ADHD + hög begåvning i skolan = 2E, twice exceptional

Jag fick en fråga om hur jag förstod att jag har ADHD, och hur det gick för mig i skolan, och tänkte att mitt svar nog kan hjälpa någon att förstå sig på sig själv, en elev, vän eller anhörig bättre. Vi är inte så många, vi som klassificeras som ”Twice exceptional” (2E), dvs med

”funktionsnedsättning + särbegåvning (inom något eller några områden) eller generellt hög begåvning”

och 2E är inte helt enkelt att förstå sig på.

För att återgå till grundfrågan då: När psykologen på habiliteringen förklarade varför de ville utreda vår mellandotter, som har autism, för ADHD, förstod jag att hennes drag inte bara kom från pappan. 😉

I skolan uppvisade jag den klassiska bilden för ADHD: Allt jag intresserade mig för gick bra. Det som inte intresserade mig så mycket gick dåligt.

Det som inte gör mig till den typiska ADHDisen i skolsammanhang är att jag har breda intressen och en hög begåvning, dvs jag fick många högsta betyg och inget gick egentligen så dåligt att jag någonsin var i närheten av att inte bli godkänd. Mitt minne var som ett flugpapper, allt fastnade.

Men jag drömde mardrömmar om att inte hitta till rätt sal, glömma pennor och böcker i andra änden av skolan, inte veta om att det skulle vara prov och ständigt komma för sent. (Och de mardrömmarna fortsatte i många år efter skoltiden.)

Jag glömde aldrig böcker, gick ytterst sällan till fel sal och hade för det mesta koll på provdatum. Men jag kom så gott som alltid för sent. Fast om man redan har starka 5:or i allt, vad ska de göra? Bilden av det tankspridda geniet är såpass väl befäst i samhället (även om den inte är sann!), att min tankspriddhet nog bara gjorde att jag upplevdes som ännu smartare.

Betyg har aldrig motiverat mig. Jag funkar inte så. Jag känner nästan ingenting när nån säger ”om du gör si eller så kan du få högre betyg (eller nån annan belöning)”, det händer inget i min hjärna av sånt. Möjligen kan det göra mig lite motvalls. Inte heller har jag någon speciell tävlingsinstinkt. Att lära mig mer om saker jag gillar, att bli bättre på dem än jag är nu, är det enda som motiverar mig vad gäller sånt. För om andra är bra eller dåliga på saker, ändrar ju ingenting alls med vad jag kan…

Jag kunde också strukturera mitt arbete hyfsat, lägga upp en plan för att bli klar i (någotsånär) tid och arbeta självständigt för att nå dit. Eller i alla fall svänga ihop något som var tillräckligt bra, klockan halvtre på natten innan inlämning. Dvs jag kunde kompensera för en dålig tidsuppfattning med en mycket hög arbetshastighet, och nå ok resultat även i ämnen som inte i sig själva fascinerade mig. Och när jag kunde välja, valde jag ämnen som fascinerade mig, just för att jag visste att då skulle jag kunna vara uthållig och få saker gjorda.

Jag är mao inte den typiska ADHDisen att fråga om hur det gick i skolan. Jag har alltid haft förmågan att ge vuxna det de vill ha, strunta i att nämna allt korkat de gör eller säger, och omärkligt sysselsätta mig med mitt, när jag redan kunde det de försökte lära ut.

Och det är inte alla med 2E förunnat. Att ha sin höga begåvning inom just sådana områden som kan kompensera för många av de bristande funktionsförmågorna.

I väntan på brandröken

Det var väl inte det att vi väcktes av smset från SOS alarm precis. Inte väcktes. Men vi hade liksom inte riktigt kommit igång med dagen.

Jag satt vid matbordet. Mathilda låg i sängen. Några syskon var vakna, några var typ i alla fall halvsovande. Då plingade allas mobiler till, och ganska snart började vår vanliga telefon också att ringa, med ett automatiskt meddelande i andra änden:

”Det brinner i en avfallsanläggning och rök driver in över centrum. Räddningsledaren uppmanar alla i området att gå inomhus och stänga dörrar, fönster och ventilation.
För mer information lyssna på Sveriges Radio P4.”

Så vi stängde dörrar, och fönster, och ventiler, och lyssnade på Sveriges Radio P4, och det var inte fullständigt klart var den här branden egentligen befann sig, eller vilka som var i fara att drabbas av röken, så till slut mailade jag Sveriges Radio P4, och det visade sig att man skrivit fel på gatunamnet, och branden var ganska långt bort från oss, fast ändå nära nog att rök skulle kunna driva in.

Och när jag såg den vackra försommardagen utanför fönstret öppnade jag ändå dörren ut till uterummet, där dörren i sin tur stod öppen ut i det varma vädret, och för säkerhets skull satte jag mig i fåtöljen därute, beredd att stänga ifall minsta lilla brandrökslukt kom åt vårt håll. Men Mathilda blev arg, och drämde igen dörren till sitt rum, för hon tänkte i alla fall inte få i sig några farliga gaser, sådetså!

