Kategoriarkiv: Anpassning

Pappa-viskaren

”Pappa, vill du veta vad jag drömde?” undrar Hannah ivrigt vid frukost.

”Nej, jag vill komma iväg och hämta farmor som väntar” svarar pappa. Han är stressad och hör inte hennes tonfall.

”Men jag vill berätta” säger hon lugnt men uppfordrande.

”Jaha. Ok. Vad drömde du?”

”Jag drömde att…”

Apropå att prata Aspie i en tvåspråkig familj, ställa lagom samspelskrav på rätt sätt och turas om fast den ene är lite av det Tony Attwood kallar en italiensk bilförare. ❤

Jag tänker att det här är ett skäl till att människor med asperger och ADHD ofta älskar varann. ADHD säger det hon tänker rakt ut och AS tar inte illa upp utan uppskattar tydligheten. Båda får cred för den de är i stället för minuspoäng.

Evertebrat

”Uääää!!” skriker Mathilda från köket.

”Vad är det för nåt?” svarar jag, fortfarande för långt borta för att själv kunna se. Men definitivt på väg. Jag känner mina löss på gången; det där ropet är fullständigt nödvändigt att agera på. Annars kommer jag snart att ha en panikslagen femtonåring med autism att ta hand om, och möjligen även vad eller vem det nu är som var orsaken till hennes skrik.

”En insekt!”

”En fluga? Är det en fluga, Mathilda?” ropar jag medan jag rundar hörnet in i köket. Mathilda hatar, hatar, hatar flugor.

”Jag vet inte vad det är. En insekt. Jag känner inte igen den.”

Nu är jag framme och tittar ner på golvet.

”Det är en mjölbagge”, säger jag, och sträcker mig efter en liten chokladkartong som ligger kvar på bordet. Jag försöker få skalbaggen att klättra in i den, men Mathilda är ett ögonblick från hysteri, och nu lutar hon sig in över mig och skalbaggen i vad som bara verkar som ett onödigt försök att hetsa upp sig själv. Det är naturligtvis ett gravt orättvist sätt att beskriva det hela, mer korrekt försöker hon se vad som händer och förstår inte själv att hon är på väg i panik. Men det är så det känns.

”Den är ÄCKLIG!” ropar hon, och ”uäääää!”, och ”ta bort den!”.

Och det är vad jag försöker med. Hon gör det dock inte lätt för mig. Jag blir stressad för att hon är stressad. Och när jag är stressad blir jag ibland känslokallt frank. Och det blir inte alltid så bra.

”Det enda den någonsin gjort dig är att inte vara en vertebrat. Ett ryggradsdjur”, fräser jag.

Mathilda backar undan en smula, och jag samlar mig och klarar att bara tänka fortsättningen tyst: Det är möjligen naturligt att tycka illa om varelser man inte kan känna igen sig i för att de inte liknar en lika mycket som en hund, elefant eller delfin. För att de inte har ett tydligt ansikte, och ett ryggradsdjurs typiska kropp, med bål och bara några par extremiteter. Men det är inte särskilt snällt, eller rättvist heller, för den delen. Tänk om utomjordingar en dag landade på jorden, och såg mer ut som insekter än människor, skulle vi då…

Mathildas svar avbryter min tanke:

”Jag struntar i om den har en ryggrad eller ej! Den kan vara ryggradslös ute!” fräser hon.

Fast lugnare nu, och längre bort. Om jag känner henne rätt har hon dragit den logiska följden av det jag just sade, och kommit fram till att detta att avsky insekter på grund av deras utseende snarast är att tänka på som en sorts artism. Sedan har hon förkastat validiteten av den korrekta slutsatsen, baserat på att hon har rätt till sina känslor, hur ologiska de än må vara. Och sedan formulerat ett begripligt svar.

En ganska imponerande tankekedja för bara ett par ögonblick, och dessutom ett bra sätt för just min dotter att lugna sig. Mathilda är bra på att tänka logiskt, och hon gillar att göra det. Om jag kan anropa logiken, den kalla kognitionen, innan hon blir alltför upprörd, funkar det varje gång. Plötsligt är fokus inte längre på den varma kognitionen, de rusande känslorna, och då lugnar hon sig en aning direkt. Därifrån kan vi vanligtvis manövrera oss ner helt ur affekten.

Bra jobbat, Mathilda, tänker jag.

Och nu är Mathilda tillbaka i leken. Hon lutar sig fram – utan att skrika frenetiskt i mitt öra – och blåser på insekten för att få den att hamna i kartongen. Jag justerar vinkeln mot hennes, hon flyttar huvudet för att få bättre fart, och på tredje försöket får vi med gemensamma ansträngningar in den lilla skalbaggen i kartongen.

För att inte jaga upp Mathilda ytterligare går jag till ytterdörren och skakar ut den i buskaget där. Normalt sett dödar jag nämligen mjölbaggar. Det enda dess släkte någonsin gjort mig är att förstöra alla mina skafferivaror och tvinga mig att sanera ett helt kök. För många år sedan, visserligen, men tja. Kalla mig långsint.

”Den kan vara ryggradslös ute!” hojtar hon triumferande inifrån köket.

”Evertebrat”, hojtar jag tillbaka. ”Det är namnet på ryggradslösa djur”.

”Jag struntar i vad det heter!” svarar hon när jag kommer tillbaka.

