Kategoriarkiv: Lågaffektivt bemötande

Ond

Ett av mina lågaffektiva knep är att vara sakligt tydlig INNAN jag blir arg. Det är nämligen fullt möjligt att vara tydlig, rakt på sak och till och med bestämd, utan att vara upprörd.

Med 75% migrändagar i bagaget är mitt tålamod inte på topp. Så redan när en del barn samlas i köket för kvällsmat finner jag för gott att säga som det är. I förebyggande syfte, så att säga.

”Nu ska jag vara riktigt tydlig. Det här blir inte en sitta-i-köket-kväll. Om tio minuter-en kvart åker ni ut härifrån. Det beror inte på att jag är ond – även om jag naturligtvis är ond – utan på att alla är jättetrötta och ingenting blir bättre av att man sitter i köket och är trött. Det enda som händer är att man blir tröttare.”

”Beror inte på att du är ond… fast du är ond… Tsssss” viskar Noah för sig själv…

Mathilda fnissar.

Humor är grejen.

När inte ens apoteket gör det lätt för en…

Med Mathilda på apoteket. På ena långväggen hänger en reklamskylt där det står ”krassliga” i någon sorts krit-stil, med blandade färger och r: en bak och fram.

Jag har inte noterat dem. Men det har Mathilda. En meter framför kassan stannar hon tvärt och piper:

”De är bak och fram!”

”Eh… Va?” säger jag. Skylten är på en vägg bakom oss.

”De är bak och fram!”

Hon gör en sorts vift i ungefär den riktning som skylten hänger.

”Vilka? Vad är bak och fram?”

Lillasyster pekar på skylten på väggen. Ungefär samtidigt blir Mathilda lugnare, men hon är mycket bestämd:

”I will not look at them. I will look away.”

”Bra plan, Mathilda” säger jag, och fylls av en bubblande lyckokänsla. Det här hade kunnat gå precis hur dåligt som helst. I stället kom Mathilda på en lösning.

Mathilda står kvar och tittar envist bort från de stötande, bakvända r:en. Lillasyster står också kvar bredvid henne, och hon påminner om en vakt på sin post. Själv går jag fram till kassan och betalar.

Sedan går vi hem.

När sanningen låter som en lögn

Kvällens lågaffektiva tanke handlar om när sanningen låter som en lögn:

”Gå och ät kvällsmat!”

”Jag har redan ätit.”

”Okej, gå och borsta tänderna och lägg dig.”

”Men jag är hungrig…”

Man kunde tro att det här är ett typiskt exempel på att barn ibland inte är helt ärliga. Och det kan det vara ett exempel på, i synnerhet om vi menar de lite mer hoppsan-lögnerna, som liksom bara händer, när impulskontrollen inte är på topp. Vilket den hos många barn och ungdomar inte alltid är.

Men det kan även vara ett väldigt typiskt exempel på det som kallas bristande central koherens, eller detaljfokusering. När man inte får ihop frågan med sammanhanget: ”Jag har ätit. Huruvida jag vill äta mer eller inte är inget jag kopplar till frågan.”

Andra klassiker är ”Har du duschat?” – ”Ja.” (i förra veckan) eller ”Kan du öppna fönstret?” – ”Ja.” (gör ingen ansats att öppna fönstret)

Bristande central koherens är typisk för mycket små barn, men också för personer med autism och i viss mån även andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, oavsett ålder. Dessutom är det en förmåga som kanske 20% av befolkningen aldrig blir jättebra på. Det innebär att det vi tolkar som en lögn, många gånger riskerar att handla om en oförmåga.

Och det är ganska stor skillnad på att ljuga någon rakt upp i ansiktet, och att svara bokstavligt på en fråga, eller hur?

En lågaffektiv tanke på slutet av dramatik. ;)

När jag hör ljudet av kvävda hostningar vet jag genast vad som hänt. Mathilda får inte luft, hon har satt i halsen! Jag springer. Men Mathildas pappa är redan på plats och det var bara vätska. ProViva, en fruktdryck med mjölksyrebakterier.

När jag kommer fram står Mathilda dubbelvikt över diskon och hostar. Jag försöker prata lugnande, men Mathilda är otröstlig. Det gör ont i lungorna, det gör ont när hon andas, och förresten har hon fått vätska i lungorna och hon måste få ut det.

