Kategoriarkiv: Vardag

Lågaffektiva glasögon?! Mer som lågaffektiv hörsel…

Morgonens (lågaffektiva) Mathilda:

”Mamma, att förstå det här med lågaffektivt bemötande, det är inte precis som ‘glasögon’. Det är mer som när nån säger ‘kan du höra fläkten’, och så kan man inte o-höra den sen…”

In English:

This mornings (low arousal approach) Mathilda quote:

”Mom, understanding low arousal approach is not quite like ‘glasses’. It’s more like when somebody says ‘Can you hear the ventilation system’, and then you can’t unhear it…”

Kärleksförklaring

Tioåringen kryper upp i soffan bredvid mig och lutar sig kärleksfullt mot mig.

”Du mamma…” säger han.

Jag blir samtidigt förvånad och glad; det här är barnet som ogillar kramar och inte riktigt förstår poängen med upprepade kärleksförklaringar. Varför ska man tjata om att man älskar folk, hela tiden? Det är ju bra onödigt.

”Mmmmm?” säger jag.

”Visste du att Jupiter snurrar så fort att planeten inte är riktigt rund? Den är lite hopplattad. Så här. Inte alls som Saturnus.”

Hans leende riktigt strålar, och jag förstår att jag fått en kärleksförklaring av stora mått.

Det är bättre att ändra dåliga situationer innan de inträffar

Den här tiden på året jobbar jag mest hemifrån. Detta för att min erfarenhet säger mig att det a) kommer att bli massor av VAB och b) massor av inställda tåg.

Ingen av de sakerna är såklart roliga. Men om vi vänder på det för ett ögonblick: Hur hade det sett ut om jag utöver VAB och inställda tåg reste en massa också?

Det finns situationer vi kan förutsäga med stor precision. Vissa av dem har till och med namn, som Vabruari, påsktrafiken och julstress. När vi vet att något kommer att vara besvärligt, då är det dags att ta fram tänkarmössan och säga till varandra: Hur gör vi detta på bästa möjliga sätt, ändå? Vad kan vi undvika? Vad kan vi ändra? Vad kan vi med gott samvete stå ut med, för att vi vet att vi gjort vårt absolut bästa, fast det inte räckte hela vägen? 😉

Vuxna människor har en sorts profetisk gåva; vi kan ofta förutsäga vad som kommer att gå mindre bra, och när. Låt oss använda den gåvan, för att om möjligt undvika, och annars lindra, besvärliga situationer.

Du vet att du är en autismförälder när…

Du vet att du är en autismförälder* när…

… du vet allt som finns att veta om pansarvagnar, och – som en liten bonus – kan föra en hyfsad konversation om Koreakrigets politiska konsekvenser ända in i dagens världspolitiska läge. (Det är okej om du ännu inte lärt dig hur olika 1900-talshjälmtyper svarar på automateld. Rom byggdes inte på en dag. Men om du vill läsa på nu är det okej!)

… din första reaktion när du ser en bit torkat oreganoblad ligga på köksbänken är att slänga nåt över det så att ingen ska tro att det är en insekt, och sedan att göra en mental not om att torka bänken så fort ingen kan se dig. Noggrant.

… du blir genuint lycklig över att höra att det kommer att regna i helgen. Gaming for the win!

… du vaknar mitt i natten av att ditt barn varit på toa och högt och ljudligt säger ”Gonatt och sov gott!” innan hen kan gå och lägga sig igen (din reaktion är att bli tårögd över att hen inte väckte dig innan hen gick på toa)

… nya förpackningar av de vanliga märkena på mat, kläder eller vad som helst gör dig vansinnig. För att inte tala om fraser som ”Nytt recept!” eller ”Nu ännu bättre passform” tryckta på förpackningen. Vad var felet med den gamla passformen? Va? Va?

… du kommer på ditt barn med att läsa under täcket mitt i natten, och blir så ohyggligt stolt över hens goda litteratursmak att du inte ens kommer dig för med att tala om att hen borde sova så här dags. (Eventuellt börjar du diskutera bokens innehåll, och glömmer helt att du själv också borde sova, så här dags.)

