Vi kan inte satsa på ”ingen affekt” för då sker ingen inlärning

Inlärning sker bara i gränslandet mellan vad vi kan och inte kan, och därför kan vi inte alltid satsa på ”noll affekt”. För det är faktiskt jobbigt att det händer nya saker, för vissa barn. Och det är faktiskt jobbigt att ändra hur man ska göra. Och det måste få vara det, för om vi håller undan allt jobbigt lär de sig aldrig att de KAN hantera det.

Idag har vi bytt handtag och lås på ytterdörren. Barnen har vetat att låset var på väg. De har fått veta via mobil att det idag är installerat. Och jag hämtade dem på skolan, och köpte fika, för att jämna vägen lite. För att man måste inte vara helt slut när man kommer hem från skolan efter att ha väntat på bussen, varit på bussen, oroat sig över att komma av på rätt hållplats, äntligen kommit av på rätt hållplats (som alltid…) OCH mötas av en dörr man inte själv kan låsa upp, OCH behöva vänta på att nån kommer till dörren…

Några av de där sakerna kan jag påverka. Till exempel kan jag skära bort bussresan och väntandet vid dörren. Då gör jag det, eftersom jag vet att nytt lås, med ny kod och nytt system, är illa nog. Dessutom lägger jag till fika, som ett sätt att få energi lite extra snabbt, och som en inbyggd vidareledning om mötet med låset skulle visa sig gå katastrofalt dåligt.

Vi åker hemåt, jag berättar igen om låset och berättar hur det fungerar, men säger också att jag kommer att visa när vi kommer hem.

Kommer hem. Går till dörren. Låter ett barn öppna, med instruktioner, eftersom det som gäller är ”learning by doing and succeeding”, inget annat. Två barn är helt okej. Två barn är upprörda.

Mathilda fnyser och går in, hon ”ska aldrig öppna det där låset nånsin!”

Mathilda är av varieteten ”jag behöver bara lite tid för att vänja mig vid tanken”. Så jag ignorerar. Hon är upprörd, i affekt. Pushar jag får hon ett utbrott och hatar låset för månader framåt i tiden. Får hon ett par minuter är hon okej med det hela och imorgon är det överblåst.

Jag säger ”Gå in i köket och börja duka fram fika!” till henne. För Mathilda gillar fika. Ordet fika är närmast magiskt.

Noah däremot, han ”behöver inte lära sig koden för jag tänker aldrig öppna låset”. Noah är av varieteten ”behöver en knuff över bokanten VARJE gång nåt nytt ska hända”. Så jag ignorerar inte. Jag säger lugnt och bestämt, där jag står vid ytterdörren:

”Nänä, det blir inget med det där. Du kommer hit, och du lär dig koden. Jag har inte köpt ett dyrt lås för att du ska stå utanför och inte kunna öppna dörren själv.”

Noah kommer. För han är inte i affekt på väg mot utbrott, han är i affekt på väg mot inlärning. Vilket inte är samma nivå alls.

Jag visar och berättar en gång till. Jag rör inte dörren, och nu är den låst. Han måste trycka på knapparna om han ska kunna komma in. Han är inte upprörd över det, utan det ger bara lite extra begriplighet åt situationen. Han trycker som jag visar. Dörren låses upp. Han lyser upp. Nu kan han!

Hannah tycker dörren är spännande, men hon är bekymrad över Mathilda.

”Finns det gamla låset kvar?” frågar hon. ”Ifall Mathilda tycker det är för jobbigt?”

”Det gamla låset finns kvar, men det kommer inte att sättas in i dörren igen. Om man aldrig får tycka att förändring är jobbigt kan man aldrig göra nåt nytt, och så funkar inte livet. Mathilda kommer att vänja sig, det kommer att gå fint bara hon får tänka lite på saken”, säger jag.

