Category Archives: Lågaffektivt bemötande

Böj och sträck

Idag har vi böjt reglerna bara en liten aning. Sträckt dem lite längre. Helt på flit gjorde vi det.

”Utklädning är okej, men ingen ansiktsmålning, inga masker och inget som täcker ansiktet, eftersom vissa elever kan bli rädda”, stod det i brevet från skolan, angående denna den sista dagen före höstlovet, som går i Halloween-anda.

Mathilda ville vara en katt. En svart katt. Och människor utan något alls målat i ansiktet ser inte det minsta ut som katter. Inte ens om de är klädda i svart, och har kattöron och en svans med röd rosett på sig. De liknar inte katter ett dugg.

Så vi resonerade en stund. Man kan tolka ”ansiktsmålning” på olika sätt. Vanligtvis betyder det att man gör en ganska omfattande målning på ett ansikte. Därför kan man jämföra det med att sätta på sig en mask, eller att täcka ansiktet med något annat. Och så lydde också regeln. Av det drog vi slutsatsen att täckningsgraden är relevant; hur stor del av ansiktet är täckt?

Men nu uppstod ett nytt frågetecken. Hur lite ska man måla för att något INTE ska räknas som ansiktsmålning? Och vad kan vara okej att måla? Vi sökte vägledning i förklaringen ”eftersom vissa elever kan bli rädda”.

Ansiktsmålning betyder vanligtvis inte att man målar eyeliner i ögonvrån nån centimeter, inte heller att man gör en liten triangel på näsan så den liknar en nos, eller enstaka, korta linjer och prickar mellan näsan och munnen . Det är nog okej. Men det är nog inte okej att till exempel måla dit en spindel på kinden, oavsett hur liten, eftersom det finns en del människor som är rädda för spindlar, och eftersom man inte kan förutsätta att folk låter bli att titta på ens ansikte.

Lade du märke till alla ungefär-orden där? Vanligtvis. Nog. Liten. Enstaka. Korta. En del.

Ungefär-ord är ungefär det värsta Mathilda vet. Fast idag gick det bra. För idag gav sträckandet, böjandet, vägledning i hur hon skulle kunna se ut som en katt utan att bryta några regler. Därför gick det bra att prata om att regler är till för vissa syften, att de bygger på underliggande principer, som ofta är viktigare än reglerna ifråga.

Det viktiga är inte om man har något alls målat på sitt ansikte. Det viktiga är principerna ”inte göra andra rädda” och ”andra ska kunna känna igen en” som har föranlett regeln ”ingen ansiktsmålning, mask eller något annat som täcker ansiktet”. Därför bör man tolka den regeln som ”inget som på ett stort eller iögonfallande sätt ändrar ansiktet, eller täcker det, inte heller något som skrämmer den som tittar”. Inte som ”inga pennstreck överhuvudtaget i ansiktet”. Men kanske som ”Inga läskiga målningar, oavsett hur små, i ansiktet”.

Så en svart katt, med några bruna stänk i ansiktet, en liten nos och små ögonvrår konstaterade i spegeln att hon såg ut som sig själv fast kattigare, absolut inte ”ansiktsmålad” eller ”skrämmande för nån alls”. Och så gick katten nöjt till skolan, mjauande och viftande med sin svarta svans med röd rosett.

Meningsfullhet, mina vänner. Det vi försöker undervisa om måste vara meningsfullt för personen själv. Då kommer vi oändligt mycket längre än när det bara är vi som vill lära ut vissa saker.

Annonser

Autism och ADHD i skolan: Handbok i tydliggörande pedagogik

Bokomslag: Autism och ADHD i skolan: Handbok i tydliggörande pedagogik av Anna Sjölund mfl

Jag förstod såklart att den här boken skulle vara bra. Men inte att den skulle vara det absolut bästa jag någonsin läst, på alla språk, om autism och ADHD i skolan.

