Category Archives: Lågaffektivt bemötande

Ska jag verkligen säga förlåt när det inte var mitt fel?

Kvällens lågaffektiva tanke handlar om att be om ursäkt. Ska vi verkligen säga förlåt, när vi inte gjort nåt fel, bara för att personen vi har ansvar för blev ledsen eller upprörd?
 
Ja. Om vi vill behålla eller stärka vår relation, om vi vill inbjuda till samarbete och skapa medstånd, ska vi definitivt, utan undantag be om ursäkt när vi gjort nåt som blev fel.
 
Varför?
 
Om vi inte menade att nåt skulle bli fel ber vi om ursäkt, för att det ju inte var meningen. Några exempel: ”Ursäkta att jag gjorde dig ledsen. Jag är ledsen att du blev upprörd. Förlåt, det var inte meningen.”
 
Om vi faktiskt hade för avsikt att göra nån upprörd ber vi om ursäkt, eftersom vi menade det. Det är det enda rimliga alternativet. Vi kan fortfarande använda samma ord, det kan rentutav vara bra att ha några fraser som vi alltid kan gripa efter. Men ibland behöver vi bre på lite extra. Då kan vi till exempel säga saker som: ”Det där blev inte bra, förlåt. Nu gjorde jag ju helt fel, ursäkta. Men nej, förlåt, det där var ju bara jättedumt.”
 
Om vi inte gjorde nåt alls, men ändå får klä skott för verkligheten – det kanske handlar om saker som att solen går ner på kvällen, att människor måste äta, att det inte finns några små kundvagnar kvar i affären eller att kakor personen ätit är just uppätna – ber vi inte om ursäkt alls. I stället validerar vi; ett supersmart trick! I stället för att smälla tillbaka kritikpucken lika hårt som den kom, pilar vi över till den andres målbur och står aktivt på samma sida:
 
”Ja, oj, vilken besvikelse! Jag fattar att det känns jättetrist. Nej, det här känns ju verkligen inte kul. Oj vilken dålig överraskning! Verkligt irriterande! Så synd om dig som har världens dummaste förälder (läs: mig).”
 
I många böcker om LAB kallar vi det här ”förlåt-metoden”. 😀 En ursäkt säger inte att jag gjorde fel. Den säger ”jag är ledsen att det blev fel för dig. Det tar jag på allvar, och jag ska försöka se till att det inte händer igen”.
 
En ursäkt är inte att vara underdånig. Vi ska inte vara underdåniga, det sysslar vi inte med inom LAB. Inte heller är det en statusmarkör. Tillit är något vi förtjänar. Att som ledare, ansvarig, förälder, be om ursäkt är att ta både personens känslor, relationen och sitt ledarskap på allvar. Att inte be om ursäkt eller engagera sig i maktkamp kring vem som ska be vem om ursäkt är att förlora trovärdighet och auktoritet.
 
En klok ledare kan inte ägna sig åt vare sig att kontrollera eller kontrolleras och samtidigt behålla ansiktet; de två förhållningssätten är oförenliga. I stället jobbar vi med medstånd: ”Jag bestämmer över mig, du bestämmer över dig, och jag ska hjälpa dig att bestämma dig för att gå med mig, eftersom jag vet mer om hur vardagen fungerar!”
 
I en medståndsrelation visar jag med mitt eget beteende hur vi beter oss. Det betyder att jag inte kan villkora min ursäkt, och bara ge den när du lugnt, logiskt och utan  provocerande beteenden ”förtjänar” den. Eftersom jag – om jag är ansvarig – har mer makt över din vardag än du har över min, är det jag som måste föregå med gott exempel. Eller som min sanningssägande fjortonåring en gång uttryckte det:
 
”Att hon beter sig illa betyder inte att du behöver göra det. Faktiskt betyder det nog bara att det är ännu viktigare att inte svara med samma mynt.”
 
Att be om ursäkt är kort sagt ett sätt att säga: ”Vi två står på samma sida”.
När vi använder den så, är förlåt-metoden supereffektiv. Och snabb! Med några enkla ord och ett sakligt, bara lagom beklagande tonfall (kom ihåg att känslor smittar, det går att bre på för mycket med beklagandet eller skulden!) kan vi reparera sånt som gick snett innan det hinner eskalera. Samtidigt som vi skapar nytt förtroende och fördjupar vår relation. En quick-fix som funkar, både nu och på sikt!
 
Det är bara att gratulera dig som har fått tillfälle att ärligt säga:
 
”Oj. Det där blev ju alldeles fel. Förlåt!”
 
