Stanna hemma – om barnen som inte klarar att gå till skolan

I Sverige har vi en rättighetslagstiftning som kallas skolplikt. Alla barn, även barn med funktionsnedsättningar, har rätt till en utbildning. Kommunen har ett lagstadgat ansvar att tillhandahålla en utbildning som är anpassad till varje barn. Ändå finns många barn med NPF som inte får sin lagstadgade utbildning, för att de inte förmår gå till skolan: Hemmasittarna.

Vanligt med hög frånvaro
De flesta barn med NPF – autism, Aspergers, ADHD, ADD, OCD, Tourettes osv – har längre eller kortare perioder av skolfrånvaro. Många har en generellt ovanligt hög frånvaro med enstaka dagar här och där. En del barn får återkommande feber med ett par veckors intervall. För majoriteten händer någon gång att frånvaron slår över till att bli fullständig, och den kan vara i allt från några veckor till flera år.

Det finns ett ord för barn som vägrar att gå till skolan: ”Hemmasittare”

Jag fungerar ibland som stödperson för familjer med hemmasittare, och det har hänt att jag följer med till skolmöten och liknande. Hemmasittarna, deras familjer och deras skolor ligger mig varmt om hjärtat.

Skolplikt som hot

Ofta när jag talar med föräldrar till hemmasittare får jag höra att de har dåligt samvete. Skolan pratar om skolplikt (som är en skyldighetslagstiftning för kommunen, inte för barnet!) och hotar med socialtjänstanmälan.

Problemet är att skolplikten inte hjälper dessa barn, eftersom situationen bara uppstår när skolgången inte är tillräckligt anpassad.

Det här låter provokativt, att prata om att skolan bär ansvaret för hemmasittandet, men det är ingalunda mitt påhitt eller något obeprövat.

Hemmasittarna är utmattade av skolsituationen

Att leva med en funktionsnedsättning som innebär kognitiva svårigheter betyder en ökad stress. En psykolog jag träffade uttryckte det som att ”Det går åt mer energi per timme att leva”.

Ett barn eller en ung människa med NPF lever i en ovanligt stressig vardag. Det som för andra människor ser ut som fem eller sex timmars ”arbetsdag” i skolan kan för ungdomen motsvara tjugo eller trettio timmars arbetsdag när skolan inte är tillräckligt anpassad. Tjugo eller trettio timmars arbetsdag, inte arbetsvecka.

Vi människor är så funtade att vi tål en hel del stress, bara vi också får perioder av återhämtning. Men tiden för återhämtning ofta liten för dessa barn. I funktionshindret ingår tyvärr för många sömnstörningar och/eller problem att komma ner i varv. Obalansen mellan stress och vila blir för stor.

Här har vi alltså en grupp barn som lever liv som är ohyggligt stressande, och dessutom har svårt att få någon vila från den stressen. Det säger sig självt att ingen människa, och i synnerhet inte ett barn eller en tonåring, klarar att leva så under en längre tid. Till slut tar orken slut, och barnet eller den unge gör det enda vettiga: Undviker den ohållbara stressen i skolan. Inte för att personen inte längre vill gå till skolan, utan för att personen inte längre kan gå till skolan.

När stressen har gått så långt att barnet inte längre klarar situationen, då hjälper inte mer press i form av hot och tvång. Det hjälper inte att sätta in snabba åtgärder som drar tillbaka personen till samma livssituation, och det hjälper definitivt inte att prata om föräldraansvar eller socialtjänst. Det som hjälper då är vila och att börja om från början med att anpassa, anpassa, anpassa. Ett långt och ofta mödosamt arbete.

Skolans måste ta sitt ansvar – för barnet kan inte göra mer!

Jag kan inte nog betona att det är skolan och kommnunen som bär ansvaret för att erbjuda en fungerande skolgång till barnen som stannar hemma från skolan. Det står i lagen. Att börja svamla om socialtjänstanmälan eller att föräldrarna ska ”ta ansvar för att barnet kommer iväg på morgonen” vittnar om okunskap och bristande förståelse för situationen. Den här typen av skuldbeläggande riskerar också att cementera situationen. Eftersom den enda som kan ta mer ansvar för situationen är skolan, leder oförmåga från skolans sida att se sin del av problemet alltid till att frånvaroproblemen består.

De skolor som utgått från en stressmodell i mötet med dessa barn är också de som lyckas att på sikt få närvaron och skolsituationen att fungera. De skolor som inte gör det misslyckas med sitt lagstadgade uppdrag.

Mitt favoritcitat var rektorn jag mötte som sade ”Vi tror inte på den här diagnosen” Med det attitydproblemet kunde skolan inte annat än att misslyckas.

Mer läsning hemmasittare med autism, adhd, add eller Aspergers finns i Lärarnas Nyheter. Elisabeth von Zeipel har arbetat med dessa barn sedan åttiotalet och är en av Sveriges mest erfarna specialpedagoger på just hemmasittande.

Läs. Begrunda. Och se till att skolan tar sitt ansvar i att lösa situationen, för barnet som stannar hemma har redan tagit för mycket ansvar, för länge, och förmår inte mer. Föräldrarna, socialtjänsten, polisen och resten av samhället kan inte anpassa skolan. Det kan bara skolan göra.

Skolplikt betyder att de här barnen har rätt till en anpassad skolgång. Och att kommunen har ansvar för att se till att de får en anpassad skolgång. Lagen anger inga undantag för barn med funktionshinder. Även barn som behöver anpassningar ingår i skolans ansvar.

Annonser

94 responses to “Stanna hemma – om barnen som inte klarar att gå till skolan

  1. Bra att du skriver om det här! Barn behandlas omänskligt och definitivt inte i enlighet med FN:s konventioner kring mänskliga rättigheter

  2. Värt att tänka på är att nya skolplanen ger alla barn rätt till individuella bedömningar av vilka behov barnet har för att anpassa sin skolgång för att kunna nå målen. Alltså krävs inga diagnoser eller intyg för detta. Men skolan har stora problem att se att barn är individer och att individer kan ha olika behov. Min erfarenhet är att det enda som hjälper för att få till stånd ändringar är läkarintyg.

  3. Pingback: Om barnen som inte klarar att gå till skolan « vid vedspisen

  4. Superbra skrivet och dessvärre SANT, bara det att större delen av vårat samhället inte ser sanningen i detta utan skuld belägger föräldrar OCH barn..
    Vår grabb blev hemmasittare i klass sju. På läkarintyget står det ”utbränd”.
    Lärare som sagt ”jamen han fungerar såååå bra i skolan”. Jotack, det hade sitt pris..

    Just därför började jag ta kontakt med forskare, överläkare odyl.
    Läsa här vad de svarade mig http://meusohana.wordpress.com/2011/10/12/forskningen-ar-bara-i-sin-linda/
    Just därför har jag dragit igång en kampanj med Hjärnfonden. Att få in pengar till forskningen så att dyligt inte händer våra barn. Man vet på tok för lite vad som händer vid detta stresspåslag
    http://kungoverlivet.wordpress.com/2012/05/29/insamlingen-till-hjarnfonden-har-oppnat/

  5. Sitter här hemma med en 13-åring som inte varit i skolan på 2 veckor. Skolan väntar på att NP-teamet ska utreda färdigt. De tänker inte göra någonting själva, inte ens planera för hösten. De lägger allt ansvar på NP-teamet och psykologen på BUP. Psykologen på BUP väntar också på NP-teamet och säger samtidigt att skolan borde ta sitt ansvar och hitta en lösning, det har inget med diagnoser att göra. Visst! Skolan har sagt i flera år att de vill ha en diagnos först, för annars finns det inte resurser. Det skolan istället gjort nu är att skicka en anmälan till Soc. Meningsfullt? Nej, inte det minsta, eftersom jag redan själv har kontakt med dem om just det här! Även soc väntar …på NP-teamet, BUP och skolan. NP-teamet, som tycks vara den största nyckeln till att komma vidare tycker däremot att de andra kan ordna upp allt ”så länge” för de har inte tid att ta detta nu, det får bli till hösten säger de. Jätteroligt att alla sitter och skickar runt ”problemet” mellan varandra, utan att själva ens vilja ta i det med tång. Meeen det är klart, snart kommer semestrarna och deras lediga tid och då behöver de inte bry sig överhuvudtaget. Synd bara att min sons svårigheter och dåliga mående bara växer för var dag och att hans problem tyvärr inte tar sommarlov! Men vi överlever väl till augusti antar (hoppas) jag då allt kommer igång igen. Vilken årskurs han ska gå i vet vi inte, inte heller vad skolan tänker sätta in för stöd. Men det är klart, ett NPF-barn har ju inte så ont av sånt. De klarar alldeles utmärkt att fungera utan tydlighet, klara besked, struktur och planering. Eller nej vänta, det var nog tvärt om ja…

    • O herregud…här är det steg ett på måndag..det vill till att de är snabbare än så….ska vi bara se på när de mår dåligt.Bli
      r ledsen när jag läser detta:-(

    • Vilken hjärtskärande läsning!! Det är inte klokt hur samhället gång på gång misslyckas med att ge rätt stöd och hitta lösningar! Jag hoppas innerligt att det löser sig för er son. Jag hörde själv av mig till vår dotters skola ang vår dotters stora frånvaro och undrade om de behöver sjukintyg från BUP . Är rädd för att uppleva det som ni har blivit utsatta för, dvs sätt skolan anmäler till Socialtjänsten. Än så länge fungerar kontakten bra mellan oss som familj och skola/BUP. Det är jag tacksam över! Håller tummarna att det ska lösa sig för er son! Anna

    • Oj vad din situation liknar den vi haft! Konstigt att så många föräldrar och barn upplever samma sak i helt olika skolor/kommuner.

