I tvåan eller trean upptäckte jag att skolan utan att prata med oss bytt matsedel för vår selektive och multiallergiske son. Nu hade han hamburgare tre dagar i veckan och makaroner två.
”Vi tänkte att han började äta mindre så vi justerade och det har funkat bra” sade kökspersonalen(!).
Det där är ju jättevanligt med selektiv ätstörning, att barnet tröttnar på olika rätter och äter mindre och mindre. Men det rådde de raskt bot på, dessa guldmänniskor. 
”Men”, frågade jag klassföreståndaren, ”vad säger de andra barnen?!”
Hon tittade lite frågande på mig. Så tändes ett ljus i blicken och hon sade:
”Första gången Noah fick hamburgare var de lite avundsjuka. Så då sade jag att Noah kan inte äta deras mat, och alla måste ju få mat de kan äta. De kan äta annan mat. Så då får de annan mat. Det förstod de. Sen har ämnet inte kommit upp igen.”
Och jag tänkte på värdet av ledare som på ett självklart sätt äger sitt ledarskap. Jag lovar att denna kvinna inte ens funderat två gånger över den här situationen. Hon bara klargjorde Hur Det Funkar för barnen, och hade nog med relationskapital för att det skulle avsluta alla diskussioner. En mjuk och tystlåten, lite äldre lärare, som visste precis var hon hade sina elever.
Varken värdegrundsarbete eller relationskapital/ledarskap är engångshändelser. De är nåt som genomsyrar verksamheter. Bra relationer i barngrupper drivs av vuxna som tar ansvar för sitt ledarskap.
M som i underbar 