, superkänsel och super-all. Minns ni skogsbranden i Sala för några år sedan? Jag kände lukten av den branden i tre dagar innan andra började reagera, och fast jag frågade flera gånger om dagen kunde ingen i min familj urskilja den, och det fanns inget att se i nyheterna eller hos blåljusorganisationerna i närheten.

Och idag fanns. Ingen. Lukt.

Tyvärr begick jag misstaget att försöka påpeka detta för flickebarnet ifråga. Det blev inte så bra.

Men men, det gick bra idag. Faran är över och röken kom aldrig åt vårt håll. Det innebär dock inte att Mathilda fick i sig nån frukost.

För om man blir tillräckligt orolig och uppstressad, och måste stänga ventiler som det finns SPINDELVÄV på, då kanske man måste ta fram dammsugaren fast man hatar dammsugaren, och använda den, fast man hatar att använda den, och stänga ventilen och fönstret och kolla så det är stängt överallt och…

När man har gjort allt det där är det inte säkert att man orkar äta. Kanske orkar man bara sitta.

Så är det nog inte för alla. Men för en sextonåring jag känner, med en låg ångesttröskel, är det väldigt, väldigt mycket så. Det behövs så lite för att elda upp halva dagens energi och lite till. Som en brand i en avfallsanläggning och ett sms framåt tiotiden på morgonen en ledig dag.

Vi satsar på sen lunch, i stället. Brunch, eller snarare brinner. Nej, jag tänker inte använda det uttrycket idag.

Uppenbarligen.

En av distansgymnasiets stora glädjeämnen är att då och då snappa upp glimtar av skolvardagen via videokonferens.

Mathildas skoldator står på köksbordet, hon har bildlektion via nätet. Jag befinner mig i köket när Mathildas bildlärare ställer en fråga ur en uppgift i bildanalys:

”Vad säger du om scenen på tavlan du valt, skulle man känns några lukter eller höra några ljud om man var där?”

Mathilda svarar:

”Uppenbarligen. Det finns alltid lukter och ljud, om man inte befinner sig i rymden.”

Stora barn små bekymmer

Min tonåring tar hur lång tid som helst på sig på toa. Vårt badrum är under en sorts omvänd belägring. Inget mått av resonerande fungerar, det möts bara av tystnad där inifrån. Som så många tonåringar före henne är hennes inställning klar: ”You. Shall. Not. Pass.”

Det är det mest irriterande vardagsproblemet just nu.

Och just det: Nämnde jag att min tonåring har autism och ADHD och när hon var fyra var jag säker på att hon skulle växa upp och slå ner gamla tanter på stan?

Så blev det inte.

#perspektiv #tackochlovattdeväxerupp #hjärnansutveckling, #flashbacks #lågaffektivtbemötande #lowarousal #småbarnstorabekymmer

Jag vill också ha tid över på grund av pandemin, tack!

I vår familj är livet inte särskilt annorlunda under coronatider. All den där extra tiden som ”blir över” som folk pratar om, vet jag fortfarande inte var den är. Mitt liv gör fortfarande rundan äta, andas, sova, inse att inte ens det viktigaste blev gjort idag heller. Kanske lever jag som funkisförälder i en annan verklighet.

Men en sak kan jag med säkerhet säga: aldrig förut har det gått åt så lite som en halv flaska handsprit på två månader.

Jamen tack då, farbrorn i hjärnan!

Det bor en förnumstig liten farbror i min hjärna. Jo, det är sant.

Innan jag hann somna insåg jag Hur Det Är: Jag är en usel mamma. En dålig, dålig förälder. Stackars mina barn!

Jag tror att de flesta föräldrar någon gång drabbats av föräldraångest i någon form. Det händer mig sällan när jag är vaken. Faktiskt händer det sällan överlag; jag tror det har nåt med min farbror i hjärnan att göra.