  6. Mycket bra att ta upp detta ämne, detta är off topic- men jag hade en chef som inte kunde förstå varför jag var hemma så mycket…
    Det berodde på att jag typ ”går in i väggen ”några gånger i månaden, Då sitter jag hemma och försöker ta igen mig, orkar inte jobba 30 timmar i veckan.

  7. I vårt fall var det jag som vägrade att låta min son vara kvar i skolan efter att han blivit misshandlad vid flera tillfällen. Hans adhd och tourette var i sej inte anledningen, utan att skolan inte kunde garantera hans säkerhet. Skolplikten säger bara att man ska följa läroplanen, inte att man måste vara i skolans lokaler. Så vi satt vid köksbordet och gjorde det vi skulle. Skolan hörde inte av sej en enda gång på nästan en hel termin. När vi sedan fick chansen, så bytte vi till en annan skola där allt fungerade perfekt!

    Jag tror att man som förälder måste ha en rak och öppen kommunikation med sitt barn om anledningen till varför skolan inte fungerar och komma överens om att om skolan inte fungerar så får vi göra vårt bästa vid köksbordet och se oss om efter andra möjligheter. Våra ungar är för smarta för att bara glömmas bort och det är vi som föräldrar som måste se till att detta inte sker och att ungarna ändå lär sej det dom ska så gott det går.

    Det finns bra skolor också, i vårt fall blev det en friskola. Man måste våga ta steget att byta även om det är knepigt. Blir det inte bra får man försöka igen. Vi hade dessutom en deal med den nya skolan att sonen fick gå halva dagar när det blev för stökigt runt honom, som tex vi terminsslut då allt är ett enda kaos.

    Jag kanske låter präktig, men det här har fungerat för oss. Jag säger inte att det fungerar för alla, men jag säger att man måste våga prova olika vägar. Man kan inte vänta på att skolan ska göra något, även om det är deras skyldighet. Då springer livet ifrån en…

    Lycka till alla kämpande barm, ungdomar och tigerföräldrar!

  8. Pingback: Skolstrul ger skolk. « Victorias ADHD-blogg.

  9. Jag har en dotter som ännu inte fyllt 5. Hon har under senaste året klagat mycket och högljutt (endast hemma förstås…) att det är jobbigt, att hon inte orkar, att hon blir så trött, att det är tråkigt och att hon inte vill gå dit. Senaste tiden har hon varit utmattad på måndag eftermiddag och sen fått vara hemma på tisdagen.

    Och hon är ännu bara på förskolenivå. Hur ska det bli när hon kommer upp i skolan om hon inte får den hjälp hon behöver??

    Förskolan säger sig inte se något (som inte är normalt för en 4-åring) och har därför inte velat göra några anpassningar, bara velat vänta på att utredningen skulle bli klar, så att de fick veta vad de skulle göra. Detta trots att vi gång på gång talat om vad vi såg att hon behövde få, för att orka mer än bara en eller två dagar in i veckan innan hon behöver vara hemma och vila en dag. Jag fyller i Beckah Larssons ironi (som jag tolkade det) här ovan, det är klart att problemet ligger hemma, eftersom det är hemma vi får utbrotten. För eftersom hon är så glad där hela dagarna, kan ju inte ”felet” ligga hos dem. ”Och bildstöd, det är väl inte meningen att de ska ha det hela livet. Meningen måste väl vara att de ska klara sig utan det, för det händer ju saker som gör att man ibland måste frångå planerna, och då måste man ju klara sig utan det…” Eller…. är det kanske då det behövs som mest kanske? Åtminstone är det våra erfarenheter.

    Bra att du skriver om detta Tina!!!

  10. Reblogged this on .

  11. Mycket intressant och bra skrivet! Skolan passar verkligen inte alla. Jag har en son som har Aspergers och jag är så glad att han trivs i skolan nu. En period var han hemma mer än han var i skolan, det var fel att skicka iväg honom då, det gick inte. Nu går han i 7:an och har en fantastisk lärare, han går i Waldorfskola och det passar honom fint. Men det finns ju ingenting som passar alla. Och varför tror vissa inte på diagnoser? Vissa säger att det inte behövs, alla kan väl få vara som de är. Men det är ju just för att alla ska få vara som de är som vi behöver diagnoser. Vi lever i det här samhället och måste förhålla oss till det. Hej från mig!

  12. Jag tycker också att detta är jätteviktigt!

    Den 16 juni kl 12-15 kommer Attention Stockholm län tillsammans med lokalföreningarna i Stockholm att ha en manifestation på Sergels torg.

    Jag hoppas på stor uppslutning!

    Mer information finns på Facebook
    https://www.facebook.com/events/413472828685266/

    /Jenny Ström

  13. Passar på och skriver…lite tänk som jag yttrat, skrivit förut men också även ser och hör att andra tänker runt också…varför vi har ett så pass ”dåligt” skolsystem – att det inte är en skola för alla i verkligheten…!!!

    Har nu fått info om att fler och fler både lärare som jobbar med elever inom npf och föräldrar yttrat en superbra tanke som jag tycker man borde ta fasta på och få till en förändring kring!

    ”En önskar om en EGEN läroplan för barn med NPF. Varken nåt som kallas SÄR-skola eller ”vanlig”. Utan en annan passande form, så fram med flera olika anpassade läroplaner”

    Ja, varför inte…i Danmark heter det inte skolplikt – som antyder att föräldrar och elever äger ansvaret utan UTBILDNINGSPLIKT – och det är skolan som äger ansvaret för det! Där kan varje skola göra sin egna läroplan också…bättre anpassning till varje elev – individuellt, så som vi så stort i Sverige säger men inte gör enligt lagen…!!!

    Detta tycker jag man kan lyfta, sprida och strida för – en förändring i svensk skollag – där ansvaret ligger på skolan, där man har utbildningsplikt och kan ha egen läroplan!

    http://studybuddys.wordpress.com/

    ”Anmärkningsvärt är även att i våra grannländer finns inte begreppet ”skolplikt” som ställer omyndiga barn ansvariga inför lagen. I våra grannländer finns däremot ”utbildningsplikt”, en plikt som åligger kommunen/staten. (”Skolplikt” finns för övrigt endast i Sverige och Tyskland.) Trots detta uppvisar t e x Finland högre skolresultat än Sverige.”

    http://www.hemundervisning.nu/blog/post/1/98

    http://magasinetneo.se/2012/03/26/brottslig-skola/

    Mera info om andra länder och kring UTBILDNINGSPLIKT och även då hemundervisning som alternativ – vilket kan vara bra för olika barn – man får utgå från individen i fråga – individuellt anpassat…Har själv haft en ”hemmasittare” som jag önskat kunde ha fått alternativ undervisningen istället för att ha missat så mycket och må så dåligt av dom höga kraven på skolplikt och att prestera, istället för att få stöd och hjälp utifrån sina förmågor!

    CITERAT: I våra övriga nordiska grannländer är hemundervisning mycket mer välkänt, och har starkare stöd i sina lagar. Siffror kommer att redovisas. Anmärkningsvärt är att i våra grannländer finns inte begreppet ”skolplikt” som ställer omyndiga barn ansvariga inför lagen. I våra grannländer finns däremot ”utbildningsplikt”, en plikt som åligger kommunen/staten. (”Skolplikt” finns för övrigt endast i Sverige och Tyskland.)

    http://rohus.nu/?Om_Hemundervisning%3AHemundervisning_utomlands

  14. Hej! Jag bor i Skåne, jag från Brasilien jag så tacksam att läsar olika kommentarer från föräldrer som har autistika barn. jag har en son i 20 åring fick diagnos PPD-NOS i hans 8 åring men saknade pedagogisk hjälp i slolan hela sitt skola termin.Nu är han 20 åring och behöver klara sitt gymnasiet= istället folkhögskolan pga hans ålder. Jag visste inte om hans rättigheter och nu jag är i autism föreningen som fick jag bra tips om hans rättigheter. som elev och diagnos..
    ….stressen har gått så långt att barnet inte längre klarar situationen…citat i sida…

  15. å gud så glad jag blev över denna artikel! har en son som är 15år å går i 8:e klass. eller han skulle gå, han har haft 100% frånvaro sen över en termin tbx å inget förmår han att gå i skolan! efter en uppsjö av möten å anmälningar så är man ändå på samma punkt å stampar å bara känner skuld till barnets situation! fyy säger jag bara! som förälder vill jag bara gråta å skrika ut min förtvivlan men vem bryr sig om det? jag är ensam pappa å då ska man kunna hålla årdning på sin unge enligt myndigheter å skola.

