Klarhet

Barnen är sjuka. Inte ”lite småfebriga”, inte ”snorar lite men får inte gå till skolan pga covid”, inte ”ovanligt trötta och har kanske ont i halsen” utan rejält sjuka, med hög feber, huvudvärk och hosta.

I mitt ADHD-huvud uppstår klarhet. Lugn. Jag vet vad man gör när ens barn har ”hög feber utan att det är livshotande”. Jag kan flunsan, eller covid, eller RS-virus eller vad det nu kan vara vi har.

Jag vet också vad man inte gör när ens barn har ”hög feber utan att det är livshotande”. Därav klarheten. Alla de där sakerna som vanligtvis tävlar om min uppmärksamhet, alla projekten, planerna, idéerna som brukar bråka högljutt ute i min mentala hall, de är tysta nu. De står visserligen och tittar på mig, med bleka tonårsansikten och stripigt hår, de är lite surmulna och nån av dem trampar otåligt med ena foten på golvet… Men så fort nån av dem försöker säga nånting kastar jag en skarp blick åt deras håll, och de tystnar mitt i en mening och hänger med huvudet.

När jag tittar bort tittar de naturligtvis menande på varandra, med rullande ögon, på tonårsprojekts vis. Men de vet att jag är upptagen, jag har annat att göra. Och till skillnad från alla andra dagar är mina prioriteringar glasklara, och väntar i en prydlig kö:

Febernedsättande till barnen. Sjukanmälningar och avbokningar. Frukost. Kolla barnen. Röja lite i köket. Kolla barnen. Ta det lugnt. Sätta en mental timer på fyra timmar eller så, så att febern inte sticker iväg på ett otrevligt sätt. Dricka vatten. Ta en banan, kanske. Se till att allt verkligen är avbokat för några dagar framöver. Vila så jag själv blir frisk. Planera maten för veckan. Kolla barnen.

Lugn. Klarhet. Vila, inne i mitt eget, vanligtvis så röriga, huvud.

Jag undrar om andra människors projekt brukar vänta lite buttert men lydigt ute i hallen, varje dag? Mina kan ju, uppenbarligen. Fast bara under ganska ovanliga förhållanden. Bara när prioriteringarna är glasklara och inget annat egentligen är viktigt. Bara då är mitt fokus tillräckligt för att alla de trilskande tankarna ska foga sig när jag tittar skarpt på dem och säger: ”Sen. Inte nu.”

Inte bara autistiska

Mathilda dinglar med fötterna från den höga landstingsstolen i undersökningsrummet. Det märks att hon är spänd inför öron-näsa-halsundersökningen, och hon har svårt att svara på frågor. Jag får svara i hennes ställe, hon nickar åt mitt håll redan vid den första frågan.

Den unge läkaren med det bruna, lite rufsiga håret tvekar inte ett ögonblick. Med självklarhet går han över från neurotypiska till autistiska. Helt sömlöst, utan att röra en min. Som om det inte var nåt särskilt med det, fast jag vet att det är mycket sällsynt att någon annan talar mitt barns språk.

Jag har svårt att definiera vad det är han gör annorlunda. Han pratar inte ner till henne, inte mer än en 25-åring som ta sig in titt inne i en nervös 17-årings näsa vanligtvis gör. Han förenklar inte; eller det kanske han gör, men inte som till ett småbarn. Det är möjligt att han använder färre ord, men det han säger är inte mindre komplext. Han är bara tydligare. Mer konkret. Kollar av oftare så att hon verkligen är med. Slappnar av och låter svaren ta tid.

Och Mathilda slappnar också av. Hon börjar le, och gestikulera, och till och med skämta med läkaren. Men på samma gång är hon också mycket uppmärksam, som en katt som just hört ett oväntat ljud och fällt upp båda öronen för att lyssna.

”Är det okej för dig om jag sticker in den här långa slangen i din näsa för att titta? Den går bara kanske 10 cm in” säger han. Så lägger han till:

”Eller ja, det går förstås att titta hela vägen ner i halsen på dig. Men det känns ju som ett överdrivet sätt att titta i halsen, när jag bara kunde be dig öppna munnen.”

Och Mathilda skrattar. Hon skrattar!

Inte bara autistiska. Mathildiska.

Ha det som man vill ha det

”Den finns här borta. Men det är en barnvariant” säger apotekaren.

Hon är inte precis frågande, men jag känner ändå att jag vill förklara:

”Det är till min dotter, hon är inte ett barn men hon har autism och hon vill absolut ha den här sorten”, säger jag.

