Kategoriarkiv: Lågaffektivt bemötande

1 – 0 i matchen matte vs skölja händerna i en halv evighet ;)

Det där med att tvätta händerna så länge att man kan sjunga Blinka lilla stjärna, det har barnet ifråga gjort i flera år. Fast oftast mer som Dies Irae ur Mozarts Requiem, eller O Fortuna från Carmina Burana. Vi snackar minuter, inte sekunder. Särskilt avsköljningen tar lååååång tid. Och som du säkert gissar har coronapandemin inte gjort saken bättre…

Under en särskilt lång avsköljning, och i ett plötsligt infall, som stavas ”distanseringsfrustration”, kom mamman på ett nytt sätt att förklara det hela på. Mamman är nämligen kemiingenjör, och – om hon får säga det själv – en hejare i analyslabbet.

”Kolla här, Mathilda”, sade jag, och ritade upp ett koordinatsystem. ”Y-axeln är mängden tvål och smuts på händerna, och x-axeln är tiden som går. Om det från början finns mycket tvål och lös smuts på händerna, nästan hela vägen upp på y-axeln, tar det en viss stund att skölja bort hälften. Vi säger att det är en sån här bit. Det kan vara trettio sekunder, eller kanske tio, eller kanske en minut. Det spelar egentligen ingen roll hur lång tid det tar, men det är samma tid som jag markerar ut flera gånger efter varandra.”

Jag delade in x-axeln i bitar med någon centimeters mellanrum.

”Sättet som smuts försvinner på går att beskriva matematiskt. Och samma princip gäller oavsett vad man ska rengöra, om man plockar bort noppror från insidan av strumpor eller sköljer av tvål. Formeln blir densamma. Det låter lite knasigt, men häng med här: Innan någon tid har gått, finns så här mycket smuts.”

Jag ritade en prick högt uppe på y-axeln.

”När en tidsenhet har gått, vi låtsas att det är trettio sekunder eftersom vi inte riktigt vet, har man fått bort hälften. Det är ett antagande vi gör, du sköljer dina händer och räknar sekunder, och när du har fått bort hälften, då har en tidsenhet gått.”

”Det blir nog kanske inte trettio…” sade Mathilda.

”Näe, troligen inte. Säg tio sekunder, då? Oavsett tid, så funkar det så här: På nästa tidsenhet som du sköljer händerna, försvinner ungefär hälften av det du har kvar.”

Mathilda protesterade, så kunde det väl ändå inte vara?

”Jomen tänk en annan sorts smuts, tänk att du är dammig av mjöl om händerna, och är utomhus, och så klappar du dem tre gånger mot varandra, ena handen uppifrån som möter den andra nedifrån. Klapp – klapp – klapp. Det kommer att damma mycket mer den första gången. Sen dammar det mindre och mindre för varje slag, eller hur?”

”Mmmmmm.”

”Varför blir det så? Jo, det beror på att det helt enkelt finns mest smuts från början. Och sen får man inte bort allt på första slaget, men man kanske får bort hälften, eller kanske ännu mer. Men vi säger hälften, för det är enkelt för mig att rita. Då finns mindre kvar. Så får man bort hälften av det som finns kvar i andra slaget, och hälften av det som finns kvar nu i tredje…”

Nu var Mathilda helt med. Så är det, förstås.

”Samma sak gäller för all slags sköljning eller bortplockning. Från början finns mest; på strumporna finns flera stora noppror, kanske något hårstrå från början. Det är lätt att plocka bort hälften av skräpet, det är stort och syns bra. Eller att skölja bort tvålen. Men kolla nu hur det ser ut om vi ritar in det i diagrammet här.”

Vid den första tidsenheten på x-axeln ritade jag en prick bara halvvägs upp till den förra prickens höjd. Mathilda hängde med. Jag ritade en till halvering vid nästa tidsenhet. En tredje, en fjärde, en femte, en sjätte.

”Den går mot noll”, konstaterade Mathilda.

”Precis”, sade jag. ”Och någonstans når vi en punkt där det är meningslöst att skölja en gång till. Jag tänker sannerligen inte rita fler punkter som bara ser ut som om de nästan är noll… Var skulle du säga att man inte längre märker någon skillnad?”

Mathilda fnissade lite åt min ovilja att rita fler punkter, och pekade mellan den tredje och fjärde punkten. Jag höll med och satte in dödsstöten:

”Om det inte längre märks någon större skillnad efter den här punkten, då skulle man kunna säga att all den här tiden, är meningslös. Tvättande helt i onödan, eftersom skillnaden inte märks”, sade jag.

Mathilda blev tyst en stund. Hon förstod ju att jag rent logiskt hade rätt, samtidigt vill ingen tappa ansiktet.

Så medan jag väntade på att hon skulle svälja den sura sanningen, berättade jag i lättsam ton om hur man labbtvättar analysutrustning.

”Och sen sköljde jag med destillerat vatten. En gång, spray på sidorna, skvalpa runt överallt, häll ut. Två gånger. Tre gånger. Beroende på analysmetod kan det vara några gånger till, men det är liksom inte elva gånger… Varför inte, tror du?”

”För då spelar det inte längre nån roll”, sade Mathilda och pekade på diagrammet.