    • Jag har en 15 årig flicka som efter många ups and downs inte går till skolan längre..har ni fått hjälp??

      • helene stattin karlsson

        har en dotter på 16 år i dag, hon hoppade av nian i sista termin för att det fanns INGEN resurs för henne. i dag går hon på ett iv program där de bara ser till hennes behov. ingen som klagar då hon inte kommer eller kommer försent.. är jätte skönt, mina tankar har varit att HUR SKA DET BLI??? kommer jag att få försörja henne tills jag går i graven, men har nu fått veta hur mycket hjälp de kan få då de blivit ”vuxna” . så vi går bara här hemma och väntar på hennes 18 års dag då vi vet att hon får mer hjälp av samhället än i dag.

  16. Vill även passa på att tala om att det finns Sofia Distans: http://www.sofiadistans.nu/

    Då mitt barn var hemmasittare kollade jag upp möjligheten att läsa på distans via dom och med samarbeta av skolan på plats (specialpedagogen) så det kan man alltid göra eller hitta andra alternativ!

    En del barm (som mitt) blir utbrända av stressen och mäktar inte alls med ordet skola, det får ta den tid det tar men vissa ämnen i skolan kan även vara specialintressen (språk, musik, bild osv.) så då kan det vara lättar att hitta den ”röda tråden” på hur man skall komma tillbaka och studera igen!

    Man kan även kolla med skolan om möjligheten finns till att ha mera praktisk skola, typ som förr i tiden ”gå lärling” hos någon…för att få miljö ombyte och komma bort från miljön som utsätter en för stress och ändå behålla intresset för att lära sig…Allt beror ju på eleven ifråga och hur dess psykiska mående är, hur mycket det redan backa undan för att överleva!

    Är det tex. en hästintresserad så kan man försöka få till ”skola” på stallet – ta en paus och sen finns det ju nått som heter ”pys” paragrafen som alla skolor kan tillämpa!!!
    http://tekspec.blogspot.se/2011/05/pys-enligt-nya-skollagen.html

  17. Har en son som är 10 år med multipla NPF diagnoser. Han har varit in och ut ur skolor sedan 5,5 års ålder. Han har varit hemmasittare ibland veckor, ibland månader och nån gång en hel termin. Dock har vi haft sjukskrivningsintyg från BUP. Jag har undervisat honom hemma för att han ska hänga med i skolan, men det har jag egentligen inte behövt göra i med sjukskrivningsintyget. Men man vill ju inte att han ska behöver ”gå om årskurser”. Vi har prövat 8 olika skolor – ingen har funkat. Vi har haft otaliga assistentet, ibland till och med två assistenter samtidigt, men de har inte orkat med barnet och slutat hastigt – gång på gång. När han har varit i skolan har han nästan hela tiden haft anpassad studiegång med 1-4 timmar per dag – men trots det så blir han utbränd och får bli sjukskriven igen. Det senaste året har han gått 1 timme/dag på en resursskola med max 12 barn. Hösten funkade någorlunda, sedan ökade lärarna kraven i början av vårterminen (utan att konsultera mig eller BUP som jag och skolan samarbetar med). Då brast allt! Han fick kronisk huvudvärk och har haft mycket hög frånvaro, får ångestattacker pga skola. Hela vår dag går åt till den ena timmen han ska vara i skolan. På morgonen förbereda inför skolan, lugna och trygga honom, följa rutiner, uppmuntra honom att det kommer gå bra i skolan, försöka bryta hans katastroftankar om skolan. Ofta får jag ge honom lugnande läkemedel för att kunna köra honom till skolan. Jag är i skolan, men inte i klassrummet. Under skoltiden får jag ofta hjälpa honom med kommunikation, konfliklösning och lugnande. Efter skolan är han helt utmattade och resten av dagen går åt att hjälpa honom återhämta sig. Numera orkar han sällan hemundervisningen, då skolan tar så mycket ur honom. Lärarna säger att denna termin har de endast kunna bedriva undervisning på 4-5 lektioner totalt! Känns som en himla massa jobba och stress för otroligt lite ”skolarbete” och inlärning!
    Jag kommer att ansöka till skolverket att få hemundervisa sonen till hösten. Man kan få tillstånd om man har ”särkilda skäl” och det tycker jag sannerligen vi har!

    • Man får väl inte ens hemskola om man har ”särskilda skäl” längre? Jag vill hemundervisa sonen men den nya lagen sätter ju stopp för all hemundervisning. Har du fått igenom din ansökan? Svara gärna, jag ser hemundervisning som enda hoppet/ lösningen för min 13 åring…

      • Jo, man får om man har ”synnerliga skäl” t e x sjukdom, filminspelningar (!) eller om man bor långt borta från en skola (de exemplen ges i nya skollagen, men den är otydlig och knepig…).

  18. Pingback: Sånt som oroar mig | Du Vet Malin

  19. Min son har just fyllt sexton och han klarade knappt sista terminen i nian och fick väldigt stor frånvaro. Hans rektor tycker att han verkade vara utbränd. Nu har han varit ledig hela sommaren och nu har vi börjat försöka få in honom på gymnasiet i en anpassad as-grupp. Det har hittills inte gått nåt vidare, han sitter uppe på nätterna och spelar dataspel och hans mentor säger att vi ska ge honom tid. Hur långt sträcker sig egentligen skolans ansvar nu när han är på en nivå som är ”frivillig”?
    Jag försöker ta det lugnt och släppa rädslorna jag har. Pappan är mycket bättre än jag på att ta det lugnt och se tiden an….

  20. Jag gick till skolan. Dag efter dag. Var våldsamt uttråkad under hela lågstadiet. Hade ont i magen, ont i huvudet väldigt ofta under hela mellanstadiet. Fick utbrott hemma, var fruktansvärt elak mot lillasyster. Skickades till talpedagog i början av mellanstadiet för att jag alltid var hes av allt skrikande. Först när jag knäckte ihop totalt vårterminen i nian och grät i princip konstant i flera veckor och en lärare skällde ut mig för att jag fortsatte komma till skola tog jag paus i några dagar. Jag gick till skolan för att det var det jag skulle göra. Det stod på schemat och jag förmådde inte bryta rutinen. Kom till bup mindre än en vecka efter att mor ringt. Fick antidepressiva och kunde köra på. Mådde bättre under sommarlovet, gick sönder totalt igen när gymnasiet drog igång.
    Jag har, när jag ser tillbaka, svårt att fatta att jag klarade mig så långt som jag gjorde. Visst, jag har gått in i väggen flera gånger, och jag har aldrig lyckats behålla/orkat fortsätta ett jobb mer än ett par månader, men jag lyckades ta studenten (visserligen med några för många poäng underkänt för högskolebehörighet). Nu är jag 25 och jag orkar inte mer. Försökte börja på en utbildning jag ville gå, och den är himla rolig och intressant och allt, men det funkar inte. Allting kraschar runt mig, så nu skolvägrar jag, fast jag skulle vilja studera.
    Jag fick diagnos för mindre än en vecka sedan. Enligt neuropsykologen är jag och min historia ett skolboksexempel på högintelligenta flickor med Aspergers syndrom, och ändå dröjde det nästan tio år av kontakt med psykiatrin innan jag fick det på papper. :/ Hur hade mitt liv sett ut om jag fått anpassat stöd redan tidigt?

  21. Skrev precis mitt credo (tal kopplat till kursen jag läser) om förhållningssättet vi blivande lärare MÅSTE ha gentemot våra elever med NPF. Jag tänker ofta på er föräldrar, om jag bara kunde peppa er varendaste dag! Många kramar från den blivande läraren som kommer att slåss för era barn!

