Barn som bråkar – Att hantera känslostarka barn i vardagen: Nu på engelska!

Nu finns Barn som bråkar av mig och Bo Hejlskov Elvén på engelska:

Sulky, Rowdy, Rude? Why kids really act out and what to do about it

Tidigare är boken även översatt till danska (Rabalder i børnefamilien: En bog til forældre om at håndtere børn med stærke følelser) och norska (Rabalder i barnefamilien: Å håndtere barn med sterke følelser)

Bortkastad diplomati

Diskuterar anpassning med elvaåringen. Många uppgifter är svåra för honom, inte för att han inte kan svaret, utan för att han inte förstår frågorna. Saker som att välja, tycka eller gradera är näst intill omöjliga för honom. Till skillnad från saker som att aldrig använda felaktiga böjningar, stava rätt på alla ord han någonsin sett, eller räkna ut matteuppgifter i huvudet fortare än han kan skriva ner dem.

Jag försöker skona hans självkänsla så jag säger lite diplomatiskt:

”Du vet, du är ju väldigt smart men ibland är det inte så tydligt i uppgifterna vad du ska göra…”

Men det har jag inget för. Han faller engagerat och med ett lyckligt leende in i ämnet:

”Och ibland fattar jag ingenting! Jag kommer inte ens på nåt att svara!”

Empati

Vi spelar Uno. Lillasyster är trulig. Färgerna ändras hela tiden, och hon vill att det ska bli röda kort, så hon blir av med några, nån gång. Men varje gång varvet närmar sig hennes tur ändras färgen från rött till nåt annat.

Noah säger: ”När det är min tur ska jag lägga rött!”

”Men vadå?” svarar tioåringen. ”Om du lägger rött så vinner ju Hannah?”

Noah tittar länge och frågande på honom. Så svarar han:

”Ja? Jag vill ju inte att Hannah ska vara ledsen.”

Och så pratar vi inte mer om det

”Menaru allvar?!” hojtar kompisen till Mathilda. De sitter och spelar datorspel. Nån sorts sim-variant. Jag är inte helt säker på vad Mathilda sagt, men kompisen är förvånad och upprymd.

”Nej. Men jag kunde ha menat allvar”, svarar Mathilda, med sitt Temperance Brennan-tonfall.

”Vi kan köpa öl åt honom!” säger kompisen. Det är uppenbart att de pratar om en sim-figur.

”Nej”, säger Mathilda kort. Avfärdande.

”Jomen vi kan!”

”Vi ska inte köpa öl”, säger Mathilda. Hon artikulerar varje ord perfekt.

”Men…”

”Öl. Innehåller. Alkohol.”

Med denna bestämda utsaga betraktar hon ämnet som uttömt.

Kreativa ursäkter

– Killar, är ni klara med det ni skulle göra? ropar jag in i vardagsrummet, där brorsorna flamsar och skrattar.

– Ja-a! svarar de i kör.

– Fint, då tar ni och städar av ert datorbord innan maten är klar.

– Men vi tittar ju på kattfiskar på internet?!

#kreativaUrsäkterFörnöjerNästanMerÄnKattfiskar

Om varför det inte är så meningsfullt att fråga sig ”beror detta på ADDn eller autismen”?

I den verkliga världen med verkliga personer är ADHD och autism konstruktioner som inte alltid är så meningsfulla att dela upp en enskild persons beteenden i. Man kan så att säga inte säga ”det här är ADHDn” och ”det här är autismen”, för vi är alla sammansatta varelser med en hel massa förmågor, svårigheter, preferenser och erfarenheter, som samverkar till en helhet.

Vi kan med fördel tänka på diagnoserna som stjärnbilder eller bingobrickor: De är försök att beskriva och kategorisera de kluster av symtom vi ser. Ett sätt att upptäcka mönster. Men när vi vill veta något om ett visst drag eller beteende är det mer meningsfullt att tänka i termer av förmågor, de olika lättheter och svårigheter som ingår i hjärnans:
– perception (sätt att uppfatta sinnesintryck),
– kognition (att tolka intryck så att de säger något om till exempel tillstånd, valmöjligheter, hot, egna eller andras känslor etc) och
– exekutiva förmågor (att organisera och utföra handlingar på ett sätt som leder mot relevanta framtida mål).

Sådana förmågor kan till exempel vara social tolkningsförmåga, central koherens, arbetsminne, impulskontroll, pragmatisk språkförmåga, theory of mind eller förmågan att beräkna orsak och verkan i komplexa sammanhang.

En av de allra viktigaste förmågorna för hur bra vi har det i vardagen är förmågan till affektreglering; att kunna hålla sig lugn eller lugna sig, till exempel när saker och ting inte gått ens väg. Detta eftersom starka känslor gör alla hjärnans förmågor svagare, ungefär som när tidvattnet rullar in och täcker en vanligtvis trevlig sandstrand med vatten så att bara vassruggar, ett dussintal stenbumlingar och en trist, stickig havsgrässlänt sticker upp. För en stund, kanske några timmar, går klipporna lite längre bort fortfarande utmärkt att sola och leka på, men är sandstranden är för tillfället otillgänglig.

