Kategoriarkiv: Lågaffektivt bemötande

Lågaffektiva glasögon?! Mer som lågaffektiv hörsel…

Morgonens (lågaffektiva) Mathilda:

”Mamma, att förstå det här med lågaffektivt bemötande, det är inte precis som ‘glasögon’. Det är mer som när nån säger ‘kan du höra fläkten’, och så kan man inte o-höra den sen…”

In English:

This mornings (low arousal approach) Mathilda quote:

”Mom, understanding low arousal approach is not quite like ‘glasses’. It’s more like when somebody says ‘Can you hear the ventilation system’, and then you can’t unhear it…”

Det är bättre att ändra dåliga situationer innan de inträffar

Den här tiden på året jobbar jag mest hemifrån. Detta för att min erfarenhet säger mig att det a) kommer att bli massor av VAB och b) massor av inställda tåg.

Ingen av de sakerna är såklart roliga. Men om vi vänder på det för ett ögonblick: Hur hade det sett ut om jag utöver VAB och inställda tåg reste en massa också?

Det finns situationer vi kan förutsäga med stor precision. Vissa av dem har till och med namn, som Vabruari, påsktrafiken och julstress. När vi vet att något kommer att vara besvärligt, då är det dags att ta fram tänkarmössan och säga till varandra: Hur gör vi detta på bästa möjliga sätt, ändå? Vad kan vi undvika? Vad kan vi ändra? Vad kan vi med gott samvete stå ut med, för att vi vet att vi gjort vårt absolut bästa, fast det inte räckte hela vägen? 😉

Vuxna människor har en sorts profetisk gåva; vi kan ofta förutsäga vad som kommer att gå mindre bra, och när. Låt oss använda den gåvan, för att om möjligt undvika, och annars lindra, besvärliga situationer.

Master

It’s one of those mornings. Everyone else in the family is getting ready for school and work, but Mathilda is still hiding under the bed cover in her loft bed. There are no signs of her even thinking about getting up.

I have tried friendly reminders. I have made sure she took her meds and ate half a banana. I have talked cheerily about All the Good Things About Tuesdays, and made sure she remembers what time it is: time to get out of bed. All to no avail.

Now I am hesitant. I could, of course, remind her again, but that’s not very likely to work, not on a morning like this. I quickly decide to take my chances with the plain truth.

”Mathilda. It’s getting late. You need to get up now. If you stay in bed any longer, you will be really stressed out later. And you don’t like to hurry, do you? I would really like to help you. But I’m not sure how.”

Mathilda makes one of her distinctive noises, the one that sounds like a moan went for a walk in the park, where it met a growl and a wail, and they all decided to go swing on the swings, only now the swings are squeeking too… She hides her head under under the bed cover again.

All of a sudden Mathildas big brother is in the room with me, calm, confident, a piece of chocolate in his hand:

”Mathilda. Hand!” he says.

Mathilda peeks out, discovers the chocolate and is all eyes. She quickly nabs it from his hand. And her head stays above the cover this time.

Now Mathilda is chewing. Big brother smiles at her. Now Mathilda is smiling, too.

”Get down here”, he says, nodding ever so slightly towards the floor. His tone of voice makes those three simple words sound like a secret joke, like something only the two of them could possibly understand.

I quietly walk out of the room. There is really no need for me now, I am mostly in their way. Behind me I can hear Mathilda climbing out of bed, like a tiny squirrel with curious eyes and a bed head. The two of them laugh together.

Once again, I have been taught by a master.

Afterwards, when I tell Mathildas brother how impressed I was, he replies:

”It’s pretty simple, really. All you have to do is take her mind off things. If you make her think about something entirely different, she’ll follow you to the end of the world.”

Gästbloggare: Hur man i sitt yrkesliv hanterar mötet med jävligt jobbiga föräldrar

Jag har jobbat med unga människor i nästan hela mitt vuxna liv. Jag har i mitt arbete också träffat och samarbetat med deras föräldrar. Sedan snart 10 år är jag dessutom själv förälder. Jag har i mitt yrkesliv, och som mamma, stött på en del rätt kontraproduktiva sätt att bemöta föräldrar.

Jag är helt övertygad om att en del av personalen som ger ett dåligt bemötande faktiskt inte vill göra det. Så jag har gjort en lista med några punkter som går att ha som utgångsläge.