  22. Jag har en dotter som har Add/Autism, 17 år, och jag känner sååå igen det med hemmasittare! Och vad jag/vi har levt i en ångestbubbla under lång tid pga skolan! Usch..Och det du skriver om favoritcitatet..här kommer mitt, från rektorn när dottern gick i 8:an och vi hade en elevvårdskonferance och jag kämpar för glatta livet, att dottern ska kunna gå i skolan.. ”Du är en riktig hönsmamma du va?” Och menade på att jag inte ville släppa taget om min dotter..!!! Då, om någonsin, kände jag att jag inte orka kämpa och förklara 😦

  23. Går i gymnasiet nu men i 8an så hamnade jag i depression pga skolstress, jag kunde inte gå ut, träffa människor å tanken av skolan gjorde mej rädd. Skolan sa till mamma att se till att jag skulle komma iväg till skolan, vilket i sin tur gjorde att jag grät på morgonen när jag vägrade och mamma lät så trött på allt tjat. Jag fick kraftiga skuldkänslor som jag bar på enda tills jag slutade nian. Fick hemundervisning under 8an å när ja bytte klass i 9an så började jag vara hemma igen för att ja körde för hårt, då fick jag sex långa läxor på en vecka å en utskällning när jag inte gjorde ngn. Droppen för mig och som fick mej att avsky skolan jag gått i hela mitt liv var när kuratorn sa att stressen kom från att mina separerade föräldrar bråkade och kom inte överens, vilket inte hade någon sanning alls. Litade inte lika mycket på vuxna efter det för kuratorn verkade alltid omtänksam och att hon skrev till socialen att mina föräldrar bar skulden så slutade jag prata med henne. Tack för att någon verkar förstå ”hemmasittare”.

  24. Hej
    Jag vill ge alla ni som har ”hemmasittare” hopp. Det går att hitta vägen tillbaka till skolgång igen! Vi fick helt fantastisk hjälp för vår son som nu är 13 år som inte gick i skolan på två år. Helvetet startade efter vår skilsmässa. Skolan kunde inte göra något så länge pojken inte kom till skolan (?!). BUP var rena katastrofen och förvärrade läget. Det som till slut hjälpte oss var Magelungens evidensbaserade stöd. Tack vare Magelungen går vår son i skolan på heltid igen och har fått sitt liv tillbaka.
    Nina

  25. Hej! Jag arrangerar sommakollo för hemmasittande ungdomar. KOlla in http://www.sommarkollo4.me 🙂
    hälsningar, matthias

  26. Jag har en trettonårig son som inte haft en fungerande skolgång på två år. Allt började i fyran när han fick svårt att hänga med pga en ouptäckt dyslexi och samtidigt blev mobbad av ett gäng äldre killar. Oförstående och oförskämda lärare la all skuld på honom, vilket gjorde att han hamnade i ständiga konflikter med lärarna. Till slut bytte vi skola. Det blev inte bättre, fick inga riktiga kompisar där, hård och rörig samt tuff miljö. Skolan beslöt utreda (för allt problem låg ju hos sonen enligt dem). Han fick ingen tydligt diagnos förutom dyslexin (psykologen som utredde honom sa att det var omöjligt att sätta en diagnos eftersom han hade höga grader av depressíon och ångest). Trots brist på diagnos fick jag in honom på en liten resursskola förra året (fick jag slåss för helt själv). Men det känns som det är för sent. Han vill inte längre. Jag har varit hos socialen (såklart – fyra socanmälningar från skolorna), men de har konstaterat att de kan inte hjälpa till om det inte beror på problem i familjen. BUP vägrar han numer att gå till efter att ha träffat flera behandlare i omgångar som inte lyckades göra något (en av dem kom aldrig ihåg vem han var och vad han gjorde där). Mellanvården har varit hemma hos oss, men eftersom sonen inte vill prata med dem gav de upp ganska omgående. Nu har Bup satt honom på antidepressiva. Han vill inget länger, vågar inte tänka på hur skolan ska lösa sig, vägrar gå ut, äter knappt. Jag har bönat, bett och tjatat om stöd och vägledning, men varken Bup elller soc kan hjälpa säger de. Bup hjälper bara barn som vill ta emot hjälp och soc kan bara hjälpa föräldrar som har psykiska eller missbruksproblem. Min fina unge. Så klipsk, rolig och supersocial. Ligger nu bara hemma i ett vacuum, med mig som enda förkämpe. Och jag har inga vapen kvar.

    • Gud så outhärdligt tufft!! Skickar dig en STOR styrkekram från en mamma som förstår! Anna

    • Fan vad jobbigt ni har det! Hoppas ni stöter på en bra människa i skolans värld som kan få skolan att funka (skolan är tydligen problemet, inte ditt barn). Det behövs en ordentligt förstående, orädd och engagerad person för att få barn i en sån här situation att lita på skolan igen. Kram!

  27. Jag har en 16 åring som trots flera år av skolångest först sista året fick hjälp och fick gå till en specialskola samt att först då blev BUP, Socialen mm vidtalade. Dock var det försent trots att hon har läshuvud och är enort duktig att komma igen från nästan 3 års frånvaro från skolan. Hon är fruktansvärt besviken på sig själv trots att hon har lyckats få en del A & B. Hennes problem har varit sitt utseende och hur hon upplevs vilket nu gjort att hon vill omoperera hela sitt utseende och flytta utomlands. Vet inte vad jag skall göra. Både hon och jag skulle behöva gå i terapi tillsammans….

  28. Exakt så som de är skrivit är de jag är 14 år och har varit en hemmasittande kille sen 6an ja blir helt slut av skolan ja har varit på utredningar som inte leder nånstans och allt möjligt trams som dom tror ska hjälpa ja har ångest inför att börja känns så bra att läsa dehär nån som tror mig är redan inbland i soc dom sabbar bara och hotar gick på en skola där man fick de bättre men fick bara gå där i en period oj missade alla punkter och sånt

  29. Vem har skrivit detta?

  30. Hej Benjamin! Jag som skriver den här bloggen heter Tina. Jag är journalist, föreläsare, författare och mamma i en familj där nästan alla har bokstäver av något slag. Ledsen att höra att din skolgång strular. Vad skulle du behöva för ändringar? Hälsningar Tina

    PS I det här inlägget och i alla kommentarerna finns förslag på anpassningar i skolan: https://munderbar.wordpress.com/2012/06/01/framgangsrika-anpassningar-i-skolan-for-barn-med-adhd-add-autism-mm/

  31. Jättebra skrivet! Känns så skönt att det finns andra i samma situation. Har en son på 15 år som inte varit i skolan sen oktober förra året. Så här kämpas det med möten med bup, soc, skolan och resursteamet att hitta en lösning så min son ska kunna gå i skolan utefter hans behov. Men finns inga resurser, ingen som vill ta ansvar. Känner sig så maktlös! Men har inget annat val än att kämpa vidare och hoppas orken räcker länge till!

  32. Hej Alla Tiger föräldrar ! Skönt man inte är ensam i detta ! Vi kämpar med samma sak . Min dotter 15 år vägrar gå i skolan sen 2 år Diagnostiserad Autism ADHD ångest /depression och det ända man får är hot hot hot ,

  33. Reblogged this on M som i underbar and commented:

    Neurobloggarna har temavecka skolsituationen, med anledning av neddragningar både i Stockholm och runtom i landet. Visa ditt stöd genom att sprida någon eller alla av våra länkar! Läs mer på http://www.barnibehov.se

  34. Uppenbarligen finns det skolfolk som inte är samarbetsvilliga, eftersom så många vittnar om det. Men jag tror ett större problem är att de som sköter kommunens budget inte förstår lagstiftningen eller skolans vardag. Skolan SKA anpassa, sån är lagen, och många anpassningar kostar lite eller ingenting. Men när det krävs större anpassningar, alltså såna som kostar i form av (framförallt men inte uteslutande) ökade personalkostnader – då kan faktiskt inte skolan göra någonting åt det. Det är politikerna och de i nämnden som är ansvariga för detta! Varje gång man nekar ett barn i behov av en resurs, specialundervisning, undervisning i liten grupp eller vad det än må vara (och det är inte bara barn med npf, utan även tex barn med språkstörningar eller svår dyslexi, barn med svåra psykosociala problem eller barn som mer eller mindre kvalificerar sig för särskolan) så skär det i hjärtat. Vi (lärare och rektorer) protesterar, skriver skrivelser, går på möten och föreläser/bönar och ber osv. Allt för att utverka att barnen ska få det stöd de behöver och har rätt till. Men det hjälper inte. För om vi tex ”har en högre personaltäthet än i många andra kommuner”, så bryr dom sig inte om ifall lille Kalle har större behov än så. Det enda skolan kan göra är att pussla så gott det går med befintliga medel, men resurserna räcker a l d r i g till… Flyttar man över resurser för att stötta e t t barn, skapas genast ett hål någon annanstans och någon annan drabbas. Det är ett nollsummespel som ingen skola kan vinna som inte har kommunpolitikerna med sig. Och det är precis därför många lärare vill att skolan ska förstatligas igen. Det finns ingen garanti för att de statliga politikerna är så mycker mer kunniga än de kommunala (fast man kan ju alltid hoppas…) men man kan iaf förvänta sig större samstämmighet mellan det som å ena sidan utlovas vitt och brett och det som det finns täckning i plånboken för att i realiteten genomföra… Nu kanske ni tänker att detta är ett sätt för skolan att skylla ifrån sig och slippa ta sitt ansvar eftersom det så uppenbart är okunskap och ovillighet till att samarbeta som de flesta vittnar om, men jag tror att det hänger ihop. Med ordentliga finansiella medel kunde kommunen ha råd att anställa personal med tillräcklig insikt i sådana här frågor för att anpassningar (även de som inte kostar nåt) ska bli möjliga. Även de anpassningar som är helt gratis kostar pengar, om ni förstår hur jag menar. Att 15 olika lärare ska lära känna kanske 10-20 barn med särskilda behov per läsår och sen lära sig anpassa undervisningen och skolans vardag efter deras personliga behov (som varierar mycket trots tex samma diagnos) när varje enskild lärare kanske träffar de enskilda barnen totalt 40 minuter-3 timmar per vecka, är ju inte speciellt effektivt. Om resurser och expertis fanns i tillräcklig utsträckning kanske en eller ett par personer kunde bygga upp något runt en enskild elev som faktiskt fungerade istället för att varje enskild lärare måste uppfinna hjulet på nytt varje gång… Det är vad jag och många andra i skolans värld önskar oss.

