Fel hus, fel säng

När jag kom upp från min korta dusch hade sexåringen flyttat soffan för att leta efter något. Inne i sitt rum stod Mathilda och flappade med händerna, trippade på tå och pep:

– Fel hus, fel hus, fel hus, fel hus…

Det gick inte att få ur henne någon förklaring eller ens några andra ord, så panikslagen var hon. Och det här är alltså samma barn som hade grammatik och ordförråd som en trettonåring när hon gjorde sitt första språktest, då när specialpedagogen förvånat sade:

– Jag tror aldrig jag har varit med om det här förut. Att ett så litet barn haft rätt på i princip allt.

Förmågan att prata har inget att göra med hur autistiskt en person tänker. För Mathilda är varje detalj livsavgörande: hemma är inte hemma om någon enda liten sak blir fel. Detaljfokus kallas det för, eller bristande central koherens, detta att bokstavligt talat inte se skogen för alla träd.

Det finns teorier om att det skulle kunna bero på att personer med autism eventuellt har färre långa kopplingar i hjärnan, mellan olika områden, men fler korta kopplingar. Då blir man sämre på att uppfatta indirekta sammanhang, men bättre på att se detaljer, i alla fall i teorin.

I praktiken gör det vardagen besvärlig, mest av allt för Mathilda själv. Jag minns ett månadslångt utbrott i samband med att vi bytte ut en tavla när hon var 5 år. Var det ett sammanträffande? Jag tror inte det. Tänk om jag bara hade vetat! Det var ju inte viktigt, att byta ut den där lilla tavlan. Om vi hade förstått då hade hon sluppit att må så dåligt.

Jag och sexåringen flyttade soffan rätt igen. Nästan. Mathilda fick komma och ge den en liten knuff så att den verkligen stod exakt där den stod förut. Det lugnade henne något, men hjälpte inte mot att hennes säng också blivit fel säng. Men nu kunde hon i alla fall prata.

– Pappa bytte ut en skruv. Och det var inte ens en viktig skruv! Sängen hade inte kunnat gå sönder utan den! Nu är allt bara fel.

– Den var trasig, du hade kunnat göra dig illa, protesterade min man.

– Fel säng, fel säng, fel säng, fel säng, pep Mathilda.

För fjärde kvällen i rad somnar Mathilda i min säng. Den är fortfarande som vanligt. Och den luktar mamma.

Tänk att jag fortfarande ibland tänker för mig själv att Mathilda, hon är väl precis som vilken unge som helst? Vågar man gå så långt att man kallar det en grav vanföreställning? Eller ska vi stanna vid normaliseringsbegreppet?


Ni som känner Mathilda personligen ser oftast en otroligt söt och glad liten tjej, som är nyfiken, framåt och utåtriktad. Den här lilla anekdoten kanske berättar något om hur det är att vara Mathilda.

Mathilda som har en gladpappa och en surpappa, för de två låter inte likadant så de kan inte vara samma. Mathilda som åker en annan väg till skolan när löven har fallit, fast hon vet att det ska vara samma väg, för hon ser ju att den ser helt annorlunda ut. Mathilda som vet exakt vilken gaffel hon vill ha, men inte förstår vilken plats vid matbordet som är hennes, om glaset står fel.

Det är det här som är Mathildas autism. Söt, framåt och utåtriktad är bara andra av hennes egenskaper.

Annonser

5 responses to “Fel hus, fel säng

  1. Å, vad jag känner igen mig i allt du beskriver. Vår dotter har ännu inte fått diagnosen Autismspektrumtillstånd utan har än så länge ”bara” Diagnosen OCD/Tvångssyndrom . Om du har ork ngn dag, så skulle det betyda mycket för mig om du skulle vilja läsa inlägget ”lördagen den 9 nov” på min blogg Ogonrorelseterapi.wordpress.com
    Tack för ett ännu ett fantastiskt bra skrivet inlägg! Du skriver jättebra!

    PS: jag följer din blogg via Facebook nu oxå men då under Mitt riktiga namn! 😀
    Jag har bjudit in mina vänner att gilla din blogg!

    • Jag har läst. Ojojoj. Igenkänning på hög nivå där. NPF är ju inte en uppsättning enkla diagnoser, utan nästan alla har sin egen variant, lite OCD här, några nypor autism och så en dos ångest, liksom. 😉

      För ett par år sedan höll jag på att gå under mentalt. Då gjorde jag så att jag faktiskt åkte hemifrån, ett par timmar bort med tåg, till goda vänner. Jag sov nog mest och var antagligen inget roligt sällskap alla gånger, men jag behövde så förtvivlat ha tid där ingen avbröt mig, där jag faktiskt fick andas ut. Det var verkligen inte smärtfritt för min familj, men så småningom vande de sig faktiskt vid att vara utan mig då och då. De klarade det på sitt sätt, skapade egna rutiner. Jag hoppas att det kommer en dag när du också kan göra det! Kram Tina

  2. Det känns som du skriver om min dotter…
    Alla människor som bara ser en söt, intelligent, framåt tjej och inte förstår hur det kan vara jobbigt på något sätt. Jag skulle inte vilja ha mitt liv annorlunda på något sätt, men ibland är jag såååå trött!

  3. Pingback: Liten tuva välter ofta stort lass, detonerar en mindre bomb och får hela konvojen att explodera | M som i underbar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s