ADHD: Att ha ett att-göra-block som beter sig som en weeping angel

Dagens ADHD-analogi:

Tänk dig att du har ett att-göra-block uppsatt på kylskåpet inne i hjärnan. Tänk dig att på det blocket skriver du ner allt du inte kan göra just, precis nu. ”Ah, ringa farbror Gustaf. Justja, ska bara steka klart de här äggen först. Och, det var ju den där skolgrejen också, det var nåt papper man skulle ladda ner.”

På ditt block står nu prydligt:

  • Stek klart ägg.
  • Ring farbror Gustaf.
  • Skolgrej – ladda ner nåt papper
  • Fortsätt med dagens göromål

Fast när du vänder dig bort för att sträcka dig efter saltet ändrar listan på sig smyg. Nu står det:

  • Stek klart ägg.
  • (nåt som inte går att tyda)
  • Skolgrej – ladda ner nåt papper
  • Fortsätt med dagens göromål

Ok, fine. Du steker klart äggen. Du ser att nåt inte går att läsa på listan, går vidare till nästa punkt och ska ladda ner nåt från internet ang skolan.

Du går mot datorn. Men så ser du att persiennen i vardagsrummet verkar ha gått sönder och fallit ner i ena hörnet av ett fönster. Du tänker: ”Jag ska inte ta det nu. Jag ska ladda ner skolpapper!”

Efter ”- fortsätt med dagens göromål” på listan skriver du ”- Laga persienn? Köp ny? Hyresvärden?”

Nu är du vid datorn. Den är på. Du öppnar internet. En notis fångar din uppmärksamhet. Det är facebook!
Nu har din lista plötsligt ändrats igen, när du tittade bort:

  • (nåt som inte går att tyda)
  • (nåt som inte går att tyda)
  • Kolla notis

Notisen var en kompis som ville ha ett recept. Du letar reda på receptet. Eller; du börjar leta reda på receptet. Det står nu högst upp på din i övrigt tomma lista.

I sökresultatet på din dator ser du ”Arbetsgivardeklaration”. Aschdå. Du har ju glömt att lämna in arbetsgivardeklarationen. Bäst att göra det på en gång. Nu lyder listan:

  • Jag ska bara ta hand om arbetsgivardeklarationen först, sen ska jag fixa ett recept.
  • (Dessutom är det nåt jag har glömt, som förut var oläsligt. Men men. Det kommer nog upp igen.)

När du öppnar ett nytt fönster på datorn har du helt glömt vad du ska göra. Bara för att du sneglade bort för att faktiskt göra nåt på din lista, tömdes den! Men så kommer du på det: Det var nåt med mailen. Du är nästan helt säker. Går in i mailen. Inser att du behöver skapa ett nytt mappsystem för att sortera den. Efter tre timmar, när du glömt bort att äta lunch, är du för trött för att tänka och ”ska bara vila lite och rensa hjärnan”.

Nu öppnar du youtube. Och kollar på katter.

Ditt att-göra-block lyder:

  • Kolla på katter på youtube.

Alla. Vägar. Bär. Till. Youtube. När man har ett att-göra-block som beter sig som en weeping angel i Dr Who.

Kanske kvitt? #föräldraFail

Det kommer ett tjut från köket, och så ett till. Sen hör jag hur Mathilda springer in på sitt rum.

”Mathilda, vad hände?” ropar jag.

”Min stortå! Jag slog den!”

”Oj, så jobbigt. Vill du ha en kram?” frågar jag.

För ibland är det sista hon vill ha en kram, ännu mer känselintryck, ännu fler droppar i den där metaforiska bägaren som redan rinner över. Så var det ofta när hon var liten, men bara ibland nu när hon är stor.

Jag väntar på ett ”ja” innan jag går in i hennes rum. Där sitter flickebarnet ifråga och tittar på datorskärmen. Uppenbarligen försöker hon avleda sig själv; bra tänkt, Mathilda!

Jag kramar om henne, och tittar på stortån, som ser precis ut som vanligt, men som tydligen gör mycket ont. Det gör ju det, att slå i tårna.