1. Ta på dig ansvaret!


Den som är ansvarig kan nämligen förändra saker. Och du har ju ett ansvar här. Det är det du får betalt för. Om föräldern i fråga till exempel påstår att den inte delgivits information om något, så kan du ta på dig det: ”Jag kanske var otydlig, jag ber om ursäkt, men så här förhåller det sig i alla fall”.

Att undvika missförstånd är jätteviktigt. Ta alla tillfällen du kan att träna på att vara tydlig. Föräldrar som ofta missförstår saker är som en gratis kurs för dig i konsten att bli supersvår att missförstå. Jättebra!

Och dessutom: Om du tar på dig ansvaret så känner sig ingen annan utpekad. Människor som känner sig utpekade som den som gjorde fel slutar ofta att lyssna. Och du vill gärna att de ska lyssna. Du hade ju en sak att berätta som du ville att de skulle förstå. Så för att underlätta ditt arbete är det här tipset lysande!


2. Chilla! Det är ju inte du som är arg!


Föräldrar älskar sina barn. De gör som regel allt de kan efter sina förutsättningar för att barnen ska ha det bra. Deras oro är sund, och ett tecken på omtanke.


Föräldrar som är oroliga för sina barn hamnar ibland i affekt. Det är starka känslor som sätts igång när man känner att ens barn är i fara på något sätt. I dagligt tal kallas en sådan förälder för till exempel ”tigermamma”, och då har det en positiv innebörd.

En del människor som jobbar med barn och unga blir då upprörda tillbaka på föräldern. Jag har sett en rektor skrika åt en pappa vars barn hamnat i en hotfull situation, hört kollegor skrika tillbaka åt arga föräldrar, och till och med haft en kurator som skrikit åt mig under ett skolmöte angående min sons depression och skolfrånvaro.

Som professionell kan man aldrig unna sig att förtretad tycka att ”det var ju den andra som började”. Som professionell i ett arbete med människor i svårigheter har du i uppgift att kunna hantera det på ett konstruktivt sätt för att hitta en lösning.


Man behöver faktiskt inte provoceras av en person som av oro för sitt barn uppför sig obalanserat. Man kan försöka ta på sig ansvaret för det man kan ta ansvar för, och se hur man kan hjälpa dem. Ett ”jag förstår att du är väldigt orolig, hur tänker du att vi kan göra för att det ska bli bättre?” är oftast mycket mer produktivt än ett ”NU PRATAR JAG!”. Det är inte du som är arg.

Tänk dig en pappa på en parkering som skriker och knuffar sig fram för att en bil håller på att backa över hans 2-åring. Tänk dig att det kommer en ordningsvakt och slår ner honom för att han ”uppträder hotfullt”. Ingen imponeras av det. Du framstår inte som någon som ”sätter gränser” eller ”tar tag i saker”. Du framstår som ett rövhål. Var inte ett rövhål. Särskilt inte mot föräldrar som kämpar för sina barns bästa. Ingenting blir nämligen bättre av det. Och du som jobbar med barn och unga har ju som uppgift att göra saker bättre. Aldrig sämre.


Bäbisar som hör andra bäbisar gråta har svårt att skilja sina egna känslor från andras och börjar ofta också gråta. Men du är ju vuxen och får lön för att göra ett jobb du eventuellt också har flera års utbildning för. Så du behöver inte göra så. Chilla!


3. Om du inte förstår, fråga! 


Som min sons läkare på BUP sa till socialsekreteraren som skulle utreda min förmåga som förälder efter att skolan gjort ett flertal anmälningar för att de trodde att vi som föräldrar helt missbedömt hur han fungerade: ”För att få en bra bild av barnets mående så brukar vi fråga föräldrarna. De kan oftast jättemycket om sina barn!”


Det låter självklart, men det är inte alltid det. Ju mindre du som personal ägnar dig åt att skuldbelägga, desto större möjlighet har du att få ärliga och konstruktiva svar. 
Om du erkänner föräldrarnas expertis, och kombinerar det med din egen, så kan ni få fram helt fantastiska gemensamma strategier! Du har blivit bättre på ditt jobb, och du har dessutom hjälpt en familj i behov av stöd att hitta ett sätt att göra livet lite lättare för barnet. Det låter ju helt fantastiskt. Och du har möjligheten att göra det!


