Category Archives: Om NPF

Är ADHD en superkraft? Nja eller mjo?

Dagens rubriker: ”ADHD är en superkraft”

Och så är det ju såklart. Men låt mig nyansera det hela lite: Ingen förväntar sig att Stålmannen ska vara en utmärkt student i alla ämnen, eller sköta ett helt hushåll samtidigt som han heltidsarbetar, eller vara den perfekta projektledaren, eller komma i tid varje gång.

Personer med ADHD har superkrafter och supersvårigheter på samma gång. Det är vad begreppet betyder. En fisk kan inte andas på land; det gör den inte till en sämre simmare, tvärtom!

Har man ADHD har man superkrafter i sitt rätta element, supersvårigheter utanför det elementet, och man kan under inga omständigheter fungera i närvaro av kryptonit.

Annonser

Hjälpjagets roller: Bogseraren

Har i några månader funderat över detta med hjälpjagens olika roller, och försökt göra liknelser. Vilka saker är det vi måste göra för att vara till stöd, och hur vi kan likna dem vid vardagliga företeelser?

Idag kom jag på att vi ganska ofta bogserar. Fast på olika sätt, precis som i verkligheten. Så jag tänkte att vi tar och funderar lite på de olika sätt och orsaker att bogsera som uppstår i vardagen, och ser vad det kan lära oss om personer som behöver vårt stöd i sin vardag.

Det kan variera hur långt vi får bogsera, till exempel. Bilen som fått bensinstopp långt från slutdestinationen, eller kanske motorhaveri rentutav, den får vi bogsera hela vägen. Den kan helt enkelt inte köra längre på egen hand. Medan bilen som har svårt att starta bogserar vi bara igång, och sen klarar den att köra själv. Ibland bogserar vi inte bilar för att de inte kan starta eller köra, utan för att bromsarna är sönder. De kan inte stoppa på egen hand, och därför kan de inte köra på egen hand.

Och under vilka förhållanden vi behöver bogsera kan också skifta. I regn och rusk, nattfukt och kyla, kan bilar som annars startar och går fint på egen hand få det svårt, och behöva bogseras en del. Jag hade en gång en bil som inte startade i fuktigt väder. Minsta duggregn och startmotorn bara hackade. En annan av mina bilar startade i ur och skur tills generatorn slutade ladda batteriet. Resultatet av bristande påfyllning märktes inte förrän flera dagar senare. I efterhand var det lätt att konstatera att generatorn nog gått dåligt i flera månader. Ändå märkte vi inget förrän den kalla höstmorgon då bilen inte längre startade.

Så finns det ju bogsering som sker för att den som borde köra fordonet inte kan göra det tillräckligt bra, just här eller nu. Bogserbåtar i skärgårds- och deltaområden bogserar ofta båtar helt enkelt för att de befinner sig i en miljö där det är svårt att navigera, en situation som kräver särskild kännedom om många olika saker, både den egna båten, fartygen som bogseras, grynnor, skär, havsströmmar… Precisionsbogsering.

Vi har tåg, där det egentligen är så att vagnarna inte kan köra på egen hand trots att rälsen är utlagda framför dem! Så loket eller loken bogserar en hel rad med vagnar, som de sedan lämnar över till andra lok. Och så länge loket går först, följer vagnarna snällt efter.

Och så har vi släpvagnar. Som utökar lastutrymmet betydligt, men som inte har någon egen motor, utan alltid måste ha en dragbil. Om de är tillräckligt tunga kräver de till och med specialkörkort, och den bil som bogserar måste ha en vikt som motsvarar vagnen den ska dra. Specialistkompetens, kan vi kalla det, och tillräckligt med tid och energi. Eller med andra ord, ingen förväntar sig att någon som precis har tagit B-körkort ska framföra en lastbil med släp. Det krävs en mer omfattande utbildning och träning för att klara.

Sen finns ju de mest ojämna fallen av dem alla: Segelflygplanen. De har ingen egen motor. Men på särskilda dagar, när det råder rätt typ av vindförhållanden – termik – kan vi bogsera upp dem i luften och sedan flyger de!

Skolstart med NPF: En ojämlik historia

Känslorna kokar i hela min stora bekantskapskrets av NP-föräldrar. Åt båda hållen, kan man säga, och känslorna kring skolstarten för barnen utan behov av särskilt stöd är ingenstans i närheten.

