Category Archives: Lågaffektivt bemötande

Vi kan inte satsa på ”ingen affekt” för då sker ingen inlärning

Inlärning sker bara i gränslandet mellan vad vi kan och inte kan, och därför kan vi inte alltid satsa på ”noll affekt”. För det är faktiskt jobbigt att det händer nya saker, för vissa barn. Och det är faktiskt jobbigt att ändra hur man ska göra. Och det måste få vara det, för om vi håller undan allt jobbigt lär de sig aldrig att de KAN hantera det.

Idag har vi bytt handtag och lås på ytterdörren. Barnen har vetat att låset var på väg. De har fått veta via mobil att det idag är installerat. Och jag hämtade dem på skolan, och köpte fika, för att jämna vägen lite. För att man måste inte vara helt slut när man kommer hem från skolan efter att ha väntat på bussen, varit på bussen, oroat sig över att komma av på rätt hållplats, äntligen kommit av på rätt hållplats (som alltid…) OCH mötas av en dörr man inte själv kan låsa upp, OCH behöva vänta på att nån kommer till dörren…

Några av de där sakerna kan jag påverka. Till exempel kan jag skära bort bussresan och väntandet vid dörren. Då gör jag det, eftersom jag vet att nytt lås, med ny kod och nytt system, är illa nog. Dessutom lägger jag till fika, som ett sätt att få energi lite extra snabbt, och som en inbyggd vidareledning om mötet med låset skulle visa sig gå katastrofalt dåligt.

Vi åker hemåt, jag berättar igen om låset och berättar hur det fungerar, men säger också att jag kommer att visa när vi kommer hem.

Kommer hem. Går till dörren. Låter ett barn öppna, med instruktioner, eftersom det som gäller är ”learning by doing and succeeding”, inget annat. Två barn är helt okej. Två barn är upprörda.

Mathilda fnyser och går in, hon ”ska aldrig öppna det där låset nånsin!”

Mathilda är av varieteten ”jag behöver bara lite tid för att vänja mig vid tanken”. Så jag ignorerar. Hon är upprörd, i affekt. Pushar jag får hon ett utbrott och hatar låset för månader framåt i tiden. Får hon ett par minuter är hon okej med det hela och imorgon är det överblåst.

Jag säger ”Gå in i köket och börja duka fram fika!” till henne. För Mathilda gillar fika. Ordet fika är närmast magiskt.

Noah däremot, han ”behöver inte lära sig koden för jag tänker aldrig öppna låset”. Noah är av varieteten ”behöver en knuff över bokanten VARJE gång nåt nytt ska hända”. Så jag ignorerar inte. Jag säger lugnt och bestämt, där jag står vid ytterdörren:

”Nänä, det blir inget med det där. Du kommer hit, och du lär dig koden. Jag har inte köpt ett dyrt lås för att du ska stå utanför och inte kunna öppna dörren själv.”

Noah kommer. För han är inte i affekt på väg mot utbrott, han är i affekt på väg mot inlärning. Vilket inte är samma nivå alls.

Jag visar och berättar en gång till. Jag rör inte dörren, och nu är den låst. Han måste trycka på knapparna om han ska kunna komma in. Han är inte upprörd över det, utan det ger bara lite extra begriplighet åt situationen. Han trycker som jag visar. Dörren låses upp. Han lyser upp. Nu kan han!

Hannah tycker dörren är spännande, men hon är bekymrad över Mathilda.

”Finns det gamla låset kvar?” frågar hon. ”Ifall Mathilda tycker det är för jobbigt?”

”Det gamla låset finns kvar, men det kommer inte att sättas in i dörren igen. Om man aldrig får tycka att förändring är jobbigt kan man aldrig göra nåt nytt, och så funkar inte livet. Mathilda kommer att vänja sig, det kommer att gå fint bara hon får tänka lite på saken”, säger jag.

Det finns en sorts trygghet i att strukturen står fast. Att låset är här för att stanna, att det inte är valbart, det gör att den vägen tillbaka är stängd, och då uppstår inte osäkerhet av typen ”kanske kan det bli som det var”. Att inte ge ett sånt budskap hade troligen förstört Mathildas kväll. Men den struktur vi väljer, den måste vi också vara säkra på att barnen kan hantera! Regler som inte efterlevs fyller lika liten funktion som lås som inte används.

