Om jag fick börja om

Kära barn!

Jag önskar att jag fick börja om. Om du kom till mig en gång till, men nu med all min kunskap och erfarenhet, då hade jag kunnat förstå dig bättre. Då hade jag kanske haft mer tålamod när du rev ut alla böckerna ur bokhyllan för tionde gången på samma dag, eller försvann med samtliga skedar in i din garderob. Eller förresten, jag hade skaffat låsbara skåp innan du föddes och alltid letat i din garderob efter allt som saknats, innan jag gjorde nåt annat.

Om jag fick försöka på nytt, då hade jag varit mer tydlig. Jag hade inte bett dig att ”plocka upp leksakerna” för att i samma andetag börja lägga ner dem i leksakslådan under din säng. Hur plockar man upp nånting när det ska ner? Jag förstår nu att du aldrig förstod.

Jag skulle ha hållit dig ännu närmare. När du inte kunde sova om nätterna hade jag fixat det, långt tidigare. Du skulle inte ha behövt vänta så länge med att få hjälp att kunna sova. Jag hade aldrig, någonsin försökt med några metoder, ramsor eller tramsor. Jag hade bara klivit in hos läkaren och sagt: Mitt barn kan inte sova. Hon har en sömnstörning. Det går inte. Hjälp henne!

Jag hade använt färre ord och mer bilder. Ännu mera teckenspråk, ännu mera sång, ännu mera av allt det där jag vet fungerar men som inte är vad man normalt sett gör för att kommunicera med sitt barn. Vi hade kommunicerat mer, men jag tror inte att vi haft det roligare. Vi har haft mycket fint genom åren, du och jag. Ett särskilt band. Du och jag.

Jag hade struntat i babymassagen. Jag vet, vi slutade rätt fort för att du hatade det. Men jag hade aldrig utsatt dig för det till att börja med om jag hade förstått. Det vet jag att du också vet, men jag ville säga det ändå.

Och dina utbrott. De där skriken. Jag hade skaffat hörselskydd, det är då ett som är säkert. Hört dig hade jag gjort ändå, rakt igenom fängelsemurar, men jag hade inte behövt bli fullt så uppjagad när du egentligen bara menade ”Nu var jag inte beredd på vad som skulle hända”. När jag tänker på saken hade större delen av utbrotten antagligen aldrig hänt idag, och du hade känt dig lugnare, och jag som en bättre mamma. Av friden som skulle ha rått här hemma under hela din uppväxt.

Det finns saker jag inte hade ändrat. Varje natt hade du sovit där mitt emellan din pappa och mig. Så fort du vände dig i sömnen, den där sällsynta, glimrande sömnen, skulle nån av oss ha vaknat och lagt en hand på dig. Så att du aldrig hann vakna till och jobba upp dig till hysteri.

Vi skulle ha ägnat timme efter timme med att plaska i vatten, snurra små grässtrån mellan fingrarna och blåsa iväg maskrosbollar. Vi hade valt de allra skönaste kläderna, oavsett hur de såg ut, och vi hade struntat i alla fåniga råd om att inte bära runt på dig så mycket; vad vet andra människor egentligen om vad vi behöver? Ingenting.

Men jag hade nog skrikit mindre, det hade jag. Och skrattat mer. Då, om jag hade fått börja om med full kunskap om hur olika vi är, du och jag. Och hur lika. Då hade jag kunnat älska dig så att du hade kunnat känna det bättre. Jag hade kunnat visa dig det så att du kunde förstå, på ditt eget språk och sätt.

För jag älskar dig. Jag älskar dig!

Advertisements

33 responses to “Om jag fick börja om

  1. Hej!
    Jag har följt din blogg ett tag men aldrig kommenterat något. Detta var så otroligt fint och alldeles på pricken att det bara måste sägas. Tårarna rinner längs kinderna av all denna innerliga kärlek som du så vackert uttryckt. Jag brukar säga att allt är i kvadrat när någon frågar hur det är att ha barn med npf, det kräver så mycket mer. Det är lätt att tappa bort att det gäller kärleken också. Vi får ju så mycket tillbaka på deras egna alldeles underbara vis.

  2. Fantastiskt fint! Har skrivit om dig och länkat till inlägget på min blogg. http://blogg.alltforforaldrar.se/doktorcecilia/2013/02/11/klokaste-smartaste-mamman-pa-hela-internet/

    /Fd hemlig numera öppen beundrare

  3. Du är rätt magisk med orden du..
    För du når hela vägen in i mitt hjärta.
    Kloka ❤

  4. Jättefint skrivet och vad man känner igen sig. /Linda

  5. Ja om man bara hade vetat från början…….
    tack för fina ord!

  6. Oj, så vackert!
    Di skriver så det går rakt in i mitt hjärta. Så många gånger jag har tänkt som du. Så många gånger.
    Tack för att du satte ord på det jag känner.