Grattis till ett väl förvaltat ledarskap!
Annonser

Tråkdöden by att-göra-listor, delkrav och PERMA

En insikt som tagit år att formulera: orsaken att vad som helst blir mördande tråkigt, så fort jag skriver ner det på en att-göra-lista är att uppgiften då frikopplas från sin egentliga mening, och att när jag ska göra saker i en förutbestämd ordning frikopplas de från min superkraft: känslostyrkan. Så fort jag inte gör det jag råkar ha lust med för tillfället måste jag i stället luta mig mot mina haltande exekutiva förmågor… Från superfokus till wait whut. Det är klart att det blir svårt!

Lösningarna på detta dilemma är flera och blandade. Men i huvudsak handlar de om att se till att listobjekt är logiskt organiserade, skapar flow och går att starta eftersom de innehåller referenser till mening och mål. Ungefär som min kvällspåminnelse i mobilen: ”imorgon bitti vill du ha sovit åtta timmar”.

Utöver det måste jag också ha tid att få vara oorganiserad. Dels för PERMA-effekterna, och dels för att jag kan få väldigt mycket gjort på mitt lite bakvända ADHD-vis. Bara jag får göra det i min egen ordning, driven av lusten att verka.

Den längre förklaringen:

Jag tänker att i varje krav, i varje sak som ska göras, finns många delkrav. Att slänga in en tvätt i tvättmaskinen innebär inte bara krav på fysisk rörlighet eller kunskap om tvättsortering, program och tvättmedel etc, utan även en massa annat. Till exempel behövs tid, tidsuppfattning och förmågan att dela upp tid. Man behöver komma ihåg att det ska göras, tillräckligt länge. Man behöver kunna starta, faktiskt göra det, inte bara tänka på det. Man behöver känna sig tillräckligt motiverad för att få det gjort.

Motivation i sin tur kan bestå av olika saker. Ofta består det av en förståelse för orsak och verkan, både i tid och funktion: ”om jag tvättar idag kan jag ha min favorittröja imorron, och det passar extra bra eftersom jag ska träffa vänner då”. Eller: ”om jag inte tvättar idag blir det inte gjort förrän på onsdag, och det är för sent, då blir inte idrottskläderna tvättade efter fotbollsträningen utan ligger och stinker”. Motivation kan innehålla element av saker vi vill uppnå eller undvika.

Men den typen av motivation bygger på en välfungerande minnesupphämtning. Att vår hjärna kan leverera rätt information, i rätt tid, så att vi kan fatta relevanta, rimliga beslut. Många personer med NPF har en avvikande minnesupphämtning, ibland på flera olika sätt.

Om vi inte ens kommer att tänka på tvätten, då har vi mycket liten möjlighet att fatta kloka beslut kring den. Om vi tänker på tvätten, men inte kommer ihåg att det var imorron vi skulle träffa vänner, eller inte kommer ihåg att just den där tröjan ligger i tvätten OCH att vi ville ha just den, då får vi för få ledtrådar av sammanhanget för att vi ska tvätta.

Vi måste också kunna ha en hyfsad tidsplanering, kunna lägga ut vad som ska göras över den tillgängliga tiden, och komma fram till att om tröjan som inte kan torktumlas ska hinna torka, då måste vi tvätta nu, för att den ska hinna hängtorka, för om vi gör det senare hinner vi inte ta ur tvätten och hänga upp den och… Tidshantering och förmågan att skapa en tidsplan i huvudet är starkt kopplad till saker som arbetsminne, central koherens och tidsuppfattning.

Utöver att vi måste minnas saker måste vi också kunna använda våra minnesfunktioner till att värdera dem känslomässigt. Det måste kännas tillräckligt viktigt här och nu, för att vi ska agera. Vi måste kanske till och med på lång sikt kunna se hur detta vi ska göra nu stämmer överens med våra långsiktiga mål och värderingar.

Känslan av hur viktigt något är skapas också genom en jämförelse med det vi håller på med just nu, eller vad vi skulle kunna göra i stället. Käkar jag glass i den första varma vårsolen, då känns tvätten kanske långt borta, inte så viktig. Men om alternativet är tvätta kläder eller plugga till trist tenta, då kanske hela tvättstugan blir omorganiserad, av bara farten. ;) När vi ska väga olika alternativ mot varandra krävs en hel mängd överväganden, en ganska hög nivå av kognition. Vad är viktigast just nu? Hur får jag in både viktiga och akuta saker under dagen? När ska jag göra vad?

Vi måste också klara av att hålla trådar av instruktioner och på varandra följande sysslor i huvudet. Det hjälper inte att gå in med tvätten i tvättstugan, om vi i nästa ögonblick upptäcker att stövlarna som vi skulle ha lagat inte är klara, och far iväg med dem till ett annat rum…

Det krävs också att vi faktiskt har förmågan att ta tag i saker, och att vi kan vara uthålliga när saker inte går som vi tänkt. Alla har vi nog ”tittat på bara ett avsnitt till”, i stället för att göra det vi borde. Händer det mest hela tiden, då kommer livet inte att räcka till det som borde göras. Och när stressen ökar blir vi betydligt sämre på både start/stoppsignaler till oss själva, och på uthållighet.

