Kategoriarkiv: Anpassning

Men varför larmar man ett öppet utrymme, mamma?

Lärdomar från dagens utflykt till Musikskolan:

1. Jag är en usel harplärare. Alltså verkligen usel!*

2. Mathilda har en fantastisk harplärare. Som kanske även är den bästa läraren någonsin, för just Mathilda.

3. Man ska inte gå in under takade utrymmen utomhus, för de kan vara larmade. Helt utan skyltning, staket eller gränser, kan man råka sätta igång ett högljutt larm som gör att öronen gör ont och man blir chockad, arg och rädd, på samma gång.

4. Människor är dumma. Mammor är ganska dumma, de också.

5. Det finns tillfällen när inte ens Dream Angus hjälper.

(*Turligt nog gör jag inga anspråk på att vara något annat; jag kan inte spela harpa och har genuint svårt för att undervisa i alla instrument. Det är det enda jag inte alls kan lära ut. Sång går okej. Instrument… Alltså jag håller på att ramla ihop på stället när folk inte fattar direkt vad jag menar, för det är så lätt… Inte bra. Alls.)

Det lågaffektiva förhållningssättet handlar inte om att ändra på den andre

Ibland möter jag personer som testat att backa för att undvika meltdown, att kravanpassa eller tydliggöra, och barnet slutar explodera. Fast är fortfarande lättriggat, har svårt för överraskningar osv. Och så tänker de att lågaffektivt bemötande ”inte fungerar”, för att barnet inte ändrats.

Men skillnaden med ett lågaffektivt bemötande är inte att barnet mirakulöst blir av med sin personlighet och sina erfarenheter, även om det givetvis sker en utveckling på sikt hos dessa barn. Skillnaden är att när vi förstår vad beteendena står för och accepterar att barnet inte kan vissa saker bättre, då blir vi inte arga. Och då triggar vi inte barnet ännu mer, och vi slipper att hamna i besvärliga rundgångar och sammanbrott.

Barnet som har en ”negative first reaction” – som först ser det dåliga i varje situation – kommer fortfarande att göra det. Barnet som har svårt för ljud och stök, och som reagerar med att bli sur, gnällig eller irriterad när livet blir jobbigt, kommer fortfarande att bli det. Och tonåringen som tycker föräldrarna inte fattar nåt, och som gör allt med en suck eller gnäll, kommer troligen fortfarande att bete sig så – precis som en massa andra, helt vanliga, tonåringar kan göra.

Det lågaffektiva förhållningssättet handlar inte om att ändra på den andre. Det handlar om att ändra på mig. På hur jag tolkar det jag ser. Vad jag anser är normalt. Hur jag förebygger och hanterar starka känsloutbrott.

Om jag tror att barnet plötsligt kommer att bli följsamt, glatt och förstående bara för att jag håller mig lugn, då tror jag antagligen lite fel. Visst ändras barnets beteende när mitt ändras. Men framförallt blir alla de där små gnistorna som dagligen uppstår runt ett barn som är lite mer som ett tändstål än en fluffboll, inte till några gigantiska skogsbränder, när mitt beteende lugnar starka känslor i stället för att driva upp dem.

En studie i omsorg

När gruppen med ungdomar och några vuxna kommer vandrande över övergångsstället tänker jag inte särskilt på vilka de är. I stället sitter jag vid ratten och tittar ut i tomma luften medan jag väntar på min tur. Efter en stund slår det mig att de antagligen kommer från gymnasiesärskolan i närheten.

Knappt hinner jag tänka tanken förrän en av de vuxna lägger handen på axeln på killen som går sist, den långa kanske artonåringen i svart hoodie och Addidasbyxor. Det är ingen hastig eller överdriven rörelse, och jag märker den bara för att det händer rakt framför mig, mitt i mitt synfält.

En sån gest kan göras på så många olika sätt. Här är det vänligt och beskyddande. Fast jag inte kan se nåt särskilt med killens beteende antar jag att något gjort honom upprörd, något som bara den som känner honom väl kan uppfatta.

Jag sneglar på Mathilda i sätet bredvid mig, och tänker att där har vi varit, många gånger. Att hon blivit upprörd eller rädd, utan att någon annan uppfattat det.