Läs den. Eller bläddra i den. Eller ge den till nån som behöver den!

https://www.nok.se/autismochadhdiskolan

När mamman glömmer sig totalt är det bra med en lillasyster som fattar

”Nej vet du vad, Mathilda, nu räcker det! Man kan göra gnällande ljud i dörren fast man har massor av kläder på sig. Eller också kan man tänka på den som det är mest synd om i det här fallet, nämligen kaninen Ville som är instängd i sin bur trots att klockan är tolv på dagen.

Sluta med gnälljuden. Gå ut och öppna buren så han får skutta runt i hagen. Sluta känna efter så förfärligt för en stund. Bara gör det”, sade jag. Irriterat och med slutgiltigt tonfall sade jag det.

Mathilda försvann ut till kaninhagen. Jag gick till vardagsrummet. Efter några minuter hörde jag ytterdörren öppnas igen.

”Gick det bra, Mathilda?” ropade jag.

”Det är jag, Hannah”, svarade en liten röst. ”Jag hjälpte Mathilda lite!”

När lillasyster förstår det som mamman glömde: Att det där nejet i allmänhet betyder ”hjälp mig att göra det jag ska” och inte ”skäll på mig tills jag ger upp och går iväg”.

Göra mer, prata mindre

”Men Mathilda! Det kan inte finnas mer ludd i strumporna nu, du måste sätta på dem!” sade min man.

Det irriterade mig. Prat gör bara alltihop värre. Den enda möjliga påverkan en tillsägelse – oavsett hur mild – har i det här läget, är att den kan stressa henne så att allt tar så mycket längre tid. Med en suck avbröt jag det jag höll på med och gick för att se vad hon behövde för hjälp.

Medan jag utan större ansträngning hjälpte Mathilda på med sina strumpor –  hon var i det närmaste var färdig med den jättelånga kontrollen av dem – tänkte jag på hur detta att göra nästan alltid trumfar att prata. Att sträcka fram handduken är så oerhört mycket mer effektivt än att (återigen) tala om för tonåringen att hen ska duscha. Att ställa overall och vinterstövlar i brandmansposition (med benen helt neddragna över stövlarna, så att man kan kliva i dem direkt för att sedan dra på sig overallen uppåt) spar inte bara så ohyggligt mycket tid, det sparar också energi, hos alla inblandade. För att inte tala om saker som att sätta gaffeln i någons hand, ta mackan och bre den eller hålla fram skolväskan när det tagit lång tid att få på sig ytterkläder.

Att göra trumfar nästan alltid att prata.

Men att hjälpa till är en konst. Konsten att sömlöst kunna tolka vad som passar sig att göra, vad som är hjälp eller stjälp, var gränserna för integriteten går, kunna ta vid där den andres förmåga slutar och slutligen kunna lämna tillbaka initiativet så tydligt att det som personen själv ska göra för att ”hjälpas åt” upplevs som fullständigt självklart. Konsten att samarbeta, fast åt någon som inte själv riktigt har förmågan. Som de allra flesta små barn, och några betydligt större än så.

Och, insåg jag när jag och Mathilda gemensamt vände tröjan åt rätt håll, att överhuvudtaget FÅ hjälpa till är en ännu större konst. En konst som superpappan i hallen inte riktigt behärskar. För han har inte helt lätt att läsa andras tankar, känslor eller avsikter, och då blir det svårt att veta vad man ska göra, och hur, och svårt att göra det utan att oavsiktligt trampa någon på deras mentala tår. Det blir till och med svårt att påminna med ord utan att göra någon upprörd på köpet. Man har helt enkelt inte så bra koll på hur det man säger, tonfallet, timingen och dagsformen hos mottagaren påverkar resultatet.

Själv är jag en sådan som kommer undan med nästan vad som helst, i nästan alla sammanhang. Kanske är det någon sorts kombination av förmåga och ren tur. Eller så finns det något i grunden harmlöst med min utstrålning. Men nästan i alla sammanhang kan jag lägga mig i saker som inte alls angår mig, utan att få sura miner till svar. De flesta makar sig bara åt sidan och släpper in mig i samarbetet, utan att ens tänka närmare på saken.

Nu blev det väldigt tydligt för mig att alla faktiskt inte har det så.

 

 

Morgonfilosoferande

”Mamma, får jag ta mandelmassa?”