Sedan skrattar vi tillsammans, och sätter oss vid matbordet för att fortsätta kolla på filmen Noah bad oss att se i ett annat rum än vardagsrummet, där han sitter med TV-spelet.

En rätt typisk kväll, skulle jag säga. Kompromisser. Skrämmande kryp. Skenande känslor. Latin. Gemensam problemlösning. Skratt. Film.

Från livsfara till glatt tultande: En sedelärande berättelse för oss vuxna, som ibland glömt hur det var att vara barn.

Lågaffektiv tanke om syskon och den manipulativa konsten att avleda. Eller vidareleda, som ofta är det mest effektiva vi kan göra:

Vi var på IKEA. I anslutning till restaurangen har de byggt en härlig vägg med sittplatser som är som i trappavsatser. Tre stycken med en trappa i mitten, så det var ganska högt.

Vi satt bland kuddar och sittdynor, högsta upp (och beundrade både utsikten och de upphängda laptopstöden som man kunde låna till sin dator ifall man ville sitta och jobba) när ett barn på kanske två år kom gående på golvet där nere, tätt följd av en storebror i tioårsåldern.

Tvååringen klättrade resolut upp på första avsatsen genom att häva sig upp på magen och seeeega sig långt nog för att kunna slänga upp ett ben. Storebror klättrade efter, det var bara ett stort kliv för honom.

Tvååringen lekte ett tag. Sen klättrade hen upp till mellanavsatsen, på samma sätt och tog sikte på högsta avsatsen. Nu började tioåringen se bekymrad ut; jag såg hur han tänkte ”det här kan bli farligt”. Så han ropade: ”Kom!”

Tvååringen vände sig om, tog ögonkontakt, och verkade ha bestämt sig för att det här med att bli jagad och klättra högt kunde bli en rolig lek.

Storebror instämde dock inte. Han klättrade tillbaka ned på golvet och tittade sig omkring men såg uppenbarligen inte till sin förälder.

Jag gjorde mig beredd att hjälpa till om det skulle behövas. Makade mig närmare. Flörtade lite med den lille, så hen skulle komma mot trappen i mitten, där det inte skulle vara lika farligt, och jag inte ens hade armlängds avstånd. Jag försökte också upptäcka var en vuxen fanns. Det blir trots allt ofta bättre när föräldrar själva tar ner sina barn från farliga höjder, inte främmande tanter som dessutom har egna barn att se till. Men ingen fanns inom synhåll.

Storebror nere på golvet gick också igenom olika scenarion i huvudet, det kunde jag se på hans kroppsspråk. Klättra upp, nej, det blir inte bra. Springa och hämta nån vuxen, nej, måste stanna.

Han försökte prata. Sade ”Kom här!”, ”Kolla vad jag har!” och ”Vi kan leka här nere”. Ingen respons. Tvååringen vinglade skrattande upp mot kanten till den översta avsatsen. Ni vet när ett barn är så lyckligt uppslukad av det hen gör att hen är helt omedveten om att någon försöker få kontakt med hen? Så.

Det här kunde bli farligt, och det snabbt. Jag skulle sånär ta ett snabbt steg åt höger och fånga in barnet när tioåringen gjorde något genialiskt. Utan att säga ett ord klättrade han snabbt upp på den nedersta avsatsen. Sen ropade han:

”Kolla vad jag kan!”

Tvååringen stannade till och vände sig om. Storebror klättrade demonstrativt ner över kanten till golvet. Det var naturligtvis inte svårt, men han fick det att se ut som en reell ansträngning, följd av stor triumf: ”Klättra nedåt!”

Jag kunde bokstavligt talat se hur tioåringen INTE sade något om ”golvet”, ”komma” eller ”gå härifrån”. Ingenting som kunde ge tvååringen minsta aning om att hen just blivit fintad. Bara fokus på den fejkade triumfen. Bara ‘kolla vad jag kunde!’.

Tvååringen vände omedelbart. Hen klättrade snabbt tillbaka till den nedersta avsatsen och därifrån, med stor omsorg om att exakt härma varje rörelse brorsan just gjort, ned på golvet.

Storebror hejade entusiastiskt. Sedan tog han tvååringen i handen:

”Kom så går vi till mamma!”

Från livsfara till glatt tultande i rätt riktning, på mindre än fem sekunder. Lågaffektiv syskonmagi.

Det där som händer när vi inte har reell makt över någon annan, att vi tvingas att hitta sätt att få dem att samarbeta ändå, det tränar jämnåriga syskon massor på. För de har ingen reell makt eller auktoritet över sina syskon.

Jämnåriga syskon har kanske det mest maktjämlika förhållandet vi kan ha under hela våra liv. Våra föräldrar blir aldrig våra jämlikar och våra eventuella barn är det definitivt inte. Vänner, grannar eller en partner kan välja att lämna oss eller ta avstånd, om vi bråkar för mycket. Men barn som är syskon fortsätter att vara syskon. Nästan oavsett hur fel det blev idag vaknar de upp till en ny chans imorgon.

Syskon har en unik roll i varandras liv. Men den rollen innebär också att syskon bara till en viss gräns kan säga ifrån, lyfta ner eller gå iväg.

