Kategoriarkiv: Lågaffektivt bemötande

Morr

Höstterminens första förkylning slår tydligen till obevekligt: fyra av sex har gått från ”som vanligt” till ”tål inte ljud och orkar inte sitta upp” på i genomsnitt tre timmar…

Att få besked från Mathilda är särskilt svårt. Men, som hon sade igår när hon fortfarande pratade, ”jag har fått lära mig att det är hövligt att varna innan man hugger, så först gnäller jag, sen morrar jag, sen bits jag”.

Av uppenbara skäl lämnade mamman rummet vid morrandet.

Annonser

Not my circus, not my monkeys

På tåget har jag såklart på mig brusreducerande lurar, men efter ett tag börjar jag lägga märke till en sorts skärande pulser som uppenbarligen inte hör till det jag lyssnar på. Till min stora irritation upptäcker jag att problemet består av två tonårstjejer som spelar hårdrock, på mobiltelefonen (bara det borde vara straffbelagt), högt, mitt i den fullsatta tågvagnen. Dessutom pratskriker de och skrattar gällt. Passagerarna börjar vrida på sig i sina stolar, för att lokalisera oljudet. Det är tydligt att tjejerna själva är helt omedvetna om hur många tågtabun de lyckats bryta.

Själv sätter jag på mig mina hörlurar igen. Not my circus. Not my monkeys. Men ni vet när man har börjat höra ett ljud, och inte kan o-höra det igen? Det är kört. Helt kört. Baslös hårdrock, ackomanjerad av gälla fnitterröster, skär igenom allt. Det kan mycket väl vara en av modern tids mest kraftfulla uppfinningar, i klass med laser. Eller nåt.

Så jag börjar tänka ut sätt att säga ”Alltså, det här är inte okej”, som inte är alltför otrevliga, men ändå skarpa nog att få tyst på eländet. Uppenbarligen är jag stressad, för att tänka går inte så bra. Jag svävar ut till saker som ”I Tokyo pratar folk inte ens i mobiltelefonen på pendeln”.

Då händer det. Kvinnan i sätet bredvid mitt reser sig, går fram till flickorna och säger vänligt:

”Ursäkta. Kan ni sänka ljudet?”

”Absolut!” vrålar den ena. Och sänker ljudet.

Justja. Det var så man gjorde. Man behöver inte ha en vattentät plan för att inleda kommunikation; för det mesta räcker det att be snällt och invänta svaret. Man kan förutsätta medstånd.

Jag börjar skratta tyst för mig själv. Medpassagerarna undrar antagligen varför. Jag hoppas det inte stör dem alltför mycket.

Samarbetsvägen har två diken: ”Jag faller platt” och ”Det måste bli som jag tänkt”

En del barn är nejsägare till sin natur. De säger nej av bara farten. Om jag som vuxen vägrar tillbaka, har jag inte gett barnet några strategier alls. Hen kunde redan vägra. Hen behövde inte lära sig det.

Inflexibla barn behöver flexibla förebilder. De behöver skickliga lagspelare. De behöver få se och träna på en hel palett av strategier:

Vid sidan av samarbetsvägen framåt, den som de här barnen har så svårt att hålla sig på, finns två diken. Det ena heter ”jag lägger mig platt” och det andra heter ”jag har fastnat, och det måste bli som jag tänkt”. Det ena diket, kravdiket, har de här barnen väldigt lätt att hamna i. Därför hjälper det föga att vi som vuxna också kör ner i det. 😉 Det andra diket, total eftergivenhet, är inte heller så meningsfullt, det duger bara till tillfällig vila.

Om vi vill hjälpa barnet att träna på den svåra väg som heter samarbete, är det där vi måste befinna oss. Och barn som har en inbyggd vrångbroms behöver mer än alla andra lära sig strategier för att undvika onödiga dikeskörningar.

Uthållighet är en tillgång i livet, men tjurskallighet är det inte. Vi ska hjälpa viljestarka barn att växa upp till beslutsamma, uthålliga vuxna. Det gör vi genom att ge dem strategier för att hantera sig själva.

Dela gärna!

Kepsförbudet är en faktafråga, inte en åsiktsfråga

Och där kom skolans ordningsregler hem i ryggsäcken, med det puckade, kontraproduktiva kepsförbudet. Efter många år av ”okej älskade barn, jag ska inte bråka om det” har jag nått min gräns.

När ska Skolverket agera? Och ska det verkligen behövas? #rorinteminkeps #rörinteminkeps #skola

(Här berättar jag lite mer om vad vi vet om avskärmning och intrycksallergi idag: https://www.dropbox.com/s/y73vn9qejjqj6b8/Kepsf%C3%B6rbud.mp3?dl=0 )

Uppdaterat: Här är det färdiga brevet

Hej!

Jag har återigen fått lappen om skolans ordningsregler, med de diskriminerande passagerna om ”ingen huvudbonad inomhus” osv. Den kan jag av naturliga skäl inte låta mitt barn skriva på.

