Nattsudd

Nu har jag kommit på varför kvällarna aldrig fungerar här hemma utan att jag detaljstyr allt, som en dirigent som försöker få en motsträvig flock får att spela Mozart: Det är bara jag som har en dygnsrytm.

Notera att jag inte sade en fungerande dygnsrytm. När man fått ett barn med en grav sömstörning som tillbringar de nästkommande fem åren med att mest vara vaken och så då och då sova en halvtimme i taget, då fastnar det liksom ett och annat i maskineriet och klockan börjar dra sig. Det blir till och med så att man får svårt att lagra sammanhängande minnen av sagda barns första år i livet; och man är helt enkelt så trött att man kan somna lite här och var.

Ikväll har jag varit sjuk. Eftersom det är lördag i morgon har jag inte orkat bry mig ett vitten om kvällsrutinerna. Utöver att jag påmint om pyjamas några gånger, och om mat, och tandborstning. Och skickat ett påminnande sms till maken som försvann upp på vinden klockan nio för att han kom på att det var nåt han nog borde snickra på där.

Resultatet? Klockan elva låg nog de små i sina sängar i alla fall…

Jag kan inte vara sjuk, för min familj har ingen dygnsrytm, utan behöver ett hjälpjag som talar om när det är dags att göra saker som att äta, sova och vakna. Najs. Eller inte.

Det här hjälpjaget ska nog sova nu.

Dubbla standarder är ännu fulare när vi borde veta bättre

Blir helt paff när föräldrar till barn med NPF pratar om ”mobbing”, ”stövla in i klassrummet och säga till barnet”, ”polisanmäla” och ”ringa föräldrarna så de förstår allvaret” (!), för att andra barn med svårigheter är explosiva… Dubbla standarder, någon?

Det är svårt att kora en vinnare i klassen ”mest meningslösa åtgärd” bland de ovanstående. Om jag vill att min unge inte ska råka bli slagen av barn som råkar slåss – vilket inte på något plan går att likställa med mobbing, som är något mycket mer uttänkt och avsiktligt – då måste jag göra saker som funkar.

Nej, skärpning! Som föräldrar till barn med NPF ska vi veta vad som fungerar. Och vi ska veta att barnet är beroende av vuxna för att kunna bete sig.

Vissa barn slåss när de blir överraskade, andra gråter, skriker eller gömmer sig. Det är bara samma lika, överslagshandlingar som sker när självkontrollen brister. De barnen ska inte bli överraskade. Eller lämnade ensamma med jämnåriga. Eller stå i kö. Eller klä om inträngda i hallen bland de andra. Eller…

Barn som blir utåtagerande och t ex slåss, puttas eller bits när något blir fel, har uppenbarligen egna svårigheter att navigera i vardagen. Då ska man göra det man alltid får göra med sådana barn, nämligen punktmarkera, dvs att det alltid finns en vuxen där som har koll på barnet och kan förhindra att såna här situationer uppstår. Det ska till struktur och begriplighet i barnets vardag. Man ska även anpassa barnets omgivning osv, för att minimera antalet möjliga konflikter. I skolan är det skolans ansvar att det här görs.

Dvs gången är: diskutera med pedagogerna, diskutera med rektor, diskutera med rektors chef, och om inget görs, diskutera med skolinspektionen. I syfte att ungen som slåss ska få det stöd hen behöver för att inte slåss.

”Ringa föräldrarna så de förstår allvaret”… Trams! Rackarns idioti. Skaffa kunskap eller håll tyst.

Hårda bud

Jag avbryter tjafset mitt i en mening:

”Men Mathilda!” säger jag, med tonfallet som inte är öppet för diskussion. ”Titta på Hannahs utseende. Verkar hon glad? Nej, hon är besviken och ledsen. Då passar det inte bra att argumentera emot och dividera. Det som passar är att visa medkänsla och vara snäll.”

Mathilda ser förorättat på mig.