Jag har ett exceptionellt luktsinne. Det är min enda superkraft, egentligen, som kan mäta sig med mina familjemedlemmars superhörsel, superkänsel och super-all. Minns ni skogsbranden i Sala för några år sedan? Jag kände lukten av den branden i tre dagar innan andra började reagera, och fast jag frågade flera gånger om dagen kunde ingen i min familj urskilja den, och det fanns inget att se i nyheterna eller hos blåljusorganisationerna i närheten.

Och idag fanns. Ingen. Lukt.

Tyvärr begick jag misstaget att försöka påpeka detta för flickebarnet ifråga. Det blev inte så bra.

Men men, det gick bra idag. Faran är över och röken kom aldrig åt vårt håll. Det innebär dock inte att Mathilda fick i sig nån frukost.

För om man blir tillräckligt orolig och uppstressad, och måste stänga ventiler som det finns SPINDELVÄV på, då kanske man måste ta fram dammsugaren fast man hatar dammsugaren, och använda den, fast man hatar att använda den, och stänga ventilen och fönstret och kolla så det är stängt överallt och…

När man har gjort allt det där är det inte säkert att man orkar äta. Kanske orkar man bara sitta.

Så är det nog inte för alla. Men för en sextonåring jag känner, med en låg ångesttröskel, är det väldigt, väldigt mycket så. Det behövs så lite för att elda upp halva dagens energi och lite till. Som en brand i en avfallsanläggning och ett sms framåt tiotiden på morgonen en ledig dag.

Vi satsar på sen lunch, i stället. Brunch, eller snarare brinner. Nej, jag tänker inte använda det uttrycket idag.

Uppenbarligen.

En av distansgymnasiets stora glädjeämnen är att då och då snappa upp glimtar av skolvardagen via videokonferens.

Mathildas skoldator står på köksbordet, hon har bildlektion via nätet. Jag befinner mig i köket när Mathildas bildlärare ställer en fråga ur en uppgift i bildanalys:

”Vad säger du om scenen på tavlan du valt, skulle man känns några lukter eller höra några ljud om man var där?”

Mathilda svarar:

”Uppenbarligen. Det finns alltid lukter och ljud, om man inte befinner sig i rymden.”

Stora barn små bekymmer

Min tonåring tar hur lång tid som helst på sig på toa. Vårt badrum är under en sorts omvänd belägring. Inget mått av resonerande fungerar, det möts bara av tystnad där inifrån. Som så många tonåringar före henne är hennes inställning klar: ”You. Shall. Not. Pass.”

Det är det mest irriterande vardagsproblemet just nu.

Och just det: Nämnde jag att min tonåring har autism och ADHD och när hon var fyra var jag säker på att hon skulle växa upp och slå ner gamla tanter på stan?

Så blev det inte.

#perspektiv #tackochlovattdeväxerupp #hjärnansutveckling, #flashbacks #lågaffektivtbemötande #lowarousal #småbarnstorabekymmer

Jag vill också ha tid över på grund av pandemin, tack!

I vår familj är livet inte särskilt annorlunda under coronatider. All den där extra tiden som ”blir över” som folk pratar om, vet jag fortfarande inte var den är. Mitt liv gör fortfarande rundan äta, andas, sova, inse att inte ens det viktigaste blev gjort idag heller. Kanske lever jag som funkisförälder i en annan verklighet.

Men en sak kan jag med säkerhet säga: aldrig förut har det gått åt så lite som en halv flaska handsprit på två månader.

Jamen tack då, farbrorn i hjärnan!

Det bor en förnumstig liten farbror i min hjärna. Jo, det är sant.

Innan jag hann somna insåg jag Hur Det Är: Jag är en usel mamma. En dålig, dålig förälder. Stackars mina barn!

Jag tror att de flesta föräldrar någon gång drabbats av föräldraångest i någon form. Det händer mig sällan när jag är vaken. Faktiskt händer det sällan överlag; jag tror det har nåt med min farbror i hjärnan att göra.

Jag kan se honom nu för min inre blick: Han har sånt där vitt, tunt hår som står som en gloria runt huvudet, och tjocka glasögon, tjockare än mina egna. Och så tycker han om att rätta människor. Det är väl nåt sorts karaktärsfel. Själv ser han det nog som sin uppgift i livet. Besserwissrar brukar det.

Hela huset sov. Min man hade somnat, det hörde jag på hans andetag. Och där låg jag, den dåliga mamman, och tänkte på min dålighet, och jag skulle just till att börja snyfta lite tyst, när farbrorn i hjärnan suckade och började prata med mig.

Jag känner farbrorn väl. Vi har tillbringat många år tillsammans. Den första gången han talade till mig var jag ungefär tio eller elva, och precis så överdramatisk som bara en tweenie kan vara. Jag var på väg hem från skolan, när jag plötsligt förstod att ingen egentligen tyckte om mig. Det fanns ingen i hela världen som skulle bry sig, inte ens om jag dog! Jag antar utan att minnas det specifikt, att jag blivit osams med någon kompis eller så. Men i mitt huvud var det hela fullkomligt verkligt.

”Ingen skulle bry sig om ifall jag dog! Ingen tycker om mig!” sade jag till mig själv.