Apotekaren tar det med ro:

”Tja, är det inget värre än så, kan man väl få ha det som man vill ha det”, säger hon.

Och i det ögonblicket älskar jag henne så intensivt, denna medelålders kvinna som jag aldrig träffat förut. För att hon förstod det som egentligen borde vara uppenbart: Vi har alla saker och tillfällen när vi vill ha det som vi vill ha det. Och det behöver oftast inte vara krångligare än så.

Det där med hur man säger. Och när. Och att komma ihåg att säga det, också.

Hon sitter på sängkanten med en rynka i pannan.

”Idag är det skoldag!” ler jag.

För första gången på många veckor är det dags för Mathildas klass att få vara i skolan. Det vet jag att hon har sett fram emot. Digital undervisning i all ära, men det är svårt när man inte får den fysiska kontakten, inte hör de andras småprat, inte blir påmind om att man ska jobba vidare. Svårt, och lite tråkigt.

”Jag är trött… Men det är inte det…” säger hon.

”Okej?”

”Det är det att… Jag har haft ont i halsen i två dagar.”

På utsidan säger jag ”ojdå” och ”då blir du hemma idag” och ”det finns faktiskt restriktioner i det här landet, fröken tonåring, du ska inte tro att du bara kan gå till skolan så där!”.

På insidan suckar jag och tänker på alla andra gånger vi gjort den här grejen. Inte vetat om att hon har ont, eller behöver hjälp, eller inte förstår, eller är orolig. Alla de missade signalerna.

Pragmatiska språksvårigheter. När hon inte vet hur man säger. Eller när. Eller till vem. Eller varför. Eller ens kommer ihåg att säga det. Då blir kommunikation mest ett informationsutbyte, och det enda man får höra talas om är det som råkar ligga högst upp i den mentala högen. Pokemon. Skillnader i höstlövens färger beroende på vädersträck. Suckulenternas reproduktionssystem. Sånt.

#ocksåLiteOntIHalsen

En annan sorts spel

Sjuttonåringen fastnade i det nya datorspelet, Subnautica. Eftersom jag blir åksjuk av 3D-spel (jag var en hyfsad gamer fram till en synnerligen besvärlig graviditet, faktiskt, men sen dog mitt virtuella djupseende och det återhämtade sig aldrig. I den verkliga världen ser jag djup riktigt bra. I spel blir jag… åksjuk…) får jag använda andra sätt att sätta mig in i spelet. Som att lyssna noga.

”Min U-båt sjönk. Ner i sanden. Den står snett uppåt, man ser lamporna” fnissar Mathilda.

Vi skrattar åt detta uppenbara misslyckande. Sen säger jag, lite som i förbigående ”det blev ganska sent. Du behöver sluta spela tidigare. Vad är din plan för att sluta tidigare i morgon kväll?”

Mathilda fnyser irriterat.

Jag envisas, fast bara lite:

”Du är snart arton. Du behöver börja hantera såna här saker.”

Jag har gjort min framstöt. Flickebarnet har en utmärkt hjärna till sitt förfogande; hon vet liksom många tonåringar före henne att jag har rätt, och hon behöver inga upprepningar. Därför tar jag snabbt ner den jobbiga känslan med en diffusor. Något som löser upp spänningen i rummet.

”Annars kanske ditt liv kantrar” säger jag teatraliskt.

Hon tittar med förvånat ogillande åt mitt håll och jag sätter in dödsstöten.

”Som en u-båt. Och sjunker ner i sanden. Så att bara ljuset från lamporna lyser snett uppåt” visar jag med händerna.

Mathilda skrattar högt.

Jobbig känsla borta. Poäng mottagen.

Som sagt. En rätt hyfsad gamer. 😉

Sociala hårregler

Jag tog snacket idag. Om afrohår. Hur samhället förhållit och förhåller sig till afrohår.

”Och man går inte fram och tar i människors hår”, säger jag som avslutning. För att riktigt trycka på Hur De Sociala Reglerna För Hår Ser Ut, eftersom jag inte helt litar på att alla mina barn uppfattar sådana.

”Varför skulle jag går fram och klappa på nåns hår? Det är ju oförskämt. Jag förstår inte?” svarar Mathilda.

Och det är därför vi älskar henne. För att hon är oförstörd av den sortens sociala konventioner som bestämmer vem som har tolkningsföreträde och inte behöver ta hänsyn till vem.

