Category Archives: Vardag

Vinnarskalle

Barnet med vinnarskalle är besviken på sin tid på McDonalds hinderbana.

”Men tänk om jag hade försökt, det hade ju tagit hur lång tid som helst! Säkert en minut!” säger jag.

Barnet granskar mig uppifrån och ner och svarar:

”Jag tror du är bredare än banan är.” Hon måttar med händerna. ”Ja, definitivt.”

Eller det

”Mamma, jag har ont i huvudet!” klagar tioåringen som kommit upp ur sängen.

”Ojdå”, säger jag, ”du kanske ska dricka lite vatten, på sommaren händer det ibland att man dricker för lite och då kan man få ont i huvudet.”

I mitt stilla sinne tänker jag att en liten som varit hemifrån i flera dagar kanske mest av allt behöver lite egentid med en förälder.

”Eller så beror det på att jag fick en fidget-spinner i huvudet. Här”, pekar barnet.

Eller det.

Överraskad

”Var det du som gjorde maten?” undrar tolvåringen när han kommer in i mitt rum.
”Ja”, säger jag. Jag gjorde maten, och det var med en övermänsklig ansträngning I tell ya, febrig och yr och trött som jag är.

Då lutar han sig fram och ger mig en kram

”Tack för maten!” säger han. Och sen, på ett ögonblick, är han borta.

Och jag sitter kvar, med tårar i ögonen, och undrar lite vad som hände? Frivilliga kramar, kan man få såna av den här ungen, alltså?

Eldfängd

På middagspromenaden tar vi en väg vi aldrig gått förut. Mathilda är trött och på dåligt humör. Mellan varven skrattar hon, men på det där nästan hysteriska sättet, som säger att känslokontrollen är låg och känslosvaret en smula överdrivet. Dessemellan önskar hon att saker försvann, brann upp eller slutade existera. Samt gör upp planer för att själv emigrera till en annan planet.

För att distrahera henne berättar jag för barnen om Havet. Det är förvånande hur mycket jag fortfarande har att säga, efter alla dessa år i inlandet. Kanske är det så att när havet väl har gripit tag i en finns det alltid i utkanten av ens medvetande. Själv kan jag nästan alltid peka ut i vilken riktning det ligger. Som en sorts inbyggd kompass. Så jag pratar på, om skeppsfynd, solkatter och klorofyllsorter, olika typer av tång och funktionen hos vågbrytare.

Klantigt nog får jag syn på en björnloka vid vägkanten och kommenterar den. Mathilda har blivit väldigt intresserad av växter på sistone så tanken var inte dum i sig, men Mathilda blir genast upprörd:

Varför finns det björnlokor om man kan få smärtsamma brännblåsor av dem? Så här får det ju inte vara! Kan den inte bara bränna upp sig själv?! Björnlokan själv verkar obrydd av att tillönskas självantändning, men det börjar bli svårt att avleda henne. Samtidigt är hon rastlös, och promenaden gör henne nog gott. Och hon vill inte alls gå hem, inte än.

Jag lyckas – med god hjälp av storebror – att avleda henne till att fundera över saker som tång, musslor och krabbor. Mathilda gillar krabbor, i alla fall i teorin. Men när hon snubblar på några stenar får hon nog, och vi ger upp och vänder hemåt igen.

Lillasyster har redan börjat gå hemåt, och Mathilda blir orolig: Var är hon nånstans? Hittar hon hem? Tänk om hon försvinner?! Jag svarar och lugnar och skämtar och försöker, men det är lönlöst. Nu blåser vinden håret i hennes ansikte. Och fötterna gör ont:

”Bär mig, mamma!”

Till slut får jag nog. Jag stannar upp på vägen och säger:

”Mathilda. Nu vill jag att du lyssnar väldigt noga, för jag kommer att säga två saker som är viktiga och som du kommer att ha nytta av dig under resten av ditt liv: Om man tänker på nåt otrevligt så får man jobbiga känslor. Och om man fortsätter att tänka på det kommer det att kännas mer och mer jobbigt. Ju mer man ägnar sig åt jobbiga känslor och tankar, desto större blir de. Så kan man inte ha det. Om man inte vill tänka på jobbiga saker måste man göra nåt åt det själv, och det man gör är att tänka på nåt annat, till exempel nåt roligt. Det är kanske inte superlätt till att börja med. Men man gör det ändå. Och då följer tankarna med. Det var det ena.

