En annan sorts spel

Sjuttonåringen fastnade i det nya datorspelet, Subnautica. Eftersom jag blir åksjuk av 3D-spel (jag var en hyfsad gamer fram till en synnerligen besvärlig graviditet, faktiskt, men sen dog mitt virtuella djupseende och det återhämtade sig aldrig. I den verkliga världen ser jag djup riktigt bra. I spel blir jag… åksjuk…) får jag använda andra sätt att sätta mig in i spelet. Som att lyssna noga.

”Min U-båt sjönk. Ner i sanden. Den står snett uppåt, man ser lamporna” fnissar Mathilda.

Vi skrattar åt detta uppenbara misslyckande. Sen säger jag, lite som i förbigående ”det blev ganska sent. Du behöver sluta spela tidigare. Vad är din plan för att sluta tidigare i morgon kväll?”

Mathilda fnyser irriterat.

Jag envisas, fast bara lite:

”Du är snart arton. Du behöver börja hantera såna här saker.”

Jag har gjort min framstöt. Flickebarnet har en utmärkt hjärna till sitt förfogande; hon vet liksom många tonåringar före henne att jag har rätt, och hon behöver inga upprepningar. Därför tar jag snabbt ner den jobbiga känslan med en diffusor. Något som löser upp spänningen i rummet.

”Annars kanske ditt liv kantrar” säger jag teatraliskt.

Hon tittar med förvånat ogillande åt mitt håll och jag sätter in dödsstöten.

”Som en u-båt. Och sjunker ner i sanden. Så att bara ljuset från lamporna lyser snett uppåt” visar jag med händerna.

Mathilda skrattar högt.

Jobbig känsla borta. Poäng mottagen.

Som sagt. En rätt hyfsad gamer. 😉

Skolstart. Oklarheter, övergångar och starka känslor är en dålig kombo.

Första skoldagen efter jullovet.

Man kunde tro att det skulle vara en kaotisk morgon, men jag har varit mamma i över 20 år och vi har sju barn… Här görs inga nybörjartabbar; väskorna var packade och kläderna framtagna igår. Till och med gympapåsen, som inte ska användas förrän imorgon, är klar. Schemat är fixat. Hallen är städad.. Vi har dessutom sett till att alla har ätit ordentligt, duschat, pratat igenom morgondagen, lovat att skjutsa till skolan (vi har fått 15 cm snö senaste dygnet; inga cykelvägar är plogade) och gått och lagt oss i tid. Kort sagt har vi gjort allt man måste och lite till för att vara förberedd inför skolstarten.

Trodde jag.

Trettonåringen – som älskar skolarbetet i ALLA ämnen + kompisar + maten – grät i säkert 15 minuter innan hon äntligen fick på sig skorna och kom ut genom dörren.

På väg ner för trappen vände hon sig om och ropade ”Men jag vet inte vilket SO-ämne vi ska ha och det är träslöjd i stället för textilslöjd som är jättelätt det är bara att ta en bit tyg och sy nåt, klart, och jag vet inte vilken mat det är!”

Träslöjdsläraren är extremt strukturerad. Extremt. På nivån aspiebarnen avgudar karln. Hans steg-för-steg-instruktioner på webben skulle få vilken arbetsterapeut som helst att gråta av glädje. Trettonåringen

SO-ämne och mat hade jag kunnat kolla upp åt henne. Om hon hade kunnat tala om vad det var som kändes så svårt. Utöver den uppenbara övergången. Det här är barnet som brukade gråta varje dag över att åka till förskolan, för att sedan gråta över att bli hämtad. Oklarheter, övergångar och starka känslor är en dålig kombination.

De 5 bästa böckerna om ADHD

… hittar du på Nabils webplats 1MiljonBoktips. Jag måste säga att jag instämmer i hans lista. Bra böcker!

Mammornas fel, teenager edition

M, 5-15 år: ”Jag vill ha den vanliga kebabpizzan med pommes frites!”

M, 16 år: ”Varför köper vi alltid samma pizza? Jag vill smaka nån annan pizza också!”