”Javisst. Men sen, min lilla prinsessa, är det dags för dig att äta frukost. För det är mitt jobb att se till att du får i dig mat oavsett om du känner att du är hungrig eller bara tror att du behöver godis.”

”Men mamma!”

”Det är ingen idé, hjärtat. När man varit mamma lika länge som jag har, då har ’dumma mamma’-blicken noll i skadepoäng. Den bekommer en inte ens. Mitt jobb är inte att göra dig nöjd, mitt jobb är att se till att du kan vara lycklig. Du blir kanske nöjd om du får spela i stället för att äta frukost, men om en timme eller så är du inte riktigt lika glad. Att inte äta bidrar inte till din lycka på lite längre sikt än ett par minuter.”

”Men från början då?”

”Hur menar du?”

”Jomen när barnen är små? Är det svårt att säga nej då?”

”Från början kan det vara svårt. Då tror man att ens jobb är att göra sitt barn nöjt, och när ens unge inte blir glad gör det ont i hjärtat.”

”Det blir ju kanske inte alltid så bra…”

”Näe, så är det. Fast från början ÄR det faktiskt ens jobb att göra sitt barn nöjt. För en bebis berättar bara om vad den behöver. Mat. Kramar. Sova.”

”Men sen börjar man vilja saker?”

”Ja. Sen börjar de vilja en massa grejer. Åka till Legoland i stället för att sova. Äta glass i stället för kvällsmat. Det finns en massa saker som barn vill, som kanske gör dem nöjda, men inte lyckliga på lång sikt. Och så är det förresten med vuxna också. Jag skulle till exempel vilja att det gick att leva på glass. Men oavsett vad jag tycker är glass inte ett fullvärdigt livsmedel.”

”Men mamma, var det inte bra att ha mormor från början då? När det var svårt att säga nej ibland?”

”Du vet, hjärtat, mitt problem i livet har aldrig varit att säga nej. Mitt problem har varit att säga ja.”

”Mmmmm.”

Missbedömning

Den gamla bilen, som ska bytas in på bilfirman där vi ska hämta den ny(are), innehåller just nu en liten komplikation. Hon heter Mathilda, är tretton år och har autism. Och hon vägrar att komma ut ur bilen.

På eftermiddagen var hon glad. Ivrig. Hon har filmat den gamla bilen (”för att alltid minnas den sen”), hjälpt till att plocka ur våra personliga saker, skojat, skrattat, bara gjort några enstaka gnällande ljud och villigt följt med för att hämta den nya bilen. Men när det blev dags att kliva ur den gamla bilen och sätta sig i den nya, då var orken nog slut. För den övergången blev för svår.

Så nu sitter min unge i en bil vi just sålt, ett par mil hemifrån, och vägrar kliva ur. Med sig har hon sin lillasyster och sin pappa. Lillasyster är en Mathildaviskare av stora mått, fast i just det här fallet har hon nog tyvärr marginell möjlighet att påverka. Pappa är upphovet till allt ont i världen, i alla fall om man frågar hans nyss tonårsfyllda dotter. Då och då kommer man till sådana punkter i livet. När bara den ena föräldern duger. Den personen har vanligtvis varit Mathildas pappa, men tja. Omväxling förnöjer?

Det kommer såklart att lösa sig; det gör alltid det. Men det kommer att ta tid. För den enda person som just nu kan titta Mathilda rakt i bakhuvudet (inte ögonen 😉 ) och säga: ”Jag förstår att det är svårt. Du måste i alla fall komma. Nu.” är inte där.

Man kunde tro att det skulle vara tillfälle att lirka eller backa, men med just det här barnet, i just den här sortens situationer, fungerar raka budskap direkt följda av avledning oändligt mycket bättre. Facit på vad som är lågaffektivt får vi nämligen av en enda sak: Hjälpte det jag gjorde personen att återta kontrollen över sig själv?

När man har en relation som bygger på ohemula mängder tillit – vilket varje relation med ett barn som har autistiska drag måste göra – då gör den vanligtvis det för att man vet vilken respons som passar sig vid varje tillfälle. Den gör det för att man tullar så lite på det där relationskapitalet som det bara går, för att det måste finnas där för just sådana här tillfällen.

