Kategoriarkiv: Vardag

Kära NP-förälder! Maj är ett skit. Sommaren blir annorlunda. Det fixar sig. Håll ut!

Kära NP-förälder! Maj är ett skit. Sommaren blir annorlunda. Det fixar sig. Håll ut! ❤ ❤ ❤

Kompromisslöst

På biblioteket stannar jag och Samuel framför en bok med en katt på omslaget.

”Ifall Mathilda var en katt är det där hur hon skulle se ut”, säger Samuel.

”Definitivt. Kolla in hur den kollar på en. Kompromisslöst”, säger jag.

Några minuter senare virvlar Mathilda förbi. Hon snappar åt sig boken med katten och lägger den längst upp i högen med böcker hon bär.

”Ska du verkligen låna alla de där?” säger jag.

Mathilda spänner ögonen i mig och säger strängt:

”Inga kompromisser! Va? Vad skrattar ni åt?”

Bokomslag: En ovanlig katt

Bokomslag: En ovanlig katt

Föräldraskap – en övning i att vila i osäkerhet

Med huset i stillhet för första gången på länge slås jag över hur stor del av föräldraskapet som handlar om att vila i osäkerhet. Hur ska det bli? Gör jag rätt? Kommer det att gå bra? Bara framtiden kan utvisa sånt.

Här och nu har jag med åren funnit att det bästa jag kan göra ofta kan sammanfattas i orden: ”Jag ska tro på mitt barn”

Jag ska tro på mitt barn, när hen förmedlar saker utan ord, som när det lilla barnet behöver tröst mitt i natten, trots att alla andras barn sover… (Fakta: Det gör de inte. Studier visar att ännu vid tre års ålder vaknar kanske hälften av alla barn minst en gång per natt OCH behöver hjälp av en vuxen att somna om.)

Jag ska tro på mitt barns förmåga att klara av nya saker, som när barnet absolut inte kan tänka sig att prova nåt nytt, fast sedan ändå klarar av det strålande.

Jag ska tro på att mitt barn gör sitt bästa, fast det inte blev så bra, som när mitt större barn skriker och bråkar över saker som för oss vuxna är enkla och självklara.

Jag ska tro på att mitt barn hör vad jag säger och innerst inne bryr sig, som när tonårsbarnet inte ens verkar notera att jag talar till henne, fast jag ger goda råd om viktiga saker.

Jag ska tro på att mitt barn, utifrån sin egen nivå, beskriver saker som hen upplever dem, att mitt barn vill göra rätt, att hen klarar mer än hen tror och behöver mig mer än hen visar.

Och så ska jag tro på att mitt barn en dag kommer att vara vuxen. Det lilla barnet med skrattgropar och solskensögon, skolbarnet med den alldeles för stora skolväskan eller tonåringen som hellre sticker till kompisarna än hänger med familjen, alla kommer de en dag att vara betydligt äldre än nu. Och att det innebär att vissa saker i vår relation kommer att förändras, men också att mitt barn kommer att förändras, och klara saker jag aldrig trodde var möjliga.

Sist, men inte minst, ska jag tro på att även om mitt barn en dag kommer att kunna bedöma mitt föräldraskap, kommer hen också att förstå att jag gjorde så gott jag kunde. Även när det ibland inte blev så bra. För det är en människosyn jag verkligen hoppas kunna förmedla, både i handling och ord.

När stressmamman och proffsmamman ryker ihop

En morgon för svåra val. Elvaåringen har som ni kanske vet varit febrig och/eller förkyld nästan konstant sedan i vintras, och sedan drabbades hon av en utdragen post-virus-trötthet. Barnets frånvaro har alltså varit större än någon inblandad gillar. Samtidigt har den varit ofrånkomlig; man åker inte till skolan med feber och hosta, inte heller när man är så trött att siffrorna dansar på pappret och man inte kommer ihåg uppställningar i sitt favoritämne, matematik.