”Ett annorlunda kroppsspråk”, tänker jag, och påminns om att detta att jag är expert på en handfull barn, och ofta läser rätt många andra rätt bra, inte gör att jag kan bedöma varje människa jag möter.

Gruppen fortsätter att gå. Efter några ögonblick lägger killen sin arm tillbaka om mannen bredvid sig. Nu kan jag tydligt se att han är orolig, men också att på hans andra sida går en annan man, som nu lägger en hand på hans rygg. En tröstande gest som säger: Här är jag. Jag hjälper dig. Det kommer att bli bra.

Killen slappnar av lite i axlarna. En ganska vanlig tonåring, i svart hoodie och märkesbybxor, som plötsligt fick det lite jobbigt. Och två män, en på var sida, som genast märkte hur det var fatt. De tre går tillsammans nu, som en enhet. Snart är de framme på andra sidan vägen.

Det är vackert. Som en fulländad tavla av Monet, eller en étude av Chopin. En studie i omsorg.

Allians

Det är ett vinande, pipande ljud i köket. Därför kan Mathilda inte ta sin medicin, som ligger framme med en kopp vatten. Mitt förslag att hon skulle ta på sig sina hörselkåpor, som hänger på väggen utanför köket, mottogs med ett gnölande ljud inifrån köket.

”Har du tagit din medicin, Mathilda?”

*gnöl*

”Jag vet inte vad det betyder. Har du tagit din medicin?”

”Nej! För jag vet inte vad det är som låter!”

Tyvärr har den här mamman redan haft för många allergiska reaktioner på en och samma vecka för att orka vara tillräckligt hjälpsam klockan halvelva på kvällen. Faktiskt har jag velat sova sedan 18-tiden. Det är en förklaring till, även om det inte är en ursäkt för, mitt högaffektiva svar:

”Du behöver INTE veta vad det är som låter. Det du behöver göra är att ta din medicin. Det FINNS andra lösningar än din!”

Mathilda fräser som en arg leopard. Men till min stora förvåning klampar hon sedan ut i hallen och nappar åt sig hörselskydden.

Om jag trodde på poäng mellan barn och föräldrar skulle jag säga att jag vunnit. Men det gör jag inte. Jag tror på samarbete. Pedagogisk allians. Och jag vet att det enda jag just gjorde var att göra ett onödigt stort uttag på relationskontot. För den där grejen, när jag vinner för att barnet förlorar, är ett riktigt bra sätt att skapa känslor av fiendskap mot mig hos mitt barn. Så bygger man enkelt en övertygelse om att vi är motståndare, att det är så vi ska vara mot varandra.

Och det i sin tur är precis motsatsen till det jag försöker åstadkomma, inte bara som en pedagogisk princip, utan som en ledstjärna i mitt föräldraskap. I all min ofullkomlighet ska mina barn i alla fall veta att jag stod helhjärtat på deras sida. Den vetskapen kommer de att behöva till de där svåra tillfällena då deras viktiga bästa känns som ett svek. Då jag måste fatta beslut som är svåra att förstå, och de behöver lita på det jag gör ändå, och veta att jag verkligen, verkligen vill deras bästa.

Så jag reser mig ur min fåtölj, och går in i köket för att hjälpa henne att ta medicinen. Och kanske lista ut var den vinande ljudet kommer ifrån. Det är med stor sannolikhet en elektroniskt styrd LED-lampa. Alla andra möjliga vinanden i kök har hon redan hört.

När jag kommer in i köket finns inget vinande. Det har precis slutat, förklarar Mathilda. Hon har i alla fall börjat med medicinen, och nu får hon i sig den.

”Jag är ledsen att blev arg. Jag kanske är dum ibland, men jag älskar dig alltid”, säger jag.

Och tänker på den gången för länge sedan då hon sade nåt i stil med ”när du är arg kommer jag inte ihåg att du älskar mig”. Ord som bränt sig fast. Som jag är evigt tacksam att ha fått hört mitt barn säga. För så är det nog för många barn, och det är viktigt för oss föräldrar att veta. Så vi inte utnyttjar vår makt på ett oriktigt sätt.

Mathilda kramar om mig och säger:

”Jag älskar dig också.”