”Det var också dumt av Hannah att säga åt mig att det inte hjälper att skrika” muttrar Mathilda surt.

Och jag kan inte låta bli att skratta. Tyvärr, alltså. För skratt är inte det bästa svaret på en sån kommentar, men jag kan inte hjälpa det, skrattet bara bubblar fram, och det kommer av en alldeles speciell orsak:

”Mathilda. Hannah tillbringade hela sin barndom med att höra dig skrika att hon skulle sluta gråta, varje gång hon fick ont eller slog sig nånstans. Nu kanske ni är kvitt”, säger jag.

Sen har jag vett på att gå därifrån. När man inte kan låta bli att skratta, kan man i alla fall minimera skadan. Så att säga.

#föräldraFail #roligtÄndå

Inte gråta

Han börjar gymnasiet. Igår träffade vi mentorn och specialpedagogen, som visade lokalerna och berättade lite grann, samt gav honom ett schema över veckan.

Idag hade klassen upprop, information med mentorn, de fick blanketter och annat praktiskt. När jag hämtade honom verkade han… Inte bara okej utan kanske lite glad. Nöjd. Typ så. Han var ganska trött, så han var ännu mindre pratsam än vanligt, men det jag fick ur honom lät positivt.

Ikväll langade han plötsligt fram blanketter och började fylla i telefonnummer och adresser och sånt där man gör varje skolstart. Och när vi var klara med det klättrade han i säng. Glad. Ivrig, liksom.

Jag tror att min unge ser fram emot morgondagen…! När klassen ska ha sjukamp och mer information. Såna där aktiviteter som han vanligtvis hatar?!

Och jag ska inte gråta, för jag måste få de andra i säng och fixa en massa, och… Inte gråta. Inte.

Alla kort på bordet

Tänker på värdet av att inte ställa frågor till våra barn om vi faktiskt vill ha ett enda, förutbestämt svar. Så i stället för att fråga ”Vill du hjälpa mig att städa idag?” formulerar jag mig omsorgsfullt, med påståenden som är neutrala men tydliga:

”Jag tänkte att vi skulle städa i vardagsrummet idag. Inte hela rummet, för det är ganska mycket som måste sorteras. Men en del i alla fall.”

Barnet suckar.

”Känns det jobbigt?”

”Mmmmm.”

”Jag förstår det. Jag tycker också det känns jobbigt. Jag tänker att vi kan städa en halvtimme eller så, bara. Så vi inte tar ut oss alldeles med sorterandet. För det är att sortera som tar energi från oss som har ADHD.”

Barnet suckar igen och det är tydligt att hon är ytterst osugen.

”Jag vill verkligen att vi städar idag. Hjälper du mig?”, säger jag lugnt, på sättet som jag själv tänker på som ‘att berätta vad jag vill och behöver’.

”OK.”

”Tack. Jag uppskattar det verkligen. Ät frukost nu, så gör vi ett ryck sen.”

Att vi inte VILL samma sak är inte ett problem, det är i sig ingen konflikt. Att mitt barn inte har lust med det jag känner MÅSTE göras idag eller för evigt låtas bli (eller i alla fall inte kommer att hinnas med under de närmaste två veckorna) är inte en konflikt, och det är definitivt ingen orsak för mig att bli upprörd eller tycka något alls. Jag tycker inte heller det är kul att städa, inga nyheter där.

Vi är fortfarande i fasen ”alla lägger sina kort på förhandlingsbordet”. Och så länge jag inte tappar humöret, stannar vi som regel där, tills planeringen eller vad det nu handlade om är löst, på ett sätt som båda kan acceptera.

Det där med hur man säger. Och när. Och att komma ihåg att säga det, också.

Hon sitter på sängkanten med en rynka i pannan.

”Idag är det skoldag!” ler jag.

För första gången på många veckor är det dags för Mathildas klass att få vara i skolan. Det vet jag att hon har sett fram emot. Digital undervisning i all ära, men det är svårt när man inte får den fysiska kontakten, inte hör de andras småprat, inte blir påmind om att man ska jobba vidare. Svårt, och lite tråkigt.