Nu har Mathilda fått fika och eftermiddagsmedicin. Nu ska vi ägna oss åt kodlås i ungefär 45 sekunder. För nu är hon i affekt på väg mot inlärning. Inte i affekt på väg mot kaos.

Annonser

Du kanske kunde prata med dem?

Dagens lågaffektiva tanke:

För länge sedan beklagade jag mig för en vän över nåt som var krångligt och dumt på mitt dåvarande jobb. Lite förvånat svarade hon:

”Du kanske kunde prata med dem om det?”

Jag tror inte jag är ensam om att ibland glömma bort detta enkla. Att vi kan prata om saken.

När nåt verkar krångligt, dumt, eller svårt att förstå, kan vi fråga hur det var tänkt, lugnt förklara vilka problem det skapar i vårt lilla hörn av världen, eller tillsammans försöka hitta nya sätt, som funkar bättre för alla.

När vi inte vet exakt vad som hänt kan vi fråga, ta reda på mer, i lugn och ro borra djupare efter information, innan vi bestämmer oss för om vi behöver bli arga eller inte.

När någon inte förstått oss, eller vi inte förstått dem, kan ett enkelt samtal ibland vara det enda som behövs för att rätta till sånt som landat lite illa.

Livet med mina barn har lärt mig att vi sällan ser saker på samma sätt, vi människor. Och att det är okej. Vi måste inte vara överens. Men det hjälper om vi kan se olika sidor av saken. Och för att kunna göra det på ett effektivt sätt behöver i alla fall jag ibland påminna mig om detta enkla.

”Du kanske kunde prata med dem om det?”

Struktur

Feberfri dag, i alla fall för tre barn av fyra, vad det verkar. Den onda mamman säger att ska man äta chips får man också se på film tillsammans med extraverta Hannah, som lider och längtar efter socialt umgänge, fastän de mer introverta syskonen helst av allt vill sitta framför sina datorer, ifred.

Det här gör den onda mamman så klart för att hon vet att syskonen kommer att ha roligt och trevligt tillsammans framför filmen, men att deras begränsade förmåga att föreställa sig hur det ska bli gör att de hellre vägrar. Om inte mamman griper in, med någon form av struktur, begriplighet eller meningsfullhet, som gör att de påbörjar aktiviteten. När de väl har börjat kommer de att ha trevligt, det är mamman helt övertygad om.

”Åkejrå men vi kan se Piff och Puff som har korta avsnitt!” säger tolvåringen, som bara vid tanken på filmtittande håller på att krypa ur skinnet av otålighet. Mamman bara ler. Över sin stundande seger. Struktur for the win!

40 minuter senare sitter de fortfarande kvar. Skrattar tillsammans. Pratar. Äter chips. Ser på film.

#mamamoves

Vi kommer inte att lyckas varje gång. Och det är okej.

Om barnet hade kunnat skärpa sig varje gång. Om barnets strategier och knep fungerat och räckt till hela tiden. Då hade vi inte pratat om en funktionsnedsättning.

Om omgivningen hade kunnat parera allt. Om omgivningens knep och strategier hade fungerat och räckt till hela tiden. Då hade vi inte heller pratat om en funktionsnedsättning.

Vi kan sträva efter noll utbrott och att fullständigt kompensera för funktionsnedsättningens konsekvenser. Men vi kan nog aldrig nå hela vägen fram. Det är inte heller så intressant hur långt vi når idag, eller imorron, eller om en vecka, ett år… Det viktiga är riktningen. Att vi strävar.

Bara genom de små nyanserna i min röst, mitt ordval och mitt kroppsspråk kan jag skapa medstånd eller trotsreaktioner

Dagens lågaffektiva tanke: Min attityd, mina förväntningar, kan skapa både ”trots” och medstånd, både konflikt och följsamhet. Bara genom de små nyanserna i min röst, mitt ordval och mitt kroppsspråk. Har jag en lågaffektiv attityd, anser jag på riktigt att andra har rätt att säga nej till mig? Tror jag att det kommer att gå bra eller förväntar jag mig konflikt?

Även de små nyanserna i hur vi framlägger något gör att vår attityd och känsla smittar. Om jag säger ”Nu ska du gå upp” kan jag göra det med känslan ”jag vet att vi snart kommer att hamna i en konflikt, för du kommer att vägra” eller med känslan ”jag tror det här löser sig, och alla har alltid rätt att säga nej”.

