Lågaffektiva barnet och envisa mamman :D

Jag sitter vid pianot och övar. Noterna är nya, och trots att jag vet på ett ungefär hur stycket ska låta finns det ett ställe jag fastnar på. När jag spelat fel för sjätte eller kanske sjunde gången drar jag åt mig händerna, rynkar pannan och utstöter ett sånt där irriterat ljud som inte riktigt går att översätta till skrift. ”Pääääh!” skulle det kanske ha stått i en serietidning. Eller ”ährrrrv!”. Men inget av det passar i en löpande text.

Elvaåringen lutar sig åt mitt håll och säger lugnande:

”Såja, mamma!”

”Det är okej”, säger jag och släpper ner axlarna.

Jag blir visserligen frustrerad när fingrarna inte vill, men min frustration är som en droppe i havet jämfört med hur arg hon brukar bli när hon spelar fel. Jag tror att hon tror att det är likadant för mig, och att jag är i desperat behov av tröst. Men när man lär sig ett instrument tränar man också affektregleringen, lite på köpet så att säga. Jag har spelat i mer än trettio år. Det tar mig ärligt talat ängre tid att samla mig om jag blir avbruten än om jag helt enkelt får ta de sekunder som behövs för att stretcha fingrarna lite och dra efter andan.

”Har du testat metoden att spela mycket långsamt först, och sedan snabbt igen?” frågar hon nu. Sedan växlar hon till ett mjukare, mer förklarande tonfall:

”När man är så här envis som du och jag är, mamma, då händer det ibland att man glömmer bort att spela saktare när nåt är extra svårt, och i stället övar man samma sak fort flera gånger, fast det blir fel varje gång. Och då kommer man ju till slut att träna in själva felet. Det blir inte så bra. Om man i stället tränar väldigt långsamt så att man får det rätt, då tränar man in det man ska göra i stället. Och då kan man spela det fortare sen. Men människor som är som du och jag glömmer ibland att man måste lära sig något långsamt innan man kan det fort.”

Jag hejdar impulsen att börja skratta, inte så mycket åt henne som åt mig själv. Hon är verkligen väldigt klok och det där var en utmärkt sammanfattning av läget.

Jag noterar att nästa gång kanske jag ska tänka lite mer ödmjuka tankar, och inte vara så övertygad om min vuxna förträfflighet.

”Du har rätt”, säger jag. ”Jag ska spela riktigt långsamt en gång.”

”Bra.”

När jag kommer till slutet av stycket märker jag att jag ökat farten ändå, efter den svåra passagen. Men det har gått bra. Jag spelar vidare och även med det högre tempot får jag till tonerna den här gången.

”Tack. Det där var ett supertips”, säger jag till elvaåringen.

Hon nickar till svar.

Tröst. Typ.

Medan de små äter frukost lägger jag sista handen vid ekorren Squirmels broderade ögon. Jag blir inte supernöjd, men Hannah säger tröstande:

”Squirmel är ju en yttre representation av Samuels inre ekorre. Vem vet, Samuels inre ekorre kanske skelar?”

🤣

En yttre representation av den inre ekorren

Idag tar han studenten. Pyttebarnet som barnläkaren sprang med i korridoren, som började livet i en kuvös.

Treåringen som levde på en äppelklyfta och två köttbullar om dagen (där nånstans släppte jag matnojan; jag menar, uppenbarligen hade han ju både överlevt och växt i flera år på denna diet), och sjuåringen som pratade på både in- och utandningar men i alla fall var tyst medan han läste. Och som älskade Tolkien över allt annat.

Tolvåringen som sov tjugo timmar om dygnet och missade nära två års skolgång, och ändå inte togs på allvar av vare sig vård eller skola. Kanske inte ens av oss föräldrar, från början. Jag minns den dagen då jag landade i att det enda jag måste, i all denna förvirring och strid, var att ta vad det här barnet sade på mycket stort allvar.

Fjortonåringen som plötsligt skrev långa uppsatser på gymnasieengelska, bara han fick använda tangentbord i stället för papper och penna. (Innan kom det ut fem korta och haltande meningar. Exakt, alltså. Ingen underdrift.)

Femtonåringen som gav lillgamla råd till alla som ville lyssna, men regelbundet glömde jacka, mobil, nycklar och troligtvis även skor hemma. Eller i skolan. Eller både ock. Samtidigt.