Nu är pollensäsongen i full gång, och det vanligtvis pigga barnet vaknade knappt till i morse. Men hon gick upp när jag sade till henne, och jag trodde hon var uppe efter att hon varit på toa, men hon hade helt enkelt somnat om i sängen i stället…

Även efter astmamedicinering (igår hade hon riktiga indragningar, jag fick hämta henne från skolan!) var dagsformen knapp. Ingen feber. Ingen snuva, dock en del astmahosta. Och så förlamande trötthet. Att bestämma att hon skulle vara hemma var en enkel sak. Jag informerade om det, och hon somnade om nästan direkt.

Nu är hon dock uppe. Inte med någon större fart, utan mer som ett urdraget batteri, det går bra så länge hon egentligen inte måste göra nåt. Men då går det bra.

Den stressade mamman inne i mitt huvud säger saker som att ”hon kan ju åka nu, nu är hon vaken, tänk på allt hon missar!”

Proffs-mamman tittar stress-mamman rakt i ögonen och säger saker som ”Här ska inga barn stressas till skolan bara för att hämtas om en timme eller två igen.”

Stress-mamman medger att det är mer än troligt att barnet har feber imorgon.

Proffs-mamman är för behärskad för att säga ”där ser du själv!”, men hon tänker det sannerligen. Väldigt högt tänker hon det.

Stress-mamman säger trumpet att man i alla fall kunde fråga barnet. ”Du. Nu är du ju vaken och igång. Ska jag skjutsa dig till skolan?”

Proffs-mamman suckar, rullar med ögonen och håller tyst.

Stress-mamman säger surt att om du får bestämma kommer barnet att vara hemma från skolan tills hon blir arton allraminst.

Proffsmamman veknar när hon hör detta känsloutbrott, och säger mjukt: ”En av oss kan det här området väldigt mycket bättre än den andre. Vi vet båda två vem det är. Jag märker att du är väldigt stressad, så jag tar över nu.”

Proffs-mamman frågar inga uttröttade och stressade barn om de eventuellt kan tänka sig att åka till skolan ändå. För hon kan det här med stress, belastning och återhämtning alldeles för bra, och vet att ingen kan vila om de hela tiden blir störda…

Bara ett förslag…

”Läs mina tankar!” befaller den relativt normalstörda elvaåringen i familjen.

Den 14-årige autisten blir osäker och är tyst en stund. Så säger han:

”Du kanske kan läsa dem själv?”

Ond

Ett av mina lågaffektiva knep är att vara sakligt tydlig INNAN jag blir arg. Det är nämligen fullt möjligt att vara tydlig, rakt på sak och till och med bestämd, utan att vara upprörd.

Med 75% migrändagar i bagaget är mitt tålamod inte på topp. Så redan när en del barn samlas i köket för kvällsmat finner jag för gott att säga som det är. I förebyggande syfte, så att säga.

”Nu ska jag vara riktigt tydlig. Det här blir inte en sitta-i-köket-kväll. Om tio minuter-en kvart åker ni ut härifrån. Det beror inte på att jag är ond – även om jag naturligtvis är ond – utan på att alla är jättetrötta och ingenting blir bättre av att man sitter i köket och är trött. Det enda som händer är att man blir tröttare.”

”Beror inte på att du är ond… fast du är ond… Tsssss” viskar Noah för sig själv…

Mathilda fnissar.

Humor är grejen.

Karma

Karma: När man tjatat om att barnet ska ”ta på sig strumpor direkt på morgonen och varför har hen inga strumpor på sig nu när vi ska åka?”, bara för att i nästa ögonblick upptäcka att man är barfota.

We meet again, lärotillfälle.