Så här sitter jag, och försöker tänka glada tankar, och samla kraft. Såklart har jag förberett den övriga familjen på att kvällens planer på en familjestund troligen inte blir av, i alla fall inte i den omfattning vi tänkt oss. Och där sitter Mathilda, och utstöter korta tjut, i en bil vi inte längre äger.

En del säger att föräldrar till barn med NPF har ett stort kontrollbehov, svårt att släppa taget och är allmänt nojiga. Men vet du vad? När livet exploderar i ansiktet på en så snart man släpper fokus på sitt barn, då är det inte bara normalt att vara överdrivet vaksam. Det är till och med nödvändigt.

Är ADHD en superkraft? Nja eller mjo?

Dagens rubriker: ”ADHD är en superkraft”

Och så är det ju såklart. Men låt mig nyansera det hela lite: Ingen förväntar sig att Stålmannen ska vara en utmärkt student i alla ämnen, eller sköta ett helt hushåll samtidigt som han heltidsarbetar, eller vara den perfekta projektledaren, eller komma i tid varje gång.

Personer med ADHD har superkrafter och supersvårigheter på samma gång. Det är vad begreppet betyder. En fisk kan inte andas på land; det gör den inte till en sämre simmare, tvärtom!

Har man ADHD har man superkrafter i sitt rätta element, supersvårigheter utanför det elementet, och man kan under inga omständigheter fungera i närvaro av kryptonit.

Hjälpjagets roller: Bogseraren

Har i några månader funderat över detta med hjälpjagens olika roller, och försökt göra liknelser. Vilka saker är det vi måste göra för att vara till stöd, och hur vi kan likna dem vid vardagliga företeelser?

Idag kom jag på att vi ganska ofta bogserar. Fast på olika sätt, precis som i verkligheten. Så jag tänkte att vi tar och funderar lite på de olika sätt och orsaker att bogsera som uppstår i vardagen, och ser vad det kan lära oss om personer som behöver vårt stöd i sin vardag.

Det kan variera hur långt vi får bogsera, till exempel. Bilen som fått bensinstopp långt från slutdestinationen, eller kanske motorhaveri rentutav, den får vi bogsera hela vägen. Den kan helt enkelt inte köra längre på egen hand. Medan bilen som har svårt att starta bogserar vi bara igång, och sen klarar den att köra själv. Ibland bogserar vi inte bilar för att de inte kan starta eller köra, utan för att bromsarna är sönder. De kan inte stoppa på egen hand, och därför kan de inte köra på egen hand.

Och under vilka förhållanden vi behöver bogsera kan också skifta. I regn och rusk, nattfukt och kyla, kan bilar som annars startar och går fint på egen hand få det svårt, och behöva bogseras en del. Jag hade en gång en bil som inte startade i fuktigt väder. Minsta duggregn och startmotorn bara hackade. En annan av mina bilar startade i ur och skur tills generatorn slutade ladda batteriet. Resultatet av bristande påfyllning märktes inte förrän flera dagar senare. I efterhand var det lätt att konstatera att generatorn nog gått dåligt i flera månader. Ändå märkte vi inget förrän den kalla höstmorgon då bilen inte längre startade.

Så finns det ju bogsering som sker för att den som borde köra fordonet inte kan göra det tillräckligt bra, just här eller nu. Bogserbåtar i skärgårds- och deltaområden bogserar ofta båtar helt enkelt för att de befinner sig i en miljö där det är svårt att navigera, en situation som kräver särskild kännedom om många olika saker, både den egna båten, fartygen som bogseras, grynnor, skär, havsströmmar… Precisionsbogsering.

Vi har tåg, där det egentligen är så att vagnarna inte kan köra på egen hand trots att rälsen är utlagda framför dem! Så loket eller loken bogserar en hel rad med vagnar, som de sedan lämnar över till andra lok. Och så länge loket går först, följer vagnarna snällt efter.