”Ja, det spelar ingen roll vad du tycker om det”, svarar jag lugnt. ”Det är så i alla fall.”

Det finns nämligen bara ett lämpligt sätt att behandla en lillasyster som håller på att gå upp i molekyler över att någon argumenterar emot för precis, exakt varje ord hon säger, och det är inte att fortsätta argumentera. När man upptäcker att man bara gör någon mer upprörd, då säger man ”Oj, förlåt” och sen håller man tyst. Och jag gör inga ursäkter för hur verkligheten ser ut, den är inte mitt fel. Såna komplicerade tonfall – att beklaga budskapet men ändå framföra det – skulle Mathilda bara tolka som osäkerhet, som om jag innerst inne tyckte att jag var orättvis eller kanske till och med hade fel.  Och den osäkerhet hon uppfattade skulle smitta henne själv, och det hade definitivt blivit dåligt. Mathilda reagerar inte bra på osäkerhet.

Så jag tvekar inte på stavelserna. Däremot behöver en viss trettonåring nu en väg ut, för att inte tappa ansiktet och därmed humöret. I skämtsam ton blinkar jag åt henne:

”För tyvärr, och tack och lov, ändras inte verkligheten på grund av vad vi TYCKER om den.”

Mathilda fnissar lite och sätter sig på sin stol vid matbordet. Tänk om verkligheten bara ändrades för att man tyckte nåt, det vore ju fånigt! Den skulle ju ändras hela tiden, för alla skulle tycka saker!

Och äntligen får lillasyster vara besviken ifred, utan ifrågasättanden. Hon är inte överdrivet tacksam för mitt ingripande, inte så det syns i alla fall. Men det är inte heller hennes jobb. Mitt jobb är däremot att se till att hon får äta sin frukost utan att explodera. Och nu har jag gjort det.

Efter en liten stund, när jag märker att lillasyster inte lugnar sig på egen hand, säger jag: ”Ska jag berätta några saker om hur man kan göra när känslorna blir jättestarka, för att kunna lugna sig igen?”

Hon tar ivrigt min hand och drar iväg mig ut i hallen där vi kan vara ensamma. Och så tränar vi. På att känna hur handen känns. Fingrarna mot handens insida, håren på utsidan, är handen varm eller kall? Sen blir det fotens tur. Hur känns den? Och kanske jag kan få hjälpa till att borsta hennes hår, som jag gillar så mycket? Innan hon vet ordet av har lillasyster glömt bort det arga. Hon kvittrar som en lärka när hon tar på sig ytterkläderna.

Så lika. Så olika. Och så fullständigt omöjliga att lämna ensamma i samma rum i mer än fem sekunder i sträck.😉

Allodyni: När vanliga saker gör ont

Från våningssängen hörs ett illvrål.

”Iiiiiiiiiiiiiih! Iiiiiiiiiiiih!”

”Eh… Va?” säger jag.

”Iiiiiiiiiih!”

”Mathilda. Jag förstår inte vad det är. Prata med mig!”

”Det gör ont i min arm!”

”Jaha. Ok. Var någonstans?”

”I armen!”

”Visa mig. Peka.”

”Det gör ont här i armen!”

”OK. Har du gjort nåt särskilt med armen?”

”Tror inte det. Det gör oooooont. Jätteont!”

”Kan du röra på den?”

Mathilda vevar demonstrativt runt med armen. Hon kan röra den. Väldigt bra.

”Bra. Kom ner så du kan gå runt lite och röra dig så släpper det nog snart. Ibland har man legat på armen eller haft den böjd på något sätt, och då hjälper det med rörelse.”

”Iiiiiiih!”

”Vad är det nu då?”

”Jag vill inte ner! Vill inte!”

”OK. Du behöver inte komma ner. Bara rör på armen och axlarna och ryggen” visar jag. ”Så släpper nog smärtan snart. Eller så kommer du ner och öppnar kartongen med mig.”

Mathilda börjar rulla med axlarna och vrida överkroppen åt sidorna. Bra.