Är jag arg, och sur, och försöker dölja det? Kroppsspråket ljuger inte för många av oss, så det är nog inte så effektivt. Många gånger är det betydligt bättre att ta en egen timeout och svalna av lite först.

Ger jag ”val” fast jag i själva verket inte har någon som helst avsikt att låta barnet välja eller välja bort något? Det riskerar att slå sig på tilliten.

Är jag inflexibel när jag försöker avleda? Måste personen hugga på min lösning för att jag ska bli nöjd? Eller kan jag försöka på ett annat sätt, när det första inte fungerade?

Men han säger ju att han ska döda en!

”Men han säger ju att han ska döda en”, säger de engagerade pedagogerna i mun på varandra, och jag förstår att de är en liten smula bekymrade. Själv blir jag inte det ringaste bekymrad. Inget är mer vardagligt än en sju-åttaåring med autism som säger saker som andra drar stora växlar på.

”Det kan jag tänka mig”, svarar jag. ”När man just börjat skolan har de flesta barn upptäckt att människor kan dö. Döden är nåt man verkligen funderar över. Och har man autism så kanske man säger saker rakt ut, lite som en treåring, som blir arg och säger nåt i stil med ‘då får inte du komma på mitt kalas’. Det är vad treåringar tänker på, det värsta straff en treåring kan utmäta. Men en sju-åttaåring med autism – som tänker på döden eftersom det är helt ålderadekvat, men kanske har samma sociala förmåga som en treåring – säger helt enkelt ‘Jag ska döda dig’.”

En minnesbild fladdrar förbi och jag lägger leende till:

”Det fina med barn med autism är ju att de säger det i så stor detalj också. Inte bara ‘jag ska döda dig’ utan ‘jag ska skära dig med en kniv så det kommer massor av blod och du ligger på marken i en pöl med blod och är död och aldrig lever igen!'”

Pedagogerna tittar på varandra och börjar skratta. Och jag, jag tänker på kraften i vanlighet. I att plötsligt få veta att det unika barn man har hand om, ändå är så väldigt vanligt, utifrån sina förutsättningar. Att jättemånga sju-åttaåringar med autism låter precis så här. För att de är sju-åttaåringar med autism.

För andra barn har vi flashiga foldrar om barns utveckling, om olika åldrar och faser. Kanske borde vi göra sådana om ovanligare barn också. Så att vuxna slapp oroa sig över alldeles åldersadekvata beteenden, hos alldeles vanliga barn med autism.

Provsmakning

”Är det nån som vill ha rädisskott?” frågar jag barnen, när jag ställer ner odlingstråget med bladgrönt mitt på brunchbordet.

”Är inte det där… Det som vi sådde, mamma?” undrar Noah, som hjälpte mig med odlingen häromdagen.

”Jo, det stämmer. Det är rädisskott. Typ som groddar, det har inte hunnit bli några rädisor än, och det skulle inte bli det heller om skotten fick växa, för fröna står alldeles för tätt. Man klipper av dem och lägger på mackan, till exempel. Som smörgåskrasse.”

Han sneglar på växterna, men säger inget.

”Mmmmm, gott”, säger jag, med rädismacka i munnen. Med Noah gäller det att sälja in maten. Fast inte för starkt, då slår han bakut. ”Jag tror att du skulle kunna gilla dem. För rädisa är en kålväxt, och därför påminner skärpan i smaken om senap. Som också är en kålväxt.”

Jag klipper av några skott och lägger i en skål på bordet. Den står åt Noahs håll, till, men inte för nära.

Jag och lillasyster ägnar oss åt att smaka och jämföra olika skott. Kanske är det de mindre som är skarpare i smaken? Eller de större? Eller varierar det bara från planta till planta?

I ögonvrån ser jag att Noah tar ett skott, lägger på sin macka och äter. Sen tar han ett par till.

Självklart gör jag vågen tillsammans med en hel idrottsarena, fast bara på insidan. På utsidan säger jag ingenting. För att smaka ska vara lika neutralt som att äta; det är något människor gör, helt enkelt. Varken något bra eller dåligt.

Sammanfattningsvis kan man väl säga så här: Rådet om att ha maten tillgänglig utan att tjata är gott. Fast för en del barn tar det tio år eller så, att komma fram till smakgrejen.