… du anser att ”Det finns alldeles för många människor här i världen som inte förstår sig på musik, tur att du inte är en av dem…” är ett helt relevant svar på ”Jag älskar dig!”.

😀

(*Vadå autismförälder? Tja, precis som det låter. En förälder som har autism och/eller ett/flera barn med autism.)

Master

It’s one of those mornings. Everyone else in the family is getting ready for school and work, but Mathilda is still hiding under the bed cover in her loft bed. There are no signs of her even thinking about getting up.

I have tried friendly reminders. I have made sure she took her meds and ate half a banana. I have talked cheerily about All the Good Things About Tuesdays, and made sure she remembers what time it is: time to get out of bed. All to no avail.

Now I am hesitant. I could, of course, remind her again, but that’s not very likely to work, not on a morning like this. I quickly decide to take my chances with the plain truth.

”Mathilda. It’s getting late. You need to get up now. If you stay in bed any longer, you will be really stressed out later. And you don’t like to hurry, do you? I would really like to help you. But I’m not sure how.”

Mathilda makes one of her distinctive noises, the one that sounds like a moan went for a walk in the park, where it met a growl and a wail, and they all decided to go swing on the swings, only now the swings are squeeking too… She hides her head under under the bed cover again.

All of a sudden Mathildas big brother is in the room with me, calm, confident, a piece of chocolate in his hand:

”Mathilda. Hand!” he says.

Mathilda peeks out, discovers the chocolate and is all eyes. She quickly nabs it from his hand. And her head stays above the cover this time.

Now Mathilda is chewing. Big brother smiles at her. Now Mathilda is smiling, too.

”Get down here”, he says, nodding ever so slightly towards the floor. His tone of voice makes those three simple words sound like a secret joke, like something only the two of them could possibly understand.

I quietly walk out of the room. There is really no need for me now, I am mostly in their way. Behind me I can hear Mathilda climbing out of bed, like a tiny squirrel with curious eyes and a bed head. The two of them laugh together.

Once again, I have been taught by a master.

Afterwards, when I tell Mathildas brother how impressed I was, he replies:

”It’s pretty simple, really. All you have to do is take her mind off things. If you make her think about something entirely different, she’ll follow you to the end of the world.”

Vanliga mornar

En skål med smoothie, där ena kanten blivit rosa och andra lila.Jag blandar ut lite av smoothien med mjölken, och lite med en droppe citronsaft. En del blir nästan lila, den andra rosa.

”Va?! Är det en indikator?!” utbrister fjortonåringen, som snart ska ha prov i kemi.

”Ja precis”, säger jag. ”Den här gruppen av ämnen som finns i blåbär kallas antocyaniner. De är väldigt effektiva i att skydda kroppen från skada. Och det behovs, för eftersom våra kroppar går på syre, som är mycket reaktivt och giftigt, får de många skador hela tiden.”

”Va? Hur kan det vara så?” undrar fjortonåringen.

”Jomen, om en organism ska kunna använda ett ämne måste det ha en viss förmåga att reagera med saker. Tänk om vi hade levt på kvävgas. Först händer inget. Sen händer inget. Sen händer inte heller nåt. Kväv-gas. Det kan frysa, smälta eller förångas, men det är typ det hela. Inget händer egentligen.”

”Ungefär som en vanlig morgon hos oss…” säger pappan menande.

”Jag gillar våra vanliga mornar. Det är då du och pappa förklarar hur allt fungerar”, säger tolvåringen.

Lättretad

Igår kväll avslutade vi en högläst bokserie, så maken började på en ny ikväll. Den första boken startade med en flera sidor lång text om vilka huvudkaraktärerna är, hur de känner varandra och var de befinner nu. Före kapitel ett, alltså.

Därmed var allt mitt intresse förverkat. En författare som inte förstår det olämpliga i att be sina läsare plugga in ett antal namn, platser och inbördes relationer innan hen kan påbörja själva historien har uppenbarligen inte förstått grundläggande berättarteknik.