Själv går jag in i mitt rum för att öppna kartongen med kontorsmaterial som kom med posten igår. Orsaken till det är dubbel; dels behöver jag lämna Mathilda ifred en liten stund så att hon får samla sig. Och dels vet jag att kartongen har en chans att locka ner henne. Och jag kan lika gärna öppna den som att göra något annat.

Det är inget särskilt i den bruna wellpapplådan jag ställer på sängen men Mathilda älskar pappersvaror. Älskar, älskar. Och nu minns jag att det nog kan finnas något mönstrat papper däri, mellan plastfickor och pärmförvaringar.

”Smart drag, Tina”, tänker jag för mig själv.

Efter en liten stund kommer Mathilda nyfiket studsande. Hon sätter sig mittemot mig och börjar riva ur packmaterial ur lådan. Sedan skriker hon plötsligt till.

”Vaärenurå?” undrar jag.

”Det gör ont i min fooooot! Min fot gör jätteont!”

Jag blir trött.

”Men Mathilda. Det där är ju bara perceptionsstörningar”, säger jag.

”Du fattar inte! Min fot gör ont som om nåt knakat fel, det är nåt fel i min fot, det gör jätteont!”

”Jaha. När knakade det i din fot?” kontrar jag. Faktafrågor är ett säkert kort när hon ännu inte hunnit bli jätteupprörd. Med åren har jag tvingats bli de nästan omärkliga avledningarnas drottning. Som att hålla sig till ämnet, men ändå sätta igång tankeprocesser så att upptrappningen av känslor kommer av sig.

Mathilda tystnar och tänker efter. Det märks att hon slappnar av i kroppen så fort hennes uppmärksamhet riktas bort från foten. Det märkliga med smärta är att när vår uppmärksamhet är helt riktad på något annat försvinner den för en kort sekund. Så är det för alla människor. Smärtforskning är oerhört intressant.

”Det har inte knakat i min fot”, säger hon till slut.

”Inte alls? Inga knäppanden eller knakanden?” undrar jag. Jag tror inte att det har knakat i foten, för det hade jag nog fått veta, med ett orkesterstycke till allra minst. Men det kan ju förstås ha gjort det. Och om jag ska kunna hjälpa henne med smärtan behöver jag veta vad den kan beror på. Inte bara ha en hypotes. Såklart måste jag ta ”jätteont i foten” på allvar, och utesluta nåt farligt.

”Nej.”

”OK. Nej, det hade du förstås märkt”, säger jag.

De senaste dagarna har Mathilda haft ont ett par minuter i taget på diverse ställen. Så min preliminära diagnos är nu bekräftad: Allodyni. När hjärnan förstärker vanliga känselintryck så att de gör orimligt ont. Inom NPf sker det oftast på grund av energibrist. Hjärnan är för trött för att tolka sinnesintrycken exakt, helt enkelt. Det blir som en brusig radiomottagare; allt skrapar.

”Ibland när hjärnan är trött tolkar den vanliga känslor i kroppen som smärta. Då gör det ont fast det egentligen bara var en helt vanlig känsla inne i foten. Det är som när ljud eller ljus blir jobbiga för att man är trött. Saker som bara borde kännas lite gör ont.”

Mathilda protesterar:

”Du förstår inte. Jag har jättejätteont. Min fot gör jättejätteont.”

”Jo, fast du sitter på sängen och säger att det gör ont”, säger jag neutralt. ”Jättejätteont, det är när man inte kan prata av smärta. Eller ligger på golvet och inte orkar röra sig för att det gör så ont. Ont i foten och vanligt prat är jätteont, men det är inte jättejätteont.”

Mathilda nickar lite. Hon håller med mig. Det är riskabelt att bedöma andras smärta, i synnerhet när de inte har ett tydligt kroppsspråk som de flesta. I ärlighetens namn var det en chansning att försöka gradera ner smärtan. En kalkylerad chansning, som bygger på att jag brukar veta hur ont hon har, men ändå. Mathilda kan ha väldigt ont utan att andra märker det. Och det är inte snyggt att ta sig tolkningsföreträde. Men när jag märker att hon är med mig kan jag ta ut svängarna lite.