”Precis. Faktiskt ökar nog risken att det blir smutsigt om jag tvättar det mer, för risken finns ju alltid att jag sätter ett finger på insidan eller så. Så att bägaren blir kontaminerad. Med andra ord kan man säga så här: Att skölja fler gånger gör det inte renare på ett märkbart sätt. Men det skulle kunna göra det smutsigare. All den här tiden” – jag pekade på diagrammet – ”är inte bara bortslösad, den är en potentiell risk. Inte en stor risk. Men en risk.”

Nu var hon med på banan igen, kanske för att jag pratat om att det var JAG som riskerade att göra fel, lyft hela bilden från hennes tvättande till mitt. Eller så var det bara den extra stunden. Oavsett kände jag att det var dags att avrunda.

”Ser du att det här är en exponentiell kurva, precis som kurvan över smittspridning. Den skulle kunna se annorlunda ut, till exempel får jag nog inte bort hälften av allt som skulle kunna störa mina analyser i en sköljning med destillerat vatten, utan snarare mycket mer. För enkelhetens skull kan vi låtsas att det är nio tiondelar, men i verkligheten är det nog mer än så. Kolla vad som händer om man ritar kurvan så.”

Jag skissade snabbt en ny rad prickar och band samman dem med en böjd linje.

”Ser du? Det här är principen för rengöring. Varje omgång tar bort mindre och mindre. Och det här är orsaken att jag blir stressad när du tvättar händerna i flera minuter. Vattenåtgång och yada-yada, det är väl en sak. Men allt efter tre, fyra, sköljningar nånstans är meningslöst tvättande. Bortkastad tid. Tid då du kunde ha spelat Minecraft, eller kollat på Youtube, eller läst en bok eller gjort nåt annat roligt. Labbmänniskan i mig vrider sig helt enkelt, över all denna bortkastade tid.”

Mathilda nickade. Hon förstod precis. Och nu var det dags att åka till skolan.

Själv hade jag ingen aning om ifall min förklaring gett något annat än en teoretisk förståelse. Inte förrän hon kom hem igen, gick raka vägen till handfatet, tvättade händerna och sedan sköljde dem i tre omgångar om kanske tio sekunder, torkade dem och gick in på sitt rum.

Science, for the win! (Det återstår dock att se hur länge fysiken vinner över vanan. 😉 )

I väntan på brandröken

Det var väl inte det att vi väcktes av smset från SOS alarm precis. Inte väcktes. Men vi hade liksom inte riktigt kommit igång med dagen.

Jag satt vid matbordet. Mathilda låg i sängen. Några syskon var vakna, några var typ i alla fall halvsovande. Då plingade allas mobiler till, och ganska snart började vår vanliga telefon också att ringa, med ett automatiskt meddelande i andra änden:

”Det brinner i en avfallsanläggning och rök driver in över centrum. Räddningsledaren uppmanar alla i området att gå inomhus och stänga dörrar, fönster och ventilation.
För mer information lyssna på Sveriges Radio P4.”

Så vi stängde dörrar, och fönster, och ventiler, och lyssnade på Sveriges Radio P4, och det var inte fullständigt klart var den här branden egentligen befann sig, eller vilka som var i fara att drabbas av röken, så till slut mailade jag Sveriges Radio P4, och det visade sig att man skrivit fel på gatunamnet, och branden var ganska långt bort från oss, fast ändå nära nog att rök skulle kunna driva in.

Och när jag såg den vackra försommardagen utanför fönstret öppnade jag ändå dörren ut till uterummet, där dörren i sin tur stod öppen ut i det varma vädret, och för säkerhets skull satte jag mig i fåtöljen därute, beredd att stänga ifall minsta lilla brandrökslukt kom åt vårt håll. Men Mathilda blev arg, och drämde igen dörren till sitt rum, för hon tänkte i alla fall inte få i sig några farliga gaser, sådetså!

Jag har ett exceptionellt luktsinne. Det är min enda superkraft, egentligen, som kan mäta sig med mina familjemedlemmars superhörsel, superkänsel och super-all. Minns ni skogsbranden i Sala för några år sedan? Jag kände lukten av den branden i tre dagar innan andra började reagera, och fast jag frågade flera gånger om dagen kunde ingen i min familj urskilja den, och det fanns inget att se i nyheterna eller hos blåljusorganisationerna i närheten.

Och idag fanns. Ingen. Lukt.

Tyvärr begick jag misstaget att försöka påpeka detta för flickebarnet ifråga. Det blev inte så bra.

Men men, det gick bra idag. Faran är över och röken kom aldrig åt vårt håll. Det innebär dock inte att Mathilda fick i sig nån frukost.

För om man blir tillräckligt orolig och uppstressad, och måste stänga ventiler som det finns SPINDELVÄV på, då kanske man måste ta fram dammsugaren fast man hatar dammsugaren, och använda den, fast man hatar att använda den, och stänga ventilen och fönstret och kolla så det är stängt överallt och…

När man har gjort allt det där är det inte säkert att man orkar äta. Kanske orkar man bara sitta.

Så är det nog inte för alla. Men för en sextonåring jag känner, med en låg ångesttröskel, är det väldigt, väldigt mycket så. Det behövs så lite för att elda upp halva dagens energi och lite till. Som en brand i en avfallsanläggning och ett sms framåt tiotiden på morgonen en ledig dag.

Vi satsar på sen lunch, i stället. Brunch, eller snarare brinner. Nej, jag tänker inte använda det uttrycket idag.

