Kategoriarkiv: Tankar

Skräckuppvaknande

Påmindes om den gången jag vaknade med ett ryck i min säng när tre-fyraåringen stod näsa mot näsa med mig, på golvet bredvid sängen. Hans lilla ansikte var helt neutralt. Det tog mig några ögonblick att lugna mig från skräckfilmskänslan.

Tänk om jag i alla fall hade känt just det barnet säg tio år till, som nu… Då hade jag vetat att han nästan alltid har ett neutralt ansiktsuttryck. Och blivit mindre rädd, och mer ”min unge kommer en dag att bli en utmärkt pokerspelare, undrar vad vi ska göra med miljonerna som kommer att rulla in om säg tjugo år…”. 😉

Det lågaffektiva förhållningssättet handlar inte om att ändra på den andre

Ibland möter jag personer som testat att backa för att undvika meltdown, att kravanpassa eller tydliggöra, och barnet slutar explodera. Fast är fortfarande lättriggat, har svårt för överraskningar osv. Och så tänker de att lågaffektivt bemötande ”inte fungerar”, för att barnet inte ändrats.

Men skillnaden med ett lågaffektivt bemötande är inte att barnet mirakulöst blir av med sin personlighet och sina erfarenheter, även om det givetvis sker en utveckling på sikt hos dessa barn. Skillnaden är att när vi förstår vad beteendena står för och accepterar att barnet inte kan vissa saker bättre, då blir vi inte arga. Och då triggar vi inte barnet ännu mer, och vi slipper att hamna i besvärliga rundgångar och sammanbrott.

Barnet som har en ”negative first reaction” – som först ser det dåliga i varje situation – kommer fortfarande att göra det. Barnet som har svårt för ljud och stök, och som reagerar med att bli sur, gnällig eller irriterad när livet blir jobbigt, kommer fortfarande att bli det. Och tonåringen som tycker föräldrarna inte fattar nåt, och som gör allt med en suck eller gnäll, kommer troligen fortfarande att bete sig så – precis som en massa andra, helt vanliga, tonåringar kan göra.

Det lågaffektiva förhållningssättet handlar inte om att ändra på den andre. Det handlar om att ändra på mig. På hur jag tolkar det jag ser. Vad jag anser är normalt. Hur jag förebygger och hanterar starka känsloutbrott.

Om jag tror att barnet plötsligt kommer att bli följsamt, glatt och förstående bara för att jag håller mig lugn, då tror jag antagligen lite fel. Visst ändras barnets beteende när mitt ändras. Men framförallt blir alla de där små gnistorna som dagligen uppstår runt ett barn som är lite mer som ett tändstål än en fluffboll, inte till några gigantiska skogsbränder, när mitt beteende lugnar starka känslor i stället för att driva upp dem.

Man måste inte alltid lyda sin mamma

”Ämnet du ska tala om är ’Minecraft’” säger jag till min fjortonårige aspie, som ska hålla ett kort tal i skolan. Eller ja. Han ska nog hålla det hemma. Men det är en skoluppgift.

För att förtydliga mig lägger jag till:

”Om du känner att du hellre vill tala om Franklin-expeditionen eller nåt annat är det också okej. Man måste inte alltid lyda sin mamma. Bara för det mesta.”

Inifrån köket hörs gapskratt. Det är syskonen som finner min utsaga outsägligt lustig.

Jag känner att jag kanske måste vara helt frank för att inte förvirra barnet ifråga, så jag säger:

”Man MÅSTE aldrig lyda sin mamma. Men innan man väljer att inte göra det bör man tänka på att hon har väldigt mycket större livserfarenhet än man själv har. Det är hur det är EGENTLIGEN.”

Fjortonåringen ler, lite, lite grann. Bara i ena mungipan.

En studie i omsorg

När gruppen med ungdomar och några vuxna kommer vandrande över övergångsstället tänker jag inte särskilt på vilka de är. I stället sitter jag vid ratten och tittar ut i tomma luften medan jag väntar på min tur. Efter en stund slår det mig att de antagligen kommer från gymnasiesärskolan i närheten.

Knappt hinner jag tänka tanken förrän en av de vuxna lägger handen på axeln på killen som går sist, den långa kanske artonåringen i svart hoodie och Addidasbyxor. Det är ingen hastig eller överdriven rörelse, och jag märker den bara för att det händer rakt framför mig, mitt i mitt synfält.