Det andra är att känslorna inte är farliga. Tankarna är inte farliga. Det händer inget särskilt för att man tänker på björnlokor, och inte heller för att man blir rädd för att de ska brännas när man tänker på dem. Det ändrar ingenting. Tankarna är som molnen på himlen, man kan titta på dem, och sen tänka ’jaha, där var ett moln’ och sen åker molnet vidare, i sin egen takt. Man behöver inte känna nånting alls för att man kommer att tänka på björnlokor, eller steniga stigar, eller skrubbsår, eller flugor, eller… Man kan bara tänka ’jaha, nu tänkte jag på en björnloka, ja den vet jag redan är farlig, så tack för omtanken, hjärnan, men jag tänker göra nåt annat nu. Och sen gör man det.”

Mathilda är inte road. Inte alls road. Men plötsligt snubblar lillasyster upp ur diket ungefär femtio meter bakom oss. Hon har trampat på en sten och gråter. Mathilda springer henne till mötes och blåser och klappar. Gråten är över innan jag hunnit fram, och tillsammans borstar vi bort lite damm och tar en titt på foten, som är oskadd. Vi går vidare. Mathilda fortsätter att klaga och tillönska både det ena och det andra en brinnande framtid. Lillasyster, som faktiskt gjort sig illa och tydligen varit vilse, är dock på gott humör, hon pratar och skrattar om vartannat.

”Men var har du varit nånstans?” frågar jag, och hon börjar på en lång och komplicerad historia om de sju minuter vi varit ifrån varandra, som slutar med en sten i diket just som hon fått syn på oss igen, efter att ha tagit in på fel stig men sen vänt tillbaka.

”Men det var inte så tråkigt att gå på fel väg alls, för jag pratade med några kor!” säger hon soligt.

”Pratade du med kor?”

”Ja. Och när jag började springa, då började de också springa efter mig!” ler hon.

Mathilda har fått syn på några gula kvastar av Johannesört i diket. Hon tar upp en blomma och gnuggar mellan sina fingrar så de blir rödlila, och visar stolt upp dem. Så säger hon:

”Mamma, om jag skulle smaka på Johannesört, vore det farligt då?”

”Hypericum”, säger jag, inte så mycket för att undervisa som för att låsa upp minnet. ”Alltså, du ska nog inte smaka på den, Johannesört har effekter på humöret, och dessutom gör den huden känslig för solljus. Den är inte precis giftig, men det är svårt att förutse effekten, och den har en ganska stark antidepressiv verkan”

Ungefär samtidigt börjar Mathilda förbanna någon ny stackars insekt, och övergår till en allmän klagovisa över livet.

”Nej smaka INTE på Johannesört”, säger storebror torrt. ”Varför chansa på att kanske bli… glad?”

Inte bra på stress

Det har varit några stressiga veckor. Barnen har slutat skolan, och kulmen av terminen är alltid en pärs. Vi har sålt hönsen och därför behövt flytta hönshuset över hela gärdet och ut på uppfarten för att det skulle kunna bli hämtat av en kranbil. Vi kan väl nöja oss med att konstatera att det inte gick fullt så fort – eller lätt – som vi hade räknat med.

De ljusa kvällarna är underbara, men de gör inte precis underverk för barnens sömn. Inte för de vuxnas sömn heller, för den delen. I morse – förmiddags – kom jag och min man högtidligt överens om att ikväll måste barnen i säng i tid, om de ska orka med morgondagens aktiviteter. Under eftermiddagen har jag regelbundet kollat av så att den planen fortfarande gäller.

Så när klockan närmar sig halvnio och ingen make syns till skickar jag ut flickorna – i vad jag tycker är god tid – för att påminna pappa om att det är dags för kvällsläsning.

Efter en halvtimme eller så kommer Mathilda in igen.

”Nu är vi klara!” säger hon. Fortfarande fattas ungefär en tredjedel av familjen. Men jag hör steg av barn i trappan.

