Category Archives: Tankar

Böj och sträck

Idag har vi böjt reglerna bara en liten aning. Sträckt dem lite längre. Helt på flit gjorde vi det.

”Utklädning är okej, men ingen ansiktsmålning, inga masker och inget som täcker ansiktet, eftersom vissa elever kan bli rädda”, stod det i brevet från skolan, angående denna den sista dagen före höstlovet, som går i Halloween-anda.

Mathilda ville vara en katt. En svart katt. Och människor utan något alls målat i ansiktet ser inte det minsta ut som katter. Inte ens om de är klädda i svart, och har kattöron och en svans med röd rosett på sig. De liknar inte katter ett dugg.

Så vi resonerade en stund. Man kan tolka ”ansiktsmålning” på olika sätt. Vanligtvis betyder det att man gör en ganska omfattande målning på ett ansikte. Därför kan man jämföra det med att sätta på sig en mask, eller att täcka ansiktet med något annat. Och så lydde också regeln. Av det drog vi slutsatsen att täckningsgraden är relevant; hur stor del av ansiktet är täckt?

Men nu uppstod ett nytt frågetecken. Hur lite ska man måla för att något INTE ska räknas som ansiktsmålning? Och vad kan vara okej att måla? Vi sökte vägledning i förklaringen ”eftersom vissa elever kan bli rädda”.

Ansiktsmålning betyder vanligtvis inte att man målar eyeliner i ögonvrån nån centimeter, inte heller att man gör en liten triangel på näsan så den liknar en nos, eller enstaka, korta linjer och prickar mellan näsan och munnen . Det är nog okej. Men det är nog inte okej att till exempel måla dit en spindel på kinden, oavsett hur liten, eftersom det finns en del människor som är rädda för spindlar, och eftersom man inte kan förutsätta att folk låter bli att titta på ens ansikte.

Lade du märke till alla ungefär-orden där? Vanligtvis. Nog. Liten. Enstaka. Korta. En del.

Ungefär-ord är ungefär det värsta Mathilda vet. Fast idag gick det bra. För idag gav sträckandet, böjandet, vägledning i hur hon skulle kunna se ut som en katt utan att bryta några regler. Därför gick det bra att prata om att regler är till för vissa syften, att de bygger på underliggande principer, som ofta är viktigare än reglerna ifråga.

Det viktiga är inte om man har något alls målat på sitt ansikte. Det viktiga är principerna ”inte göra andra rädda” och ”andra ska kunna känna igen en” som har föranlett regeln ”ingen ansiktsmålning, mask eller något annat som täcker ansiktet”. Därför bör man tolka den regeln som ”inget som på ett stort eller iögonfallande sätt ändrar ansiktet, eller täcker det, inte heller något som skrämmer den som tittar”. Inte som ”inga pennstreck överhuvudtaget i ansiktet”. Men kanske som ”Inga läskiga målningar, oavsett hur små, i ansiktet”.

Så en svart katt, med några bruna stänk i ansiktet, en liten nos och små ögonvrår konstaterade i spegeln att hon såg ut som sig själv fast kattigare, absolut inte ”ansiktsmålad” eller ”skrämmande för nån alls”. Och så gick katten nöjt till skolan, mjauande och viftande med sin svarta svans med röd rosett.

Meningsfullhet, mina vänner. Det vi försöker undervisa om måste vara meningsfullt för personen själv. Då kommer vi oändligt mycket längre än när det bara är vi som vill lära ut vissa saker.

Annonser

Symfoni

Jag sitter i soffan hos psykiatern. Det är det obligatoriska läkarsamtalet någonstans i slutet av ADHD-utredningen. Skorna ligger på golvet, själv sitter jag som en kringla, med benen i yogaställning, och händerna instoppade bakom ryggen mot det höga ryggstödet. Känslan av att vara hopkrupen i någon sorts knut lugnar mig. Jag behöver inte hålla mig upprätt av mig själv, behöver inte koncentrera mig på att inte låta benen eller armarna ramla ut. Allt sitter fast, av sig självt.