Och inne i mitt huvud svarade en torr liten röst:

”Nej, så är det. Ingen bryr sig om dig alls. Om du räknar bort dina föräldrar, syskon, klasskamrater, vänner, lärare… ”

På det mest odrägliga sätt började farbrorn räkna upp i stort sett hela min bekantskapskrets. Vid namn. Jag var tyst av ren häpenhet.

”… Men om du räknar bort alla dem, då är det sant. Ingen tycker om dig” avslutade han. Fullständigt sakligt, men med en biton av seger. Så nöjd som bara den kan vara som kommit med det ultimata argumentet, som inte på något sätt kommer att kunna överbevisas.

Jag blev tjurigt tyst. Men farbrorn tog inte illa upp. Han bara log, med leendet som säger ”du vet att jag vet att du vet att jag har rätt”. När jag väl kom mig för med att svara var han redan borta.

Farbrorn bor nånstans inne i min hjärna, men jag vet inte exakt var. Om vi skulle kika in i hans rum skulle det första vi såg vara en rejäl brasa i en stor eldstad. I skenet från elden skulle vi se att väggarna är fyllda med bokhyllor, i våning efter våning uppåt. Hela hans rum är ett stort bibliotek, med trädetaljer i mörk mahogny och flyttbara stegar inbyggda i väggarna.

Farbrorn själv skulle sitta och dingla med benen i en enorm läderfåtölj. Sett bakifrån kunde vi förstås inte veta nåt säkert, men jag skulle tro att han sitter där dagarna i ända, försjunken i någon enorm bok, med glasögonen på nästippen och dinglar med sina slitna, ganska fula, skinntofflor.

Då och då hämtar han säkert en ny bok. Troligen en som är nästan, men inte helt inom räckhåll. Han vimsar säkert upp på en bokhyllestege, klättrar över till en annan, och sträcker sig ut från stegen han står på, så långt han kan, lite vingligt och med fågellika armar. Det ser farligt ut, men han ramlar aldrig. Det här är ju hans jobb, och hans rum.

Man vet aldrig när han dyker upp, med lappade armbågar och sin bästa professorsröst. Det kan gå månader i sträck utan att han hör av sig. Han presenterar sig aldrig, han går bara rakt på sak.

Som när jag låg där i sängen och var den uslaste av mammor, och just skulle börja gråta över min dålighet. Då hörde jag helt oväntat hans röst:

”Kan du ge mig några konkreta exempel?” sade den.

”Eh… va?” sade jag.

”Kan du ge mig några konkreta exempel på ditt dåliga föräldraskap? Du är tydligen en dålig förälder. Förklara för mig HUR du är en dålig förälder. På vilket sätt. Med konkreta exempel, från verkligheten.”

Jag tvekade. Farbrorn höjde på ögonbrynen.

”Det var väl det jag tänkte”, sade han.

”Jag är så trött”, försvarade jag mig. ”När Hannah kom och ville leka orkade jag inte. Jag ville helst bara sova. Jag vill helst bara sova nästan hela tiden.”

”Det är en dryg vecka sedan du tillfrisknade från samma sjukdom som sedan några månader kallats en pandemi”, konstaterade farbrorn torrt. Det var tydligt att han inte godtog exemplet.

”Har du något annat exempel?”

Jag sade ingenting. Det är inte mycket till samtal vi har.

”Med andra ord…?”, sade farbrorn.

”… är jag kanske inte en så dålig förälder, i alla fall inte i jämförelse”, svarade jag surt.

Men farbrorn var redan borta.

Det är, som sagt, inte mycket till samtal vi har. Farbrorn tycker ingenting, han är bara saklig. Han godtar enbart strikt logik. Han är lugn, stringent och aldrig vare sig ödmjuk eller självbelåten. Farbrorn öppnar helt enkelt inte sin mun utan att veta att han har rätt. Det är en ytterst irriterande ovana.

Respiratorminnen

(Triggervarning sjuka för tidigt födda och covid-19!)

Dagen efter akutsnittet skulle storebror få se lilla minisyster i kuvösen. 1,3 kg vägde hon, det var hennes födelsevikt och bebisar med dropp går inte ner i vikt lika mycket som andra. Men när pappa och åttaåringen kom till neo var kuvösen tom. Bebisen var borta.

En sköterska skyndade fram: ”Hon opereras akut. Hennes ena lunga gick sönder, det händer ibland när man är född så här tidigt. Kom, de är här borta.”

Själv visste jag ingenting, jag var ju så sjuk. När jag väl kom ner till avdelningen låg hon redan i respirator, med pleuradrän. En sorts extraventil på bröstkorgen, för att leda bort luften som läckte ut ur lungan, så den inte skulle stanna där och hindra henne från att andas.

Jag kan inte minnas att jag var rädd. Chocken gör väl sånt med en människa. Man ska också ha klart för sig att Sverige har en av världens bästa neonatalvårder, och det var inte min första vända på neo. Jag hade en ganska god idé om hur bra oddsen var. Till och med när pleuradränet slutade fungera, och de fick göra om operationen igen, var min överväldigande känsla tillförsikt.

Läkarna kom och gick. Mitt starkaste minne är den mjuka, fina barnsköterskan som ansvarade för babyn i respiratorn:

”Jag tror Hannah vill ha mer morfin. Hon verkar ha ont. Om hon kunde prata är jag säker på att hon skulle be om mer smärtstillande”, sade hon stillsamt till rondläkarna, de var två. Överläkaren nickade och skrev tyst en ny ordination.