Och så har vi släpvagnar. Som utökar lastutrymmet betydligt, men som inte har någon egen motor, utan alltid måste ha en dragbil. Om de är tillräckligt tunga kräver de till och med specialkörkort, och den bil som bogserar måste ha en vikt som motsvarar vagnen den ska dra. Specialistkompetens, kan vi kalla det, och tillräckligt med tid och energi. Eller med andra ord, ingen förväntar sig att någon som precis har tagit B-körkort ska framföra en lastbil med släp. Det krävs en mer omfattande utbildning och träning för att klara.

Sen finns ju de mest ojämna fallen av dem alla: Segelflygplanen. De har ingen egen motor. Men på särskilda dagar, när det råder rätt typ av vindförhållanden – termik – kan vi bogsera upp dem i luften och sedan flyger de!

Ospecifik

”Nu lyser båda! Hjälp! Vad ska jag göra?!” hojtar Noah, om smörgåsgrillens lampor.

”Ta ut den” ropar jag tillbaka, från rummet bredvid. ”När båda lamporna tänds betyder ju det att den inte längre tar så mycket energi från järnet. Då är den ju uppvärmd.”

Noah stirrar tomt på mig. Information overload, eller också har jag inte besvarat hans fråga. Mathilda stegar fram:

”Ta ur den med den här tången.”

Hm. Inte många poäng till mig, ikväll. Turligt nog är alla barnens poäng win-win för mig också.

Springskor

På skobutiken får jag mer eller mindre tvinga barnet att testa några skor. Inte fysiskt, såklart, vi ska inte ha några brottningsmatcher-utan-regler-på-köpcentret, tack så mycket. Men med övertalning, som gränsar till tvång, fast är ungefär hur man alltid måste prata med barnet ifråga kring nya saker, eftersom han enligt egen utsago ”aldrig tänker äta nåt jag inte smakat förut”. Och samma princip gäller varje aspekt av livet.

”Du måste prova skorna nu. Vi måste inte köpa varje par du provar, utan du bestämmer. Men jag kan inte veta hur det känns för dig om du inte provar. Så jag vill att du testar dem. Nu.”

Saklig argumentation, i lagom många ord för det ytterst språkskickliga barnet, med en tydlig ådra för logik och analys. Och så tidsangivelsen. Nu. Inte om fem minuter. Nu.

Barnet är inte roat, men han suckar och sträcker sig efter paret jag håller fram. Kanske tycker han att mina argument är rimliga och han hör helt klart på min röst att jag inte kommer att ge mig i första taget. Kanske förbarmar han sig bara över sin trötta mamma som helt klart har migrän lurande bakom vänsterögat, det hör han nog tydligt på tonfallet. Dessutom provar syskonen skor för fullt, så det känns nog rätt okej ändå, att hänga på. Meningslöst, eftersom han ju inte kommer att gilla några skor som han inte haft förut, eller i alla fall inte kan föreställa sig att han kommer att göra det… Men okej.

Nu är det bäst att smida medan järnet är varmt. Jag hämtar några andra olika par skor som uppfyller barnets outtalade men nog så viktiga grundkrav: Hög läst, neutrala färger, elastiska band och räfflade sulor. Belåtet ser jag att paren jag valt ut till och med är vattenavvisande. Ibland kan man inte få allt, och då får barnets krav företräde framför mina, helt enkelt för att barn utan skor på hösten inte blir så bra. Men när man kan få allt som behövs i samma par skor ökar ju oddsen för bra utomhusdagar, helt klart.

På vägen tillbaka ser jag ett par turkosa springskor. Barnet har egentligen springskor, i alla fall terminen ut eller så. Men på ren impuls plockar jag med dem. Sedan testar vi skor. Omsorgsfullt, långsamt. Viker undan saker som trycker, känner noga efter om det som knölar i sulan går att räta ut, pratar om för- och nackdelar med de olika snörningarna. Pratet om detaljerna hjälper honom att fokusera, så verkar det i alla fall. Och hursomhelst finns inget annat alternativ än att hitta ett par skor som känns bra. För om skorna känns dåligt går han hellre utan. Och då hjälper inget tjat och inga argument i hela världen.