En sån gest kan göras på så många olika sätt. Här är det vänligt och beskyddande. Fast jag inte kan se nåt särskilt med killens beteende antar jag att något gjort honom upprörd, något som bara den som känner honom väl kan uppfatta.

Jag sneglar på Mathilda i sätet bredvid mig, och tänker att där har vi varit, många gånger. Att hon blivit upprörd eller rädd, utan att någon annan uppfattat det.

”Ett annorlunda kroppsspråk”, tänker jag, och påminns om att detta att jag är expert på en handfull barn, och ofta läser rätt många andra rätt bra, inte gör att jag kan bedöma varje människa jag möter.

Gruppen fortsätter att gå. Efter några ögonblick lägger killen sin arm tillbaka om mannen bredvid sig. Nu kan jag tydligt se att han är orolig, men också att på hans andra sida går en annan man, som nu lägger en hand på hans rygg. En tröstande gest som säger: Här är jag. Jag hjälper dig. Det kommer att bli bra.

Killen slappnar av lite i axlarna. En ganska vanlig tonåring, i svart hoodie och märkesbybxor, som plötsligt fick det lite jobbigt. Och två män, en på var sida, som genast märkte hur det var fatt. De tre går tillsammans nu, som en enhet. Snart är de framme på andra sidan vägen.

Det är vackert. Som en fulländad tavla av Monet, eller en étude av Chopin. En studie i omsorg.

Jag förstår (att du känner så)

”Jag är väldigt nervös”, sade kompisen som åkte med oss för första gången till skolan.

”Jag förstår det”, sade jag, medan jag backade ut. ”Eller; jag förstår att du känner så. Jag förstår naturligtvis inte hur det känns, det vore ju en helt bisarr sak att säga, ’jag förstår precis hur du känner dig’. För det kan man så klart aldrig göra.”

”Du är inte som andra som säger ’jag förstår’, du.”

Mina ögon tårades lite, av storheten i den komplimangen. Och jag fick snabbt komma på nåt att säga, för att inte bli alldeles gråtig, och för att inte fastna i minnena av alla de märkliga, svåra och komplicerade erfarenheter som fört mig hit. Allt det jag kan vara tacksam för, så här långt i efterhand, för att det ledde hit, till den här stunden. Till att lyckas undvika att smeta plattityder på en ung människa, som kanske vet mer om hur livet kan vara än många vuxna.

Det finns så mycket vi aldrig kan förstå om varandra. Så många djup. Medan jag körde vidare tänkte jag på det som gnistrande ljuskandelabrar, hängande kristaller. De bryter ljuset i så många färger och mönster att de inte helt går att förutsäga.

Sådana är de, känslorna. Och vidden av dem bör vi aldrig ens låtsas förstå.

Hur man står ut med att misslyckas nästan hela tiden

Jag läser Sara Bäckmos bok ”Vinterodling” för andra, eller är det kanske tredje, gången, och försöker samla mod inför att ge mig ut i detta okända: Att odla så att jag kan skörda på vintern. Det känns både spännande och lite läskigt, och är en bra påminnelse om hur andra kan uppleva det jag skriver. Det kan ta emot att göra på ett nytt sätt, vare sig det handlar om spenatodling eller barnuppfostran.

Plötsligt får jag dock en helt annan insikt om mig själv, och om livet:

”När barnens händer omsorgsfullt sluter sig om ett knippe blad till kvällens middag ligger det ögonblicket i salladsskålen tillsammans med bladen. Ni undrar över sådant jag har misslyckats med, förlorat på vägen och tappat kontrollen över. I den stunden har jag inte misslyckats med någonting alls, det betyder ingenting. Jag är ett med bladen och har högsta vinsten i durkslaget som tvååringen bär i sin famn” skriver Sara så vackert.

Och då slår det mig: Jag har aldrig varit en sorglös odlare. Jag kämpar med att planera, brottas med tidtabellerna, förtvivlar över för sena sådder (igen!!!) och lider när jag inte kan följa min uppgjorda plan och plantera ut i rätt land, med rätt odlingsföljd, i rätt tid. Jag kan räkna upp misslyckade odlarförsök åratal i efterhand och det finns saker jag helt enkelt inte odlar längre, för att det bara var för trist att hela tiden misslyckas.

Kort sagt kan man säga att denna vackra och sanna inställning, att vi kan låta lyckandena räknas över misslyckandena, den har jag aldrig tillägnat mig som odlare.