Resten av tiden måste de tänka fort. Och bli riktigt bra på vidareledning. Manipulation när den är som bäst. Syskonmagi. ❤ ❤

Gästbloggare: Hur många kontakter är rimligt?

E har tagit melatonin sedan det började ingå i läkemedelsförmånen (mao ca 3år, före det hade hon cirkadin i några månader.

Det står på burken att det ska förvaras i sin originalförpackning, enligt apotekspersonal pga ljuskänslighet. Så övriga tre medicintillfällen per dag har jag delat i dosett, och sedan skrivit instruktion i tusch på locket till melatoninburken med tid och dos.

Låter måhända simpelt. För mig personligen är det också det. Men vid de kanske tjugo tillfällen jag lämnat över ansvaret (till sambon, avlösare eller Es mormor) har jag behövt förklara, berätta och förklara igen att det är olika system och varför. Och grejen med det är att medicinen är ju den LÄTTA biten. Den mer invecklade är resten av kvällsrutinerna, det är där fokus behövs mest. Men det har trots allt fungerat.

Nu har jag beställt en ny, mekanisk dosett som förhoppningsvis ska kunna hjälpa E att bli mer självständig. Den har timer och endast den dos som ska tas just då är tillgänglig. Övriga doser är dolda under ett lock. Den heter Careousel och är från början tänkt som ett hjälpmedel vid demens.

Jag frågade återigen på apoteket om melatoninet och ljuskänsligheten – kan man dela den i en dosett som inte släpper in ljus? Diverse hummande och mumlande och klickande på datorn senare får jag veta att ‘det måste man nog ta med tillverkaren’.

Jo, jag fick ett nummer. Ringde dit igår. Lämnade meddelande på svararen. Blev uppringd ett par timmar senare, och möts av en helt annan verklighet än min. Det visar sig att det som händer med en melatonintablett om den lämnas framme i dagsljus i en månad är att den blir lite missfärgad.Det har ingen inverkan på styrkan.

Major väntavasadu-moment.

Jag tar det igen. Anledningen till att jag, vid tillfällen då fokus egentligen borde fått vara ett annat, har behövt vara pedagog kring olika förvaring av mediciner är en ‘varningstext’ som tillkommit på grund av att melatonintabletten blir lite MISSFÄRGAD om den utsätts för dagsljus under FYRA GÅNGER så lång tid som den maximalt skulle ligga i en dosett om man gör i ordning medicinen varje vecka. Förutsatt att dosetten förvaras ljust, vill säga. Här förvaras de inlåsta.

Och den här informationen framkom först efter att jag ställt detaljerade och direkta frågor till flera personer, för att sedan till slut prata direkt med tillverkaren.

#hurmångakontakterärrimligt

/En mycket trött mamma

Med förhoppning om färre flugor och betydligt bättre sömn

Möjligen är de senaste dagarnas flugproblem löst genom insektsnät med magnetstängning för dörrarna (från Rusta, skynda fynda). På den positiva sidan orkar fjortonåringen med den verkliga flugfobin inte riktigt bry sig om dem längre. En sorts chockterapi. Han är inte glad åt dem, eller så. Han har bara inte tillräckligt mycket avsky kvar att uppbåda.

Femtonåringen har inte samma tur. Därför hoppas vi på en bättre natt nu när flugorna förhoppningsvis inte kommer in i hennes sovrum i alla fall…

Att ignorera eller reagera

Borde få dubbla vuxenpoäng för resten av veckan för att jag alldeles nyss inte sade:

”Du kan välja att ignorera att Mathilda morrar åt ingen alls och slamrar lite, eller så kan du välja att reagera på det. Om du ignorerar på det är det över inom ett par minuter. Om du reagerar på det kommer du (och alla vi andra) att få en helvetisk dag. Välj själv.”

Detta eftersom även mammor kan välja att reagera på saker som snart kommer att ge med sig, och hitta ett lämpligare tillfälle att ge goda råd än mitt i pågående konflikt, och därmed välja att det går över inom ett par minuter. Eller reagera så att vi får en helvetisk dag.

Gästbloggare: Hur får jag skolan att lyssna?

– Hur får jag skolan att lyssna?

Det är kanske den vanligaste frågan vi får, ofta uppgivet och ofta efter att man prövat många olika sätt.

– Hur får vi skolan att tro på det vi säger?

– Hur får vi skolan att se barnet som håller ihop sig men rasar på hallmattan (bokstavligen) av stress och ångest?

Det finns bara ett sätt, och det kommer låta brutalt; ni måste hitta den som lyssnar. Ibland innebär det att byta skola.

I den bästa av världar så är det lätt, då är det en underbar lärare eller rektor som bara finns där. Så borde det se ut

Jag har varit med om båda sakerna, jag har suttit och gråtit av ilska och vanmakt över att inte bli trodd och barnet inte sett.

Och jag har varit med om att på samma skola slippa komma med alla svar för att någon annan redan gjort sitt jobb.

Självklart finns det massa tricks, olika sätt att nå fram, olika ingångar att pröva (att kartlägga hemma med hjälp av tex skolkompassen kan underlätta vägen mot samsyn, att inte skriva mail i affekt, att ta med någon som kan ge lugn på möten osv).

Men viktigast:


Hitta den där personen som hör vad ni säger, det kan vara en resurs, en skolssk, en kurator, en rektor eller en lärare. Den personen bör sen vara med på möten och hjälpa till leda fram till målet; att ni pratar om samma barn i hyfsad samsyn.