Att ge goda skäl

Tolvåringen fryser och känner sig trött. I morse var hon – som alltid – superpepp inför musikskolans kvällsträff med ensemblen, men nu kan hon plötsligt inte bestämma sig för om hon ska stanna hemma när jag föreslår det. Därför bestämmer jag.

”Du ska stanna hemma. För du mår inte bra och kanske är du på väg att bli sjuk”, säger jag.

Fast hon är inte helt nöjd med det heller. Det är svårt att vara tolv och vilja men inte orka. Vi kramas en stund, och plötsligt slår det mig att jag inte förklarat hur jag kom fram till beslutet.

”Du vet, i vanliga fall längtar du till ensemblen och kan inte vänta och pratar om det hela eftermiddagen och nästan hoppar upp och ner… Men titta på dig ikväll. Du har en värmesäck över axlarna och är insvept i en filt. Du är nästan alltid på gott humör, du älskar aktiviteter och är alltid ivrig att komma iväg. När du inte är det, beror det för det mesta på att är sjuk, eller håller på att bli. Man kan säga att när du inte är glad och uppåt, som vanligt, är det dina känslor som försöker berätta nåt för dig om hur din kropp mår.”

Tolvåringens pupiller vidgar sig av förvåning.

”Ja, just det…” fnissar hon sen.

I mitt huvud ser jag minnesbilder av hur överraskad jag blev som liten, när mina föräldrar berättade saker om mig som jag ännu inte hade upptäckt.

”Förstår du nu?” ler jag. ”När du inte är som vanligt, då är det för att nåt inte är som vanligt. Kanske blir du sjuk. Kanske är det bara trötthet. Men det är inte DU. Därför ska du stanna hemma och vila.”

”Mmmmmm”, svarar hon.

Nu är hon nöjd. Inte glad över att missa, men okej med att det är rätt beslut. Fattat på goda grunder, av skäl som hon kan ta till sig.

Det är inte alltid vi föräldrar får uppleva den lyxen. Men ibland hjälper det att ge goda skäl, att förklara hur vi tänkte, för någon som ännu inte ser allt det vi ser.

Ladda ner åhörarkopior från min föreläsning på Lågaffektiva dagarna 2020 här

Här kan du ladda ner en kopia av min föreläsning Att hantera känslostarka barn från Lågaffektiva dagar 20202

Tack alla som deltog i konferensen, det var verkligen givande och roligt att få träffa er!

Projekt Sluta Hata Spindlar fortskrider

Jag har släpat mig ur sängen för en Nödsituation med stort N: I Mathildas tak sitter en liten spindel. Den är docksöt, med randig rygg och pyttesmå ben, och på en bråkdels sekund har jag bestämt mig för att här går min moraliska gräns.

Nu försöker jag resonera med henne. För umptonde gången. Jag har inget hopp om att hon kommer att ge sig just idag, men på sikt tänker jag nöta ner rädslan, droppe efter droppe, med Eftertanke och Lugn. Här ska inte panikas. Ska man flytta en spindel, ska man göra det lugnt och metodiskt. Till och med att döda en spindel kräver precision. Det finns inget utrymme för panik. Den här situationen ska kännas lugn innan den är över, det är mitt mål.

Jag har ägnat många månader åt projekt Sluta Hata Spindlar. Varje gång hon ser ett spindelproblem flyttar vi gränsen framåt, trettio sekunder eller så i taget. Det tar tid, men tålamod och envishet vinner i längden. Och Mathilda har mer än något annat av våra barn lärt mig att inte ha bråttom. Jag hyser inga tvivel om att rädslan kommer att ge med sig en dag. Liksom så många andra rädslor eller fixa idéer, genom åren.

Mathilda har ingen fobi mot spindlar. Hon tycker helt enkelt att de är obehagliga, och hon har starka känslor. Det i sig är ingen orsak att döda nån; det finns massor av människor jag finner obehagliga, men seriemorden lyser ännu med sin frånvaro på Gärdet.

Jag trodde också att jag var rädd för spindlar som ung, tills jag fick ett litet barn – Mathildas storebror – med en tvättäkta, rakt igenom panisk, spindelfobi. Då var det bara att bita ihop. Och när jag var tvungen att behålla lugnet hände miraklet: Jag insåg jag att jag bara hade daltat med mig själv och spätt på rädslan. ”Stackars Tina som är så rädd för spindlar” liksom. Rackarns trams.

Nu argumenterar jag för spindeln; i första hand för att inte flytta den, i andra hand för att inte döda den. Den andra punkten är icke-förhandlingsbar idag.

”Den vill dig ingenting”, försöker jag. ”Den har noll intresse av dig.”

Mathilda gör gnällande ljud.

”Den tänkte säkert: Stackars Mathilda som hatar myggor! Jag ska flytta in i hennes rum och skydda henne från myggorna” piper jag tillgjort.

”Gjorde den väl inte!” säger Mathilda. Hon skrattar inte, men jag nådde mitt mål, hon lugnade sig tillräckligt för att vara kontaktbar. Jag jobbar vidare med att sänka affekten.

”Du måste välja, bytesdjuret eller rovdjuret. Du kan inte få båda”, säger jag skämtsamt. ”Häromkvällen var det myggor. Nu är det spindlar. Du får bestämma dig!”

”Jag vill inte ha nån av dem! Ta bort den!” kontrar hon.

”Alltså, man dödar inte saker baserat på att de har åtta ögon”, säger jag, bestämt den här gången.

”Vissa spindelarter har bara sex ögon”, hojtar storebror inifrån rummet bredvid.