Paradox

Autism, alltså… Funktionsnedsättningen som kan vara näst intill omöjlig att upptäcka när man inte vet vad man letar efter, och näst intill omöjlig att missa när man vet det.

1 – 0 i matchen matte vs skölja händerna i en halv evighet ;)

Det där med att tvätta händerna så länge att man kan sjunga Blinka lilla stjärna, det har barnet ifråga gjort i flera år. Fast oftast mer som Dies Irae ur Mozarts Requiem, eller O Fortuna från Carmina Burana. Vi snackar minuter, inte sekunder. Särskilt avsköljningen tar lååååång tid. Och som du säkert gissar har coronapandemin inte gjort saken bättre…

Under en särskilt lång avsköljning, och i ett plötsligt infall, som stavas ”distanseringsfrustration”, kom mamman på ett nytt sätt att förklara det hela på. Mamman är nämligen kemiingenjör, och – om hon får säga det själv – en hejare i analyslabbet.

”Kolla här, Mathilda”, sade jag, och ritade upp ett koordinatsystem. ”Y-axeln är mängden tvål och smuts på händerna, och x-axeln är tiden som går. Om det från början finns mycket tvål och lös smuts på händerna, nästan hela vägen upp på y-axeln, tar det en viss stund att skölja bort hälften. Vi säger att det är en sån här bit. Det kan vara trettio sekunder, eller kanske tio, eller kanske en minut. Det spelar egentligen ingen roll hur lång tid det tar, men det är samma tid som jag markerar ut flera gånger efter varandra.”

Jag delade in x-axeln i bitar med någon centimeters mellanrum.

”Sättet som smuts försvinner på går att beskriva matematiskt. Och samma princip gäller oavsett vad man ska rengöra, om man plockar bort noppror från insidan av strumpor eller sköljer av tvål. Formeln blir densamma. Det låter lite knasigt, men häng med här: Innan någon tid har gått, finns så här mycket smuts.”

Jag ritade en prick högt uppe på y-axeln.

”När en tidsenhet har gått, vi låtsas att det är trettio sekunder eftersom vi inte riktigt vet, har man fått bort hälften. Det är ett antagande vi gör, du sköljer dina händer och räknar sekunder, och när du har fått bort hälften, då har en tidsenhet gått.”

”Det blir nog kanske inte trettio…” sade Mathilda.

”Näe, troligen inte. Säg tio sekunder, då? Oavsett tid, så funkar det så här: På nästa tidsenhet som du sköljer händerna, försvinner ungefär hälften av det du har kvar.”

Mathilda protesterade, så kunde det väl ändå inte vara?

”Jomen tänk en annan sorts smuts, tänk att du är dammig av mjöl om händerna, och är utomhus, och så klappar du dem tre gånger mot varandra, ena handen uppifrån som möter den andra nedifrån. Klapp – klapp – klapp. Det kommer att damma mycket mer den första gången. Sen dammar det mindre och mindre för varje slag, eller hur?”

”Mmmmmm.”

”Varför blir det så? Jo, det beror på att det helt enkelt finns mest smuts från början. Och sen får man inte bort allt på första slaget, men man kanske får bort hälften, eller kanske ännu mer. Men vi säger hälften, för det är enkelt för mig att rita. Då finns mindre kvar. Så får man bort hälften av det som finns kvar i andra slaget, och hälften av det som finns kvar nu i tredje…”

Nu var Mathilda helt med. Så är det, förstås.

”Samma sak gäller för all slags sköljning eller bortplockning. Från början finns mest; på strumporna finns flera stora noppror, kanske något hårstrå från början. Det är lätt att plocka bort hälften av skräpet, det är stort och syns bra. Eller att skölja bort tvålen. Men kolla nu hur det ser ut om vi ritar in det i diagrammet här.”

Vid den första tidsenheten på x-axeln ritade jag en prick bara halvvägs upp till den förra prickens höjd. Mathilda hängde med. Jag ritade en till halvering vid nästa tidsenhet. En tredje, en fjärde, en femte, en sjätte.

”Den går mot noll”, konstaterade Mathilda.

”Precis”, sade jag. ”Och någonstans når vi en punkt där det är meningslöst att skölja en gång till. Jag tänker sannerligen inte rita fler punkter som bara ser ut som om de nästan är noll… Var skulle du säga att man inte längre märker någon skillnad?”