Och vi har ingen större tur idag. Skorna sitter fel. Ett par känns olika. Ett annat trycker på tårna. Ett tredje har en knöl där, just där, varför måste de göra skor med knölar, mamma? Två par sätter han inte ens på sig, bara med en blick avfärdar han dem.

”Det är guld på dem” säger han och pekar ut den pyttelilla etiketten med glittrig guldfärg. ”De är fula.”

Sist testar han springskorna, som tydligen passerat designnålsögat, trots färgen. Jag går tillbaka med de andra paren, hjälper lillasyster med ett par höstskor, kollar storebrors kängor och hinner bara i ögonvrån se att springskorna åker av.

Och nu är han trött. Huvudet hänger och händerna ligger slappa i knäet. Det får räcka nu, med skoaffär, syskon, tjat och provande. Jag börjar planera för att komma tillbaka en annan dag och köpa hem några olika par, så han kan testa i lugn och ro hemma. Det mesta går att lösa i kassan, bara man säger det magiska ordet ”autism”. De flesta butiksägare hjälper gärna till, om de kan.

Nu är de andra klara.

”Ska jag lägga undan de här?” frågar jag, och sträcker mig efter springskorna.

Men barnet drar snabbt undan dem, håller in dem mot bröstkorgen och skakar på huvudet.

”Tyckte du om dem?”

Jag får inget svar. Inget mer än en lycklig glimt i ögonen och ett par turkosa springskor som trycks hårt mot bröstkorgen.

Och från ingenstans väller det upp en bubblande lyckokänsla. Mitt barn hittade ett par skor som han faktiskt gillade! Han som helst aldrig skulle byta kläder till nytvättade, obehagliga, och som kan pilla på en strumpas insida i all oändlighet? Struntsamma om det snart är höst, vem bryr sig om att de egentligen är för låga, och att han redan har ett par springskor som passar? Inte jag i alla fall.

”Jamen då köper vi dem”, säger jag. Barnets ögon blir stora, men fortfarande syns ingen förändring i resten av ansiktet.

Jag går igenom skorna med syskonen, fördelar påsar och talar om vem som ska bära vad. När allt är klart går vi mot kassan. Barnet bär fortfarande de turkosa skorna tätt tryckta mot kroppen. Och i hans ansikte ser jag skuggan av ett leende. Min fina, lilla pojke.

Morgonfrustration

Frustrationen när barnet inte alls verkar tycka det är ett problem att det tar minst en timme att klä på sig.

Jag kan liksom lösa det mesta, bara hon är med på noterna. Men när det inte finns nåt problem… finns det ju inget problem… Sade jag att det inte finns nåt problem?

”Mathilda, du har pysslat med strumporna i 20 minuter nu.”

”Ja?”

Lugna sig

”Men nu blir jag jätteförvånad, Mathilda! Jag trodde du hade på dig pyjamas och satt och åt kvällsmat nu!” utbrast jag, när barnet ifråga kom inlarvande i vardagsrummet säkert en kvart efter att jag förutsatt att hon gått in till pappa i köket.

”Mamma. När man måste lugna sig så måste man det”, svarade hon. Vänligt och överseende sade hon det.

”Nu känner jag att jag måste lugna mig…” sade jag.

”Gör det du, mamma”, sade Mathilda, och gick mot köket.

Skolstart med NPF: En ojämlik historia

Känslorna kokar i hela min stora bekantskapskrets av NP-föräldrar. Åt båda hållen, kan man säga, och känslorna kring skolstarten för barnen utan behov av särskilt stöd är ingenstans i närheten.

”Skolstarten går åt skogen. Barnet har slutat äta lagom till terminsstarten, stressen är på max. Skolskjutsen kommer sent, eller inte alls. Åker fel. Det är nya lärare. Nya lokaler. Nya klasskamrater. Resursen är avskedad, hen som senast i våras ansågs vara oundgänglig. Det mesta är katastrof. Barnet klarar inte ens att gå dit igen, sån ångest har hen inför bristande tydlighet, dålig miljö och !”