En bra berättelse ska kunna stå på egna ben. Kan man inte berätta sin historia på ett sätt som gör att läsaren förstår det hen behöver förstå under bokens gång, då ska man lämpligen inte berätta den alls. I stället föreslår jag att man skriver saker som enbart kräver förmågan att relatera fakta. Användarmanualer, recept, vägbeskrivningar… Se där exempel på texter som inte gör några som helst anspråk på verkshöjd.

Kanske är jag bara på dåligt humör efter den knaggliga starten, men det tycks mig som om romanen fortsätter i samma stil. Långa upprapningar av fakta blandas med plattityder och telling som borde ha avskräckt varje seriös lektör.

Tyvärr verkar resten av familjen helt okej med det undermåliga berättande. Så jag får väl ägna kvällarna åt att skriva i stället för att lyssna framöver. Eller nåt.

Man bryter ihop, och sen kommer man igen

Jag har ett mantra från en kär vän, som jag för länge sedan frågade hur man överlever allt detta tjafsande och strul, när omgivningen kring barnet med autism inte kan nånting, när allt från myndighetspersoner till grannar tycks ha sammangaddat sig i idioti. Hon svarade:

”Man bryter ihop och gråter i duschen, och sen kommer man igen.”

Det tänker jag på alla tuffa dagar. Jag må bryta ihop och gråta eller skrika både här och där. Men jag kommer igen. Även när det inte känns så.

Det går inte alltid att både göra som man vill och få som man vill.

Morgonens lågaffektiva anekdot handlar om kraften i att förstå konsekvenser:

Nyårsafton har satt all antydan till dygnsrytm i den här familjen ur spel. Men framåt elvatiden är alla ändå vakna och uppe, och jag gör en extra runda för att påminna alla om frukost. Två barn har ännu inte ätit, de går lydigt mot köket när jag frågat dem, och de svarat nekande. Ett av dem med en suck, men tja, sånt är även mitt liv som vuxen; det finns saker jag borde som jag gör med en suck. Helt okej.

Mathilda är dock inte helt okej. Hon sitter på soffan och läser, men även på hennes minimala rörelser kan jag ana att hon passerat stadiet ”hungrig” och nu befinner sig i ”osorterad, retlig och tycker resten av mänskligheten borde emigrera – till månen, för den har ingen atmosfär”.

”Mathilda, har du ätit frukost?” frågar jag henne från några meters avstånd, neutralt och med huvudet bortvänt; jag håller nämligen på med förmiddagsstädningen, eller rättare sagt, den är min täckmantel för att befinna mig där hon är.

”Näe!” svarar hon. Tonen i hennes svar bekräftar mina aningar.

”Okej”, säger jag lugnt och rycker på axlarna. ”Då är det nu du behöver bestämma dig för hur den här dagen ska bli.”

Sedan fortsätter jag tyst med mitt, fortfarande vänd åt ett annat håll, och jag sjunker liksom in i det, mest för att inte frestas att fylla på med fler ord. De jag nyss sagt räckte. Mathilda vet utmärkt väl vad jag menar, men hon tycker inte om det. Därför behöver hon tid att lugna sig, ifred.

Först blir hon arg. Det blir hon så lätt när någon överraskar henne, och det jag just gjorde var att helt släppa frukostfrågan. Det gör jag sällan; för det mesta behövs det inte, och många dagar har vi inte tid.

Dessutom hade jag fräckheten att tala om för henne att det beslut hon fattade skulle få konsekvenser för henne själv. Mathilda avskyr egentligen att vara hungrig. Det är bland det värsta hon vet. Att påminna henne om det är närmast att likna vid en förolämpning, för att tänka på att vara hungrig, det gör henne automatiskt arg.

