Kategoriarkiv: Vardag

Vilka glasögon vi använder när vi tolkar människor spelar roll

Morgonens lågafffektiva tanke handlar om glasögon:

Maken har byggt en fontän i köket under dagen. Nu försöker han sticka in med att göra en Herons flaska också, trots att vi andra håller på med middagen, och köksbordet sedan länge är avröjt. Jag får plötsligt nog, av allt:

”Man kan du lägga undan det där och hjälpa till med maten i stället! Det känns jättetrist att alla vi andra håller på och fixar, medan du gör din egen grej” säger jag. Rätt surt, säger jag det. Inom bara några timmar kommer jag att ha ett allvarligt migränanfall, vilket alltid påverkar mitt humör. Men det vet jag så klart inte än. För tillfället tror jag bara att pappan i familjen plötsligt förvandlats till en idiot, på en helt vanlig tisdag.

”Det kan jag väl, men jag vet inte vad jag ska göra…” svarar han. Lite uppgivet, fast jag tolkar det som gnälligt. När sex personer rör sig i vårt lilla kök blir det ganska luddigt vad var och en håller på med. Om man har lite svårt att se sånt i vanliga fall, vill säga.

Jag håller på att fräsa nåt i stil med ”Du har lagat mat i femtio år, tänk lite själv!”, men familjens tjugoårige aspie förekommer mig:

”Duka fram”, säger han. Kort, koncist och näst intill icke-irriterat.

För han hörde inte det jag hörde; nån som försökte smita undan och leka i stället för att jobba. Han hörde nån som faktiskt inte såg vad mer som kunde göras. Och det är ganska stor skillnad.

Maken lyser upp.

”Det kan jag göra!” säger han, och börjar plocka fram tallrikar.

Själv tror jag fortfarande att världen befolkas av idioter. Men kan inte låta bli att förundras över att min son tydligen inte är en av dem.

För vilka glasögon vi använder när vi bedömer människor spelar roll. Det är stor skillnad på att tro att någon försöker smita undan eller att tro att de tycker allt känns lite för rörigt. I all synnerhet gör det stor skillnad för hur vi sedan reagerar. Och för hur det i slutänden blir.

Det finns en enkel tumregel för vardagen, en som säger att när jag tror att nån gjorde sitt bästa just nu, fast sen blev det inte så bra ändå, då löser sig de flesta situationer på allra bästa sätt.

Den tumregeln är en solid del av tjugoåringens personlighet.

Åsk-shake

Tag:
– Ett barn med panisk skräck för åska.
– En mamma som pga allergireaktion behövt ta betapred och därför är lite kortisonhög. Som topping kan man lägga till att mamman älskar åska, på ett närmast lite överdrivet hurtigt sätt. Men det är valfritt.
– Ett annat barn vars (i posten) försenade födelsedagspresent just kommit.
– En pappa som (rätteligen!) sover efter en lång dags körning som toppades med en mindre åskincident samt ett barn som var ”kall och blöt, kall och blöt, kall och blöt” efter att ha sprungit ca 10 meter till bilen och fått ca 20 tunga regndroppar på sig.
– En hel bil full av packning.

Blanda. Nej inte försiktigt, skaka ordentligt vetja, så det bubblar och stänker.

Sådär. Nu har du den. Min morgon.

Ledtråd

Gyllene tiders sommartider drar igång på radion:

Per Gessle sjunger ”…känner det är nåt på gång…”

Kören doar i bakgrunden:”…sommartider sommartider sommartider…”

Mathilda: ”Han skulle kunna få en ledtråd om han lyssnade på kören i bakgrunden…”

Pappa-viskaren

”Pappa, vill du veta vad jag drömde?” undrar Hannah ivrigt vid frukost.

”Nej, jag vill komma iväg och hämta farmor som väntar” svarar pappa. Han är stressad och hör inte hennes tonfall.

”Men jag vill berätta” säger hon lugnt men uppfordrande.

”Jaha. Ok. Vad drömde du?”

”Jag drömde att…”

Apropå att prata Aspie i en tvåspråkig familj, ställa lagom samspelskrav på rätt sätt och turas om fast den ene är lite av det Tony Attwood kallar en italiensk bilförare. ❤

Jag tänker att det här är ett skäl till att människor med asperger och ADHD ofta älskar varann. ADHD säger det hon tänker rakt ut och AS tar inte illa upp utan uppskattar tydligheten. Båda får cred för den de är i stället för minuspoäng.