Respiratorn var snart historia. Efter ungefär hundra dagar var vi äntligen hemma. Den nu betydligt större babyn med två ärr vid ena lungan, och mamman en aning skörare, men också starkare.

Under tolv år har de där ärren bara sporadiskt varit uppe för diskussion. Hon tar sin astmamedicin lydigt, men tycker i hemlighet att jag är jobbig, precis som en blivande tonåring ska.

Men så idag, mitt i frukosten, slog det mig:

Hur ser hennes lungor ut på insidan? Om hon skulle bli sjuk, spelar det då någon roll? Magen drog ihop sig till en hård klump och jag fick tvinga tillbaka tårarna.

Flickan vid matbordet fortsatte lugnt att äta. Jag drog ett djupt andetag, släppte ner axlarna, och sköt bestämt bort alla tankar på om och utifall att. För är det en sak jag har lärt mig av tolvåringens mer än hundra dagar på sjukhus, är det att ingen kan förutse vad som kommer att ske imorgon. Någonsin. Det bästa vi kan göra är att leva förståndigt idag. Med sunt förnuft, men utan skräck.

Idag lever vi på, så gott vi kan. Här och nu har vi det fint tillsammans. Morgondagen får själv bära sitt bekymmer.

Klok

Tolvåringen sitter i baksätet medan vi kör till musikskolan. Vi pratar om idrotten i skolan, som på grund av coronaviruset sedan några veckor hållits utomhus. Tolvåringen älskar idrott!

Jag är försiktig runt mina barn med prat om virus och pandemier. Mest för att jag vet med mig att jag kan prata i all oändlighet om saker som andra finner otäcka. Och min fasta övertygelse kring barn är att de sällan behöver veta mer om svåra ämnen än de själva visar att de vill. Det är en regel jag håller hårt på. Nu upptäcker jag att jag gått in i för stor detalj ändå. I en familj med många specialintressen är det något vi regelbundet behöver ha koll på; ville den andre verkligen veta allt om virusets ytkemi och hur det binder till receptorer? 😉

”Ledsen, hjärtat, nu började jag prata om saker du inte ville veta”, säger jag. ”Det var inte meningen att skrämma dig.”

”Åh, jag är inte rädd för coronaviruset”, säger hon lugnt.

”Är du inte?”

”Nej. Jag tänker på det du sade förut en gång, mamma: ‘Vi behöver inte vara rädda, men vi ska vara försiktiga’. Det är bättre att jag låter bli att krama folk än att jag oroar mig.”

Och i backspegeln är det som om en uråldrig själ tittar ut genom hennes ögon och möter mina. I en plötslig vision är det den vuxna kvinna hon kommer att bli – inte barnet med de starka känslorna – som sitter där i mitt baksäte; klok, samlad och lugn. Med oändlig stolthet tänker jag för mig själv: Så går livet, alltid framåt, aldrig tillbaka.

”Det är bra”, säger jag till slut. ”Vi behöver inte vara rädda. Men vi ska inte heller vara korkade. Vi behöver inte krama alla.”

Hemstudier

Hon valde att ta hem matteboken. Det går… mestadels bra. Hon räknar. Omsorgsfullt. Skriver långsamt svaren i små rutor. Drömmer sig bort en stund. Går vidare till nästa tal. Är färdig. Eller vänta. Inte helt färdig. Räknar ett tal till.

Hon läser lite i boken. Men hon tappar bort sig i tanken. Mobilen åker fram, hon måste bara kolla nåt. Nej, inte sociala medier, sånt intresserar henne inte. Det är nåt med omkretser. Nåt hon kom att tänka på. På sitt eget, aviga ADHD-sätt hoppar hon fram mellan tankarna. Som en schackpjäs som inte rör sig som någon annan, som en springare i en hel rad av bönder.

Själv är jag drottningen. Det här är mina domäner, jag rör mig obehindrat åt alla håll – men bara i raka linjer… Jag får anstränga mig för att hålla ett öga på krumsprången, kämpa för att förenkla allt det där jag ser som självklart. Inte själva matematiken, den förstår hon intuitivt. Från den dag hon var tre och hojtade ”minus-ett!” från ett annat rum när sjuåringen fick en fråga om medeltemperatur, har jag sett att hon förstår.

Det är allt det andra som ger henne problem. Att läsa talet. Hitta ett nytt ställe att skriva på. Omsorgsfullt ringa in det. Skriva några siffror. Sudda och skriva om dem igen, för att de försvann i ögonrörelsen mellan boken och pappret.

Mest kämpar jag med att lära henne mattespråket. Vi tittar på universitetsprofessorn i statistik som visar kurvor över epidemier. Han pratar om exponentialfunktioner, smitta och R0. Hon hänger med, och när han säger att den enklaste modellen förutsätter att alla träffar alla lika mycket, fnissar hon glatt. Hon förstår orimligheten i det utmärkt väl.

Hon skissar små träd som grenar sig, plockar fram bilder på fraktaler… Hon vet vad han pratar om, hon är briljant, hon ser samband som jag aldrig ens tänkt på.