”Jag har fått ProViva i lungorna!” gråter hon.

Jag försöker lätta upp stämningen genom att svara att hon helt klart har vätska i lungorna, nämligen den vätska som ska vara där. Mathildas pappa försöker förklara att nån droppe ProViva i lungorna, hur osannolikt det än är att den hamnat där, kommer att tas om hand av kroppen. Det kommer att gå bra.

Men inget går bra.

Det svider i Mathildas hals. Hon hostar och hostar, i panik, som för att försöka få upp den vätska hon tror att hon andats in. Hon hyperventilerar och rosslar, om vartannat, och tårarna sprutar.

Jag byter strategi. Ibland är det bättre att göra vad som helst än att prata. Det är därför vi människor är så förtjusta i riter. Symbolhandlingar. Ta i trä och att aldrig ta in levande ljung i huset, trots att ingen längre tror på sånt. Att göra något åt saken, något konkret, gör att allt känns bättre, och konstigt nog hjälper det till och med ofta. Det är det som kallas placeboeffekten.

Jag tar fram Mathildas astmapuff, klickar den en gång och försöker sätta den i hennes hand. Det är inte helt verkningslöst, men inte heller nåt som kommer att göra omfattande skillnad. Men med lite tur kommer känslan av att luftvägarna öppnas hjälpa till att lugna henne, inte enbart för att det går lättare att andas, utan också för att det händer nåt annat. Nåt som avleder uppmärksamheten från den obehagliga känslan.

Men Mathilda låter sig inte luras. Hon vet nog när hon har astma, och det har hon inte nu. Nu har hon ProViva i lungorna. I lungorna! Irriterad skjuter hon min hand med medicinen åt sidan.

För ett ögonblick överväger jag att be henne att bara lita på mig. Jag har ändå gjort det här i några år nu. Mammagrejen. Lite tillit förtjänar jag väl? Men det argumentet kommer hon inte att ta. I stället släpper jag ner axlarna, slappnar av i lårmusklerna, och förklarar lugnt att känslan i halsen och bronkerna kan bli bättre av astmamedicinen. När man hostat och hostat blir luftvägarna retade, och då kan det hjälpa med samma medicin som hjälper mot astma, fast det inte är astma.

”Var snäll och ta den nu, så kan vi diskutera det efteråt”, säger jag.

Mathilda tar puffen. Hon klickar fram en egen dos, för när hon är så här upprörd måste allt vara samma lika, det finns inget utrymme att ta in att jag redan gjort det. Inhalatorn är anpassad för det. Man får bara en dos i taget, oavsett hur mycket man klickar.

Som jag trodde hjälper medicinen nästan omedelbart. Mathilda slutar hosta och gråter bara över sin svidande hals. Hon vill inte ha några kramar, orkar inte med att någon rör henne. Men hon förstår nu att jag försöker hjälpa henne, och kan inse att jag nog vet en hel del om vad jag pratar om. Nu är det i stället dags att prata ner känslorna.

Jag passar på att förklara att man får nån droppe vätska i lungorna svider det, men det är inte särskilt farligt. Här slirar jag så klart lite på sanningen, men bara i form av förenkling. De exakta riskerna med ditten och datten är inget vi kan diskutera när hon redan gråter. Sånt får vi spara till en lugn dag.

”Tänk om du hade fått ProViva i ögat”, säger jag. ”Hur hade det känts? Det hade antagligen svidit, eller hur? Men sen hade kroppen fixat det och tagit bort det som inte skulle vara där, sköljt bort det. Precis så är det med lungorna. Om du får ProViva i lungorna svider det, för det ska inte vara där. Men det betyder inte att det är farligt, utan kroppen tar hand om det. Ge lungorna lite tid så tar de bort vätska som inte ska vara där.”

För mig själv hoppas jag tyst att vi inte får en lunginflammation på halsen. För då kommer jag att ha en hel del att förklara…

Mathilda nickar, mellan tårarna. Hon förstår. Och det känns lite mindre jobbigt nu, även om hon fortfarande hostar. Nu kan hon våga tro på att det kommer att kännas ännu mindre jobbigt, om en stund.

”Tur att du inte fick ProViva i ögonen utan bara i halsen!” skämtar jag, och hoppas att jag bedömt läget rätt. Jag vet att skämtet är jättedåligt. Det är just det som är det roliga.