  7. Så underbart fint skrivet! Jag har precis förstått att mina barn förmodligen har Asperger. Det mal i tankarna hela tiden, vad mycket jag kunde ha gjort annorlunda. Men vi måste också tänka på att allt vi gjort är av kärlek. Vi kunde ju inte veta. Kram

  8. Du skriver så otroligt bra! Tack för allt du delar med dig!

  9. Jag kan bara instämma med alla andra inlägg. DU är helt underbar och dina tankar och känslor speglar vad vi alla känner. TACK för att DU finns även för oss ❤

  10. Otroligt vackra ord, som berörde mitt hjärta till tårar.

    Jag vill dock påpeka en sak: du hade inte varit en bättre mamma, utan en mer förstående mamma!! Du är bäst för M och bäst på det du gör. Jag är imponerad över allt du delar med dig av och suger åt mig som en svamp av allt.
    TACK!!!

  11. Gud så vackert du skriver!

  12. Tack för att du delar de orden med oss.

  13. Så fint och så lätt att känna likadant 🙂

  14. Nog känner man sig som en bättre mamma om man är mer tålmodig?

  15. Tack för era fina ord. De värmer!

  16. Ja du…. ett sånt där brev skulle man kunna skriva. Gabriella och jag var på läkarbesök förra veckan. Hon är alltså 23 år. Läkaren och hon började prata om autismdiagnosen, och han frågade hur gammal hon var när hon fick diagnosen. ”Jag var fem….. (och så spände hon ögonen i mig och såg förgrymmad ut) Men jag fick inte veta att jag hade autism förrän jag var sju!” Hm…. så om jag skulle skriva ett sånt där brev skulle det nog innehålla att om jag vetat bättre så hade jag talat om hennes diagnos direkt då hon fick den….
    Kram!

  17. Så fint….

  18. Fint som vanligt.
    Mindre skrik och mera skratt hade det varit minsann.
    Tack för att du sätter ord på det som vi andra ”bara” tänker.

  19. Reblogged this on Det ingen berättar… and commented:
    Det är svårt att inte se tillbaka och önska en ny chans att göra om göra rätt… Såhär till exempel:

  20. Pingback: Klokaste, smartaste mamman på hela internet | Doktor Cecilia

  21. Pingback: Om vi gör om sommarlistan mot en höstlista: | Mama's got the magic

  22. Vilket jättefint inlägg! Tack!

  23. Sitter och tar igen mig efter morgonens skollämning av son med Autismspektrumstörning och ADHD. Har just hittat blogg. Så mycket ”känn-ígen”. Känns ibland som om man är människor som talar samma språk, som är från ett samma land men som är i exil i detta landet. På nätet möts vi och förstår varann, delar erfarenheter av hur det är att leva här, i exil på nåt sätt. Där alla måttstockar är del, där ramar och all normalitet inte passar men som vi ändå pressas till att pressa in våra barn i. Tack för att vi möts på nätet. Besök gärna min och 10-åriga sonens gemensamma projekt; vår blogg där han bla skriver sina tips om vad han behöver för en fungerande vardag.

  24. Jisses vad du har levererat på sistone Tina! Det blir liksom bara bättre 🙂

    För egen del, önskar jag att mitt projekt ”Alla ungar äter spaghetti och köttfärsås” aldrig hade blivit sjösatt. Som tur var jag trillade jag över Katerina Janouchs bok Barnliv och orden ”Inget barn i koma kan äta köttbullar”.

    Det hade ju varit tacknämligt om de där blodprovet kunde bli verklighet snart:

    http://trissiautistisktsyndrom.blogspot.se/2012/11/blodprov-for-att-hitta-barn-med-autism_20.html

    ”När blodprovet blir verklighet kommer världen besparas många föräldra- och barnatårar.”

    Tack och tusen tack till, för dina vackra ord. Som de berör ❤

    • Tack snälla, vad glad jag blir! Jag har kommit ur ett långvarigt skov av min neurologiska sjukdom, så pennan bara flyter… 😀

      Och ja! ja! Ett blodprov vill vi ha, helst igår. Så det blir slut på en massa tramsiga diagnosfördomar.

  25. Underbara underbara du ,😍

  26. Ja, aldrig glömmer man de gånger man inte förstod. Och så oändligt många gånger som dagis och skolan inte förstod. För att de inte hade kunskapen.
    Om man bara hade vetat. Om man sluppit kämpa i orkan- motvind. Sluppit försvara sitt agerande hela tiden.
    Vi har haft det bra. Men det hade varit helt annorlunda. Om man hade vetat.

  27. Fint! Tänker ofta liknande tankar, särskilt om min äldsta (11 nu). Sedan tänker jag att han finns ju här, nu. Och jag kan prata med honom. Och älska honom. Fast jag fortfarande är nybörjare på det här med 11-åringar och fortfarande skriker ibland och är dålig på att förstå hur det är att vara 11 år för just honom, även om vi är lika. Kanske för lika? Men det är ju så det är, och det är bra. Och vi kan vara arga på varandra och jag kan säga att jag älskar honom. På riktigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s