Om att ställa krav så att man får ett ja

Jag skulle ha tjatat om hårtvätt tidigare, men lågtrycket sänkte mig rejält och jag kom inte på tanken igen förrän klockan egentligen passerat läggdags. Vardagsläggdags, inte sportlovsläggdags. Men i alla fall.

Barnet ifråga hatar dusch och hårtvätt. Vissa dagar mer intensivt än andra. Idag är en sådan dag. Så jag tar fram mamma-arsenalen av tips och trick. Först ut är ”validering”, i kombination med ”sammanhangsförklaring”. Jag förklarar att jag förstår att det inte är kul, med lagom konstaterande och lagom medlidsamt tonfall, så att det matchar barnets upplevelse. Sen förklarar jag varför det ändå är viktigt, varför man inte bara kan strunta i att tvätta håret.

”Jag förstår att det känns trist att tvätta håret. Det är jobbigt och jag vet att du inte gillar att vara blöt efter duschen.”

Det här kräver lite finess, för att inte bara låta som ännu en trist föreläsning om Livet. Så jag är tyst och väntar på en reaktion. Barnet nickar.

”Tyvärr är det så här att kroppen mår bättre när den är ren”, fortsätter jag, fortfarande beredd att stanna upp och hala in barnet om vi glider isär. ”Även om jag vet att det tar energi, mår kroppen bättre av att bli ren. Vissa saker som är bra för en tar helt enkelt energi, det är trist men inte så mycket att göra nåt åt, tyvärr.”

”Men jag fryser ju faktiskt!” säger barnet ynkligt.

Klockan är ganska mycket. Det är inte fullständigt nödvändigt att duschningen sker ikväll, det går fint att vänta tills i morgon bitti. Målet med kravet är renlighet och bättre hälsa. Inte den exakta tiden på vilken hårtvätten utförs. Och målet måste alltid ha företräde framför vägen.

Näst ut är metoden ”ge relevanta val utan att tumma på kravet”, det som vi i Barn som bråkar kallar ”valet i det lilla”:

”Okej. Jag förstår att du är trött, och att det känns besvärligt. Om du vill kan du tvätta håret i morgon bitti i stället? Men det måste tvättas.”

Barnet går som väntat med på hårtvättskravet, men fastnar på själva valet. Det är ju så att säga en bra sak när valet i det lilla fungerar så pass bra som avledning och självständighetsfaktor att nån går med på det som ska göras. Det är dock mindre bra när hen fastnar i själva väljandet. Jag försöker hjälpa till med lite tydliggörande av orsak och verkan:

”Man kan tänka så här: Hårtvätt ikväll är bra för att då är du inte fuktig i håret i morgon bitti ifall du vill gå ut. Och så är det jättelätt att bara ta på sig pyjamas efter duschen, lättare än dagkläder. Men hårtvätt imorron bitti är bra för att du är piggare på morgonen än på kvällen. Ibland är det ju smart att spara saker som tar mer energi till när man är piggare.”

Men det hjälper inte. Barnet velar fram och tillbaka, och tittar på mig med stora, ledsna ögon. Det här går inte.

”Jag märker att det är jättesvårt för dig att välja”, säger jag. ”Så nu bestämmer jag att det blir imorron bitti. Gå och lägg dig, så tar vi det imorron. På morgonen.”

”Okej”, säger barnet, och går lättad mot sin säng.

”Det blir hårtvätt imorron bitti”, påminner jag, en sista gång, fast med neutralt tonfall. Bara för att det inte ska gå att missförstå. Tydlighet. Korta meningar.

Själv är jag trött. Trött på att välja. Trött på att förklara, lirka och navigera. Besviken över att det inte funkade. Men så slår det mig att jag gjorde det enda rätta:

När barnet inte kan ta ansvar själv, då måste jag ta tillbaka det. Nu klarade barnet inte att välja. Då måste jag välja. Och det funkade ju, hen sade ja! Det är inte ett misslyckande, det är att ”ställa kravet på ett sätt som gör att barnet klarar av att säga ja”.

Den lågaffektiva starten

”Ha en bra dag, hjärtat. Jag älskar dej!” sa jag.

”Ha en bra dag, mamma”, sa Mathilda. Efter en liten paus lade hon till: ”Jag älskar dej också.” Perfekt artikulerat sade hon det, utan att utelämna en enda liten bokstav, så där som bara Mathilda kan.