”Kepsförbudet” innebär nämligen en ren diskriminering mot personer med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och/eller neurologisk sjukdom. Dessutom är det en föråldrad, kontraproduktiv regel, som faktiskt sänker studieresultaten, stjäl undervisningstid och inte bidrar till ökad studiero.

Det här är inte en åsiktsfråga; fakta struntar helt i vad vi tycker. Forskning och beprövad vetenskap visar tydligt att förbud mot huvudbonad i skolan:

1. Diskriminerar funktionsnedsatta. Man kan argumentera att den som har medicinskt behov av huvudbonad naturligtvis är undantagen reglerna. Men varför ska personer som behöver skärma av vissa synintryck pekas ut via skolans ordningsregler? Och hur ska en elev utan någon särskild diagnos bevisa sitt behov? Vore det inte bättre att göra miljön lika tillgänglig för alla?

2. Inte har någon påverkan på ordningen, men däremot stjäl tid från undervisningen. Man har tittat på vad som händer med ordningen i klassrummet när kepsförbudet tas bort. Svaret är: Inte mycket. Ungefär samma elever bär huvudbonader som tidigare, i ungefär samma utsträckning. (Matsalen förvandlas inte till ett brinnande inferno och korridorerna håller för den extra vikten av huvudbonadernas eventuella väta.) Däremot upplever många lärare att det sparar tid och kraft att kunna ägna lektionsstarten åt undervisning, i stället för huvudbonader.

3. Är ingen hygienfråga. Tvärtom förväntas många personer som arbetar i labmiljö eller storkök ha mössa eller liknande av just hygienskäl. Vårt hår är nämligen en betydligt större smittohärd än våra kläder.

4. Är föråldrat. Hur många vuxna kan idag redogöra för varför just vi i Sverige betraktat avsaknaden av (manlig*) huvudbonad som en respektfråga? Samhällsregler ska ha en samhällelig funktion, annars är det enda vi lär våra barn att de inte behöver tänka själva. Den dag vi återinför huckle för alla gifta kvinnor, kombinerad brud- och begravningsklänning samt lagen om straff för alla som inte odlar höstrovor, ska jag med glädje hälsa även förbud mot huvudbonad i svensk skola som nåt meningsfullt. Men i vår tid fyller det ingen funktion.

5. Ger lägre studieresultat. Vi vet genom forskning att kanske så många som 10-15% av eleverna ”tänker bättre” när de får skärma av sig, till exempel genom huva eller keps. Det handlar inte enbart om ökad koncentration, utan även om förbättrad kognition och uthållighet, när hjärnan belastas mindre av irrelevanta intryck. Att skärma av en del av synfältet är ett snabbt och billigt och enkelt sätt att skapa bättre fokus vid svåra uppgifter. De här eleverna får därför de facto sämre studieresultat av en kepslös skola.

I 12 år – varje år jag haft barn på den här skolan – har eleverna uppmanats att diskutera förbudet mot huvudbonader. Men inget har hänt. Eftersom det inte fungerat att vänta och se kommer här i stället raka puckar:

Kepsförbud är en strukturell diskriminering och har därför inget i svensk skola att göra. Jag kan inte med gott samvete uppmuntra eller ens tillåta mitt barn att skriva under ordningsregler som förespråkar sådant. Inte heller kan jag föreställa mig att någon av er vill förespråka sådant, i alla fall inte som princip. Tvärtom har ju vår skola gjort sig känd för ett stort engagemang kring arbetsro, likabehandling och inkluderande lärmiljöer.

Visst är det väl dags att modernisera ordningsreglerna, så att de stämmer överens med vad vi vet idag, i stället för vad någon trodde på för många decennier sedan?

Glada hälsningar

Tina Wiman, författare och funktivist som bl a utbildar om hjärnan

*Kvinnor, däremot, förväntas enligt samma svenska/europeiska tradition inte ta av sig några huvudbonader alls, utom i sitt eget hem. Jag vet inte vad du känner; själv är jag inte vidare pigg på att föra vidare den typen av samhällsvärderingar till mina barn.

Är första skoldagen för rörig? Då ska barnet inte vara där!

Morgonens lågaffektiva tanke rör skolstarten:

Finns ingen information om den första dagen, för barnet med autism eller svårigheter med luddig eller osynlig struktur? Inget schema? Är informationen otillräcklig? Eller vet ni rentutav att dagen kommer att bli rörig och full av ostrukturerade och schemabrytande aktiviteter, precis det som tröttar barnet ifråga mest av allt?

Lösningen är enkel: Då kan barnet inte vara där den dagen. Börja en dag senare. Eller börja i ett litet sammanhang tills ordningen har inträtt.

Om vi ska skapa hållbara skolmiljöer åt de här barnen måste vi respektera deras funktionsnedsättning, och förstå att varje gång vi ger dem en oöverstiglig dag, riskerar vi hela deras skolgång.

När vi väger ”första dagen/arna i skolan” mot ”ingen skolgång” måste vi fatta det uppenbart kloka beslutet.