Han har hanterat sin rädsla för spindlar genom att på eget bevåg lära sig allt om dem. Verkligen allt. Han är som ett vandrande arakniskt bibliotek. Jag himlar med ögonen. Tack, mitt barn.

”Precis, mamma! Vissa spindelarter har bara sex ögon!”

”Och vissa har tio. Åtta punktögon och två andra”, suckar jag, sträcker mig efter en plastmapp som ligger på bordet och fångar upp spindeln, som börjat hissa sig nedåt. Det här är så långt som jag kommer att komma idag.

Jag bär ut spindeln i hallen och släpper den där. Spindlar äter andra insekter. De håller mikrovärlden i mitt hus i schack, hindrar det från att svämmas över av silverfiskar och bananflugor. Oavsett vad Mathilda tycker kommer jag inte att släppa ut den i frysgraderna som infunnit sig under natten.

”Iväg och ät, lilla vän!” säger jag. ”Kom igen!”

Spindeln är först obeslutsam, men travar sedan iväg mot skuggan under ett vägghängt skoskåp. Eftersom jag ändå är uppe bestämmer jag mig för att ta en morgondusch. Och städa i tvättstugan.

Efter frukost kommer Mathilda till mig:

”Jag flyttade ut spindeln igen. Till altanen, den här gången.”

”Eh… va?” säger jag, och tror att hon pratar om den andra spindeln igår, den jag hjälpte henne att bära ut till buskarna vid ytterdörren, medan det fortfarande var spindelväder ute.

”Alltså, den har inte kommit in igen, Mathilda…” säger jag.

”Samuel säger att spindlar har utmärkt lokalsinne!” invänder hon.

”Jamen den KAN inte ha kommit in igen. Hur skulle den ta sig in?” säger jag.

”Vadå in? Du flyttade den bara till hallen. Jag flyttade den till altanen.”

”Jaha, okej”, säger jag. Altanen är inglasad. Min lilla vän har gott hopp om att klara sig där. Och det är bättre än den kalla framsidan.

Inte förrän senare slår det mig: Mathilda flyttade en spindel. Själv. Utan skrik och panik. Utan att jag eller någon annan behövde lämna sin varma, sköna säng.

”Snart”, tänker jag. ”Snart är vi där!”

Storasystertips

Tolvåringen viker långsamt och med stor precision ihop glosprovet hon just visat för mig. Pappan kommer gående i hallen.

”Men Hannah!” säger han. ”Du skulle ju sätta på dig pyjamas!”

”Jamen jag håller på och viker det här pappret, ju!” svarar hon surt.

”Det var nog det som var pappas poäng, hjärtat”, säger jag lite skämtsamt.

”Va? Vadå?”

”Pappas poäng var nog att du viker pappret i stället för att ta på dig pyjamas. Du gör nåt mer som du inte skulle göra, i stället för det du faktiskt skulle göra. Ta på dig pyjamas nu”, säger jag lätt.

”Men jag HÅLLER ju PÅ! Måste ni TJATA!” säger hon surt. Tolvåringen fungerar inte alls bra under stress. Och det spiller över på humöret. Vanligtvis är hon godvillig och ett verkligt solsken.

”Kom får jag krama dig”, svarar jag.

Äntligen viker hon klart pappret och kommer och sätter sig i mitt knä. När vi kramats en liten stund säger jag:

”Ett tips: Om man ger sina föräldrar illusionen av att man gör nåt tjatar de mindre på en.”

”Vadå?”

”Jomen till exempel om du fortsätter vika på pappret SAMTIDIGT som du går in i ditt rum. Då ser vi att du är på väg och tjatar mindre. Det där var storasyster Tina som pratade. Nu återgår vi till mamma Tina: Gå och ta på dig pyjamas, hjärtat.”

”Jag har ingen storasyster som heter Tina!” fnissar hon retsamt. På väg mot sovrummet.

”Näe”, erkänner jag villigt. Det är inte mer än rätt att hon får ta några poäng, nu när hon känner sig i underläge efter allt tjat. ”Men jag ÄR en storasyster. Också”, lägger jag till med en blinkning.

Vi skrattar. Hon går till sitt rum. Tio minuter senare är pyjamasen fortfarande inte på. Det är en sån kväll.

Kvällsskål

”Hörrudu, min lilla vän, är du på väg i säng nu eller?” säger jag skämtsamt till Mathilda, som är uppe igen för femtioelfte gången. Tidsomställningen ställer alltid till det för oss.

När Mathilda var liten förstod hon aldrig att vuxna tycker att de ska bestämma. Nu när hon är stor håller hon bara inte med om det. Så jag väljer frågan framför konfrontationen. Det är av rent pragmatiska skäl, att säga till på ett sätt som gör att hon hamnar i baklås och INTE går och lägger sig vore ju bara korkat. Jag tänker se till att vi båda två får sova inatt.

”Dumma dig!” svarar hon, halvt på skämt, halvt på allvar.

Jag höjer glaset med vatten som i en skål och säger:

”Japp! Dummaste mamman i världen. Det är mitt jobb, och jag är riktigt bra på det!”

Sen häller jag i mig vattnet. Mathilda vesslar fnissande iväg mot sovrummet. Eller kanske är det toan. När jag druckit färdigt och pratat lite med storebror ligger hon redan i sin säng.