Det finns en sorts trygghet i att strukturen står fast. Att låset är här för att stanna, att det inte är valbart, det gör att den vägen tillbaka är stängd, och då uppstår inte osäkerhet av typen ”kanske kan det bli som det var”. Att inte ge ett sånt budskap hade troligen förstört Mathildas kväll. Men den struktur vi väljer, den måste vi också vara säkra på att barnen kan hantera! Regler som inte efterlevs fyller lika liten funktion som lås som inte används.

Nu har Mathilda fått fika och eftermiddagsmedicin. Nu ska vi ägna oss åt kodlås i ungefär 45 sekunder. För nu är hon i affekt på väg mot inlärning. Inte i affekt på väg mot kaos.

Annonser

Taktkänsla

Flöjtkonsert. Tioåringen står mycket allvarligt tyst när hennes del av ensemblen inte spelar på ett par stycken. Faktiskt är jag imponerad av hur stillsam barnet som vanligtvis lämnar ett rum med huvudet i horisontellt läge efter kroppen kan vara.

Så tittar hon stint på mig. När hon är säker på att hon har min uppmärksamhet börjar hon höja och sänka ögonbrynen. I takt med musiken.

Gammeldags

”Men Mathilda, gå och titta på himlen då efter stjärnfall, om det är vad du vill, men du kan liksom inte hålla mig vaken!” säger jag.

Samuel faller in:

”Även om du KAN tycker mamma inte att det är kul. Hon är lite gammeldags på det sättet.”

Uppmärksamhetsproblematik

ADHD-mamman: ”Vi leker! Nu räknar jag till trettio medan du sätter på dig pyjamasen!”

ADHD-barnet: ”OK!”

ADHD-mamman: ”Ett… två… tre… fyra… fem… sex… sju… oj!”

ADHD-barnet: ”Va? Vad hände?”

ADHD-mamman: ”Kolla här på youtube! En meteorit som slår ner i Finland!

Alla eventuella likheter med verkliga personer är… tja. Helt sanna.

Gästbloggare: Detta eviga tjat om motion och träning och rutiner

Ytterligare en träff med välmenande vårdpersonal. Som vid många andra tillfällen har jag fått höra att det är bra att motionera och träna, att röra på sig oavsett hur lite, att det ger positiva effekter på hälsan, självklart fysiskt men också psykiskt! Det som skiljer det här tillfället från senast jag fick detta mantra upprepat för mig, är att jag numera har en adhd-diagnos och därför fick det presenterat i kontexten ”motion kan lindra adhd-symptom”.

Vilket det säkert kan, det är rätt väletablerat vid det här laget. Men faaaan vad arg jag blir på detta eviga tjat om motion och träning och rutiner och ”om du bara rör på dig lite mer ska du se att livet känns lättare! Rutiner är bra för hälsan!”.

Jag har undrat varför jag blir så himla provocerad av de här samtalen, det är väl bra att vården upplyser om möjligheterna att själv påverka sin symptombild? Jag har dock till slut lyckats sätta fingret på vad det är som skaver.

Jag har alltså adhd, en diagnos som jag fick i höstas vid 28 års ålder. Jag har varit i kontakt med både primärvården och psykiatrin om min psykiska hälsa till och från i längre perioder i drygt tio år. Jag har trott, mer och mer, att jag har adhd från det att jag var 20 år gammal. De senaste tio åren har jag ägnat mycket tid åt att läsa om psykisk ohälsa och psykiatriska diagnoser, samt träffat ett växande antal vårdpersonal som går igenom grundbehandlingen för psykisk ohälsa med mig, inklusive frågan om rutiner och motion.

Jag klarar inte ens det som är så sjukt lätt.

JAG HAR ADHD. Jag Kan Inte Upprätthålla Rutiner Per Automatik. Det är inte så att jag inte fattar vad de säger. Det är inte superkomplex information. Det vore fetnice om jag kunde få till en någorlunda stabil vardagsträning, det är helt rimligt! Jag vill inte dö av en hjärtattack när jag är 50 år gammal eller få kroniska ryggproblem för att jag är för otränad. Jag tänker och oroar mig sjukt mycket för min hälsa, tro mig.