”Kommer pappa också?” undrar jag.

”Nej. Han skulle plocka ihop det sista”, säger Mathilda, och hennes uttal och tonfall är sådant att jag kan höra min mans röst i hennes. Jag tror inte hon är medveten om att hon gör en perfekt imitation; hon säger helt enkelt saker som hon hör dem.

Jag måste ha börjat rynka pannan i irritation, för Mathilda tittar fundersamt på mitt ansikte. Så säger hon mjukt:

”Pappa är inte bra på att vara stressad. Det är nog ingen i vår familj som är det.”

Och jag kan inte annat än le. Så är det ju. Ingen i vår familj är bra på stress. Och det har varit alldeles för mycket av den varan på sistone.

Jag inser att jag knappast kan ta åt mig äran över mitt barns personlighet eller hennes starka omtanke om andra. Faktiskt vore det mig fjärran att tro att jag spelat något annat än en mycket begränsad roll i den frågan. Men jag blev stolt. Över hur hon så självklart tog någon annans perspektiv i en situation som hade kunnat bli ganska irriterad.

När Mathilda var ungefär fyra år vad jag övertygad om att hon skulle växa upp till att bli ligist och pensionärsrånare, så kaotiskt och våldsamt var hennes beteende. Tänk om jag hade vetat då vilken mild och kärleksfull person hon egentligen är. Vilken omsorg hon har om allt som lever.

”Livskraften är antagligen det viktigaste av de fem elementen”, sade Mathilda igår, när vi diskuterade färgval till ett halsband hon funderade på. ”För det är bara det som lever som kan känna och tänka.”

Skrattkramp på ICA

”Kom så går vi till flingorna” säger jag och börjar gå.

Mathilda vänder sig genast åt andra hållet och börjar gå ifrån oss, med varukorgen i ett fast grepp. Hannah står kvar mitt i gången, men snurrar runt, runt. Samuel agerar kommentator, samtidigt som han följer mig tätt i hälarna.

#NärEttVanligtIcabesökSlutarISkrattkramper

Kvällsstöd

I ämnet ”LSS-insatser vi (önskar att vi) minns” har vi nu kommit till ”Chips- och glassstödet”. Personen som kommer sent på kvällen med chips och/eller glass när dagen har varit lång och chips-/glassbristen är akut. 1-7 kvällar i veckan.

Belöningssystem har många fallgropar

Dagens lågaffektiva tanke:

Belöning satt i system har många negativa biverkningar och för de flesta barn och ungdomar med NPF är de helt olämpliga. Genom att införa ett falskt ”what’s in it for me?” får man lätt en ond cirkel med inflation i belöningar, glädjeminskning för belöningen osv. De här barnen har dessutom svårt att förstå varför man måste göra vissa saker, och hos vissa barn finns en risk att vi skymmer sakers verkliga syfte och i stället skapar ett liv där att allt handlar om att jaga en belöning, tills man tröttnar på (eller inte klarar) att jaga belöningar, och då faller hela vardagen. Mindre bra.

Det är även lätt hänt att resten av livet blir mer konfliktfyllt, att det blir mer vägrande. Dels för att man skapar en mall för interaktioner där man ska spela rollen arbetsgivare-arbetstagare, men också för att barnet kanske anstränger sig över sin egentliga förmåga för att få belöningen (ungefär som barnet som håller ihop i skolan hela dagen och sen exploderar hemma efteråt).

Enstaka belöningar för att klara av svåra saker, som att gå till tandläkaren eller vara extra fokuserad på matteläxan inför det viktiga provet, kan vi jobba med. Men belöningen förlorar sin kraft när den blir regelbunden, och i synnerhet när den blir helt förutsägbar. Vi människor reagerar med ointresse på upprepade belöningar, tex gör många normala vuxna sitt jobb mindre engagerat när man får lön för det (!). Vi människor gillar helt enkelt inte att bli utsatta för kontrollerande metoder, och belöning och bestraffning är båda sätt att försöka kontrollera den andres handlingar.