”Skolstarten går åt skogen. Barnet har slutat äta lagom till terminsstarten, stressen är på max. Skolskjutsen kommer sent, eller inte alls. Åker fel. Det är nya lärare. Nya lokaler. Nya klasskamrater. Resursen är avskedad, hen som senast i våras ansågs vara oundgänglig. Det mesta är katastrof. Barnet klarar inte ens att gå dit igen, sån ångest har hen inför bristande tydlighet, dålig miljö och !”

”Skolan har tänkt på allt! Rektorn fixade genast det som skulle göras. Läraren hade en massa idéer. Lokalerna är fixade och mitt barn älskar dem! Hen kan äntligen vara med i matsalen, som alla andra! Den nya resursen verkar otroligt kunnig. Barnet är så trygg, glad och ivrig. Så skönt!”

Båda de här fenomenen är ett tecken på samma sak: Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan inte räkna med att skolan tar hänsyn till deras särskilda behov. Ofta gör de inte alls det. Och när de gör det är det en sån glad överraskning att det blir rent himlastormande!

När skolstarten blir vanlig, lite stressigt, lite roligt, lite ledsamt, lite spännande, lite gammalt, lite nytt… Då vet vi att vi kommit hela vägen fram. Till en skola för alla.

Dela gärna!

Tidens gång

Artonåringen ”tänker gå ner och duscha och byta kläder. Inför imorron”. När skolan början.

Så mycket löser sig med tiden, bara. Jag minns det året jag fick ett långt telefonsamtal från idrottsvikarien som mer eller mindre försökte läxa upp mig för att vi som föräldrar inte Pratat Med Barnet om hygien, och att det är viktigt att duscha för att bli accepterad av andra. För det var ju naturligtvis det vi glömt. Att Prata Med Barnet. Att barnet ifråga inte brydde sig ett vitten om att bli accepterad av andra, inte klarade av att duscha i skolan och med nöd och näppe orkade med det hemma, det gick helt enkelt inte in.

Det hela slutade med att jag sade något i stil med ”Jag förstår inte ens varför vi har det här samtalet”, lade på, och i stället kontaktade specialläraren med ett litet förslag, nej ett önskemål, att idrottsläraren skulle få ännu en genomgång av autism och vad det innebär för just det eller de barn hen råkade ha hand om.

Specialläraren instämde genast. Jag kan ha inbillat mig, men jag tyckte att hon fnissade. (Jag inbillade mig dock aldrig att hon inte redan hade Pratat Med Kollegan…)

Osams

Plötsligt dyker en arg Mathilda upp i McDonaldskön, fast jag sagt åt flickorna att gå och sätt sig vid det bord de valt ut.

”Är du arg? På Hannah?” gissar jag.

Mathilda nickar. Jag tar ett djupt andetag. För det mesta när Mathilda är arg på Hannah beror det på att Hannah är en rätt normal lillasyster. Oftast har hon blivit ledsen över något Mathilda sagt eller gjort, och det gör Mathilda arg. För att känslor smittar, och Mathilda vet inte riktigt vad som gick på tok. Osäkerhet plus starka känslor gör de flesta människor upprörda.

Utan minsta spår av medkänsla drar jag storasysterkortet. Är det synd om någon i den här situationen är det troligtvis Hannah. Och mitt jobb är att förklara för flickebarnet framför mig hur saker hänger ihop. Inte att stryka henne medhårs. Inte när hon kan hantera fakta, som att man inte lämnar en ledsen eller upprörd liten syster ensam i en stor lokal.

”Det är inte okej att lämna sin lillasyster ensam vid ett bord. Gå tillbaka och Hantera det”, säger jag, kortfattat och rakt på sak.

Mathilda lommar trumpet men lydigt tillbaka till bordet. Storebror himlar med ögonen och flinar:

”Jordens elakaste mamma. Right there.”

När vi kommer tillbaka till bordet med matbrickorna har det bara gått någon minut. Systrarna skrattar och stojar som om inget alls hände. Och det gjorde det antagligen inte heller.

Det här är inte precis en metod. Inte att kopiera rakt av, i alla fall. På en dålig dag, när energin tagit slut, schemat varit otydligt eller känslorna blivit överväldigande, hade jag sagt ”Så jobbigt, vännen”, och skickat storebror för att se efter lillasyster.