Jag kan se honom nu för min inre blick: Han har sånt där vitt, tunt hår som står som en gloria runt huvudet, och tjocka glasögon, tjockare än mina egna. Och så tycker han om att rätta människor. Det är väl nåt sorts karaktärsfel. Själv ser han det nog som sin uppgift i livet. Besserwissrar brukar det.

Hela huset sov. Min man hade somnat, det hörde jag på hans andetag. Och där låg jag, den dåliga mamman, och tänkte på min dålighet, och jag skulle just till att börja snyfta lite tyst, när farbrorn i hjärnan suckade och började prata med mig.

Jag känner farbrorn väl. Vi har tillbringat många år tillsammans. Den första gången han talade till mig var jag ungefär tio eller elva, och precis så överdramatisk som bara en tweenie kan vara. Jag var på väg hem från skolan, när jag plötsligt förstod att ingen egentligen tyckte om mig. Det fanns ingen i hela världen som skulle bry sig, inte ens om jag dog! Jag antar utan att minnas det specifikt, att jag blivit osams med någon kompis eller så. Men i mitt huvud var det hela fullkomligt verkligt.

”Ingen skulle bry sig om ifall jag dog! Ingen tycker om mig!” sade jag till mig själv.

Och inne i mitt huvud svarade en torr liten röst:

”Nej, så är det. Ingen bryr sig om dig alls. Om du räknar bort dina föräldrar, syskon, klasskamrater, vänner, lärare… ”

På det mest odrägliga sätt började farbrorn räkna upp i stort sett hela min bekantskapskrets. Vid namn. Jag var tyst av ren häpenhet.

”… Men om du räknar bort alla dem, då är det sant. Ingen tycker om dig” avslutade han. Fullständigt sakligt, men med en biton av seger. Så nöjd som bara den kan vara som kommit med det ultimata argumentet, som inte på något sätt kommer att kunna överbevisas.

Jag blev tjurigt tyst. Men farbrorn tog inte illa upp. Han bara log, med leendet som säger ”du vet att jag vet att du vet att jag har rätt”. När jag väl kom mig för med att svara var han redan borta.

Farbrorn bor nånstans inne i min hjärna, men jag vet inte exakt var. Om vi skulle kika in i hans rum skulle det första vi såg vara en rejäl brasa i en stor eldstad. I skenet från elden skulle vi se att väggarna är fyllda med bokhyllor, i våning efter våning uppåt. Hela hans rum är ett stort bibliotek, med trädetaljer i mörk mahogny och flyttbara stegar inbyggda i väggarna.

Farbrorn själv skulle sitta och dingla med benen i en enorm läderfåtölj. Sett bakifrån kunde vi förstås inte veta nåt säkert, men jag skulle tro att han sitter där dagarna i ända, försjunken i någon enorm bok, med glasögonen på nästippen och dinglar med sina slitna, ganska fula, skinntofflor.

Då och då hämtar han säkert en ny bok. Troligen en som är nästan, men inte helt inom räckhåll. Han vimsar säkert upp på en bokhyllestege, klättrar över till en annan, och sträcker sig ut från stegen han står på, så långt han kan, lite vingligt och med fågellika armar. Det ser farligt ut, men han ramlar aldrig. Det här är ju hans jobb, och hans rum.

Man vet aldrig när han dyker upp, med lappade armbågar och sin bästa professorsröst. Det kan gå månader i sträck utan att han hör av sig. Han presenterar sig aldrig, han går bara rakt på sak.

Som när jag låg där i sängen och var den uslaste av mammor, och just skulle börja gråta över min dålighet. Då hörde jag helt oväntat hans röst:

”Kan du ge mig några konkreta exempel?” sade den.

”Eh… va?” sade jag.

”Kan du ge mig några konkreta exempel på ditt dåliga föräldraskap? Du är tydligen en dålig förälder. Förklara för mig HUR du är en dålig förälder. På vilket sätt. Med konkreta exempel, från verkligheten.”

Jag tvekade. Farbrorn höjde på ögonbrynen.

”Det var väl det jag tänkte”, sade han.