Men sen nämner professorn bokstäver. ”P” och ”c” och ”tau” och ”n”. Och plötsligt fattar hon nada. Det är som om klockan slagit midnatt, och den magiska älvan med glittervingar inte längre kan flyga.

Om matten bara kunde vara visuell. Då hade hon haft högsta betyg. I stället bygger den på bokstäver, text, och att man inte får tappa siffrorna halvvägs mellan boken och pappret. Den bygger på allt det där hon inte är bra på.

Och jag tänker att det är inte hon som tappar bort siffrorna, det är själva undervisningen som tappar henne. Någonstans mellan boken och pappret tappar den hennes vingar, och de singlar skimrande nedåt, i en ändlös spiral. Jag lutar mig framåt för att fånga dem, men mina händer griper bara om tomrum, och det enda jag kan höra är ekot av mina suckar.

Gästbloggare: Tips på tidsfördriv i en isolerad tid

I dessa virustider då handspritsdoften sprider sig mellan husen och ordet isolering inte längre betyder värme och vindtätt, så kan känslan av panik och förvirring lätt uppstå!

Nu har jag funderat ett tag och kanske har jag något att bidra med för att förenkla saker och ting i din isolerade vardag. Jag har ju faktiskt svart bälte av första graden (jag har några grader kvar alltså) i att leva isolerat, minimera den sociala sfären, inte skicka barn till skolan, inte veta om mitt barn får utbildning imorgon, nästa vecka eller ens nästa månad.

Jag har fått lära mig att tygla rädslan, mota stressen i grind, och övertyga mig själv om att jag ser små små strimmor av ljus då jag sökt efter en mall som passar just mitt barn, min familj, i rum av mörker.

Så vem är jag om jag inte delar med mig av alla mina tips för att klara av en ytterst ansträngd, isolerad och uppochnervänd vardag?!

Viss förberedelse kan komma att behövas, men be en snäll ung granne att springa ett ärende, det finns många sådana just nu!

Är du isolerad men pigg, ta vara på naturen. Gå ut och ta foton som du sen kan ägna ett par timmar åt att sätta ihop till ett bildspel, gärna ackompanjerat av passande musik.

Köp ett fågelbord, placera det utanför ett lämpligt fönster, sätt dig sen inne och studera vilka olika arter som besöker just ditt bord. Prova att byta ut maten och testa olika slags fröer, för sen en skriftlig studie på vilka arter som gillar vilka sorter. (Tipsar här om jordnötter som verkar vara hårdvaluta på fågelmarknaden!)

När du ändå sitter där innanför fönstret, passa på att börja odla. Du kan ta lite vad du vill i köket som är en växt, tryck ner i lite jord i ett gammalt mjölkpaket, och se vad som händer.

Sugen på att resa trots stenhårda restriktioner?

Gå in på eniros sida, skriv in valfri adress i valfri stad i valfritt land och klicka på gatuvy, sen är det bara att klicka sig fram genom världen.

Tycker du att världen är en tråkig plats att vara på under dessa bistra tider, bygg en egen, eller 17 världar på Minecraft, eller skapa 15 familjer på Sims. Det kommer definitivt att få tiden att flyga iväg!

Behöver du vila? Måla mandalas.

Vill du passa på att utbilda ditt barn? Skapa pedagogiska spel åt ditt barn, låt kreativiteten flöda!

Hemkunskap går alldeles utmärkt att ha hemma i köket, baka eller laga mat tillsammans.

Teknik går också att lösa, med många tandpetare och en flaska lim. Bryt tandpetarna i olika storlekar, tillverka pyttesmå möbler. De som kan stå själva vinner.

Passa på att bilda dig själv när du ändå har tid! Gå in på Google Schoolar och knappa in valfria ord och sätt tänderna i den ena studien efter den andra. (Alternativt läs på lagarna som berör dig mest) Vem vet hur lång tid denna isolering tar, du kanske hinner bli en mycket lärd människa, helt gratis!

Engagera dig i intressegrupper på nätet, det finns grupper för allt, prova att söka på nåt så får du se!

Har du några tusenlappar liggande till ingen nytta i plånboken, köp en hundvalp. Du kommer få så mycket att pyssla med att det hunnit bli augusti innan du vet ordet av!

Skriv idéer på små lappar och lägg i tre olika lådor:
1. Detta tar energi
2. Detta ger energi
3. Detta drömmer jag om

Skriv in din och övriga familjens vardag i en vägghängd kalender. Färgmarkera gärna med rött och grönt sådant som tar resp ger energi och fundera på hur du kan minimera de röda fälten.

Testa gärna detta hemma, det har jag och min familj gjort i tider då vi levt under väldigt ansträngda former, och jag kan starkt rekommendera det. Du kan komma att hitta helt nya intresseområden i ditt liv!

Om någon nu tycker att min smått raljerande text är opassande i dessa allvarliga tider, så förstår jag det till fullo, och vill samtidigt passa på att berätta att HUMOR är en alldeles utomordentligt bra försvarsmekanism att ta till för att klara sig igenom svåra tider!