    • Du säger många viktiga saker! Kommunen är skolans huvudman (fast jag liksom du hoppas på ett förstatligande, jag tror det skulle bli enklare med praxis och mer tydligt med orsak-verkan kring centrala beslut och resultat), och det är kommunens ansvar att skolsituationen för den enskilde eleven fungerar. Därför får vi aldrig nöja oss med att gå i ställningskrig med rektor (vilket för det mesta inte är meningsfullt, de flesta rektorer jag träffat har varit engagerade om än inte alltid kunniga, och absolut inte haft barnens sämsta för ögonen), utan göra gemensam sak att ta frågorna upp på kommunnivå. Lite inspiration: http://www.tv4play.se/program/nyheterna-dalarna?video_id=2428578

      • Problemet r att vi som personal i skolan aldrig får uttala oss om detta utåt så att allmänheten får veta det, utan vi måste verka i det fördolda och hålla masken utåt, annars får vi bannor… =P Därför kan allmänheten få intrycket av att vi inte VILL hjälpa. Och därför är det extra viktigt att föräldrar och andra ligger på politikerna om det här! När vi säger nåt så får dom det till att vi är typ oproffsiga och lata som inte klarar av att/ids anpassa undervisningen till alla elevers behov (varje lärare på högstadiet har oftast 100-200 elever att anpassa undervisningen efter)… När föräldrar reagerar lyssnar dom mycket mer än vad dom gör på oss. Ni kanske inte tror att det är så, men så är det…

  35. Du skriver ofattbart BRA! Creds till dig!

    Jag själv är ung vuxen (22år tjej med aspergers) och har varit hemmasittare väldigt mycket och länge när jag själv gick i skolan. Då hade inte jag min diagnos och folk såg inte att det var ett problem, de såg det enbart som skolk.

    Det som hjälpte för mig var att gå iväg med kameran ut i skogen, gå och läsa någonstans borta för mamma var sjukskriven så jag kunde inte gå hem heller.
    Det är bedrövligt rent utsagt att det ska vara så svårt att skapa en hållbar skolgång åt dem som behöver det som mest. Min syster har också problematik i skolan, hon har förståndshandikapp (lätt) och autism.
    Det gick bra när hon hade en fantastisk lärare som under sommaren studerade för att kunna ta hand om barn med speciella behov men nu när hon inte har henne längre så blir det väldigt svårt :/

    Jag förstår inte, när det är så många som blir drabbade av detta, varför tar inte skolan och Sverige itu med detta och löser det? Det är flera tusen barn som går igenom detta Varenda dag men ändå väljer folk att blunda.

    Styrkekramar till dig och dina anhöriga!
    Mvh Alexa 🙂

  36. Sitter hemma med min son sedan dag 1 denna termin efter att ha mötts av ett totalt kaos ännu en termin….om inte värre än någonsin denna gång. Går och väntar på en lösning men tiden tickar! Snart 3 veckor i hemmet…det är katastrofalt :/ Finns det något man kan göra för att stämma kommunen som skapat detta? Känner att de ska få känna av ekonomiskt att de tabbat sej så ofantligt och tänka till ordentligt innan de drar in på fel ställen. Nån med erfarenhet av det och hur gick ni i så fall tillväga? Får panik snart!!!

  37. Hej Tina! Du skriver så BRA!! Vår 13-åriga dotter har också stor frånvaro. Klarar i snitt att gå 2 dagar i veckan till skolan. M a o varannan dag behöver hon vila upp sig! Jag är själv livrädd att skolan kan anmäla oss till socialtjänsten, när man läser hur många familjer har drabbats av denna sanslösa brist på förståelse av Socialtänst och skola. Sjukt system!
    Prata om att öka stressnivån i både barn och föräldrar!! Det gynnar ju inte barnens hälsa precis. Märkligt system att skuldbelägga oss föräldrar som kämpar för att öka förståelsen i våra barns omgivning!!! Skickar dig en stor Styrkekram! Anna

  38. Det är skönt att veta att man inte är ensam.
    Min son är 12 år och har bara varit i skolan några dagar den här terminen. Han har var borta mycket även förra terminen men inte så mycket. Han får ångest varje morgon när skolan kommer på tal och hur jag än tjatar, hotar mutar går det bara inte att få med honom till skolan.

    Rektorn verkar tro att det är pga att han är ouppfostrad och att det är som hon säger en maktkamp ich att det är han som vinner när han stannar hemma. Tjatar på mig om hur viktigt det är att han går till skolan, som om jag inte fattar det. Hon hotar med att göra en orosanmälan till socialen. Det känns obehagligt och jag blir jättestressad av det. Känner att det räcker med oron för hur min son mår.
    Jag är ensamstående efter att min sons pappa dog hastigt han var liten och det kanske också påverkar .
    Vi går hos BUP och jag tycker att de är bra men jag vill att de utreder om ev diagnos men det går inte snabbt.

    • Pappa till älskling som inte vill

      Hej. Har exakt samma problem med våran son. Han har ingen diagnos eftersom problemet bara finns hemma. Är just nu ej högprioriterad på bup. Lärarna och kuratorn är involverade. Vi har försökt allt. Inklusive hot och att låta honom slippa. Oftast är han i skolan 2-3 dagar i veckan. Just nu har han vägrat 3 dagar och nu är det helg. Våra två andra barn fungerar med skolgång och har inga problem. Sedan en tid har han slutat äta kött för att han tycker det är äckligt Han kan inte heller äta ihop med andra då det är äckligt när det smaskas. Det är trist att prata om sig själv, sin fru och andra barn, när det är han som lider. Men alla är på gränsen till kollaps och jag förstår att du har ett helsike. På något vis inser han att det är fel….men det bara låser sig på morgonen, trots att han har bra kompisar och faktiskt fungerar när han väl är i skolan Han har dessutom innebandy som han går till för det mesta. Vi är totalt uttömda på vad vi skall göra, förutom en injudan till familerådgining där han skall få gå sk repulstränining i ett försök att lära sig tänka rätt. Visst känner man samhällets krav och det är ju stressande….men man vill ju så väl att han skall växa upp normalt och lycklig. Ja, nu tömde jag ut det jag hade….men vill bara meddela att det finns flera med samma problem. Det är väl vetskapen om detta som gör att det finns hopp om lösningar och råd för andra behövande i samma situation. Det sista vi gör är att ge upp.

      • Har du möjlighet att tjata om en utredning, så gör det. Om han vägrar vara i skolan finns problemet definitivt där också. Titta också på länken till artikeln med Elisabeth von ziepel, hon har längst erfarenhet i Sverige av npf och hemmasittande .

        Repulse har inga belägg för den här sortens problematik som du beskriver. Trots det kan förstås en terapeut vara bra. Men när det finns såna perceptionsstörningar och låsningar som du beskriver, då är det inte kbt som ska till, då är det specifik kunskap om barnets svårigheter, och därför behövs en utredning. Jag hoppas verkligen att det vänder för Er!

      • Försök med bup igen. Min son har inte kommit iväg till skolan än men det är skönt att han kan prata med någon och jag har också fått en kurator att prata med där. Man känner sig så misslyckad och maktlös så man behöver allt stöd man kan få för att orka stötta, tjata,muta och allt man gör för att få sitt barn till skolan. Det som jag tycker är så jobbigt är att jag vedt att min son år dåligt och min högsta önskan är ju förstås att han ska må bra och samtidigt har man pressen på sig från skolan att han måste komma dit annars får han gå om en klass och det lär ju inte bli lättare att få honom till skolan då. Vi har fått kontakt med ”alla barn i skolan” som kommer att gå med honom till skolan och som första steg få honom att vara på skolgården och förhoppningsvis till slut gå in i klassrummet också. Känns som om steget till att gå till skolan och vara där är så stort så det är oövervinnnerligt ihans ögon. Varit borta länge och alla kommer att fråga varför. Vad gör man för att orka peppa varje dag och samtidigt jobba och sköta resten av livet…?