En annan komponent i vår motivation är lustfylldhet. Saker vi helt enkelt njuter av, medan vi gör dem. Vi gillar att äta god mat. Vi tycker kanske om att duscha länge, fast vi hade problem att komma in i duschen. Vi fastnar lätt i att läsa en god bok, eller att prata om fotboll, eller att snickra, eller att… Det som vi finner nöje i, har en egen attraktionskraft. Om jag gillar min tvättstuga är sannolikheten att jag befinner mig där tillräckligt länge för att faktiskt tvätta betydligt större. Många gånger styrs vi människor av små saker. Saker som kan verka obetydliga kan revolutionera beteenden.

Ytterligare andra komponenter av motivation kan handla om att det liksom känns bekvämt att fortsätta med nåt, bara vi börjat. Oavsett om man gillar att diska eller inte så fortsätter många till slutet, för det är lite bökigt att avbryta. Det kan handla om att vi känner att vi är igång, på gott humör, och då är det plötsligt enkelt att ta tag i nåt som förut var svårt. Det kan handla om att vi följer våra impulser, nämen hjälp så köksfönstret ser ut, jag torkar det lite snabbt, för så här kan det ju inte se ut…!

Så det finns många trådar som ska dras i, mycket som ska falla på plats, för att hjärnan ska göra rimliga bedömningar av vad jag ska göra, här och nu. Och därför behöver de allra flesta människor en del strategier, saker som minneslistor, rutiner, påminnelser om långsiktiga mål (beach-2018-fotot på frysen och ”INGEN GLASS!!!” i inköpslistan…).

Men har man specifika svårigheter i bara några av de förmågor som krävs för att alltihop ska flyta, då har man inte lika många motivationsfaktorer som andra, eller de är inte lika lättillgängliga. Och då kan något som man gillar att göra egentligen, kännas trist, meningslöst och jättesvårt att komma igång med, för att hjärnan inte är med.

Många gånger pratar vi människor emellan om att ”bara göra”, eller att använda vår viljestyrka. Men viljestyrkestartmotorn är väldigt överskattad. Oftast är det annat än viljestyrka som gör att vi människor gör det vi gör, och viljestyrka är en uttömlig resurs, den tar så att säga slut om vi använder för mycket under för kort tid, och måste fyllas på igen genom att vila vår aktiva vilja. För att vi i längden ska kunna använda oss av viljestyrka för att starta att-göra-bilen, måste generatorn fungera. Batteriet måste fyllas på med ny energi. Det är här som PERMA kommer in i bilden.

PERMA är en akronym på engelska, som ganska lätt låter sig omvandlas till svenska. Inom den positiva psykologin, lyckoforskningen, säger man att människor behöver fem saker för att uppleva lycka och må bra i livet:

Positiva känslor,
Engagemang,
Relationer som är positiva
Mening, i ett vidare perspektiv
Att lyckas (accomplishment)

Har man till exempel som jag har, ADHD, då kommer en hel del saker som ”måste” göras, och som man vill göra, att innebära rejäla minusposter i energibudgeten. Jo, jag gillar att duscha och kan duscha länge, men till skillnad från min man kommer jag inte ut ur duschen fylld av ny energi, jag kommer ur den uttömd. I många år sade han till mig: ”Ta en dusch, så känns det bättre sen”. Men det gör inte det. Det känns sämre. Efter en dusch måste jag ha tid för återhämtning. Det laddar ur mina batterier så till den grad att jag behöver vila för att ladda. För så små är mina batterier till det exekutiva superpacket i hjärnan.

Samma sak gäller för mycket här i livet. Som att göra saker från en lista, utan att känna flow, vilja, mening eller ”bli färdig”. Det är inte ett effektivt sätt för mig att jobba på, för en lista innebär ofta, som jag sade förut, att jag kopplar loss grejer från ”hur de hör ihop med vad jag vill i slutänden”, och att jag aktivt ska starta saker, med viljestyrka, utan att känna vare sig lust, mening eller annan motivation. För att min motivationstranslator är lite halvglapp.

Men när jag får göra saker på mitt eget sätt som de faller mig in, då kan jag följa mina impulser. Det kan verka rörigt för en utomstående, men då får batteripacket vila, och det kan vara nödvändigt. Ofta kan jag hamna i en känsla av flow, jag kan dra nytta av min lust, få positiva känslor, odla relationer och uppleva att jag lyckas. Kanske med ”fel” saker, sett till att-göra-listan. Men med saker som gör att jag orkar följa den där listan andra tider på dagen. PERMA är en bra beskrivning på det som ger kraft.