Men – jag har alltså inte lyckats med att få till en sådan rutin sedan jag var 12 år och slutade simträna 3gg/vecka. Jag har talat om detta för många, många personer, och deras råd har ständigt varit: hitta något du tycker är roligt och försök inte göra allt på en och samma gång, bryt ner det i småbitar så är det lättare! Det känns som att få rådet ”har du testat att skriva ner det du behöver göra på en lista?” när jag har ägnat hela livet åt att maniskt anteckna precis allt, jag menar ALLT, som har med min vardag att göra eftersom det annars är spårlöst försvunnet ur min hjärna.

Jag måste göra mer, annars räknas det inte.

Vad tror de om mig egentligen? Att jag ljuger när jag säger att det här är skitsvårt? Att jag inte försöker? Att jag inte menar allvar utan bara inte vill, eftersom jag uppenbarligen kan förstå grundläggande resonemang och klarar av hyfsat komplicerade aktiviteter (typ plugga på universitet – låt oss inte prata om svårigheterna, jag har ju ändå tagit mina poäng). Jag är ”bara lite nere, motionera lite så blir det bättre!”. Fattar ni vad det gör med en att hela tiden få höra att du bara inte försöker, att du överdriver, att bli dumförklarad på det här sättet? Tror ni inte att det redan är otroligt knäckande för självförtroendet att inte klara av grundläggande vardagsrutiner som snart 30-åring? Du slutar ta dig själv på allvar, eftersom ingen annan gör det heller.

Efter att till slut ha fått en diagnos och en förklaring på varför just de här grejerna är så otroligt svåra för mig som person med adhd, trodde jag att vården skulle förstå. Jag trodde att de skulle förstå hur jäkla mycket jag kämpar med den här sortens grejer varenda dag. Att jag har testat alla tips, tänkt igenom både långsiktiga och kortsiktiga konsekvenser, att jag VET att jag mår bra av att träna, jag VET att jag mår dåligt av att inte träna.

Jag försöker, så himla mycket. Men det går inte, utom då och då, något enstaka undantag som dyker upp och försvinner utan att jag riktigt fattar hur eller varför. Då mår jag bra, och tänker att nu, nu har jag knäckt det! Den här gången kommer jag att klara av att göra det igen! Jag tänker efter ordentligt så att jag inte ska lägga för hög ribba, jag ser till att inte ha orimliga krav eller försöka göra allt på en gång. Ibland lyckas jag en två-tre gånger. Men sen tränar jag inte igen på 7-8 månader. Jag försöker, men det går inte, jag kan inte ta den kampen när all min kraft går åt till att klara de akuta sakerna som måste göras NU, trots att stressen över att jag förstör min hälsa för alltid genom min egen oförmåga konstant ökar i bakgrunden. Jag lever inte i någon slags bubbla, jag vet att det här är extremt dåligt för min hälsa i längden och jag har väldigt mycket ångest över detta. Vi är många som har det.

Jag trodde att vårdpersonalen skulle förstå detta, SÄRSKILT efter diagnos. Äntligen skulle jag slippa den tomma blicken när jag försöker förklara exakt hur svårt rutiner är för mig. Jag skulle få bekräftelse i hur fucking jävla skitsvårt det är att leva med den här kompakta betongmuren i huvudet som ska klättras över några hundra gånger per dag. Inte någon som lite hurtigt säger ”har du testat att försöka gå ut tio minuter på lunchen? Det är inte bra att sitta stilla för mycket!”.

Jag kan inte säga som det är, det låter ju helt jävla osannolikt att jag inte klarar det här.