Det lågaffektiva förhållningssättet handlar inte om att ändra på den andre

Ibland möter jag personer som testat att backa för att undvika meltdown, att kravanpassa eller tydliggöra, och barnet slutar explodera. Fast är fortfarande lättriggat, har svårt för överraskningar osv. Och så tänker de att lågaffektivt bemötande ”inte fungerar”, för att barnet inte ändrats.

Men skillnaden med ett lågaffektivt bemötande är inte att barnet mirakulöst blir av med sin personlighet och sina erfarenheter, även om det givetvis sker en utveckling på sikt hos dessa barn. Skillnaden är att när vi förstår vad beteendena står för och accepterar att barnet inte kan vissa saker bättre, då blir vi inte arga. Och då triggar vi inte barnet ännu mer, och vi slipper att hamna i besvärliga rundgångar och sammanbrott.

Barnet som har en ”negative first reaction” – som först ser det dåliga i varje situation – kommer fortfarande att göra det. Barnet som har svårt för ljud och stök, och som reagerar med att bli sur, gnällig eller irriterad när livet blir jobbigt, kommer fortfarande att bli det. Och tonåringen som tycker föräldrarna inte fattar nåt, och som gör allt med en suck eller gnäll, kommer troligen fortfarande att bete sig så – precis som en massa andra, helt vanliga, tonåringar kan göra.

Det lågaffektiva förhållningssättet handlar inte om att ändra på den andre. Det handlar om att ändra på mig. På hur jag tolkar det jag ser. Vad jag anser är normalt. Hur jag förebygger och hanterar starka känsloutbrott.

Om jag tror att barnet plötsligt kommer att bli följsamt, glatt och förstående bara för att jag håller mig lugn, då tror jag antagligen lite fel. Visst ändras barnets beteende när mitt ändras. Men framförallt blir alla de där små gnistorna som dagligen uppstår runt ett barn som är lite mer som ett tändstål än en fluffboll, inte till några gigantiska skogsbränder, när mitt beteende lugnar starka känslor i stället för att driva upp dem.

En studie i omsorg

När gruppen med ungdomar och några vuxna kommer vandrande över övergångsstället tänker jag inte särskilt på vilka de är. I stället sitter jag vid ratten och tittar ut i tomma luften medan jag väntar på min tur. Efter en stund slår det mig att de antagligen kommer från gymnasiesärskolan i närheten.

Knappt hinner jag tänka tanken förrän en av de vuxna lägger handen på axeln på killen som går sist, den långa kanske artonåringen i svart hoodie och Addidasbyxor. Det är ingen hastig eller överdriven rörelse, och jag märker den bara för att det händer rakt framför mig, mitt i mitt synfält.

En sån gest kan göras på så många olika sätt. Här är det vänligt och beskyddande. Fast jag inte kan se nåt särskilt med killens beteende antar jag att något gjort honom upprörd, något som bara den som känner honom väl kan uppfatta.

Jag sneglar på Mathilda i sätet bredvid mig, och tänker att där har vi varit, många gånger. Att hon blivit upprörd eller rädd, utan att någon annan uppfattat det.

”Ett annorlunda kroppsspråk”, tänker jag, och påminns om att detta att jag är expert på en handfull barn, och ofta läser rätt många andra rätt bra, inte gör att jag kan bedöma varje människa jag möter.

Gruppen fortsätter att gå. Efter några ögonblick lägger killen sin arm tillbaka om mannen bredvid sig. Nu kan jag tydligt se att han är orolig, men också att på hans andra sida går en annan man, som nu lägger en hand på hans rygg. En tröstande gest som säger: Här är jag. Jag hjälper dig. Det kommer att bli bra.

Killen slappnar av lite i axlarna. En ganska vanlig tonåring, i svart hoodie och märkesbybxor, som plötsligt fick det lite jobbigt. Och två män, en på var sida, som genast märkte hur det var fatt. De tre går tillsammans nu, som en enhet. Snart är de framme på andra sidan vägen.

Det är vackert. Som en fulländad tavla av Monet, eller en étude av Chopin. En studie i omsorg.

Hur man står ut med att misslyckas nästan hela tiden

Jag läser Sara Bäckmos bok ”Vinterodling” för andra, eller är det kanske tredje, gången, och försöker samla mod inför att ge mig ut i detta okända: Att odla så att jag kan skörda på vintern. Det känns både spännande och lite läskigt, och är en bra påminnelse om hur andra kan uppleva det jag skriver. Det kan ta emot att göra på ett nytt sätt, vare sig det handlar om spenatodling eller barnuppfostran.

Plötsligt får jag dock en helt annan insikt om mig själv, och om livet:

”När barnens händer omsorgsfullt sluter sig om ett knippe blad till kvällens middag ligger det ögonblicket i salladsskålen tillsammans med bladen. Ni undrar över sådant jag har misslyckats med, förlorat på vägen och tappat kontrollen över. I den stunden har jag inte misslyckats med någonting alls, det betyder ingenting. Jag är ett med bladen och har högsta vinsten i durkslaget som tvååringen bär i sin famn” skriver Sara så vackert.

Och då slår det mig: Jag har aldrig varit en sorglös odlare. Jag kämpar med att planera, brottas med tidtabellerna, förtvivlar över för sena sådder (igen!!!) och lider när jag inte kan följa min uppgjorda plan och plantera ut i rätt land, med rätt odlingsföljd, i rätt tid. Jag kan räkna upp misslyckade odlarförsök åratal i efterhand och det finns saker jag helt enkelt inte odlar längre, för att det bara var för trist att hela tiden misslyckas.