Jag har en sämre motivationstranslator än andra. Det betyder att jag kanske inte upplever PERMA-aspekter i det som ”måste” göras, och att saker som borde kännas meningsfulla inte gör det. Därför måste jag ha mer PERMA i andra delar av mitt liv.

Mors dag

För länge sedan hade vi en liten ritual, några fraser vi upprepade varje gång jag och småbarnen skulle in på en affär, gå på ett nytt ställe eller vara någon annanstans där det var viktigt att vi höll ihop, så att ingen kom bort.

”Vad är barnens jobb?” frågade jag.

”Att följa efter mamma!” svarade barnen.

”Vad är mammans jobb?”

”Att visa vad barnen ska göra.”

Idag är det mors dag. Och jag vaknade och tänkte på den där lilla ritualen. Mitt jobb är ju fortfarande är detsamma. Att i handling, ord och exempel gå före och visa vägen. I det vardagliga, lilla, och i det långsiktiga, stora. Och det är ett häftigt och underbart jobb!

Kloka beslut

”Nänä”, säger mamman. ”Ni är tillräckligt gamla för att veta vad som gäller. Klä på er pyjamas nu. Jag tänker inte säga till igen.”

Ett par av barnen suckar högljutt.

”Ja, för min del kan ni låta bli att ta på er pyjamas, jag struntar i vilket. Men den som ligger där i natt i dagkläder och vrider sig i sängen och inte kan sova, den struntar nog inte i det”, säger mamman. Lugnt, avslappnat och ultratydligt säger hon det.

Barnen reser sig och går till sina rum för att hämta pyjamasar.

Den lågaffektiva aspekten är inte ordvalet; ordvalet är till för att passa ett par autistiska barn i tidiga tonår, som mycket väl vet hur man gör, men inte alltid kommer på varför i stunden. Därför krävs tydlighet och att man är mycket, mycket rakt på sak.

Den lågaffektiva aspekten är att kunna leverera ovanstående utan att vare sig vara eller låta upprörd, utan snarare ha glimten i ögat. DET är knepet.

Det lågaffektiva förhållningssättet handlar inte om att fega inför faktum, även om vi ibland väljer bort vissa strider av budgetskäl, och alltid väljer bort krav som personen inte kan klara. Det handlar om helt andra saker. Relationskapital. Att säga det man menar. Att lära barnen principerna för livet, så att de blir i stånd att fatta kloka beslut.

Om det här med vila, eller ”ska man verkligen få sitta vid datorn hela dagen”???

Grejen är att mental/psykisk vila är olika saker för olika människor. Några vilar i träning, till exempel. Medan andra människor gör åt psykisk energi så fort de ska koordinera sina rörelser. Några vilar i att spela. Medan andra blir stressade. Några vilar i att slösurfa eller titta på TV, det är typisk vila för de exekutiva funktionerna, man behöver inte välja en massa osv. Medan andra blir rastlösa och kanske till och med trötta. Några behöver röra sig för att vila, andra är för trötta för att röra sig om de inte får vila först…

Det finns inte ett rätt sätt, utan vi måste fundera över vad det är för vila som behövs. Vila från intryck? Vila från socialt samspel? Vila från val och beslut? osv osv.

Ibland kan en aktivitet ge vila på några sätt, men ta energi på andra. Sociala medier ger kanske en person rätt mycket vila från beslutsfattande, man surfar runt lite som man vill. Fast samtidigt är det socialt krävande, och även språkligt. Och det är också en aktivitet som ofta är stillasittande, vilket för nån kan skapa rastlöshet och sämre fungerande.

Jag känner människor som mår jättebra av egen tid med datorn eller bokhögen, timme efter timme. Jag känner också människor som mår jättebra av samma sak, fast bara nån timme i taget, och som blir trötta, arga och sura om de inte rör på sig rent fysiskt tillräckligt ofta. Som behöver varva de lugna aktiviteterna med rejält fysiskt spurtande.

När man funkar på ett annorlunda sätt måste man också vila på annorlunda sätt. Och exakt hur, det måste vi klura ut för varje person.

Kontrollfreak

”Jaha, var N i skolan igår?” frågar jag Mathilda, där hon sitter i sin säng och mornar sig. Jag vet att hon saknat N när hon inte varit i skolan.

”Mmmmm”, svarar hon och ser glad ut.

”Hade ni roligt?” säger jag.

Mathilda rynkar irriterat ihop ögonbrynen.

”Men mamma, jag MINNS INTE!” säger hon, med tonfallet som låter som ilska, men som bara betyder ‘nu blev det för svårt’.