Smakprov (och tur)

Eftersom vi tar alla (säkra) tillfällen att smaka på nya grejer köper jag med mig en Fanta jordgubb-kiwi.

”Vem vill smaka på en fanta vi aldrig druckit?” hojtar jag.

”Jag!” svarar trettonåringen direkt. Den mest selektiva av dem alla.

För ett par år sedan åt han bokstavligt talat bara saker han hade ätit förut. Och de försvann också, en efter en, på grund av saker som ”det kan finnas trådiga delar i” eller ”ibland är ena sidan mer stekt”.

Igår smakade han på morotsstavar. Ett blindtest: Smakar hemmaodlade morötter sötare än köpta? (Det gjorde de. De hade även ”en mer komplex smak”.)

Han äter fortfarande selektivt. Han äter inga mängder. Men han är uppriktigt intresserad av att smaka på nya grejer, och det är huvudsaken. Vill han smaka nytt, kommer han att hitta smaker och konsistenser han gillar genom livet. Även om paletten troligen fortsätter att vara begränsad.

Så kan det gå, när man släpper pressen, utgår från barnets intressen och nyfiket diskuterar konkreta strategier samt för- och nackdelar med dem, i stället för att lägga värderingar i ätandet. Samt har lite tur. Tur ska man ha, som förälder, helt klart.

Kontrastmetoden – att gå lite för långt och sedan backa

Det jag kallar kontrastmetoden har jag snappat upp från min autistiske man, Conny.

Som ung diskjockey flyttade han in i en ny trappuppgång. Vis av erfarenhet anade han att de närmaste grannarna kunde komma att klaga på hans musikanläggning, trots att han inte brukade spela sent på natten eller särskilt högt. Men har man långt hår, ett bashorn som är mer än en meter högt och är nyinflyttad, då kan man nästan räkna med att oavsett vem som spelar musik mitt i natten kommer man att få skulden för det.

Så Conny gjorde en liten kupp. Han ringde på hos alla grannarna, presenterade sig och berättade att han hade flyttat in.

”Jag jobbar som diskjockey”, sade han, ”och nu behöver jag prova att anläggningen fungerar. Det kommer att vara hög musik, men det kommer bara att vara en kort stund. Hoppas det går bra?”

Grannarna mumlade och nickade, jo, det var klart att det gick bra, när han frågade så snällt och allt.

Maken satte på sig hörselkåpor, startade en LP-skiva på högsta volym och bar ner tvätten i tvättstugan. Han noterade nöjt att basgången hördes även där nere. Sedan gick han snabbt upp igen och stängde av musiken, eftersom han var rädd att fönsterrutorna skulle skallra sönder.

Ingen klagade någonsin på hans musikanläggning, tvärtom var de glada över att han aldrig spelade hög musik igen. Kontrasten mellan det höga ljudet och de normala musiknivåerna var så stor att det normala ljudet kändes som inget alls.

Hur tillämpar man då kontrastmetoden i vardagen?

Vi håller på att vänja oss vid att vakna tidigare på morgonen igen. (Med flera personer med grava sömnstörningar i familjen har kvällarna den här sommaren, med sin extrema värme, varit svårare än många andra år. Det har helt enkelt inte gått att sova förrän ett par timmar efter solens nedgång, när huset äntligen blivit ordentligt utvädrat. Nån nattkyla har inte ens varit att tala om.)

Det värsta Mathilda vet på morgonen, näst rabarberkräm, är ljus. Det plötsliga ljuset som uppstår när någon tänder en lampa, eller – ve och fasa – drar upp rullgardinen. Tyvärr är ljus också det som väcker henne allra bäst, hon kan lätt fortsätta att sova i många timmar om rummet får fortsätta vara mörkt.

Så i morse, när jag gett henne medicin och konstaterat att det var en okej morgon för henne, sade jag som vanligt:

”Jag ska bara dra upp rullgardinen en bit.”

Så drog jag som vanligt upp rullgardinen till ungefär tre fjärdedelar av fönstret. Det var då jag märkte på Mathildas kroppsspråk att nu blev det lite för mycket. Då drog jag genast tillbaka den nedåt, till ungefär en fjärdedel, vilket räcker utmärkt för att hon ska vakna uppe i sin loftsäng, utan att ljuset sticker henne i ögonen.

Om jag enbart dragit upp gardinen aldrig så lite, hade hon omedelbart börjat göra gnällande ljud. Men kontrasten mellan det nästan helt ljusa fönstret och det nästan mörka, gjorde att jag kunde höja gardinen en bra bit (genom att sänka den från ännu högre), utan att hon reagerade. För att ”först blev det jobbigt, men nu känns det bättre”.

Jag har aldrig berättat för Mathilda om mitt lilla begriplighetstrick. En vacker jag kommer hon nog, liksom sin storebror, att utbrista nåt i stil med ”Menar du att du lurade mig?”.

Kontrastmetoden. Min man är ett geni.

Att fråga sig: Vad kan jag göra?