Sjuttonåringen som över en natt plötsligt kom ihåg saker som att duscha, ringa hem när han blev sen och laga mat, och som gjorde det, av sig själv…

Det är inte han som har legat sömnlös av nervositet inatt, inte heller han som nojat över presenter eller tider.

För han tar dagen som den kommer. Och det verkar ha funkat bra hitintills, det måste man nog säga.

Om ni lovar att inte skvallra ska ni få se presenten som småsyskonen hjälpts åt med: ”Squirmel. En yttre representation av Samuels inre ekorre”.

Tygekorre i lapptäcksteknik med virkad studentmössa.

Med förhoppning om färre flugor och betydligt bättre sömn

Möjligen är de senaste dagarnas flugproblem löst genom insektsnät med magnetstängning för dörrarna (från Rusta, skynda fynda). På den positiva sidan orkar fjortonåringen med den verkliga flugfobin inte riktigt bry sig om dem längre. En sorts chockterapi. Han är inte glad åt dem, eller så. Han har bara inte tillräckligt mycket avsky kvar att uppbåda.

Femtonåringen har inte samma tur. Därför hoppas vi på en bättre natt nu när flugorna förhoppningsvis inte kommer in i hennes sovrum i alla fall…

Att ignorera eller reagera

Borde få dubbla vuxenpoäng för resten av veckan för att jag alldeles nyss inte sade:

”Du kan välja att ignorera att Mathilda morrar åt ingen alls och slamrar lite, eller så kan du välja att reagera på det. Om du ignorerar på det är det över inom ett par minuter. Om du reagerar på det kommer du (och alla vi andra) att få en helvetisk dag. Välj själv.”

Detta eftersom även mammor kan välja att reagera på saker som snart kommer att ge med sig, och hitta ett lämpligare tillfälle att ge goda råd än mitt i pågående konflikt, och därmed välja att det går över inom ett par minuter. Eller reagera så att vi får en helvetisk dag.

Gästbloggare: Hur får jag skolan att lyssna?

– Hur får jag skolan att lyssna?

Det är kanske den vanligaste frågan vi får, ofta uppgivet och ofta efter att man prövat många olika sätt.

– Hur får vi skolan att tro på det vi säger?

– Hur får vi skolan att se barnet som håller ihop sig men rasar på hallmattan (bokstavligen) av stress och ångest?

Det finns bara ett sätt, och det kommer låta brutalt; ni måste hitta den som lyssnar. Ibland innebär det att byta skola.

I den bästa av världar så är det lätt, då är det en underbar lärare eller rektor som bara finns där. Så borde det se ut

Jag har varit med om båda sakerna, jag har suttit och gråtit av ilska och vanmakt över att inte bli trodd och barnet inte sett.

Och jag har varit med om att på samma skola slippa komma med alla svar för att någon annan redan gjort sitt jobb.

Självklart finns det massa tricks, olika sätt att nå fram, olika ingångar att pröva (att kartlägga hemma med hjälp av tex skolkompassen kan underlätta vägen mot samsyn, att inte skriva mail i affekt, att ta med någon som kan ge lugn på möten osv).

Men viktigast:


Hitta den där personen som hör vad ni säger, det kan vara en resurs, en skolssk, en kurator, en rektor eller en lärare. Den personen bör sen vara med på möten och hjälpa till leda fram till målet; att ni pratar om samma barn i hyfsad samsyn.

/Sara Kvist

När media beskriver symtom på NPF som tecken på vanvård skaver det rejält

Läser om familjen i Skåne som isolerat sig, och där fyra barn omhändertagits. Det är så klart anmärkningsvärt att fem barn levt helt under radarn i samhället, och jag vet inte mer än någon annan om familjen eller vad som hänt.

Men något i rapporteringen i media skaver i mig. Barnen sägs uttalat ha neuropsykiatriska diagnoser (NPF), fast man ifrågasätter om de fötts med dem, eller fått dem av bristande omvårdnad. (Eh… Really?!) Och alla saker som räknas upp som tecken på vanvård – nåt barn kan inte duscha själv, bla bla, går inte på toa, förstår inte tid, har ett fattigt språk, bla bla, äter selektivt – alla de här sakerna är sånt som ingår i just neuropsykiatriska svårigheter. Diagnoser som barnen vad jag förstår haft redan som små. Tillstånd som är starkt ärftliga. Och symtomen tas upp som exempel på vanvård eller psykisk ohälsa…!