Utan att tänka på det har jag plötsligt tagit flera steg bakåt, ända ut i hallen. Så invand har alltså den lågaffektiva metoden blivit.

”Det är ok”, säger jag, neutralt med bara en liten, liten aning av tröst i rösten. Betydligt mindre än med något annat av våra barn. ”Du behöver inte minnas. Jag menade så här: Pratade ni med varandra, och hade trevligt, och kanske skrattade lite, och var glada över att vara tillsammans, nån gång under dagen? Jag menade inte att fråga om allt ni gjort i detalj.”

”Ja, det hade vi”, säger Mathilda, från sin säng.

”Så bra”, säger jag, och gör något annat i några minuter. Innan det är dags att starta om den här morgonen. Utan att begära detaljerad information om mänskliga mellanhavanden från gårdagen, som nåt annat kontrollfreak.

Det svåraste

Mathilda skriker till och kommer springande från vardagsrummet. Hon kurar ihop sig, som om hon vill bli en liten boll.

”Vad är det Mathilda?” frågar jag.

”Fluga”, piper hon fram, uppenbart stressad.

Det här är en sorts betingad fobi, kan man säga. Mathilda har aldrig tyckt om insekter, men hennes lillebrors verkliga panik vid åsynen av flugor och andra småkryp har inte gjort det hela bättre.

Jag tar ett djupt andetag och gör något svårt.

”Mathilda. Jag är säker på att du kan befinna dig i ett rum som har en fluga i sig”, säger jag, neutralt, närmast nonchalant. ”Flugor brukar inte vara överdrivet intresserade av människor. Du kan troligen sitta och göra det du gör i vardagsrummet, fast det finns en fluga där. Om du verkligen störs av den kan du dammsuga upp den. Men flugan lämnar nog dig ifred, bara du lämnar den ifred. ”

Mathilda suckar och släpper ner axlarna.

”Ja”, säger hon.

Så går hon tillbaka till vardagsrummet. Inte precis tvekande. Men vaksamt.

Och jag, jag vill så gärna befria henne från världens alla flugor. Jag vill rusa upp och tömma i alla fall vårt vardagsrum från alla sexbenta inkräktare. Det gör ont i mig att se henne kämpa så. Det finns ingen smärta en förälder kan utsättas för som ens kan jämföras med att se ens barn lida.

Men jag biter ihop käkarna, tvingar mig själv att stanna i min fåtölj och låter min dotter upptäcka att hon är modig, stark och kompetent. Att hon klarar av att hålla sig lugn, på egen hand. Och att flugor för det mesta struntar i människor.

I många år tror vi att föräldraskapets största utmaning är att bära våra barn genom livet. Sedan upptäcker vi att det är betydligt svårare att släppa iväg dem på egna ben.

Det tar bara någon minut innan Mathilda är helt inne i sin bok igen.

Otydlighet

”Gå ut till bilen du, så blir det mindre trångt i hallen för Mathilda, så blir hon mindre stressad”, säger jag.

Det är inte det att vår hall är liten, det är bara det att Mathilda har en sån morgon när hon inte kan bestämma sig, och ändå har svårt för att låta någon annan bestämma. En sån morgon när hon redan bytt byxor två gånger. Och då är vilken hall som helst för trång, för två vuxna och en gänglig tonåring.

Pappan nickar instämmande och går ut. Jag får på Mathilda jackan, hämtar midjeväskan som vi glömt, Mathilda krånglar av sig jackan, på sig midjeväskan, och på sig jackan igen. Sade jag att hon har nya stövlar också? Hon har nya stövlar också. Och det är pollen i luften. Hon har sovit dåligt, och i helgen hade hon ont i halsen, och…

Äntligen är vi klara. Jag öppnar ytterdörren och kramar Mathilda hejdå.

”Älskar dig hjärtat, ha en bra dag!” säger jag. Med samma tonfall som alltid, trots att hon kanske rent strikt inte behöver det, längre. En sån här dag är det lika så bra, tänker jag.

Där utanför står pappan och sopar rent stenläggningen från vintergrus. Den sista snön försvann under gårdagen. Själv ska jag jobba hemifrån, och det är pappans tur att köra Mathilda till skolan.

”Sätt dig i bilen och spänn fast dig”, säger pappan, och fortsätter att sopa grus.

Mathilda står kvar. När hon måste välja mellan det hon ser och det hon hör, väljer hon ofelbart det hon ser. Pappa är kvar. Alltså står hon kvar.

”Gå till bilen, Mathilda!” säger pappan.

”Men kom då, pappa!” gnäller Mathilda.

”Gå till bilen har jag ju sagt!” säger pappan.

Mathilda står kvar, som förlamad, och tittar bedjande på pappan. Men han är helt inne i att sopa grus. När pappan blir stressad fastnar han lätt i såna saker.