Svarta madam. Eller inte.

”Men varför är det så många nedladdningar?” undrar tolvåringen. Det handlar om en 3D-fil som blivit ganska populär med åren.

”Folk ser 3D-filen jag gjort och MÅSTE ladda ner den”, skämtar jag.

”Va? Vad menar du?” undrar Mathilda.

”Det är som Svarta Madam eller Ringen eller såna där kedjemeddelanden som man måste skicka vidare annars kommer någon att dö…” brer jag på, med fejkad skräckröst.

Torrt svarar hon:

”Men mamma. Redan när jag var liten och tittade mig i spegeln visste jag att det var min spegelbild i spegeln. Oavsett om det var mörkt eller ljust i rummet.”

Sommargnäll

Jomen hej, avlägset bekante, som jag får leta en stund i minnet för att komma ihåg namnet på. Hur det går med sommarlovet?

Jo tack bra, bara fint, jag är hemma hela dagarna med ett barn som ska börja gymnasiet i höst och är så stressad över det att hon skriker i panik när en fluga kommer in i samma rum, och rycker hår så mycket att hon har en kal fläck på hjässan.

Själv då?

Jag har levt i den där normalbubblan. Där livet är enkelt och barnen gör som man ska. Fast då såg jag det förstås inte så; jag tyckte också mina barn var otacksamma när gnällde och bråkade på vägen hem från nöjesparken, fast de i själva verket bara var övertrötta och mätta på sinnesintryck. Jag trodde också att det jobbigaste livet hade att bjuda på var att barnen tjatade om glass. Men det är många år sedan nu. Ledsen över min bristande empati, jag försöker verkligen att inte känna mig som om mitt föräldraliv försiggår i en helt annan liga, med helt andra insatser. Ibland lyckas jag bara inte.

Mhm. Jaha?! Jomenvisst. Härligt med sommar. Aboslut! Vi ses!

Evertebrat

”Uääää!!” skriker Mathilda från köket.

”Vad är det för nåt?” svarar jag, fortfarande för långt borta för att själv kunna se. Men definitivt på väg. Jag känner mina löss på gången; det där ropet är fullständigt nödvändigt att agera på. Annars kommer jag snart att ha en panikslagen femtonåring med autism att ta hand om, och möjligen även vad eller vem det nu är som var orsaken till hennes skrik.

”En insekt!”

”En fluga? Är det en fluga, Mathilda?” ropar jag medan jag rundar hörnet in i köket. Mathilda hatar, hatar, hatar flugor.

”Jag vet inte vad det är. En insekt. Jag känner inte igen den.”

Nu är jag framme och tittar ner på golvet.

”Det är en mjölbagge”, säger jag, och sträcker mig efter en liten chokladkartong som ligger kvar på bordet. Jag försöker få skalbaggen att klättra in i den, men Mathilda är ett ögonblick från hysteri, och nu lutar hon sig in över mig och skalbaggen i vad som bara verkar som ett onödigt försök att hetsa upp sig själv. Det är naturligtvis ett gravt orättvist sätt att beskriva det hela, mer korrekt försöker hon se vad som händer och förstår inte själv att hon är på väg i panik. Men det är så det känns.

”Den är ÄCKLIG!” ropar hon, och ”uäääää!”, och ”ta bort den!”.

Och det är vad jag försöker med. Hon gör det dock inte lätt för mig. Jag blir stressad för att hon är stressad. Och när jag är stressad blir jag ibland känslokallt frank. Och det blir inte alltid så bra.

”Det enda den någonsin gjort dig är att inte vara en vertebrat. Ett ryggradsdjur”, fräser jag.

Mathilda backar undan en smula, och jag samlar mig och klarar att bara tänka fortsättningen tyst: Det är möjligen naturligt att tycka illa om varelser man inte kan känna igen sig i för att de inte liknar en lika mycket som en hund, elefant eller delfin. För att de inte har ett tydligt ansikte, och ett ryggradsdjurs typiska kropp, med bål och bara några par extremiteter. Men det är inte särskilt snällt, eller rättvist heller, för den delen. Tänk om utomjordingar en dag landade på jorden, och såg mer ut som insekter än människor, skulle vi då…

Mathildas svar avbryter min tanke:

”Jag struntar i om den har en ryggrad eller ej! Den kan vara ryggradslös ute!” fräser hon.