”Jag är så trött”, försvarade jag mig. ”När Hannah kom och ville leka orkade jag inte. Jag ville helst bara sova. Jag vill helst bara sova nästan hela tiden.”

”Det är en dryg vecka sedan du tillfrisknade från samma sjukdom som sedan några månader kallats en pandemi”, konstaterade farbrorn torrt. Det var tydligt att han inte godtog exemplet.

”Har du något annat exempel?”

Jag sade ingenting. Det är inte mycket till samtal vi har.

”Med andra ord…?”, sade farbrorn.

”… är jag kanske inte en så dålig förälder, i alla fall inte i jämförelse”, svarade jag surt.

Men farbrorn var redan borta.

Det är, som sagt, inte mycket till samtal vi har. Farbrorn tycker ingenting, han är bara saklig. Han godtar enbart strikt logik. Han är lugn, stringent och aldrig vare sig ödmjuk eller självbelåten. Farbrorn öppnar helt enkelt inte sin mun utan att veta att han har rätt. Det är en ytterst irriterande ovana.

Respiratorminnen

(Triggervarning sjuka för tidigt födda och covid-19!)

Dagen efter akutsnittet skulle storebror få se lilla minisyster i kuvösen. 1,3 kg vägde hon, det var hennes födelsevikt och bebisar med dropp går inte ner i vikt lika mycket som andra. Men när pappa och åttaåringen kom till neo var kuvösen tom. Bebisen var borta.

En sköterska skyndade fram: ”Hon opereras akut. Hennes ena lunga gick sönder, det händer ibland när man är född så här tidigt. Kom, de är här borta.”

Själv visste jag ingenting, jag var ju så sjuk. När jag väl kom ner till avdelningen låg hon redan i respirator, med pleuradrän. En sorts extraventil på bröstkorgen, för att leda bort luften som läckte ut ur lungan, så den inte skulle stanna där och hindra henne från att andas.

Jag kan inte minnas att jag var rädd. Chocken gör väl sånt med en människa. Man ska också ha klart för sig att Sverige har en av världens bästa neonatalvårder, och det var inte min första vända på neo. Jag hade en ganska god idé om hur bra oddsen var. Till och med när pleuradränet slutade fungera, och de fick göra om operationen igen, var min överväldigande känsla tillförsikt.

Läkarna kom och gick. Mitt starkaste minne är den mjuka, fina barnsköterskan som ansvarade för babyn i respiratorn:

”Jag tror Hannah vill ha mer morfin. Hon verkar ha ont. Om hon kunde prata är jag säker på att hon skulle be om mer smärtstillande”, sade hon stillsamt till rondläkarna, de var två. Överläkaren nickade och skrev tyst en ny ordination.

Respiratorn var snart historia. Efter ungefär hundra dagar var vi äntligen hemma. Den nu betydligt större babyn med två ärr vid ena lungan, och mamman en aning skörare, men också starkare.

Under tolv år har de där ärren bara sporadiskt varit uppe för diskussion. Hon tar sin astmamedicin lydigt, men tycker i hemlighet att jag är jobbig, precis som en blivande tonåring ska.

Men så idag, mitt i frukosten, slog det mig:

Hur ser hennes lungor ut på insidan? Om hon skulle bli sjuk, spelar det då någon roll? Magen drog ihop sig till en hård klump och jag fick tvinga tillbaka tårarna.

Flickan vid matbordet fortsatte lugnt att äta. Jag drog ett djupt andetag, släppte ner axlarna, och sköt bestämt bort alla tankar på om och utifall att. För är det en sak jag har lärt mig av tolvåringens mer än hundra dagar på sjukhus, är det att ingen kan förutse vad som kommer att ske imorgon. Någonsin. Det bästa vi kan göra är att leva förståndigt idag. Med sunt förnuft, men utan skräck.

Idag lever vi på, så gott vi kan. Här och nu har vi det fint tillsammans. Morgondagen får själv bära sitt bekymmer.