Bo frågade mig i veckan hur min resa med det lågaffektiva förhållningssättet började. Och den började ganska abrupt. Med en liten flicka som inte hade en aning om att det är vuxna som bestämmer, och som såklart inte hade hållit med om det ens om hon hade förstått. Och en ganska trött mamma, som knappt fick sova och som varje förmiddag hade skrikit fler gånger sammanlagt än på alla hennes föräldraår ditintills. För att upptrappning ska funka måste vi nämligen vara överens med våra barn om en enda sak:

Vem som skulle vinna vid ett eventuellt handgemäng. Vem som utgör det största hotet. Mathilda hade inget begrepp om sånt, hon anade aldrig ens vagt att det fanns en sån sak som att ge sig. Frågan är om hon gör det ens idag?

Jag tänkte på Kärleken, den stora, alltöverskuggande föräldrakärleken, som både kan leda oss föräldrar in på farliga vägar av hot – och kanske även våld – i ren välmening. Men som också kan göra oss modiga nog att backa, och starka nog att ge upp.

Den kärleken tänkte jag på. Och på alla de dagar som tagit oss hit. Till det här ögonblicket. Till ”Ha en bra dag. Jag älskar dig också”.

När tänker Skolverket förbjuda diskriminering av funktionsnedsatta? Förbjud kepsförbudet nu! #rörinteminkeps

Jomen ikväll har jag fått veta att om man har keps i skolan har man tydligen en ”dålig attityd”.

Min keps betyder som regel ”Jag har svåra perceptionsstörningar på grund av hjärnskador i kombination med min progressiva, neurologiska sjukdom. Jag måste skärma av en del ljus för att orka höra vad du säger, och jag föredrar keps framför det jag egentligen hade velat ha, nämligen mina heltäckande solglasögon, eftersom jag gärna vill kunna använda ögonkontakt när jag pratar med dig. Utan keps kommer jag att få sprängande huvudvärk inom ett par timmar, och dessutom kommer jag att göra åt såna mängder energi att min läkare kommer att rekommendera sjukskrivning inom ett par månader. Det vet jag, för den grejen har jag gjort ett antal gånger i livet.”

Så visst finns det attityd inblandat. Attityden att vilja passa in och attityden att vilja kunna göra sitt bästa, och attityden att inte vilja gå in i väggen, och attityden att problem är till för att lösas.

Jag vill gärna veta vilken av de attityderna som är den dåliga. Det vore ju trist att gå hela livet utan att fatta på vilket sätt min huvudbonad är en förolämpning.

Nej, nu ljög jag. Det är inte ett dugg trist. Är nån så inskränkt att min keps är en personlig förolämpning, kan de behöva få sin värld lite omskakad. Håll till godo.

Kepsförbud är bara ett utslag av den värsta sortens ableism: Den där de privilegierade talar om för dem som inte kan att de borde kunna. Well guess what: Jag visste redan att det är lättare att leva med en hjärna som orkar med många intryck. Det brukar så att säga vara lättare att det inte är svårare.

#rörinteminkeps #funkofobi #bahhumbug

Soffvåndor

Eagle has left the building. Jag upprepar. Eagle has left the building.

Den gamla soffan, den som tyget gått sönder på, har fått ett nytt hem. Den nya soffan, som liknar den gamla fast inte är av samma modell helt, står på plats. Alla överlevde. Mission accomplished.

Nu ska Mathilda få sörja klart också. Så helgen blir… trött. Men i slutänden är det ändå lättare för henne med en annan soffa än ”fel färg” – ny klädsel – på hennes gamla soff-vän.

Hur långt går man för att övertyga eller pusha en hemmasittare till skolan?

Det här inlägget är ett svar på en fråga i ett forum:

”Hemmasittare, eller på gränsen till hemmasittare, med npf: Hur långt går ni för att pusha/övertala/tvinga dem till skolan? Obs att jag pratar om lågaffektivt bemötande här!!!”