Men jag vet ändå precis vad det är Sara pratar om.

För jag har levt med barn i hela mitt liv. Och varje dag som förälder gör jag dumma misstag. Tror att nåt kommer att funka fast det inte gör det (eller så gör det det, man vet aldrig!), missar nåt viktigt, tappar humöret, eller bara tappar bollen, helt enkelt. Flera gånger i veckan snubblar jag över mina egna goda ambitioner och ramlar pladask på ändan, trots att jag vet oändligt mycket bättre.

Men jag vet också hur man gör då: Man kravlar sig upp igen, dammar av knäna, hämtar andan en sekund och blåser på skrapsåren, vare sig det onda hamnade på en själv eller på ens barn. Och sen säger man: ”Kom, vi försöker igen!”

Många människor har frågat mig hur jag hanterar när ditten eller datten går snett för ett barn, vad gör jag om det här eller det där händer…? Men jag tänker inte så. Jag tänker inte i termer av enskilda misslyckanden, för mig är svaret alltid detsamma: När nåt blir fel gör jag vad jag kan för att lösa det, och sen går jag vidare. Jag tänker sällan ”tänk om det inte funkar”, för jag vet redan att nåt kommer att gå snett, varje dag. Det är helt enkelt ingen överraskning att människor är ofullkomliga.

Visst lär jag mig saker på vägen, och när det hänt allvarliga saker gör jag en plan så det inte ska hända igen, men jag ägnar väldigt lite tid åt att fundera över varje enskilt misstag. Jag ser dem helt enkelt inte så mycket som misslyckanden, som jag ser dem som en del av livet. Nåt som ständigt skiftar, men samtidigt är både konstant och förutsägbart i just denna ständiga rörelse.

Ibland går livet bra, ibland går det mindre bra, och i slutänden är det bättre att jag ägnar min uppmärksamhet åt de fina ögonblicken, de lyckliga stunderna, än åt varje enskilt problem. Det känns helt enkelt bättre. Mera liv åt mig och de mina, mindre oro över sådant som är övergående.

Och i ett enda hisnande ögonblick slår det mig att jag kan ta med mig precis den inställningen ut i mitt odlarliv. Att jag redan vet hur man gör för att stå ut med sin ofullkomlighet, hur man hanterar detta att begå massor av misstag varje dag, utan att tappa farten. För det är nåt mitt liv med barnen verkligen lärt mig:

Man gör det med med massor av kärlek. Till sig själv och till andra. Med massor av uppmärksamhet på allt som trots allt gick bra. Och med massor av tilltro till att det mesta löser sig, så småningom.

Tack Sara! För dina vackra ord och allt du lär mig!

Allians

Det är ett vinande, pipande ljud i köket. Därför kan Mathilda inte ta sin medicin, som ligger framme med en kopp vatten. Mitt förslag att hon skulle ta på sig sina hörselkåpor, som hänger på väggen utanför köket, mottogs med ett gnölande ljud inifrån köket.

”Har du tagit din medicin, Mathilda?”

*gnöl*

”Jag vet inte vad det betyder. Har du tagit din medicin?”

”Nej! För jag vet inte vad det är som låter!”

Tyvärr har den här mamman redan haft för många allergiska reaktioner på en och samma vecka för att orka vara tillräckligt hjälpsam klockan halvelva på kvällen. Faktiskt har jag velat sova sedan 18-tiden. Det är en förklaring till, även om det inte är en ursäkt för, mitt högaffektiva svar:

”Du behöver INTE veta vad det är som låter. Det du behöver göra är att ta din medicin. Det FINNS andra lösningar än din!”

Mathilda fräser som en arg leopard. Men till min stora förvåning klampar hon sedan ut i hallen och nappar åt sig hörselskydden.

Om jag trodde på poäng mellan barn och föräldrar skulle jag säga att jag vunnit. Men det gör jag inte. Jag tror på samarbete. Pedagogisk allians. Och jag vet att det enda jag just gjorde var att göra ett onödigt stort uttag på relationskontot. För den där grejen, när jag vinner för att barnet förlorar, är ett riktigt bra sätt att skapa känslor av fiendskap mot mig hos mitt barn. Så bygger man enkelt en övertygelse om att vi är motståndare, att det är så vi ska vara mot varandra.