Fast lugnare nu, och längre bort. Om jag känner henne rätt har hon dragit den logiska följden av det jag just sade, och kommit fram till att detta att avsky insekter på grund av deras utseende snarast är att tänka på som en sorts artism. Sedan har hon förkastat validiteten av den korrekta slutsatsen, baserat på att hon har rätt till sina känslor, hur ologiska de än må vara. Och sedan formulerat ett begripligt svar.

En ganska imponerande tankekedja för bara ett par ögonblick, och dessutom ett bra sätt för just min dotter att lugna sig. Mathilda är bra på att tänka logiskt, och hon gillar att göra det. Om jag kan anropa logiken, den kalla kognitionen, innan hon blir alltför upprörd, funkar det varje gång. Plötsligt är fokus inte längre på den varma kognitionen, de rusande känslorna, och då lugnar hon sig en aning direkt. Därifrån kan vi vanligtvis manövrera oss ner helt ur affekten.

Bra jobbat, Mathilda, tänker jag.

Och nu är Mathilda tillbaka i leken. Hon lutar sig fram – utan att skrika frenetiskt i mitt öra – och blåser på insekten för att få den att hamna i kartongen. Jag justerar vinkeln mot hennes, hon flyttar huvudet för att få bättre fart, och på tredje försöket får vi med gemensamma ansträngningar in den lilla skalbaggen i kartongen.

För att inte jaga upp Mathilda ytterligare går jag till ytterdörren och skakar ut den i buskaget där. Normalt sett dödar jag nämligen mjölbaggar. Det enda dess släkte någonsin gjort mig är att förstöra alla mina skafferivaror och tvinga mig att sanera ett helt kök. För många år sedan, visserligen, men tja. Kalla mig långsint.

”Den kan vara ryggradslös ute!” hojtar hon triumferande inifrån köket.

”Evertebrat”, hojtar jag tillbaka. ”Det är namnet på ryggradslösa djur”.

”Jag struntar i vad det heter!” svarar hon när jag kommer tillbaka.

Sedan skrattar vi tillsammans, och sätter oss vid matbordet för att fortsätta kolla på filmen Noah bad oss att se i ett annat rum än vardagsrummet, där han sitter med TV-spelet.

En rätt typisk kväll, skulle jag säga. Kompromisser. Skrämmande kryp. Skenande känslor. Latin. Gemensam problemlösning. Skratt. Film.

Från livsfara till glatt tultande: En sedelärande berättelse för oss vuxna, som ibland glömt hur det var att vara barn.

Lågaffektiv tanke om syskon och den manipulativa konsten att avleda. Eller vidareleda, som ofta är det mest effektiva vi kan göra:

Vi var på IKEA. I anslutning till restaurangen har de byggt en härlig vägg med sittplatser som är som i trappavsatser. Tre stycken med en trappa i mitten, så det var ganska högt.

Vi satt bland kuddar och sittdynor, högsta upp (och beundrade både utsikten och de upphängda laptopstöden som man kunde låna till sin dator ifall man ville sitta och jobba) när ett barn på kanske två år kom gående på golvet där nere, tätt följd av en storebror i tioårsåldern.

Tvååringen klättrade resolut upp på första avsatsen genom att häva sig upp på magen och seeeega sig långt nog för att kunna slänga upp ett ben. Storebror klättrade efter, det var bara ett stort kliv för honom.

Tvååringen lekte ett tag. Sen klättrade hen upp till mellanavsatsen, på samma sätt och tog sikte på högsta avsatsen. Nu började tioåringen se bekymrad ut; jag såg hur han tänkte ”det här kan bli farligt”. Så han ropade: ”Kom!”

Tvååringen vände sig om, tog ögonkontakt, och verkade ha bestämt sig för att det här med att bli jagad och klättra högt kunde bli en rolig lek.

Storebror instämde dock inte. Han klättrade tillbaka ned på golvet och tittade sig omkring men såg uppenbarligen inte till sin förälder.