”Du vet, om det är nåt farligt i foten, då gör det jättejätteont”, säger jag. Fortfarande uppmärksam på om vi har samma åsikt eller inte.

Om jag ska lyckas med det jag precis har föresatt mig, att prata ner smärtan genom det som kallas kognitiv omtolkning, att lindra Mathildas smärta genom att lindra hennes oro för vad som kan vara fel, då måste vi befinna oss på samma sida. Hon får inte känna sig som om jag är emot henne. Vi måste också röra oss framåt i resonemanget i samma hastighet. Det får inte bli för ryckigt, så att den sköra linan av samförstånd brister och Mathilda känner det som om jag lämnar henne på efterkälken. Medstånd. Samhörighet.

Mathilda är inte helt övertygad. Jag tar till humor.

”Jomen man kan inte precis bryta ett ben utan att märka det på morgonen” skämtar jag. ”Bara, oj hoppsan, nu har jag visst råkat bryta ett ben, dingel, dingel…”

Vi fnissar lite tillsammans. Mathilda är lugnare nu.

”Hur ont nåt gör först hänger ju ihop med hur farligt det är. Om nåt är väldigt farligt ska det göra väldigt ont. Och om det är helt ofarligt ska man bara känna det lite grann.”

Det är en grav förenkling, och det plågar mig lite. Jag lyfter metodiskt ut sakerna ur kartongen mellan oss medan jag funderar på om den mer exakta förklaringen, att saker gör precis så ont som hjärnan har fått för sig att de är farliga, helt oavsett farlighetsgrad, vore till nytta eller skada just nu. Jag bestämmer mig för att den förenklade sanningen tjänar Mathilda bättre.

”De senaste dagarna har du haft ont på alla möjliga ställen”, säger jag. ”Jag tror att du helt enkelt har ont för att du är trött.”

”Jag har jätteont i foten!” säger Mathilda. Fast nu är hon bestämd, och inte rädd längre. Det kan jag hantera.

”Kolla här”, säger jag och räcker fram det mönstrade pappret jag hade på känn skulle finnas nere i lådan.

”Oooh!” säger Mathilda förtjust.

”Jag tror du ska ta en Pinex” säger jag. Det är den enda sortens värktablett, eller ja, pulver, hon nånsin kan tänka sig. Mathilda tycker det låter som en bra kompromiss. Jag tror hon har ont i hjärnan, men hon vet att hon har ont i foten, och hon vet att smärtlindrande medicin hjälper.

Det är egentligen inte smärtan jag vill behandla. Paracetamol har en viss effekt på själva överretbarheten i hjärnan. Om hon får i sig det finns en god chans att själva runthoppandet av smärta har slutat när den går ur om några timmar.

Fem minuter senare går hon ut i köket utan att prata om sin fot. Jag kan förstås inte veta om den fortfarande gör ont eller inte, och jag är helt säker på att något känns i den, som är obekvämt. Det är inte så att hon hittar på eller förstärker smärtan själv. Men har man en hjärna som ibland blir överretad, då hjälper det verkligen att bli lugnad i att det inte är något farligt. Det vi tänker om smärta ändrar smärtan. Det hjälper med avledning. Det hjälper också att någon som har en tvärsäker röst säger att medicinen kommer att börja hjälpa fort. Och det hjälper att bli tagen på allvar.

Själv fortsätter jag att sortera pappersvaror.

Lycka

Sann lycka är när pannan har stannat så den där rackarns hårtvätten man muttrat om i flera dagar i förväg råkar bli inställd. Ifall ni frågar ett par av mina barn alltså.

Mamman är mindre road.