Med tanke på hennes precisa sätt att uttrycka sig vet vi båda vad hon inte sade.

”… Men inte alltid…” ler jag.

Hon räcker ut tungan och vi skrattar

Sen går vi och lyssnar på vinande LED-lampor i mitt rum.

”Det var inte en lampa som lät. Det var mycket starkare”, säger Mathilda.

Nu fattar jag vad hon hört: vår ganska nya diskmaskin.

”Tror du inte det var diskmaskinen, då?” säger jag.

”Jo, jag tänkte att det antagligen var det”, svarar Mathilda. Sen går hon till sitt rum.

1 – 0 till ”att gå till något” vs ”att få bli färdig” ;-)

”Mathilda, om tio minuter åker vi hem. Det betyder att om fem minuter är ni på väg upp ur vattnet”, säger jag.

Resten av gänget har tröttnat på utflykten. Bara Mathilda är svår att få med sig. Hon står med håven och lillasyster, mitt i strömmen, och spanar efter småfisk.

Mathilda plus vatten har alltid varit sant. Därför ger jag henne en stund att avsluta. Det brukar många människor för övrigt behöva, jag vet inte hur många gånger jag själv sagt ”men kan jag få äta upp eller?!”.

Men nu gör Mathilda ett gnällande ljud.

”Va? Vad är fel? Noah är trött och vill verkligen hem nu.”

”Men glass?!” piper hon ynkligt.

Jag sade när vi kom att vi skulle köpa glass när vi åkte hem, så det har hon helt rätt i. Fast det är sent nu. Kiosken började plocka in för en stund sen, kanske har de hunnit stänga.

”Vad är klockan?” frågar jag maken.

”Tio i”, svarar han.

”Okej, då gör vi så här: Vi går och köper glass, nu direkt”, säger jag. ”Sen går vi till bilen.”

Mathilda är uppe ur vattnet fortare än kvickt.

”Komnurrå!” hojtar hon och älgar iväg
mot kiosken.

Nu är det lillasysters tur att bli överraskad.

”Men… Jag har inte hunnit fånga nån fisk”, säger hon, och underläppen darrar.

”Jag går med Mathilda så tar du Hannah”, säger jag till maken. ”Hannah. Du behöver inte skynda dig. Vi köper glass åt er och du tar dig upp i lugn och ro. Och så syns vi vid bilen sen.”

Mathilda ropar otåligt från kiosken och jag skyndar mig. I brist på ställtid duger nästan alltid ”vi måste köpa glass nu”. För även om jag glömt hur jag planerat med glassen, var det inte en slump att planeringen såg ut just så.

Demand gone (totally) wrong

”Mathilda, ta din medicin nu.”

”Jag tänker inte ta min medicin om jag inte… om jag inte får en godis!”

Mathilda har en sån där dag när hon behöver uppleva en känsla av kontroll. Men till och med hon hör hur knasigt det blev nu, och kan inte låta bli att fnissa.

”Eh… alltså… du får gärna ta en godis för min del… ta en godisbit du. Ta tre. Oavsett om du tar din medicin eller inte”, säger jag och pekar mot godishyllan.

Vi har haft en sådan utan problem i tjugo år. Barnen är helt enkelt inte så förtjusta i godis att vi nånsin behövt flytta det. Jag vill förstås gärna tänka att det beror lite på vår avslappnade hållning, men egentligen tror jag inte på det. Äter man regelbundet blir man inte paniskt sugen på godis utan orsak.

Jag känner barn med NPF som länsar skåpen på allt ätligt med jämna mellanrum, och det är nog inte nån reaktion på vad som finns eller inte finns tillgängligt. Det är nog ett försök att självmedicinera en hjärna i energikris, till exempel på grund av ADHD. När hjärnan skriker efter kalium säger den oftast socker. Det är en sån sak som är svår att rå över och knappast beror på om det finns godis lätt tillgängligt eller ej.

Mathilda fnissar. Jag fnissar. Men lyckas ändå säga nåt i stil med:

”Men ta också din medicin. Båda tar du för din egen skull. Godis för att det är gott, och medicinen för att du mår bra av den.”

Vi skrattar en stund till. Mathilda gör ingen ansats att gå mot skåpet. Jag tar hennes tabletter, lägger dem i handen på henne, sträcker fram ett glas vatten och säger:

”Hämtar du godiset själv sen?”