För ett lågaffektivt bemötande handlar alltid om kravanpassning. Vi måste anpassa de direkta och indirekta krav vi ställer till någons ojämna förmågor. Förmågor som dessutom varierar utifrån dagsform och känslotillstånd. Det vi människor har svårast för är det som försvinner först när vi blir stressade, upprörda eller trötta.

Så på en bra dag räcker det kanske att säga nej. Fast på en dålig dag skulle samma svar kasta oss alla in i kaos. Och ett barn i kaos lär sig ingenting.

Inte bra på stress

Det har varit några stressiga veckor. Barnen har slutat skolan, och kulmen av terminen är alltid en pärs. Vi har sålt hönsen och därför behövt flytta hönshuset över hela gärdet och ut på uppfarten för att det skulle kunna bli hämtat av en kranbil. Vi kan väl nöja oss med att konstatera att det inte gick fullt så fort – eller lätt – som vi hade räknat med.

De ljusa kvällarna är underbara, men de gör inte precis underverk för barnens sömn. Inte för de vuxnas sömn heller, för den delen. I morse – förmiddags – kom jag och min man högtidligt överens om att ikväll måste barnen i säng i tid, om de ska orka med morgondagens aktiviteter. Under eftermiddagen har jag regelbundet kollat av så att den planen fortfarande gäller.

Så när klockan närmar sig halvnio och ingen make syns till skickar jag ut flickorna – i vad jag tycker är god tid – för att påminna pappa om att det är dags för kvällsläsning.

Efter en halvtimme eller så kommer Mathilda in igen.

”Nu är vi klara!” säger hon. Fortfarande fattas ungefär en tredjedel av familjen. Men jag hör steg av barn i trappan.

”Kommer pappa också?” undrar jag.

”Nej. Han skulle plocka ihop det sista”, säger Mathilda, och hennes uttal och tonfall är sådant att jag kan höra min mans röst i hennes. Jag tror inte hon är medveten om att hon gör en perfekt imitation; hon säger helt enkelt saker som hon hör dem.

Jag måste ha börjat rynka pannan i irritation, för Mathilda tittar fundersamt på mitt ansikte. Så säger hon mjukt:

”Pappa är inte bra på att vara stressad. Det är nog ingen i vår familj som är det.”

Och jag kan inte annat än le. Så är det ju. Ingen i vår familj är bra på stress. Och det har varit alldeles för mycket av den varan på sistone.

Jag inser att jag knappast kan ta åt mig äran över mitt barns personlighet eller hennes starka omtanke om andra. Faktiskt vore det mig fjärran att tro att jag spelat något annat än en mycket begränsad roll i den frågan. Men jag blev stolt. Över hur hon så självklart tog någon annans perspektiv i en situation som hade kunnat bli ganska irriterad.

När Mathilda var ungefär fyra år vad jag övertygad om att hon skulle växa upp till att bli ligist och pensionärsrånare, så kaotiskt och våldsamt var hennes beteende. Tänk om jag hade vetat då vilken mild och kärleksfull person hon egentligen är. Vilken omsorg hon har om allt som lever.

”Livskraften är antagligen det viktigaste av de fem elementen”, sade Mathilda igår, när vi diskuterade färgval till ett halsband hon funderade på. ”För det är bara det som lever som kan känna och tänka.”

Belöningssystem har många fallgropar

Dagens lågaffektiva tanke:

Belöning satt i system har många negativa biverkningar och för de flesta barn och ungdomar med NPF är de helt olämpliga. Genom att införa ett falskt ”what’s in it for me?” får man lätt en ond cirkel med inflation i belöningar, glädjeminskning för belöningen osv. De här barnen har dessutom svårt att förstå varför man måste göra vissa saker, och hos vissa barn finns en risk att vi skymmer sakers verkliga syfte och i stället skapar ett liv där att allt handlar om att jaga en belöning, tills man tröttnar på (eller inte klarar) att jaga belöningar, och då faller hela vardagen. Mindre bra.

Det är även lätt hänt att resten av livet blir mer konfliktfyllt, att det blir mer vägrande. Dels för att man skapar en mall för interaktioner där man ska spela rollen arbetsgivare-arbetstagare, men också för att barnet kanske anstränger sig över sin egentliga förmåga för att få belöningen (ungefär som barnet som håller ihop i skolan hela dagen och sen exploderar hemma efteråt).