4. Vad är bäst för barnet?


Ett barn i svårigheter är ett barn som behöver trygghet. Att du som professionell har konflikter med barnets föräldrar skapar stress och oro i deras hemmiljö, och även i den miljö där du har hand om barnet. Det är bland annat därför som så extremt många föräldrar till barn med autism är sjukskrivna för utbrändhet. Det är inte så ofta kopplat direkt till barnet, utan ofta till att ha ett barn i ett samhälle som inte riktigt fungerar för alla. Lite som att bjuda på soppa, och alla envisas med att använda assietter. Det blir en massa extra jobb helt enkelt.

Det är inte så lätt som förälder att ha koll på hur andra barn reagerar på ens barn, deras föräldrar som kontaktar dig, BUP, habiliteringen, skolan och socialtjänsten, och samtidigt ha ork över för att göra sitt bästa för sitt barn. För oss som har barn med diagnoser så är det avgörande om de som är professionella och som vi har kontakt med faktiskt vill vårt barns bästa, och ännu viktigare, att de agerar efter det.


Om du i någon situation ändå bedömer att det bästa för ett barn är att jaga deras föräldrar med negativa kommentarer och skuldbeläggande, så gör för all del det. Men då ber jag dig verkligen att överväga om du verkligen ska jobba med barn. Florist är ett trevligt yrke?



Om du kan tänka dig att följa mina råd så kommer förmodligen antalet jävligt jobbiga föräldrar att minska drastiskt. Som yrkesverksam med barn och unga i svårigheter under ca 20 år, så kan jag räkna antalet sådana föräldrar på ena handens fingrar. Och då har det oftast handlat om rätt svår psykisk ohälsa. Det vill säga en oförmåga.

De andra potentiellt jobbiga föräldrarna har istället lärt mig massor. Dels om hur barn fungerar, men framförallt om hur jag själv fungerar och vad jag kan förbättra.

Om du i ditt jobb med barn och unga ofta stöter på jävligt jobbiga föräldrar så är det förmodligen du som är jävligt jobbig, egentligen. För föräldrar gör så gott de kan efter sin förmåga. Och får du lön för att jobba med föräldrar måste du kunna hantera det. Annars finns det som sagt andra yrken som kanske passar dig bättre.

/Gästbloggare, förälder och stundtals jävligt jobbig pedagog

Det går inte alltid att både göra som man vill och få som man vill.

Morgonens lågaffektiva anekdot handlar om kraften i att förstå konsekvenser:

Nyårsafton har satt all antydan till dygnsrytm i den här familjen ur spel. Men framåt elvatiden är alla ändå vakna och uppe, och jag gör en extra runda för att påminna alla om frukost. Två barn har ännu inte ätit, de går lydigt mot köket när jag frågat dem, och de svarat nekande. Ett av dem med en suck, men tja, sånt är även mitt liv som vuxen; det finns saker jag borde som jag gör med en suck. Helt okej.

Mathilda är dock inte helt okej. Hon sitter på soffan och läser, men även på hennes minimala rörelser kan jag ana att hon passerat stadiet ”hungrig” och nu befinner sig i ”osorterad, retlig och tycker resten av mänskligheten borde emigrera – till månen, för den har ingen atmosfär”.

”Mathilda, har du ätit frukost?” frågar jag henne från några meters avstånd, neutralt och med huvudet bortvänt; jag håller nämligen på med förmiddagsstädningen, eller rättare sagt, den är min täckmantel för att befinna mig där hon är.

”Näe!” svarar hon. Tonen i hennes svar bekräftar mina aningar.

”Okej”, säger jag lugnt och rycker på axlarna. ”Då är det nu du behöver bestämma dig för hur den här dagen ska bli.”

Sedan fortsätter jag tyst med mitt, fortfarande vänd åt ett annat håll, och jag sjunker liksom in i det, mest för att inte frestas att fylla på med fler ord. De jag nyss sagt räckte. Mathilda vet utmärkt väl vad jag menar, men hon tycker inte om det. Därför behöver hon tid att lugna sig, ifred.

Först blir hon arg. Det blir hon så lätt när någon överraskar henne, och det jag just gjorde var att helt släppa frukostfrågan. Det gör jag sällan; för det mesta behövs det inte, och många dagar har vi inte tid.

Dessutom hade jag fräckheten att tala om för henne att det beslut hon fattade skulle få konsekvenser för henne själv. Mathilda avskyr egentligen att vara hungrig. Det är bland det värsta hon vet. Att påminna henne om det är närmast att likna vid en förolämpning, för att tänka på att vara hungrig, det gör henne automatiskt arg.