En bra dag, varje dag: Barn ska inte gå sönder av överkrav och stress

All träning, all förberedelse, all inlärning som vi har som mål för våra barn måste vara sekundär till att få må bra. Att ha en bra dag, varje dag. Vi ska inte offra barn på vägen för att de inte är som alla andra – vi ska lära speciella barn hur man lever livet på ett speciellt sätt.

Ofta när det strular med saker som att komma till skolan, skaffa vänner eller orka med intressen tänker jag på en sak: Några av våra barn kommer kanske aldrig att ha ett ”vanligt” liv. De är inte vare sig intresserade av eller utrustade för ”villa, vovve och Volvo”. Jag har till exempel barn som är begåvade och framåt, men kanske aldrig kommer att orka jobba 100%.

Så i vår familjs vardag tränar vi på att lägga upp livet efter sina egna förutsättningar. Det är vad barnen framför allt kommer att ha nytta av i sina liv. Det är en livskunskap som alla människor behöver. Men de flesta människor kan hitta andra som liknar dem att spegla sig i, och lära sig av, nästan överallt. Det kan inte de speciella barnen. De som inte har det som alla andra. Vi måste hitta en väg tillsammans, utan att ha självklara mål som jobb, familj, barn och hem, och utan självklara förebilder bland grannar och bekanta.

Allt det andra… Pft! Flera av våra ungar är riktigt begåvade. Rent akademiskt har jag inga tvivel på deras förmågor. Det är annat som ligger i vägen, svårigheter som antagligen kommer att finnas där hela livet. Så vi måste hitta sätt att förhålla oss till det som är svårt, och skapa fungerande strategier, i stället för att bara sprattla emot och inte komma någonstans alls.

När skolan – eller vardagen – strular, då hjälper det att omfamna den här tanken:

Idag tränar vi på att spara på sin ork och värna sina gränser, för det är vad de här barnen kommer att behöva bli bra på. Det är vad de i första hand behöver lära sig, inför livet som vuxna. Allt det andra kan man faktiskt ta igen senare, om man bara håller som människa tills dess.

För barn ska inte gå sönder av stress, utmattning och överkrav. Det är nämligen inte något som ger dem goda odds för ett bra liv som vuxna, tvärtom. Därför måste vi hålla ögonen på målet, och inte fastna i att saker måste vara som för alla andra, eller som de alltid har varit.

Alla barn behöver särskilda hänsyn och särskilda anpassningar, jämfört med vuxna. Och några få barn, som har ett särskilt stort behov av stöd, de behöver ännu mer att vi vuxna tänker till, så att de precis som sina jämnåriga kan ha ett bra liv, både här och nu och på sikt. Inte antingen – eller, utan både ock. Det är vårt jobb.

All träning, all förberedelse, all inlärning som vi har som mål för våra barn måste vara sekundär till att få må bra. Att ha en bra dag, varje dag. Eller i alla fall så nära varje dag som det bara går. Vi ska inte offra barn på vägen för att de inte är som alla andra; vi ska hjälpa dem att utvecklas utifrån just de förutsättningar och fantastiska personligheter de har. Vi ska lära speciella barn hur man lever livet på ett speciellt sätt.

Mindfulness för ADHDisar eller konsten att inte krångla till det

Jag har länge lekt med tanken att skriva en bok som skulle heta Mindfulness för ADHDisar. För när poletten väl trillade ner för mig, då var det kanonbra! Men som det ofta beskrivs eller är uppbyggt får man ligga i krig med sig själv om man har ADHD…

Folk med ADHD vilar i att göra. Så är det. Inte i att ta fem minuter och fokusera på smaken av ett russin (yikes, det finns en hel del sinnesintryck man inte ens VILL fokusera på), eller i att ”sitta i en upprätt pose”… Nej. Man går, eller ligger, eller sitter precis som det känns bekvämt. Eller skalar potatis, eller viker tvätt, eller gör nåt annat som man kan göra utan att fundera så mycket.