Ska vi ”belöna” på ett effektivt sätt ska vi göra det här och nu, och inte enligt ett system där man samlar poäng eller förtjänar vissa belöningar. Allra mest effektivt är det som vi inom LAB kallar motiverande handlingar, dvs att vi gör något i situationen roligt i sig. Familjeråd med kakor. Läsa bok på pottan. Städmusik. Tuggummi på affären. En inbyggd ”belöning” som ingår i situationen/rutinerna/proceduren, och gör den lättare att uthärda/klara av.

Men motiverande handlingar måste vi använda varje gång. De är som en rullstolsramp eller ett hörselhjälpmedel, ett sätt att göra det lättare att fungera som andra när man har en funktionsnedsättning med nedsatt ”motivation”/ökad ”luststyrdhet”, dvs det vi idag tror är en överaktiv dopaminåterupptagning i neuronerna i hjärnan. Man kan inte använda rullstolsrampen i tre månader och tro att det ska funka utan sedan; funktionsnedsättningen finns nämligen kvar.

Mutor är annars toppen. Mutor har nämligen inget krav på motprestation, det är nåt vi gör för att bana lite väg, göra mottagaren mer mottaglig för våra förslag.

Vill du läsa mer om varför belöningar och bestraffningar ofta funkar så dåligt kring barn kan jag rekommendera min och Bo Hejlskov Elvéns bok ”Barn som bråkar”.

Språköra

Den söta doften av solvärmd klöver ligger tung över Rudorna, de milsvida fält som tar sin början alldeles bakom vårt lilla gärde och sedan breder ut sig mot de blå bergskammarna i fjärran.

”Jag undrar varför det heter Rudorna?” säger jag. Namnet är gammalt. Ingen jag talat med minns längre vad det betyder, trots att dalmålet är i allra högsta grad levande och Köppebävisan sjungs ivrigt här varje skolavslutning.

”Vad menar du?” undrar Mathilda

”Jag undrar vad det betyder. Ordet. Vad det kommer ifrån.”

Mathilda ser konfunderad ut.

”Jag förstår inte vad du menar. Det betyder såklart ‘rutorna’. Alltså åkerlapparna som man odlar på.”

Hepp.

Familjeråd (och kakor)

15 minuter eller så av söndagskvällen ägnas åt kakor och familjeråd. Vad är du särskilt nöjd med eller glad åt om veckan som gått? Vad händer i veckan som kommer? Hur många av Hs konserter måste man egentligen följa med på? Vilka vill veta mer om fibernedgrävandet i området? Vad ska vi göra åt att kvällsrutinen tar en hel evighet, varje kväll?

På den sista punkten svarar 18-åringen sakligt och en smula motvilligt:

”Faktiskt är det här nog ett tillfälle att säga ‘git good’. Ni KAN klä på er pyjamas. Ni KAN äta. Ni bara GÖR det inte, utan håller på med en massa annat.”

Syskonen nickar instämmande och lite skuldmedvetet. Vi diskuterar hur mycket senare vi kunde börja med kvällsrutinen om folk faktiskt gjorde sig klara i stället för att meditera över en strumpa eller glömma att ta på sig tröjan. Alla är överens om att mindre tid på kvällen är lika med mer tid till roliga saker. Som boken vi håller på med.

Jag säger inget om exekutiva svårigheter. För jag är övertygad om att det här kommer att gå så mycket enklare om de vet med sig att de egentligen kan. Och jag är faktiskt övertygad om att skärpning är vägen att gå, den här gången. Inte enbart. Men också.

Tio minuter efter att kakorna tagit slut och vi ajournerat mötet till nästa söndag (möten SKA vara snabba och effektiva, handla om det de SKA handla om och de SKA avslutas när ämnet är uttömt) är hälften av de fyra barn som nu ska göra sig i ordning för kvällen klara med kvällsrutinen. De andra två väntar på att toan ska bli ledig.

Familjeråd. Saklig, lugn, validerande och positiv diskussion. Det är grejen.

Trulig?

Inifrån vardagsrummet hör jag Mathilda säga högt: ”Hannah! Ja betyder ja, och nej betyder nej!”

Hannah har tydligen frågat Mathilda om hon vill ha mer pommes frites efter hamburgermiddagen. Och Mathilda har inte svarat så det hörts. Nu tycker hon att Hannah tjatar.