Samhället säger så många saker om vår diagnos och oss som personer. Vi är aldrig tillräckliga. Adhd är alltid en brist på någonting. Vi har för lite uppmärksamhet, för lite viljestyrka, vi kan inte skärpa oss, våra hjärnor är defekta och vi är svaga som inte kan styra oss själva, inte kan tänka långsiktigt, söker ständiga kickar, är som barn som inte kan se framåt överhuvudtaget! Så fort vi har kommit ett litet litet steg upp ser man bara att vi fortfarande har fem steg kvar till ”normal” nivå (vad nu det ens är). Vi reduceras till något simpelt, förutsägbart, någon som brister.

Vi är inte endast och allena bristfälliga människor. Vi är människor med så sjukt mycket kraft som överhuvudtaget lyckas göra någonting i det här samhället samtidigt som vi släpar runt på en betongmur i huvudet.

Inte ens något så här svårt räcker.

Jag vill få mina svårigheter erkända, på riktigt, inte som en brist utan som ett betyg på min viljestyrka. Min vardag bygger på ren och skär viljestyrka. Tänk dig själv att varje, varje, VARJE kväll medvetet behöva använda din viljestyrka för att borsta tänderna. Att varje morgon på ren vilja tvinga dig själv till att äta någonting, vad som helst. Att du aldrig kan vila i att detta är saker du kan göra på rutin utan att tänka på dem. Varje gång krävs en kraftansträngning. Fattar ni hur mycket viljestyrka vi med adhd har? Varje gång jag äter middag har jag vunnit, snarare än att jag fortfarande har ett bristfälligt födointag eftersom jag inte åt lunch idag heller.

Om något jag kämpat så mycket med avfärdas som litet och lätt och bara ett trappsteg på vägen, kom igen, lite till! – så känner jag mig bara mer misslyckad. Det blir en bekräftelse på att jag fortfarande inte räcker till. Jag skäms ännu mer, och det känns som att ingenting jag gör spelar någon roll. Hur funkar det ihop med ”försök inte göra för mycket, tänk på små steg!”? Vi matas med dubbla budskap, vi får aldrig vila i det vi uppnått. Det är möjligt att jag aldrig kommer att kunna äta frukost, lunch och middag regelbundet, jag vet inte. Men äter jag middag varje dag är det okej, för det är så sjukt mycket bättre än att inte äta alls.

Om jag inte gör allt räknas ändå ingenting.

Det spelar ingen jävla roll hur kul jag tycker att det är att röra på mig på ett visst sätt. Jag älskar att dansa, jag mår jättebra när jag dansar och efteråt när jag går hem. Hela kroppen sjunger och jag känner mig stark (och i dålig kondition, obviously), och tänker att jag måste dansa mera! Nån gång i månaden kanske skulle funka, då är det ju ändå dans på det där bra stället och det är så himla roligt. DET GÅR INTE. Plötsligt har det gått 5 månader utan att jag har tagit ett endaste danssteg, trots att jag innerligen älskar dans och musik och verkligen vill komma iväg. Det blir inte lättare av att jag tycker att det är kul. Det blir inte lättare av att jag bryter ner det i småbitar och gör det så kravlöst som möjligt. Det krävs en enorm ansträngning varendaste gång som jag ska upprepa en rutin, även om hela min själ vet att detta är bra för mig.

Varför, VARFÖR kan jag inte bara göra det här? Jag vill ju!

Så vad vill jag, egentligen? Ska vårdpersonal inte försöka motivera sina patienter till en hälsosam livsstil? Klart de ska! Men har de med npf-personer att göra behöver de ta hänsyn till hur mycket skuld och skam som ligger bakom allt som har med hälsa att göra, framför allt för oss som diagnostiserats som vuxna. Vi är vuxna, trots att vi ibland fungerar annorlunda än andra vuxna. Vi vet vilka resultat som vår oförmåga att ta hand om oss själva ger. Låtsas inte som att jag inte inser detta, och att ni kan ”lura” bort min adhd med klistermärken och guldstjärnor. Någon som ska pratas med så att jag till slut förstår hur viktigt det är med motion, och då kommer jag magiskt att motionera.