Sedan hör jag hur hon lugnar sig lite och tänker efter. Jag vet inte hur jag hör det, kanske är det sättet hon andas på? Hon överväger helt klart det jag sagt, vrider på det i huvudet. Men jag vet ännu inte åt vilket håll det lutar. Kanske gick jag för långt ändå, trots mitt neutrala tonfall och mitt helt uppriktiga budskap att hon gör som hon vill, men att hennes beslut kommer att avgöra hur hon mår resten av dagen.

Jag har fortfarande ingen aning när hon plötsligt reser sig ur soffan. Min första instinkt är att akta mig, ifall hon blivit arg igen, men jag hinner inte. Turligt nog är hon inte arg, i alla fall inte på mig. Snabbt går hon förbi mig och ut till köket. Seger, för oss båda!

När jag var kanske sjutton sade min pappa en gång att när vi har att göra med andra människor måste vi ofta bestämma oss för om vi ska bete oss som vi har lust med, eller få som vi vill. Det gäller lustigt nog även oss själva. Och det är en lärdom för livet som är långt viktigare än frukost.

Det finns många tillfällen i livet när det är lämpligt att påminna oss själva om varför vi gör det vi gör, vad som är poängen, och vad följderna kan tänkas bli. Och det finns en del tillfällen då vi behöver påminna dem vi har ansvar för om samma sak.

Bedöm inte vår vardag utifrån julbesöket.

Kära du som hälsar på en familj där det finns barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF), som autism, Tourettes eller ADHD, så här i juletid! Det är klokt att utgå från att inget du ser eller upplever har någon koppling till hur det ser ut i våra familjer när du inte är där, och det inte är december.

December är en tuff tid för våra barn och våra familjer. Besök är ofta ansträngande. Kombinationen innebär att mycket kommer att vara annorlunda än du trott. Det kan se ut på många olika sätt.

Kanske är det svårare och värre än vanligt, med skrik, bråk eller ledsamhet.

Kanske håller barnen och vi vuxna ihop extra bra, och även när det sker med käkarna hårt spända och näven knuten i fickan kan det då se ut som om vi är vilken familj som helst.

Kanske bryr vi oss faktiskt inte alls om att tillrättavisa vårt barn inför dig, eftersom det a) är mycket orättvist mot barnet att försätta hen i en så svår situation och b) bara riskerar att göra allt värre.

Kanske tillåter vi saker du aaaaldrig skulle tillåta, eller avbryter och förbjuder saker som du tycker är helt självklara. (Det här är inte ditt hem. Hantera det.)

Kanske är våra barn bara precis som vi själva var som små, inte behöver de några diagnoser?! (Ledtråd: Det här är vad ordet ”ärftlig” betyder.)

Kanske är det nåt helt annat du reagerar på, eller finner provocerande, eller inte förstår.

Det du med all säkerhet kan räkna med är att det du ser eller tror dig se, inte riktigt motsvarar vår vanliga vardag. För sånt är livet i våra familjer. I synnerhet i december. Och i synnerhet med gäster. Väl mött, ändå!

Sammanhangsförklaring

”Vart ska vi åka?” undrar trettonåringen med det lidande bara en trettonåring kan uppbåda.

”På lillasysters pianokonsert.”

Mitt svar gör honom än mer nedslagen, och jag förstår att en sammanhangsförklaring är på sin plats.

”Jag är säker på att du gärna följer med på konserten när du förstår att det är viktigt för syrran att vi är där. Att vi alla åker får henne att känna sig stolt över vad hon lärt sig och stöttad och älskad av sin familj. Hon blir också mindre nervös när hon ser oss i publiken. Att följa med är ett sätt för dig att visa att du bryr dig mycket om henne”, säger jag, så neutralt jag förmår.

Det är varken ironi eller vädjan, utan en ren upplysning: Så här hänger det ihop.

”Ah!”

Saker den barnsliga surmamman häver ur sig i affekt är verkligen ingen idé att genomföra

Och priset till världens sämsta mamma går till mig, som fräste ”kom så åker vi hem igen då” när barnet inte ville gå in på flöjtkonserten för att det inte framgått att det skulle vara så mycket folk. Eller fler grupper än den hon tränat med. Och dessutom stod det inte konsert utan avslutning i papprena! (Hon uppträder lätt för ett par hundra personer, så det var inte mängden folk, utan alla överraskningar. Något som i sin tur överraskade mig såpass mycket att jag betedde mig mycket okaraktäristiskt.)