Sedan hör jag hur hon lugnar sig lite och tänker efter. Jag vet inte hur jag hör det, kanske är det sättet hon andas på? Hon överväger helt klart det jag sagt, vrider på det i huvudet. Men jag vet ännu inte åt vilket håll det lutar. Kanske gick jag för långt ändå, trots mitt neutrala tonfall och mitt helt uppriktiga budskap att hon gör som hon vill, men att hennes beslut kommer att avgöra hur hon mår resten av dagen.

Jag har fortfarande ingen aning när hon plötsligt reser sig ur soffan. Min första instinkt är att akta mig, ifall hon blivit arg igen, men jag hinner inte. Turligt nog är hon inte arg, i alla fall inte på mig. Snabbt går hon förbi mig och ut till köket. Seger, för oss båda!

När jag var kanske sjutton sade min pappa en gång att när vi har att göra med andra människor måste vi ofta bestämma oss för om vi ska bete oss som vi har lust med, eller få som vi vill. Det gäller lustigt nog även oss själva. Och det är en lärdom för livet som är långt viktigare än frukost.

Det finns många tillfällen i livet när det är lämpligt att påminna oss själva om varför vi gör det vi gör, vad som är poängen, och vad följderna kan tänkas bli. Och det finns en del tillfällen då vi behöver påminna dem vi har ansvar för om samma sak.

Under tystnad

”Noah, kom ner ur sängen. Det är pappas födelsedag och och vi ska sjunga för honom”, viskar jag.

En blond kalufs rör sig i sidled några gånger där uppe.

”Jomen kom nurrå! Pappa fyller år!” säger jag.

Mathilda bryr sig inte om att prata. I stället klättrar hon upp några steg på stegen till våningssängen. Hon lutar in sitt huvud mot hans, och stannar när det bara är en handsbredd mellan dem. Jag väntar på att hon ska säga något, men det gör hon inte. Faktum är att hon inte ens ändrar ansiktsuttryck.

Noah är också tyst. Under kanske tio sekunder händer ingenting, men rummet känns elektriskt, som om ett intensivt meningsutbyte pågår. Så suckar Noah och sätter sig upp, medan Mathilda klättrar ner för att ge plats.

Som pseudotvillingar har de alltid varit tajta. Trots att de har olika intressen, närmast diametralt olika personligheter, och inte längre tillbringar timmar i sträck tillsammans varje dag, behöver de varken prata, gestikulera eller ens nudda varandra för att börja fnissa åt gemensamma skämt, ge tröst, eller – som nu – ha en upprörd diskussion som slutar i att den ene av dem ger sig. Det märkliga är bara att de är så uttalat dåliga på att avläsa andra personers kroppsspråk. Man får liksom inte autismdiagnoser på skoj. Det måste finnas reella och stora svårigheter.

Och ändå, denna syskonmagi.

Alltihop sker helt utan ord, närmast utan en rörelse. Jag svär att de har någon egen form av tankeläsning.

Rensning med förhinder

När mamman på förekommen anledning hojtar:

”Okej, nu vill jag att ALLA hör upp! När jag slänger MINA saker i papperskorgen betyder det INTE att de är min gåva till resten av världen. Det betyder att de ska slängas. De är mina, jag har kastat dem och de ska UT UR HUSET. Det jag har lagt i papperskorgen får INGEN ta upp. Ser man nåt man vill plocka upp därifrån, måste man fråga mig om tillstånd först. Har alla förstått?”

Bedöm inte vår vardag utifrån julbesöket.

Kära du som hälsar på en familj där det finns barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF), som autism, Tourettes eller ADHD, så här i juletid! Det är klokt att utgå från att inget du ser eller upplever har någon koppling till hur det ser ut i våra familjer när du inte är där, och det inte är december.

December är en tuff tid för våra barn och våra familjer. Besök är ofta ansträngande. Kombinationen innebär att mycket kommer att vara annorlunda än du trott. Det kan se ut på många olika sätt.

Kanske är det svårare och värre än vanligt, med skrik, bråk eller ledsamhet.

Kanske håller barnen och vi vuxna ihop extra bra, och även när det sker med käkarna hårt spända och näven knuten i fickan kan det då se ut som om vi är vilken familj som helst.