/Sara Kvist

När min mamma gör mig svarslös

”Du Mathilda, jag har märkt att på senaste tiden blir du irriterad när jag säger att du ska duscha. Är det nåt särskilt som är jobbigt med att duscha?” säger jag. Jag är noga med att hålla mig bredvid henne, och hålla avståndet. Allt för att vara så neutral som det bara går.

Mathilda är tyst en lång stund. Jättelänge. Jag andas djupt för att inte frestas att prata vidare. Så säger hon:

”Jag blir kall och blöt.”

Det är en anspelning på en kär familjeanekdot som hon finner särskilt rolig.

”OK”, säger jag. ”Du blir kall och blöt. Men du blir kall och blöt om du badar i poolen också, och det har du ingenting emot…?”

Mathilda sneglar på mig från sidan, uppenbart ställd.

”‘När min mamma gör mig svarslös'”, säger jag. Som texten på ett meme.

Sedan skrattar vi länge.

Mellanstationen: Ett lågaffektivt trick

Det finns ett litet lågaffektivt knep som jag vill kalla ”mellanstationen”. Låt mig illustrera:

Mathilda sitter vid matbordet och kollar på youtube på en platta. Hon har ätit mellanmål, och snart ska vi åka och lyssna på lillasysters konsert. Det har varit en ansträngande dag, och Mathilda är trött.

Jag sitter också vid matbordet, och kollar på youtube. Det gör jag inte av någon särskild orsak, det finns ingen pedagogisk baktanke. Eller kanske gör det ändå det; med åren har jag funnit att det är lättare att hålla koll så Mathilda gör det hon ska om jag har en egen ursäkt för att befinna mig i närheten.

Nu börjar det bli dags att åka. Om kanske en kvart och allra senast en halvtimme behöver vi ta oss ut genom dörren. Mathilda är i allt väsentligt färdig, och det vet jag, men hon kommer ändå att ha en viss startsträcka.

Därför säger jag lite lugnt: ”Mathilda. Nu är det dags att gå på toa så vi kan åka till konserten sen.

Mathilda gör ett grymtande ljud. Det är inte ett vänligt grymtande, utan ett irriterat. Jag vet att hon vill åka med på konserten, men att det är svårt att skifta fokus. Därför säger jag ingenting.

I stället drar jag ur mina hörlurar ur min dator, så att Bo Hejlskov Elvéns röst börjar komma ut ur högtalarna. Bo passar perfekt en eftermiddag som denna, dels för att Mathilda tycker att han är en trevlig prick, och dels för att han har en lugn, trevlig röst.

Och så är Mathilda inte specialintresse-intresserad av det Bo pratar om idag, inte som med minecraftvideon hon själv tittar på. Bara lite-lagom-intresserad, men ändå tillräckligt för att komma upp ur sin specialintressebubbla. Att släppa det hon håller på med är lite som det här med att vakna på morgonen: Ibland måste det få ta en liten stund.

Men det dröjer inte ens femton sekunder innan Mathilda har rest sig och kommit över till min skärm. Hon lyssnar ivrigt och flikar in en fråga. Jag pausar filmen och förklarar. Vi tittar vidare, och jag pausar ibland för att förklara något.

Efter en stund tycker jag det är dags för ett nytt försök. I en av våra frågepauser säger jag:

”Nu hinner vi inte se mer. Tar du och går på toa så sätter vi på oss ytterkläder sedan.”

Mathilda går villigt mot toan.

Mellanstationen. Sneaky. Och jättepraktisk.

När stressmamman och proffsmamman ryker ihop

En morgon för svåra val. Elvaåringen har som ni kanske vet varit febrig och/eller förkyld nästan konstant sedan i vintras, och sedan drabbades hon av en utdragen post-virus-trötthet. Barnets frånvaro har alltså varit större än någon inblandad gillar. Samtidigt har den varit ofrånkomlig; man åker inte till skolan med feber och hosta, inte heller när man är så trött att siffrorna dansar på pappret och man inte kommer ihåg uppställningar i sitt favoritämne, matematik.

Nu är pollensäsongen i full gång, och det vanligtvis pigga barnet vaknade knappt till i morse. Men hon gick upp när jag sade till henne, och jag trodde hon var uppe efter att hon varit på toa, men hon hade helt enkelt somnat om i sängen i stället…

Även efter astmamedicinering (igår hade hon riktiga indragningar, jag fick hämta henne från skolan!) var dagsformen knapp. Ingen feber. Ingen snuva, dock en del astmahosta. Och så förlamande trötthet. Att bestämma att hon skulle vara hemma var en enkel sak. Jag informerade om det, och hon somnade om nästan direkt.

Nu är hon dock uppe. Inte med någon större fart, utan mer som ett urdraget batteri, det går bra så länge hon egentligen inte måste göra nåt. Men då går det bra.

Den stressade mamman inne i mitt huvud säger saker som att ”hon kan ju åka nu, nu är hon vaken, tänk på allt hon missar!”

Proffs-mamman tittar stress-mamman rakt i ögonen och säger saker som ”Här ska inga barn stressas till skolan bara för att hämtas om en timme eller två igen.”

Stress-mamman medger att det är mer än troligt att barnet har feber imorgon.