Jag återfick fattningen tillräckligt fort för att inse mitt fel och backa. För sånt som den barnsliga surmamman häver ur sig i affekt är verkligen inget jag tänker genomföra. Faktiskt känner jag noll förpliktelse att fortsätta bete mig dumt bara för att jag råkat tappa greppet en sekund. Tjurskallighet är inget jag vill att mina barn ska få för sig hör till att vara vuxen.

Barnet ifråga grät lite, och kramades en stund, och ville inte gå in, fast ville absolut, fast ville inte, fast… Och snorade. Och snöt sig. Och grät lite till. Och gick till slut in (fast hon ville inte, fast jo, fast nej, fast jo såklart, fast nej…).

Med facit i hand hade det varit smartare att åka hem, för ungefär när (det mycket lättkränkta, sic!) barnet gick in började publiken skratta, fast åt något helt annat. Dålig, dålig timing. Småflöjterna spelade plågsamt falskt. Och det var faktiskt INGEN som hade sagt att det skulle vara andra grupper där än hennes träningsgrupp, varför hade ingen sagt det?!

Så snart konserten var slut flydde barnet in på toa och grät, och ville inte ens stanna för pepparkakor och saft. Kvällen räddades av smartpappan, som förordade ett raskt inhandlande av kakor och chips i närbutiken.

Håhåjaja. Inte är det lätt, inte. Varken med starka känslor eller överraskningar.

Harpmagi

Mathilda spelar harpa på musikskolan. Hon har en underbar, makalöst skicklig lärare, en sån där som man träffar enstaka gånger i livet. Vi kan kalla henne C.

Då och då – det vill säga ett par gånger under valfri tiominutersperiod – tappar Mathilda koncentrationen.

”Vi tar början här en gång till”, kanske C säger.

Och Mathilda glömmer bort sig i samma ögonblick och börjar improvisera.

”Nu blev det dags för lite improvisation”, säger C då, som för att benämna vad som händer. Så lyssnar hon uppmärksamt på vad Mathilda gör.

Och ungefär där inträffar miraklet. Plötsligt är Mathildas koncentration tillbaka hos läraren. Hon improviserar lite till. När en liten paus uppstår, ett litet ‘färdig’-ögonblick säger kanske C lugnt:

”Ska vi ta och fortsätta med låten då.”

Och sedan återupptar de övningen. Som om ingenting hänt.

Med några få ord, som inte har något element av tillsägelse eller konfrontation, påminner Mathildas lärare henne om att de fortfarande är tillsammans. Hon skapar en känsla av samhörighet, väntar in rätt ögonblick och leder sedan lektionen vidare. Sammantaget fortsätter lektionen så snabbt som överhuvudtaget är möjligt, eftersom en tillsägelse skulle göra det ännu svårare för Mathilda att avsluta än om hon helt enkelt får en påminnelse och en känsla av färdig. Dessutom slipper både Mathilda och hennes lärare starka negativa känslor, som kanske skulle ta lång tid att falna och skada relationen.

Jag tänker att genom att göra på det här sättet, genom att vara närvarande i vad som råkar hända, lånar C ut lite av sitt fokus till Mathilda. Hon står för den övergripande riktningen, genom att hon inte tappar tråden trots att Mathilda gör det. Och även om hon tappar tråden, tappar hon inte målet: Att de tillsammans ska jobba på Mathildas harpspel. Det målet kräver inte att de i detta nu ägnar sig åt ett visst stycke eller en viss teknik; det finns många sätt att komma framåt.

Hon hjälper också Mathilda med övergången som det innebär att återgå till vad som ska hända, genom att först kroka i Mathildas fokus, ‘joina’, och sedan leda det vidare.

C använder sin koncentration som klätterankare, och samhörigheten som rep. Och därför tappar ingen av dem den utstakade stigen.

Inom budosporter som aikido och jujutsu säger man – grovt förenklat eftersom jag inte är någon mästare i ämnet – att det vettigaste sättet att försvara sig från anfall är att använda motståndarens egen rörelse och kraft. Att inte försöka stoppa den, som i en konfrontation, utan att leda kraften vidare, men kanske i en annan riktning. För att det innebär mindre risk för skada och större chans att lyckas.

Det är en av de filosofier som ligger till grund för lågaffektivt förhållningssätt. Vi vinner sällan på att stoppa saker som vi bara kunde ha riktat om. Konfrontation är sällan nödvändigt, och ofta det farligaste och minst effektiva sättet att lösa en svår situation.