”Jag är trött… Men det är inte det…” säger hon.

”Okej?”

”Det är det att… Jag har haft ont i halsen i två dagar.”

På utsidan säger jag ”ojdå” och ”då blir du hemma idag” och ”det finns faktiskt restriktioner i det här landet, fröken tonåring, du ska inte tro att du bara kan gå till skolan så där!”.

På insidan suckar jag och tänker på alla andra gånger vi gjort den här grejen. Inte vetat om att hon har ont, eller behöver hjälp, eller inte förstår, eller är orolig. Alla de missade signalerna.

Pragmatiska språksvårigheter. När hon inte vet hur man säger. Eller när. Eller till vem. Eller varför. Eller ens kommer ihåg att säga det. Då blir kommunikation mest ett informationsutbyte, och det enda man får höra talas om är det som råkar ligga högst upp i den mentala högen. Pokemon. Skillnader i höstlövens färger beroende på vädersträck. Suckulenternas reproduktionssystem. Sånt.

#ocksåLiteOntIHalsen

En annan sorts spel

Sjuttonåringen fastnade i det nya datorspelet, Subnautica. Eftersom jag blir åksjuk av 3D-spel (jag var en hyfsad gamer fram till en synnerligen besvärlig graviditet, faktiskt, men sen dog mitt virtuella djupseende och det återhämtade sig aldrig. I den verkliga världen ser jag djup riktigt bra. I spel blir jag… åksjuk…) får jag använda andra sätt att sätta mig in i spelet. Som att lyssna noga.

”Min U-båt sjönk. Ner i sanden. Den står snett uppåt, man ser lamporna” fnissar Mathilda.

Vi skrattar åt detta uppenbara misslyckande. Sen säger jag, lite som i förbigående ”det blev ganska sent. Du behöver sluta spela tidigare. Vad är din plan för att sluta tidigare i morgon kväll?”

Mathilda fnyser irriterat.

Jag envisas, fast bara lite:

”Du är snart arton. Du behöver börja hantera såna här saker.”

Jag har gjort min framstöt. Flickebarnet har en utmärkt hjärna till sitt förfogande; hon vet liksom många tonåringar före henne att jag har rätt, och hon behöver inga upprepningar. Därför tar jag snabbt ner den jobbiga känslan med en diffusor. Något som löser upp spänningen i rummet.

”Annars kanske ditt liv kantrar” säger jag teatraliskt.

Hon tittar med förvånat ogillande åt mitt håll och jag sätter in dödsstöten.

”Som en u-båt. Och sjunker ner i sanden. Så att bara ljuset från lamporna lyser snett uppåt” visar jag med händerna.

Mathilda skrattar högt.

Jobbig känsla borta. Poäng mottagen.

Som sagt. En rätt hyfsad gamer. 😉

Skolstart. Oklarheter, övergångar och starka känslor är en dålig kombo.

Första skoldagen efter jullovet.

Man kunde tro att det skulle vara en kaotisk morgon, men jag har varit mamma i över 20 år och vi har sju barn… Här görs inga nybörjartabbar; väskorna var packade och kläderna framtagna igår. Till och med gympapåsen, som inte ska användas förrän imorgon, är klar. Schemat är fixat. Hallen är städad.. Vi har dessutom sett till att alla har ätit ordentligt, duschat, pratat igenom morgondagen, lovat att skjutsa till skolan (vi har fått 15 cm snö senaste dygnet; inga cykelvägar är plogade) och gått och lagt oss i tid. Kort sagt har vi gjort allt man måste och lite till för att vara förberedd inför skolstarten.

Trodde jag.

Trettonåringen – som älskar skolarbetet i ALLA ämnen + kompisar + maten – grät i säkert 15 minuter innan hon äntligen fick på sig skorna och kom ut genom dörren.

På väg ner för trappen vände hon sig om och ropade ”Men jag vet inte vilket SO-ämne vi ska ha och det är träslöjd i stället för textilslöjd som är jättelätt det är bara att ta en bit tyg och sy nåt, klart, och jag vet inte vilken mat det är!”