Här tror jag vi som kan NPF måste säga ifrån. Det är inte okej att beskriva till exempel språkstörning, autism, ADHD/ADD eller ångestsyndrom, och sedan kalla det vanvård. Några av mina barn kan inte heller duscha själva, förstår inte tid och har svårt att prata med människor utanför familjen… Innebär det att jag vanvårdar mina barn? Eller innebär de att de faktiskt har de funktionsnedsättningar som habiliteringar och BUP utrett och funnit att de har?

Jag kan inte uttala mig om den här familjen. Jag känner dem inte. Men jag kan uttala mig om NPF. Och det är inte okej att stigmatisera våra barn och rakt upp och ner ljuga om neuropsykiatriska tillstånd. Autism är inget man ”får”. Språkstörning är inget man ”får”. Det är utvecklingsmässiga funktionsnedsättningar och för allt vad jag kan bedöma har flera av de berörda barnen fått de här diagnoserna för länge sedan. Nåt som i sig ökar chansen att även deras syskon har NPF.

Jag får också en olustig känsla i magen när jag tänker på allt vi inte vet. Kanske har även föräldrarna NPF? Ärftligheten gör det ju mycket sannolikt. Kanske har de gått sönder i den långa kamp för stöd och fungerande skola?

”Kunde det ha varit jag?” tänker jag också. ”Vad skulle till för att jag skulle isolera min familj från omvärlden, eller i alla fall skolvärlden? Är det verkligen så otänkbart?”

För jag tror inte det. Jag tror att det finns scenarion där vår familj hade kunnat ge upp om samhället. Så som de ibland gett upp om oss.

Media målar samfällt ut ett föräldrapar som syndabockar, fast de kanske snarare är symtom på ett samhälle jag redan känner väl, ett samhälle som kastar ut de svagaste.

Och den tanken gör mig mörkrädd.

(Och innan nån drar Münchaussen-kortet vill jag påpeka att isolering av barn inte riktigt synkar med att vilja ha uppmärksamhet via proxy… Det här är ett av mina specialintressen. Så don’t get me started.)

När min mamma gör mig svarslös

”Du Mathilda, jag har märkt att på senaste tiden blir du irriterad när jag säger att du ska duscha. Är det nåt särskilt som är jobbigt med att duscha?” säger jag. Jag är noga med att hålla mig bredvid henne, och hålla avståndet. Allt för att vara så neutral som det bara går.

Mathilda är tyst en lång stund. Jättelänge. Jag andas djupt för att inte frestas att prata vidare. Så säger hon:

”Jag blir kall och blöt.”

Det är en anspelning på en kär familjeanekdot som hon finner särskilt rolig.

”OK”, säger jag. ”Du blir kall och blöt. Men du blir kall och blöt om du badar i poolen också, och det har du ingenting emot…?”

Mathilda sneglar på mig från sidan, uppenbart ställd.

”‘När min mamma gör mig svarslös'”, säger jag. Som texten på ett meme.

Sedan skrattar vi länge.

Mellanstationen: Ett lågaffektivt trick

Det finns ett litet lågaffektivt knep som jag vill kalla ”mellanstationen”. Låt mig illustrera:

Mathilda sitter vid matbordet och kollar på youtube på en platta. Hon har ätit mellanmål, och snart ska vi åka och lyssna på lillasysters konsert. Det har varit en ansträngande dag, och Mathilda är trött.

Jag sitter också vid matbordet, och kollar på youtube. Det gör jag inte av någon särskild orsak, det finns ingen pedagogisk baktanke. Eller kanske gör det ändå det; med åren har jag funnit att det är lättare att hålla koll så Mathilda gör det hon ska om jag har en egen ursäkt för att befinna mig i närheten.

Nu börjar det bli dags att åka. Om kanske en kvart och allra senast en halvtimme behöver vi ta oss ut genom dörren. Mathilda är i allt väsentligt färdig, och det vet jag, men hon kommer ändå att ha en viss startsträcka.

Därför säger jag lite lugnt: ”Mathilda. Nu är det dags att gå på toa så vi kan åka till konserten sen.