Kanske bryr vi oss faktiskt inte alls om att tillrättavisa vårt barn inför dig, eftersom det a) är mycket orättvist mot barnet att försätta hen i en så svår situation och b) bara riskerar att göra allt värre.

Kanske tillåter vi saker du aaaaldrig skulle tillåta, eller avbryter och förbjuder saker som du tycker är helt självklara. (Det här är inte ditt hem. Hantera det.)

Kanske är våra barn bara precis som vi själva var som små, inte behöver de några diagnoser?! (Ledtråd: Det här är vad ordet ”ärftlig” betyder.)

Kanske är det nåt helt annat du reagerar på, eller finner provocerande, eller inte förstår.

Det du med all säkerhet kan räkna med är att det du ser eller tror dig se, inte riktigt motsvarar vår vanliga vardag. För sånt är livet i våra familjer. I synnerhet i december. Och i synnerhet med gäster. Väl mött, ändå!

Sammanhangsförklaring

”Vart ska vi åka?” undrar trettonåringen med det lidande bara en trettonåring kan uppbåda.

”På lillasysters pianokonsert.”

Mitt svar gör honom än mer nedslagen, och jag förstår att en sammanhangsförklaring är på sin plats.

”Jag är säker på att du gärna följer med på konserten när du förstår att det är viktigt för syrran att vi är där. Att vi alla åker får henne att känna sig stolt över vad hon lärt sig och stöttad och älskad av sin familj. Hon blir också mindre nervös när hon ser oss i publiken. Att följa med är ett sätt för dig att visa att du bryr dig mycket om henne”, säger jag, så neutralt jag förmår.

Det är varken ironi eller vädjan, utan en ren upplysning: Så här hänger det ihop.

”Ah!”

Städning enligt Mathilda har vissa inneboende… problem?

Under några veckor har jag finjusterat vårt städschema. Idag samlade jag några av barnen i köket för att berätta hur jag ändrat det inför veckan.

”…Och på torsdag vill jag att alla tar tio minuter och decluttrar i sitt rum”, sade jag.

Barnen tittade tomt på mig.

”Vet ni vad decluttra betyder? Avplottra…?”

Fortfarande ingen reaktion.

”Jo, man väljer nåt ställe där man har sina saker, till exempel ett hyllplan eller en låda, och så går man igenom den. Och tittar om det finns nåt där som ska nån annanstans, vad man vill behålla, vad som kanske ska ges bort, vad som kanske ska slängas…”

Mathilda nickade ivrigt och fyllde i:

”…och vad man kanske ska slänga på nån!”

Ny fil: Familjens medicinlista

Det här med mediciner, recept och uttag är ett ständigt sisyfosarbete här hemma. För de flesta har ju medicin för nånting så att säga, som ska hämtas ut på apoteket, beställas via nätet, ändras dos på… Nya recept ska fixas (på olika mottagningar) och ibland glömmer jag vad som håller på att ta slut, och så står vi där, med bara ett par dagar till godo på nåt som är viktigt att inte göra plötsliga uppehåll med… Huvva!

Med åren har jag utvecklat och finjusterat metoder för att få till det bättre, och i början av december och maj ser jag till att fylla på så att allt räcker över helgerna/sommarlovet. Det underlättar när mottagningar är stängda eller ordinarie personal har semester.

Jag går igenom medicinerna 1-2 gånger i månaden

Ungefär varannan vecka går jag igenom familjens mediciner, kollar vad som ska handlas hem och vilka recept som behöver förnyas. Orsaken att jag inte bara gör det en gång i månaden är att det kanske händer nåt som gör att det glöms bort den enda gången, kanske är vi sjuka eller har en extra stressig period… Att lägga in extra tillfällen för saker som måste hända gör systemet säkrare.