Hon nickar medan hon sväljer.

In English:

”Mathilda, take your meds now.”

”I’m not taking my meds unless… unless I get a candy!”

Mathilda is having one of those days where she needs to feel in control.BBut even she can hear how silly that sounded, and she can’t help giggling.

”Er… well… you can have candy as far as I’m concerned… You go on and get yourself a piece of candy. Get three. No matter if you take your meds or not”, I reply, pointing towards our candy shelf.

We have had a shelf for candies without problems for twenty years. The kids are simply not that much into candy that we have ever had to move it. I’d like to think it is because of our laid back attitude, but I really don’t believe it is. As long as you eat on a regular basis, you won’t be getting panicky sugar cravings for no reason.

But I know kids with developmental disabilites who will raid the pantry for anything edible every once in a while, and it’s probably not a reaction to what is or is not available. It’s probably more of an attempt to self treat a brain in energy crisis, for example because of ADHD. When the brain cries out for potassium it’s usually crying ”sugar!”. It’s one of those things that are hard to resist and hardly an effect of whether or not candy is easily available.

Mathilda giggles. I start giggling, too. But I still manage to say something like:

”But get your meds as well. Get both of them, but for your own sake. Candy because it tastes good, meds because they will make you feel better.”

We keep on laughing for a while. Mathilda is not making any attempt to move towards the pantry. I get her meds, put them in her hand, handle her a glass of water and say:

”Will you get the candy yourself?”

She nods as she swallows.

Pappa-viskaren

”Pappa, vill du veta vad jag drömde?” undrar Hannah ivrigt vid frukost.

”Nej, jag vill komma iväg och hämta farmor som väntar” svarar pappa. Han är stressad och hör inte hennes tonfall.

”Men jag vill berätta” säger hon lugnt men uppfordrande.

”Jaha. Ok. Vad drömde du?”

”Jag drömde att…”

Apropå att prata Aspie i en tvåspråkig familj, ställa lagom samspelskrav på rätt sätt och turas om fast den ene är lite av det Tony Attwood kallar en italiensk bilförare. ❤

Jag tänker att det här är ett skäl till att människor med asperger och ADHD ofta älskar varann. ADHD säger det hon tänker rakt ut och AS tar inte illa upp utan uppskattar tydligheten. Båda får cred för den de är i stället för minuspoäng.

Evertebrat

”Uääää!!” skriker Mathilda från köket.

”Vad är det för nåt?” svarar jag, fortfarande för långt borta för att själv kunna se. Men definitivt på väg. Jag känner mina löss på gången; det där ropet är fullständigt nödvändigt att agera på. Annars kommer jag snart att ha en panikslagen femtonåring med autism att ta hand om, och möjligen även vad eller vem det nu är som var orsaken till hennes skrik.

”En insekt!”

”En fluga? Är det en fluga, Mathilda?” ropar jag medan jag rundar hörnet in i köket. Mathilda hatar, hatar, hatar flugor.

”Jag vet inte vad det är. En insekt. Jag känner inte igen den.”

Nu är jag framme och tittar ner på golvet.

”Det är en mjölbagge”, säger jag, och sträcker mig efter en liten chokladkartong som ligger kvar på bordet. Jag försöker få skalbaggen att klättra in i den, men Mathilda är ett ögonblick från hysteri, och nu lutar hon sig in över mig och skalbaggen i vad som bara verkar som ett onödigt försök att hetsa upp sig själv. Det är naturligtvis ett gravt orättvist sätt att beskriva det hela, mer korrekt försöker hon se vad som händer och förstår inte själv att hon är på väg i panik. Men det är så det känns.

”Den är ÄCKLIG!” ropar hon, och ”uäääää!”, och ”ta bort den!”.

Och det är vad jag försöker med. Hon gör det dock inte lätt för mig. Jag blir stressad för att hon är stressad. Och när jag är stressad blir jag ibland känslokallt frank. Och det blir inte alltid så bra.

”Det enda den någonsin gjort dig är att inte vara en vertebrat. Ett ryggradsdjur”, fräser jag.