Föräldrasjälvgodheten

”Vet du, jag fattar att det är komplicerat och svårt när du vill vara i skolan, fast har feber igen, och är trött, och det är också ganska skönt att vara hemma… Men inget blir bättre av att du inte säger som du känner. Det är svårt och krångligt med många känslor samtidigt. Men vi kan i alla fall vara uppriktiga mot varandra”, säger jag till elvaåringen, som är sjuk igen, och både tycker det är skönt och är besviken över att inte kunna vara i skolan.

”OK”, svarar elvaåringen och kramas tillbaka.

Hon verkar lite lugnare nu. Jag känner mig nöjd. När hon säger ”Du mamma…” vroomar min självgoda föräldrastolthet upp i luften som en motoriserad örn. Jag och mitt barn ska ha ett till Mycket Viktigt Samtal. För hon har fattat att hon kan prata med mig. Det här är hur bra jag är. Superbra. Bästa mamman, faktiskt.

”Du mamma…” säger hon igen. ”Du har ett rädisskottblad på din haka.”

Föräldrasjälvgodheten är nu effektivt punkterad och störtar i en brant spiral mot marken! Haha!

Metafor

Och den enda tiden på dygnet som jag kan stänga dörren om mig på toa och sitta där ifred, har det fastnat nån liten strumpa under dörren, så den går inte att stänga.

Det är som en metafor över mitt liv.

När inte ens apoteket gör det lätt för en…

Med Mathilda på apoteket. På ena långväggen hänger en reklamskylt där det står ”krassliga” i någon sorts krit-stil, med blandade färger och r: en bak och fram.

Jag har inte noterat dem. Men det har Mathilda. En meter framför kassan stannar hon tvärt och piper:

”De är bak och fram!”

”Eh… Va?” säger jag. Skylten är på en vägg bakom oss.

”De är bak och fram!”

Hon gör en sorts vift i ungefär den riktning som skylten hänger.

”Vilka? Vad är bak och fram?”

Lillasyster pekar på skylten på väggen. Ungefär samtidigt blir Mathilda lugnare, men hon är mycket bestämd:

”I will not look at them. I will look away.”

”Bra plan, Mathilda” säger jag, och fylls av en bubblande lyckokänsla. Det här hade kunnat gå precis hur dåligt som helst. I stället kom Mathilda på en lösning.

Mathilda står kvar och tittar envist bort från de stötande, bakvända r:en. Lillasyster står också kvar bredvid henne, och hon påminner om en vakt på sin post. Själv går jag fram till kassan och betalar.

Sedan går vi hem.

Stark i strid

Vi sneddar över parkeringen. Jag har på mig min lilablommiga vårjacka, Mathilda har den rosavita kjolen, sina gröna gummistövlar och så kattöron och svans. Kappan bär hon över en arm; hade vi behövt gå en längre bit hade jag fått bära den, men nu är vi alldeles nära. För en ytlig betraktare ser hon säkert ut som ungefär vilken femtonåring som helst, med tonårsspretig klädsel och kaxig gång.

Samtalet kastar sig mellan ämnen: det skarpa solljuset, presenten vi köpte åt storasyster nyss, världspolitiken, påskgodis och vårblommor.

Mathilda kliver framåt med bestämda steg. Hon gestikulerar, avväpnar mig med ett blixtsnabbt svar och skrattar högt åt min plötsliga tystnad… Jag skrattar också. Inget gör mig gladare än när mina barn argumenterar väl, det är något jag verkligen njuter av. Goda argument är som smittande musik; man kan inte låta bli att stampa takten, inte ens när man egentligen föredragit en annan sång.

Då kommer bilen.

Den kör inte fort; det är ändå en parkeringsplats. Den är en bra bit bort. Nu bromsar den in. Men jag hinner inte ens vända mig åt Mathildas håll innan jag hör hennes häftiga utandning, ett jämrande läte, som från ett skadat djur.

I stället för att följa efter mig åt sidan tar hon ett förvirrat steg tillbaka, ut i bilens väg. Föraren stannar. Han är flera meter bort, och jag tror inte han ännu hunnit uppfatta paniken. Men jag känner den; i varje fiber av min kropp kan jag känna den.