Proffs-mamman är för behärskad för att säga ”där ser du själv!”, men hon tänker det sannerligen. Väldigt högt tänker hon det.

Stress-mamman säger trumpet att man i alla fall kunde fråga barnet. ”Du. Nu är du ju vaken och igång. Ska jag skjutsa dig till skolan?”

Proffs-mamman suckar, rullar med ögonen och håller tyst.

Stress-mamman säger surt att om du får bestämma kommer barnet att vara hemma från skolan tills hon blir arton allraminst.

Proffsmamman veknar när hon hör detta känsloutbrott, och säger mjukt: ”En av oss kan det här området väldigt mycket bättre än den andre. Vi vet båda två vem det är. Jag märker att du är väldigt stressad, så jag tar över nu.”

Proffs-mamman frågar inga uttröttade och stressade barn om de eventuellt kan tänka sig att åka till skolan ändå. För hon kan det här med stress, belastning och återhämtning alldeles för bra, och vet att ingen kan vila om de hela tiden blir störda…

Stark i strid

Vi sneddar över parkeringen. Jag har på mig min lilablommiga vårjacka, Mathilda har den rosavita kjolen, sina gröna gummistövlar och så kattöron och svans. Kappan bär hon över en arm; hade vi behövt gå en längre bit hade jag fått bära den, men nu är vi alldeles nära. För en ytlig betraktare ser hon säkert ut som ungefär vilken femtonåring som helst, med tonårsspretig klädsel och kaxig gång.

Samtalet kastar sig mellan ämnen: det skarpa solljuset, presenten vi köpte åt storasyster nyss, världspolitiken, påskgodis och vårblommor.

Mathilda kliver framåt med bestämda steg. Hon gestikulerar, avväpnar mig med ett blixtsnabbt svar och skrattar högt åt min plötsliga tystnad… Jag skrattar också. Inget gör mig gladare än när mina barn argumenterar väl, det är något jag verkligen njuter av. Goda argument är som smittande musik; man kan inte låta bli att stampa takten, inte ens när man egentligen föredragit en annan sång.

Då kommer bilen.

Den kör inte fort; det är ändå en parkeringsplats. Den är en bra bit bort. Nu bromsar den in. Men jag hinner inte ens vända mig åt Mathildas håll innan jag hör hennes häftiga utandning, ett jämrande läte, som från ett skadat djur.

I stället för att följa efter mig åt sidan tar hon ett förvirrat steg tillbaka, ut i bilens väg. Föraren stannar. Han är flera meter bort, och jag tror inte han ännu hunnit uppfatta paniken. Men jag känner den; i varje fiber av min kropp kan jag känna den.

Jag är för långt bort för att kunna ta tag i hennes hand, så jag pratar i stället. Ger korta kommandon.

”Mathilda!” säger jag. ”Mathilda! Kom till mig. Kom!”

Jag ser att hon skyggar bakåt ännu mer, och därmed hamnar ännu mer i vägen. Men föraren väntar tålmodigt, och nu tror jag att han har sett det: Den rätt vanliga tonåringen mitt framför honom har helt tappat orienteringsförmågan.

”Mathilda! Kom!” säger jag igen. Skarpt säger jag det, för jag vet att jag måste överrösta alla andra sinnesintryck, till och med det gnistrande solskenet i hundratals bilrutor.

Det har bara gått ett ögonblick. Jag har precis hunnit hejda mig mitt i steget, återfått balansen och börjat vända mig för att springa tillbaka, när hon hör och reagerar. Med ett par snabba steg är hon ifatt mig. Jag sträcker automatiskt ut min hand och tar tag i hennes. Hon kramar den hårt när vi halvspringer åt sidan, för att släppa förbi bilen.

”Mathilda”, säger jag. ”Du vet att jag alltid kommer till dig, eller hur? Jag var på väg till dig, men du hann före. Men om du inte kan komma till mig, så kommer jag alltid, alltid tillbaka till dig. Du vet att jag alltid kommer tillbaka och hjälper dig när du blir rädd, eller hur?”

Mathilda nickar, stumt och inte helt övertygat. Hon är fortfarande rädd, och det jag sade var inte särskilt stringent. Det finns massor av tillfällen när jag inte skulle gå tillbaka till henne, till exempel om hon stod framför mig, eller… Jag släpper tanken. En annan gång.

I tystnad tar vi oss upp på trottoaren. Dit kan inga bilar komma. Jag går mellan Mathilda och vägen nu.

”Det är väldigt varmt här”, säger hon plötsligt, och jag vet att hon är tillbaka från sin tillfälliga överbelastning.

Det är inte bilar som är problemet. Det är när så mycket händer samtidigt. När det både är jätteljust, och fåglarna sjunger, och vi pratar, och bilarna på vägen där borta låter, och så plötsligt kommer något stort och blankt och morrande mot Mathilda, och hon måste fatta ett snabbt beslut. Det är då det tar stopp.

Det är som när en överbelastad processor försöker öppna ännu en fil. Operativsystemet laggar. Under en liten stund händer ingenting.

Men nu är hon ikapp igen. En aning skakad, men mestadels okej. För Mathilda – och mig – är detta en vardaglig sak, obehaglig, men vardaglig. Vi tycker inte om det. Men det är som det är. Därför fortsätter vi vårt samtal, om värmeöverföring, filmer vi vill se, logotyper och videkissar.