Vi kommer klara detta, vi gjorde det igår, och vi kommer göra det imorgon… och nästa vecka, och nästa månad och nästa år och nästa och nästa…. ja vi alltså som lever kvar i den vardagen! 😉

/Isoleringscoachen

Coronastängningar

Kanske är jag en elak människa. Men en liten del av mig känner: ”Välkommen till NPF-familjernas värld, Sverige. Där man inte vet om barnen kan gå till skolan imorron (eller skickas hem idag pga småsaker), ingen vet hur man på ett effektivt sätt ska bedriva undervisning, man riskerar att bli av med jobbet och är instängd hemma betydligt mer än man skulle vilja. Så trevligt att ni vill dela vår vardag, ett tag.

De enda skillnaderna är väl att ingen tror att ni gör det med flit, för att ni VILL att era ungar ska vara hemma. Och att vår kris kommer att fortsätta långt efter att er har slutat, men vi har befunnit oss i den under så många år att vi inte riktigt reagerar längre.”

Att ge goda skäl

Tolvåringen fryser och känner sig trött. I morse var hon – som alltid – superpepp inför musikskolans kvällsträff med ensemblen, men nu kan hon plötsligt inte bestämma sig för om hon ska stanna hemma när jag föreslår det. Därför bestämmer jag.

”Du ska stanna hemma. För du mår inte bra och kanske är du på väg att bli sjuk”, säger jag.

Fast hon är inte helt nöjd med det heller. Det är svårt att vara tolv och vilja men inte orka. Vi kramas en stund, och plötsligt slår det mig att jag inte förklarat hur jag kom fram till beslutet.

”Du vet, i vanliga fall längtar du till ensemblen och kan inte vänta och pratar om det hela eftermiddagen och nästan hoppar upp och ner… Men titta på dig ikväll. Du har en värmesäck över axlarna och är insvept i en filt. Du är nästan alltid på gott humör, du älskar aktiviteter och är alltid ivrig att komma iväg. När du inte är det, beror det för det mesta på att är sjuk, eller håller på att bli. Man kan säga att när du inte är glad och uppåt, som vanligt, är det dina känslor som försöker berätta nåt för dig om hur din kropp mår.”

Tolvåringens pupiller vidgar sig av förvåning.

”Ja, just det…” fnissar hon sen.

I mitt huvud ser jag minnesbilder av hur överraskad jag blev som liten, när mina föräldrar berättade saker om mig som jag ännu inte hade upptäckt.

”Förstår du nu?” ler jag. ”När du inte är som vanligt, då är det för att nåt inte är som vanligt. Kanske blir du sjuk. Kanske är det bara trötthet. Men det är inte DU. Därför ska du stanna hemma och vila.”

”Mmmmmm”, svarar hon.

Nu är hon nöjd. Inte glad över att missa, men okej med att det är rätt beslut. Fattat på goda grunder, av skäl som hon kan ta till sig.

Det är inte alltid vi föräldrar får uppleva den lyxen. Men ibland hjälper det att ge goda skäl, att förklara hur vi tänkte, för någon som ännu inte ser allt det vi ser.

Gästbloggare: Inte riktigt alla pommesen i fritösen

”Du har väl inte riktigt alla pommesen i fritösen”, sa min arbetsledare till kollegorna samtidigt som han menande la handen på min axel. Sedan skrattade han högt åt sitt eget skämt och småjoggade iväg så att hans nyckelknippa skramlade vid byxlinningen. Man kunde alltid höra honom på långt avstånd, den där nyckelknippan som skramlade och de skuttiga, stressiga stegen. Han menade nog inget illa egentligen och jag hade inget emot min arbetsledare. Han var faktiskt snäll, han brukade ta med mig ut på sina rökpauser, jag som inte rökte.

”Ta en kaffe och kom med ut”, sa han, ”Du förtjänar en paus”.

Han tyckte ofta att jag jobbade på bra, och det gjorde jag faktiskt. Trots att jag kände mig uttråkad och lite smått äcklad av arbetsuppgifterna samt av kollegorna som av någon outgrundlig anledning tyckte att detta var det roligaste man kunde göra i hela världen, så gjorde jag alltid mitt bästa. Jag var 19 och hade precis tagit studenten. Som en liten vilsen fågelunge hade jag dagen efter studenten känt mig tom inombords och undrat vad som skulle hända med mitt liv. Jag ville så mycket, men kunde så lite, åtminstone kändes det så. Som om jag inte kunde någonting, som om jag aldrig skulle komma någonstans. Det var lika bra att fundera ut livets eventuella mening medan jag flippade burgare.

Jag tog mig igenom dagarna och hoppades, önskade, precis som valfri Disneyprinsessa, att livet inte alltid skulle vara såhär. Jag levde på de stunder då jag faktiskt fick positiv feedback eller beröm från arbetsledarna eller chefen. En gnista tändes i mitt huvud, den där gnistan som påminde mig och sa ”Du är faktiskt inte värdelös, du är mer än så här”. Den kunde dyka upp ibland och fick mig att fortsätta kämpa. Som den dagen när chefen visade in mig på sitt kontor och gav mig en biobiljett för ”bra utfört arbete”, eller när min arbetsledare smusslade in en guldpläterad pin i min hand och viskade ”En sån här får bara de bästa. Men du behöver ju inte skryta om det”.