M, också 16 år: ”Jag äter hellre den vanliga kebabpizzan med pommes frites!”

M, 17 år: ”Va?! Kan man köpa en tallrik med kebabkött och pommes frites?! Du har försummat min utbildning, mamma!”

#mammornasfel

Kanske jag kan få avgöra om du är smittsam eller ej, imorgon? säger jag.

”Har du mått illa nåt idag?” frågar jag Mathilda, som haft någon sorts magåkomma i slutet av förra veckan men mått okej under söndagen och måndagen, efter vad jag kan bedöma.

”Jag mår lite illa just nu, och har lite ont i magen, här” svarar hon, och pekar i magsäckstrakten.

Jag vet att Mathilda kan ha ont i magen i flera veckor efter en magsjuka, särskilt i samband med att hon just ätit. Det utgår jag nästan från att hon har. Efter några misslyckade försök att omformulera frågan – försök som inte ger mig någon som helst information om hennes grad av friskhet eller sjukdom – ändrar jag taktik:

”Det jag undrar är om du tror att du fortfarande är sjuk, eller om du känner dig frisk. För du ska ju vara frisk i två dagar för att till exempel gå till skolan eller åka och spela harpa” säger jag.

”Även om jag gärna skulle vilja det är jag inte helt säker på om jag är frisk”, svarar hon.

”Känner du dig frisk?”

”Jag är lite trött”, svarar hon.

Klockan är över elva. Därför finns inget sätt för mig att veta om Mathilda är sjuk-trött eller bara trött-trött. Det är en sån sak som jag måste avgöra i morgon bitti.

”Vi får se hur du mår imorgon” säger jag. ”Om du mår okej tycker jag att du kan åka.”

”Jag är inte så säker på att det är bra. Jag vill inte råka smitta någon”, invänder Mathilda oroligt.

”Jag tror inte att du smittar någon, inte om du inte känner dig sjuk” säger jag.

Jag utnyttjar helt skamlöst det faktum att jag kan låta tvärsäker om i stort sett vad som helst. Men Mathilda är inte övertygad. För hon kan ju vara sjuk. Man kan vara sjuk utan att märka det. Och hon mår inte helt bra. Här har vi ett barn som tagit Folkhälsomyndighetens ord om covid-19 till sitt hjärta. Nästan lite för mycket.

”Kanske jag kan få avgöra om du är smittsam eller ej, imorgon?” säger jag.

Mathilda svarar inte, men hon tittar kritiskt på mig med tonårsblicken.

”Jag kan förklara i detalj hur coronaviruset ser ut”, säger jag skämtsamt. ”Det här är mitt område. Jag vet mycket mer om virus och bakterier än du gör. Jag är också betydligt äldre än vad du är, och har mycket mer erfarenhet av sjukdomar. Jag kan tycka att du skulle kunna lita på mitt omdöme i just det här fallet.”

”Umf”, fnyser Mathilda.

Det låter nästan som ett ”mmm”, fast det är det inte. Jag hör tydligt att saken ingalunda är avgjord. Det betyder dock inte att hon inte tänker fundera över det jag sagt; det kommer hon absolut att göra.

Och det är den enda bekräftelse jag behöver. Hennes vilja har jag aldrig kunnat äga, så det finns ingen poäng med att låtsas som om min åsikt om hennes åsikt har någon betydelse. Pressar jag henne mer kommer hon kanske bara att fastna i sin ståndpunkt, utan att kunna tänka sig själv vidare.

Tid. Det är vad hon behöver nu, för att kunna följa min ledning i morgon. Och jag kastar sannerligen inte bort den möjligheten bara för att kommentera något som inte behöver kommenteras.

”Sov gott, hjärtat”, säger jag i stället.

”Sov gott, mamma”, säger Mathilda. ”Jag älskar dig.”

Så säger hon, den truliga tonåringen, med den dömande blicken och Starka Åsikter Om Allt. Och jag vet att vi löser det, tillsammans, imorgon.

Och jag älskar också. Som jag älskar! Mitt obändiga, självbestämmande, källkritiska och rakt igenom underbara barn!