Nu blir jag irriterad.

”Mathilda kan inte leda, hon måste följa. Så du måste gå till bilen först. Sluta sopa”, säger jag. Onödigt skarpt.

Pappan suckar. Han vet ju egentligen att det är så här. Han sopar bara lite till. Sedan går han mot bilen. Och Mathilda följer lättat efter. När hon är halvvägs mot bilen vänder hon sig om och vinkar, precis som varje dag.

För Mathilda kan inte leda. Hon måste få följa. Hon måste se någon gå mot bilen, innan det liksom klickar till i hennes huvud och hon förstår: Vi är på väg till bilen!

Kanske handlar det om sammanhangsförståelse. Kanske om exekutiva funktioner. Kanske blir det bara tydligare när det syns, men hursomhelst är det så här det är. Säger man ”Gå ut genom ytterdörren” medan man själv skyndar sig in i köket för att hämta väskan, då står hon stressad och förvirrad kvar. För otydligheten i att säga en sak och göra en annan är för svår för henne att hantera.

Så är det för många barn. Ändå säger vi vuxna alltför ofta saker som ”ta på dig ytterkläderna” eller ”kom och ät”, medan vi själva går åt ett annat håll.

Vi kan inte satsa på ”ingen affekt” för då sker ingen inlärning

Inlärning sker bara i gränslandet mellan vad vi kan och inte kan, och därför kan vi inte alltid satsa på ”noll affekt”. För det är faktiskt jobbigt att det händer nya saker, för vissa barn. Och det är faktiskt jobbigt att ändra hur man ska göra. Och det måste få vara det, för om vi håller undan allt jobbigt lär de sig aldrig att de KAN hantera det.

Idag har vi bytt handtag och lås på ytterdörren. Barnen har vetat att låset var på väg. De har fått veta via mobil att det idag är installerat. Och jag hämtade dem på skolan, och köpte fika, för att jämna vägen lite. För att man måste inte vara helt slut när man kommer hem från skolan efter att ha väntat på bussen, varit på bussen, oroat sig över att komma av på rätt hållplats, äntligen kommit av på rätt hållplats (som alltid…) OCH mötas av en dörr man inte själv kan låsa upp, OCH behöva vänta på att nån kommer till dörren…

Några av de där sakerna kan jag påverka. Till exempel kan jag skära bort bussresan och väntandet vid dörren. Då gör jag det, eftersom jag vet att nytt lås, med ny kod och nytt system, är illa nog. Dessutom lägger jag till fika, som ett sätt att få energi lite extra snabbt, och som en inbyggd vidareledning om mötet med låset skulle visa sig gå katastrofalt dåligt.

Vi åker hemåt, jag berättar igen om låset och berättar hur det fungerar, men säger också att jag kommer att visa när vi kommer hem.

Kommer hem. Går till dörren. Låter ett barn öppna, med instruktioner, eftersom det som gäller är ”learning by doing and succeeding”, inget annat. Två barn är helt okej. Två barn är upprörda.

Mathilda fnyser och går in, hon ”ska aldrig öppna det där låset nånsin!”

Mathilda är av varieteten ”jag behöver bara lite tid för att vänja mig vid tanken”. Så jag ignorerar. Hon är upprörd, i affekt. Pushar jag får hon ett utbrott och hatar låset för månader framåt i tiden. Får hon ett par minuter är hon okej med det hela och imorgon är det överblåst.

Jag säger ”Gå in i köket och börja duka fram fika!” till henne. För Mathilda gillar fika. Ordet fika är närmast magiskt.

Noah däremot, han ”behöver inte lära sig koden för jag tänker aldrig öppna låset”. Noah är av varieteten ”behöver en knuff över bokanten VARJE gång nåt nytt ska hända”. Så jag ignorerar inte. Jag säger lugnt och bestämt, där jag står vid ytterdörren:

”Nänä, det blir inget med det där. Du kommer hit, och du lär dig koden. Jag har inte köpt ett dyrt lås för att du ska stå utanför och inte kunna öppna dörren själv.”

Noah kommer. För han är inte i affekt på väg mot utbrott, han är i affekt på väg mot inlärning. Vilket inte är samma nivå alls.

Jag visar och berättar en gång till. Jag rör inte dörren, och nu är den låst. Han måste trycka på knapparna om han ska kunna komma in. Han är inte upprörd över det, utan det ger bara lite extra begriplighet åt situationen. Han trycker som jag visar. Dörren låses upp. Han lyser upp. Nu kan han!

Hannah tycker dörren är spännande, men hon är bekymrad över Mathilda.

”Finns det gamla låset kvar?” frågar hon. ”Ifall Mathilda tycker det är för jobbigt?”

