”Jag vill inte följa med”, säger Noah. Sedan följer en paus där han synbarligen letar efter ord. ”Jag har haft en jobbig dag i skolan!” säger han till slut, triumferande. Det är lördag morgon. Han har inte varit i skolan.
”Vi ska åka och handla vantar allihopa”, säger jag ”och sen köper vi godis!”
”Ja! Då följer jag med!” ropar Noah och börjar fippla med pyjamasen. Jag går in i mitt angränsande sovrum. ”Men ljug inte nu!” ropar han efter mig. ”För om du ljuger, då dödar jag dig!” Jag fnissar tyst för mig själv. ”Inte precis dödar”, kommer det tyst där inifrån. ”Jag menar inte precis att jag dödar dig”, ropar han ”Jag menar att SÅ arg blir jag då!”
”Brukar jag ljuga?” frågar jag inåt rummet. ”Näe”, svarar han sanningsenligt och allvarligt.
Jag kan tänka mig en period av mitt liv när jag hade blivit upprörd om mitt barn hotade att döda mig. Idag fnissar jag bara vidare, tyst, för jag vet ju att han inte precis menade det han sade.
Samtidigt sväller mammahjärtat av stolthet: Att Noah nu upptäckte hur svårbegripligt det han just sagt måste vara, att det kunde uppfattas fel på det mest provocerande sätt, och då förklarade sig, det är en stor seger. För det mesta säger han saker som de låter i hans huvud, och sen undrar han varför folk blev irriterade. Det är det som kallas pragmatiska språksvårigheter. Att ha svårt att säga vad man menar.
Idag firar vi seger. Ett – noll mot envägsbudskapen. Ett steg närmare en ”ömsesidig och adekvat kommunikation”.
M som i underbar 
💕
Underbart! .:) Känner igen också… ❤
❤ Härligt!
Det är så härligt när man märker att ens barn tar sjumila kliv framåt! Hade ett sådant moment med min dotter häromdagen, det kommer jag leva på länge. Tack för din blogg! Önskar att den funnits när mina äldsta söner var små, den hade hjälpt.
Det är helt fantastiskt! Man blir att uppskatta de där stegen så mycket mer också. ❤