Men ingen ytlig betraktare tror längre att den gängliga flickan, som nu håller hårt i min hand, är en vanlig femtonåring. Och det är som sig bör, tänker jag. Alla som ser min dotter borde förstå att de tittar på en hjälte. En ung kvinna som går rakryggad genom en vardag som dagligen skrämmer och förvirrar henne, men som ändå vägrar att ge upp.

Mathilda betyder stark i strid. Och min Mathilda är en av de starkaste jag någonsin träffat.

Soptunneförändringskris

Vi har fått en mindre soptunna för brännbart avfall. Det är kommunen som ändrar sopsorteringen, och eftersom vi har egen kompost anser de att vi inte behöver den normal-lilla. Jag gissar att de tror att en massa folk kryssar ”egen kompost” i avtalet för att få lägre pris, och sedan slänger kompost i brännbart. Och så kan det förstås vara. Själv ger jag inte bort min kompost för allt smör i Småland, den ska ju bli jord att odla i!

Den mindre soptunnan är inget enormt problem i sig, vi brukade faktiskt inte fylla den större helt. Det som är problematiskt är att nu är min man jättestressad över att tunnan _kanske_ kommer att bli full. Så pass stressad att han tydligen plockat upp fyra tomma pumpflaskor ur papperskorgen, där jag slängt dem, för att jag tröttnade på att de låg i en spara-hög, när vi inte behöver fler pumpflaskor… Jag är något tveksam till om de egentligen ska till plastförpackningsinsamlingen pga konstruktionen, men det får väl bli så nu då…

Egentligen är det givetvis mest synd om min make, som har svårt att visualisera hur soptunnebytet kommer att påverka oss (minimalt, och annars löser vi det då).

Men det är också lite synd om mig, känner jag. Som har fyra tomma pumpflaskor jag redan hade slängt, stående på vardagsrumsbordet. Som inte var tomt till att börja med, om vi uttrycker det så.

Suck.

En lågaffektiv tanke på slutet av dramatik. ;)

När jag hör ljudet av kvävda hostningar vet jag genast vad som hänt. Mathilda får inte luft, hon har satt i halsen! Jag springer. Men Mathildas pappa är redan på plats och det var bara vätska. ProViva, en fruktdryck med mjölksyrebakterier.

När jag kommer fram står Mathilda dubbelvikt över diskon och hostar. Jag försöker prata lugnande, men Mathilda är otröstlig. Det gör ont i lungorna, det gör ont när hon andas, och förresten har hon fått vätska i lungorna och hon måste få ut det.

”Jag har fått ProViva i lungorna!” gråter hon.

Jag försöker lätta upp stämningen genom att svara att hon helt klart har vätska i lungorna, nämligen den vätska som ska vara där. Mathildas pappa försöker förklara att nån droppe ProViva i lungorna, hur osannolikt det än är att den hamnat där, kommer att tas om hand av kroppen. Det kommer att gå bra.

Men inget går bra.

Det svider i Mathildas hals. Hon hostar och hostar, i panik, som för att försöka få upp den vätska hon tror att hon andats in. Hon hyperventilerar och rosslar, om vartannat, och tårarna sprutar.

Jag byter strategi. Ibland är det bättre att göra vad som helst än att prata. Det är därför vi människor är så förtjusta i riter. Symbolhandlingar. Ta i trä och att aldrig ta in levande ljung i huset, trots att ingen längre tror på sånt. Att göra något åt saken, något konkret, gör att allt känns bättre, och konstigt nog hjälper det till och med ofta. Det är det som kallas placeboeffekten.

Jag tar fram Mathildas astmapuff, klickar den en gång och försöker sätta den i hennes hand. Det är inte helt verkningslöst, men inte heller nåt som kommer att göra omfattande skillnad. Men med lite tur kommer känslan av att luftvägarna öppnas hjälpa till att lugna henne, inte enbart för att det går lättare att andas, utan också för att det händer nåt annat. Nåt som avleder uppmärksamheten från den obehagliga känslan.

Men Mathilda låter sig inte luras. Hon vet nog när hon har astma, och det har hon inte nu. Nu har hon ProViva i lungorna. I lungorna! Irriterad skjuter hon min hand med medicinen åt sidan.

För ett ögonblick överväger jag att be henne att bara lita på mig. Jag har ändå gjort det här i några år nu. Mammagrejen. Lite tillit förtjänar jag väl? Men det argumentet kommer hon inte att ta. I stället släpper jag ner axlarna, slappnar av i lårmusklerna, och förklarar lugnt att känslan i halsen och bronkerna kan bli bättre av astmamedicinen. När man hostat och hostat blir luftvägarna retade, och då kan det hjälpa med samma medicin som hjälper mot astma, fast det inte är astma.

”Var snäll och ta den nu, så kan vi diskutera det efteråt”, säger jag.

Mathilda tar puffen. Hon klickar fram en egen dos, för när hon är så här upprörd måste allt vara samma lika, det finns inget utrymme att ta in att jag redan gjort det. Inhalatorn är anpassad för det. Man får bara en dos i taget, oavsett hur mycket man klickar.