Träslöjdsläraren är extremt strukturerad. Extremt. På nivån aspiebarnen avgudar karln. Hans steg-för-steg-instruktioner på webben skulle få vilken arbetsterapeut som helst att gråta av glädje. Trettonåringen gillar honom, egentligen.

SO-ämne och mat hade jag kunnat kolla upp åt henne. Om hon hade kunnat tala om vad det var som kändes så svårt. Utöver den uppenbara övergången. Det här är barnet som brukade gråta varje dag över att åka till förskolan, för att sedan gråta över att bli hämtad. Oklarheter, övergångar och starka känslor är en dålig kombination.

Mammornas fel, teenager edition

M, 5-15 år: ”Jag vill ha den vanliga kebabpizzan med pommes frites!”

M, 16 år: ”Varför köper vi alltid samma pizza? Jag vill smaka nån annan pizza också!”

M, också 16 år: ”Jag äter hellre den vanliga kebabpizzan med pommes frites!”

M, 17 år: ”Va?! Kan man köpa en tallrik med kebabkött och pommes frites?! Du har försummat min utbildning, mamma!”

#mammornasfel

Kanske jag kan få avgöra om du är smittsam eller ej, imorgon? säger jag.

”Har du mått illa nåt idag?” frågar jag Mathilda, som haft någon sorts magåkomma i slutet av förra veckan men mått okej under söndagen och måndagen, efter vad jag kan bedöma.

”Jag mår lite illa just nu, och har lite ont i magen, här” svarar hon, och pekar i magsäckstrakten.

Jag vet att Mathilda kan ha ont i magen i flera veckor efter en magsjuka, särskilt i samband med att hon just ätit. Det utgår jag nästan från att hon har. Efter några misslyckade försök att omformulera frågan – försök som inte ger mig någon som helst information om hennes grad av friskhet eller sjukdom – ändrar jag taktik:

”Det jag undrar är om du tror att du fortfarande är sjuk, eller om du känner dig frisk. För du ska ju vara frisk i två dagar för att till exempel gå till skolan eller åka och spela harpa” säger jag.

”Även om jag gärna skulle vilja det är jag inte helt säker på om jag är frisk”, svarar hon.

”Känner du dig frisk?”

”Jag är lite trött”, svarar hon.

Klockan är över elva. Därför finns inget sätt för mig att veta om Mathilda är sjuk-trött eller bara trött-trött. Det är en sån sak som jag måste avgöra i morgon bitti.

”Vi får se hur du mår imorgon” säger jag. ”Om du mår okej tycker jag att du kan åka.”

”Jag är inte så säker på att det är bra. Jag vill inte råka smitta någon”, invänder Mathilda oroligt.

”Jag tror inte att du smittar någon, inte om du inte känner dig sjuk” säger jag.

Jag utnyttjar helt skamlöst det faktum att jag kan låta tvärsäker om i stort sett vad som helst. Men Mathilda är inte övertygad. För hon kan ju vara sjuk. Man kan vara sjuk utan att märka det. Och hon mår inte helt bra. Här har vi ett barn som tagit Folkhälsomyndighetens ord om covid-19 till sitt hjärta. Nästan lite för mycket.

”Kanske jag kan få avgöra om du är smittsam eller ej, imorgon?” säger jag.

Mathilda svarar inte, men hon tittar kritiskt på mig med tonårsblicken.

”Jag kan förklara i detalj hur coronaviruset ser ut”, säger jag skämtsamt. ”Det här är mitt område. Jag vet mycket mer om virus och bakterier än du gör. Jag är också betydligt äldre än vad du är, och har mycket mer erfarenhet av sjukdomar. Jag kan tycka att du skulle kunna lita på mitt omdöme i just det här fallet.”

”Umf”, fnyser Mathilda.

Det låter nästan som ett ”mmm”, fast det är det inte. Jag hör tydligt att saken ingalunda är avgjord. Det betyder dock inte att hon inte tänker fundera över det jag sagt; det kommer hon absolut att göra.