En gång för tusen år sedan, eller kanske arton, satte sig en äldre vän till familjen i baksätet på min bil, för att åka med hem till oss. Bredvid mig i framsätet satt familjens dåvarande bebis, den fjärde eller så i ordningen, i sitt babyskydd. När de flesta hade satt på sig säkerhetsbältena startade jag bilen, och väntade på att alla skulle spänna fast sig klart. Det var då jag fick klart för mig att personen i baksätet inte tyckte att det behövdes. Ifall det blev en krock tänkte hen helt enkelt ta emot sig med händerna.

Jag förklarade att det inte var en möjlighet. En ”krock” på runt 7 km i timmen är på gränsen till vad en vuxens muskler, senor och skelett håller för. Fast det hjälpte inte. Personen tyckte fortfarande inte hen behövde spänna fast sig.

Eftersom fakta eller logik inte fungerade valde jag att göra det jag kunde. Jag stängde av motorn igen och sade lugnt:

”Du kan sätta på dig bältet, eller också kan du promenera. Det är fyra mil så du kommer utan problem fram innan morgonen. Men jag startar inte den här bilen så länge du inte är fastspänd, för om jag måste bromsa häftigt blir min bebis köttfärs när du kommer flygande. Och det är inte ett alternativ.”

Personen försökte argumentera. Jag svarade en gång: ”Sätt på dig bältet, eller gå”. Sedan svarade jag inte alls, eftersom jag vet att många människor tar ett svar på sina icke-argument som att det finns nåt att debattera. Men det fanns det ju inte. Jag hade de enda nycklarna till bilen. Och jag var fullt beredd att vänta, utan att så mycket som blinka. Så makten i det här fallet var ju helt och hållet min – inte över personen ifråga, utan över bilen.

Muttrande satte personen på sig bältet. Under hela resan höll jag koll på att hen fortfarande hade bältet på sig, och var beredd att stanna bilen och stänga av motorn om så inte var fallet. Jag behövde aldrig bromsa in av den orsaken.

Ultimatum är inte särskilt lågaffektiva, och de slutar sällan väl kring någon som har dålig affektreglering. Men det finns ändå en viktig lärdom att dra från situationen:

Det är mycket mer effektivt att fundera över vad JAG kan göra, än över vad den andre borde göra. Uppenbarligen gör ju den andre inte det jag tycker att hen borde. Så att tänka på det, är att tänka på nåt jag inte kan kontrollera. Mig själv, däremot, kan jag kontrollera. Så innan situationer eskalerar mer kan jag börja där.

Kan jag sätta tandborsten i handen på hen i stället för att prata? Kan jag ta bort tillhygget? Kan jag vänta en liten stund? Kan jag backa två steg? Kan jag hålla tyst? Kan jag langa fram ett tuggummi? Kan jag komma med en avledning, kanske i form av humor? Kan jag stänga av huvudkranen till vattnet? Kan jag ställa mig mellan två personer? Kan jag helt sonika gå ut genom ytterdörren, och fortsätta gå tills personen ifråga har sprungit av sig det värsta adrenalinet?

I stället för att försöka genomdriva att personen i affekt ska ändra riktning, kan vi göra det vi kan göra oavsett vad hen gör. På så sätt är vi mer effektiva, samtidigt som vi i handling undervisar om den svåra, men ack så viktiga principen: ”Du bestämmer över dig, och jag bestämmer över mig.”

Vi kommer mycket längre genom att styra oss själva än genom att försöka styra andra.

Ska jag verkligen säga förlåt när det inte var mitt fel?

Kvällens lågaffektiva tanke handlar om att be om ursäkt. Ska vi verkligen säga förlåt, när vi inte gjort nåt fel, bara för att personen vi har ansvar för blev ledsen eller upprörd?
 
Ja. Om vi vill behålla eller stärka vår relation, om vi vill inbjuda till samarbete och skapa medstånd, ska vi definitivt, utan undantag be om ursäkt när vi gjort nåt som blev fel.
 
Varför?
 
Om vi inte menade att nåt skulle bli fel ber vi om ursäkt, för att det ju inte var meningen. Några exempel: ”Ursäkta att jag gjorde dig ledsen. Jag är ledsen att du blev upprörd. Förlåt, det var inte meningen.”
 
Om vi faktiskt hade för avsikt att göra nån upprörd ber vi om ursäkt, eftersom vi menade det. Det är det enda rimliga alternativet. Vi kan fortfarande använda samma ord, det kan rentutav vara bra att ha några fraser som vi alltid kan gripa efter. Men ibland behöver vi bre på lite extra. Då kan vi till exempel säga saker som: ”Det där blev inte bra, förlåt. Nu gjorde jag ju helt fel, ursäkta. Men nej, förlåt, det där var ju bara jättedumt.”
 