Kort sagt kan man säga att denna vackra och sanna inställning, att vi kan låta lyckandena räknas över misslyckandena, den har jag aldrig tillägnat mig som odlare.

Men jag vet ändå precis vad det är Sara pratar om.

För jag har levt med barn i hela mitt liv. Och varje dag som förälder gör jag dumma misstag. Tror att nåt kommer att funka fast det inte gör det (eller så gör det det, man vet aldrig!), missar nåt viktigt, tappar humöret, eller bara tappar bollen, helt enkelt. Flera gånger i veckan snubblar jag över mina egna goda ambitioner och ramlar pladask på ändan, trots att jag vet oändligt mycket bättre.

Men jag vet också hur man gör då: Man kravlar sig upp igen, dammar av knäna, hämtar andan en sekund och blåser på skrapsåren, vare sig det onda hamnade på en själv eller på ens barn. Och sen säger man: ”Kom, vi försöker igen!”

Många människor har frågat mig hur jag hanterar när ditten eller datten går snett för ett barn, vad gör jag om det här eller det där händer…? Men jag tänker inte så. Jag tänker inte i termer av enskilda misslyckanden, för mig är svaret alltid detsamma: När nåt blir fel gör jag vad jag kan för att lösa det, och sen går jag vidare. Jag tänker sällan ”tänk om det inte funkar”, för jag vet redan att nåt kommer att gå snett, varje dag. Det är helt enkelt ingen överraskning att människor är ofullkomliga.

Visst lär jag mig saker på vägen, och när det hänt allvarliga saker gör jag en plan så det inte ska hända igen, men jag ägnar väldigt lite tid åt att fundera över varje enskilt misstag. Jag ser dem helt enkelt inte så mycket som misslyckanden, som jag ser dem som en del av livet. Nåt som ständigt skiftar, men samtidigt är både konstant och förutsägbart i just denna ständiga rörelse.

Ibland går livet bra, ibland går det mindre bra, och i slutänden är det bättre att jag ägnar min uppmärksamhet åt de fina ögonblicken, de lyckliga stunderna, än åt varje enskilt problem. Det känns helt enkelt bättre. Mera liv åt mig och de mina, mindre oro över sådant som är övergående.

Och i ett enda hisnande ögonblick slår det mig att jag kan ta med mig precis den inställningen ut i mitt odlarliv. Att jag redan vet hur man gör för att stå ut med sin ofullkomlighet, hur man hanterar detta att begå massor av misstag varje dag, utan att tappa farten. För det är nåt mitt liv med barnen verkligen lärt mig:

Man gör det med med massor av kärlek. Till sig själv och till andra. Med massor av uppmärksamhet på allt som trots allt gick bra. Och med massor av tilltro till att det mesta löser sig, så småningom.

Tack Sara! För dina vackra ord och allt du lär mig!

Allians

Det är ett vinande, pipande ljud i köket. Därför kan Mathilda inte ta sin medicin, som ligger framme med en kopp vatten. Mitt förslag att hon skulle ta på sig sina hörselkåpor, som hänger på väggen utanför köket, mottogs med ett gnölande ljud inifrån köket.

”Har du tagit din medicin, Mathilda?”

*gnöl*

”Jag vet inte vad det betyder. Har du tagit din medicin?”

”Nej! För jag vet inte vad det är som låter!”

Tyvärr har den här mamman redan haft för många allergiska reaktioner på en och samma vecka för att orka vara tillräckligt hjälpsam klockan halvelva på kvällen. Faktiskt har jag velat sova sedan 18-tiden. Det är en förklaring till, även om det inte är en ursäkt för, mitt högaffektiva svar:

”Du behöver INTE veta vad det är som låter. Det du behöver göra är att ta din medicin. Det FINNS andra lösningar än din!”

Mathilda fräser som en arg leopard. Men till min stora förvåning klampar hon sedan ut i hallen och nappar åt sig hörselskydden.

Om jag trodde på poäng mellan barn och föräldrar skulle jag säga att jag vunnit. Men det gör jag inte. Jag tror på samarbete. Pedagogisk allians. Och jag vet att det enda jag just gjorde var att göra ett onödigt stort uttag på relationskontot. För den där grejen, när jag vinner för att barnet förlorar, är ett riktigt bra sätt att skapa känslor av fiendskap mot mig hos mitt barn. Så bygger man enkelt en övertygelse om att vi är motståndare, att det är så vi ska vara mot varandra.

Och det i sin tur är precis motsatsen till det jag försöker åstadkomma, inte bara som en pedagogisk princip, utan som en ledstjärna i mitt föräldraskap. I all min ofullkomlighet ska mina barn i alla fall veta att jag stod helhjärtat på deras sida. Den vetskapen kommer de att behöva till de där svåra tillfällena då deras viktiga bästa känns som ett svek. Då jag måste fatta beslut som är svåra att förstå, och de behöver lita på det jag gör ändå, och veta att jag verkligen, verkligen vill deras bästa.

Så jag reser mig ur min fåtölj, och går in i köket för att hjälpa henne att ta medicinen. Och kanske lista ut var den vinande ljudet kommer ifrån. Det är med stor sannolikhet en elektroniskt styrd LED-lampa. Alla andra möjliga vinanden i kök har hon redan hört.

När jag kommer in i köket finns inget vinande. Det har precis slutat, förklarar Mathilda. Hon har i alla fall börjat med medicinen, och nu får hon i sig den.