Av samma orsak är det bra att ha en ljudinspelning eller träna tillsammans, hellre än att bara försöka fokusera på egen hand eller på inre bilder… Att det händer något, som gör att man faktiskt återkommer till fokuset i stället för att ta tre andetag och sen glömma att man höll på att meditera, eller somnar av tristess.

Dessutom är saker som att räkna andetagen eller liknande bra, eller att faktiskt röra sig långsamt, stretcha, qigong, enkla yogarörelser eller liknande. Att vila i att göra. Inte att vara stilla och känna på krypet i kroppen byggas upp till panik…

Man kanske till och med ska prata med sig själv högt; många med ADHD har inte utvecklat en stark inre röst utan behöver höra sig själva säga grejer för att kunna lyssna på tankarna. Eller titta på en viss bild. Använda viss musik. Helt enkelt tänka att situationen måste innehålla de nödvändiga hjälpmedlen och påminnelserna för att man ska kunna lyckas, precis som vi alltid måste tänka inom ADHD-fältet.

Sen är det ju detta med längden på fokuset, att stanna på en enda sak. Jag tycker att man med fördel börjar med att låta uppmärksamheten vandra i kroppsupplevelsen tex. Bara följa den runt. Nu känner jag hur käkarna känns.Och tinningen. Och höger hand. Och ena foten. Med tiden kan man fokusera längre stunder, men det är inte där man ska starta, då blir den en enda lång plåga.

Sen är många med ADHD flum-allergiker. Inte alla. Men många. Så där behöver man ha en lärare eller ledare eller skiva som inte handlar om att ”föreställa sig att man är ett träd…” eller har en tillgjord röst, eller lägger på saker som att man ska slappna av eller annat som inte hör till själva mindfulnessbegreppet. För såklart kan man slappna av och tillämpa mindfulness, men mindfulness i sig själv innebär inget annat än medveten, icke-dömande, nyfiken uppmärksamhet på nuet. Oavsett hur nuet ser ut.

Och är man mer för metaforer beöver man kanske just detta med träd eller vågor eller ljus eller löv som fladdrar i vinden… För en del är det bra. Men för många är det faktiskt inte alls bra utan en stor stress, eller rentutav obegripligt. Det riskerar att blir en press på att prestera, som ju är raka motsatsen till att vara, som är kärnan i mindfulness.

Så min erfarenhet är att för personer med ADHD är metaforer som blad, ljus, vågor eller vinden ofta är att krångla till ett väldigt enkelt begrepp: När du upplever nuet gör du rätt. Även när du upptäcker att du svävat iväg i tankarna, eller slutat andas eller är spänd, eller arg, eller har ångest, eller är stressad, eller…

Mindfulness handlar om att lägga märka till utan att värdera. Det är inget man ”lyckas” eller ”misslyckas” med. Det vore som att säga att man lyckas eller misslyckas med att andas, eller att hjärtat misslyckas med att slå i ”rätt” takt. Så är det såklart inte. Man kan inte uppleva ”fel”. Det går inte.

e-autism

Jag: ”Och förresten, e-autism har kommit!”

Samuel: ”Vad är det för nåt? Nu kan du få autism via nätet? ‘Like vaccines but faster’.” (Ja, det är ironi, han är fullt medveten om forskningsläget)

Fniss

Fokus

Försöker luska i vad som tar kraft av barnet:

”Jomen är det ljud eller ljus eller så som är jobbiga? Du vet, sinnesintryck. För mycket prat, lukt, ljud, saker som rör sig…”

”Eeeeh va? Jag tappade bort vad du sade.”

Jotack, precious, jag vet.😉

Barnplågeri

Oförberett läkarbesök på BUP på grund av mammans dagvillhet…

Barnet är mycket missnöjt. Främst för att ingen tänker göra några psykologiska tester utan bara PRATA… Testerna som var så kul! Och psykologen som var så snäll!

Träffa nån läkare? Sköterska? Pft! Att storebror intygar att sköterskan är jättesnäll gör absolut ingen skillnad.

