Det är frestande att tro att det vi gör när vi utsätter barn för överkrav är att vi tränar dem, men utveckling funkar inte så.
Vägen mot utvecklad självdisciplin bygger lika lite på att utsättas för situationer man inte klarar som vägen till starka muskler bygger på att överträna och skada muskler, senor och ligament.
Barn lär sig av att lyckas. Inte av att misslyckas. De lär sig av de delar de klarade av, inte av det som de missade. Och de barn som misslyckas påfallande ofta är de som lär sig allra minst av det.
Överkrav är som överträning: Det tar en massa energi som kunde ha använts till utveckling i stället.
M som i underbar 
Hur förklarar man det här för oförstående farförälder till barnet? Att vi som föräldrar har bedömt det som ett överkrav att vara med på 75-års middag en vardagskväll efter skolan. Att vi gärna ses men på ett sätt och vid en tid som fungerar.
Barnet är 13 och kraschade för ett år sedan (troligen autism men inte utredd ännu) och vi kämpar oss tillbaka. Tanken var att bara pappan skulle gå på middagen, nu är frågan om ens han vill…
❤ Jag anar att farföräldern inte riktigt verkar vilja förstå? Det finns inget sätt att förklara för den som inte vill lyssna. Däremot går det fint att konstatera: Det är så här. Det är trist. Din åsikt ändrar inget.
Att konstatera är ofta mer effektivt när man har med oförstående människor att göra. Sen får man på sikt lägga in små kunskapsbitar hela tiden och vänta på att poletten faller ner. För det gör den nog ofta, till slut. Men i stunden finns egentligen inte mycket annat att göra än att ge information och tydligt visa att fakta är nåt annat än åsikter.
En del människor är helt enkelt väldigt inflexibla. Då får vi andra hålla en stadig kurs ändå, trots motvind, och satsa på att få med personen på båten på sikt i stället för här och nu.
Lycka till! ❤