Om vi inte gjorde nåt alls, men ändå får klä skott för verkligheten – det kanske handlar om saker som att solen går ner på kvällen, att människor måste äta, att det inte finns några små kundvagnar kvar i affären eller att kakor personen ätit är just uppätna – ber vi inte om ursäkt alls. I stället validerar vi; ett supersmart trick! I stället för att smälla tillbaka kritikpucken lika hårt som den kom, pilar vi över till den andres målbur och står aktivt på samma sida:
 
”Ja, oj, vilken besvikelse! Jag fattar att det känns jättetrist. Nej, det här känns ju verkligen inte kul. Oj vilken dålig överraskning! Verkligt irriterande! Så synd om dig som har världens dummaste förälder (läs: mig).”
 
I många böcker om LAB kallar vi det här ”förlåt-metoden”. 😀 En ursäkt säger inte att jag gjorde fel. Den säger ”jag är ledsen att det blev fel för dig. Det tar jag på allvar, och jag ska försöka se till att det inte händer igen”.
 
En ursäkt är inte att vara underdånig. Vi ska inte vara underdåniga, det sysslar vi inte med inom LAB. Inte heller är det en statusmarkör. Tillit är något vi förtjänar. Att som ledare, ansvarig, förälder, be om ursäkt är att ta både personens känslor, relationen och sitt ledarskap på allvar. Att inte be om ursäkt eller engagera sig i maktkamp kring vem som ska be vem om ursäkt är att förlora trovärdighet och auktoritet.
 
En klok ledare kan inte ägna sig åt vare sig att kontrollera eller kontrolleras och samtidigt behålla ansiktet; de två förhållningssätten är oförenliga. I stället jobbar vi med medstånd: ”Jag bestämmer över mig, du bestämmer över dig, och jag ska hjälpa dig att bestämma dig för att gå med mig, eftersom jag vet mer om hur vardagen fungerar!”
 
I en medståndsrelation visar jag med mitt eget beteende hur vi beter oss. Det betyder att jag inte kan villkora min ursäkt, och bara ge den när du lugnt, logiskt och utan  provocerande beteenden ”förtjänar” den. Eftersom jag – om jag är ansvarig – har mer makt över din vardag än du har över min, är det jag som måste föregå med gott exempel. Eller som min sanningssägande fjortonåring en gång uttryckte det:
 
”Att hon beter sig illa betyder inte att du behöver göra det. Faktiskt betyder det nog bara att det är ännu viktigare att inte svara med samma mynt.”
 
Att be om ursäkt är kort sagt ett sätt att säga: ”Vi två står på samma sida”.
När vi använder den så, är förlåt-metoden supereffektiv. Och snabb! Med några enkla ord och ett sakligt, bara lagom beklagande tonfall (kom ihåg att känslor smittar, det går att bre på för mycket med beklagandet eller skulden!) kan vi reparera sånt som gick snett innan det hinner eskalera. Samtidigt som vi skapar nytt förtroende och fördjupar vår relation. En quick-fix som funkar, både nu och på sikt!
 
Det är bara att gratulera dig som har fått tillfälle att ärligt säga:
 
”Oj. Det där blev ju alldeles fel. Förlåt!”
 
Grattis till ett väl förvaltat ledarskap!

Tråkdöden by att-göra-listor, delkrav och PERMA

En insikt som tagit år att formulera: orsaken att vad som helst blir mördande tråkigt, så fort jag skriver ner det på en att-göra-lista är att uppgiften då frikopplas från sin egentliga mening, och att när jag ska göra saker i en förutbestämd ordning frikopplas de från min superkraft: känslostyrkan. Så fort jag inte gör det jag råkar ha lust med för tillfället måste jag i stället luta mig mot mina haltande exekutiva förmågor… Från superfokus till wait whut. Det är klart att det blir svårt!

Lösningarna på detta dilemma är flera och blandade. Men i huvudsak handlar de om att se till att listobjekt är logiskt organiserade, skapar flow och går att starta eftersom de innehåller referenser till mening och mål. Ungefär som min kvällspåminnelse i mobilen: ”imorgon bitti vill du ha sovit åtta timmar”.

Utöver det måste jag också ha tid att få vara oorganiserad. Dels för PERMA-effekterna, och dels för att jag kan få väldigt mycket gjort på mitt lite bakvända ADHD-vis. Bara jag får göra det i min egen ordning, driven av lusten att verka.

Den längre förklaringen:

Jag tänker att i varje krav, i varje sak som ska göras, finns många delkrav. Att slänga in en tvätt i tvättmaskinen innebär inte bara krav på fysisk rörlighet eller kunskap om tvättsortering, program och tvättmedel etc, utan även en massa annat. Till exempel behövs tid, tidsuppfattning och förmågan att dela upp tid. Man behöver komma ihåg att det ska göras, tillräckligt länge. Man behöver kunna starta, faktiskt göra det, inte bara tänka på det. Man behöver känna sig tillräckligt motiverad för att få det gjort.

Motivation i sin tur kan bestå av olika saker. Ofta består det av en förståelse för orsak och verkan, både i tid och funktion: ”om jag tvättar idag kan jag ha min favorittröja imorron, och det passar extra bra eftersom jag ska träffa vänner då”. Eller: ”om jag inte tvättar idag blir det inte gjort förrän på onsdag, och det är för sent, då blir inte idrottskläderna tvättade efter fotbollsträningen utan ligger och stinker”. Motivation kan innehålla element av saker vi vill uppnå eller undvika.