Överraskning

”Åh, jag hör alltid vilken ton en sång brukar börja på. Men människor sjunger aldrig sånger i rätt tonart. De flesta människor sjunger inte ens i en faktisk tonart. Det hela är väldigt irriterande”, säger Mathilda i förbigående.

Saker jag missat i sexton år: Att mitt barn har absolut gehör och tycker distinkt illa om transponering. En hel del situationer klarnar nu… 😉

(Och ja, absolut gehör är vanligare hos personer med autism. Det är dock inte nödvändigtvis en tillgång i att lära sig musik; det kan lika gärna innebära att man inte orkar träna och spela fel. Eller att man inte vill sjunga sånger i en annan tonart än den vanliga. Eller att man bara inte står ut med att andra tränar. Eller sjunger i tonarter som inte tillhör den vanliga skalan…)

Näst intill osynlig skrift

”Idag ska vi till sköterskan på BUP direkt på morgonen, så jag har sjukanmält dig första lektionen” säger jag.

Fjortonåringen ger ifrån sig ett litet ljud som skulle kunna tolkas som ”mmm” av en välvilligt inställd människa. Jag är välvillig.

Nu går han in i sitt rum, fast med lite starkare steg än vanligt. Inte mycket, det är inte så att han stampar eller nåt. Men det finns en aning mer tyngd i stegen än vanligt. Så lite att jag först tror att jag tagit fel. Men när min inre aspieöversättare – den där lilla rösten i bakhuvudet som omvandlar alla mina vaga ”lite grann” och ”kanske” till mätbara tal – faller in, vet jag att jag sett rätt:

”Mer än tio procent, men mindre än 25”, säger den.

Det är en stor gåva, i synnerhet för en författare, att ha fått träna sig i att se världen genom en lupp. Detaljsynen vässar förmågan att beskriva; när man inte bara ser höstlöv i största allmänhet, utan just det där asplövet, det som är djuprött i mitten med klarröda nerver, men är näst intill gult allra längst ut. Som om en konditor doppat den spetsiga kanten i gult florsocker. Att se sånt har jag fått lära mig. Det ingick inte i min grundkonfiguration.

Mer än tio procent men mindre än 25. Det innebär att något är fel. Jag står kvar i hallen och ser på när barnet tar ner väskan från kroken. Rörelserna är slängiga, nästan knyckiga. Definitivt fel.

”Är du arg?” säger jag.

Han fnyser till svar. Och det är verkligen ett svar, även om det kommer i formen av ett sånt där litet ljud som måste tolkas välvilligt för att förstås.

”Varför är du upprörd?” säger jag.

Det tar en stund. Sen kommer det. Fortfarande lågmält, men med eftertryck:

”Jag skulle ha träslöjd nu på morgonen.”

Träslöjd är hans bästa. Lektionen när man inte måste prata, utan får göra i stället. När allt som finns inne i det där kluriga lilla huvudet får komma till uttryck i annat än ord. Jag är givetvis precis så partisk som en förälder ska vara, men när han kommer hem med ännu en svepask eller låda som är slipad till perfektion, då vill hjärtat spricka av stolthet. För att se trästyckena som de där skickliga, omsorgsfulla händerna har format, det är att se poesi i fysisk form.

”OK”, säger jag. ”Förlåt. Det hade jag inte tänkt på. Om jag hade kommit på att det var samma tid som träslöjden hade jag bett om en annan tid.”

Borde vi boka om tiden? undrar jag för mig själv. Men nej. Vi ska strax åka. Så här i coronatider är det näst intill hopplöst att få nya tider. Och skadan är redan skedd. Inflexibla barn är inte alltid hjälpta av att planerna ändras en gång till, inte när de redan ändrats en gång för mycket.

”Vi kan fråga sköterskan om hon kan bara väga och mäta och sånt idag. Så hinner du till slöjden också. Är det ok?”

”Mm”, säger barnet. Kanske lite gladare. Mer än fem procent, men mindre än tio.