Jag behöver att ni, samhället och vården, erkänner att den kompakta betongmuren finns där, och att det är svårt att ta sig över. Den är inte nödvändigtvis enklare, roligare eller mindre ansträngande att klättra på bara för att det är något kul på andra sidan, eller för att jag har gjort det förut. Ni hjälper mig inte genom att säga att det blir lättare med tiden, eftersom så mycket av min tidigare erfarenhet säger mig att det inte stämmer. Jag är en vuxen människa, jag vet att muren finns där. Det är okej. Om vi båda erkänner faktum kan vi åtminstone hjälpas åt att bygga stegar och hitta sätt att fylla på min styrkereserv – och jag kan känna mig respekterad som en tänkande individ. Jag må ha en vilja av stål, men jag behöver hjälp för att inte stånga mig blodig mot betongen.

/A

Du kanske kunde prata med dem?

Dagens lågaffektiva tanke:

För länge sedan beklagade jag mig för en vän över nåt som var krångligt och dumt på mitt dåvarande jobb. Lite förvånat svarade hon:

”Du kanske kunde prata med dem om det?”

Jag tror inte jag är ensam om att ibland glömma bort detta enkla. Att vi kan prata om saken.

När nåt verkar krångligt, dumt, eller svårt att förstå, kan vi fråga hur det var tänkt, lugnt förklara vilka problem det skapar i vårt lilla hörn av världen, eller tillsammans försöka hitta nya sätt, som funkar bättre för alla.

När vi inte vet exakt vad som hänt kan vi fråga, ta reda på mer, i lugn och ro borra djupare efter information, innan vi bestämmer oss för om vi behöver bli arga eller inte.

När någon inte förstått oss, eller vi inte förstått dem, kan ett enkelt samtal ibland vara det enda som behövs för att rätta till sånt som landat lite illa.

Livet med mina barn har lärt mig att vi sällan ser saker på samma sätt, vi människor. Och att det är okej. Vi måste inte vara överens. Men det hjälper om vi kan se olika sidor av saken. Och för att kunna göra det på ett effektivt sätt behöver i alla fall jag ibland påminna mig om detta enkla.

”Du kanske kunde prata med dem om det?”

Struktur

Feberfri dag, i alla fall för tre barn av fyra, vad det verkar. Den onda mamman säger att ska man äta chips får man också se på film tillsammans med extraverta Hannah, som lider och längtar efter socialt umgänge, fastän de mer introverta syskonen helst av allt vill sitta framför sina datorer, ifred.

Det här gör den onda mamman så klart för att hon vet att syskonen kommer att ha roligt och trevligt tillsammans framför filmen, men att deras begränsade förmåga att föreställa sig hur det ska bli gör att de hellre vägrar. Om inte mamman griper in, med någon form av struktur, begriplighet eller meningsfullhet, som gör att de påbörjar aktiviteten. När de väl har börjat kommer de att ha trevligt, det är mamman helt övertygad om.

”Åkejrå men vi kan se Piff och Puff som har korta avsnitt!” säger tolvåringen, som bara vid tanken på filmtittande håller på att krypa ur skinnet av otålighet. Mamman bara ler. Över sin stundande seger. Struktur for the win!

40 minuter senare sitter de fortfarande kvar. Skrattar tillsammans. Pratar. Äter chips. Ser på film.

#mamamoves

Ordningsam

Klockan är halvtio på kvällen. Vi sitter i bilen på väg hem. Plötsligt hörs en liten röst från baksätet. Det är minstasyster:

”Ska jag ta min kvällsmedicin nu?”

”Eh… va?!” säger jag.

”Ska jag ta min kvällsmedicin nu?”

”Har du den med dig i väskan?”