Enstaka belöningar för att klara av svåra saker, som att gå till tandläkaren eller vara extra fokuserad på matteläxan inför det viktiga provet, kan vi jobba med. Men belöningen förlorar sin kraft när den blir regelbunden, och i synnerhet när den blir helt förutsägbar. Vi människor reagerar med ointresse på upprepade belöningar, tex gör många normala vuxna sitt jobb mindre engagerat när man får lön för det (!). Vi människor gillar helt enkelt inte att bli utsatta för kontrollerande metoder, och belöning och bestraffning är båda sätt att försöka kontrollera den andres handlingar.

Ska vi ”belöna” på ett effektivt sätt ska vi göra det här och nu, och inte enligt ett system där man samlar poäng eller förtjänar vissa belöningar. Allra mest effektivt är det som vi inom LAB kallar motiverande handlingar, dvs att vi gör något i situationen roligt i sig. Familjeråd med kakor. Läsa bok på pottan. Städmusik. Tuggummi på affären. En inbyggd ”belöning” som ingår i situationen/rutinerna/proceduren, och gör den lättare att uthärda/klara av.

Men motiverande handlingar måste vi använda varje gång. De är som en rullstolsramp eller ett hörselhjälpmedel, ett sätt att göra det lättare att fungera som andra när man har en funktionsnedsättning med nedsatt ”motivation”/ökad ”luststyrdhet”, dvs det vi idag tror är en överaktiv dopaminåterupptagning i neuronerna i hjärnan. Man kan inte använda rullstolsrampen i tre månader och tro att det ska funka utan sedan; funktionsnedsättningen finns nämligen kvar.

Mutor är annars toppen. Mutor har nämligen inget krav på motprestation, det är nåt vi gör för att bana lite väg, göra mottagaren mer mottaglig för våra förslag.

Vill du läsa mer om varför belöningar och bestraffningar ofta funkar så dåligt kring barn kan jag rekommendera min och Bo Hejlskov Elvéns bok ”Barn som bråkar”.

Förändringsfällan

”Det känns som om allt ändras i mitt liv just nu!” klagar Mathilda. En lärare ska sluta. För ett år sedan bytte klassen lokaler. Och nu har jag fräckheten att föreslå att blommorna på hennes fönsterbräda ska få flytta ut i sommarvärmen…!

Min spontana känsla är att oj, om allt ändras och är så jobbigt, då ska vi se till att få ordning på ditt rum, och kanske göra en ny version av veckoschema, och…

Sen ser jag för min inre syn en liten sketch som Bo Hejlskov Elvén spelar upp: När personen är lugn sitter vi och slappar, men sen händer nåt och genast hoppar vi upp och ska ”ingripa”… Vilket ju sällan blir bra, eftersom upphoppande, ingripande människor nästan alltid smittar ner just de personer de ska hålla lugna, med sina starka känslor och sitt bestämda kroppsspråk. Det är en säker väg till konflikt och utbrott.

Så jag skrattar lite för mig själv, noterar att blommorna ska stå kvar på sin plats och att inget annat ska ändras heller, för den delen. För att möta förändringsbelastning med mer förändringar är helt enkelt inte jättesmart.

Ärftlighetsfaktorn

Flera syskon har blå ögon = föräldrarna har anlag för blått.

Samma syskon har svårt med röriga miljöer = ”yngre härmar de äldre”.

Tja. Vad ska man säga?

Om autism och anknytning

Vi kan inte prata om anknytning hos barn samtidigt som vi pratar om autism hos samma barn; vi måste bestämma oss för vilket sätt att tänka vi tillskriver barnet.

Jag upplever relativt ofta att man tar till rätt populärvetenskapliga teorier för att förklara autistiska beteenden eller personlighetsdrag. Detta med anknytning är just en sån sak som återkommer ofta. Men det är förrädisk mark. Varför?

Det går inte att tala om anknytning hos barn med autism. Anknytningsbegreppet bygger på theory of mind, förmågan att föreställa sig hur andra tänker och känner. Det bygger också på förmågan att generalisera; att barnet så att säga lär sig att föräldern är trygg och tar hand om hen, och därför är världen trygg. De här två förmågorna har barn med autism särskilt lite av; idag räknar vi dem som själva grunden till autism.

Vad innebär det?

När vi talar om ett annat sätt att uppleva, tänka kring och relatera till andra människor som en genomgripande del av ett barns utveckling, kan vi inte i samma andetag påföra det barnet idéer som bygger på förmågor, föreställningar, upplevelser och sätt att relatera som inte stämmer överens med barnets sätt att vara. Det vore gravt orättvist.