Jag gjorde mig beredd att hjälpa till om det skulle behövas. Makade mig närmare. Flörtade lite med den lille, så hen skulle komma mot trappen i mitten, där det inte skulle vara lika farligt, och jag inte ens hade armlängds avstånd. Jag försökte också upptäcka var en vuxen fanns. Det blir trots allt ofta bättre när föräldrar själva tar ner sina barn från farliga höjder, inte främmande tanter som dessutom har egna barn att se till. Men ingen fanns inom synhåll.

Storebror nere på golvet gick också igenom olika scenarion i huvudet, det kunde jag se på hans kroppsspråk. Klättra upp, nej, det blir inte bra. Springa och hämta nån vuxen, nej, måste stanna.

Han försökte prata. Sade ”Kom här!”, ”Kolla vad jag har!” och ”Vi kan leka här nere”. Ingen respons. Tvååringen vinglade skrattande upp mot kanten till den översta avsatsen. Ni vet när ett barn är så lyckligt uppslukad av det hen gör att hen är helt omedveten om att någon försöker få kontakt med hen? Så.

Det här kunde bli farligt, och det snabbt. Jag skulle sånär ta ett snabbt steg åt höger och fånga in barnet när tioåringen gjorde något genialiskt. Utan att säga ett ord klättrade han snabbt upp på den nedersta avsatsen. Sen ropade han:

”Kolla vad jag kan!”

Tvååringen stannade till och vände sig om. Storebror klättrade demonstrativt ner över kanten till golvet. Det var naturligtvis inte svårt, men han fick det att se ut som en reell ansträngning, följd av stor triumf: ”Klättra nedåt!”

Jag kunde bokstavligt talat se hur tioåringen INTE sade något om ”golvet”, ”komma” eller ”gå härifrån”. Ingenting som kunde ge tvååringen minsta aning om att hen just blivit fintad. Bara fokus på den fejkade triumfen. Bara ‘kolla vad jag kunde!’.

Tvååringen vände omedelbart. Hen klättrade snabbt tillbaka till den nedersta avsatsen och därifrån, med stor omsorg om att exakt härma varje rörelse brorsan just gjort, ned på golvet.

Storebror hejade entusiastiskt. Sedan tog han tvååringen i handen:

”Kom så går vi till mamma!”

Från livsfara till glatt tultande i rätt riktning, på mindre än fem sekunder. Lågaffektiv syskonmagi.

Det där som händer när vi inte har reell makt över någon annan, att vi tvingas att hitta sätt att få dem att samarbeta ändå, det tränar jämnåriga syskon massor på. För de har ingen reell makt eller auktoritet över sina syskon.

Jämnåriga syskon har kanske det mest maktjämlika förhållandet vi kan ha under hela våra liv. Våra föräldrar blir aldrig våra jämlikar och våra eventuella barn är det definitivt inte. Vänner, grannar eller en partner kan välja att lämna oss eller ta avstånd, om vi bråkar för mycket. Men barn som är syskon fortsätter att vara syskon. Nästan oavsett hur fel det blev idag vaknar de upp till en ny chans imorgon.

Syskon har en unik roll i varandras liv. Men den rollen innebär också att syskon bara till en viss gräns kan säga ifrån, lyfta ner eller gå iväg.

Resten av tiden måste de tänka fort. Och bli riktigt bra på vidareledning. Manipulation när den är som bäst. Syskonmagi. ❤ ❤

Aspiefamiljen äter frukost och diskuterar omarrondering ;)

Morgonens brunchföreläsning handlar om kalhyggen, björk, omarrondering och grundvattennivåer. Om samhällets inverkan på skogen, och skogens inverkan på samhället.

Man måste älska en aspie-familj. Det är som att bo i ett levande bibliotek av specialkunskap (där ingen egentligen framgångsrikt kan knyta skorna).

#enlacasaWiman

Gästbloggare: Hur många kontakter är rimligt?

E har tagit melatonin sedan det började ingå i läkemedelsförmånen (mao ca 3år, före det hade hon cirkadin i några månader.

Det står på burken att det ska förvaras i sin originalförpackning, enligt apotekspersonal pga ljuskänslighet. Så övriga tre medicintillfällen per dag har jag delat i dosett, och sedan skrivit instruktion i tusch på locket till melatoninburken med tid och dos.