Mathilda gör ett grymtande ljud. Det är inte ett vänligt grymtande, utan ett irriterat. Jag vet att hon vill åka med på konserten, men att det är svårt att skifta fokus. Därför säger jag ingenting.

I stället drar jag ur mina hörlurar ur min dator, så att Bo Hejlskov Elvéns röst börjar komma ut ur högtalarna. Bo passar perfekt en eftermiddag som denna, dels för att Mathilda tycker att han är en trevlig prick, och dels för att han har en lugn, trevlig röst.

Och så är Mathilda inte specialintresse-intresserad av det Bo pratar om idag, inte som med minecraftvideon hon själv tittar på. Bara lite-lagom-intresserad, men ändå tillräckligt för att komma upp ur sin specialintressebubbla. Att släppa det hon håller på med är lite som det här med att vakna på morgonen: Ibland måste det få ta en liten stund.

Men det dröjer inte ens femton sekunder innan Mathilda har rest sig och kommit över till min skärm. Hon lyssnar ivrigt och flikar in en fråga. Jag pausar filmen och förklarar. Vi tittar vidare, och jag pausar ibland för att förklara något.

Efter en stund tycker jag det är dags för ett nytt försök. I en av våra frågepauser säger jag:

”Nu hinner vi inte se mer. Tar du och går på toa så sätter vi på oss ytterkläder sedan.”

Mathilda går villigt mot toan.

Mellanstationen. Sneaky. Och jättepraktisk.

Kära NP-förälder! Maj är ett skit. Sommaren blir annorlunda. Det fixar sig. Håll ut!

Kära NP-förälder! Maj är ett skit. Sommaren blir annorlunda. Det fixar sig. Håll ut! ❤ ❤ ❤

Kompromisslöst

På biblioteket stannar jag och Samuel framför en bok med en katt på omslaget.

”Ifall Mathilda var en katt är det där hur hon skulle se ut”, säger Samuel.

”Definitivt. Kolla in hur den kollar på en. Kompromisslöst”, säger jag.

Några minuter senare virvlar Mathilda förbi. Hon snappar åt sig boken med katten och lägger den längst upp i högen med böcker hon bär.

”Ska du verkligen låna alla de där?” säger jag.

Mathilda spänner ögonen i mig och säger strängt:

”Inga kompromisser! Va? Vad skrattar ni åt?”

Bokomslag: En ovanlig katt

Bokomslag: En ovanlig katt

Föräldraskap – en övning i att vila i osäkerhet

Med huset i stillhet för första gången på länge slås jag över hur stor del av föräldraskapet som handlar om att vila i osäkerhet. Hur ska det bli? Gör jag rätt? Kommer det att gå bra? Bara framtiden kan utvisa sånt.

Här och nu har jag med åren funnit att det bästa jag kan göra ofta kan sammanfattas i orden: ”Jag ska tro på mitt barn”

Jag ska tro på mitt barn, när hen förmedlar saker utan ord, som när det lilla barnet behöver tröst mitt i natten, trots att alla andras barn sover… (Fakta: Det gör de inte. Studier visar att ännu vid tre års ålder vaknar kanske hälften av alla barn minst en gång per natt OCH behöver hjälp av en vuxen att somna om.)

Jag ska tro på mitt barns förmåga att klara av nya saker, som när barnet absolut inte kan tänka sig att prova nåt nytt, fast sedan ändå klarar av det strålande.

Jag ska tro på att mitt barn gör sitt bästa, fast det inte blev så bra, som när mitt större barn skriker och bråkar över saker som för oss vuxna är enkla och självklara.

Jag ska tro på att mitt barn hör vad jag säger och innerst inne bryr sig, som när tonårsbarnet inte ens verkar notera att jag talar till henne, fast jag ger goda råd om viktiga saker.

Jag ska tro på att mitt barn, utifrån sin egen nivå, beskriver saker som hen upplever dem, att mitt barn vill göra rätt, att hen klarar mer än hen tror och behöver mig mer än hen visar.

Och så ska jag tro på att mitt barn en dag kommer att vara vuxen. Det lilla barnet med skrattgropar och solskensögon, skolbarnet med den alldeles för stora skolväskan eller tonåringen som hellre sticker till kompisarna än hänger med familjen, alla kommer de en dag att vara betydligt äldre än nu. Och att det innebär att vissa saker i vår relation kommer att förändras, men också att mitt barn kommer att förändras, och klara saker jag aldrig trodde var möjliga.