Inne i mina öron finns en hel symfoniorkester. Etthundra musiker eller så, med en kör till, som uppför ett stycke av Mozart. Tårna trampar takten. Fingrarna dirigerar musiken, fast bakom ryggen, för att inte störa de andra i rummet. Mozart är bra. Slingrande stämmor och kontrapunkter. Man får inte min uppmärksamhet om man inte kräver den, det måste vara tillräckligt komplicerat, tillräckligt svårt, så att jag tvingas att fokusera.

Fingrarna viftar, bakom ryggen. Tårna kompar. Det kan verka som om jag tänker på nåt annat, men det är inte sant. Takten är min stege, mitt sätt att nå upp till den där översta våningen av närvaro, den där de andra människorna i rummet sitter, där de pratar med mig, och jag förväntas lyssna. Musiken är mitt ankare, som håller mig kvar i det som ska göras. Bara genom att samtidigt låta en del av min hjärna syssla med något annat kan jag vara här och nu.

Psykiatern tittar över kanten på sina glasögon och fortsätter ställa frågor:

”Är du hyperaktiv? Känner du ett ständigt behov av att röra dig?” läser han.

”Eh… va?” säger jag.

Är det här någon sorts kuggfråga? Nog måste det väl synas, att jag viftar på allt som går att vifta med utan att ramla av soffan eller riskera att reta min omgivning till vansinne? Men han väntar fortfarande på svar.

”Ja, alltså… Just nu fipplar jag med fingrarna bakom ryggen och vickar i en annan takt med tårna?” säger jag. ”Och så biter jag ihop käkarna som komp, också. Det är väl ungefär som det brukar vara. När jag ska sitta stilla så här.”

Han ler. Nästa fråga.

”Varför vill du ha en diagnos? Vad tänker du att diagnosen ska göra?”

Det här står inte i hans papper, förstår jag. För frågan är irrelevant. Antingen har man ADHD eller också har man det inte. Varför och vad spelar verkligen ingen roll. Men hans tonfall är vänligt och intresserat, och tack vare Mozart hinner jag faktiskt tänka efter, överväga konsekvenserna i stället för att säga det första som vill flyga ut genom min mun.

Jag bestämmer mig för att den här vänlige läkaren förtjänar att få höra sanningen. Att han nog klarar det. Hursomhelst finns det ju få personer som det är mer korkat att ljuga för än sin psykiater, tänker jag. Det blir ju ungefär som att ljuga för sig själv. Jättedumt.

”Alltså, jag har såklart vetat att jag har ADHD. Det har stått fullständigt klart, sedan de började utreda min dotter och jag fick ett namn på det… Men jag har inte tyckt att jag behöver en diagnos. Jag utbildar proffs om hjälpmedel och tydlighet i vardagen. Jag behöver inga tips om timstock eller listor… Men nu mår jag inte så bra, jag har migrän nästan varje dag. Och jag tror att medicin skulle kunna hjälpa. Och liksom, jag är ju kemist. Om jag ville hade jag kunnat göra metylfenidat. Jag är lysande på det jag gör, så kvaliteten hade inte varit ett problem, tvärtom, Apoteket hade kunnat slänga sig i väggen. Fast… sen är jag så väldigt laglydig också. Jag gick inte mot röd gubbe innan den lagen försvann. Jag är inte så bra på sånt. Så därför sitter jag här. För att få medicin genom rätt kanaler. Diagnosen kan väl i princip kvitta, jag vet redan vem jag är. Det enda jag behöver är medicin.”

Psykiatern skrattar till, som om jag just sagt något man inte ska. Och det har jag ju, flera saker. Men det är ett varmt ljud. Ett skratt som betyder ’Alldeles För Uppriktig Förklaring Godtagen’. Man jobbar såklart inte med detta om man retar sig på att folk talar sanning, tänker jag. Då skulle man ju hata sina patienter och varenda dag på jobbet. För av barn och ADHD-patienter får man höra sanningen. In i minsta detalj.

Några dagar senare träffas vi igen. Han har fått alla papper nu. Alla intervjuer, kryssfrågor, formulär. Tyst ögnar han igenom dem.

”Tja, man kan ju inte precis kalla dig normal. Du uppfyller alla kriterier för ADHD”, säger han till sist, men nästan som för sig själv.

Jag trummar med fingrarna och kompar musiken med tårna, fast inne i skorna den här gången.