Som jag trodde hjälper medicinen nästan omedelbart. Mathilda slutar hosta och gråter bara över sin svidande hals. Hon vill inte ha några kramar, orkar inte med att någon rör henne. Men hon förstår nu att jag försöker hjälpa henne, och kan inse att jag nog vet en hel del om vad jag pratar om. Nu är det i stället dags att prata ner känslorna.

Jag passar på att förklara att man får nån droppe vätska i lungorna svider det, men det är inte särskilt farligt. Här slirar jag så klart lite på sanningen, men bara i form av förenkling. De exakta riskerna med ditten och datten är inget vi kan diskutera när hon redan gråter. Sånt får vi spara till en lugn dag.

”Tänk om du hade fått ProViva i ögat”, säger jag. ”Hur hade det känts? Det hade antagligen svidit, eller hur? Men sen hade kroppen fixat det och tagit bort det som inte skulle vara där, sköljt bort det. Precis så är det med lungorna. Om du får ProViva i lungorna svider det, för det ska inte vara där. Men det betyder inte att det är farligt, utan kroppen tar hand om det. Ge lungorna lite tid så tar de bort vätska som inte ska vara där.”

För mig själv hoppas jag tyst att vi inte får en lunginflammation på halsen. För då kommer jag att ha en hel del att förklara…

Mathilda nickar, mellan tårarna. Hon förstår. Och det känns lite mindre jobbigt nu, även om hon fortfarande hostar. Nu kan hon våga tro på att det kommer att kännas ännu mindre jobbigt, om en stund.

”Tur att du inte fick ProViva i ögonen utan bara i halsen!” skämtar jag, och hoppas att jag bedömt läget rätt. Jag vet att skämtet är jättedåligt. Det är just det som är det roliga.

Mathilda ler lite, lite och nickar.

Jag ler och nickar tillbaka.

I ögonvrån ser jag lillasyster som suttit vid matbordet under hela denna uppståndelse. Nu tittar hon ogillande på mig, och hennes ögon säger:

”ProViva i ögonen. Vad är du för en mamma, egentligen? Vilken förälder säger sånt? Det är ju inte klokt!”

Jag ler för mig själv när jag tänker på att vad som går att säga till vem, och i vilken situation, beror alldeles på. Men att jag sannerligen aldrig skulle fått för mig att säga nåt sånt till lillasyster!

För många år sedan gjorde man en etiskt tveksam studie, där några tandläkare fick veta att bedövningen var slut, men att patienterna nog skulle uppleva smärtlindring om de bara låtsades. Andra tandläkare fick veta att hälften av sprutorna innehöll bedövning, så det fanns i alla fall en chans att patienterna skulle bli bedövade (fast så var det inte, alla fick saltlösning).

Sedan uppskattade patienterna sin smärta, och givetvis upplevde de patienter som haft en tandläkare som trodde att det kunde funka mindre smärta. En klassisk placebo-studie som inget etikråd släppt igenom idag. Men i alla fall.

Den mest intressanta delen av studien var en helt annan: Innanför en falsk spegel i behandlingsrummet satt en annan försöksperson, som skulle försöka gissa vad tandläkaren trodde. Det kunde hen inte, resultatet blev helt slumpmässigt. Patienterna reagerade alltså på vad deras tandläkare trodde om bedövningen, samtidigt som en betraktare bara några meter bort, inte kunde märka skillnaden.

Ibland tänker jag på det. På att hur jag tolkar en situation på bara kort avstånd, inte alls behöver motsvara hur de inblandade parterna uppfattar den. Och på att den som befinner sig närmare, troligen gör en mer korrekt avläsning än jag kan göra. På hur känsligt finliret är. Hur små signalerna är som säger ”Det är okej att komma med ett riktigt dåligt skämt nu, mamma”.

Så kan det gå

Får jag bara illustrera de många facetterna av att jobba kring barn med NPF med utdrag ur en mailkonversation med vår skolsköterska? Ämnet är alltså mätning av blodtryck och puls, på förfrågan från hab, pga medicinändringar. Det har funkat nån gång förut för M att följa med sskn som hon känt och tyckt om i snart tio år, och ta blodtryck etc. Den här gången var det bom stopp. Trodde jag… (oväsentligheter är bortklippta)

Skolssk: ”Om ok för M, så skulle det passa mig om jag kan hämta henne torsdag-fredag förmiddag denna vecka i samband med att jag får en lucka… Detsamma gäller måndag-tisdag nästa vecka om det inte funkar den här. Om ni förbereder henne för det och om ev S kan följa med. Jag tror som du, att hon klarar dessa kontroller hos mig själv och/eller med lite hjälp.”

Jag (förälder): ”Jag har försökt övertyga M om att du kan hämta henne, men hon är väldigt bestämd på att hon vill ha en förälder med sig, så vi får bestämma en tid i stället.”

Skolssk: ”Hej! Efter att ha följt med M till klassen igen…. öppnar jag nu mailen och läser dina rader. Glatt följde hon med mig för en kvart sedan och kontrollerna är redan fixade. P: XX Bt: XXX/XX Jag meddelar Hab. Trevlig helg!”

Och jag bara skrattar. För det är så här det är. Det som fungerat utmärkt förut, är plötsligt omöjligt att ens diskutera med barnet, fast så gör man som vanligt ändå, och vips så funkar det…

(Och innan nån gnäller på vår fina ssk, hade hon all anledning att tro att vi var överens men att jag bara inte hunnit svara än! No nurse shaming!)