Inom Son-Rise finns den mest exakta termen för det Mathildas lärare gör, det kallas att ‘joina’. I andra discipliner använder vi bredare termer, som medstånd, allians eller relationskapital.

När jag ser det hända kallar jag det magi.

Social interaktion

”Men när mormor och morfar kommer vill jag inte att ni sitter med datorer och mobiler utan jag vill att ni pratar med dem. Annars lär ni inte känna dem. Man lär inte känna människor om man inte umgås med dem” säger jag. Jag använder min det-finns-inget-att-diskutera-jag-har-rätt-röst för att riktigt understryka att jag menar allvar.

Alla barnen hummar med, utom Hannah som sårat säger:

”Vadå lär känna? Vi känner dem ju. Det är vår mormor och morfar!”

”Lär känna som i vet mer om dem” säger Mathilda. ”Till exempel: vad har mormor för favoritfärg?”

”Röd. Den var lätt.”

”Jaja, vi fattar, du känner mormor och morfar”, svarar Mathilda surt. Hon var inte beredd på att bli överbevisad, och hanterar överraskningar dåligt.

”Okej, alla utom Hannah det sociala geniet lyssnar nu” skjuter jag in, innan de hinner dra igång ett gräl.

Hannah blir nöjd och jag fortsätter:

”När mormor och morfar kommer vill jag att ni pratar med dem. Ni får inte bara sitta med datorer, plattor eller mobiler. För jag vill att ni ska lära känna dem.”

”Oh no, social interaction!” utbrister Samuel på oklanderlig 1800-talsengelska. ”Quickly Noah, hide! This is what the space under kitchen tables are for!”

#närAllasMedicinGårUrSamtidigt

Mästare

Hela familjen är uppe och igång, alla utom Mathilda, vill säga. Hon har fått sin medicin. Hon har fått nåt litet att tugga på, så att hon inte ska må illa innan frukost. Men hon gör inga ansatser att klättra ner från sin säng.

Jag har en plan för våra mornar, utöver morgonmedicin och försiktigt dagsljus. Den börjar med en enkel påminnelse. Efter en eller två påminnelser till i vänlig ton kommer ”lock och pock”.

Det är då jag påminner om vad hon ska göra idag, förklarar sammanhanget (vad klockan är, vad som ska hinnas med, vad som måste göras nu för att dagen ska funka) och jobbar med känslorna (pratar om nåt som påminner om hur rolig dagen brukar kännas).

Allt levereras i små munsbitar, med lagom långa pauser emellan (5-10 minuter), så att det inte känns tjatigt, men också så att hon inte hinner somna om. Att humor och fingertoppskänsla är centrala inslag behöver väl knappast påpekas.

Men nu är vi förbi lock och pock. Tiden tickar på, flickebarnet ligger fortfarande i sängen, och hon har till och med huvudet under täcket.

Efter viss tvekan – härifrån finns ett par olika vägar att välja – bestämmer jag mig för att nästa steg får bli öppna kort.

”Mathilda”, säger jag ”Det börjar bli ont om tid. Du behöver gå upp nu. Om du ligger kvar i sängen längre blir det väldigt stressigt för dig sen. Och du gillar ju inte stress. Jag vill gärna hjälpa dig. Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra.”

Mathilda gnällgrymtar och drar täcket längre över huvudet.

Plötsligt står storebror i rummet bredvid mig. Han langar fram en bit choklad och säger lugnt:

”Mathilda. Hand!”

Mathilda kikar fram och hennes ögon blir stora när hon får syn på chokladbiten. Nu nappar hon åt sig den. Men hon drar inte upp täcket helt över huvudet igen.

Mathilda tuggar. Storebror ler. Nu ler Mathilda också.

”Kom ner”, säger han, och gör en lätt huvudrörelse.

Hans tonfall får det att låta som ett hemligt skämt, något som bara de två förstår.

Tyst lämnar jag rummet. Min närvaro bidrar inte med någonting nu, jag är mest i vägen. Bakom mig hör jag Mathilda klättra ner ur våningssängen, som en liten ekorre med nyfikna ögon och morgonburrigt hår. Barnen skrattar tillsammans.

Undervisad av en mästare.