När jag var på jobbet så flöt allting på. Ingen sa det, men alla visste det, att när jag var där så blev det aldrig några fel. Ingen kunde nog däremot förstå att det var min noggrannhet och min struktur som gjorde att restaurangen under dessa pass var så perfekt. De kunde inte förstå att jag hade SuperKoll, att jag var grym på att organisera och att jag var snabbare än någon annan på allt. Det var lättare att skratta åt mig när jag för femtonde gången gick in i kylrummet för att hämta – vad var det jag skulle hämta? eller spydigt påpeka olämpligheten i att börja rengöra glassmaskinen en kvart före stängning. Att jag gjorde det på fem minuter och inte lät något annat förbli, spelade ingen roll. Jag var ju bara en sån som man skrattade åt. Jag kunde leva med det, jag gillade att göra människor glada. Faktiskt, så spelade jag lite extra dum ibland, bara för att få dem på gott humör. Att se hur de vek sig av skratt och skakade på sina kepsbeklädda huvuden när jag glömde, tappade, missade, inte fattade, eller helt enkelt bara tramsade, det var en smula underhållning ändå. En bitterljuv sådan.

För samtidigt hade den där hopplösheten och ovärdighetskänslan alltid förföljt mig. Känslan av att jag är trög. Korkad. Den känslan satt i mitt innersta och gnagde på allt den kunde komma åt, samtidigt som någon slags ledargestalt i min hjärna protesterade från ett torn och skrek ”Sluta med det där! Du är VISST bra! Du är bättre än du tror! Om de bara visste, alla de som skrattar! Om DU bara visste!”

Men nej, jag visste inte. Det enda jag visste var att min mun var snabbare än min hjärna, min kropp lydde inte och hela mitt beteende var en ohanterbar maskin som bara rullade på utan styrning. Ibland blev det faktiskt bra, men ofta blev det dåligt. Ofta blev det så att människor runt omkring häpnade och undrade, vad är det där för pucko? Eller så blev de irriterade, arga, trötta, eller helt enkelt bara fundersamma, över hur en liten tjej kan ha så otroligt mycket energi och vilja. Hur kan hon alltid säga rakt ut vad hon (inte) tänker? Varför pratar hon så högt? Varför pratar hon så snabbt? Varför gör hon inte som hon blir tillsagd? Är hon trög?

Jag var så glad när jag fick börja skolan. Jag lärde mig läsa och skriva före min femårsdag, och jag hade en obotlig kunskapstörst. Besvikelsen när jag satte mig i skolbänken och fick boken ”Äppel” i handen visste inga gränser. Jag hade redan skrivit färdigt min storebrors ”Äppel”. När jag var fem.

Vad gör ett uttråkat barn som redan kan allt som alla andra barn måste lära sig? Ber om extrauppgifter? Vad gör hon när de är klara? Få lärare visste vad de skulle göra med mig, så de lät mig sitta där. Tugga på pennan, skriva på bänken, sparka på bänkbenen, tvinna håret runt, runt, runt, titta på alla andra barn, försöka förstå varför de inte är klara med sin ”Äppel” ÄN? Men mest satt jag och tittade ut genom fönstret och funderade. Det var det bästa jag visste. Fortfarande kan det vara det bästa jag vet, att dagdrömma, till andra världar, andra platser. Det är liksom min grej, för när jag inte kan få mer kunskap i skolan eller någon annanstans, då skapar jag den själv.

Min hjärna var, och är, som ett bibliotek. Från sekunden jag vaknar på morgonen tills jag går och lägger mig så skriver jag romaner, poesi, kåserier, om allt jag ser, inne i mitt huvud. Orden åker bergochdalbana där inne och även om jag ofta skulle vilja säga åt dem att lägga av, så är det en skön känsla också. Jag gillar mina ord. Vi är kompisar, vi kan göra så mycket tillsammans. Vi funderar ut hur livet såg ut från jordens uppkomst, tills hur den kommer se ut om tusen år. Om människor, samhället. Vi tänker på det jämt. Vi diskuterar, analyserar, protesterar, vrider och vänder på allt, vi sjunger, rimmar, och frågar oss hur mycket man egentligen kan klura på, kommer det någonsin ta slut? Det är bara vi som kan göra det, för jag har inte hittat många andra människor som vill göra det med mig. Det finns liksom ingen som har det tålamodet. Det finns ingen som vill lyssna när jag börjar sätta igång och prata, om det som jag vill prata om. Inte nog med det, så är inte heller min mun på samma våglängd som orden i min hjärna. Det har den aldrig varit. Det som låter så bra i mitt huvud, det låter sällan bra i min mun. Och det är då folk inte förstår.

Under hela låg- och mellanstadiet så satt jag och tittade ut genom fönstret och försökte bete mig som en Duktig Flicka™ . Ville jag ha något av värde till mitt huvud så skaffade jag det hemma, från mammas Nationalencyklopedin. Men i högstadiet orkade jag inte vara snäll längre. Jag tyckte, att om jag nu är 13 år och nästan är vuxen, då borde jag kunna resonera med de vuxna lärarna, då borde de kunna förstå saker som jag förstår och försöker förklara för dem, utan att de begär att jag ska sitta ner snällt på stolen och vara tyst?