Sättet man mäter anknytning på gör det också meningslöst att tala om en viss prevalens hos barn med autism. När ett barns kroppsspråk talas av exakt en individ blir det inte vidare meningsfullt att jämföra med andra barns kroppsspråk. I synnerhet inte neurotypiska barns. När vi dessutom har att göra med ett barn som upplever och tolkar sin omvärld på ett annorlunda sätt, och uttrycker sina känslor och behov på annorlunda sätt… Då finns inga referensramar kvar. Det finns ingen möjlighet att mäta anknytning eller prata om det.

Överhuvudtaget ska vi vara ytterst försiktiga med att sjukförklara utvecklingen hos barn med autism, enligt vad som räknas som sunt och friskt hos barn utan autism. Annars vore det som att försöka avgöra hur normal synutvecklingen är hos en valp, fast med gäddor som mall.

Jag tänker i stället att det som många beskriver som en ”osund anknytning”, alltså att en person är allt för barnet – ett hjälpjag, är den korrekta termen – blir en naturlig följd av de autistiska dragen.

Ta till exempel bristande generalisering. I barnets huvud blir det inte vuxna i allmänhet som tar hand om barn, hjälper dem (eller bestämmer över dem 😉 ), eller världen som är en trygg plats. Det är den personen som hjälper här och nu, som hen beter sig som vanligt och är icke-upprörd eller icke-arg, som är en trygg hamn. Ingen annan.

När man förstår de egenskaper och förmågor som ingår i autismspektrat blir beteendena som felaktigt tillskrivs anknytningsproblem fullständigt logiska. Det finns ingen logik i att kunna bli hjälpt av ”vem som helst”, när ”vem som helst” på intet sätt motsvarar tex ”min (glad-)pappa” eller ”min mamma”. Det är tvärtom ett omöjligt begrepp. Det finns ingen logik i att släppa en person som förstår en väl för att man vill ”vara en självständig individ”, när man bara är en individ, inte två separata osv.

Ett barn med autism – eller en tonåring, för inom autismområdet säger vi ofta att socialt får man räkna bort ungefär hälften av barnets biologiska ålder för att få en relevant jämförelse – som till exempel betraktar sin förälder för att veta hur hen ska reagera, alltid tycker som föräldern (även när hen helt uppenbart inte gör det), blir otrygg när föräldern eller den fungerande resurspersonen inte är närvarande, eller inte kan fungera utan rätt person i klassrummet har inte en osund eller bristande anknytning. Hen har autism! Och reagerar helt adekvat med tanke på sin annorlunda tankestil.

Det här betyder ju inte att barn med autism inte behöver uppleva trygghet och att deras behov blir tillgodosedda. Bara att det funkar på ett annorlunda sätt. Inte heller betyder det att barnet med autism inte utvecklas eller upplever saker som relationer, vänskap eller kärlek. Självklart gör de det. Men troligen är det på vissa sätt annorlunda, eller vuxna med autism beskriver det i alla fall så. Eftersom det inte går att tänka som alla andra när man faktiskt inte tänker som alla andra, så att säga. Utan man följer sin egen utvecklingskurva. Sitt eget normalt.

Ska vi på allvar undersöka anknytning eller snarare trygghet med föräldern hos barn med autism behövs helt nya metoder och ett eget ramverk. Som tar hänsyn till att autister har sitt eget normalt. Att barn med autism inte är trasiga neurotyper utan fullständiga i sig själva.

Ett sådant ramverk jobbar t ex forskargruppen kring Joseph LeDoux med. I hans forskning pratar man om närmande och fjärmande känslor. Ilska är till exempel en fjärmande känsla, medan intresse är närmande. Anknytning kommer då att beskrivas som att relationerna bygger mest på närmande känslor. Det vi inom det lågaffektiva förhållningssättet kallar tillit, medstånd och samarbete.

Personer som har svårt att reglera sina känslor, affektregleringssvårigheter, har i detta ramverk svårt att knyta an därför att de har svårt att reglera fjärmandekänslor även i nära relationer. Det vill säga, de blir ofta upprörda, störda, irriterade eller rädda, och det gör det svårare för dem att uppleva tillit även till människor som står dem nära. Och betydligt svårare att uppleva tillit till människor som de inte haft en omfattande kontakt med, fylld av närmande känslor.