Låter måhända simpelt. För mig personligen är det också det. Men vid de kanske tjugo tillfällen jag lämnat över ansvaret (till sambon, avlösare eller Es mormor) har jag behövt förklara, berätta och förklara igen att det är olika system och varför. Och grejen med det är att medicinen är ju den LÄTTA biten. Den mer invecklade är resten av kvällsrutinerna, det är där fokus behövs mest. Men det har trots allt fungerat.

Nu har jag beställt en ny, mekanisk dosett som förhoppningsvis ska kunna hjälpa E att bli mer självständig. Den har timer och endast den dos som ska tas just då är tillgänglig. Övriga doser är dolda under ett lock. Den heter Careousel och är från början tänkt som ett hjälpmedel vid demens.

Jag frågade återigen på apoteket om melatoninet och ljuskänsligheten – kan man dela den i en dosett som inte släpper in ljus? Diverse hummande och mumlande och klickande på datorn senare får jag veta att ‘det måste man nog ta med tillverkaren’.

Jo, jag fick ett nummer. Ringde dit igår. Lämnade meddelande på svararen. Blev uppringd ett par timmar senare, och möts av en helt annan verklighet än min. Det visar sig att det som händer med en melatonintablett om den lämnas framme i dagsljus i en månad är att den blir lite missfärgad.Det har ingen inverkan på styrkan.

Major väntavasadu-moment.

Jag tar det igen. Anledningen till att jag, vid tillfällen då fokus egentligen borde fått vara ett annat, har behövt vara pedagog kring olika förvaring av mediciner är en ‘varningstext’ som tillkommit på grund av att melatonintabletten blir lite MISSFÄRGAD om den utsätts för dagsljus under FYRA GÅNGER så lång tid som den maximalt skulle ligga i en dosett om man gör i ordning medicinen varje vecka. Förutsatt att dosetten förvaras ljust, vill säga. Här förvaras de inlåsta.

Och den här informationen framkom först efter att jag ställt detaljerade och direkta frågor till flera personer, för att sedan till slut prata direkt med tillverkaren.

#hurmångakontakterärrimligt

/En mycket trött mamma

Lågaffektiva barnet och envisa mamman :D

Jag sitter vid pianot och övar. Noterna är nya, och trots att jag vet på ett ungefär hur stycket ska låta finns det ett ställe jag fastnar på. När jag spelat fel för sjätte eller kanske sjunde gången drar jag åt mig händerna, rynkar pannan och utstöter ett sånt där irriterat ljud som inte riktigt går att översätta till skrift. ”Pääääh!” skulle det kanske ha stått i en serietidning. Eller ”ährrrrv!”. Men inget av det passar i en löpande text.

Elvaåringen lutar sig åt mitt håll och säger lugnande:

”Såja, mamma!”

”Det är okej”, säger jag och släpper ner axlarna.

Jag blir visserligen frustrerad när fingrarna inte vill, men min frustration är som en droppe i havet jämfört med hur arg hon brukar bli när hon spelar fel. Jag tror att hon tror att det är likadant för mig, och att jag är i desperat behov av tröst. Men när man lär sig ett instrument tränar man också affektregleringen, lite på köpet så att säga. Jag har spelat i mer än trettio år. Det tar mig ärligt talat ängre tid att samla mig om jag blir avbruten än om jag helt enkelt får ta de sekunder som behövs för att stretcha fingrarna lite och dra efter andan.

”Har du testat metoden att spela mycket långsamt först, och sedan snabbt igen?” frågar hon nu. Sedan växlar hon till ett mjukare, mer förklarande tonfall:

”När man är så här envis som du och jag är, mamma, då händer det ibland att man glömmer bort att spela saktare när nåt är extra svårt, och i stället övar man samma sak fort flera gånger, fast det blir fel varje gång. Och då kommer man ju till slut att träna in själva felet. Det blir inte så bra. Om man i stället tränar väldigt långsamt så att man får det rätt, då tränar man in det man ska göra i stället. Och då kan man spela det fortare sen. Men människor som är som du och jag glömmer ibland att man måste lära sig något långsamt innan man kan det fort.”