”Skolan har tänkt på allt! Rektorn fixade genast det som skulle göras. Läraren hade en massa idéer. Lokalerna är fixade och mitt barn älskar dem! Hen kan äntligen vara med i matsalen, som alla andra! Den nya resursen verkar otroligt kunnig. Barnet är så trygg, glad och ivrig. Så skönt!”

Båda de här fenomenen är ett tecken på samma sak: Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan inte räkna med att skolan tar hänsyn till deras särskilda behov. Ofta gör de inte alls det. Och när de gör det är det en sån glad överraskning att det blir rent himlastormande!

När skolstarten blir vanlig, lite stressigt, lite roligt, lite ledsamt, lite spännande, lite gammalt, lite nytt… Då vet vi att vi kommit hela vägen fram. Till en skola för alla.

Dela gärna!

Tidens gång

Artonåringen ”tänker gå ner och duscha och byta kläder. Inför imorron”. När skolan början.

Så mycket löser sig med tiden, bara. Jag minns det året jag fick ett långt telefonsamtal från idrottsvikarien som mer eller mindre försökte läxa upp mig för att vi som föräldrar inte Pratat Med Barnet om hygien, och att det är viktigt att duscha för att bli accepterad av andra. För det var ju naturligtvis det vi glömt. Att Prata Med Barnet. Att barnet ifråga inte brydde sig ett vitten om att bli accepterad av andra, inte klarade av att duscha i skolan och med nöd och näppe orkade med det hemma, det gick helt enkelt inte in.

Det hela slutade med att jag sade något i stil med ”Jag förstår inte ens varför vi har det här samtalet”, lade på, och i stället kontaktade specialläraren med ett litet förslag, nej ett önskemål, att idrottsläraren skulle få ännu en genomgång av autism och vad det innebär för just det eller de barn hen råkade ha hand om.

Specialläraren instämde genast. Jag kan ha inbillat mig, men jag tyckte att hon fnissade. (Jag inbillade mig dock aldrig att hon inte redan hade Pratat Med Kollegan…)

Måste ungdomarna verkligen hålla med oss om allt?

Dagens lågaffektiva tanke om att ha att göra med tonåringar:

Vi måste inte alltid få ett svar. Vi måste inte alltid ens få en reaktion. De flesta tonåringar har en utmärkt förmåga att höra och ta till sig det vuxna säger, fast de inte visar det utåt.

Ofta är det viktigare att säga vissa saker än att få ett kvitto på att de håller med. Och eftersom verkligheten sällan ändras av vad en tonåring tycker finns ofta ingen orsak till att de behöver hålla med oss (öppet).

Jag har sagt det jag har sagt, ungdomen har hört det (försåvitt hen inte har hörlurar på sig ), och sen får jag lita till hens mer eller mindre goda omdöme, för om jag tjatar riskerar jag att hen försöker göra eller tycka tvärtemot mig, enbart för att hen blir irriterad, och därför tappar förmågan att tänka själv. Många tonåringar har en lättriggad vrångbroms. Det får vi som vuxna förhålla oss till.

Jag kan räkna upp massor av tillfällen då jag själv som ung kanske ignorerade eller rentutav gjorde uppror mot det vuxna sade. Det berodde inte på att jag inte hörde dem, och ibland inte ens på att jag inte höll med (fast det skulle jag aldrig ha erkänt då ). Det berodde helt enkelt på att som tonåring är man väldigt upptagen med att försöka förstå sig själv och sin plats i världen. Och det tar massor av energi. Dessutom försöker man lära sig självständighet, och det betyder att man ibland, kanske ofta, går till överdrift, i sina försök att hävda sin rätt till självbestämmande.

Det finns verkliga problem. Sådana måste vi förstås försöka hjälpa ungdomen att hitta lösningar på. Men massor av saker är inte jätteviktiga. Så länge ungdomen gör det hen ska, av de verkligt viktiga sakerna, spelar det ingen roll om hen gör det truligt. ”Attityd” hör ungdomen till. Det går över. I synnerhet när folk slutar behandla en som en trotsig barnunge .

Dragkamper om makten löser inga problem. Alls. Aldrig. Det har mina tonåringar lärt mig.