Jag går iväg och ger honom lite tid att lugna sig. Vi har redan pratat om att medicinen funkar bra, det gjorde vi igår. Jag kan egentligen inte komma på nåt annat som behöver tas upp idag, det är en ren rutinuppföljning. En sån där tid som vi får ett par gånger om året, för att följa blodtryck, puls, längd, vikt och sånt. En uppfångningstid, när det finns plats för att ta upp sånt som ändrats eller kommit till. Jag är tacksam för upplägget, men just idag har jag verkligen inget att säga.

Lite senare, när vi står i hallen och tar på ytterkläderna, förklarar jag hur jag tänkt:

”Du är nöjd med hur medicinen funkar. Skolan går bra. Det är inget som är annorlunda med mat eller sömn eller nånting… Så när vi kommer dit idag, då säger jag så här: Han undrar om vi kan bara mäta och väga och sånt idag, för han har träslöjd nu på morgonen och det är hans bästa. OK?”

”OK!” nickar barnet, och ler.

”OK. Då säger vi så. Och du säger inte emot mig då, din lilla unge, hör du det!” skojar jag.

Det finns inget av mina barn som skulle tveka ens ett ögonblick i att säga emot mig inför andra, om de tyckte jag sade nåt fel. Det är en av de föräldrabedrifter jag är allra stoltast över i mitt liv. Jag ville aldrig ha lydiga barn, jag ville ha barn som kunde tala för sin sak, samarbeta och stå upp för sig själva. Och det fick jag, i överflöd. För även om barnet ifråga nästan alltid pratar i små bokstäver och kommunicerar sina känslor med näst intill osynlig skrift, skulle han aldrig tveka att säga ifrån om jag sade en osanning.

Han skrattar till, och leendet stannar kvar inne i ögonen. Han är betydligt gladare nu. Mer än femtio procent, men mindre än sjuttio.

Jag ler tillbaka.




(Över)krav

Jag går tyst in i sovrummet.

”Medicin”, säger jag och sträcker upp medicinen och det obligatoriska vattenglaset i loftsängen.

Om Mathilda inte ser vattnet näst intill samtidigt som medicinen blir hon frustrerad. Bara tanken på att svälja medicin utan vatten till gör henne arg. Redan i tanken är kravet för stort.

Jag tänker på att när hon var mindre skulle det där glaset ha kunnat komma i retur i en båge över sängkanten. Plastglas från IKEA, det är grejen.

När hon räcker tillbaka glaset säger jag:

”Hur känner du dig idag? Mår du bättre eller lika dåligt som igår? Vill du till skolan?”

Normalt sett använder jag inte ord som ”vill” om skolan, men nu var det exakt det jag behövde veta. Mathilda har varit sjuk i flera dagar, och jag behövde pejla både vilja och förmåga. Fast jag gjorde det naturligtvis i en alldeles för omfattande kaskad av ord. Jag tystnar och väntar.

Det tar flera sekunder innan svaret kommer:

”Men mamma. Jag vaknade precis nu. Jag VILL inte till skolan. Jag vill INGENTING när jag är nyvaken.”

Touché. Och självinsikt. På samma gång.

Sociala hårregler

Jag tog snacket idag. Om afrohår. Hur samhället förhållit och förhåller sig till afrohår.

”Och man går inte fram och tar i människors hår”, säger jag som avslutning. För att riktigt trycka på Hur De Sociala Reglerna För Hår Ser Ut, eftersom jag inte helt litar på att alla mina barn uppfattar sådana.

”Varför skulle jag går fram och klappa på nåns hår? Det är ju oförskämt. Jag förstår inte?” svarar Mathilda.

Och det är därför vi älskar henne. För att hon är oförstörd av den sortens sociala konventioner som bestämmer vem som har tolkningsföreträde och inte behöver ta hänsyn till vem.

När minnet saknar sortering

Kära vän. Nu har vi ju känt varandra så pass länge att man kunde tycka att jag borde minnas vad du gillar för filmer, vilken mat du är allergisk mot, vilka tider du är hemma eller vad du bara inte står ut med. Man kunde tro det.