Lite senare går jag in i köket och där sitter Hannah.

”Hoppas du inte blev ledsen när Mathilda var trulig”, säger jag. Det är inte alltid kul att vara lillasyster till nån som råkar kasta möbler eller skrika när livet blir för mycket.

”Vad betyder trulig?” undrar hon.

”Hm. Sur. Arg, liksom. Tvär. Att man är lite tjurig.”

Hannah ser förvånad ut.

”Men Mathilda var inte sur? Hon var upptagen med att spela och hade inte tid att svara.”

”OK. Jag ville mest veta att du inte blev ledsen.”

”Näerå.”

1 – 0 till lillasyster med koll.

Sommarklädsel

Jag försöker få Mathilda att anamma en lite mer ledig klädstil. Det finns en tid för långärmat och långbent; den kallas vinterhalvåret. Men nu är det midsommar, varmt och vackert väder. Nåja, relativt vackert.

”Den här klänningen är väl fin!” säger jag och pekar på en luftig, rosa historia, i sann midsommaranda.”

Jag aktar mig noga för att kalla den sommarklänning. Förra gången någon kallade nån av Mathildas klänningar för sommarklänning kunde hon inte ha den någon annan tid på året än sommaren.

”Kanske du vill ha en tröja till? Eller en liten bolero, som den här?”

”Eh… Då får jag ju klänningen MOT KROPPEN?!” säger Mathilda.

”OK. Tröja, alltså. Den här lila är väl fin?”

”Den är kortärmad.”

”Jo, det var liksom poängen. Det är sommar nu, och ganska varmt ute. Brukar du frysa inomhus med kortärmat?”

”Ibland.”

”OK. Men massor av människor går i kortärmat. Visserligen ska man inte läsa in alltför mycket i det argumentet, eftersom massor av flugor äter bajs… Men i alla fall. Det är varmare ute än det är inne nu. Jag tror inte att du fryser i kortärmat. Och vi kan alltid ha med en extra tröja utifallatt?”

Mathilda samtycker och tar på sig tröjan och klänningen. Nu kommer det verkligt svåra.

”Och så kan du kanske till och med vara barbent?” försöker jag. Mathilda går vanligtvis i tights eller till och med strumpbyxor. Bara ben har inte funnits på världskartan på flera år. Till skillnad från när hon var mindre och helst av allt var naken. Överallt. I alla sammanhang.

”Men mamma!” utbrister Mathilda förfärat. ”Då kommer ju klänningen att FLAXA mot mina ben!”

Jag inser mig genast slagen.

”Ja, så kan vi ju inte ha det”, säger jag. ”Tights, med andra ord.”

Att ge skäl som känns i magen

Förmiddagens lågaffektiva tanke aka hur man snabbt avvärjer potentiella hot med förklaringar som KÄNNS i magen snarare än låter bra.

Under skolavslutningen har jag migrän, och orkar inte stå stilla i sommarsolen och lyssna på sången. I stället vankar jag mellan de äldre byggnaderna vid hembygdsgården, och lyssnar på avstånd.

Just när jag rundar ett hörn på ett härbre hör jag barn som fnissar: ”Hoppa ner!”
En liten pojke på fyra-fem år, klättrar uppför trappan till den låga, andra våningen. Den är bara strax ovanför mitt huvud, men det är ändå en bra bit att ramla, nästan två meter, ned på hårdstampad gräsmatta.

Nedanför står två mindre barn, som verkar vara hans småsyskon, och hejar på. Jag tänker snabbt. Om jag säger till på skarpen kan pojken nog råka hoppa på ren impuls; här ska inte komma nån tant och bestämma! Såna barn har jag träffat många av, i synnerhet i den här åldern.

Jag bestämmer mig för att måla bilder i deras huvuden i stället. Att ge skäl att låta bli som är så goda att det känns fullständigt självklart att inte hoppa från balkonger, varken här eller någon annanstans.

”Du ska nog inte hoppa därifrån”, säger jag med ett leende, men bara snabb ögonkontakt.

”Då kan man bryta flera ben och hamna på sjukhus MITT PÅ SOMMAREN! Och det är nog inge kul alls.”