Morr

Höstterminens första förkylning slår tydligen till obevekligt: fyra av sex har gått från ”som vanligt” till ”tål inte ljud och orkar inte sitta upp” på i genomsnitt tre timmar…

Att få besked från Mathilda är särskilt svårt. Men, som hon sade igår när hon fortfarande pratade, ”jag har fått lära mig att det är hövligt att varna innan man hugger, så först gnäller jag, sen morrar jag, sen bits jag”.

Av uppenbara skäl lämnade mamman rummet vid morrandet.

Not my circus, not my monkeys

På tåget har jag såklart på mig brusreducerande lurar, men efter ett tag börjar jag lägga märke till en sorts skärande pulser som uppenbarligen inte hör till det jag lyssnar på. Till min stora irritation upptäcker jag att problemet består av två tonårstjejer som spelar hårdrock, på mobiltelefonen (bara det borde vara straffbelagt), högt, mitt i den fullsatta tågvagnen. Dessutom pratskriker de och skrattar gällt. Passagerarna börjar vrida på sig i sina stolar, för att lokalisera oljudet. Det är tydligt att tjejerna själva är helt omedvetna om hur många tågtabun de lyckats bryta.

Själv sätter jag på mig mina hörlurar igen. Not my circus. Not my monkeys. Men ni vet när man har börjat höra ett ljud, och inte kan o-höra det igen? Det är kört. Helt kört. Baslös hårdrock, ackomanjerad av gälla fnitterröster, skär igenom allt. Det kan mycket väl vara en av modern tids mest kraftfulla uppfinningar, i klass med laser. Eller nåt.

Så jag börjar tänka ut sätt att säga ”Alltså, det här är inte okej”, som inte är alltför otrevliga, men ändå skarpa nog att få tyst på eländet. Uppenbarligen är jag stressad, för att tänka går inte så bra. Jag svävar ut till saker som ”I Tokyo pratar folk inte ens i mobiltelefonen på pendeln”.

Då händer det. Kvinnan i sätet bredvid mitt reser sig, går fram till flickorna och säger vänligt:

”Ursäkta. Kan ni sänka ljudet?”

”Absolut!” vrålar den ena. Och sänker ljudet.

Justja. Det var så man gjorde. Man behöver inte ha en vattentät plan för att inleda kommunikation; för det mesta räcker det att be snällt och invänta svaret. Man kan förutsätta medstånd.

Jag börjar skratta tyst för mig själv. Medpassagerarna undrar antagligen varför. Jag hoppas det inte stör dem alltför mycket.

Samarbetsvägen har två diken: ”Jag faller platt” och ”Det måste bli som jag tänkt”

En del barn är nejsägare till sin natur. De säger nej av bara farten. Om jag som vuxen vägrar tillbaka, har jag inte gett barnet några strategier alls. Hen kunde redan vägra. Hen behövde inte lära sig det.

Inflexibla barn behöver flexibla förebilder. De behöver skickliga lagspelare. De behöver få se och träna på en hel palett av strategier:

Vid sidan av samarbetsvägen framåt, den som de här barnen har så svårt att hålla sig på, finns två diken. Det ena heter ”jag lägger mig platt” och det andra heter ”jag har fastnat, och det måste bli som jag tänkt”. Det ena diket, kravdiket, har de här barnen väldigt lätt att hamna i. Därför hjälper det föga att vi som vuxna också kör ner i det. 😉 Det andra diket, total eftergivenhet, är inte heller så meningsfullt, det duger bara till tillfällig vila.

Om vi vill hjälpa barnet att träna på den svåra väg som heter samarbete, är det där vi måste befinna oss. Och barn som har en inbyggd vrångbroms behöver mer än alla andra lära sig strategier för att undvika onödiga dikeskörningar.

Uthållighet är en tillgång i livet, men tjurskallighet är det inte. Vi ska hjälpa viljestarka barn att växa upp till beslutsamma, uthålliga vuxna. Det gör vi genom att ge dem strategier för att hantera sig själva.

Dela gärna!

Kepsförbudet är en faktafråga, inte en åsiktsfråga

Och där kom skolans ordningsregler hem i ryggsäcken, med det puckade, kontraproduktiva kepsförbudet. Efter många år av ”okej älskade barn, jag ska inte bråka om det” har jag nått min gräns.

När ska Skolverket agera? Och ska det verkligen behövas? #rorinteminkeps #rörinteminkeps #skola

(Här berättar jag lite mer om vad vi vet om avskärmning och intrycksallergi idag: https://www.dropbox.com/s/y73vn9qejjqj6b8/Kepsf%C3%B6rbud.mp3?dl=0 )

Uppdaterat: Här är det färdiga brevet

Hej!