Mathilda backar undan en smula, och jag samlar mig och klarar att bara tänka fortsättningen tyst: Det är möjligen naturligt att tycka illa om varelser man inte kan känna igen sig i för att de inte liknar en lika mycket som en hund, elefant eller delfin. För att de inte har ett tydligt ansikte, och ett ryggradsdjurs typiska kropp, med bål och bara några par extremiteter. Men det är inte särskilt snällt, eller rättvist heller, för den delen. Tänk om utomjordingar en dag landade på jorden, och såg mer ut som insekter än människor, skulle vi då…

Mathildas svar avbryter min tanke:

”Jag struntar i om den har en ryggrad eller ej! Den kan vara ryggradslös ute!” fräser hon.

Fast lugnare nu, och längre bort. Om jag känner henne rätt har hon dragit den logiska följden av det jag just sade, och kommit fram till att detta att avsky insekter på grund av deras utseende snarast är att tänka på som en sorts artism. Sedan har hon förkastat validiteten av den korrekta slutsatsen, baserat på att hon har rätt till sina känslor, hur ologiska de än må vara. Och sedan formulerat ett begripligt svar.

En ganska imponerande tankekedja för bara ett par ögonblick, och dessutom ett bra sätt för just min dotter att lugna sig. Mathilda är bra på att tänka logiskt, och hon gillar att göra det. Om jag kan anropa logiken, den kalla kognitionen, innan hon blir alltför upprörd, funkar det varje gång. Plötsligt är fokus inte längre på den varma kognitionen, de rusande känslorna, och då lugnar hon sig en aning direkt. Därifrån kan vi vanligtvis manövrera oss ner helt ur affekten.

Bra jobbat, Mathilda, tänker jag.

Och nu är Mathilda tillbaka i leken. Hon lutar sig fram – utan att skrika frenetiskt i mitt öra – och blåser på insekten för att få den att hamna i kartongen. Jag justerar vinkeln mot hennes, hon flyttar huvudet för att få bättre fart, och på tredje försöket får vi med gemensamma ansträngningar in den lilla skalbaggen i kartongen.

För att inte jaga upp Mathilda ytterligare går jag till ytterdörren och skakar ut den i buskaget där. Normalt sett dödar jag nämligen mjölbaggar. Det enda dess släkte någonsin gjort mig är att förstöra alla mina skafferivaror och tvinga mig att sanera ett helt kök. För många år sedan, visserligen, men tja. Kalla mig långsint.

”Den kan vara ryggradslös ute!” hojtar hon triumferande inifrån köket.

”Evertebrat”, hojtar jag tillbaka. ”Det är namnet på ryggradslösa djur”.

”Jag struntar i vad det heter!” svarar hon när jag kommer tillbaka.

Sedan skrattar vi tillsammans, och sätter oss vid matbordet för att fortsätta kolla på filmen Noah bad oss att se i ett annat rum än vardagsrummet, där han sitter med TV-spelet.

En rätt typisk kväll, skulle jag säga. Kompromisser. Skrämmande kryp. Skenande känslor. Latin. Gemensam problemlösning. Skratt. Film.

Från livsfara till glatt tultande: En sedelärande berättelse för oss vuxna, som ibland glömt hur det var att vara barn.

Lågaffektiv tanke om syskon och den manipulativa konsten att avleda. Eller vidareleda, som ofta är det mest effektiva vi kan göra:

Vi var på IKEA. I anslutning till restaurangen har de byggt en härlig vägg med sittplatser som är som i trappavsatser. Tre stycken med en trappa i mitten, så det var ganska högt.

Vi satt bland kuddar och sittdynor, högsta upp (och beundrade både utsikten och de upphängda laptopstöden som man kunde låna till sin dator ifall man ville sitta och jobba) när ett barn på kanske två år kom gående på golvet där nere, tätt följd av en storebror i tioårsåldern.

Tvååringen klättrade resolut upp på första avsatsen genom att häva sig upp på magen och seeeega sig långt nog för att kunna slänga upp ett ben. Storebror klättrade efter, det var bara ett stort kliv för honom.

Tvååringen lekte ett tag. Sen klättrade hen upp till mellanavsatsen, på samma sätt och tog sikte på högsta avsatsen. Nu började tioåringen se bekymrad ut; jag såg hur han tänkte ”det här kan bli farligt”. Så han ropade: ”Kom!”