Sist, men inte minst, ska jag tro på att även om mitt barn en dag kommer att kunna bedöma mitt föräldraskap, kommer hen också att förstå att jag gjorde så gott jag kunde. Även när det ibland inte blev så bra. För det är en människosyn jag verkligen hoppas kunna förmedla, både i handling och ord.

När stressmamman och proffsmamman ryker ihop

En morgon för svåra val. Elvaåringen har som ni kanske vet varit febrig och/eller förkyld nästan konstant sedan i vintras, och sedan drabbades hon av en utdragen post-virus-trötthet. Barnets frånvaro har alltså varit större än någon inblandad gillar. Samtidigt har den varit ofrånkomlig; man åker inte till skolan med feber och hosta, inte heller när man är så trött att siffrorna dansar på pappret och man inte kommer ihåg uppställningar i sitt favoritämne, matematik.

Nu är pollensäsongen i full gång, och det vanligtvis pigga barnet vaknade knappt till i morse. Men hon gick upp när jag sade till henne, och jag trodde hon var uppe efter att hon varit på toa, men hon hade helt enkelt somnat om i sängen i stället…

Även efter astmamedicinering (igår hade hon riktiga indragningar, jag fick hämta henne från skolan!) var dagsformen knapp. Ingen feber. Ingen snuva, dock en del astmahosta. Och så förlamande trötthet. Att bestämma att hon skulle vara hemma var en enkel sak. Jag informerade om det, och hon somnade om nästan direkt.

Nu är hon dock uppe. Inte med någon större fart, utan mer som ett urdraget batteri, det går bra så länge hon egentligen inte måste göra nåt. Men då går det bra.

Den stressade mamman inne i mitt huvud säger saker som att ”hon kan ju åka nu, nu är hon vaken, tänk på allt hon missar!”

Proffs-mamman tittar stress-mamman rakt i ögonen och säger saker som ”Här ska inga barn stressas till skolan bara för att hämtas om en timme eller två igen.”

Stress-mamman medger att det är mer än troligt att barnet har feber imorgon.

Proffs-mamman är för behärskad för att säga ”där ser du själv!”, men hon tänker det sannerligen. Väldigt högt tänker hon det.

Stress-mamman säger trumpet att man i alla fall kunde fråga barnet. ”Du. Nu är du ju vaken och igång. Ska jag skjutsa dig till skolan?”

Proffs-mamman suckar, rullar med ögonen och håller tyst.

Stress-mamman säger surt att om du får bestämma kommer barnet att vara hemma från skolan tills hon blir arton allraminst.

Proffsmamman veknar när hon hör detta känsloutbrott, och säger mjukt: ”En av oss kan det här området väldigt mycket bättre än den andre. Vi vet båda två vem det är. Jag märker att du är väldigt stressad, så jag tar över nu.”

Proffs-mamman frågar inga uttröttade och stressade barn om de eventuellt kan tänka sig att åka till skolan ändå. För hon kan det här med stress, belastning och återhämtning alldeles för bra, och vet att ingen kan vila om de hela tiden blir störda…

Bara ett förslag…

”Läs mina tankar!” befaller den relativt normalstörda elvaåringen i familjen.

Den 14-årige autisten blir osäker och är tyst en stund. Så säger han:

”Du kanske kan läsa dem själv?”

Ond

Ett av mina lågaffektiva knep är att vara sakligt tydlig INNAN jag blir arg. Det är nämligen fullt möjligt att vara tydlig, rakt på sak och till och med bestämd, utan att vara upprörd.

Med 75% migrändagar i bagaget är mitt tålamod inte på topp. Så redan när en del barn samlas i köket för kvällsmat finner jag för gott att säga som det är. I förebyggande syfte, så att säga.

”Nu ska jag vara riktigt tydlig. Det här blir inte en sitta-i-köket-kväll. Om tio minuter-en kvart åker ni ut härifrån. Det beror inte på att jag är ond – även om jag naturligtvis är ond – utan på att alla är jättetrötta och ingenting blir bättre av att man sitter i köket och är trött. Det enda som händer är att man blir tröttare.”

”Beror inte på att du är ond… fast du är ond… Tsssss” viskar Noah för sig själv…

Mathilda fnissar.

Humor är grejen.