Mathilda fnissade lite åt min ovilja att rita fler punkter, och pekade mellan den tredje och fjärde punkten. Jag höll med och satte in dödsstöten:

”Om det inte längre märks någon större skillnad efter den här punkten, då skulle man kunna säga att all den här tiden, är meningslös. Tvättande helt i onödan, eftersom skillnaden inte märks”, sade jag.

Mathilda blev tyst en stund. Hon förstod ju att jag rent logiskt hade rätt, samtidigt vill ingen tappa ansiktet.

Så medan jag väntade på att hon skulle svälja den sura sanningen, berättade jag i lättsam ton om hur man labbtvättar analysutrustning.

”Och sen sköljde jag med destillerat vatten. En gång, spray på sidorna, skvalpa runt överallt, häll ut. Två gånger. Tre gånger. Beroende på analysmetod kan det vara några gånger till, men det är liksom inte elva gånger… Varför inte, tror du?”

”För då spelar det inte längre nån roll”, sade Mathilda och pekade på diagrammet.

”Precis. Faktiskt ökar nog risken att det blir smutsigt om jag tvättar det mer, för risken finns ju alltid att jag sätter ett finger på insidan eller så. Så att bägaren blir kontaminerad. Med andra ord kan man säga så här: Att skölja fler gånger gör det inte renare på ett märkbart sätt. Men det skulle kunna göra det smutsigare. All den här tiden” – jag pekade på diagrammet – ”är inte bara bortslösad, den är en potentiell risk. Inte en stor risk. Men en risk.”

Nu var hon med på banan igen, kanske för att jag pratat om att det var JAG som riskerade att göra fel, lyft hela bilden från hennes tvättande till mitt. Eller så var det bara den extra stunden. Oavsett kände jag att det var dags att avrunda.

”Ser du att det här är en exponentiell kurva, precis som kurvan över smittspridning. Den skulle kunna se annorlunda ut, till exempel får jag nog inte bort hälften av allt som skulle kunna störa mina analyser i en sköljning med destillerat vatten, utan snarare mycket mer. För enkelhetens skull kan vi låtsas att det är nio tiondelar, men i verkligheten är det nog mer än så. Kolla vad som händer om man ritar kurvan så.”

Jag skissade snabbt en ny rad prickar och band samman dem med en böjd linje.

”Ser du? Det här är principen för rengöring. Varje omgång tar bort mindre och mindre. Och det här är orsaken att jag blir stressad när du tvättar händerna i flera minuter. Vattenåtgång och yada-yada, det är väl en sak. Men allt efter tre, fyra, sköljningar nånstans är meningslöst tvättande. Bortkastad tid. Tid då du kunde ha spelat Minecraft, eller kollat på Youtube, eller läst en bok eller gjort nåt annat roligt. Labbmänniskan i mig vrider sig helt enkelt, över all denna bortkastade tid.”

Mathilda nickade. Hon förstod precis. Och nu var det dags att åka till skolan.

Själv hade jag ingen aning om ifall min förklaring gett något annat än en teoretisk förståelse. Inte förrän hon kom hem igen, gick raka vägen till handfatet, tvättade händerna och sedan sköljde dem i tre omgångar om kanske tio sekunder, torkade dem och gick in på sitt rum.

Science, for the win! (Det återstår dock att se hur länge fysiken vinner över vanan. 😉 )

I väntan på brandröken

Det var väl inte det att vi väcktes av smset från SOS alarm precis. Inte väcktes. Men vi hade liksom inte riktigt kommit igång med dagen.

Jag satt vid matbordet. Mathilda låg i sängen. Några syskon var vakna, några var typ i alla fall halvsovande. Då plingade allas mobiler till, och ganska snart började vår vanliga telefon också att ringa, med ett automatiskt meddelande i andra änden:

”Det brinner i en avfallsanläggning och rök driver in över centrum. Räddningsledaren uppmanar alla i området att gå inomhus och stänga dörrar, fönster och ventilation.
För mer information lyssna på Sveriges Radio P4.”

Så vi stängde dörrar, och fönster, och ventiler, och lyssnade på Sveriges Radio P4, och det var inte fullständigt klart var den här branden egentligen befann sig, eller vilka som var i fara att drabbas av röken, så till slut mailade jag Sveriges Radio P4, och det visade sig att man skrivit fel på gatunamnet, och branden var ganska långt bort från oss, fast ändå nära nog att rök skulle kunna driva in.