”Jag är ledsen att blev arg. Jag kanske är dum ibland, men jag älskar dig alltid”, säger jag.

Och tänker på den gången för länge sedan då hon sade nåt i stil med ”när du är arg kommer jag inte ihåg att du älskar mig”. Ord som bränt sig fast. Som jag är evigt tacksam att ha fått hört mitt barn säga. För så är det nog för många barn, och det är viktigt för oss föräldrar att veta. Så vi inte utnyttjar vår makt på ett oriktigt sätt.

Mathilda kramar om mig och säger:

”Jag älskar dig också.”

Med tanke på hennes precisa sätt att uttrycka sig vet vi båda vad hon inte sade.

”… Men inte alltid…” ler jag.

Hon räcker ut tungan och vi skrattar

Sen går vi och lyssnar på vinande LED-lampor i mitt rum.

”Det var inte en lampa som lät. Det var mycket starkare”, säger Mathilda.

Nu fattar jag vad hon hört: vår ganska nya diskmaskin.

”Tror du inte det var diskmaskinen, då?” säger jag.

”Jo, jag tänkte att det antagligen var det”, svarar Mathilda. Sen går hon till sitt rum.

Skämma bort är verkligen inte rätt ord i sammanhanget

”Du, mormor… Jag såg ett tomt paket Läkerol. Jag tycker om Läkerol”, säger mitt äldsta barnbarn.

”Åh, tyvärr, jag har inga Läkerol. Läkerol är gott, det tycker jag också, och du hade gärna fått om jag hade haft. Men jag har inga, tyvärr. Jag vet inte var paketet kom ifrån. Kanske är det Samuels? Du kan fråga Samuel, jag vet att han hade förut, i förra veckan i alla fall”, säger jag.

Hon blir tyst. Jag tror att min ström av ord gjorde henne lite perplex.

”Jag tycker verkligen om Läkerol…” säger hon igen, lite trevande. Hon vill nog inte störa Samuel, som sitter och gamear. Jag tror ändå inte att han har några Läkerol kvar, så jag släpper det spåret.

”Jag förstår det, hjärtat. Men jag har ingen Läkerol. Hade jag haft Läkerol hade du så gärna fått det!”

”Okej” säger hon, och skuttar iväg.

På väg in i köket igen tänker jag på att det bästa med att ha barnbarn är att få skämma bort dem. Att vara uppe senare på kvällarna än man borde och fnissa åt det, ha sköna sovmorgnar med precis den yoghurten de vill ha, fast den är snordyr, och glädjas åt små saker, som att äta Läkerol tillsammans, titta på Harry Potter och få höra allt om det senaste buset.

När jag sätter händerna i diskbaljan igen slår det mig: I inga vuxna sammanhang skulle vi kalla kravlös tid tillsammans med någon vi älskar, kärleksgåvor eller småprat, för att ”skämma bort någon”. Tvärtom skulle vi säga att det är viktigt att tillbringa tid tillsammans, att lyssna på varandra och göra saker bara för att göra den andre glad.

Det har många andra namn: Att fånga dagen. Ta sig tid för varandra. Slappna av, ha semester… Men inte att skämma bort.

Och jag tänker på föräldrastudien som visade att de barn som fick mest omsorg och stöd från sina föräldrar klarade sig bättre som ungdomar, och dessutom hade en bättre relation med sina föräldrar än andra. Att huruvida man fick hjälpa till att laga mat eller tvätta hemma eller ej hade en marginell påverkan på livet, jämfört med om man fick engagemang, support och känslomässig närhet. Att helt enkelt få bli lite bortskämd gav ungdomar som både mådde bättre och klarade sig bättre än sina jämnåriga.

”Skämma bort. Pft!” säger jag, rakt ut i luften.

Ibland är vi vuxna så korkade.

Ogrundade misstankar

”Min tröja! Iiiiiiih!”

”Vad är det Mathilda?”

”Min tröja! Den låg på golvet! Vem har slängt min tröja på golvet?”

”Låg den på golvet utanför toan?”

”Ja! Vem har slängt den där?”

Det är naturligtvis helt fel sak att göra, men jag brister ut i gapskratt. Mathilda tittar misstänksamt på mig, och jag pressar fram nåt i stil med: ”Men Mathilda. Tror du på riktigt att nån av oss har gått in i ditt rum, öppnat din byrå där du lagt ner en nytvättad tröja och slängt den på golvet utanför toan? Det enda sättet att få det scenariot att funka är om vi, din familj, är korkade!”

”Jag lade den aldrig i byrån!” säger Mathilda, och ser irriterad ut.

”Okej, men ändå. Tror du, på riktigt, att nån av oss går in i ditt rum för att flytta dina kläder? Från var du nu lade den?”

Det börjar rycka lite i Mathildas mungipor, så jag vet att jag är på rätt väg. Det som började som ett spontant gapskratt visade sig vara en rätt bra strategi: Utmana den orimliga tanken, men gör det med humor.

”Jomen på riktigt, Mathilda. Om DU var nån av oss, hade du då 1. Gått in i ditt rum för att 2. Ta dina kläder och 3. Kasta dem på golvet utanför toan? Hur dum hade du behövt vara för att göra nåt sånt?”

Mathilda fnissar lite och slappnar av. Så säger hon:

”Jag tror att jag kanske lade den på stolen utanför toan…”

”Mmmm, då kan den ju ha ramlat ner på golvet”, säger jag.