Sedan ett par månader använder jag en utskriven lista över familjens mediciner (ladda ner en tom version att skriva ut här) som hjälp. Så här kan det se ut (alla namn är fejkade):

Exempel på hur jag använder medicinlistan

Varje persons mediciner står samlade för sig i listan (ladda ner en tom version att skriva ut här). De är sorterade i grupper efter vilken mottagning som skriver ut dem (tex vårdcentralen, BUP). För varje medicin skriver jag namn och styrka, samt vilken läkare som skrivit ut den. Det här är saker som jag behöver veta när jag ber om nya recept, eftersom jag oftast använder webtjänsten Mina vårdkontakter, som fungerar i många landsting och regioner. Det är smidigt eftersom jag då inte behöver göra det på dagtid, när jag oftast har annat för mig (läs jobb eller barn).

Först går jag igenom vad som finns hemma

När jag ska kolla medicinerna tar jag fram lådan för oöppnad medicin (mer om den kan du läsa i slutet av texten) där också familjens medicinlista ligger. Överst till höger skriver jag dagens datum på nästa lediga plats. Sen tittar jag i lådan och kollar jag av hur mycket som finns hemma av varje medicin. Antalet oöppnade förpackningar skriver jag i rutan ”Finns hemma”. (Om det är mycket kvar eller om jag har bråttom kanske jag bara gör ett kryss för att visa att det finns tillräckligt.)

Sedan kollar jag aktuella recept

När jag är klar med lådan loggar jag in hos Apotea eller i en apoteksapp, och gör samma sak med familjens recept. För varje medicin skriver jag hur mycket som finns kvar att ta ut enligt recept, i kolumnen ”Har recept”. Om ett uttag innehåller fler än en förpackning skriver jag till exempel 2×2 (2 uttag av 2 askar) eller 1×3 (1 uttag av 3 paket). På en pigg och stressfri dag kanske jag beställer medicin direkt, under tiden. Oftare hinner jag inte gå igenom allas mediciner på samma gång, utan jag blir avbruten av annat som måste tas om hand, så då fortsätter jag bara senare med listan.

Nu går jag igenom listan och bestämmer vad som ska göras

När jag fyllt i både vad som finns hemma och vilka recept som finns är det dags att gå igenom hela listan igen, uppifrån och ner. För varje medicin kollar jag om jag behöver hämta ut mer och/eller skaffa nytt recept den här gången. Om medicinen finns hemma och det inte behövs nåt nytt recept kryssar jag i rutan ”OK”. Om medicin behöver hämtas ut ringar jag in den tomma rutan ”OK”. Om det behövs ett nytt recept brukar jag ringa in både rutan ”Har recept”, och den tomma rutan ”OK”.

Före långledigheter kollar jag extra noga att allt räcker över hela lovet

I början av december och maj, alltså före jullov och sommarlov/semestrar, kollar jag extra noga så att det finns medicin och recept så det räcker över lov och ledigheter. Det underlättar både för mottagningarna och för oss att kolla det innan det är dags för semestrar, stängda mottagningar och jourvikarier. Särskilt inför sommarlovet är jag noga med att be om nya recept om de inte räcker in i augusti, gärna ett par veckor. Då säger eller skriver jag det, att det finns visserligen recept, men det vore skönt att veta att vi inte behöver försöka få tag på er under semestrarna. Mottagningar brukar uppskatta att man är ute i god tid, bara de förstår att det är vad det handlar om, inte att man försöker få ut extra medicin eller nåt sånt.

Nu är det dags att beställa eller hämta ut mediciner

Nu har jag överblick över vad som behöver hämtas ut eller beställas hem, och vilka recept som behöver fixas. Dessutom kommer olika recept och uttag med tiden att hamna i ungefär samma cykler, i stället för att olika mediciner tar slut för varje ny vecka, och jag måste till apoteket många gånger i månaden. Den lyxen, att kunna göra ärenden flera gånger i veckan och lite när jag vill, har inte jag, inte med en stor familj där flera barn har NPF. Det är inte säkert att jag bara kan åka hemifrån hur som helst, utan det beror på dagsform hos både barnen och mig.