Och det i sin tur är precis motsatsen till det jag försöker åstadkomma, inte bara som en pedagogisk princip, utan som en ledstjärna i mitt föräldraskap. I all min ofullkomlighet ska mina barn i alla fall veta att jag stod helhjärtat på deras sida. Den vetskapen kommer de att behöva till de där svåra tillfällena då deras viktiga bästa känns som ett svek. Då jag måste fatta beslut som är svåra att förstå, och de behöver lita på det jag gör ändå, och veta att jag verkligen, verkligen vill deras bästa.

Så jag reser mig ur min fåtölj, och går in i köket för att hjälpa henne att ta medicinen. Och kanske lista ut var den vinande ljudet kommer ifrån. Det är med stor sannolikhet en elektroniskt styrd LED-lampa. Alla andra möjliga vinanden i kök har hon redan hört.

När jag kommer in i köket finns inget vinande. Det har precis slutat, förklarar Mathilda. Hon har i alla fall börjat med medicinen, och nu får hon i sig den.

”Jag är ledsen att blev arg. Jag kanske är dum ibland, men jag älskar dig alltid”, säger jag.

Och tänker på den gången för länge sedan då hon sade nåt i stil med ”när du är arg kommer jag inte ihåg att du älskar mig”. Ord som bränt sig fast. Som jag är evigt tacksam att ha fått hört mitt barn säga. För så är det nog för många barn, och det är viktigt för oss föräldrar att veta. Så vi inte utnyttjar vår makt på ett oriktigt sätt.

Mathilda kramar om mig och säger:

”Jag älskar dig också.”

Med tanke på hennes precisa sätt att uttrycka sig vet vi båda vad hon inte sade.

”… Men inte alltid…” ler jag.

Hon räcker ut tungan och vi skrattar

Sen går vi och lyssnar på vinande LED-lampor i mitt rum.

”Det var inte en lampa som lät. Det var mycket starkare”, säger Mathilda.

Nu fattar jag vad hon hört: vår ganska nya diskmaskin.

”Tror du inte det var diskmaskinen, då?” säger jag.

”Jo, jag tänkte att det antagligen var det”, svarar Mathilda. Sen går hon till sitt rum.

Skämma bort är verkligen inte rätt ord i sammanhanget

”Du, mormor… Jag såg ett tomt paket Läkerol. Jag tycker om Läkerol”, säger mitt äldsta barnbarn.

”Åh, tyvärr, jag har inga Läkerol. Läkerol är gott, det tycker jag också, och du hade gärna fått om jag hade haft. Men jag har inga, tyvärr. Jag vet inte var paketet kom ifrån. Kanske är det Samuels? Du kan fråga Samuel, jag vet att han hade förut, i förra veckan i alla fall”, säger jag.

Hon blir tyst. Jag tror att min ström av ord gjorde henne lite perplex.

”Jag tycker verkligen om Läkerol…” säger hon igen, lite trevande. Hon vill nog inte störa Samuel, som sitter och gamear. Jag tror ändå inte att han har några Läkerol kvar, så jag släpper det spåret.

”Jag förstår det, hjärtat. Men jag har ingen Läkerol. Hade jag haft Läkerol hade du så gärna fått det!”

”Okej” säger hon, och skuttar iväg.

På väg in i köket igen tänker jag på att det bästa med att ha barnbarn är att få skämma bort dem. Att vara uppe senare på kvällarna än man borde och fnissa åt det, ha sköna sovmorgnar med precis den yoghurten de vill ha, fast den är snordyr, och glädjas åt små saker, som att äta Läkerol tillsammans, titta på Harry Potter och få höra allt om det senaste buset.

När jag sätter händerna i diskbaljan igen slår det mig: I inga vuxna sammanhang skulle vi kalla kravlös tid tillsammans med någon vi älskar, kärleksgåvor eller småprat, för att ”skämma bort någon”. Tvärtom skulle vi säga att det är viktigt att tillbringa tid tillsammans, att lyssna på varandra och göra saker bara för att göra den andre glad.

Det har många andra namn: Att fånga dagen. Ta sig tid för varandra. Slappna av, ha semester… Men inte att skämma bort.

Och jag tänker på föräldrastudien som visade att de barn som fick mest omsorg och stöd från sina föräldrar klarade sig bättre som ungdomar, och dessutom hade en bättre relation med sina föräldrar än andra. Att huruvida man fick hjälpa till att laga mat eller tvätta hemma eller ej hade en marginell påverkan på livet, jämfört med om man fick engagemang, support och känslomässig närhet. Att helt enkelt få bli lite bortskämd gav ungdomar som både mådde bättre och klarade sig bättre än sina jämnåriga.