”Det gamla låset finns kvar, men det kommer inte att sättas in i dörren igen. Om man aldrig får tycka att förändring är jobbigt kan man aldrig göra nåt nytt, och så funkar inte livet. Mathilda kommer att vänja sig, det kommer att gå fint bara hon får tänka lite på saken”, säger jag.

Det finns en sorts trygghet i att strukturen står fast. Att låset är här för att stanna, att det inte är valbart, det gör att den vägen tillbaka är stängd, och då uppstår inte osäkerhet av typen ”kanske kan det bli som det var”. Att inte ge ett sånt budskap hade troligen förstört Mathildas kväll. Men den struktur vi väljer, den måste vi också vara säkra på att barnen kan hantera! Regler som inte efterlevs fyller lika liten funktion som lås som inte används.

Nu har Mathilda fått fika och eftermiddagsmedicin. Nu ska vi ägna oss åt kodlås i ungefär 45 sekunder. För nu är hon i affekt på väg mot inlärning. Inte i affekt på väg mot kaos.

Du kanske kunde prata med dem?

Dagens lågaffektiva tanke:

För länge sedan beklagade jag mig för en vän över nåt som var krångligt och dumt på mitt dåvarande jobb. Lite förvånat svarade hon:

”Du kanske kunde prata med dem om det?”

Jag tror inte jag är ensam om att ibland glömma bort detta enkla. Att vi kan prata om saken.

När nåt verkar krångligt, dumt, eller svårt att förstå, kan vi fråga hur det var tänkt, lugnt förklara vilka problem det skapar i vårt lilla hörn av världen, eller tillsammans försöka hitta nya sätt, som funkar bättre för alla.

När vi inte vet exakt vad som hänt kan vi fråga, ta reda på mer, i lugn och ro borra djupare efter information, innan vi bestämmer oss för om vi behöver bli arga eller inte.

När någon inte förstått oss, eller vi inte förstått dem, kan ett enkelt samtal ibland vara det enda som behövs för att rätta till sånt som landat lite illa.

Livet med mina barn har lärt mig att vi sällan ser saker på samma sätt, vi människor. Och att det är okej. Vi måste inte vara överens. Men det hjälper om vi kan se olika sidor av saken. Och för att kunna göra det på ett effektivt sätt behöver i alla fall jag ibland påminna mig om detta enkla.

”Du kanske kunde prata med dem om det?”

Struktur

Feberfri dag, i alla fall för tre barn av fyra, vad det verkar. Den onda mamman säger att ska man äta chips får man också se på film tillsammans med extraverta Hannah, som lider och längtar efter socialt umgänge, fastän de mer introverta syskonen helst av allt vill sitta framför sina datorer, ifred.

Det här gör den onda mamman så klart för att hon vet att syskonen kommer att ha roligt och trevligt tillsammans framför filmen, men att deras begränsade förmåga att föreställa sig hur det ska bli gör att de hellre vägrar. Om inte mamman griper in, med någon form av struktur, begriplighet eller meningsfullhet, som gör att de påbörjar aktiviteten. När de väl har börjat kommer de att ha trevligt, det är mamman helt övertygad om.

”Åkejrå men vi kan se Piff och Puff som har korta avsnitt!” säger tolvåringen, som bara vid tanken på filmtittande håller på att krypa ur skinnet av otålighet. Mamman bara ler. Över sin stundande seger. Struktur for the win!

40 minuter senare sitter de fortfarande kvar. Skrattar tillsammans. Pratar. Äter chips. Ser på film.

#mamamoves

Vi kommer inte att lyckas varje gång. Och det är okej.

Om barnet hade kunnat skärpa sig varje gång. Om barnets strategier och knep fungerat och räckt till hela tiden. Då hade vi inte pratat om en funktionsnedsättning.

Om omgivningen hade kunnat parera allt. Om omgivningens knep och strategier hade fungerat och räckt till hela tiden. Då hade vi inte heller pratat om en funktionsnedsättning.

Vi kan sträva efter noll utbrott och att fullständigt kompensera för funktionsnedsättningens konsekvenser. Men vi kan nog aldrig nå hela vägen fram. Det är inte heller så intressant hur långt vi når idag, eller imorron, eller om en vecka, ett år… Det viktiga är riktningen. Att vi strävar.

Bara genom de små nyanserna i min röst, mitt ordval och mitt kroppsspråk kan jag skapa medstånd eller trotsreaktioner

Dagens lågaffektiva tanke: Min attityd, mina förväntningar, kan skapa både ”trots” och medstånd, både konflikt och följsamhet. Bara genom de små nyanserna i min röst, mitt ordval och mitt kroppsspråk. Har jag en lågaffektiv attityd, anser jag på riktigt att andra har rätt att säga nej till mig? Tror jag att det kommer att gå bra eller förväntar jag mig konflikt?