Och det är den enda bekräftelse jag behöver. Hennes vilja har jag aldrig kunnat äga, så det finns ingen poäng med att låtsas som om min åsikt om hennes åsikt har någon betydelse. Pressar jag henne mer kommer hon kanske bara att fastna i sin ståndpunkt, utan att kunna tänka sig själv vidare.

Tid. Det är vad hon behöver nu, för att kunna följa min ledning i morgon. Och jag kastar sannerligen inte bort den möjligheten bara för att kommentera något som inte behöver kommenteras.

”Sov gott, hjärtat”, säger jag i stället.

”Sov gott, mamma”, säger Mathilda. ”Jag älskar dig.”

Så säger hon, den truliga tonåringen, med den dömande blicken och Starka Åsikter Om Allt. Och jag vet att vi löser det, tillsammans, imorgon.

Och jag älskar också. Som jag älskar! Mitt obändiga, självbestämmande, källkritiska och rakt igenom underbara barn!

Överraskning

”Åh, jag hör alltid vilken ton en sång brukar börja på. Men människor sjunger aldrig sånger i rätt tonart. De flesta människor sjunger inte ens i en faktisk tonart. Det hela är väldigt irriterande”, säger Mathilda i förbigående.

Saker jag missat i sexton år: Att mitt barn har absolut gehör och tycker distinkt illa om transponering. En hel del situationer klarnar nu… 😉

(Och ja, absolut gehör är vanligare hos personer med autism. Det är dock inte nödvändigtvis en tillgång i att lära sig musik; det kan lika gärna innebära att man inte orkar träna och spela fel. Eller att man inte vill sjunga sånger i en annan tonart än den vanliga. Eller att man bara inte står ut med att andra tränar. Eller sjunger i tonarter som inte tillhör den vanliga skalan…)

Näst intill osynlig skrift

”Idag ska vi till sköterskan på BUP direkt på morgonen, så jag har sjukanmält dig första lektionen” säger jag.

Fjortonåringen ger ifrån sig ett litet ljud som skulle kunna tolkas som ”mmm” av en välvilligt inställd människa. Jag är välvillig.

Nu går han in i sitt rum, fast med lite starkare steg än vanligt. Inte mycket, det är inte så att han stampar eller nåt. Men det finns en aning mer tyngd i stegen än vanligt. Så lite att jag först tror att jag tagit fel. Men när min inre aspieöversättare – den där lilla rösten i bakhuvudet som omvandlar alla mina vaga ”lite grann” och ”kanske” till mätbara tal – faller in, vet jag att jag sett rätt:

”Mer än tio procent, men mindre än 25”, säger den.

Det är en stor gåva, i synnerhet för en författare, att ha fått träna sig i att se världen genom en lupp. Detaljsynen vässar förmågan att beskriva; när man inte bara ser höstlöv i största allmänhet, utan just det där asplövet, det som är djuprött i mitten med klarröda nerver, men är näst intill gult allra längst ut. Som om en konditor doppat den spetsiga kanten i gult florsocker. Att se sånt har jag fått lära mig. Det ingick inte i min grundkonfiguration.

Mer än tio procent men mindre än 25. Det innebär att något är fel. Jag står kvar i hallen och ser på när barnet tar ner väskan från kroken. Rörelserna är slängiga, nästan knyckiga. Definitivt fel.

”Är du arg?” säger jag.

Han fnyser till svar. Och det är verkligen ett svar, även om det kommer i formen av ett sånt där litet ljud som måste tolkas välvilligt för att förstås.

”Varför är du upprörd?” säger jag.

Det tar en stund. Sen kommer det. Fortfarande lågmält, men med eftertryck:

”Jag skulle ha träslöjd nu på morgonen.”

Träslöjd är hans bästa. Lektionen när man inte måste prata, utan får göra i stället. När allt som finns inne i det där kluriga lilla huvudet får komma till uttryck i annat än ord. Jag är givetvis precis så partisk som en förälder ska vara, men när han kommer hem med ännu en svepask eller låda som är slipad till perfektion, då vill hjärtat spricka av stolthet. För att se trästyckena som de där skickliga, omsorgsfulla händerna har format, det är att se poesi i fysisk form.