Och när jag såg den vackra försommardagen utanför fönstret öppnade jag ändå dörren ut till uterummet, där dörren i sin tur stod öppen ut i det varma vädret, och för säkerhets skull satte jag mig i fåtöljen därute, beredd att stänga ifall minsta lilla brandrökslukt kom åt vårt håll. Men Mathilda blev arg, och drämde igen dörren till sitt rum, för hon tänkte i alla fall inte få i sig några farliga gaser, sådetså!

Jag har ett exceptionellt luktsinne. Det är min enda superkraft, egentligen, som kan mäta sig med mina familjemedlemmars superhörsel, superkänsel och super-all. Minns ni skogsbranden i Sala för några år sedan? Jag kände lukten av den branden i tre dagar innan andra började reagera, och fast jag frågade flera gånger om dagen kunde ingen i min familj urskilja den, och det fanns inget att se i nyheterna eller hos blåljusorganisationerna i närheten.

Och idag fanns. Ingen. Lukt.

Tyvärr begick jag misstaget att försöka påpeka detta för flickebarnet ifråga. Det blev inte så bra.

Men men, det gick bra idag. Faran är över och röken kom aldrig åt vårt håll. Det innebär dock inte att Mathilda fick i sig nån frukost.

För om man blir tillräckligt orolig och uppstressad, och måste stänga ventiler som det finns SPINDELVÄV på, då kanske man måste ta fram dammsugaren fast man hatar dammsugaren, och använda den, fast man hatar att använda den, och stänga ventilen och fönstret och kolla så det är stängt överallt och…

När man har gjort allt det där är det inte säkert att man orkar äta. Kanske orkar man bara sitta.

Så är det nog inte för alla. Men för en sextonåring jag känner, med en låg ångesttröskel, är det väldigt, väldigt mycket så. Det behövs så lite för att elda upp halva dagens energi och lite till. Som en brand i en avfallsanläggning och ett sms framåt tiotiden på morgonen en ledig dag.

Vi satsar på sen lunch, i stället. Brunch, eller snarare brinner. Nej, jag tänker inte använda det uttrycket idag.

Jag vill också ha tid över på grund av pandemin, tack!

I vår familj är livet inte särskilt annorlunda under coronatider. All den där extra tiden som ”blir över” som folk pratar om, vet jag fortfarande inte var den är. Mitt liv gör fortfarande rundan äta, andas, sova, inse att inte ens det viktigaste blev gjort idag heller. Kanske lever jag som funkisförälder i en annan verklighet.

Men en sak kan jag med säkerhet säga: aldrig förut har det gått åt så lite som en halv flaska handsprit på två månader.

Jamen tack då, farbrorn i hjärnan!

Det bor en förnumstig liten farbror i min hjärna. Jo, det är sant.

Innan jag hann somna insåg jag Hur Det Är: Jag är en usel mamma. En dålig, dålig förälder. Stackars mina barn!

Jag tror att de flesta föräldrar någon gång drabbats av föräldraångest i någon form. Det händer mig sällan när jag är vaken. Faktiskt händer det sällan överlag; jag tror det har nåt med min farbror i hjärnan att göra.

Jag kan se honom nu för min inre blick: Han har sånt där vitt, tunt hår som står som en gloria runt huvudet, och tjocka glasögon, tjockare än mina egna. Och så tycker han om att rätta människor. Det är väl nåt sorts karaktärsfel. Själv ser han det nog som sin uppgift i livet. Besserwissrar brukar det.

Hela huset sov. Min man hade somnat, det hörde jag på hans andetag. Och där låg jag, den dåliga mamman, och tänkte på min dålighet, och jag skulle just till att börja snyfta lite tyst, när farbrorn i hjärnan suckade och började prata med mig.

Jag känner farbrorn väl. Vi har tillbringat många år tillsammans. Den första gången han talade till mig var jag ungefär tio eller elva, och precis så överdramatisk som bara en tweenie kan vara. Jag var på väg hem från skolan, när jag plötsligt förstod att ingen egentligen tyckte om mig. Det fanns ingen i hela världen som skulle bry sig, inte ens om jag dog! Jag antar utan att minnas det specifikt, att jag blivit osams med någon kompis eller så. Men i mitt huvud var det hela fullkomligt verkligt.

”Ingen skulle bry sig om ifall jag dog! Ingen tycker om mig!” sade jag till mig själv.

Och inne i mitt huvud svarade en torr liten röst:

”Nej, så är det. Ingen bryr sig om dig alls. Om du räknar bort dina föräldrar, syskon, klasskamrater, vänner, lärare… ”

På det mest odrägliga sätt började farbrorn räkna upp i stort sett hela min bekantskapskrets. Vid namn. Jag var tyst av ren häpenhet.