”Mmmmm.”

Välkommen tillbaka, rationellt tänkande, du kalla kognition. Du är så väldigt, väldigt välkommen.

1 – 0 till ”att gå till något” vs ”att få bli färdig” ;-)

”Mathilda, om tio minuter åker vi hem. Det betyder att om fem minuter är ni på väg upp ur vattnet”, säger jag.

Resten av gänget har tröttnat på utflykten. Bara Mathilda är svår att få med sig. Hon står med håven och lillasyster, mitt i strömmen, och spanar efter småfisk.

Mathilda plus vatten har alltid varit sant. Därför ger jag henne en stund att avsluta. Det brukar många människor för övrigt behöva, jag vet inte hur många gånger jag själv sagt ”men kan jag få äta upp eller?!”.

Men nu gör Mathilda ett gnällande ljud.

”Va? Vad är fel? Noah är trött och vill verkligen hem nu.”

”Men glass?!” piper hon ynkligt.

Jag sade när vi kom att vi skulle köpa glass när vi åkte hem, så det har hon helt rätt i. Fast det är sent nu. Kiosken började plocka in för en stund sen, kanske har de hunnit stänga.

”Vad är klockan?” frågar jag maken.

”Tio i”, svarar han.

”Okej, då gör vi så här: Vi går och köper glass, nu direkt”, säger jag. ”Sen går vi till bilen.”

Mathilda är uppe ur vattnet fortare än kvickt.

”Komnurrå!” hojtar hon och älgar iväg
mot kiosken.

Nu är det lillasysters tur att bli överraskad.

”Men… Jag har inte hunnit fånga nån fisk”, säger hon, och underläppen darrar.

”Jag går med Mathilda så tar du Hannah”, säger jag till maken. ”Hannah. Du behöver inte skynda dig. Vi köper glass åt er och du tar dig upp i lugn och ro. Och så syns vi vid bilen sen.”

Mathilda ropar otåligt från kiosken och jag skyndar mig. I brist på ställtid duger nästan alltid ”vi måste köpa glass nu”. För även om jag glömt hur jag planerat med glassen, var det inte en slump att planeringen såg ut just så.

Demand gone (totally) wrong

”Mathilda, ta din medicin nu.”

”Jag tänker inte ta min medicin om jag inte… om jag inte får en godis!”

Mathilda har en sån där dag när hon behöver uppleva en känsla av kontroll. Men till och med hon hör hur knasigt det blev nu, och kan inte låta bli att fnissa.

”Eh… alltså… du får gärna ta en godis för min del… ta en godisbit du. Ta tre. Oavsett om du tar din medicin eller inte”, säger jag och pekar mot godishyllan.

Vi har haft en sådan utan problem i tjugo år. Barnen är helt enkelt inte så förtjusta i godis att vi nånsin behövt flytta det. Jag vill förstås gärna tänka att det beror lite på vår avslappnade hållning, men egentligen tror jag inte på det. Äter man regelbundet blir man inte paniskt sugen på godis utan orsak.

Jag känner barn med NPF som länsar skåpen på allt ätligt med jämna mellanrum, och det är nog inte nån reaktion på vad som finns eller inte finns tillgängligt. Det är nog ett försök att självmedicinera en hjärna i energikris, till exempel på grund av ADHD. När hjärnan skriker efter kalium säger den oftast socker. Det är en sån sak som är svår att rå över och knappast beror på om det finns godis lätt tillgängligt eller ej.

Mathilda fnissar. Jag fnissar. Men lyckas ändå säga nåt i stil med:

”Men ta också din medicin. Båda tar du för din egen skull. Godis för att det är gott, och medicinen för att du mår bra av den.”

Vi skrattar en stund till. Mathilda gör ingen ansats att gå mot skåpet. Jag tar hennes tabletter, lägger dem i handen på henne, sträcker fram ett glas vatten och säger:

”Hämtar du godiset själv sen?”

Hon nickar medan hon sväljer.

In English:

”Mathilda, take your meds now.”

”I’m not taking my meds unless… unless I get a candy!”

Mathilda is having one of those days where she needs to feel in control.BBut even she can hear how silly that sounded, and she can’t help giggling.

”Er… well… you can have candy as far as I’m concerned… You go on and get yourself a piece of candy. Get three. No matter if you take your meds or not”, I reply, pointing towards our candy shelf.

We have had a shelf for candies without problems for twenty years. The kids are simply not that much into candy that we have ever had to move it. I’d like to think it is because of our laid back attitude, but I really don’t believe it is. As long as you eat on a regular basis, you won’t be getting panicky sugar cravings for no reason.

But I know kids with developmental disabilites who will raid the pantry for anything edible every once in a while, and it’s probably not a reaction to what is or is not available. It’s probably more of an attempt to self treat a brain in energy crisis, for example because of ADHD. When the brain cries out for potassium it’s usually crying ”sugar!”. It’s one of those things that are hard to resist and hardly an effect of whether or not candy is easily available.

Mathilda giggles. I start giggling, too. But I still manage to say something like:

”But get your meds as well. Get both of them, but for your own sake. Candy because it tastes good, meds because they will make you feel better.”

We keep on laughing for a while. Mathilda is not making any attempt to move towards the pantry. I get her meds, put them in her hand, handle her a glass of water and say:

”Will you get the candy yourself?”

She nods as she swallows.