Dessa plågsamma utredningar! Det är synd om barn som utreds för NPF. Jättesynd. Eller nåt.

Lågaffektiv nanoversion i snyggare förpackning ;-)

Apropå föregående inlägg fick jag frågan: Hur skulle en förbättrad version se ut. Och tja, det skulle nog bli nåt sånt här. En kort sammanfattning av lågaffektivt bemötande, och det lågaffektiva förhållningssättet, med färre ord och mer prat till.

 

lagaffektiv_attityd_wiman_stor

Lågaffektivt förhållningssätt: Nanoversionen

lagaffektiv_nanoversion_wiman_stor

Lågaffektiv nanoversion. Hoppas ni gillar den lika mycket som mina åhörare brukar göra!

Den här powerpointbilden kom till när jag snabbt behövde improvisera ihop två minuter om lågaffektivt förhållningssätt. Den har alldeles för många meningar och alldeles för många ord. Men den har blivit kvar ändå, av ett enda skäl: Mobilerna kommer fram!

Varje gång jag har med den här bilden börjar massor av åhörare att treva efter sina mobiler och ta foton. Många fler än för vilken annan bild som helst, trots att de andra är snyggare, renare och lättare att läsa.

Så jag tänkte att jag lägger ut den här också, så att den kan komma många fler till del.

När det råkar bli rätt

Tänker att ibland råkar det bli fel. Men många gånger råkar det bli rätt. Ändå fokuserar vi vuxna oftast mest på det felaktiga. Det är en intressant tanke.

Eftersom barns hjärnor lär sig av att det blir rätt kanske de upplever världen med mest fokus på det rätta. Troligtvis är det så. Tänk så många spännande tankar det finns kvar att tänka!

Amehn skärp dig!

Vi föräldrar kan ju se lite allt möjligt av barnens beteenden som ett jätteproblem. Barnet äter inte bönor, barnet kommer hem jättesent, barnet pillar hål på alla sårskorpor, barnet kommer inte iväg till skolan, barnet vill inte borsta tänderna på kvällen… Ibland blir alltihop som ett sammelsurium.
 
Då brukar jag testa att säga ”Amehn SKÄRP dig!” till mig själv. Om det inte hjälper, då finns nog ett verkligt problem. Om det räcker, då var problemet bara stort inne i mitt huvud, och en liten attitydjustering räckte för att lösa det.

Härdad

”Men mamma, varför kan inte jag få följa med dig till föreläsningen imorgon?” undrar Mathilda

”Det är för att jag ska vara borta hela dagen. På dagen föreläser jag för personal, och på kvällen för typ föräldrar. Du ska vara i skolan på dagen. Vill du höra mig föreläsa någon gång, alltså?”

”Ja! Särskilt i Stockholm!”

”Hörrudu din lilla luring, jag vet nog vad du vill! Du vill bara åka i rulltrapporna!” säger jag, och har i färskt minne den gången vi skulle åka till spårvägsmuseet och Mathilda roade sig kungligt med att springa och klättra precis, exakt överallt, medan jag fick mer eller mindre lyfta runt lillebrorsan, som var livrädd, samtidigt som jag sprang, och klättrade, efter henne. Jag misstänker att jag även hade en bebis i sele eller bärsjal, också. Vi har inte åkt just någonstans efter den omgången. Jag tror att hon var fem.

”Nej, jag vill faktiskt till Fjärilshuset. Det ligger i närheten av Stockholm”, ler Mathilda. Hon är mycket nöjd med sitt lilla skämt, och med att ha fått samtalet dit hon ville.

”Det stämmer”, säger jag. Och ser framför mig fast mer som i ögonvrån en ganska liten unge – som totalt saknar begrepp om saker som att man ska hålla sig till sin familj, vänta eller ta det lugnt – försvinna in i folkmängden nerför rulltrapporna på T-centralen. Så här långt senare ger den synen mig inte fullt så stort stresspåslag som man hade kunnat tro. Jag har blivit blir synnerligen härdad genom åren.