Jag övertalar aldrig. Om jag hamnar i ett läge när jag behöver ge barnet ansvar för beslutet att gå till skolan eller ej skulle jag ha tagit ansvar för länge sen. 😉 )

Däremot curlar jag, och lirkar lite. Ser till att barnet får i sig nåt innan frukost tex, säger ”Det diskuterar vi om en stund” och väntar på att blodsocker och adhd-medicin ska kicka in. Kollar in läget. Hjälper till med alla övergångar – jätteviktigt, särskilt när man har nära till ångest. Ibland behöver jag även säga ”Jag förstår att du är trött, men det är ändå skoldag”, innan jag kan avgöra hur dagsformen är. Det urladdade batteriet har ofta normal spänning tills vi belastar det. Dagsformen upptäcker vi inte genom att betrakta barnets mående i stunden, utan genom att betrakta hur måendet förändras när kravnivån ökar något.

Så småningom kommer jag kanske att märka att det inte är läge, senast en kvart efter frukost eller så. Med åren har jag lärt mig att veta det direkt på morgonen, men om det inte är helt uppenbart försöker vi ändå med frukost mm, mina barn mår inte alls bra utan frukost.

När jag vet att idag är det inte läge, då bromsar jag direkt. Säger ”Jag märker att du inte är i skick för skolan idag, jag bestämmer att du ska vara hemma. Mmmmm. Trist. Men kanske också lite mysigt att vila idag?” Sakligt, lätt beklagande (det är en trist sak att inte orka till skolan!), med ett skämt eller en avledning i bakfickan. Här gäller det att utgå från barnets upplevelse, men jag utgår också från att barnet vill orka vara i skolan, vill gilla skolan, vill ha det bra i skolan, allt annat är ju oförskämt! Såklart skulle hen mycket hellre vilja må bra och trivas i livet än motsatsen.

Ju tidigare jag tar ansvar genom att sätta stopp för lirkandet, pratandet, och ge klara besked: ”Du ska inte till skolan, och det är på mitt ansvar!” desto fortare börjar barnet sin återhämtning. För så länge stresshotet om skolan hänger över hens huvud kan hen inte slappna av = ingen vila = ingen återhämtning = bara tröttare imorron. Det är inte den loopen vi vill vara i. Vi vill vara i: Slappnar av, samlar energi, orkar i morgon, om tre dagar eller nästa vecka. För mitt barn ska hålla MINST tio år i skolan. Resten av veckan är en fjärt i rymden i jämförelse med tio år. Jag är hellre hemma en dag extra än två år, som var vad som hände sist ett av mina barn gick in i väggen. Men vi har numera oerhört få hemmadagar för säkerhets skull. Ett par per termin, max.

Om jag inte känner att det är dags att sätta stopp, utan tvärtom att barnet gott och väl kan klara skoldagen, pratar vi om det. Men inte i form av övertalning, utan mer genom ett sokratiskt samtal – hjälpa barnet att själv bedöma dagsformen genom att skjuta in frågor, eller iakttagelser. Uppmuntra, men fortfarande inte i syfte att ”övertyga” utan i syfte att skapa trygghet. ”Jag tror att du klarar det. Det brukar kännas bättre när du väl är där, minns du?” osv. Men fortfarande inte en massa långvarigt prat, det här får ta max ett par minuter.

Jag ger även en utväg om det verkar svårt: ”Vi gör så här: Jag förbereder din lärare på att du är trött idag. Då vet hon att du kan behöva gå undan och vila. Och om du börjar må dåligt, då ringer du hem, och så kommer jag och hämtar dig!”.

Plan B och nödplanen är viktiga trygghetsfaktorer, och när vi har att göra med stress är trygghet centralt! Ett par gånger på en termin snittar vi på, i att hämta hem barnet igen, ofta klarar de det när de väl är där. För man blir skickligare med åren på att kunna avgöra läget. Senast jag behövde göra det? Strax före jul, tror jag. Visade sig att barnet ifråga hade hög feber dagen därpå…

Väldigt många barn kommer att göra våld på sig själva för att gå till skolan trots att de egentligen inte alls orkar. Därför är det viktigt att vi som vuxna tar ansvar för beslutet. När jag frågar ”Tror du att du orkar med skolan idag?”, då är det en fråga som betyder ”Jag ska fatta ett beslut som är bra åt dig, och jag behöver din input.”, men aldrig ”Du får bestämma”. För det beslutet är barn med NPF generellt inte superbra på att fatta. Och ansvaret för det beslutet ska de inte behöva ta. Det är bättre att jag undrar ”gjorde jag rätt nu?” än att den undringen läggs uppepå mitt barns stress.