  39. Jag blir ”glad” över att jag hittade detta, då vet jag att jag inte är ensam, det ger mig kanske styrka…
    Jag och min son har kämpat i hela hans liv, han är idag 12 år och har diagnoserna ADHD, Asperger och dyslexi.

    Det började redan när han var 2 år och han blev det ”svarta fåret” på dagis. Han var den där skitungen som bara var jobbig och i vägen hela tiden. Han förstod inte det sociala samspelet och vad som krävdes av honom och ingen som lyssnade på honom. Det gick så långt att han fick ut för saker när han inte ens var på dagis, både av barnen och fröknarna.
    Man la det så fint på oss som föräldrar för vi gick isär när min son var ett år. Kanske berodde allt detta på vår skilsmässa? Ja kanske till viss del?

    När han började skolan gick de första 2 åren ganska bra men i 2:an hängde han inte med längre. Men vi kämpade på. Jag märkte att han inte förstod vad han skulle göra och att han hade svårare att hänga med. Men ingen lyssnade på mig. I 3:an fick min son nog själv. En dag vägrade han gå ur bilen när vi skulle in till skolan. Han skrek grät och slog sig själv i bilen. Det var bara att ta med honom hem igen. Efter det tog jag semester i 3 veckor för att var med honom i skolan. I en klass på 28 elever och 1 lärare. Då förstod jag, han hängde inte alls med. Han var tvungen att ha en till en hjälp för att arbeta, men det säger sig självt, det gick inte så han satt mest av tiden i klassrummet. Hans lärare satt på okunskap för så klart det var mer eller mindre han eget fel att han inte kunde sitta still i 45 min och ha lektion som alla andra barnen. Så sista terminen i trean var han mer hemma än i skolan.

    När han började 4:an fick han en underbar lärare som gjorde allt för honom. Anpassade uppgifter, förtydligande pedagogik men det räckte inte. Han fick starta 4:an med en resurs men det var för dyrt så man utökade det till en grupp på 5 elever. Det gick inte alls. När en kille som inte har lärt sig mycket de tre första åren i skolan och först i fyran får den hjälp han behöver är det för sent för en som har extremt svårt för förändringar. Min son har extremt svårt för förändringar både vad det gäller arbetsuppgifter, människor eller att göra saker. Och då menar jag extremt. Jag tog ledigt även under första två månaderna i fyran för att skola in honom, detta förlängdes till tre månader osv. Under tiden gjorde vi en dyslexi utredning och det visade sig att han stora svårigheter med både läsa, läsförståelse och läsuppfattning- Dyslexi. Jag har kämpat hårt med att han ska få en egen resurs, att han skulle få anpassat efter hans behov men det gick inte för allt handlar om pengar. Att min son var hemma från skolan mer och mer hjälpte inte. Jag fick tid på BUP för en utredning inom autism spektrumet för andra gången, första gången uppnådde han inte kriterierna när han var knappt 10 år men nu för snart ett år sen visade det tydliga tecken på han svårigheter inom Autism spektra. Då helt plötsligt öppnades det en helt annan dörr och han fick komma in på en special skola nu i 6:an. Detta efter alla års slit med skola, myndigheter mm. Men för min grabb är det för sent. Han är idag hemma ca. 80% av tiden.

    I dagsläget står vi ska han vara i skolan 3 dagar / vecka i 2 timmar / dag men jag får sällan dit honom. När han väl är i skolan så säger de att det fungerar bra, vilket rektorn hänger upp sig på. Han trivs i skolan det kanske är något hemma? Min son är så ledsen, arg och hjälplös. Han uttrycker själv att det är skolan det är fel på. Han säger ”mamma hjälp mig, jag vill ha ett nytt liv, varför gjorde du såhär emot mig”. Och då menar han skolsituationen. Han kan inte skilja på lärandet i skolan och det sociala. Viket är helt naturligt. Han saknar sina gamla kompisar så mycket! Han förstår inte att den här skolan med 8 elever är det bästa för honom rent inlärningsmässigt. Han skulle ha fått den här platsen för tre år sen. Det sliter i mitt hjärta att vare dag se min sons ledsna ögon, hans stora tårar som rullar ner för kinden varje dag vi ska försöka gå till skolan.

    När jag pratade med rektorn här om dagen så var det efter det som jag hittade din blogg. Han började att prata om skolplikt och att får jag inte min son till skolan så i en förlängning så måste han anmäla detta vidare. När jag läser lagen så står det klart och tydligt i 23 paragrafen b.la ”om elevens vårdnadshavare inte har gjort vad denne är skyldig..” Jag har i fyra års tid kämpat för min son, att han ska få rätt hjälp, tagit semester för att vara med honom i skolan, som tog slut så jag fick ta tjänstledigt utan lön och där jag befinner mig idag för att han ska komma till skolan. Under snart ett års tid har jag inte fått någon lön för att kunna hjälpa min son. Och detta är tack vare min underbar man som jag kan göra så här. Om inte det är att göra vad en vårdnadshavare är skyldig till så vet inte jag? Vad jag istället fick, var extremt dåligt samvete om jag gjort eller gör något fel och en extremt oro för vad som kan hända. Fast jag egentligen vet att det inte kommer leda någon vart. Rektorn föreslog också att jag kunde berätta detta för min son, vad som kan hända i en förlängning. I min värld helt oacceptabelt! Ska jag ge honom skuldkänslor också för hur han har blivit behandlad genom skoltiden? Varför han befinner sig där han är idag? Över min död kropp. Min son är extremt orolig av sig. Så det skulle bara orsaka ännu mer kaos för honom. Och en otrolig skuldbeläggning!

    Ja, mitt barn har tre diagnoser, men oavsett diagnos eller inte så är han samma unge. Tyvärr så fick han” Asperger ”för sent” så dörren till LSS öppnades för sent för honom. För hur man än vrider och vänder, det sägs att diagnoser hit eller dit inte ska spela någon roll men det gör det. Tro mig! Iallafall utifrån lagar och myndigheter sett.

    Min son är idag otroligt känslig för förändringar mer än någonsin nu. Han är otroligt ”mammig” och har inte lärt sig ett skvatt på det senaste året. Han befinner sig på en skolnivå allt från 2:an till 5.an beroende på ämne och situation. I sitt sinne är han kanske på en 8 till 9-årings nivå. Min kamp fortsätter med mitt ”hemmasittande” barn, men jag vet inte hur mycket längre jag orkar att kämpa. Vi är inne på fjärde året av extrem kamp och det är tungt. Men jag vill kämpa för min sons rättigheter och för att han ska få ett bra liv, känna att han har ett liv som är värt att leva för. Jag ber om ursäkt för mitt långa inlägg men det var en otroligt skön känsla att få dela detta med någon. Tack!!

  40. Jag är en tjej på 15 år som går i nian. Mitt sista år i grunskolan. Jag har haft problem med frånvaron ända sen åttan, då jag drabbades av depression, som med tiden bara har blivit värre och värre, samt ätstörningar av och till, krafitga ångestattcker och panikångest. Och rätt allvarliga sömnproblem (sover jag 3h på en natt så är det mycket). Så det har inte vart lätt. Jag lever i ett ständigt mörker. För mig handlar varje dag om att överleva, att inte ta livet av mig.
    Jag går hos bup minst en gång i veckan, jag har ångestdämpande, sömntabletter och antidepressiva utskrivet.
    Att försöka klämma in skolan i detta mående är inte lätt. Men jag räknas inte som sjuk. Psykiska ohälsa existerar inte. Det har vart möten varannan vecka hela nian ändå vägrar de anpassa någoting, eller ge mig i närheten av de stödet jag behöver. Ansvaret ligger på mig och mina föräldrar, att prata med alla lärare om vad jag behöver göra för att få betyg osv. Vi mejlade alla mina lärare för att få alla mina kvarstående uppgifter så jag kunde få betyg, och mer än hälften orkade inte ens svara. Vi sliter hela tiden och jag försöker komma iväg till skolan, varje dag men har ändå inte vart där på över 6 skolveckor? Jag trivs jättebra i klassen, jag har haft i snitt C/B i betyg tidigare men nu saknar jag behörighet för alla gymnasielinjer. Och ända kan jag inte ens få en dator så jag kan ha alla arbeten på samma ställe samt arbeta effektivare (trots att andra elever har datorer som har mindre behov av det än mig), lärarna mejlar inte innan de sätter ett F i betygen trots att vi tydligt krävt detta, de svarar inte heller på vad jag måste göra för att få betyg. Vad mer kan jag göra? tiden börjar rinna iväg tyvärr.