Tvååringen vände sig om, tog ögonkontakt, och verkade ha bestämt sig för att det här med att bli jagad och klättra högt kunde bli en rolig lek.

Storebror instämde dock inte. Han klättrade tillbaka ned på golvet och tittade sig omkring men såg uppenbarligen inte till sin förälder.

Jag gjorde mig beredd att hjälpa till om det skulle behövas. Makade mig närmare. Flörtade lite med den lille, så hen skulle komma mot trappen i mitten, där det inte skulle vara lika farligt, och jag inte ens hade armlängds avstånd. Jag försökte också upptäcka var en vuxen fanns. Det blir trots allt ofta bättre när föräldrar själva tar ner sina barn från farliga höjder, inte främmande tanter som dessutom har egna barn att se till. Men ingen fanns inom synhåll.

Storebror nere på golvet gick också igenom olika scenarion i huvudet, det kunde jag se på hans kroppsspråk. Klättra upp, nej, det blir inte bra. Springa och hämta nån vuxen, nej, måste stanna.

Han försökte prata. Sade ”Kom här!”, ”Kolla vad jag har!” och ”Vi kan leka här nere”. Ingen respons. Tvååringen vinglade skrattande upp mot kanten till den översta avsatsen. Ni vet när ett barn är så lyckligt uppslukad av det hen gör att hen är helt omedveten om att någon försöker få kontakt med hen? Så.

Det här kunde bli farligt, och det snabbt. Jag skulle sånär ta ett snabbt steg åt höger och fånga in barnet när tioåringen gjorde något genialiskt. Utan att säga ett ord klättrade han snabbt upp på den nedersta avsatsen. Sen ropade han:

”Kolla vad jag kan!”

Tvååringen stannade till och vände sig om. Storebror klättrade demonstrativt ner över kanten till golvet. Det var naturligtvis inte svårt, men han fick det att se ut som en reell ansträngning, följd av stor triumf: ”Klättra nedåt!”

Jag kunde bokstavligt talat se hur tioåringen INTE sade något om ”golvet”, ”komma” eller ”gå härifrån”. Ingenting som kunde ge tvååringen minsta aning om att hen just blivit fintad. Bara fokus på den fejkade triumfen. Bara ‘kolla vad jag kunde!’.

Tvååringen vände omedelbart. Hen klättrade snabbt tillbaka till den nedersta avsatsen och därifrån, med stor omsorg om att exakt härma varje rörelse brorsan just gjort, ned på golvet.

Storebror hejade entusiastiskt. Sedan tog han tvååringen i handen:

”Kom så går vi till mamma!”

Från livsfara till glatt tultande i rätt riktning, på mindre än fem sekunder. Lågaffektiv syskonmagi.

Det där som händer när vi inte har reell makt över någon annan, att vi tvingas att hitta sätt att få dem att samarbeta ändå, det tränar jämnåriga syskon massor på. För de har ingen reell makt eller auktoritet över sina syskon.

Jämnåriga syskon har kanske det mest maktjämlika förhållandet vi kan ha under hela våra liv. Våra föräldrar blir aldrig våra jämlikar och våra eventuella barn är det definitivt inte. Vänner, grannar eller en partner kan välja att lämna oss eller ta avstånd, om vi bråkar för mycket. Men barn som är syskon fortsätter att vara syskon. Nästan oavsett hur fel det blev idag vaknar de upp till en ny chans imorgon.

Syskon har en unik roll i varandras liv. Men den rollen innebär också att syskon bara till en viss gräns kan säga ifrån, lyfta ner eller gå iväg.

Resten av tiden måste de tänka fort. Och bli riktigt bra på vidareledning. Manipulation när den är som bäst. Syskonmagi. ❤ ❤

Gästbloggare: Hur många kontakter är rimligt?

E har tagit melatonin sedan det började ingå i läkemedelsförmånen (mao ca 3år, före det hade hon cirkadin i några månader.

Det står på burken att det ska förvaras i sin originalförpackning, enligt apotekspersonal pga ljuskänslighet. Så övriga tre medicintillfällen per dag har jag delat i dosett, och sedan skrivit instruktion i tusch på locket till melatoninburken med tid och dos.