Mathilda ler lite, lite och nickar.

Jag ler och nickar tillbaka.

I ögonvrån ser jag lillasyster som suttit vid matbordet under hela denna uppståndelse. Nu tittar hon ogillande på mig, och hennes ögon säger:

”ProViva i ögonen. Vad är du för en mamma, egentligen? Vilken förälder säger sånt? Det är ju inte klokt!”

Jag ler för mig själv när jag tänker på att vad som går att säga till vem, och i vilken situation, beror alldeles på. Men att jag sannerligen aldrig skulle fått för mig att säga nåt sånt till lillasyster!

För många år sedan gjorde man en etiskt tveksam studie, där några tandläkare fick veta att bedövningen var slut, men att patienterna nog skulle uppleva smärtlindring om de bara låtsades. Andra tandläkare fick veta att hälften av sprutorna innehöll bedövning, så det fanns i alla fall en chans att patienterna skulle bli bedövade (fast så var det inte, alla fick saltlösning).

Sedan uppskattade patienterna sin smärta, och givetvis upplevde de patienter som haft en tandläkare som trodde att det kunde funka mindre smärta. En klassisk placebo-studie som inget etikråd släppt igenom idag. Men i alla fall.

Den mest intressanta delen av studien var en helt annan: Innanför en falsk spegel i behandlingsrummet satt en annan försöksperson, som skulle försöka gissa vad tandläkaren trodde. Det kunde hen inte, resultatet blev helt slumpmässigt. Patienterna reagerade alltså på vad deras tandläkare trodde om bedövningen, samtidigt som en betraktare bara några meter bort, inte kunde märka skillnaden.

Ibland tänker jag på det. På att hur jag tolkar en situation på bara kort avstånd, inte alls behöver motsvara hur de inblandade parterna uppfattar den. Och på att den som befinner sig närmare, troligen gör en mer korrekt avläsning än jag kan göra. På hur känsligt finliret är. Hur små signalerna är som säger ”Det är okej att komma med ett riktigt dåligt skämt nu, mamma”.

Barnet som säger som det är

Alla barnen ville till bokrean, fast sen tog det för eeeeevigt innan de ätit klart frukost, fått på sig kläderna, borstat tänderna…

Själv ville jag inget hellre än att dega hemma. Det var med stor självövervinnelse jag gick med på affärsbesöket till att börja med, och när de två yngsta började tramsa med mjukdjur i stället för att göra sig klara tappade jag tålamodet.

”Näe, vet ni vad, nu räcker det!” sade jag, drog mjukdjuret ur Hannahs hand och föste Noah åt ytterkläderna till, med ett lätt grepp om handleden. ”Gå ut i hallen, sätt på er ytterkläder och gå till bilen! Tar detta femton minuter till kan vi inte åka överhuvudtaget!”

Barnen satte på sig ytterkläder medan jag hämtade mobilen och bilnycklarna. Ganska snart skrattade och skojade de igen. Men själv hade jag en växande klump i magen.

Du förstår, jag har inga problem med att säga ifrån. Som mamma till barn med autism och ADHD väljer jag ofta mina strider, men det är enbart av strategiska skäl och när det krävs. Jag lider inte för ett ögonblick av att hindra ett barn från att slå ett annat, säga nej till helt befängda idéer eller helt enkelt vara jordens dummaste mamma, av valfri orsak. Jag har noll behov av att samla sociala poäng hos mina barn. Jag är deras mamma. Inte deras kompis. De behöver inte gilla mina beslut.

Men jag behöver bete mig vuxet. Jag behöver kunna stå för det jag gör. Jag behöver ha kontroll över mig själv. Och fast jag inte hade skrikit, och kanske inte ens höjt rösten, fast jag inte tagit i hårt eller skadat någon, visste jag att Noah hade blivit ledsen. Och jag borde inte ha gjort honom ledsen.

När vi kom till affären vände jag mig till Noah och sade:

”Förlåt att jag sade till surt och drog i dig förut.”

Noah nickade. Han godtog min ursäkt.

”Jag borde inte ha gjort så. Det var fel”, sade jag.

”Ja, det var det”, konstaterade han.

Av barn och aspies får man höra sanningen. Varje gång. Och det gör gott för själen med barn som säger som det är, även när det inte är till ens fördel.