Ett betydligt mer relevant sätt att beskriva beteenden och relationer hos barn med autism!

Presenter

”Men varför gav de mig den när jag inte sagt att jag ville ha den?” Undrar Noah.

”Folk, förstår du. De ger en saker som de TÄNKER sig att man vill ha…” säger Mathilda.

Kritiskt säger hon det. Som om hela idén med presenter liksom solkats av detta med att människor GISSAR vad andra människor vill ha.

Slutsatser. Eller inte.

”Mamma hämtar mig klockan fyra!” sade översovande klasskompisen i autismklassen glatt på morgonen innan skolan.

Och jag missleddes att tro att hen hade förstått att om skolan slutar två och mamma kommer fyra ska man åka hit efter skolan.

Det hade hen inte förstått. Alls. Hur kan det vara så att man inte ska bli hämtad i skolan?!?!?!

#noob #nybörjarfel #whut #varförgjordejagingetbildschema?!

Skulle du vänja dig vid att äta slem eller bajs?

Om matsvårigheter, att smaka på saker och vänja sig:

Jag träffar vuxna som äter selektivt, ofta inom autismspektrum eller annan NPF. Alla beskriver de samma sak för mig:

”Att tvingas smaka på eller äta saker man inte klarar är som att äta slem eller bajs.”

Så jag har frågat mig själv: Skulle jag vänja mig vid att äta slem eller bajs, eller skulle jag betrakta de välvilliga försöken att lära mig äta ”allt” som tortyr?

Svaret är ett entydligt nej – ja. Jag skulle inte vänja mig. Jag skulle betrakta det som ett övergrepp.

Därmed är min ståndpunkt i frågan glasklar: Alla försök att ändra matvanor måste ta avstamp i personens egen vilja att förändra.

Selektiva samspelssvårigheter

Mathilda och lillkusinen sitter på min säng med varsin platta och spelar. De är helt inne i det de gör, pekar och diskuterar. Så kommer Mathilda på att man skulle kunna gå ut till kojan, frågar mig om det är ok att ta med plattorna, får ett ja, och de går genast ut tillsammans, lugnt och städat.

”Det blir en bra dag!” säger lillkusinen glatt när han passerar.

Var för sig är de rätt vilda och fariga. Tillsammans är de ett team. En målmedveten, fokuserad duo.

Det blir så väldigt tydligt att Mathilda inte har ”svårigheter att samspela” med alla människor… Utan bara med vissa. 😉

När den inbyggda klockan ändrar sig stup i kvarten

Alltså, Mathilda har mått illa när hon är hungrig sedan dagen hon föddes. Det bara är så, hunger är lika med illamående. Det händer inget särskilt för att det tar en kvart eller halvtimme eller timme extra att lirka i henne nåt litet, så att hon orkar äta mat sen. Det är bara ett av våra vanliga fartgupp, helt enkelt. Ibland funkar det ena, ibland det andra.

Det som komplicerar det hela är oförutsägbarheten: Tyvärr är hennes inbyggda klocka inte sådan att hon blir hungrig samma tid varje dag, då hade det ju varit lätt. I stället är det en kombination av vad hon ätit och hur mycket, hur stressad hon är, energinivåerna, medicinen och säkert ett tjugotal andra parametrar som samverkar, så ena dagen är hon jättehungrig tidigt, andra sent, ibland med en timmes mellanrum, ibland med åtta.

Hon har liksom inga inbyggda tider i kroppen, kan man säga. Varken för mat, sömn eller annat. Det finns inte heller några vardagar eller helgdagar. Alla dagar (inklusive nätter) duger lika bra till alla sysselsättningar hon råkar komma på och känna för. Med andra ord hänger vårt dygn på samma lika, samma tider varje dag (för om de ändras försvinner alla hållpunkter), lika lång tid för nedvarvning, samma tider för måltider…

Jag har en svåger som jobbar med djur. Han sade en gång att en orm eller alligator visst känner igen sin skötare, trots fördomar om motsatsen. Fast åker man bort ett par dagar är det som att börja om från noll.

Om vi någonsin släpper garden, dvs tiderna för dygnet, börjar vi om på noll. Varje gång. Därför är vårt liv extremt inrutat. För att utan det finns inga hållpunkter alls. Inget som talar om när man är hungrig. Inte ens något som skiljer natten från dagen.