Låter måhända simpelt. För mig personligen är det också det. Men vid de kanske tjugo tillfällen jag lämnat över ansvaret (till sambon, avlösare eller Es mormor) har jag behövt förklara, berätta och förklara igen att det är olika system och varför. Och grejen med det är att medicinen är ju den LÄTTA biten. Den mer invecklade är resten av kvällsrutinerna, det är där fokus behövs mest. Men det har trots allt fungerat.

Nu har jag beställt en ny, mekanisk dosett som förhoppningsvis ska kunna hjälpa E att bli mer självständig. Den har timer och endast den dos som ska tas just då är tillgänglig. Övriga doser är dolda under ett lock. Den heter Careousel och är från början tänkt som ett hjälpmedel vid demens.

Jag frågade återigen på apoteket om melatoninet och ljuskänsligheten – kan man dela den i en dosett som inte släpper in ljus? Diverse hummande och mumlande och klickande på datorn senare får jag veta att ‘det måste man nog ta med tillverkaren’.

Jo, jag fick ett nummer. Ringde dit igår. Lämnade meddelande på svararen. Blev uppringd ett par timmar senare, och möts av en helt annan verklighet än min. Det visar sig att det som händer med en melatonintablett om den lämnas framme i dagsljus i en månad är att den blir lite missfärgad.Det har ingen inverkan på styrkan.

Major väntavasadu-moment.

Jag tar det igen. Anledningen till att jag, vid tillfällen då fokus egentligen borde fått vara ett annat, har behövt vara pedagog kring olika förvaring av mediciner är en ‘varningstext’ som tillkommit på grund av att melatonintabletten blir lite MISSFÄRGAD om den utsätts för dagsljus under FYRA GÅNGER så lång tid som den maximalt skulle ligga i en dosett om man gör i ordning medicinen varje vecka. Förutsatt att dosetten förvaras ljust, vill säga. Här förvaras de inlåsta.

Och den här informationen framkom först efter att jag ställt detaljerade och direkta frågor till flera personer, för att sedan till slut prata direkt med tillverkaren.

#hurmångakontakterärrimligt

/En mycket trött mamma

Med förhoppning om färre flugor och betydligt bättre sömn

Möjligen är de senaste dagarnas flugproblem löst genom insektsnät med magnetstängning för dörrarna (från Rusta, skynda fynda). På den positiva sidan orkar fjortonåringen med den verkliga flugfobin inte riktigt bry sig om dem längre. En sorts chockterapi. Han är inte glad åt dem, eller så. Han har bara inte tillräckligt mycket avsky kvar att uppbåda.

Femtonåringen har inte samma tur. Därför hoppas vi på en bättre natt nu när flugorna förhoppningsvis inte kommer in i hennes sovrum i alla fall…

Att ignorera eller reagera

Borde få dubbla vuxenpoäng för resten av veckan för att jag alldeles nyss inte sade:

”Du kan välja att ignorera att Mathilda morrar åt ingen alls och slamrar lite, eller så kan du välja att reagera på det. Om du ignorerar på det är det över inom ett par minuter. Om du reagerar på det kommer du (och alla vi andra) att få en helvetisk dag. Välj själv.”

Detta eftersom även mammor kan välja att reagera på saker som snart kommer att ge med sig, och hitta ett lämpligare tillfälle att ge goda råd än mitt i pågående konflikt, och därmed välja att det går över inom ett par minuter. Eller reagera så att vi får en helvetisk dag.

Gästbloggare: Hur får jag skolan att lyssna?

– Hur får jag skolan att lyssna?

Det är kanske den vanligaste frågan vi får, ofta uppgivet och ofta efter att man prövat många olika sätt.

– Hur får vi skolan att tro på det vi säger?

– Hur får vi skolan att se barnet som håller ihop sig men rasar på hallmattan (bokstavligen) av stress och ångest?

Det finns bara ett sätt, och det kommer låta brutalt; ni måste hitta den som lyssnar. Ibland innebär det att byta skola.

I den bästa av världar så är det lätt, då är det en underbar lärare eller rektor som bara finns där. Så borde det se ut

Jag har varit med om båda sakerna, jag har suttit och gråtit av ilska och vanmakt över att inte bli trodd och barnet inte sett.