”Det är alltså inte helt ovanligt att man gör det. Uppfyller alla kriterier”, lägger han till. Som om han just märkte att han pratat högt.

”Okej”, säger jag. Och slutar trumma.

För upprättelsen sjunger i mig, så högt att Mozart för ett ögonblick tystnar. Det var inte jag, sjunger det. Det var inte jag som inte försökte tillräckligt, som inte passade in, som saknade motivation, som aldrig fick den där vardagen som alla andra pratar om att funka. Det var ADHD.

Jag har ADHD.

Autism och ADHD i skolan: Handbok i tydliggörande pedagogik

Bokomslag: Autism och ADHD i skolan: Handbok i tydliggörande pedagogik av Anna Sjölund mfl

Jag förstod såklart att den här boken skulle vara bra. Men inte att den skulle vara det absolut bästa jag någonsin läst, på alla språk, om autism och ADHD i skolan.

Läs den. Eller bläddra i den. Eller ge den till nån som behöver den!

https://www.nok.se/autismochadhdiskolan

Mer som fem sekunder, faktiskt

”Hitta en plats där du kan vara ifred”, läser jag i meditationsboken. Klart, jag sitter i min vilofåtölj. ”Fem minuter räcker för den här övningen.”

”Uäääääääh!” skriker Mathilda från köket.

”Vad är det, Tids?” ropar jag.

”Hjälp!”

Med en suck lägger jag ned boken på fåtöljens armstöd. Fem minuter. Yeah right.

När mamman glömmer sig totalt är det bra med en lillasyster som fattar

”Nej vet du vad, Mathilda, nu räcker det! Man kan göra gnällande ljud i dörren fast man har massor av kläder på sig. Eller också kan man tänka på den som det är mest synd om i det här fallet, nämligen kaninen Ville som är instängd i sin bur trots att klockan är tolv på dagen.

Sluta med gnälljuden. Gå ut och öppna buren så han får skutta runt i hagen. Sluta känna efter så förfärligt för en stund. Bara gör det”, sade jag. Irriterat och med slutgiltigt tonfall sade jag det.

Mathilda försvann ut till kaninhagen. Jag gick till vardagsrummet. Efter några minuter hörde jag ytterdörren öppnas igen.

”Gick det bra, Mathilda?” ropade jag.

”Det är jag, Hannah”, svarade en liten röst. ”Jag hjälpte Mathilda lite!”

När lillasyster förstår det som mamman glömde: Att det där nejet i allmänhet betyder ”hjälp mig att göra det jag ska” och inte ”skäll på mig tills jag ger upp och går iväg”.

Göra mer, prata mindre

”Men Mathilda! Det kan inte finnas mer ludd i strumporna nu, du måste sätta på dem!” sade min man.

Det irriterade mig. Prat gör bara alltihop värre. Den enda möjliga påverkan en tillsägelse – oavsett hur mild – har i det här läget, är att den kan stressa henne så att allt tar så mycket längre tid. Med en suck avbröt jag det jag höll på med och gick för att se vad hon behövde för hjälp.

Medan jag utan större ansträngning hjälpte Mathilda på med sina strumpor –  hon var i det närmaste var färdig med den jättelånga kontrollen av dem – tänkte jag på hur detta att göra nästan alltid trumfar att prata. Att sträcka fram handduken är så oerhört mycket mer effektivt än att (återigen) tala om för tonåringen att hen ska duscha. Att ställa overall och vinterstövlar i brandmansposition (med benen helt neddragna över stövlarna, så att man kan kliva i dem direkt för att sedan dra på sig overallen uppåt) spar inte bara så ohyggligt mycket tid, det sparar också energi, hos alla inblandade. För att inte tala om saker som att sätta gaffeln i någons hand, ta mackan och bre den eller hålla fram skolväskan när det tagit lång tid att få på sig ytterkläder.

Att göra trumfar nästan alltid att prata.

Men att hjälpa till är en konst. Konsten att sömlöst kunna tolka vad som passar sig att göra, vad som är hjälp eller stjälp, var gränserna för integriteten går, kunna ta vid där den andres förmåga slutar och slutligen kunna lämna tillbaka initiativet så tydligt att det som personen själv ska göra för att ”hjälpas åt” upplevs som fullständigt självklart. Konsten att samarbeta, fast åt någon som inte själv riktigt har förmågan. Som de allra flesta små barn, och några betydligt större än så.