”… Men om du räknar bort alla dem, då är det sant. Ingen tycker om dig” avslutade han. Fullständigt sakligt, men med en biton av seger. Så nöjd som bara den kan vara som kommit med det ultimata argumentet, som inte på något sätt kommer att kunna överbevisas.

Jag blev tjurigt tyst. Men farbrorn tog inte illa upp. Han bara log, med leendet som säger ”du vet att jag vet att du vet att jag har rätt”. När jag väl kom mig för med att svara var han redan borta.

Farbrorn bor nånstans inne i min hjärna, men jag vet inte exakt var. Om vi skulle kika in i hans rum skulle det första vi såg vara en rejäl brasa i en stor eldstad. I skenet från elden skulle vi se att väggarna är fyllda med bokhyllor, i våning efter våning uppåt. Hela hans rum är ett stort bibliotek, med trädetaljer i mörk mahogny och flyttbara stegar inbyggda i väggarna.

Farbrorn själv skulle sitta och dingla med benen i en enorm läderfåtölj. Sett bakifrån kunde vi förstås inte veta nåt säkert, men jag skulle tro att han sitter där dagarna i ända, försjunken i någon enorm bok, med glasögonen på nästippen och dinglar med sina slitna, ganska fula, skinntofflor.

Då och då hämtar han säkert en ny bok. Troligen en som är nästan, men inte helt inom räckhåll. Han vimsar säkert upp på en bokhyllestege, klättrar över till en annan, och sträcker sig ut från stegen han står på, så långt han kan, lite vingligt och med fågellika armar. Det ser farligt ut, men han ramlar aldrig. Det här är ju hans jobb, och hans rum.

Man vet aldrig när han dyker upp, med lappade armbågar och sin bästa professorsröst. Det kan gå månader i sträck utan att han hör av sig. Han presenterar sig aldrig, han går bara rakt på sak.

Som när jag låg där i sängen och var den uslaste av mammor, och just skulle börja gråta över min dålighet. Då hörde jag helt oväntat hans röst:

”Kan du ge mig några konkreta exempel?” sade den.

”Eh… va?” sade jag.

”Kan du ge mig några konkreta exempel på ditt dåliga föräldraskap? Du är tydligen en dålig förälder. Förklara för mig HUR du är en dålig förälder. På vilket sätt. Med konkreta exempel, från verkligheten.”

Jag tvekade. Farbrorn höjde på ögonbrynen.

”Det var väl det jag tänkte”, sade han.

”Jag är så trött”, försvarade jag mig. ”När Hannah kom och ville leka orkade jag inte. Jag ville helst bara sova. Jag vill helst bara sova nästan hela tiden.”

”Det är en dryg vecka sedan du tillfrisknade från samma sjukdom som sedan några månader kallats en pandemi”, konstaterade farbrorn torrt. Det var tydligt att han inte godtog exemplet.

”Har du något annat exempel?”

Jag sade ingenting. Det är inte mycket till samtal vi har.

”Med andra ord…?”, sade farbrorn.

”… är jag kanske inte en så dålig förälder, i alla fall inte i jämförelse”, svarade jag surt.

Men farbrorn var redan borta.

Det är, som sagt, inte mycket till samtal vi har. Farbrorn tycker ingenting, han är bara saklig. Han godtar enbart strikt logik. Han är lugn, stringent och aldrig vare sig ödmjuk eller självbelåten. Farbrorn öppnar helt enkelt inte sin mun utan att veta att han har rätt. Det är en ytterst irriterande ovana.

Klok

Tolvåringen sitter i baksätet medan vi kör till musikskolan. Vi pratar om idrotten i skolan, som på grund av coronaviruset sedan några veckor hållits utomhus. Tolvåringen älskar idrott!

Jag är försiktig runt mina barn med prat om virus och pandemier. Mest för att jag vet med mig att jag kan prata i all oändlighet om saker som andra finner otäcka. Och min fasta övertygelse kring barn är att de sällan behöver veta mer om svåra ämnen än de själva visar att de vill. Det är en regel jag håller hårt på. Nu upptäcker jag att jag gått in i för stor detalj ändå. I en familj med många specialintressen är det något vi regelbundet behöver ha koll på; ville den andre verkligen veta allt om virusets ytkemi och hur det binder till receptorer? 😉

”Ledsen, hjärtat, nu började jag prata om saker du inte ville veta”, säger jag. ”Det var inte meningen att skrämma dig.”