”Skämma bort. Pft!” säger jag, rakt ut i luften.

Ibland är vi vuxna så korkade.

Tillsammans

Den lilla pojken sneddar in före mig och skuttar upp i rulltrappan på tågstationen. Jag är inte överraskad. Redan i den förra rulltrappan bedömde jag honom som en joker. Ett osäkert kort, vars beteende och valör inte alltid kan förutses. I alla fall inte enligt samma regler som för andra. Han är bedårande. Dessutom tittade jag en extra gång när jag kom upp, för att inte råka krocka med just det här barnet.

När mamman, som kör småsyskonet i en barnvagn och har svårt att hänga med, vänder sig mot mig vet jag redan att hon kommer att ha en ursäktande min. Så jag ler stort mot henne. Ser till att hon kan läsa i mitt ansikte att jag tycker att hon har ett fint barn, och gör ett bra jobb.

Få saker har gett mig mer styrka genom besvärliga situationer där barnen betett sig konstigt eller fel, som andra människors gillande. Eller sympati, beroende på situation. Ögonkontakten som säger ”jag vet precis”, leendet som säger ”det kanske inte är PK, men jag håller faktiskt med din unge om det hen just sade (så högt att alla inom en kilometers radie kunde höra)”. De blickarna. De leendena. De har räddat min dag – och mitt förstånd – fler gånger än jag kan nämna.

Mamman blir överraskad, men hon ler tillbaka. En kort stund står vi bara där. Sedan är ögonblicket förbi och barnen kräver hennes uppmärksamhet.

Bara ett leende. Bara ett par sekunder. Ändå tror jag att vi gick därifrån stärkta, båda två. Sedda. Hon som var jag, och jag som så länge varit hon. Tillsammans för ett ögonblick i det stora det är att vara förälder.

Städhat

Vad jag gör just nu? Tänker på hur mycket jag hatar att städa med min femtonåring, som sparar på små snörstumpar och får ångest av tanken på att skiljas från ett vitt 80-gramspapper som hon ritat några pennstreck på. Oavsett om pappret ifråga är skrynkligt eller ej.

Hata är ett starkt ord. Det är också det enda applicerbara ordet i det här sammanhanget. Därför tänker jag sova i stället. Over and out.

Kärlekens språk

Ofta, ofta känner jag mig otillräcklig som förälder. Det är inget stort problem; ett visst mått av vånda och oro ingår i priset för att älska, och man älskar sina barn så förtvivlat mycket. Men i alla fall. Ganska ofta känner jag att jag borde ha kunnat, orkat, hunnit göra mer.

Men sen ser jag de där fantastiska individerna som jag vårdat och vakat över, som jag torkat snor och tårar på, lagat mat med, tvättat åt och kramat om. Storebror som smsar och undrar om vi hunnit äta på vägen eller om han ska laga nåt? Lillebror som utan att knota dammsuger hela källartrappen och den grusiga hallen där nere, och gör det fantastiskt fint, inte för att han älskar att städa, utan för att han älskar den som bad honom.

Och så tänker jag att kanske har jag i alla fall lärt dem vad kärlek är. Kanske har de blivit flytande i att tala kärlekens handlingskraftiga språk, i alla de små vardagshandlingar som är kärlek utan ord.

Jag kanske kunde ha snutit fler små näsor och stått ut med att få fler ingredienser till middagen utströdda över golvet. Eller kanske inte. Men alldeles oavsett fick jag nog med det viktigaste.

Och jag tänker att det nog räcker så.

Demand gone (totally) wrong

”Mathilda, ta din medicin nu.”

”Jag tänker inte ta min medicin om jag inte… om jag inte får en godis!”

Mathilda har en sån där dag när hon behöver uppleva en känsla av kontroll. Men till och med hon hör hur knasigt det blev nu, och kan inte låta bli att fnissa.

”Eh… alltså… du får gärna ta en godis för min del… ta en godisbit du. Ta tre. Oavsett om du tar din medicin eller inte”, säger jag och pekar mot godishyllan.