Och, insåg jag när jag och Mathilda gemensamt vände tröjan åt rätt håll, att överhuvudtaget FÅ hjälpa till är en ännu större konst. En konst som superpappan i hallen inte riktigt behärskar. För han har inte helt lätt att läsa andras tankar, känslor eller avsikter, och då blir det svårt att veta vad man ska göra, och hur, och svårt att göra det utan att oavsiktligt trampa någon på deras mentala tår. Det blir till och med svårt att påminna med ord utan att göra någon upprörd på köpet. Man har helt enkelt inte så bra koll på hur det man säger, tonfallet, timingen och dagsformen hos mottagaren påverkar resultatet.

Själv är jag en sådan som kommer undan med nästan vad som helst, i nästan alla sammanhang. Kanske är det någon sorts kombination av förmåga och ren tur. Eller så finns det något i grunden harmlöst med min utstrålning. Men nästan i alla sammanhang kan jag lägga mig i saker som inte alls angår mig, utan att få sura miner till svar. De flesta makar sig bara åt sidan och släpper in mig i samarbetet, utan att ens tänka närmare på saken.

Nu blev det väldigt tydligt för mig att alla faktiskt inte har det så.

 

 

Migrän hos barn ser oftast inte ut exakt som migrän hos vuxna

Tänker på det otroligt eftersatta ämnet ”migrän hos barn” och delar därför en snabb beskrivning av hur det kan se ut.

Hos barn i 8-12-årsåldern är det relativt vanligt att man har ett förlopp som ser ut ungefär så här (inom parentes det som är lite mer ovanligt men förekommer relativt ofta ändå):

  • (Lite tröttare/gnälligare någon dag, alternativt uppåt/mer igång)
  • (Lite tröghet i tankarna)
  • Sötsug, upp till 3-4 timmar innan huvudvärken (kan förekomma något eller ett par dygn innan)
  • Ganska plötslig aura 30-5 minuter före huvudvärken, tex: flimmer, svårt hitta ord, känselförändringar i ansikte, fingrar, underarmar, tår – ofta i samma ordning och på samma ställen, tröghet i tankarna, plötslig förändring av stämningsläge tex trött/arg/ledsen/orolig men även uppåt/glad/utåtriktad/sprallig, ljud/ljus blir jobbigt, illamående etc. Aura kan man läsa massor om på nätet.
  • Huvudvärk (oftast ensidig, oftast på samma sida) som håller i sig 3-6 timmar (ibland längre, särskilt hos äldre barn och tonåringar, upp till 3 dygn). Kombinerad med kognitiva symtom (svårare än vanligt att tolka sin omgivning, tänka, fokusera etc), och yrsel/illamående/kräkningar, ibland även diarré eller ont i magen. Symtomen förvärras av rörelse, ljus, ljud. (Huvudvärken behöver inte vara närvarande alls, och kan vara allt från mild till svår. Migrän är i första hand en serie neurologiska symtom, graden av huvudvärk har inget samband med hur hindrande anfallet är i att orka och klara vardagliga aktiviteter.)
  • Barnet kräks eventuellt, sover 3-6 timmar och vaknar och är ”som vanligt”.
  • (Vissa barn leker ”som vanligt” men klarar inte att koncentrera sig under anfallet och/eller efteråt. Det beror på att de är barn. Barn kan oftast leka, även när de mår jättedåligt. Vi har alla sett barnet med hög feber som varit helt opåverkat.)
  • (något tröttare och mer lättstörd 1-2 dagar efteråt)

Skolutmattning

Jaha, nu är vi där i år igen. Vid tidpunkten då barn går in i väggen av skolstress. För att man inte lyckats anpassa tillräckligt.

Hela mitt flöde fylls av barn med ångest, barn som gråter, apatiska barn, våldsamma barn, okontaktbara barn… Det är knappast en tillfällighet att det händer samtidigt, överallt. Det är knappast en fråga om föräldraskap.