Jag är för långt bort för att kunna ta tag i hennes hand, så jag pratar i stället. Ger korta kommandon.

”Mathilda!” säger jag. ”Mathilda! Kom till mig. Kom!”

Jag ser att hon skyggar bakåt ännu mer, och därmed hamnar ännu mer i vägen. Men föraren väntar tålmodigt, och nu tror jag att han har sett det: Den rätt vanliga tonåringen mitt framför honom har helt tappat orienteringsförmågan.

”Mathilda! Kom!” säger jag igen. Skarpt säger jag det, för jag vet att jag måste överrösta alla andra sinnesintryck, till och med det gnistrande solskenet i hundratals bilrutor.

Det har bara gått ett ögonblick. Jag har precis hunnit hejda mig mitt i steget, återfått balansen och börjat vända mig för att springa tillbaka, när hon hör och reagerar. Med ett par snabba steg är hon ifatt mig. Jag sträcker automatiskt ut min hand och tar tag i hennes. Hon kramar den hårt när vi halvspringer åt sidan, för att släppa förbi bilen.

”Mathilda”, säger jag. ”Du vet att jag alltid kommer till dig, eller hur? Jag var på väg till dig, men du hann före. Men om du inte kan komma till mig, så kommer jag alltid, alltid tillbaka till dig. Du vet att jag alltid kommer tillbaka och hjälper dig när du blir rädd, eller hur?”

Mathilda nickar, stumt och inte helt övertygat. Hon är fortfarande rädd, och det jag sade var inte särskilt stringent. Det finns massor av tillfällen när jag inte skulle gå tillbaka till henne, till exempel om hon stod framför mig, eller… Jag släpper tanken. En annan gång.

I tystnad tar vi oss upp på trottoaren. Dit kan inga bilar komma. Jag går mellan Mathilda och vägen nu.

”Det är väldigt varmt här”, säger hon plötsligt, och jag vet att hon är tillbaka från sin tillfälliga överbelastning.

Det är inte bilar som är problemet. Det är när så mycket händer samtidigt. När det både är jätteljust, och fåglarna sjunger, och vi pratar, och bilarna på vägen där borta låter, och så plötsligt kommer något stort och blankt och morrande mot Mathilda, och hon måste fatta ett snabbt beslut. Det är då det tar stopp.

Det är som när en överbelastad processor försöker öppna ännu en fil. Operativsystemet laggar. Under en liten stund händer ingenting.

Men nu är hon ikapp igen. En aning skakad, men mestadels okej. För Mathilda – och mig – är detta en vardaglig sak, obehaglig, men vardaglig. Vi tycker inte om det. Men det är som det är. Därför fortsätter vi vårt samtal, om värmeöverföring, filmer vi vill se, logotyper och videkissar.

Men ingen ytlig betraktare tror längre att den gängliga flickan, som nu håller hårt i min hand, är en vanlig femtonåring. Och det är som sig bör, tänker jag. Alla som ser min dotter borde förstå att de tittar på en hjälte. En ung kvinna som går rakryggad genom en vardag som dagligen skrämmer och förvirrar henne, men som ändå vägrar att ge upp.

Mathilda betyder stark i strid. Och min Mathilda är en av de starkaste jag någonsin träffat.

Det lät faktiskt bättre inne i mitt huvud…

”Nej! Mathilda! Nej! Du får oroa dig över nåt annat än myggor. Det är sant. Du får döda myggor allt du vill, men du får INTE få panik över dem.”

Mathilda ger mig onda ögat tvärsöver köksbordet. Det är i huvudsak en bra sak, alldeles nyss skelade hon åt sidorna med ögonen, lite som en häst som håller på att tappa greppet.

”Det är sant”, flikar storebror in.