Och om mitt minne hade haft någon sorts sorteringsfunktion baserad på hur viktigt något är för mig skulle jag ha vetat det. Tro mig, jag vill inget hellre. Men tyvärr är så inte fallet. Mitt minne är inte på något sätt sorterat och vad jag minns har inga som helst kopplingar till vad jag faktiskt bryr mig om. Det är inte som ett bibliotek med sval luftkonditionering och prydliga hyllor där inne, utan mer som en regnskog där det är 33 grader i skuggan och 100% luftfuktighet, och överallt tjattrar fåglar, och här sprang en ödla över min ena fot och en kameleont tittar surt på mig från grenen där borta, och hur jag än försöker att ta mig fram till när vi träffades senast, så slutar det bara med att jag får skråmor i ansiktet och nån sorts kliande bett på höger underarm.

Jag är uppriktigt ledsen att jag gör dig ledsen genom att inte veta sånt som vänner vet om varandra.

Men det är inte du. Det är inte heller jag, i alla fall inte den delen av mitt jag som vill eller försöker. Det är bara det att mitt minne inte har någon prioriteringsfunktion, överhuvudtaget. Och det är därför jag frågar ännu en gång, om saker som man kan tycka att jag borde veta. Det är inte för att du är oviktig. Det är för att du är för viktig för mig för att jag ska låta bli.

#adhdvardag #sakermantänkerenlördag

Eldgrisens år

Hela familjen är i köket, för pappan har köpt kakor. Hela familjen utom trettonåringen. Hon förlorade nämligen på plockepinn. Eller, hon vann överlägset, men tydligen inte tillräckligt överlägset. Och sen fick hon veta att hon är född i eldgrisens år. Det togs inte heller väl emot.

”Kom nu!” säger tjugoettåringen.

Trettonåringen muttrar nåt som inte går att urskilja från köket. Men storebror blir inte nedslagen.

”Jo, jag vet att du tycker synd om dig själv”, säger han. ”Men i köket kan du tycka synd om dig själv med en kaka i munnen!”

Det hjälper inte nämnvärt upp situationen. 😉

Paradox

Autism, alltså… Funktionsnedsättningen som kan vara näst intill omöjlig att upptäcka när man inte vet vad man letar efter, och näst intill omöjlig att missa när man vet det.

Stjärnstoft

Vi ligger på rygg på studsmattan och tittar efter stjärnfall. Perseiderna är en årligt återkommande svärm, och vi har som tradition att stanna uppe om natten och titta på den, när vädret så tillåter. Som mest kan det komma flera stjärnfall i minuten, men nu är det lite trögt.

Plötsligt rivs natthimlen upp av en lång strimma eld, som till och med lämnar en svans av rök efter sig, innan den flammar ut.

”Jag undrar om vi kommer att andas in stoftet av den där om några timmar”, säger Mathilda.

Barn med starka viljor

Dagens lågaffektiva tanke får Helen Minnis, brittisk forskare, stå för, tillsammans med min mamma.

När vår mellandotter Mathilda var ungefär tre-fyra år, och livet var ganska kaotiskt – dels för att vi hade småbarn, och dels för att just mellandottern inte bara har autism och ADHD utan också ett hejdundrandes temperament – var vi en dag hemma hos mina föräldrar. Mathilda var naturligtvis hela spektrat av sitt strålande jag, hon var en uppvisning i allt från överväldigande lycka till fullständigt sammanbrott, men ”framför allt fick det inte bli som hennes mamma ville, det var hon noga med”, som Astrid Lindgren så träffsäkert uttrycker det.

Min mamma säger saker som hon ser dem. Och när hon såg hur arg och trött jag blev av vägrandet och bråken, tyckte hon att det fanns något jag behövde veta:

”Den där envisheten som Mathilda har, den ska du ta vara på. Den kommer hon att komma långt på i livet.” sade hon, utan medlidande, men med glimten i ögat. ”Ditt jobb är att hjälpa henne att slipa på den. Inte att slå ner den. Inte att ge upp och låta henne bestämma allt. Utan att lära henne att vara uthållig, så att hon kan rikta den rätt. För det kommer hon att behöva, i sitt liv.”