Vad gör jag när barnet är ledsen över nåt jag bestämt?

Morgonens lågaffektiva tanke handlar om att känna med någon utan att känna en hel massa.

Ibland vill jag inte det barnet vill, och det tycker barnet är ledsamt.

En gråkall lördag i december ville till exempel mina då små barn åka till Liseberg. Vi skulle bort på kvällen och det är 120 mil tur och retur. Dessutom är jag född i Göteborg; jag underskattar aldrig den fuktkalla pålandsvinden.

Så givetvis sade jag nej. Nåt vi som föräldrar till små barn gör rätt ofta. Och givetvis blev barnen ledsna. I synnerhet ett av våra barn tog det hela hårt.

Vad gör jag som vuxen, när barnets värld krossats över något som inte på minsta sätt är aktuellt att ändra på?

Några tips kan vara:

– Håll dig lugn. Det är ju inte du som är upprörd.

Känslor smittar. När barn blir upprörda kan vi råka dras med i deras känslor. Och då blir det krångligt och svårt, allra mest för barnen eftersom våra känslor lätt smittar tillbaka. Det här är vad som händer när vi blir arga för att nån är ledsen, får ångest över någons ångest eller känner oss eländiga för att vi sagt nej och barnet blev ledset.

Vi kan känna med människor utan att själva känna all deras förtvivlan eller ilska. Faktiskt är det av stor vikt att vi lär oss att göra det, när vi har barn som känner mycket och starkt. Och den här förmågan kan tränas och faktiskt även slås av och på. Inom terapiyrken pratar man ibland om den känslomässiga skölden. Som föräldrar har vi god nytta av att skapa oss en känslomässig sköld, eller kanske mer som en känslomässig vibrationsdämpare.

Viktigast av allt är förberedelse och medvetenhet. Att hålla sig lugn går lättare när man vet om att nån kommer att bli upprörd. Då kopplar vi lättare på empatin, och lägger
vår egen känsla i bakgrunden.

Försök också lära dig mer om hur du funkar. Tänk tillbaka på situationer då du inte kunnat behålla lugnet. Försök att betrakta dem utifrån och nyfiket, utan att döma någon. Kan du upptäcka när dina känslor började bli starkare? Hittar du gnistan som utlöste explosionen? Var gick det snett?

Träna också på att flera gånger om dagen stanna upp, precis just nu, och känna efter hur du känns. Men gör det återigen nyfiket, som en yttre betraktare. Hur starka är känslorna? Är de på väg åt något håll? Har de ändrats jämfört med för en stund sedan? Betrakta det känslornas fyrverkeri som ständigt pågår och förändras, både inne i dig och i ditt barn. Se hur de påverkar varandra.

Medvetenhet skapar möjlighet till igenkänning och startar automatiska funktioner i hjärnan som syftar till att hålla oss lugna.

Några praktiska snabbtips för att hålla sig lugn är att släppa ner axlarna, andas, räkna baklänges från 20 till 3, ta ett steg bakåt, ta en paus (dvs lämna kort situationen utan att ge barnet skuld för det, säg ”jag måste fixa en grej” eller ”jag måste på toa, jag kommer strax tillbaka”, och gör också gärna något annat), tänk på nåt annat.

– Använd framledning, dvs avledning som börjar i samma ämne

Redan när vi säger nej, kan vi göra det med avledning.

”Vilken bra idé! Vi måste planera in det i förväg, dock, så det måste bli en annan dag. Kom så tar vi fram kalendern och tittar! Det som är fint med april är alla lökarna som börjar titta upp ur marken på Liseberg, jag minns en gång när…”

Lämna ämnet, men gör det stadigt och försiktigt, utan skarpa svängar. Och säger du att ni ska ta fram kalendern, då gör du också det. 😉

– Låt barnet få vara så ledsen hen behöver.

En del människor måste få vara ledsna klart. Andra kan inte ens avsluta ledsenhet på egen hand, utan måste få hjälp vidare. En del kombinerar de två. 😉

Testa nyfiket och uppmärksamt olika grepp, hur funkar just ditt barn? Är det bättre att trösta en stund? Är det bättre att ta ledningen genom framledning eller kanske en helt ny aktivitet? Att vi älskar vårt barn gör oss inte automatiskt skickliga, vi måste testa oss fram och lära både genom framgångar och misslyckanden.

– Håll med.

Säg: ”Ja det är jättetrist att vi inte kan åka idag! Synd!” eller ”Jag förstår att du känner dig besviken” eller ”Ja det måste vara superjobbigt att ha en så dum förälder.”

Ibland behöver vi bara visa att vi är på barnets sida. Och även validering kan fungera som avledning. 😉

– Var inte rädd.

Även starka känslor går över. Det kommer inte att kännas så här för evigt. Imorgon är en annan dag.

– Ta många promenader.

Både bildligt och bokstavligt talat behöver vi pausa ofta för att orka leva tillsammans med känslostormande människor (inklusive oss själva). Bli de små pausernas mästare. Och försök att varje dag få med fysisk rörelse och motion, även en kort promenad eller några åkarbrasor eller sit-ups har stor effekt på vår förmåga att själva hålla oss lugna.

Hur gör du för att hålla dig lugn när känslorna stormar? Dela gärna med dig av tips och tricks!