”Åh, jag är inte rädd för coronaviruset”, säger hon lugnt.

”Är du inte?”

”Nej. Jag tänker på det du sade förut en gång, mamma: ‘Vi behöver inte vara rädda, men vi ska vara försiktiga’. Det är bättre att jag låter bli att krama folk än att jag oroar mig.”

Och i backspegeln är det som om en uråldrig själ tittar ut genom hennes ögon och möter mina. I en plötslig vision är det den vuxna kvinna hon kommer att bli – inte barnet med de starka känslorna – som sitter där i mitt baksäte; klok, samlad och lugn. Med oändlig stolthet tänker jag för mig själv: Så går livet, alltid framåt, aldrig tillbaka.

”Det är bra”, säger jag till slut. ”Vi behöver inte vara rädda. Men vi ska inte heller vara korkade. Vi behöver inte krama alla.”

Hemstudier

Hon valde att ta hem matteboken. Det går… mestadels bra. Hon räknar. Omsorgsfullt. Skriver långsamt svaren i små rutor. Drömmer sig bort en stund. Går vidare till nästa tal. Är färdig. Eller vänta. Inte helt färdig. Räknar ett tal till.

Hon läser lite i boken. Men hon tappar bort sig i tanken. Mobilen åker fram, hon måste bara kolla nåt. Nej, inte sociala medier, sånt intresserar henne inte. Det är nåt med omkretser. Nåt hon kom att tänka på. På sitt eget, aviga ADHD-sätt hoppar hon fram mellan tankarna. Som en schackpjäs som inte rör sig som någon annan, som en springare i en hel rad av bönder.

Själv är jag drottningen. Det här är mina domäner, jag rör mig obehindrat åt alla håll – men bara i raka linjer… Jag får anstränga mig för att hålla ett öga på krumsprången, kämpa för att förenkla allt det där jag ser som självklart. Inte själva matematiken, den förstår hon intuitivt. Från den dag hon var tre och hojtade ”minus-ett!” från ett annat rum när sjuåringen fick en fråga om medeltemperatur, har jag sett att hon förstår.

Det är allt det andra som ger henne problem. Att läsa talet. Hitta ett nytt ställe att skriva på. Omsorgsfullt ringa in det. Skriva några siffror. Sudda och skriva om dem igen, för att de försvann i ögonrörelsen mellan boken och pappret.

Mest kämpar jag med att lära henne mattespråket. Vi tittar på universitetsprofessorn i statistik som visar kurvor över epidemier. Han pratar om exponentialfunktioner, smitta och R0. Hon hänger med, och när han säger att den enklaste modellen förutsätter att alla träffar alla lika mycket, fnissar hon glatt. Hon förstår orimligheten i det utmärkt väl.

Hon skissar små träd som grenar sig, plockar fram bilder på fraktaler… Hon vet vad han pratar om, hon är briljant, hon ser samband som jag aldrig ens tänkt på.

Men sen nämner professorn bokstäver. ”P” och ”c” och ”tau” och ”n”. Och plötsligt fattar hon nada. Det är som om klockan slagit midnatt, och den magiska älvan med glittervingar inte längre kan flyga.

Om matten bara kunde vara visuell. Då hade hon haft högsta betyg. I stället bygger den på bokstäver, text, och att man inte får tappa siffrorna halvvägs mellan boken och pappret. Den bygger på allt det där hon inte är bra på.

Och jag tänker att det är inte hon som tappar bort siffrorna, det är själva undervisningen som tappar henne. Någonstans mellan boken och pappret tappar den hennes vingar, och de singlar skimrande nedåt, i en ändlös spiral. Jag lutar mig framåt för att fånga dem, men mina händer griper bara om tomrum, och det enda jag kan höra är ekot av mina suckar.

Gästbloggare: Tips på tidsfördriv i en isolerad tid

I dessa virustider då handspritsdoften sprider sig mellan husen och ordet isolering inte längre betyder värme och vindtätt, så kan känslan av panik och förvirring lätt uppstå!

Nu har jag funderat ett tag och kanske har jag något att bidra med för att förenkla saker och ting i din isolerade vardag. Jag har ju faktiskt svart bälte av första graden (jag har några grader kvar alltså) i att leva isolerat, minimera den sociala sfären, inte skicka barn till skolan, inte veta om mitt barn får utbildning imorgon, nästa vecka eller ens nästa månad.

Jag har fått lära mig att tygla rädslan, mota stressen i grind, och övertyga mig själv om att jag ser små små strimmor av ljus då jag sökt efter en mall som passar just mitt barn, min familj, i rum av mörker.