Inte mina ungar, dock, de där som numera och för tillfället har rimliga anpassningar i skolan. Mina ungar vaknar som vanligt, gäspar, sträcker sig, gör gnällande ljud, fnissar och dricker morgonsmoothie. Och sen troppar de iväg till skolan, ett par i taget, leende, ivriga.

Det är så orättvist att man vill gråta.

Morgonfilosoferande

”Mamma, får jag ta mandelmassa?”

”Javisst. Men sen, min lilla prinsessa, är det dags för dig att äta frukost. För det är mitt jobb att se till att du får i dig mat oavsett om du känner att du är hungrig eller bara tror att du behöver godis.”

”Men mamma!”

”Det är ingen idé, hjärtat. När man varit mamma lika länge som jag har, då har ’dumma mamma’-blicken noll i skadepoäng. Den bekommer en inte ens. Mitt jobb är inte att göra dig nöjd, mitt jobb är att se till att du kan vara lycklig. Du blir kanske nöjd om du får spela i stället för att äta frukost, men om en timme eller så är du inte riktigt lika glad. Att inte äta bidrar inte till din lycka på lite längre sikt än ett par minuter.”

”Men från början då?”

”Hur menar du?”

”Jomen när barnen är små? Är det svårt att säga nej då?”

”Från början kan det vara svårt. Då tror man att ens jobb är att göra sitt barn nöjt, och när ens unge inte blir glad gör det ont i hjärtat.”

”Det blir ju kanske inte alltid så bra…”

”Näe, så är det. Fast från början ÄR det faktiskt ens jobb att göra sitt barn nöjt. För en bebis berättar bara om vad den behöver. Mat. Kramar. Sova.”

”Men sen börjar man vilja saker?”

”Ja. Sen börjar de vilja en massa grejer. Åka till Legoland i stället för att sova. Äta glass i stället för kvällsmat. Det finns en massa saker som barn vill, som kanske gör dem nöjda, men inte lyckliga på lång sikt. Och så är det förresten med vuxna också. Jag skulle till exempel vilja att det gick att leva på glass. Men oavsett vad jag tycker är glass inte ett fullvärdigt livsmedel.”

”Men mamma, var det inte bra att ha mormor från början då? När det var svårt att säga nej ibland?”

”Du vet, hjärtat, mitt problem i livet har aldrig varit att säga nej. Mitt problem har varit att säga ja.”

”Mmmmm.”

Ställs det för många ADHD-diagnoser?

Fick den uppriktiga och nyfikna frågan av en vän till en vän ”Jag måste passa på att fråga dig: Ställs det för många ADHD-diagnoser?”

Det är ingen mening att bli provocerad över att folk undrar, bättre att fråga än att tycka. Så jag svarade sanningsenligt att feldiagnosticering är lika verkligt som andra fenomen inom den medicinska sektorn, men att underdiagnosticering av ADHD av allt att döma är ett större mörkertal än diagnoser som ställts i onödan.

För så är det. Självklart begås misstag, en hel disciplin av forskning ägnas åt detta med felaktiga medicinska diagnoser inom olika fält. Men det största problemet är vad vi kan bedöma att många människor, framförallt flickor och vuxna, inte får rätt diagnos och därmed inte rätt stöd och hjälp. Och när det gäller ADHD är den gruppen, vad det verkar, större än de som fått diagnosen ADHD ställd på felaktiga grunder.

Men jag kände att för att nyansera frågan måste jag förklara vad ADHD är. När vi pratat en stund utbrast hon:

”Jag förstår! Det du pratar om är att det här pågår hela tiden. Varje dag. Inte att vara glömsk ibland, utan något som ju måste påverka hela livet!”

Och det var så välformulerat att jag ville dela det med er. Skillnaden mellan en klinisk funktionsnedsättning och att vimsa till det ibland – det vi i diagnosmanualerna kallar problemkriteriet – är att ADHD är något man har varje dag. Året runt. Oavsett dagsform. En osynlig följeslagare som sätter krokben för en varje dag, oavsett ens övriga styrkor och förmågor.

Missbedömning

Den gamla bilen, som ska bytas in på bilfirman där vi ska hämta den ny(are), innehåller just nu en liten komplikation. Hon heter Mathilda, är tretton år och har autism. Och hon vägrar att komma ut ur bilen.

