Om att aldrig hamna i Solna Centrum. Eller i våldsamma situationer.

För ganska många år sedan nu var vi på väg hem från Stockholm. Vi tog vägen mot E18, men det pågick flera vägbyggen och många omdirigeringar, och vi kom vilse. Eller ja, vi hamnade i Solna Centrum. Inte en gång, utan många. Hur vi än körde kom vi hela tiden tillbaka till Solna Centrum. Under någon timme var det som om alla vägar i hela norra Stockholm enbart ledde till… Solna centrum. Igen och igen och igen.

Första gången vi rullade in på parkeringen bredvid gallerian i Solna undrade vi vad som hänt. Andra gången blev vi irriterade och barnen började gnälla i baksätet. Tredje gången skrattade vi bara, och den fjärde gången gav vi upp, letade reda på en pizzeria och stannade och åt en stund. Vi passade också på att fråga hur vi skulle göra för att ta oss ut ur Solna Centrum och till E18, och fick bra svar från hjälpsamma Solnabor. Mätta, utvilade och med nyvunnen kunskap var det inte svårt att komma rätt.

Den dagen skapades ett familjeordspråk som alltid följs av ett fniss och ett himlande med ögonen: ”Det är som med Solna Centrum”. Ett bra ordspråk att ta till i situationer där vi fastnar i dåliga mönster och inte hittar några utvägar, och behöver påminnas om att ta ett kliv tillbaka, hitta ett sätt att vila och omvärdera vad vi håller på med.

De sista veckorna har jag begrundat det här med våldsamt beteende hos barn och unga med till exempel autism och ADHD, och hur vi pratar och undervisar om det. För länge sedan, innan jag hade fått lära mig strategier och sätt att undvika att affekten nånsin drar iväg till sådana höjder att farliga situationer uppstår, krockade jag och Mathilda många gånger varje dag. Jag körde rakt in i utbrott, igen och igen, och jag visste inte ens att det fanns en väg som gick förbi dem* och rakt ut på motorvägen.

När jag krockade med Mathilda var den stora frågan i mitt huvud ”Vad gör jag när hon blir så arg att hon inte vet vad hon gör?”, ofta följt av deprimerande tankar på framtiden, med saker som knivslagsmål och fängelsestraff som stationer på vägen. Men så här i efterhand inser jag att jag borde jag ha frågat mig ”Hur gör jag så att hon aldrig blir så arg att hon inte vet vad hon gör?”. En fråga som hade varit bra mycket mer meningsfull, hade jag bara anat att det ens fanns orsak att ställa den.

För jag trodde ju att det var så här mitt barn var. Att hon var våldsam och bortom all kontroll. Jag förstod inte att det där, det var nåt som hände i samarbete med mig och när energin tog slut för att livet inte alls var tillräckligt anpassat runtomkring henne. Jag visste inte att det fanns en väg som gick rakt ut på E18, utan att aldrig någonsin passera Solna Centrum.

De tusentals bilar som passerade vägarbetena rakt ut på motorvägen den där eftermiddagen i norra Stockholm funderade överhuvudtaget inte över Solna Centrum. Om vi hade frågat dem det som vi undrade mest av allt, ”Hur tar vi oss ut från Solna centrum till E18?” hade de nog svarat nåt i stil med ”Är det inte enklare att välja rätt fil från början och åka ut på E18 direkt? Vad ska ni i Solna Centrum att göra?”

Så kan jag känna mig idag. När hanteringen av våldsamma beteenden nästan aldrig uppstår, för att vi fokuserar på att hantera saker som ork, problemlösningsförmåga och affektnivå i stället. Man skulle kunna kalla det att arbeta förebyggande. När någon frågar mig vad de ska göra för att hantera våld hamnar jag så automatiskt i att förklara hur man aldrig ens ska komma till de situationerna att jag riskerar att missa att besvara frågan, fast det viktigaste för den som faktiskt sitter i Solna Centrum måste vara att hitta en väg därifrån, inte att bli ifrågasatt över hur de hamnade där.

*Den vägen kallas lågaffektivt bemötande, och det är ett arbetssamt förhållningssätt, men det ger stora resultat, och kräver inte hälften så mycket energi som att hantera alla dessa utbrott igen och igen och igen. 😉