Även de små nyanserna i hur vi framlägger något gör att vår attityd och känsla smittar. Om jag säger ”Nu ska du gå upp” kan jag göra det med känslan ”jag vet att vi snart kommer att hamna i en konflikt, för du kommer att vägra” eller med känslan ”jag tror det här löser sig, och alla har alltid rätt att säga nej”.

Är jag arg, och sur, och försöker dölja det? Kroppsspråket ljuger inte för många av oss, så det är nog inte så effektivt. Många gånger är det betydligt bättre att ta en egen timeout och svalna av lite först.

Ger jag ”val” fast jag i själva verket inte har någon som helst avsikt att låta barnet välja eller välja bort något? Det riskerar att slå sig på tilliten.

Är jag inflexibel när jag försöker avleda? Måste personen hugga på min lösning för att jag ska bli nöjd? Eller kan jag försöka på ett annat sätt, när det första inte fungerade?

Men han säger ju att han ska döda en!

”Men han säger ju att han ska döda en”, säger de engagerade pedagogerna i mun på varandra, och jag förstår att de är en liten smula bekymrade. Själv blir jag inte det ringaste bekymrad. Inget är mer vardagligt än en sju-åttaåring med autism som säger saker som andra drar stora växlar på.

”Det kan jag tänka mig”, svarar jag. ”När man just börjat skolan har de flesta barn upptäckt att människor kan dö. Döden är nåt man verkligen funderar över. Och har man autism så kanske man säger saker rakt ut, lite som en treåring, som blir arg och säger nåt i stil med ‘då får inte du komma på mitt kalas’. Det är vad treåringar tänker på, det värsta straff en treåring kan utmäta. Men en sju-åttaåring med autism – som tänker på döden eftersom det är helt ålderadekvat, men kanske har samma sociala förmåga som en treåring – säger helt enkelt ‘Jag ska döda dig’.”

En minnesbild fladdrar förbi och jag lägger leende till:

”Det fina med barn med autism är ju att de säger det i så stor detalj också. Inte bara ‘jag ska döda dig’ utan ‘jag ska skära dig med en kniv så det kommer massor av blod och du ligger på marken i en pöl med blod och är död och aldrig lever igen!'”

Pedagogerna tittar på varandra och börjar skratta. Och jag, jag tänker på kraften i vanlighet. I att plötsligt få veta att det unika barn man har hand om, ändå är så väldigt vanligt, utifrån sina förutsättningar. Att jättemånga sju-åttaåringar med autism låter precis så här. För att de är sju-åttaåringar med autism.

För andra barn har vi flashiga foldrar om barns utveckling, om olika åldrar och faser. Kanske borde vi göra sådana om ovanligare barn också. Så att vuxna slapp oroa sig över alldeles åldersadekvata beteenden, hos alldeles vanliga barn med autism.

Provsmakning

”Är det nån som vill ha rädisskott?” frågar jag barnen, när jag ställer ner odlingstråget med bladgrönt mitt på brunchbordet.

”Är inte det där… Det som vi sådde, mamma?” undrar Noah, som hjälpte mig med odlingen häromdagen.

”Jo, det stämmer. Det är rädisskott. Typ som groddar, det har inte hunnit bli några rädisor än, och det skulle inte bli det heller om skotten fick växa, för fröna står alldeles för tätt. Man klipper av dem och lägger på mackan, till exempel. Som smörgåskrasse.”

Han sneglar på växterna, men säger inget.

”Mmmmm, gott”, säger jag, med rädismacka i munnen. Med Noah gäller det att sälja in maten. Fast inte för starkt, då slår han bakut. ”Jag tror att du skulle kunna gilla dem. För rädisa är en kålväxt, och därför påminner skärpan i smaken om senap. Som också är en kålväxt.”

Jag klipper av några skott och lägger i en skål på bordet. Den står åt Noahs håll, till, men inte för nära.

Jag och lillasyster ägnar oss åt att smaka och jämföra olika skott. Kanske är det de mindre som är skarpare i smaken? Eller de större? Eller varierar det bara från planta till planta?

I ögonvrån ser jag att Noah tar ett skott, lägger på sin macka och äter. Sen tar han ett par till.

Självklart gör jag vågen tillsammans med en hel idrottsarena, fast bara på insidan. På utsidan säger jag ingenting. För att smaka ska vara lika neutralt som att äta; det är något människor gör, helt enkelt. Varken något bra eller dåligt.

Sammanfattningsvis kan man väl säga så här: Rådet om att ha maten tillgänglig utan att tjata är gott. Fast för en del barn tar det tio år eller så, att komma fram till smakgrejen.