Den kräsna tonåringen gick förbi skålen med körsbärstomater i köket, tog en och ÅT UPP DEN. Bara så där.
På denna speciella dag vill jag tacka alla som under åren avstått från att tjata om mat:
Tack skolmatsalen, som fixat och donat med specialkost, och som själva hållit ögonen på när matintaget droppar och kommit med förslag på nya rätter. Tack särskilt, du milde, vänlige man bland matpersonalen som en dag i tvåan tog mitt barn åt sidan och talade om att maträtten hamburgare består av hamburgare, bröd, salladsblad, tomatskiva, ketchup och senap. På ett alldeles självklart och icke-dömande sätt, som en ren upplysning.
Tack till vänner och släktingar som ryckt på axlarna åt vad som låg på hans tallrik. Tack BUP som aldrig tjatat om vikt. Tack till ungdomsledare som skaffat rätt sorts godis (hallonlakritsskallar) och rätt sorts chips. Tack du nya sköterska på vuxenmottagningen, som kastade en blick på hans kroppsvikt och neutralt sade ”Vet du vad du väger?” och när han svarade ”Nej, jag brukar inte väga mig” genast avfärdade anorexiamisstanken.
Kort sagt: Tack! Till väldigt många människor. Som inte ställt till nåt ståhej kring ätandet och som utan att trycka på erbjudit en varierad och sammansatt kost, eftersom det är det bästa sättet att stötta någon med ett selektivt matintag, en selektiv ätstörning.
M som i underbar 