Jag hejdar impulsen att börja skratta, inte så mycket åt henne som åt mig själv. Hon är verkligen väldigt klok och det där var en utmärkt sammanfattning av läget.

Jag noterar att nästa gång kanske jag ska tänka lite mer ödmjuka tankar, och inte vara så övertygad om min vuxna förträfflighet.

”Du har rätt”, säger jag. ”Jag ska spela riktigt långsamt en gång.”

”Bra.”

När jag kommer till slutet av stycket märker jag att jag ökat farten ändå, efter den svåra passagen. Men det har gått bra. Jag spelar vidare och även med det högre tempot får jag till tonerna den här gången.

”Tack. Det där var ett supertips”, säger jag till elvaåringen.

Hon nickar till svar.

Tröst. Typ.

Medan de små äter frukost lägger jag sista handen vid ekorren Squirmels broderade ögon. Jag blir inte supernöjd, men Hannah säger tröstande:

”Squirmel är ju en yttre representation av Samuels inre ekorre. Vem vet, Samuels inre ekorre kanske skelar?”

🤣

En yttre representation av den inre ekorren

Idag tar han studenten. Pyttebarnet som barnläkaren sprang med i korridoren, som började livet i en kuvös.

Treåringen som levde på en äppelklyfta och två köttbullar om dagen (där nånstans släppte jag matnojan; jag menar, uppenbarligen hade han ju både överlevt och växt i flera år på denna diet), och sjuåringen som pratade på både in- och utandningar men i alla fall var tyst medan han läste. Och som älskade Tolkien över allt annat.

Tolvåringen som sov tjugo timmar om dygnet och missade nära två års skolgång, och ändå inte togs på allvar av vare sig vård eller skola. Kanske inte ens av oss föräldrar, från början. Jag minns den dagen då jag landade i att det enda jag måste, i all denna förvirring och strid, var att ta vad det här barnet sade på mycket stort allvar.

Fjortonåringen som plötsligt skrev långa uppsatser på gymnasieengelska, bara han fick använda tangentbord i stället för papper och penna. (Innan kom det ut fem korta och haltande meningar. Exakt, alltså. Ingen underdrift.)

Femtonåringen som gav lillgamla råd till alla som ville lyssna, men regelbundet glömde jacka, mobil, nycklar och troligtvis även skor hemma. Eller i skolan. Eller både ock. Samtidigt.

Sjuttonåringen som över en natt plötsligt kom ihåg saker som att duscha, ringa hem när han blev sen och laga mat, och som gjorde det, av sig själv…

Det är inte han som har legat sömnlös av nervositet inatt, inte heller han som nojat över presenter eller tider.

För han tar dagen som den kommer. Och det verkar ha funkat bra hitintills, det måste man nog säga.

Om ni lovar att inte skvallra ska ni få se presenten som småsyskonen hjälpts åt med: ”Squirmel. En yttre representation av Samuels inre ekorre”.

Tygekorre i lapptäcksteknik med virkad studentmössa.

Med förhoppning om färre flugor och betydligt bättre sömn

Möjligen är de senaste dagarnas flugproblem löst genom insektsnät med magnetstängning för dörrarna (från Rusta, skynda fynda). På den positiva sidan orkar fjortonåringen med den verkliga flugfobin inte riktigt bry sig om dem längre. En sorts chockterapi. Han är inte glad åt dem, eller så. Han har bara inte tillräckligt mycket avsky kvar att uppbåda.

Femtonåringen har inte samma tur. Därför hoppas vi på en bättre natt nu när flugorna förhoppningsvis inte kommer in i hennes sovrum i alla fall…

Att ignorera eller reagera

Borde få dubbla vuxenpoäng för resten av veckan för att jag alldeles nyss inte sade:

”Du kan välja att ignorera att Mathilda morrar åt ingen alls och slamrar lite, eller så kan du välja att reagera på det. Om du ignorerar på det är det över inom ett par minuter. Om du reagerar på det kommer du (och alla vi andra) att få en helvetisk dag. Välj själv.”

Detta eftersom även mammor kan välja att reagera på saker som snart kommer att ge med sig, och hitta ett lämpligare tillfälle att ge goda råd än mitt i pågående konflikt, och därmed välja att det går över inom ett par minuter. Eller reagera så att vi får en helvetisk dag.