Men den typen av motivation bygger på en välfungerande minnesupphämtning. Att vår hjärna kan leverera rätt information, i rätt tid, så att vi kan fatta relevanta, rimliga beslut. Många personer med NPF har en avvikande minnesupphämtning, ibland på flera olika sätt.

Om vi inte ens kommer att tänka på tvätten, då har vi mycket liten möjlighet att fatta kloka beslut kring den. Om vi tänker på tvätten, men inte kommer ihåg att det var imorron vi skulle träffa vänner, eller inte kommer ihåg att just den där tröjan ligger i tvätten OCH att vi ville ha just den, då får vi för få ledtrådar av sammanhanget för att vi ska tvätta.

Vi måste också kunna ha en hyfsad tidsplanering, kunna lägga ut vad som ska göras över den tillgängliga tiden, och komma fram till att om tröjan som inte kan torktumlas ska hinna torka, då måste vi tvätta nu, för att den ska hinna hängtorka, för om vi gör det senare hinner vi inte ta ur tvätten och hänga upp den och… Tidshantering och förmågan att skapa en tidsplan i huvudet är starkt kopplad till saker som arbetsminne, central koherens och tidsuppfattning.

Utöver att vi måste minnas saker måste vi också kunna använda våra minnesfunktioner till att värdera dem känslomässigt. Det måste kännas tillräckligt viktigt här och nu, för att vi ska agera. Vi måste kanske till och med på lång sikt kunna se hur detta vi ska göra nu stämmer överens med våra långsiktiga mål och värderingar.

Känslan av hur viktigt något är skapas också genom en jämförelse med det vi håller på med just nu, eller vad vi skulle kunna göra i stället. Käkar jag glass i den första varma vårsolen, då känns tvätten kanske långt borta, inte så viktig. Men om alternativet är tvätta kläder eller plugga till trist tenta, då kanske hela tvättstugan blir omorganiserad, av bara farten. ;) När vi ska väga olika alternativ mot varandra krävs en hel mängd överväganden, en ganska hög nivå av kognition. Vad är viktigast just nu? Hur får jag in både viktiga och akuta saker under dagen? När ska jag göra vad?

Vi måste också klara av att hålla trådar av instruktioner och på varandra följande sysslor i huvudet. Det hjälper inte att gå in med tvätten i tvättstugan, om vi i nästa ögonblick upptäcker att stövlarna som vi skulle ha lagat inte är klara, och far iväg med dem till ett annat rum…

Det krävs också att vi faktiskt har förmågan att ta tag i saker, och att vi kan vara uthålliga när saker inte går som vi tänkt. Alla har vi nog ”tittat på bara ett avsnitt till”, i stället för att göra det vi borde. Händer det mest hela tiden, då kommer livet inte att räcka till det som borde göras. Och när stressen ökar blir vi betydligt sämre på både start/stoppsignaler till oss själva, och på uthållighet.

En annan komponent i vår motivation är lustfylldhet. Saker vi helt enkelt njuter av, medan vi gör dem. Vi gillar att äta god mat. Vi tycker kanske om att duscha länge, fast vi hade problem att komma in i duschen. Vi fastnar lätt i att läsa en god bok, eller att prata om fotboll, eller att snickra, eller att… Det som vi finner nöje i, har en egen attraktionskraft. Om jag gillar min tvättstuga är sannolikheten att jag befinner mig där tillräckligt länge för att faktiskt tvätta betydligt större. Många gånger styrs vi människor av små saker. Saker som kan verka obetydliga kan revolutionera beteenden.

Ytterligare andra komponenter av motivation kan handla om att det liksom känns bekvämt att fortsätta med nåt, bara vi börjat. Oavsett om man gillar att diska eller inte så fortsätter många till slutet, för det är lite bökigt att avbryta. Det kan handla om att vi känner att vi är igång, på gott humör, och då är det plötsligt enkelt att ta tag i nåt som förut var svårt. Det kan handla om att vi följer våra impulser, nämen hjälp så köksfönstret ser ut, jag torkar det lite snabbt, för så här kan det ju inte se ut…!

Så det finns många trådar som ska dras i, mycket som ska falla på plats, för att hjärnan ska göra rimliga bedömningar av vad jag ska göra, här och nu. Och därför behöver de allra flesta människor en del strategier, saker som minneslistor, rutiner, påminnelser om långsiktiga mål (beach-2018-fotot på frysen och ”INGEN GLASS!!!” i inköpslistan…).

Men har man specifika svårigheter i bara några av de förmågor som krävs för att alltihop ska flyta, då har man inte lika många motivationsfaktorer som andra, eller de är inte lika lättillgängliga. Och då kan något som man gillar att göra egentligen, kännas trist, meningslöst och jättesvårt att komma igång med, för att hjärnan inte är med.