”Ja.”

ADHD-pappan och ADHD-mamman sneglar på varandra i framsätet, och undrar: Var fick hon den där ordningsamma genen ifrån?

”Ta den när vi kommer hem, i stället”, säger jag. ”Vi är strax hemma.”

Intensiva intressen

”Mitt liv är en lögn! Kolla här, mamma! Englands flagga är röd på vitt, och den jag trodde det var, den är för hela Storbrittanien!”

Avdelningen intensiva intressen. 😉

Om tolkningsföreträde och pusslbitssymbolen

Idag på Världsautismdagen vill jag säga några ord om tolkningsföreträde.

Ganska många personer med autism tycker illa om pusselbitssymbolen, som ibland används som en symbol för autism. En del tycker illa om att betraktas som nån sorts pussel som ska lösas, ett mysterium som inte går att förstå. Andra tycker att pussel är en leksak för barn, och saknar vuxenperspektivet. Några säger att de faktiskt inte ”saknar några pusselbitar” utan är hela människor precis som de är. Invändningarna är många.

Jag gillar pussel, nej jag ÄLSKAR pussel 😀 . Jag tycker inte pussel är för barn. Jag ser inte personer med autism som ”något som ska lösas”, utan min association till pusselbiten som symbol blir snarare ”tänk så spännande, så mycket det finns vi inte vet om autism, så många pusselbitar det är kvar att lägga innan vi fullt ut kan förstå vad autism består av och hur det ser ut på molekylnivå!” eller ”Vi behöver hitta sätt att anpassa oss till varandras sätt att tänka, precis som bitar som passar in i varandra”. Så tänker jag.

MEN. Jag har inte tolkningsföreträde. Det är inte i första hand jag som påverkas av vilka symboler som används kring autism. De som i första hand påverkas är autistiska personer. Därför bör deras åsikt eller känsla väga betydligt tyngre än min. Jag kan också leva fint utan pusselbiten, den är inte viktig för mig, och därför är det inte så intressant vad jag tycker i frågan. Den som känner starkt negativt inför en symbol trumfar den som inte har nån åsikt utöver en sorts vag, positiv känsla. Ett nej väger starkare än ett joråsåatteh.

Eftersom pusselbiten sårar vissa av mina vänner med autismspektrumtillstånd låter jag bli att använda den. För att när de som är närmast berörda anser att den är kränkande, störande, tvivelaktig, då kan jag avstå. Eftersom det uppenbarligen är viktigare för dem än för mig och eftersom den som är närmast berörd har alltid tolkningsföreträde.

För att människor är viktigare än symboler.

Däremot kommer jag aldrig att tala om för någon med autism att de borde låta bli pusselsymbolen. Det vore fräckt. För jag är fortfarande inte närmast berörd. Och man får faktiskt inte bestämma vem som ska gilla pussel och inte.

Vi kommer inte att lyckas varje gång. Och det är okej.

Om barnet hade kunnat skärpa sig varje gång. Om barnets strategier och knep fungerat och räckt till hela tiden. Då hade vi inte pratat om en funktionsnedsättning.

Om omgivningen hade kunnat parera allt. Om omgivningens knep och strategier hade fungerat och räckt till hela tiden. Då hade vi inte heller pratat om en funktionsnedsättning.

Vi kan sträva efter noll utbrott och att fullständigt kompensera för funktionsnedsättningens konsekvenser. Men vi kan nog aldrig nå hela vägen fram. Det är inte heller så intressant hur långt vi når idag, eller imorron, eller om en vecka, ett år… Det viktiga är riktningen. Att vi strävar.