”Mathilda. Du får jaga myggor hur mycket du vill, men du blir dålig på att jaga dem om du har panik. Man blir jättedålig på att jaga saker när man har panik, och dålig på att döda dem. Mathilda. Mathilda, lyssna på mig! Du blir dålig på att döda saker om du panikar. Du måste hålla dig lugn om du ska bli bra på att döda.”

Mathilda tittar surt på mig, men jag ser hur det rycker lite, lite i ena mungipan. Noah fnissar öppet. Samuel rullar med ögonen och säger:

”Great advice, mom!”

#detLätBättreInneIMittHuvudFaktiskt

Faktakonfetti och hantverkstankar

Mathilda kommer älgande in i vardagsrummet, där jag sitter och syr medan barnafadern läser högt för hela familjen från hallen. Vi läser ofta högt en stund på kvällen. Det hjälper framför allt Mathilda att slappna av. Men nu är hon ingalunda avslappnad.

”Jag har ont i mitt ben! Här! Det gör inte jätteont, men det är jobbigt, och det är en skarp smärta!” säger hon, och pekar upprört på sitt ena lår.

”Har du suttit på toa och lyssnat en stund?” frågar jag.

Självklart har hon det. Jag noterar att jag borde ha kollat och inte antagit att hon var i sin säng, bara för att jag inte såg eller hörde henne någon annanstans.

”Okej. Då beror det antagligen på att du fått lite tryck mot benet, så blodet inte kommit fram så bra. Det är inte direkt farligt; vävnaderna klarar sig utan blod i kanske 6-7 timmar. Men det är obehagligt. Det viktigaste är dock att det snart går över. Gå och lägg dig i din säng så kommer det alldeles strax att kännas bättre.”

”Okej”, säger Mathilda, förvånansvärt medgörligt. Hon går ut mot hallen igen, där pappa sitter, och jag påminner hennes ryggtavla en sista gång, så att hon inte ska glömma på de två meter som återstår till hennes rum:

”Klättra upp i din säng nu!”

Det känns en smula surrealistiskt att det hela gick så lätt: katastrof avvärjd medelst tvärsäker röst och små konfettibitar av fakta. Som magi. Eller, snarare, som många års erfarenhet, destillerade till några synbarligen enkla meningar, och ett tonfall stadigt som stjärnhimlen där utanför fönstret.

Själva hantverket, hur man gör, tröttnar jag aldrig på att utforska.

Autism Good Feeling Questionnaire

Vad får personer med autism att må bra? Hur kan vi se till att vardagen innehåller lycko-aspekter för alla? Det är vad Peter Vermulens formulär ” Autism Good Feeling Questionnaire” (Vermeulen, 2014) handlar om.

Formuläret finns att ladda ner (även på svenska) på hans blogg:

AUTISM in CONTEXT

Autism and good feeling smallThere is increasing evidence for a higher risk for mental health problems in autism with worrying prevalence numbers for depression and anxiety  (Ghaziuddin, 2005; Stewart et al., 2006; White et al., 2009; van Steensel, Bögels and Perrin, 2011; Strang et al., 2012). These studies have drawn a lot of attention, resulting in a focus on assessing, preventing and treating mental health problems in autism. Although this is undoubtedly a step forward in the development of strategies to improve quality of life, it still reflects a focus on negative feelings. According to Joseph and Wood (2010) clinical psychology and psychiatry have been using a restricted and negative view of well-being, defining it as “an absence of distress and dysfunction” (p. 831). Joseph and Wood argue in favour of a more positive approach and call for the adoption of measures of positive functioning and to strive towards what is called ‘flourishing’ in…

View original post 392 fler ord

Utvecklingssprång

Andra föräldrar hade kanske gärna varit närvarande när deras barn sade sina första ord eller tog sina första steg. Själv hade jag gärna velat vara hemma den kvällen då jättekräsna barnet bestämde sig för att äta falukorv OCH sås. På samma tallrik. Och kväll. Samtidigt. Tydligen luktade det ”gott”. Luktade gott!

Woop, woop!