    Och jag vill påpeka att båda mina föräldrar är extremt stöttande och förstående och tjatar/pressar på skolan, jag pluggar så mycket jag kan hemma, men jag får sällan reda på vad de är för något jag ska göra så jag står rätt maktlös. Skolbyte är också försent.

  41. Får jag använda din text till min föreläsning? Jag ska föreläsa för pedagoger som arbetar med särskilda undervisingsgrupper för barn med autism i Örebro kommun.

  42. Reblogga detta på ogonrorelseterapi och kommenterade:
    Detta borde alla inom skolvärlden läsa!!

  43. Pingback: M som i underbar | Pearltrees

  44. Mycket intressant. Känner igen mig helt i den situationen. Skolan tar inte sitt ansvar men kräver att vi föräldrar tar vårt. Krävdes mycket innan barnens skola gjorde vad lagen krävde. Då hade jag gett upp hoppet om att kunna jobba för länge sen och var på heltid hemma för att ta hand om två barn med ADHD och kunna orka ta striden med lärare, rektor, läkare och myndigheter. Det blev till slut för vår familj men hur många föräldrar har orken och pengarna för att lösa det här om skolan vägrar ta itu med problemet kring barnet och tycker att assistent i skolan är för dyrt? Mina barns assistent hjälpte mina barn OCH hela klassen, utan speciell utbildning, men med ett sunt förnuft! Det blir inte dyrt i längden!

  45. Tack!
    Du får till det så bra Tina när du skriver.

  46. Britt-marie Fredriksson

    min dotter är 16 år och har autism och hon är också hemmasittare men det är inte problemet med skolan det är kommunen som inte vill betala internatet till henne

  47. Vilken aha-upplevelse att läsa Tinas ord och alla inlägg från andra föräldrar. Min son är idag 18 år och hela skoltiden har varit en kamp. De 2 sista åren fick vi efter lång tids kämpande in honom på en liten specialanpassad skola för barn med npf. Skolan var fantastisk och gjorde allt i sin makt för att han skulle komma dit och anpassade så långt det gick. Men precis som med många av dessa barnen var det lite sent. Men tack vare den skolan lyckades han få betyg i en del ämnen och inte en allt för hög frånvaro. Sen började gymnasiet… Frivillig skolgång heter det, men vilka möjligheter finns det för våra ungdomar. Mina medpassagerare i den kollektiva trafiken som tvingades lyssna på samtalen jag varje morgon hade med min son var nog oerhört trött på mig. Från det jag åkte till det jag kom fram (40min) fick jag ringa och böna och be att han skulle orka försöka gå just denna dag ömsom skälla och hota. Men det var enormt många hemma dagar. Studiebidraget var på väg bort många månader. Egentligen visste jag med hela mitt mammahjärta att han inte gjorde det för att jäklas, för honom var bara skolan övermäktig och inte alls anpassad för honom. Han har ADD med grav koncentrationssvårighet och inlärningssvårigheter, även något man kan likna vid dyslexsi men för bilder. Han kan inte avläsa bilder och det har varit jätte jobbigt för lärare genom åren att inse. ”Man lär sig bättre genom att förstärka med bilder”… Eller inte, för honom snurrade det ännu mer.
    Jag har gapat, skrikit och gråtit i så många år för att han ska få den skolgången han behöver. Nu, ja nu äntligen har vi hittat helt rätt!! 100% praktik och lärare som kommer dit ca en gång i veckan och kollar av vilken del han har lärt sig. På detta vis får han en utbildning på papper att han har godkänt i fordonsteknik. Inte i matte, svenska osv men det spelar ingen roll, han gör det han kan och han trivs! Äntligen efter så många år med en självkänsla nertryckt i skorna, har han rest sig och mår bra. För han kan kan, han är bra, precis som alla dessa barn! Anpassat till varje individs sätt att ta in information!
    Kramar till alla er starka mammor och pappor som orkar kämpa i evig motvind

  48. Pingback: Stanna hemma – om barnen som inte klarar att gå till skolan | Våga Vara Du

  49. Tack för din hemsida. Har precis hittat hit och det var som ett läkande balsam på ett brutet hjärta; just idag när jag känner att vi har uttömt alla möjligheter som vi hade. (Är ganska ledsen.)
    När Du skriver om din Mathilda känner jag igen min dotter i henne. Gina är 17 och vi fick diagnosen autism och generaliserad ångestsyndrom bara för två år sedan. I senaste 4 åren har vi kämpat med skolan. Vi har verkligen hittat på allt. I grundskolan hade vi en riktig klippa i form av en specialpedagog. En hel termin har jag suttit med Gina i ett enskilt rum på skolan för att hjälpa henne plugga upp behörigheten till det enda gymnasieprogrammet (samhällslinje – hur genomtänkt är det egentligen?) på vårt bostadsort som är anpassad till elever med diagnos inom autismspektrumet. Vi har fått färdtjänst beviljat. Jag tänkte att nu är det verkligen tid att luta mig bakåt och se hur allt sköter sig fint.
    Efter första terminen i gymnasiet (här är vi nu) har hon så pass mycket frånvaro att vi är bara minuter ifrån att CSN bidraget dras in (och allt annat som de hotar med). Redan i oktober slog jag signal om att det är en hel del Gina tycker är jobbig i skolan men då ville dem vänta tills det första utvecklingssamtalet innan Jul. Bra, för att allt har gått så långt att tills dess att Gina är knappt i skolan bara ett par timmar i veckan. Det blev en orsak till utöver dem andra: hon ligger efter så mycket. Nu pratar jag om en anpassad undervisning. Om jag skulle klaga skulle nog alla slå tillbaka direkt: klassen är autismanpassad!
    Idag frågade jag kuratorn där: Är det bara vi som har så pass stora problem här? Är min dotter unik? Helt körd, eller?

    Kuratorn sa att det är flera som har så stora problem som Gina med hög frånvaro och de som inte får den hjälp de behöver.

    Vad ska jag tro nu? Den utbildningen är det mest anpassade sådan. Ska vi ge upp? Jag kan inte! Hon är så intelligent! Vad ska jag göra? Kan hon vara så pass utbränd att hon inte orkar med?

    Det sista som jag vill prova att sitta med Gina i klassen alla de dagarna jag inte sover efter nattjobbet. Vill alltså bli personlig assistent utöver mitt jobb. Tyvärr måste jag jobba för att pappa är handikappad och orkar inte jobba mer än 25% och vi har två yngre barn och ett äldre som bor fortfarande hemma. Men jag själv är faktiskt rädd för att bränna ut mig. Jag var där cirka två år sedan och fick dra ner på kraven ordentligt för att klara mig helskinnad.

    • Hej Mercedesz!

      Vilken svår situation. Jag tänker att om flera ungdomar har problem med den ”autismanpassade” utbildningen, då är den rent krasst inte autismanpassad. Finns det möjlighet för er föräldrar att gå ihop och föra en dialog med rektorn och kanske SPSM och skolinspektionen? Att du ska bli obetald resursperson i skolan, utöver ditt vanliga jobb, är helt orimligt.

      Kram!

      Tina

  50. Pingback: Viktigt i debatt om hemmasittare! #barnibehov #autism #adhd #npf | M som i underbar

  51. Pingback: Nej, jag har inget dåligt samvete över missade skoldagar längre | M som i underbar

  52. Hej tack för helt underbara ord. Är mamma till en son på 12 år som aldrig velat gå till skolan. Han har nu fått diagnosen ADD. Bråkar med Skolan och Socialtjänsten och har gjort det sen skolstart. Blir ingen förändring trots alla dessa möten och hotelser från dom. Är helt förtvivlad. Men kändes skönt att läsa att vi är inte ensamma.

  53. Jag vill att alla pedagoger som mitt barn har ska läsa detta! Mitt i prick. Som vanligt!!!
    Jag känner en enorm press och en bristande förståelse från skolans sida.
    Vi kan inte stressa våra barn tillbaka. De måste byggas upp igen. Vi måste hjälpa dem. Och vi får fortsätta slåss tills alla skolor förstår! Tack!!!

  54. Pingback: Stanna hemma – om barnen som inte klarar att gå till skolan | supermamsen

  55. De som är hemmasittare för att de inte orkar är en sak, men de som är
    ”hemmasittare” för att de inte vill… I skolan finns båda. Jag tror att vi skulle vinna på att ta bort skolplikten och som i Finland istället införa lärplikt. Då spelar det mindre roll var man är när man lär sig. Som det är idag träffar vi pedagoger på de elever som inte ”orkar” för det är annat som är viktigt för dem, och det är svårt att veta vem som är vem, till att börja med.