Förändringsartist

Kommer till hotellrummet, sent, efter en föreläsning. När jag gör mig i ordning för sängen ser jag en skymt av mitt eget ansikte i badrumsspegeln. Plötsligt slår det mig:

Jag valde ju bort att bli artist. Jag valde bort musiken, för att inte bli artist, för att få ett vanligt jobb, med fast anställning och vanliga arbetstider. För att artistlivet är osäkert, och slitsamt, och händer på tider då andra är lediga…

Och så blev jag en artist ändå. En vetenskapsartist. En förändringsartist. En konstnär som handlar i framgångsstrategier och vardagslycka.

Och det borde ha känts, jag vet inte, lite deprimerande, kanske? Men i stället kände jag mig intensivt lycklig. Som får tillbringa många av mina arbetstimmar på scenen, med att sprida kunskap som gör mig riktigt glad, och strategier som verkligen fungerar, i ett format som får människor att skratta högt, mitt bland kollegor och främlingar.

Energi nog till att välja

Tioåringen har haft jätteroligt på födelsedagskalas. Hon ville inte alls åka hem, utan kedjade fast sig under matbordet med ett par handbojor hon hittade i leksakslådan. En stunds betänketid löste det problemet innan det egentligen blev ett problem, liksom så många gånger förr. Det gäller att känna sina löss på gången.

Men nu står vi i mataffären, där vi stannade lite snabbt för att köpa hamburgerbröd. På vägen in har det gått upp för barnet ifråga att det blir hemmastekta köpehamburgare, fast såna som man köper i frysdisken. Inte hemgjorda, från färsk köttfärs. Och det finns en gräns för hur många bakslag man kan hantera på en lördageftermiddag, när man är tio år. Det gäller förresten fyrtioåringar också. Alla når vi ibland en gräns när det får vara nog.

Tioåringen är samlad. Fast hon pratar nedslaget om allt som är dåligt med precis allt hon råkar få syn på. Det är rätt jobbigt, och troligen mer för henne än för mig, som under många år förfinat gåvan att säga ”aaaaa” och ”mmmmm” på rätt ställen utan att egentligen lyssna. Det är inte en sån där grej man vill vara bra på. Men just nu är det ganska praktiskt.

För att få henne på andra tankar pekar jag ut hyllan med små målarhäften med fina mönster och föreslår att hon bläddrar lite i dem. Tioåringen älskar allt som är pyssligt, litet och allra helst svårt. I veckan har hon lärt sig att sticka, och jag svär, hennes första stickning såg bättre ut än mina gjorde efter sisådär tjugo år…

Snabbt plockar jag ihop några varor till middagen och går tillbaka till målarböckerna. Tioåringen är fullständigt fascinerad, fast i en fantastisk värld av mönster och mandalas.

”Vi kan köpa en”, säger jag, och sneglar på reapriset.”Vilken vill du ha?”

Kan man köpa sig lördagsfrid för en billig penning, med nåt som man kanske skulle ha köpt ändå, då är inte jag den som bangar. Det jag inte sett är att hon redan har valt ut två stycken. Två. Inte en.

Men strax förstår jag mitt misstag. Tioåringen är fortfarande samlad. Hon darrar inte ens på underläppen när hon säger ”Det är lite svårt att välja, för båda har många fina sidor”, utan är helt inställd på att fatta ett beslut. Men beslutet drar ut på tiden, trots att jag försöker hjälpa till, och plötsligt förstår jag vad jag står och håller på med:

Det jag trodde skulle bli en muta, något som jämnade vägen en aning, håller på att förvandlas till en lavin av känslor. En ytlig betraktare skulle kanske säga att utbrottet är mer än tio minuter bort, och det är kanske sant. Men jag föredrar att undvika den sortens utbrott som går att undvika helt och hållet. Det är inte ansvarsfullt att kasta bort lillasysters dagsbudget av energi, inte när dagen knappt passerat lunch. Jag bestämmer att det får räcka med minusposter i energibudgeten för en dag. Att välja är en av de saker som kräver allra mest energi av människans hjärna. Mer energi än det är rätt av mig att kräva, idag.

