Det jag inte förstår är hur andra föräldrar kan le modigt och säga saker som får det att låta som om de har accepterat. Som om det är helt OK. Självklart älskar jag mitt barn. Men det är inte OK. Det är inte OK att det är så här, det finns inget Holland i stället för Italien, det finns bara ett arbetsläger som kräver varje droppe svett jag kan krama ur min stackars kropp, och nerslitna naglar och tårar och blod.
Vad är det de ser, alla de där andra? Jag vet inte.
M som i underbar 
Skrev en fundering på Skypen.
Hej!
Vi är mitt uppe i en autismutredning av vår snart femåriga dotter. Jag har läst boken ”Vad händer med Kalle?” där författaren berättar om den där dikten om Italien eller Holland. Han blir också arg, och menar att det inte är okej.
Och det är klart att det INTE känns okej, om det där ”Holland” innebär att ens barn på något enda sätt mår dåligt. Då är det bara ett hån.
Men. Vår dotter – som kanske inte ens har autism men är så pass annorlunda att hon manglas genom den Stora Utredningen – är fullkomligt harmonisk och lycklig. Hon har ett fåtal fixa idéer om att man inte får säga vissa ord, ibland blir hon väldigt upprörd men ibland bara påpekar hon att det blev FEL! Annars är det ingenting med henne (*peppar peppar*) som kräver något extra av oss som föräldrar, förutom då tiden till alla utredningar. Vårt barn ger så otroligt mycket energi och tar inte en bråkdel tillbaka.
Många beklagar oss när vi berättar om det här. ”Så tråkigt att det blev Holland!” Men i Holland hamnade vi på ett femstjärnigt lyxhotell med en utsikt så vacker att jag ibland bara vill gråta av tacksamhet. Vi hade tur. Kanske ”alla de där andra” som du undrar över också hade tur. Men det behöver inte betyda att vi skall tala om för er att ni har fel, att ni också borde tycka att det är underbart.
Hej Karin! Ja, barn är olika, och går inte att jämföra. Tack för dina tankar!
Jag undrar hur den där dikten lyder, jag har inte sett den någonstans!
Här finns den (på engelska):
http://users.erols.com/jmatts/welcome%20to%20holland.html
Pingback: Holland i stället för Italien « M som i underbar
Tack!
Han har delvis rätt. Men om planet landar i de jobbigaste, skitigaste, hårdaste, otryggaste kvarteren i Holland, så kanske man inte har så mycket energi att njuta av de där väderkvarnarna och tulpanerna…
Tror du gillar den här bättre än Holland-liknelsen. Det gjorde jag.
http://autism-help.org/story-holland-schmolland.htm
😆 ja den är rolig!
Lägger upp en länk till min version här också, även om du fått den förut!
http://cariad.blogg.se/2011/july/welcome-to-mysteria.html
Tack! 😀
Pingback: Tröttare | M som i underbar
Reblogged this on Det ingen berättar… and commented:
Just idag känns det bra.
Och det slitsamma är oftast allt skräp runt omkring som, om det funkade smärtfritt, skulle göra Holland till mer tulpaner än skumma varvsområden…
Åh, vad jag just i detta nu känner liksom du gjorde när du skrev detta. Jag känner att min glöd och livsgnista är borta. Vår vardag är så till bredden fylld med skrik, utbrott och konflikter att jag inte kan förstå hur vi orkar längre. Det gör vi ju inte heller men vad har vi för val. Jag älskar honom trots att han förstör det mesta och jag kan aldrig acceptera att vårt liv ser ut såhär :-(.
T
Stora kramar ❤ Det kommer bättre dagar, vet du. Men man får också vara trött och less och slut ibland.
Reblogga detta på M som i underbar och kommenterade:
Jag ville dela det här inlägget idag för att jag vet att många, kanske även du, kämpar en förtvivlad kamp.
Ibland får jag påpekat för mig att jag kan te mig rätt så lyckad som NP-förälder. Att det kan verka som om det är lätt. Och vet ni, i perioder är det lätt, kanske inte i absoluta tal räknat, men i jämförelse med andra dagar, eller veckor. Men det kan också vara svårt. Näst intill outhärdligt. För oss alla. Även för mig.
Ta hand om er. För det finns ingen annan som gör det. Och eftersom vi är våra barns livbojar behöver vi hålla oss själva flytande i första hand. Vilket inte alltid är så enkelt.
För egen del så kan man väl säga att jag lever i Holland. Min vardag ser inte ut som någon annans, men den går ihop. Barnet är glatt, harmoniskt och ovetande. Vi föräldrar springer i åttor runt Lilla älsklingen och hon märker bara att saker ”är som de ska”. Möjligen kan jag tycka att när det gäller tulpanfälten i Holland så behöver de grävas för att det ska växa något där. För hand. Varje år. Och någon gång kan man sträcka på sin trötta rygg och blåsiga händer och titta på blommorna och väderkvarnarna innan man fortsätter gräva.