På eftermiddagen var hon glad. Ivrig. Hon har filmat den gamla bilen (”för att alltid minnas den sen”), hjälpt till att plocka ur våra personliga saker, skojat, skrattat, bara gjort några enstaka gnällande ljud och villigt följt med för att hämta den nya bilen. Men när det blev dags att kliva ur den gamla bilen och sätta sig i den nya, då var orken nog slut. För den övergången blev för svår.

Så nu sitter min unge i en bil vi just sålt, ett par mil hemifrån, och vägrar kliva ur. Med sig har hon sin lillasyster och sin pappa. Lillasyster är en Mathildaviskare av stora mått, fast i just det här fallet har hon nog tyvärr marginell möjlighet att påverka. Pappa är upphovet till allt ont i världen, i alla fall om man frågar hans nyss tonårsfyllda dotter. Då och då kommer man till sådana punkter i livet. När bara den ena föräldern duger. Den personen har vanligtvis varit Mathildas pappa, men tja. Omväxling förnöjer?

Det kommer såklart att lösa sig; det gör alltid det. Men det kommer att ta tid. För den enda person som just nu kan titta Mathilda rakt i bakhuvudet (inte ögonen 😉 ) och säga: ”Jag förstår att det är svårt. Du måste i alla fall komma. Nu.” är inte där.

Man kunde tro att det skulle vara tillfälle att lirka eller backa, men med just det här barnet, i just den här sortens situationer, fungerar raka budskap direkt följda av avledning oändligt mycket bättre. Facit på vad som är lågaffektivt får vi nämligen av en enda sak: Hjälpte det jag gjorde personen att återta kontrollen över sig själv?

När man har en relation som bygger på ohemula mängder tillit – vilket varje relation med ett barn som har autistiska drag måste göra – då gör den vanligtvis det för att man vet vilken respons som passar sig vid varje tillfälle. Den gör det för att man tullar så lite på det där relationskapitalet som det bara går, för att det måste finnas där för just sådana här tillfällen.

Så här sitter jag, och försöker tänka glada tankar, och samla kraft. Såklart har jag förberett den övriga familjen på att kvällens planer på en familjestund troligen inte blir av, i alla fall inte i den omfattning vi tänkt oss. Och där sitter Mathilda, och utstöter korta tjut, i en bil vi inte längre äger.

En del säger att föräldrar till barn med NPF har ett stort kontrollbehov, svårt att släppa taget och är allmänt nojiga. Men vet du vad? När livet exploderar i ansiktet på en så snart man släpper fokus på sitt barn, då är det inte bara normalt att vara överdrivet vaksam. Det är till och med nödvändigt.

Att sova eller inte sova är inte ens en fråga

Tänk så skönt att jag inte hann till senaste föräldramötet, med tanke på att man tydligen diskuterat tonåringarnas sömn.

När man har ett barn med en reell sömnstörning (som innebär att man själv sover för lite också) är det svårt att inte bli provocerad av saker som:

– Pekpinnar kring sömn.
– Folk som antar att det bara är att gå och lägga sig.
– Folk som inte sover fast de kan och sen är lite höhö om det. Det finns INGET TUFFT i att inte sova. Det är enbart dumt. Sov för allt i världen medan ni kan!
– Folk som inte får i säng sina helt vanliga ungar och sen har mage att beklaga sig över det. Not my circus. Not my monkeys.
– Folk som ska undervisa en om sömn. Jag vet redan allt jag rimligtvis kan VILJA veta om sömn, och då har jag bara skrapat på ytan av min faktiska kunskapsnivå. Det var inte kunskap som saknades. Tack ändå.

Jag kan tänka mig att det blir lite som att få höra ”jag är också ledsen ibland” för den som har en klinisk depression eller ”man ska inte göra galna grejer” för den som har bipolära skov. Man är så kräktrött på tyckare kring ämnet att det inte finns något oladdat att säga. Alls. Precis allt som sägs kan vara en förolämpning som kräver envig på liv och död.

mvh mamman som sover för lite, helt ofrivilligt, och där det helt klart slår sig på humöret. 😉

Är ADHD en superkraft? Nja eller mjo?