    • I reda siffror räknat är det nog inte särskilt många unga som inte vill. Tänker tex på den inte alltför gamla undersökningen där man frågade ungdomar som skolkade om de skulle vilja gå i skolan ifall den funkade bättre/de klarade av den bättre. Det enhälliga svaret var, förvånansvärt nog, ja. Det är inte på kul som barn och ungdomar låter bli skolan. De har verkliga, påtagliga skäl.

  56. De jag tänker på är i skolan ibland men inte på lektionerna, och väl där gör de ingenting, tyvärr. Och plötsligt hamnar de i en annan grupp. Det är inte enkelt att se vilka som är vilka. Välkomna in i skolan!

    • Nej, det är verkligen inte enkelt. Jag tror också att läroplikt kunde vara bra. I teorin innebär kunskapskraven inte att eleven måste vara närvarande, men i praktiken ges ju inte precis andra möjligheter för pedagogerna att utvärdera elevens färdigheter heller, som det är nu. Där skulle en tydligare lagstiftning hjälpa till.

  57. Jag har min unga vuxna son som redan från grundläggande skola i Malmö har upplevd brist på stöd o h där ifrån fick honom diagnosti autism. Han klarar inte gymnasium pga brist för skolan stöd i Malmö o h Lund.Skolan visst hans svårigheter men agera inte..jag gick ditt o klaga på men ånda ingen händ..nu gå honom på Komvux han behöv hjälp men de sagt att honom är redan vuxna…jag skrev till Skolverket fick svår o nu behöver jag någon som kan hjälpa mig med råd. Tack

  58. Shit vad bra skrivt, hade aldrig kunnat beskriva detta bättre!

    Jag har själv gått hela mitt liv och känt mig annorlunda, konstig och utstött samt missat ohyggligt mycket i skolan pga att jag INTE kunnat gå dit. Har varit fysiskt och psykiskt utmattad så väldigt länge delvis pga min sociala ångest osv.

    När jag gick i grundskolan och hade, som jag fortfarande har, mycket hög frånvaro (enstaka dagar oftast), så blev jag anmäld till socialtjänsten av min rektor som tyckte att jag skolkade…

    Har under så sjukt många år, sökt hjälp och blivit kastad mellan olika ställen, och ingen trodde på mig eller ville lägga ner tid på att hjälpa mig på något sätt!

    Inte förens nu vid 18-års ålder så har jag börjat komma vidare med detta, är just nu under NP utredning men även det tar så lång tid och min nuvarande skola/mentor har svårt att förstå hur tuff min vardag är, för det är inget dem upplevt själva, och jag går på ett vård program (sikken ironi).

    Nej jag förstår verkligen hur människor kan vara så ignoranta och blunda för ett verkligt samhällsproblem, psykisk ohälsa är ett stort samhällsproblem. Visst hade det varit konstigt om jag sagt till en person i rullstol att de ska springa ett maraton och inte förstå varför dem inte kan det, så hur svårt är det att förstå att psykiska så som fysiska sjukdomar sätter gränser på vardagen och gör livet svårare?

  59. Tack för att du belyser detta viktiga ämne!
    Din blogg är fantastisk och du ger upprättelse för alla dessa barn som kämpar hårt med att överleva sin vardag. Du ger nya perspektiv och insikter i denna utmattningsproblematik som inte många i skolans värld har förståelse för. Jag sprider dina viktiga inlägg till vänner och bekanta.

  60. Hej, jag är en 14 årig tjej och är diagnoserad med ADHD. Läkarna säger nu att jag har hamnat i depression också. Förut höll jag på att söka runt efter nya skolor eftersom jag vill byta skola pga olika anledningar (dels av att skolgången inte är anpassad) och har verkligen hamnat fel när det gäller ”gäng”. När jag höll på o söka runt hamna jag till slut här och är väldigt tacksam för det.

    Jag kände att jag var ganska onormal och dålig eftersom jag inte visste om att de ändå finns ganska många i samma situation. Efter att ha läst din fantastiska text och andras kommentarer har jag fått mer kunskap om det här. Och det hjälpte! Båda mina föräldrar var inte så förståeliga i början av mitt hemmasittande och om min diagnos men efter att jag visat detta inlägg har båda mina föräldrar blivit mer insatta och har nu ett tag hållit på med att tjatat på skolan om att ge mig mer stöd men det har tyvärr inte hjälpt, och jag är som sakt fortfarande ganska inställd på att byta skola trots att jag redan bytt en gång tidigare. Mina föräldrar har också gått många ADHD kurser på bup och andra organisationer och kämpar för min skull vilket jag också är väldigt tacksam över. För nu är dom mycket mer förståeliga!

    Jag är en ”stamkund” hos bup och varit inblandad inom socialen. Men jag ville ge ett litet råd, dels till ungdomar som också har en diagnos och är hemmasittande. Bup har något som heter arbetsterapeut och det har verkligen hjälpt mig när det gäller mina behov i skolan och hemma, jag har fått hjälpt med att t.ex. lägga upp ett schema inför min morgonrutin (som gör det lättare att gå till skolan och att kliva upp på morgonen över huvud taget), samma gäller schema inför kvällsrutinen (som gör det lättare att gå och lägga sig i tid) och så har jag fått kryssa i vilka lektioner som tar mest energi från mig i skolan, det gjorde så jag inte behövde vara närvarande på dom ifall jag inte orkade. I alla fall ville jag som sakt tacka dig Tina för att du tagit upp detta ämne och gjort så att folk i samma situation inte känner sig ensamma.💗

    • Hej Olivia och tack för din fina kommentar! Arbetsterapeuter är superbra, det tipset hoppas jag många läsare tar med sig! Och jag hoppas att skolan kan ta till sig av vad du behöver så att allt kan funka bättre framåt. Det är du värd! ❤ /Tina

  61. Gäller detta även för elever på gymnasiet eller bara i grundskolan?

  62. Hej Tina!
    Min 14-åring har ingen diagnos, men är utbränd sen straxt innan jul. Vi har bra kontakt med BUP och skolan, men känner att, framför allt skolan lägger alldeles för mycket ansvar på oss och vår dotter. Hon har på BUP:s inrådan anpassade studiegång, men det enda skolan gör är att acceptera att hon är där på halvtid, men ändå förväntar dom sig att hon ska prestera lika mycket som dom andra. Det enda ”stöd” hon får är möjlighet att sitta inne hos specialpedagogen istället för i klassrummet. Vi börjar tröttna på att dom inte ”tar tag” i saker och anpassar ”på riktigt”. Tex anpassar mängden skolarbete för att passa hennes ”sjukskrivningsgrad”. Har hört från flera håll att skolan har stora skyldigheter, men inte hittat något dom jag faktiskt kan citera och använda när jag ställer krav.
    Idag hade vi ett möte där studierektorn försökte ”hota” med skolplikt, när jag försökte få honom att förstå att ju fler timmar L är i skolan, ju mindre ork har hon kvar att försöka höra hemuppgifter och läsa till prov. Ska hon uppfylla kunnskapskraven så kan det vara bättre utnyttjande av hennes begränsade krafter, att hon är mindre i skolan och får mer gjort hemma. Att skolan måste göra en avvägning mellan tid i skolan och mängden arbete som måste presteras.

    Blev så glad när jag hittade din text. Har alltid haft respekt för din kunskap. Säger du att det är så här, så vet jag att jag kan lita på att du har läst på och har koll. Jag känner mig så stärkt av denna text, även om det var länge sen du skrev den.
    /Sus på SB om du minns

  63. Hur ska man göra om ens barn redan har hoposr av gymnasiet och vill försöka igen trots att vi vet att en vanlig studietakt är omöjlig.
    Finns det skolor som tar in sådana sökanden.
    Det enda jag tror skulle fungera för min dotter är hemma studier som sedan testas av, hon bad själv om detta på sin tidigare gymnasieskola men gick svaret att de jobbar inte så!
    Hon är dålig var och varannan dag med värk i kroppen men läkare kan inte sjukskriva heller då alla prover är bra. Min dotter vill läsa men kan och vet inte hur.
    Vad kan jag göra?

    • Jag har inga svar, tyvärr, men tänker att de stora NPF-organisationerna har skolombudsmän om ni är medlem i nån av dem? Autism- och Aspergerförbundet, eller Attention. Problemet är ju delvis att gymnasiet är ”frivilligt”. Det tolkar många skolor som ”vi måste inte anpassa för om det inte passar så kan hen låta bli”.

  64. Tekla Johansson

    Det jag nu läst var skrivet för fem år sedan men jag måste ändå få säga att det var det bästa jag kunde fått läsa denna dag. Tusen tack Tina

  65. Hej! Har en snart 11årig hemmasittare som snart ska utredas och som aldrig vill till skolan igen, jag tror han går sönder av alla krav och press och att han egentligen vill orka gå och vara som alla andra men ej förmår..Vet du någon som fått distansundervisning på grundskolenivå?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s