Och jag har varit med om att på samma skola slippa komma med alla svar för att någon annan redan gjort sitt jobb.

Självklart finns det massa tricks, olika sätt att nå fram, olika ingångar att pröva (att kartlägga hemma med hjälp av tex skolkompassen kan underlätta vägen mot samsyn, att inte skriva mail i affekt, att ta med någon som kan ge lugn på möten osv).

Men viktigast:


Hitta den där personen som hör vad ni säger, det kan vara en resurs, en skolssk, en kurator, en rektor eller en lärare. Den personen bör sen vara med på möten och hjälpa till leda fram till målet; att ni pratar om samma barn i hyfsad samsyn.

/Sara Kvist

När min mamma gör mig svarslös

”Du Mathilda, jag har märkt att på senaste tiden blir du irriterad när jag säger att du ska duscha. Är det nåt särskilt som är jobbigt med att duscha?” säger jag. Jag är noga med att hålla mig bredvid henne, och hålla avståndet. Allt för att vara så neutral som det bara går.

Mathilda är tyst en lång stund. Jättelänge. Jag andas djupt för att inte frestas att prata vidare. Så säger hon:

”Jag blir kall och blöt.”

Det är en anspelning på en kär familjeanekdot som hon finner särskilt rolig.

”OK”, säger jag. ”Du blir kall och blöt. Men du blir kall och blöt om du badar i poolen också, och det har du ingenting emot…?”

Mathilda sneglar på mig från sidan, uppenbart ställd.

”‘När min mamma gör mig svarslös'”, säger jag. Som texten på ett meme.

Sedan skrattar vi länge.

Mellanstationen: Ett lågaffektivt trick

Det finns ett litet lågaffektivt knep som jag vill kalla ”mellanstationen”. Låt mig illustrera:

Mathilda sitter vid matbordet och kollar på youtube på en platta. Hon har ätit mellanmål, och snart ska vi åka och lyssna på lillasysters konsert. Det har varit en ansträngande dag, och Mathilda är trött.

Jag sitter också vid matbordet, och kollar på youtube. Det gör jag inte av någon särskild orsak, det finns ingen pedagogisk baktanke. Eller kanske gör det ändå det; med åren har jag funnit att det är lättare att hålla koll så Mathilda gör det hon ska om jag har en egen ursäkt för att befinna mig i närheten.

Nu börjar det bli dags att åka. Om kanske en kvart och allra senast en halvtimme behöver vi ta oss ut genom dörren. Mathilda är i allt väsentligt färdig, och det vet jag, men hon kommer ändå att ha en viss startsträcka.

Därför säger jag lite lugnt: ”Mathilda. Nu är det dags att gå på toa så vi kan åka till konserten sen.

Mathilda gör ett grymtande ljud. Det är inte ett vänligt grymtande, utan ett irriterat. Jag vet att hon vill åka med på konserten, men att det är svårt att skifta fokus. Därför säger jag ingenting.

I stället drar jag ur mina hörlurar ur min dator, så att Bo Hejlskov Elvéns röst börjar komma ut ur högtalarna. Bo passar perfekt en eftermiddag som denna, dels för att Mathilda tycker att han är en trevlig prick, och dels för att han har en lugn, trevlig röst.

Och så är Mathilda inte specialintresse-intresserad av det Bo pratar om idag, inte som med minecraftvideon hon själv tittar på. Bara lite-lagom-intresserad, men ändå tillräckligt för att komma upp ur sin specialintressebubbla. Att släppa det hon håller på med är lite som det här med att vakna på morgonen: Ibland måste det få ta en liten stund.

Men det dröjer inte ens femton sekunder innan Mathilda har rest sig och kommit över till min skärm. Hon lyssnar ivrigt och flikar in en fråga. Jag pausar filmen och förklarar. Vi tittar vidare, och jag pausar ibland för att förklara något.

Efter en stund tycker jag det är dags för ett nytt försök. I en av våra frågepauser säger jag:

”Nu hinner vi inte se mer. Tar du och går på toa så sätter vi på oss ytterkläder sedan.”

Mathilda går villigt mot toan.

Mellanstationen. Sneaky. Och jättepraktisk.