Vi har haft en sådan utan problem i tjugo år. Barnen är helt enkelt inte så förtjusta i godis att vi nånsin behövt flytta det. Jag vill förstås gärna tänka att det beror lite på vår avslappnade hållning, men egentligen tror jag inte på det. Äter man regelbundet blir man inte paniskt sugen på godis utan orsak.

Jag känner barn med NPF som länsar skåpen på allt ätligt med jämna mellanrum, och det är nog inte nån reaktion på vad som finns eller inte finns tillgängligt. Det är nog ett försök att självmedicinera en hjärna i energikris, till exempel på grund av ADHD. När hjärnan skriker efter kalium säger den oftast socker. Det är en sån sak som är svår att rå över och knappast beror på om det finns godis lätt tillgängligt eller ej.

Mathilda fnissar. Jag fnissar. Men lyckas ändå säga nåt i stil med:

”Men ta också din medicin. Båda tar du för din egen skull. Godis för att det är gott, och medicinen för att du mår bra av den.”

Vi skrattar en stund till. Mathilda gör ingen ansats att gå mot skåpet. Jag tar hennes tabletter, lägger dem i handen på henne, sträcker fram ett glas vatten och säger:

”Hämtar du godiset själv sen?”

Hon nickar medan hon sväljer.

In English:

”Mathilda, take your meds now.”

”I’m not taking my meds unless… unless I get a candy!”

Mathilda is having one of those days where she needs to feel in control.BBut even she can hear how silly that sounded, and she can’t help giggling.

”Er… well… you can have candy as far as I’m concerned… You go on and get yourself a piece of candy. Get three. No matter if you take your meds or not”, I reply, pointing towards our candy shelf.

We have had a shelf for candies without problems for twenty years. The kids are simply not that much into candy that we have ever had to move it. I’d like to think it is because of our laid back attitude, but I really don’t believe it is. As long as you eat on a regular basis, you won’t be getting panicky sugar cravings for no reason.

But I know kids with developmental disabilites who will raid the pantry for anything edible every once in a while, and it’s probably not a reaction to what is or is not available. It’s probably more of an attempt to self treat a brain in energy crisis, for example because of ADHD. When the brain cries out for potassium it’s usually crying ”sugar!”. It’s one of those things that are hard to resist and hardly an effect of whether or not candy is easily available.

Mathilda giggles. I start giggling, too. But I still manage to say something like:

”But get your meds as well. Get both of them, but for your own sake. Candy because it tastes good, meds because they will make you feel better.”

We keep on laughing for a while. Mathilda is not making any attempt to move towards the pantry. I get her meds, put them in her hand, handle her a glass of water and say:

”Will you get the candy yourself?”

She nods as she swallows.

Sommarprat om lågaffektivt, känslor och PERMA – positiv psykologi

Igår hade jag den stora förmånen att få vara med i min vän Salkas sommarpratserie, där olika personer pratar fritt om något som intresserar dem. Här kan du se avsnittet.

Själv fascineras jag av känslor. Av det lågaffektiva hantverket, positiv psykologi och avsiktlig affekt. Så här blev det. Berätta gärna vad du tänker på när du hör mig!

Tinas sommarprat om känslor och PERMA på youtube.

Pappa-viskaren

”Pappa, vill du veta vad jag drömde?” undrar Hannah ivrigt vid frukost.

”Nej, jag vill komma iväg och hämta farmor som väntar” svarar pappa. Han är stressad och hör inte hennes tonfall.

”Men jag vill berätta” säger hon lugnt men uppfordrande.

”Jaha. Ok. Vad drömde du?”

”Jag drömde att…”

Apropå att prata Aspie i en tvåspråkig familj, ställa lagom samspelskrav på rätt sätt och turas om fast den ene är lite av det Tony Attwood kallar en italiensk bilförare. ❤

Jag tänker att det här är ett skäl till att människor med asperger och ADHD ofta älskar varann. ADHD säger det hon tänker rakt ut och AS tar inte illa upp utan uppskattar tydligheten. Båda får cred för den de är i stället för minuspoäng.

Evertebrat

”Uääää!!” skriker Mathilda från köket.

”Vad är det för nåt?” svarar jag, fortfarande för långt borta för att själv kunna se. Men definitivt på väg. Jag känner mina löss på gången; det där ropet är fullständigt nödvändigt att agera på. Annars kommer jag snart att ha en panikslagen femtonåring med autism att ta hand om, och möjligen även vad eller vem det nu är som var orsaken till hennes skrik.

”En insekt!”

