Det är svårt att förklara hur väloljat krismaskineriet blivit med åren, hur vana vi blivit att gå in i tillfälligt undantagstillstånd, min man och jag. Så när ambulanssköterskan undrar om jag vill säga nåt till maken innan de kör iväg honom till akuten, säger jag helt enkelt ”vi ses”, mest för ambulanskillens skull.
Det är möjligt att de tycker jag är kall. Men vi båda vet. Vi har alla variablerna klara för oss, alla utfallen. Vi har gjort det här, och varianter på det här, alldeles för många gånger förut. Det som för andra kan se futtigt ut har sin naturliga förklaring, i överkänsliga sinnen, mångårig erfarenheter, en ganska prosaisk förmåga till icke-oro och mer än 25 års intensivt äktenskap.
Till slut växer man ihop, om man är under huden på varandra länge nog. Det finns inget vi två behöver säga som den andre inte redan vet, inga dolda agendor eller osagda budskap som vi sparat till sen.
Och det i sig är vackert. Som karga klippor vid havet i månsken.
M som i underbar 
Jag förstår det väloljade. Man blir bra på kriser. Önskar att det går väl för er. ( Det har det för oss, ville bara säga att jag förstår vanan, en skicklighet och ett lugn i stunden för att det funkar bäst) Tycker din kärleksförklaring är vacker. Sara
Samarbete och enhet när den är som bäst.