Så vem är jag om jag inte delar med mig av alla mina tips för att klara av en ytterst ansträngd, isolerad och uppochnervänd vardag?!

Viss förberedelse kan komma att behövas, men be en snäll ung granne att springa ett ärende, det finns många sådana just nu!

Är du isolerad men pigg, ta vara på naturen. Gå ut och ta foton som du sen kan ägna ett par timmar åt att sätta ihop till ett bildspel, gärna ackompanjerat av passande musik.

Köp ett fågelbord, placera det utanför ett lämpligt fönster, sätt dig sen inne och studera vilka olika arter som besöker just ditt bord. Prova att byta ut maten och testa olika slags fröer, för sen en skriftlig studie på vilka arter som gillar vilka sorter. (Tipsar här om jordnötter som verkar vara hårdvaluta på fågelmarknaden!)

När du ändå sitter där innanför fönstret, passa på att börja odla. Du kan ta lite vad du vill i köket som är en växt, tryck ner i lite jord i ett gammalt mjölkpaket, och se vad som händer.

Sugen på att resa trots stenhårda restriktioner?

Gå in på eniros sida, skriv in valfri adress i valfri stad i valfritt land och klicka på gatuvy, sen är det bara att klicka sig fram genom världen.

Tycker du att världen är en tråkig plats att vara på under dessa bistra tider, bygg en egen, eller 17 världar på Minecraft, eller skapa 15 familjer på Sims. Det kommer definitivt att få tiden att flyga iväg!

Behöver du vila? Måla mandalas.

Vill du passa på att utbilda ditt barn? Skapa pedagogiska spel åt ditt barn, låt kreativiteten flöda!

Hemkunskap går alldeles utmärkt att ha hemma i köket, baka eller laga mat tillsammans.

Teknik går också att lösa, med många tandpetare och en flaska lim. Bryt tandpetarna i olika storlekar, tillverka pyttesmå möbler. De som kan stå själva vinner.

Passa på att bilda dig själv när du ändå har tid! Gå in på Google Schoolar och knappa in valfria ord och sätt tänderna i den ena studien efter den andra. (Alternativt läs på lagarna som berör dig mest) Vem vet hur lång tid denna isolering tar, du kanske hinner bli en mycket lärd människa, helt gratis!

Engagera dig i intressegrupper på nätet, det finns grupper för allt, prova att söka på nåt så får du se!

Har du några tusenlappar liggande till ingen nytta i plånboken, köp en hundvalp. Du kommer få så mycket att pyssla med att det hunnit bli augusti innan du vet ordet av!

Skriv idéer på små lappar och lägg i tre olika lådor:
1. Detta tar energi
2. Detta ger energi
3. Detta drömmer jag om

Skriv in din och övriga familjens vardag i en vägghängd kalender. Färgmarkera gärna med rött och grönt sådant som tar resp ger energi och fundera på hur du kan minimera de röda fälten.

Testa gärna detta hemma, det har jag och min familj gjort i tider då vi levt under väldigt ansträngda former, och jag kan starkt rekommendera det. Du kan komma att hitta helt nya intresseområden i ditt liv!

Om någon nu tycker att min smått raljerande text är opassande i dessa allvarliga tider, så förstår jag det till fullo, och vill samtidigt passa på att berätta att HUMOR är en alldeles utomordentligt bra försvarsmekanism att ta till för att klara sig igenom svåra tider!

Vi kommer klara detta, vi gjorde det igår, och vi kommer göra det imorgon… och nästa vecka, och nästa månad och nästa år och nästa och nästa…. ja vi alltså som lever kvar i den vardagen! 😉

/Isoleringscoachen

Coronastängningar

Kanske är jag en elak människa. Men en liten del av mig känner: ”Välkommen till NPF-familjernas värld, Sverige. Där man inte vet om barnen kan gå till skolan imorron (eller skickas hem idag pga småsaker), ingen vet hur man på ett effektivt sätt ska bedriva undervisning, man riskerar att bli av med jobbet och är instängd hemma betydligt mer än man skulle vilja. Så trevligt att ni vill dela vår vardag, ett tag.

De enda skillnaderna är väl att ingen tror att ni gör det med flit, för att ni VILL att era ungar ska vara hemma. Och att vår kris kommer att fortsätta långt efter att er har slutat, men vi har befunnit oss i den under så många år att vi inte riktigt reagerar längre.”