Kanske tycker någon att det låter som en tillrättavisning, men så var det inte, tvärtom. Min mammas kärleksfulla ord blev i det ögonblicket både givna och emottagna som tröst, kärlek, och upprättelse. ”Kanske är det svårt just nu att vara det här barnets mamma”, sade hennes tonfall, ”men i slutänden kommer den här skrikande ungen att bli vuxen, och livet kommer att vara annorlunda. Du gör ett bra jobb. Fokusera på det långa perspektivet, så känns det lättare. Jag tror på dig.”

”Var vi så här jobbiga?” undrade jag. Jag har fyra syskon.

”Jag ser det så är: Man behövde i alla fall aldrig undra över vad ni ville”, svarade min mamma med en blinkning.

I sin Birgit Olson-föreläsning i december 2019 (länk i kommentarerna) talade Helen Minnis om psykologisk forskning om viljestarka, orädda barn. Visserligen kan de vara rätt jobbiga att ha hand om, sade hon, men om föräldrarna är ”good enough” växer de upp till framgångsrika vuxna, med flera olika mått mätt. Som grupp har de till och med högre lön än sina jämnåriga!

Men nyckeln är just ”good enough parenting”, det vill säga att föräldrar råkar ha tillräckligt mycket stöd i sin närhet för att orka vara helt okej föräldrar, till ett ofta ovanligt energikrävande barn. Inte outstanding eller great parenting, men good enough.

Vad är då good enough parenting? Jag kan inte förklara det, men med åren har jag skaffat mig en ganska god känsla för när jag gör det.

Good enough parenting är så klart när vi har det fint tillsammans, guldögonblicken, stunderna då allt skimrar. Men det är också vardag: mat på bordet och kläder på kroppen. Det är filmjölk till middag igen, när graviditetsillamåendet gör det omöjligt för mig att vara i köket (graviditeter är trots allt övergående) och att se till att du verkligen borstar tänderna, och inte bara säger det.

Men det är också när vi skriker åt varandra, fast jag sen inser att det blev dumt och säger förlåt, och det blir bra efter ett tag, och jag inte sade något som trasade sönder din själ på djupet.

Det är när jag säger nej. Det är också när jag säger ja. Det är, kanske allra viktigast, när jag ändrar mig, för att jag hade fel och du hade rätt, fast det är jag som borde veta bättre. Det är när vi samarbetar, fast båda gnäller, när vi börjar fräsa men sen släpper det och dricker choklad i stället – vem vill egentligen bråka en torsdag kväll?

Det är när jag släpper det jag håller på med och bara lyssnar, på saker som inte intresserar mig, för att DU intresserar mig. Det är din hand i min fast du är så stor nu, för att du är lite nervös.

Det är när jag minns att du en dag kommer att vara min jämlike, en vuxen, och vet att jag måste fatta föräldrabeslut som jag kan stå för i framtiden. Inte inför andra, men inför dig, ditt vuxna jag.

Det är kompromisser och motstridiga viljor och behov, som bildar en mosaik av vanliga dagar, där det på det hela taget gick okej. Inte bara en enskild stund, eller ens en enskild dag, utan när summan av dagarna är på plus, och de enskilda stunderna inte dippar alltför långt ner.

Good enough parenting är när jag kommer ihåg att jag är jag, att du är du, och att vi är vi. Det är dropparna i det hav av kärlek vi delar, både när det stormar och när vattnet ligger spegelblankt.

Syskonkärlek

Vi sneddar över parkeringen mot affären. Mathilda kvider plötsligt till och lyfter båda händerna mot ögonen i en avvärjande gest.

”Vad är det?” undrar jag.

”Jag är på en parkering och det är jätteljust!” svarar hon.

”Jamen då går vi upp på trottoaren” säger jag, och drar med henne de få stegen till gångbanan invid husväggen, där några plåtskåp står.

”Nu är du bredvid explosiva gasolskåp. Grattis.” säger Samuel.

#syskonkärlek