Många gånger pratar vi människor emellan om att ”bara göra”, eller att använda vår viljestyrka. Men viljestyrkestartmotorn är väldigt överskattad. Oftast är det annat än viljestyrka som gör att vi människor gör det vi gör, och viljestyrka är en uttömlig resurs, den tar så att säga slut om vi använder för mycket under för kort tid, och måste fyllas på igen genom att vila vår aktiva vilja. För att vi i längden ska kunna använda oss av viljestyrka för att starta att-göra-bilen, måste generatorn fungera. Batteriet måste fyllas på med ny energi. Det är här som PERMA kommer in i bilden.

PERMA är en akronym på engelska, som ganska lätt låter sig omvandlas till svenska. Inom den positiva psykologin, lyckoforskningen, säger man att människor behöver fem saker för att uppleva lycka och må bra i livet:

Positiva känslor,
Engagemang,
Relationer som är positiva
Mening, i ett vidare perspektiv
Att lyckas (accomplishment)

Har man till exempel som jag har, ADHD, då kommer en hel del saker som ”måste” göras, och som man vill göra, att innebära rejäla minusposter i energibudgeten. Jo, jag gillar att duscha och kan duscha länge, men till skillnad från min man kommer jag inte ut ur duschen fylld av ny energi, jag kommer ur den uttömd. I många år sade han till mig: ”Ta en dusch, så känns det bättre sen”. Men det gör inte det. Det känns sämre. Efter en dusch måste jag ha tid för återhämtning. Det laddar ur mina batterier så till den grad att jag behöver vila för att ladda. För så små är mina batterier till det exekutiva superpacket i hjärnan.

Samma sak gäller för mycket här i livet. Som att göra saker från en lista, utan att känna flow, vilja, mening eller ”bli färdig”. Det är inte ett effektivt sätt för mig att jobba på, för en lista innebär ofta, som jag sade förut, att jag kopplar loss grejer från ”hur de hör ihop med vad jag vill i slutänden”, och att jag aktivt ska starta saker, med viljestyrka, utan att känna vare sig lust, mening eller annan motivation. För att min motivationstranslator är lite halvglapp.

Men när jag får göra saker på mitt eget sätt som de faller mig in, då kan jag följa mina impulser. Det kan verka rörigt för en utomstående, men då får batteripacket vila, och det kan vara nödvändigt. Ofta kan jag hamna i en känsla av flow, jag kan dra nytta av min lust, få positiva känslor, odla relationer och uppleva att jag lyckas. Kanske med ”fel” saker, sett till att-göra-listan. Men med saker som gör att jag orkar följa den där listan andra tider på dagen. PERMA är en bra beskrivning på det som ger kraft.

Jag har en sämre motivationstranslator än andra. Det betyder att jag kanske inte upplever PERMA-aspekter i det som ”måste” göras, och att saker som borde kännas meningsfulla inte gör det. Därför måste jag ha mer PERMA i andra delar av mitt liv.

Mors dag

För länge sedan hade vi en liten ritual, några fraser vi upprepade varje gång jag och småbarnen skulle in på en affär, gå på ett nytt ställe eller vara någon annanstans där det var viktigt att vi höll ihop, så att ingen kom bort.

”Vad är barnens jobb?” frågade jag.

”Att följa efter mamma!” svarade barnen.

”Vad är mammans jobb?”

”Att visa vad barnen ska göra.”

Idag är det mors dag. Och jag vaknade och tänkte på den där lilla ritualen. Mitt jobb är ju fortfarande är detsamma. Att i handling, ord och exempel gå före och visa vägen. I det vardagliga, lilla, och i det långsiktiga, stora. Och det är ett häftigt och underbart jobb!

Kloka beslut

”Nänä”, säger mamman. ”Ni är tillräckligt gamla för att veta vad som gäller. Klä på er pyjamas nu. Jag tänker inte säga till igen.”

Ett par av barnen suckar högljutt.

”Ja, för min del kan ni låta bli att ta på er pyjamas, jag struntar i vilket. Men den som ligger där i natt i dagkläder och vrider sig i sängen och inte kan sova, den struntar nog inte i det”, säger mamman. Lugnt, avslappnat och ultratydligt säger hon det.

Barnen reser sig och går till sina rum för att hämta pyjamasar.

Den lågaffektiva aspekten är inte ordvalet; ordvalet är till för att passa ett par autistiska barn i tidiga tonår, som mycket väl vet hur man gör, men inte alltid kommer på varför i stunden. Därför krävs tydlighet och att man är mycket, mycket rakt på sak.

Den lågaffektiva aspekten är att kunna leverera ovanstående utan att vare sig vara eller låta upprörd, utan snarare ha glimten i ögat. DET är knepet.

Det lågaffektiva förhållningssättet handlar inte om att fega inför faktum, även om vi ibland väljer bort vissa strider av budgetskäl, och alltid väljer bort krav som personen inte kan klara. Det handlar om helt andra saker. Relationskapital. Att säga det man menar. Att lära barnen principerna för livet, så att de blir i stånd att fatta kloka beslut.