Nu brukar jag antingen göra i ordning en beställning att hämta ut i appen som Kronans apotek har, eller beställa varor från Apotea. Det är de alternativ som är mest smidiga för oss, men sånt beror ju på var man bor och vilka apotek som finns i närheten. För varje medicin kryssar jag i rutan ”OK” eller skriver tex ”best” eller ”A” (för Apotea), så att jag ser vad jag har gjort och vad som är kvar.

Till sist ber jag om nya recept

Det sista jag gör är att fixa nya recept. Om det inte är så att jag helt missat något, ska det inte vara någon brådska med att få till nya recept innan jag besöker apoteket nästa gång. Därför beställer jag ofta mediciner innan jag loggar in i Mina Vårdkontakter och där begär receptförnyelser. Från början var jag ofta tvungen att be om nya recept och vänta på att få dem innan jag kunde beställa medicin, men med tiden har min lista gjort att jag oftare ligger steget före.

Tyvärr måste alla personer som är över 13 år ha en egen inloggning, så jag måste logga in flera gånger på olika personers konton, klicka på aktuell mottagning och begära receptförnyelse för de recept som skrivs ut där, gå in på nästa mottagning, begära recept från dem osv. Det är tradigt och tar lång tid, och därför är det skönt att ha en lista att utgå från, så jag inte tappar bort mig stup i kvarten.

Det är nu som sorteringen av listan, i familjemedlemmar och mottagningar, lönar sig. I rutan ”Har recept” gör jag ett litet kryss eller en notering för varje medicin jag begärt receptförnyelse för. Då gör det inte så mycket om jag blir avbruten eller inte kommer ihåg om jag verkligen lade till den där medicinen eller om jag glömde…? Listan är min bästa vän. Bara att kolla. Allt står där.

Vi har en egen låda för oöppnade medicinförpackningar

När medicinerna kommer hem, antingen via post eller för att vi åkt och hämtat dem, kommer det allra sista steget, det som egentligen är först: Att märka och packa in medicinerna på rätt ställe.

Vi skiljer på öppnade och oöppnade mediciner, för att det ska bli lättare att ha överblick. Öppnade mediciner läggs i medicinskåpet, där dosetterna finns. Då är det smidigast att fylla på dem. Oöppnade mediciner hamnar i oöppnat-lådan. Vitaminer och kosttillskott har en egen låda, eftersom det inte är lika viktigt att allt alltid finns mer av, och för att inte kluttra ner medicinlådan när jag ska gå igenom den.

Ibland får vi dock ut stora förpackningar av vissa mediciner, till exempel kommer mina allergitabletter oftast i 100-pack. Då får förpackningen stå kvar i oöppnat-lådan, men jag kryssar över kortsidan för att visa att den är öppnad och alltså inte full. Det underlättar när jag ska fylla i min lista senare.

Varje förpackning märks med initial och ställs med kortsidan uppåt

Innan vi lägger in nya förpackningar i lådan för oöppnad medicin märker vi av mina dem med spritpenna, på den kortände där medicinens namn också står. Första bokstaven i förnamnet räcker, till exempel ”T” eller ”M”. Jag river bort de utstickande klisterflärparna om de är i vägen (de där som alla stackars apotekare och receptarier måste klistra på), såvida det inte är nån ny medicin, förstås, där vi kanske behöver kolla instruktionerna flera gånger. Sen ställer jag medicinburkarna ned i lådan så att kortänden är uppåt. På det sättet kan jag snabbt öppna lådan och se vilka mediciner som finns och till vem.

Och sen börjar det om igen…

Låter det jobbigt? Det är det. Det tar en hel del tid också. Fast min hjärna blir inte fullt lika överhettad när jag använder listan (ladda ner en tom version att skriva ut här),M som i Underbars Dropbox. Där finns också veckoscheman, dagplaner och lite annat smått och gott, som kan vara bra att ha. 😀

Tillägg: Det har hänt nåt med Dropboxmapparna, felsökning pågår! Men listan ska gå att ladda ner via länkarna i blogginlägget i alla fall