För ganska många år sedan nu var vi på väg hem från Stockholm. Vi tog vägen mot E18, men det pågick flera vägbyggen och många omdirigeringar, och vi kom vilse. Eller ja, vi hamnade i Solna Centrum. Inte en gång, utan många. Hur vi än körde kom vi hela tiden tillbaka till Solna Centrum. Under någon timme var det som om alla vägar i hela norra Stockholm enbart ledde till… Solna centrum. Igen och igen och igen.
Första gången vi rullade in på parkeringen bredvid gallerian i Solna undrade vi vad som hänt. Andra gången blev vi irriterade och barnen började gnälla i baksätet. Tredje gången skrattade vi bara, och den fjärde gången gav vi upp, letade reda på en pizzeria och stannade och åt en stund. Vi passade också på att fråga hur vi skulle göra för att ta oss ut ur Solna Centrum och till E18, och fick bra svar från hjälpsamma Solnabor. Mätta, utvilade och med nyvunnen kunskap var det inte svårt att komma rätt.
Den dagen skapades ett familjeordspråk som alltid följs av ett fniss och ett himlande med ögonen: ”Det är som med Solna Centrum”. Ett bra ordspråk att ta till i situationer där vi fastnar i dåliga mönster och inte hittar några utvägar, och behöver påminnas om att ta ett kliv tillbaka, hitta ett sätt att vila och omvärdera vad vi håller på med.
De sista veckorna har jag begrundat det här med våldsamt beteende hos barn och unga med till exempel autism och ADHD, och hur vi pratar och undervisar om det. För länge sedan, innan jag hade fått lära mig strategier och sätt att undvika att affekten nånsin drar iväg till sådana höjder att farliga situationer uppstår, krockade jag och Mathilda många gånger varje dag. Jag körde rakt in i utbrott, igen och igen, och jag visste inte ens att det fanns en väg som gick förbi dem* och rakt ut på motorvägen.
När jag krockade med Mathilda var den stora frågan i mitt huvud ”Vad gör jag när hon blir så arg att hon inte vet vad hon gör?”, ofta följt av deprimerande tankar på framtiden, med saker som knivslagsmål och fängelsestraff som stationer på vägen. Men så här i efterhand inser jag att jag borde jag ha frågat mig ”Hur gör jag så att hon aldrig blir så arg att hon inte vet vad hon gör?”. En fråga som hade varit bra mycket mer meningsfull, hade jag bara anat att det ens fanns orsak att ställa den.
För jag trodde ju att det var så här mitt barn var. Att hon var våldsam och bortom all kontroll. Jag förstod inte att det där, det var nåt som hände i samarbete med mig och när energin tog slut för att livet inte alls var tillräckligt anpassat runtomkring henne. Jag visste inte att det fanns en väg som gick rakt ut på E18, utan att aldrig någonsin passera Solna Centrum.
De tusentals bilar som passerade vägarbetena rakt ut på motorvägen den där eftermiddagen i norra Stockholm funderade överhuvudtaget inte över Solna Centrum. Om vi hade frågat dem det som vi undrade mest av allt, ”Hur tar vi oss ut från Solna centrum till E18?” hade de nog svarat nåt i stil med ”Är det inte enklare att välja rätt fil från början och åka ut på E18 direkt? Vad ska ni i Solna Centrum att göra?”
Så kan jag känna mig idag. När hanteringen av våldsamma beteenden nästan aldrig uppstår, för att vi fokuserar på att hantera saker som ork, problemlösningsförmåga och affektnivå i stället. Man skulle kunna kalla det att arbeta förebyggande. När någon frågar mig vad de ska göra för att hantera våld hamnar jag så automatiskt i att förklara hur man aldrig ens ska komma till de situationerna att jag riskerar att missa att besvara frågan, fast det viktigaste för den som faktiskt sitter i Solna Centrum måste vara att hitta en väg därifrån, inte att bli ifrågasatt över hur de hamnade där.
*Den vägen kallas lågaffektivt bemötande, och det är ett arbetssamt förhållningssätt, men det ger stora resultat, och kräver inte hälften så mycket energi som att hantera alla dessa utbrott igen och igen och igen. 😉
Asså du är så bra!!! Kan inte jag få gifta mig med dig i ett annat liv 😉
❤ 🙂
Pingback: M som i underbar | Pearltrees
Hm, känns igen mycket och jag tänker att det är så klokt. Min Lilla (nybliven sjuåring) har relativt nyligen börjat slåss, sparkas och nypas när hon blir arg och när jag står där mitt i situationen vet jag inte riktigt hur jag ska hantera det. Och jag har ännu inte riktigt lärt mig att styra in på en bättre fil redan innan det händer, för det smäller ofta bara till och jag är inte alls beredd… Vad innebär det egentligen att vara ”lågaffektiv”, rent konkret, i en situation där ens unge blir arg och plötsligt sparkar till en på smalbenenet? Handlar det om att jag inte ska brusa upp och börja skälla när det händer, för att inte driva igång det ännu mer? Hur kan jag lära mig mer om detta? Söker och letar och försöker och testar mig fram just nu, men har ännu inte hittat något riktigt fungerande sätt att hantera hennes sammanbrott eller att förebygga att de ens kommer…
Kram och tack för alla dina klokskaper som du delar med dig av!
Hej Therese!
Det finns en del böcker om lågaffektivt bemötande, den jag gillar absolut bäst (kanske för att jag läste den först) heter Problemskapande beteenden vid utvecklingsmässiga funktionsnedsättningar av Bo Hejlskov Elven. Han har också en blogg och en del intressanta artiklar mm att ladda ner på sin sida, http://www.hejlskov.se .
Du tänker rätt ang vad som är lågaffektivt när man blir sparkad av barnet. Att backa undan, inte brusa upp, och kanske till och med gå helt utom synhåll. Det finns grupper på facebook om detta.
Förebyggande arbete handlar ofta om att spara på energiresurserna. Många barn kanske gör det de ska utan tex ett bildschema eller timstock, men schemat eller timstocken sparar så mycket mer energi att när man börjar använda det försvinner utbrotten magiskt. Andra gånger kan det handla om saker som sömn, att ställa krav på ett sätt som gör att barnet klarar av att säga ja. Ibland är miljön i sig ett problem, för sensoriskt känsliga barn, kanske är kläderna obekväma eller lukterna för starka. I vårt lilla kök börjar två familjemedlemmar käbbla inom 30 sekunder om jag sätter på köksfläkten… De är så ljudkänsliga att orken tar slut, helt enkelt, och de märker det inte själva.
När det passar brukar jag vid ett senare, lugnt tillfälle fråga barnet vad som gick snett. Där har jag fått mycket inspiration från Ross W Greene, som är en amerikansk terapeut som är specialiserad på explosivitet. Här finns ett gäng filmer med honom som jag gillar: http://www.assistapp.se/likaolika/rosswgreene/index.html
/Tina
Pingback: Läsning om lågaffektivt bemötande | M som i underbar