Om det här med vila, eller ”ska man verkligen få sitta vid datorn hela dagen”???

Grejen är att mental/psykisk vila är olika saker för olika människor. Några vilar i träning, till exempel. Medan andra människor gör åt psykisk energi så fort de ska koordinera sina rörelser. Några vilar i att spela. Medan andra blir stressade. Några vilar i att slösurfa eller titta på TV, det är typisk vila för de exekutiva funktionerna, man behöver inte välja en massa osv. Medan andra blir rastlösa och kanske till och med trötta. Några behöver röra sig för att vila, andra är för trötta för att röra sig om de inte får vila först…

Det finns inte ett rätt sätt, utan vi måste fundera över vad det är för vila som behövs. Vila från intryck? Vila från socialt samspel? Vila från val och beslut? osv osv.

Ibland kan en aktivitet ge vila på några sätt, men ta energi på andra. Sociala medier ger kanske en person rätt mycket vila från beslutsfattande, man surfar runt lite som man vill. Fast samtidigt är det socialt krävande, och även språkligt. Och det är också en aktivitet som ofta är stillasittande, vilket för nån kan skapa rastlöshet och sämre fungerande.

Jag känner människor som mår jättebra av egen tid med datorn eller bokhögen, timme efter timme. Jag känner också människor som mår jättebra av samma sak, fast bara nån timme i taget, och som blir trötta, arga och sura om de inte rör på sig rent fysiskt tillräckligt ofta. Som behöver varva de lugna aktiviteterna med rejält fysiskt spurtande.

När man funkar på ett annorlunda sätt måste man också vila på annorlunda sätt. Och exakt hur, det måste vi klura ut för varje person.

Kontrollfreak

”Jaha, var N i skolan igår?” frågar jag Mathilda, där hon sitter i sin säng och mornar sig. Jag vet att hon saknat N när hon inte varit i skolan.

”Mmmmm”, svarar hon och ser glad ut.

”Hade ni roligt?” säger jag.

Mathilda rynkar irriterat ihop ögonbrynen.

”Men mamma, jag MINNS INTE!” säger hon, med tonfallet som låter som ilska, men som bara betyder ‘nu blev det för svårt’.

Utan att tänka på det har jag plötsligt tagit flera steg bakåt, ända ut i hallen. Så invand har alltså den lågaffektiva metoden blivit.

”Det är ok”, säger jag, neutralt med bara en liten, liten aning av tröst i rösten. Betydligt mindre än med något annat av våra barn. ”Du behöver inte minnas. Jag menade så här: Pratade ni med varandra, och hade trevligt, och kanske skrattade lite, och var glada över att vara tillsammans, nån gång under dagen? Jag menade inte att fråga om allt ni gjort i detalj.”

”Ja, det hade vi”, säger Mathilda, från sin säng.

”Så bra”, säger jag, och gör något annat i några minuter. Innan det är dags att starta om den här morgonen. Utan att begära detaljerad information om mänskliga mellanhavanden från gårdagen, som nåt annat kontrollfreak.

Det svåraste

Mathilda skriker till och kommer springande från vardagsrummet. Hon kurar ihop sig, som om hon vill bli en liten boll.

”Vad är det Mathilda?” frågar jag.

”Fluga”, piper hon fram, uppenbart stressad.

Det här är en sorts betingad fobi, kan man säga. Mathilda har aldrig tyckt om insekter, men hennes lillebrors verkliga panik vid åsynen av flugor och andra småkryp har inte gjort det hela bättre.

Jag tar ett djupt andetag och gör något svårt.

”Mathilda. Jag är säker på att du kan befinna dig i ett rum som har en fluga i sig”, säger jag, neutralt, närmast nonchalant. ”Flugor brukar inte vara överdrivet intresserade av människor. Du kan troligen sitta och göra det du gör i vardagsrummet, fast det finns en fluga där. Om du verkligen störs av den kan du dammsuga upp den. Men flugan lämnar nog dig ifred, bara du lämnar den ifred. ”

Mathilda suckar och släpper ner axlarna.

”Ja”, säger hon.

Så går hon tillbaka till vardagsrummet. Inte precis tvekande. Men vaksamt.

Och jag, jag vill så gärna befria henne från världens alla flugor. Jag vill rusa upp och tömma i alla fall vårt vardagsrum från alla sexbenta inkräktare. Det gör ont i mig att se henne kämpa så. Det finns ingen smärta en förälder kan utsättas för som ens kan jämföras med att se ens barn lida.

Men jag biter ihop käkarna, tvingar mig själv att stanna i min fåtölj och låter min dotter upptäcka att hon är modig, stark och kompetent. Att hon klarar av att hålla sig lugn, på egen hand. Och att flugor för det mesta struntar i människor.

I många år tror vi att föräldraskapets största utmaning är att bära våra barn genom livet. Sedan upptäcker vi att det är betydligt svårare att släppa iväg dem på egna ben.

Det tar bara någon minut innan Mathilda är helt inne i sin bok igen.