Dagens rubriker: ”ADHD är en superkraft”

Och så är det ju såklart. Men låt mig nyansera det hela lite: Ingen förväntar sig att Stålmannen ska vara en utmärkt student i alla ämnen, eller sköta ett helt hushåll samtidigt som han heltidsarbetar, eller vara den perfekta projektledaren, eller komma i tid varje gång.

Personer med ADHD har superkrafter och supersvårigheter på samma gång. Det är vad begreppet betyder. En fisk kan inte andas på land; det gör den inte till en sämre simmare, tvärtom!

Har man ADHD har man superkrafter i sitt rätta element, supersvårigheter utanför det elementet, och man kan under inga omständigheter fungera i närvaro av kryptonit.

Som nån sorts gratis administrationskonsulter åt Landstinget Dalarna

Morgonens korrespondens är inte av det roligare slaget.

Ämne: Efter fem månader får BUP och vuxenpsykiatrin slåss själva om vem som ska skriva ut medicin, för nu räcker det!

Nu har vi blivit bollade mellan BUP och vuxenpsykiatrin 5 månader, ang min sons dagliga medicin.

Det enda ”fel” min son har gjort är att fylla 18 år i april, och att försöka omboka det läkarbesök han fick i början av juli (den enda veckan vi kunde hälsa på farmor på äldreboende i södra Sverige) men av misstag skickat meddelandet till vårdcentralen. Min son har upprepade gånger försökt få en tid på vuxenpsykiatrin efter det, och nu senast avbokade ni den pga sjukdom. Då min son mer eller mindre gett upp kontaktade jag vuxenpsykiatrin ang nytt recept. Och nu, efter fem månader av att skickas hit och dit, får jag alltså ännu ett meddelande från er om att jag ska kontakta BUP, ”tills han varit här på besök”…

Vad menas?! Vad är det här för idioti? Via Mina vårdkontakter KAN min son för övrigt inte kontakta BUP, han är över 18, systemet låter honom inte ha BUP bland sina kontakter

Vad tror ni jag har gjort? Var tror ni vi började den här galna resan? Vad är detta för orimligheter? Har min sons funktionsnedsättningar plötsligt försvunnit magiskt av 18-års-dagen? Har behovet av kontinuitet, eller svårigheten att organisera, planera och genomföra dagliga aktiviteter upphört?

Det är ett enkelt recept. Om man beaktar att det är en 18-åring med ganska rejäl axelbredd vi talar om är det närmast en löjligt låg dos. VAD är problemet? Är BUPs läkare så inkompetenta att vuxenpsykiatrin inte vågar upprepa deras recept tills de får tid att träffa sina nya patienter – som för övrigt inte alls har något val i frågan? Tror ni era kollegor ljuger?

Nej. Jag vägrar att bollas mellan era instanser. Ni får slåss om saken, eller diskutera det med Landstinget, IVO eller vem ni vill. Vi har annat att göra i vår familj än att lösa era interna kommunikationsproblem, som nån sorts gratis administrationskonsulter.

Lös det. Sinsemellan.

hälsningar

Tina Wiman

PS Jag behöver inga telefonsamtal med ursäkter eller rundsnack, faktiskt förväntar jag mig att ni INTE ringer. Värdet av att socialisera kring detta är noll. Fem månader. FEM!!!

Grupp(o)tryck

Vi pratar om grupptryck och att våga stå för vad man tycker och göra det man känner är riktigt, även om ens vänner tycker annorlunda. Mathilda fattar nada. Alltså verkligen ingenting. Hon hör ju vad jag säger, men tycker hela begreppet är knasigt. Så jag säger:

”Vi människor är ju olika, det är som en skala, kan man säga. För en del är det inte alls viktigt att göra som andra tycker. Och för de flesta är det liksom halvviktigt. Och för några är det superviktigt, kanske så viktigt att de liksom inte riktigt vågar tycka nåt själva, utan bara tycker som den kompisen de är med för tillfället.”

”Du menar alltså att människor kan göra en massa saker som ingen av dem EGENTLIGEN vill, för att de tror att alla andra tycker det? Knäppt!”

Och tja. När hon uttrycker det så, så är det ju ganska… knäppt…