”En fluga? Är det en fluga, Mathilda?” ropar jag medan jag rundar hörnet in i köket. Mathilda hatar, hatar, hatar flugor.

”Jag vet inte vad det är. En insekt. Jag känner inte igen den.”

Nu är jag framme och tittar ner på golvet.

”Det är en mjölbagge”, säger jag, och sträcker mig efter en liten chokladkartong som ligger kvar på bordet. Jag försöker få skalbaggen att klättra in i den, men Mathilda är ett ögonblick från hysteri, och nu lutar hon sig in över mig och skalbaggen i vad som bara verkar som ett onödigt försök att hetsa upp sig själv. Det är naturligtvis ett gravt orättvist sätt att beskriva det hela, mer korrekt försöker hon se vad som händer och förstår inte själv att hon är på väg i panik. Men det är så det känns.

”Den är ÄCKLIG!” ropar hon, och ”uäääää!”, och ”ta bort den!”.

Och det är vad jag försöker med. Hon gör det dock inte lätt för mig. Jag blir stressad för att hon är stressad. Och när jag är stressad blir jag ibland känslokallt frank. Och det blir inte alltid så bra.

”Det enda den någonsin gjort dig är att inte vara en vertebrat. Ett ryggradsdjur”, fräser jag.

Mathilda backar undan en smula, och jag samlar mig och klarar att bara tänka fortsättningen tyst: Det är möjligen naturligt att tycka illa om varelser man inte kan känna igen sig i för att de inte liknar en lika mycket som en hund, elefant eller delfin. För att de inte har ett tydligt ansikte, och ett ryggradsdjurs typiska kropp, med bål och bara några par extremiteter. Men det är inte särskilt snällt, eller rättvist heller, för den delen. Tänk om utomjordingar en dag landade på jorden, och såg mer ut som insekter än människor, skulle vi då…

Mathildas svar avbryter min tanke:

”Jag struntar i om den har en ryggrad eller ej! Den kan vara ryggradslös ute!” fräser hon.

Fast lugnare nu, och längre bort. Om jag känner henne rätt har hon dragit den logiska följden av det jag just sade, och kommit fram till att detta att avsky insekter på grund av deras utseende snarast är att tänka på som en sorts artism. Sedan har hon förkastat validiteten av den korrekta slutsatsen, baserat på att hon har rätt till sina känslor, hur ologiska de än må vara. Och sedan formulerat ett begripligt svar.

En ganska imponerande tankekedja för bara ett par ögonblick, och dessutom ett bra sätt för just min dotter att lugna sig. Mathilda är bra på att tänka logiskt, och hon gillar att göra det. Om jag kan anropa logiken, den kalla kognitionen, innan hon blir alltför upprörd, funkar det varje gång. Plötsligt är fokus inte längre på den varma kognitionen, de rusande känslorna, och då lugnar hon sig en aning direkt. Därifrån kan vi vanligtvis manövrera oss ner helt ur affekten.

Bra jobbat, Mathilda, tänker jag.

Och nu är Mathilda tillbaka i leken. Hon lutar sig fram – utan att skrika frenetiskt i mitt öra – och blåser på insekten för att få den att hamna i kartongen. Jag justerar vinkeln mot hennes, hon flyttar huvudet för att få bättre fart, och på tredje försöket får vi med gemensamma ansträngningar in den lilla skalbaggen i kartongen.

För att inte jaga upp Mathilda ytterligare går jag till ytterdörren och skakar ut den i buskaget där. Normalt sett dödar jag nämligen mjölbaggar. Det enda dess släkte någonsin gjort mig är att förstöra alla mina skafferivaror och tvinga mig att sanera ett helt kök. För många år sedan, visserligen, men tja. Kalla mig långsint.

”Den kan vara ryggradslös ute!” hojtar hon triumferande inifrån köket.

”Evertebrat”, hojtar jag tillbaka. ”Det är namnet på ryggradslösa djur”.

”Jag struntar i vad det heter!” svarar hon när jag kommer tillbaka.

Sedan skrattar vi tillsammans, och sätter oss vid matbordet för att fortsätta kolla på filmen Noah bad oss att se i ett annat rum än vardagsrummet, där han sitter med TV-spelet.

En rätt typisk kväll, skulle jag säga. Kompromisser. Skrämmande kryp. Skenande känslor. Latin. Gemensam problemlösning. Skratt. Film.