Egentligen skulle man kunna sammanfatta det så här: Jag pratar inte med bilen om att släppa på bulten. Jag testar med olika metoder att få bulten att lossna, och när jag märker att den släpper, då trycker jag till. Jag ställer krav i relation till den reaktion jag får.

Det är inte förrän vi ställer kravet som vi vet hur personen klarade det. Därför måste vi vara 100% beredda på att ge upp omedelbart, samtidigt som vi försöker få det att fungera med 100%.

Men vi kan inte syssla med tvehågsenhet, inte vela, inte tassa. För sånt är oerhört stressande för både barn och vuxna i stressläge.

Självinsikt

Vi har det trevligt i köket. Men så plötsligt är Mathilda arg. Ur ingenstans, över ingenting. Varje kommentar, min eller ljud triggar arga, slamriga reaktioner.

Vis av erfarenheten går jag undan en stund. Jag hör att Mathilda går in på sitt rum och låser dörren. Tack och lov för det där dörrlåset, vilka konflikter det har besparat oss!

Efter en stund kommer hon ut igen. Bara sättet hon rör sig på säger att hon fortfarande är på dåligt, dåligt humör. En tanke slår mig.

”Mathilda”, säger jag, ”håller din medicin på att gå ur?”

”Såklart!” fräser hon, och mer eller mindre smäller igen dörren efter sig.

Och jag tänker på vilken klok och fantastisk unge jag har, egentligen. Som har den goda smaken att hålla sig undan när hon ändå inte kommer att kunna vara det minsta trevlig. Tänk, vilken grej. Självinsikt nog att kunna gå in på sitt rum och arga. Och självinsikt nog att veta vad det beror på. Det är grejer, det!

PS För den som aldrig känt centralstimulerande medicin lämna kroppen kan jag meddela att även för mig som vuxen är den bästa strategin ibland att helt enkelt gå undan. 😉 För det finns tillfällen när oddsen att orka bete sig bra inte är överdrivet goda.

Hobbes

Hur man vet att 18-åringen i alla fall bläddrat i Barn som bråkar:

”Noah”, säger jag, ”jag vet att du helst vill ta på dig kallingarna själv, men nu är det ganska bråttom, så jag måste nog hjälpa dig.”

”Du får ge upp din privacy i utbyte mot trygghet”, bryter Samuel in. ”Men vänta lite nu… Det finns en hel teori om det…”

Vi måste anpassa kraven till energinivån

Förälder till skolbarn med NPF: Den här tiden på året är många unga med NPF slutkörda. Därför måste vi anpassa vilka krav vi ställer till dagsformen, till det mentala väglaget.

Midvintern är en tid då en massa människor är trötta i vårt mörka och kalla klimat. Våra ungar är särskilt sårbara för energibrist, eftersom en funktionsnedsättning i hjärnan alltid innebär att man gör åt mer energi per timme för att leva, att det som för andra är vardag innebär kanske tiodubbelt med stress.

Till det kommer att både skola och fritidsaktiviteter har en massa schemabrytande och annorlunda grejer så här före jul. Saker som för vissa barn med NPF tar oändligt med energi och skapar en känsla av kontrollförlust och otrygghet.

Vanliga tecken på utmattning är ett svajande humör, mindre tålamod än vanligt, sömnsvårigheter, ångest och att man fastnar i favoritaktiviteter, till exempel datorspel eller mobilen.

Allt det här är tecken som säger ”Jag är för trött. Jag behöver vila”.

Det kloka att göra i det läget är att prioritera ungdomens energinivåer framför allt annat, till exempel genom att låta hen spela mer än vanligt, ställa färre krav på delaktighet, hushållssysslor, inte förvänta sig eller ta med hen på sociala tillställningar hen vill slippa etc och bara vila i att det vänder. Det blir bättre, när julen är över, när ljuset återvänder, när allt blir som vanligt igen.

Om ditt barn är extra trött tycker jag att du överväger att sjukskriva hen dessa sista skoldagar. De tillför inte särskilt mycket utbildningsmässigt, och VAB är både till för sjukdom och förvärrade symtom av en funktionsnedsättning, enligt Försäkringskassans informationsmaterial.

För någon som alltid lever i vad som för oss andra liknar julstress, kan december vara en helvetisk upptrappning av stressnivåerna.

Sänk kraven. Prioritera hälsan. Inget barn ska gå in i väggen till jul.

PS Dela gärna! Det här är viktig kunskap.