Jag har återigen fått lappen om skolans ordningsregler, med de diskriminerande passagerna om ”ingen huvudbonad inomhus” osv. Den kan jag av naturliga skäl inte låta mitt barn skriva på.

”Kepsförbudet” innebär nämligen en ren diskriminering mot personer med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och/eller neurologisk sjukdom. Dessutom är det en föråldrad, kontraproduktiv regel, som faktiskt sänker studieresultaten, stjäl undervisningstid och inte bidrar till ökad studiero.

Det här är inte en åsiktsfråga; fakta struntar helt i vad vi tycker. Forskning och beprövad vetenskap visar tydligt att förbud mot huvudbonad i skolan:

1. Diskriminerar funktionsnedsatta. Man kan argumentera att den som har medicinskt behov av huvudbonad naturligtvis är undantagen reglerna. Men varför ska personer som behöver skärma av vissa synintryck pekas ut via skolans ordningsregler? Och hur ska en elev utan någon särskild diagnos bevisa sitt behov? Vore det inte bättre att göra miljön lika tillgänglig för alla?

2. Inte har någon påverkan på ordningen, men däremot stjäl tid från undervisningen. Man har tittat på vad som händer med ordningen i klassrummet när kepsförbudet tas bort. Svaret är: Inte mycket. Ungefär samma elever bär huvudbonader som tidigare, i ungefär samma utsträckning. (Matsalen förvandlas inte till ett brinnande inferno och korridorerna håller för den extra vikten av huvudbonadernas eventuella väta.) Däremot upplever många lärare att det sparar tid och kraft att kunna ägna lektionsstarten åt undervisning, i stället för huvudbonader.

3. Är ingen hygienfråga. Tvärtom förväntas många personer som arbetar i labmiljö eller storkök ha mössa eller liknande av just hygienskäl. Vårt hår är nämligen en betydligt större smittohärd än våra kläder.

4. Är föråldrat. Hur många vuxna kan idag redogöra för varför just vi i Sverige betraktat avsaknaden av (manlig*) huvudbonad som en respektfråga? Samhällsregler ska ha en samhällelig funktion, annars är det enda vi lär våra barn att de inte behöver tänka själva. Den dag vi återinför huckle för alla gifta kvinnor, kombinerad brud- och begravningsklänning samt lagen om straff för alla som inte odlar höstrovor, ska jag med glädje hälsa även förbud mot huvudbonad i svensk skola som nåt meningsfullt. Men i vår tid fyller det ingen funktion.

5. Ger lägre studieresultat. Vi vet genom forskning att kanske så många som 10-15% av eleverna ”tänker bättre” när de får skärma av sig, till exempel genom huva eller keps. Det handlar inte enbart om ökad koncentration, utan även om förbättrad kognition och uthållighet, när hjärnan belastas mindre av irrelevanta intryck. Att skärma av en del av synfältet är ett snabbt och billigt och enkelt sätt att skapa bättre fokus vid svåra uppgifter. De här eleverna får därför de facto sämre studieresultat av en kepslös skola.

I 12 år – varje år jag haft barn på den här skolan – har eleverna uppmanats att diskutera förbudet mot huvudbonader. Men inget har hänt. Eftersom det inte fungerat att vänta och se kommer här i stället raka puckar:

Kepsförbud är en strukturell diskriminering och har därför inget i svensk skola att göra. Jag kan inte med gott samvete uppmuntra eller ens tillåta mitt barn att skriva under ordningsregler som förespråkar sådant. Inte heller kan jag föreställa mig att någon av er vill förespråka sådant, i alla fall inte som princip. Tvärtom har ju vår skola gjort sig känd för ett stort engagemang kring arbetsro, likabehandling och inkluderande lärmiljöer.

Visst är det väl dags att modernisera ordningsreglerna, så att de stämmer överens med vad vi vet idag, i stället för vad någon trodde på för många decennier sedan?

Glada hälsningar

Tina Wiman, författare och funktivist som bl a utbildar om hjärnan

*Kvinnor, däremot, förväntas enligt samma svenska/europeiska tradition inte ta av sig några huvudbonader alls, utom i sitt eget hem. Jag vet inte vad du känner; själv är jag inte vidare pigg på att föra vidare den typen av samhällsvärderingar till mina barn.