Så jag protesterade. Jag käftade emot. Jag tog ifrån tårna, för att visa att jag ville ha MER, jag kunde MER, detta var inte NOG, kan ni vuxna lärare sluta vara så fruktansvärt TRÅKIGA? Jag ifrågasatte deras undervisningsmetoder, deras källor, jag läste dem mellan raderna och jag ville så himla gärna ha lite utmaningar, men jag ville också så himla gärna ha rätt och veta rätt.

Men återigen, det kom ut fel. Min kropp gjorde inte som hjärnan sa åt den och min mun sa fel grejer. Igen. Jag blev utkastad från klassrummet, jag fick kvarsittning, jag fick rektorssamtal. Jag skulle lära mig att skärpa mig, att låta vuxna tala, att ge de vuxna en chans att lära ut. ”Tänk på de andra eleverna ibland!” (Vad jag skulle tänka på om dem förstår jag fortfarande inte).

Jag försökte faktiskt ibland, men jag kunde inte. Jag hade ingen makt över mig själv, detta var ödesbestämt, jag var en konstig, klantig, fjantig, uppkäftig, skrikig och bråkig tjej och det var ingen som trodde att det fanns något av värde innanför pannbenen alls. Jag kunde gå in på en lektion bara för sakens skull, skriva ett prov, bara för sakens skull, få MVG, lämna in en uppsats, få MVG, lämna in en novell, få MVG, men sen satt vi alltid där på utvecklingssamtalen, jag, min mamma och klassföreståndaren, och det slutade alltid likadant:

”Du är nog ganska duktig egentligen. Men du måste lära dig att vara tyst.”

Jag och mamma vandrade hem från utvecklingssamtalet i majkvällen och känslan av hopplöshet och missförståddhet gick att ta på. Det gick att skära den i bitar och äta den till kvällsmat, eller ännu hellre, bara ge den till korna som betade på andra sidan staketet.

”Jag tror du är som jag”, sa min mamma till slut. ”Du är supersmart men det är så svårt för din kropp att visa det. Men det blir nog bra sen. Tids nog kommer folk förstå hur du är”.

”När är tids nog?” ville jag fråga, men jag gjorde det inte. Istället undrar jag det fortfarande. När ska folk förstå? När ska JAG förstå? Kommer JAG någonsin förstå?

Om man under hela livet inte har hört något annat än hur dum man är, kommer man då någon gång över huvud taget förstå något annat? Om man varje dag i mer än 30 år har fått höra:

”Kan inte du bara vara tyst”

”Måste du vara så hyper”

”Herregud FATTAR DU INTE”

”Har du tagit ecstasy?”

”Jävla IQ badboll”

”DU kommer ju inte kunna klara någon högskoleutbildning”

”Alltså vi vill inte att HON ska vara i vår grupp, då kommer vi få IG”

”Shit alltså jag orkar inte med ditt beteende idag, du är så SKRIKIG”

”GLÖM NU INTE PLÅNBOKEN I AFFÄREN! HAHAHA”

Om man till och med av sina allra käraste och närmaste har fått höra att man är ”mycket snack men lite verkstad” och att ”tomma tunnor skramlar mest”, då finns det ingen annan känsla än

JAG ÄR DUM.

Det spelar ingen roll att man har läst 310 högskolepoäng och att man kan få A i allt man tar i. Det spelar ingen roll att man kvalificerar till Mensa och att hela huvudet alltid sprudlar av idéer och kreativitet, att man fått sina arbetsplatser att växa. Det syns ju inte. Och till slut börjar man tro på det själv, det blir den allmänna sanningen. Vad ska man göra med en hög IQ när alla andra bara ser att man alltid glömmer vad man ska handla, trots att man har inköpslista? Vad ska man göra med ett bra jobb, när lönen går till impulsiva ”kan vara bra att ha”-inköp som sedan samlar damm i garderoben? Vad ska man göra med alla idéer som kläcks, allt man vill göra, allt som man brinner för, men inte kommer kunna fixa, eftersom ingen kommer tro på dem? ”Det är ju inte första gången hon får en projektidé, vi får se hur långt hon kommer den här gången, höhöhö”.

Min hjärna snurrar och filosoferar dygnet runt, men på natten klockan 3, då är det dessa frågor som gäller. När Zopiklonet inte funkar och när ångesten blir för stor. Ångesten över att förstå allt men ändå inte förstå någonting. Över att leva men ändå inte överleva, och över att finnas men ändå inte finnas.

Tids nog hoppas jag att vi förstår.

/Gästbloggare

Ladda ner åhörarkopior från min föreläsning på Lågaffektiva dagarna 2020 här

Här kan du ladda ner en kopia av min föreläsning Att hantera känslostarka barn från Lågaffektiva dagar 20202

Tack alla som deltog i konferensen, det var verkligen givande och roligt att få träffa er!

Bristande impulskontroll, check.

Ifall nån enda undrar hur dålig impulskontroll ser ut, är det när mamman med den oerhört starka altrösten mitt under migränanfallet sjunger ”Staffan var en stalledräng, en tacos utan hjärna”. Bara för att i nästa ögonblick önska att folk skulle ha vett på att vara tysta när hon har migrän…