”OK”, säger jag. ”Förlåt. Det hade jag inte tänkt på. Om jag hade kommit på att det var samma tid som träslöjden hade jag bett om en annan tid.”

Borde vi boka om tiden? undrar jag för mig själv. Men nej. Vi ska strax åka. Så här i coronatider är det näst intill hopplöst att få nya tider. Och skadan är redan skedd. Inflexibla barn är inte alltid hjälpta av att planerna ändras en gång till, inte när de redan ändrats en gång för mycket.

”Vi kan fråga sköterskan om hon kan bara väga och mäta och sånt idag. Så hinner du till slöjden också. Är det ok?”

”Mm”, säger barnet. Kanske lite gladare. Mer än fem procent, men mindre än tio.

Jag går iväg och ger honom lite tid att lugna sig. Vi har redan pratat om att medicinen funkar bra, det gjorde vi igår. Jag kan egentligen inte komma på nåt annat som behöver tas upp idag, det är en ren rutinuppföljning. En sån där tid som vi får ett par gånger om året, för att följa blodtryck, puls, längd, vikt och sånt. En uppfångningstid, när det finns plats för att ta upp sånt som ändrats eller kommit till. Jag är tacksam för upplägget, men just idag har jag verkligen inget att säga.

Lite senare, när vi står i hallen och tar på ytterkläderna, förklarar jag hur jag tänkt:

”Du är nöjd med hur medicinen funkar. Skolan går bra. Det är inget som är annorlunda med mat eller sömn eller nånting… Så när vi kommer dit idag, då säger jag så här: Han undrar om vi kan bara mäta och väga och sånt idag, för han har träslöjd nu på morgonen och det är hans bästa. OK?”

”OK!” nickar barnet, och ler.

”OK. Då säger vi så. Och du säger inte emot mig då, din lilla unge, hör du det!” skojar jag.

Det finns inget av mina barn som skulle tveka ens ett ögonblick i att säga emot mig inför andra, om de tyckte jag sade nåt fel. Det är en av de föräldrabedrifter jag är allra stoltast över i mitt liv. Jag ville aldrig ha lydiga barn, jag ville ha barn som kunde tala för sin sak, samarbeta och stå upp för sig själva. Och det fick jag, i överflöd. För även om barnet ifråga nästan alltid pratar i små bokstäver och kommunicerar sina känslor med näst intill osynlig skrift, skulle han aldrig tveka att säga ifrån om jag sade en osanning.

Han skrattar till, och leendet stannar kvar inne i ögonen. Han är betydligt gladare nu. Mer än femtio procent, men mindre än sjuttio.

Jag ler tillbaka.




(Över)krav

Jag går tyst in i sovrummet.

”Medicin”, säger jag och sträcker upp medicinen och det obligatoriska vattenglaset i loftsängen.

Om Mathilda inte ser vattnet näst intill samtidigt som medicinen blir hon frustrerad. Bara tanken på att svälja medicin utan vatten till gör henne arg. Redan i tanken är kravet för stort.

Jag tänker på att när hon var mindre skulle det där glaset ha kunnat komma i retur i en båge över sängkanten. Plastglas från IKEA, det är grejen.

När hon räcker tillbaka glaset säger jag:

”Hur känner du dig idag? Mår du bättre eller lika dåligt som igår? Vill du till skolan?”

Normalt sett använder jag inte ord som ”vill” om skolan, men nu var det exakt det jag behövde veta. Mathilda har varit sjuk i flera dagar, och jag behövde pejla både vilja och förmåga. Fast jag gjorde det naturligtvis i en alldeles för omfattande kaskad av ord. Jag tystnar och väntar.

Det tar flera sekunder innan svaret kommer:

”Men mamma. Jag vaknade precis nu. Jag VILL inte till skolan. Jag vill INGENTING när jag är nyvaken.”

Touché. Och självinsikt. På samma gång.