”Nej, då vill man ju vara ute!” säger den lilla flickan på marken, som nyss var så ivrig i att heja på

”Mmmm, precis”, svarar jag.

Instinktivt har jag satt mig på huk, för att minska avståndet mellan vuxen och barn. Det är inte min auktoritet jag utnyttjar idag, utan min överlägsna föreställningsförmåga. Som gör att jag kan välja ord som styr deras känslor. Till exempel har de nog inget begrepp om hur länge man stannar på sjukhus; för allt vad de vet kan det vara i flera månader. Kanske missar man hela sommaren? Jag är medvetet vag när jag fortsätter:

”Och gå på utflykt och äta glass och bada… Och det kan man nog inte om man har brutit armen eller benet. Jättetrist ju!”

Nu är jag tyst och väntar på svar. Pojken däruppe nickar instämmande. Man vill vara ute på sommaren. Och klättra! Jag håller med honom. Det är jättekul att klättra! Den mindre pojken på marken fyller på med saker man vill göra på sommaren, som inte är att vara på sjukhus. Flickan börjar berätta om badtunnan de har hemma.

Syskonen leker tittut ett tag, vinkar till varandra. Men nåt hoppande är inte längre aktuellt.

Jag går vidare mellan husen och tänker. På hur viktigt det är att de goda skäl vi anger verkligen känns viktiga för barnen. Här och nu. Och inte bara låter logiska.

Det är känslorna vi ska prata med när läget är akut. För känslorna är snabbare än förståndet. Och hos små barn är de också starkare.

Förändringsfällan

”Det känns som om allt ändras i mitt liv just nu!” klagar Mathilda. En lärare ska sluta. För ett år sedan bytte klassen lokaler. Och nu har jag fräckheten att föreslå att blommorna på hennes fönsterbräda ska få flytta ut i sommarvärmen…!

Min spontana känsla är att oj, om allt ändras och är så jobbigt, då ska vi se till att få ordning på ditt rum, och kanske göra en ny version av veckoschema, och…

Sen ser jag för min inre syn en liten sketch som Bo Hejlskov Elvén spelar upp: När personen är lugn sitter vi och slappar, men sen händer nåt och genast hoppar vi upp och ska ”ingripa”… Vilket ju sällan blir bra, eftersom upphoppande, ingripande människor nästan alltid smittar ner just de personer de ska hålla lugna, med sina starka känslor och sitt bestämda kroppsspråk. Det är en säker väg till konflikt och utbrott.

Så jag skrattar lite för mig själv, noterar att blommorna ska stå kvar på sin plats och att inget annat ska ändras heller, för den delen. För att möta förändringsbelastning med mer förändringar är helt enkelt inte jättesmart.

Om autism och anknytning

Vi kan inte prata om anknytning hos barn samtidigt som vi pratar om autism hos samma barn; vi måste bestämma oss för vilket sätt att tänka vi tillskriver barnet.

Jag upplever relativt ofta att man tar till rätt populärvetenskapliga teorier för att förklara autistiska beteenden eller personlighetsdrag. Detta med anknytning är just en sån sak som återkommer ofta. Men det är förrädisk mark. Varför?

Det går inte att tala om anknytning hos barn med autism. Anknytningsbegreppet bygger på theory of mind, förmågan att föreställa sig hur andra tänker och känner. Det bygger också på förmågan att generalisera; att barnet så att säga lär sig att föräldern är trygg och tar hand om hen, och därför är världen trygg. De här två förmågorna har barn med autism särskilt lite av; idag räknar vi dem som själva grunden till autism.

Vad innebär det?

När vi talar om ett annat sätt att uppleva, tänka kring och relatera till andra människor som en genomgripande del av ett barns utveckling, kan vi inte i samma andetag påföra det barnet idéer som bygger på förmågor, föreställningar, upplevelser och sätt att relatera som inte stämmer överens med barnets sätt att vara. Det vore gravt orättvist.