”Vet du, jag märker att det är jättesvårt för dig att välja. Så jag har bestämt att du får båda två”, säger jag. Och undrar varför jag inte tänkte på det direkt. De var trots allt jättebilliga, så billiga att jag säkert hade handlat en eller två även om tioåringen inte varit med.

Tioåringen lyser tacksamt upp. Det här hade hon inte förväntat sig. Jag andas ut, när jag märker att min lilla list gav precis den effekt jag förväntat:

Det finns dagar då tioåringen bryter ihop av för många val. Idag blir inte en sådan dag.

Bara genom de små nyanserna i min röst, mitt ordval och mitt kroppsspråk kan jag skapa medstånd eller trotsreaktioner

Dagens lågaffektiva tanke: Min attityd, mina förväntningar, kan skapa både ”trots” och medstånd, både konflikt och följsamhet. Bara genom de små nyanserna i min röst, mitt ordval och mitt kroppsspråk. Har jag en lågaffektiv attityd, anser jag på riktigt att andra har rätt att säga nej till mig? Tror jag att det kommer att gå bra eller förväntar jag mig konflikt?

Även de små nyanserna i hur vi framlägger något gör att vår attityd och känsla smittar. Om jag säger ”Nu ska du gå upp” kan jag göra det med känslan ”jag vet att vi snart kommer att hamna i en konflikt, för du kommer att vägra” eller med känslan ”jag tror det här löser sig, och alla har alltid rätt att säga nej”.

Är jag arg, och sur, och försöker dölja det? Kroppsspråket ljuger inte för många av oss, så det är nog inte så effektivt. Många gånger är det betydligt bättre att ta en egen timeout och svalna av lite först.

Ger jag ”val” fast jag i själva verket inte har någon som helst avsikt att låta barnet välja eller välja bort något? Det riskerar att slå sig på tilliten.

Är jag inflexibel när jag försöker avleda? Måste personen hugga på min lösning för att jag ska bli nöjd? Eller kan jag försöka på ett annat sätt, när det första inte fungerade?

Men han säger ju att han ska döda en!

”Men han säger ju att han ska döda en”, säger de engagerade pedagogerna i mun på varandra, och jag förstår att de är en liten smula bekymrade. Själv blir jag inte det ringaste bekymrad. Inget är mer vardagligt än en sju-åttaåring med autism som säger saker som andra drar stora växlar på.

”Det kan jag tänka mig”, svarar jag. ”När man just börjat skolan har de flesta barn upptäckt att människor kan dö. Döden är nåt man verkligen funderar över. Och har man autism så kanske man säger saker rakt ut, lite som en treåring, som blir arg och säger nåt i stil med ‘då får inte du komma på mitt kalas’. Det är vad treåringar tänker på, det värsta straff en treåring kan utmäta. Men en sju-åttaåring med autism – som tänker på döden eftersom det är helt ålderadekvat, men kanske har samma sociala förmåga som en treåring – säger helt enkelt ‘Jag ska döda dig’.”

En minnesbild fladdrar förbi och jag lägger leende till:

”Det fina med barn med autism är ju att de säger det i så stor detalj också. Inte bara ‘jag ska döda dig’ utan ‘jag ska skära dig med en kniv så det kommer massor av blod och du ligger på marken i en pöl med blod och är död och aldrig lever igen!'”

Pedagogerna tittar på varandra och börjar skratta. Och jag, jag tänker på kraften i vanlighet. I att plötsligt få veta att det unika barn man har hand om, ändå är så väldigt vanligt, utifrån sina förutsättningar. Att jättemånga sju-åttaåringar med autism låter precis så här. För att de är sju-åttaåringar med autism.

För andra barn har vi flashiga foldrar om barns utveckling, om olika åldrar och faser. Kanske borde vi göra sådana om ovanligare barn också. Så att vuxna slapp oroa sig över alldeles åldersadekvata beteenden, hos alldeles vanliga barn med autism.