Sättet man mäter anknytning på gör det också meningslöst att tala om en viss prevalens hos barn med autism. När ett barns kroppsspråk talas av exakt en individ blir det inte vidare meningsfullt att jämföra med andra barns kroppsspråk. I synnerhet inte neurotypiska barns. När vi dessutom har att göra med ett barn som upplever och tolkar sin omvärld på ett annorlunda sätt, och uttrycker sina känslor och behov på annorlunda sätt… Då finns inga referensramar kvar. Det finns ingen möjlighet att mäta anknytning eller prata om det.

Överhuvudtaget ska vi vara ytterst försiktiga med att sjukförklara utvecklingen hos barn med autism, enligt vad som räknas som sunt och friskt hos barn utan autism. Annars vore det som att försöka avgöra hur normal synutvecklingen är hos en valp, fast med gäddor som mall.

Jag tänker i stället att det som många beskriver som en ”osund anknytning”, alltså att en person är allt för barnet – ett hjälpjag, är den korrekta termen – blir en naturlig följd av de autistiska dragen.

Ta till exempel bristande generalisering. I barnets huvud blir det inte vuxna i allmänhet som tar hand om barn, hjälper dem (eller bestämmer över dem 😉 ), eller världen som är en trygg plats. Det är den personen som hjälper här och nu, som hen beter sig som vanligt och är icke-upprörd eller icke-arg, som är en trygg hamn. Ingen annan.

När man förstår de egenskaper och förmågor som ingår i autismspektrat blir beteendena som felaktigt tillskrivs anknytningsproblem fullständigt logiska. Det finns ingen logik i att kunna bli hjälpt av ”vem som helst”, när ”vem som helst” på intet sätt motsvarar tex ”min (glad-)pappa” eller ”min mamma”. Det är tvärtom ett omöjligt begrepp. Det finns ingen logik i att släppa en person som förstår en väl för att man vill ”vara en självständig individ”, när man bara är en individ, inte två separata osv.

Ett barn med autism – eller en tonåring, för inom autismområdet säger vi ofta att socialt får man räkna bort ungefär hälften av barnets biologiska ålder för att få en relevant jämförelse – som till exempel betraktar sin förälder för att veta hur hen ska reagera, alltid tycker som föräldern (även när hen helt uppenbart inte gör det), blir otrygg när föräldern eller den fungerande resurspersonen inte är närvarande, eller inte kan fungera utan rätt person i klassrummet har inte en osund eller bristande anknytning. Hen har autism! Och reagerar helt adekvat med tanke på sin annorlunda tankestil.

Det här betyder ju inte att barn med autism inte behöver uppleva trygghet och att deras behov blir tillgodosedda. Bara att det funkar på ett annorlunda sätt. Inte heller betyder det att barnet med autism inte utvecklas eller upplever saker som relationer, vänskap eller kärlek. Självklart gör de det. Men troligen är det på vissa sätt annorlunda, eller vuxna med autism beskriver det i alla fall så. Eftersom det inte går att tänka som alla andra när man faktiskt inte tänker som alla andra, så att säga. Utan man följer sin egen utvecklingskurva. Sitt eget normalt.

Ska vi på allvar undersöka anknytning eller snarare trygghet med föräldern hos barn med autism behövs helt nya metoder och ett eget ramverk. Som tar hänsyn till att autister har sitt eget normalt. Att barn med autism inte är trasiga neurotyper utan fullständiga i sig själva.

Ett sådant ramverk jobbar t ex forskargruppen kring Joseph LeDoux med. I hans forskning pratar man om närmande och fjärmande känslor. Ilska är till exempel en fjärmande känsla, medan intresse är närmande. Anknytning kommer då att beskrivas som att relationerna bygger mest på närmande känslor. Det vi inom det lågaffektiva förhållningssättet kallar tillit, medstånd och samarbete.

Personer som har svårt att reglera sina känslor, affektregleringssvårigheter, har i detta ramverk svårt att knyta an därför att de har svårt att reglera fjärmandekänslor även i nära relationer. Det vill säga, de blir ofta upprörda, störda, irriterade eller rädda, och det gör det svårare för dem att uppleva tillit även till människor som står dem nära. Och betydligt svårare att uppleva tillit till människor som de inte haft en omfattande kontakt med, fylld av närmande känslor.

Ett betydligt mer relevant sätt att beskriva beteenden och relationer hos barn med autism!