När starka känslor – eller för den delen stark stress – rullar in försvinner de svagaste förmågorna, det vi har svårast för, först. Ibland i en så stor omfattning att personen inte klarar nåt alls av det som hen vanligtvis kan hantera. Fast vi vet att hen kan i vanliga fall, funkar plötsligt ingenting alls. ”Abonnenten du söker kan inte nås för tillfället”, som min dotter uttryckte det en gång.

Diagnoskriterierna funkar på ett väldigt specifikt sätt. De är till för att ringa in en speciell grupp genom att de som kombination enbart ska gälla en grupp, och inga andra grupper. Dvs de fyller en inkluderande/exkluderande funktion och representerar de kluster vi ser, där t ex autismspektrum är ett kluster och adhd ett annat (även om just de två ofta överlappar, enligt studier bör ca 80% av alla som har autism och normal intelligens också ha en ADHD/ADD-diagnos). Därför säger de väldigt lite om vad autism eller ADHD eller OCD eller Tourettes ÄR, utan bara hur vi definierar gränserna mellan dem. De består av huvudkriterier som man ska ha eller inte ha för att uppfylla själva diagnosen. Men diagnosen är förknippad med en massa saker, egenheter, lättheter och personlighetsdrag, som inte ens omnämns i diagnoskriterierna.

Det är väldigt viktigt att komma ihåg att många av de förmågor vi pratar om inom npf är kontinuum. Det vill säga att på populationsnivå finns ingen avgränsad grupp som har ”liten theory of mind” eller ”stora svårigheter med affektreglering”, utan det är normalfördelningar med flest i mitten och färre utåt kanterna, helt utan tomma fält mellan de tänkta grupperna. Kombinationerna av olika drag – dvs diagnoserna – är ibland kluster, men dragen i sig själva är kontinuum.

Utöver de diagnostiska kriterierna är inte diagnoser som ADHD eller autism så väldefinierade att man kan säga att det som förekommer i den ena inte gör det i den andra. Och eftersom varje person har sin egen unika mix av NP-drag spelar det ingen större roll om ett visst drag, utöver kriterierna, räknas till ditten eller datten, för i realiteten har alla med NPF stänk av både det ena och andra.

Däremot finns ju tydliga ”stora drag” som t ex att många med autism har svårt med kombinationen flexibilitet och affektreglering. Det betyder inte att det nödvändigtvis är ett autistiskt drag, utan är bara vad det låter som: ett statistiskt samband. Något som vi ser oftare inom en viss grupp än inom andra grupper.

För det finns grupper eller kluster av beteenden som är mer eller mindre vanliga. I själva verket finns nog flera hundra, och kanske tusen, subgrupper inom NPF. Så att dela in dem låter sig inte riktigt göras på något smidigt sätt. I stället handlar det om den sortens intuition som kommer av erfarenhet: ”Det här känner jag igen, det låter som dem jag pratat med som också har det på det här andra sättet.”

Några beteenden kan se liknande ut men bero på helt olika underliggande funktioner. Till exempel kan man ju ha antingen verbala tics, eller tvång, som båda gör att man bara måste säga vissa saker. Det kanske låter likadant. Men det beror på olika saker. Det påverkas på delvis olika sätt av stress, miljö, bemötande osv, och det beter sig olika med olika behandlingar.

Sen hänger ju vissa av hjärnans förmågor ihop. Ett exempel är att många med autism har svårt med grovmotoriken. Och genom studier vet vi att det finns statistiska samband mellan theory of mind och att automatiskt ha klart för sig var man har kroppen någonstans. Är man klumpigare motoriskt har man oftare svårigheter även med att tänka andras tankar och känslor. Vi är inte säkra idag på om det finns ett orsakssamband mellan dem så att det ena orsakar det andra, eller om båda två beror på någon annan, underliggande förmåga.

Vissa förmågor vi pratar om överlappar eller är sammansatta av olika saker. Impulsivitet och koncentrationssvårigheter t ex är två drag som beskrivs som olika saker, men de facto är mer som en skala av impulsivitet, från måttligt hög impulsivitet (alla människor hör saker som händer eller får syn saker, men vissa reagerar impulsivt på det, andra väljer bort det automatiskt = impulskontroll) till hög impulsivitet som inte bara stannar i tankar och ord utan även blir rent fysisk,  armen far ut, man råkar slå till nån.

Men vissa former av det vi kallar impulsivitet är egentligen en långsam minnesupphämtning. När man får meddelandet ”förra gången jag kastade en bok på min syster blev det inte toppen”, då har man redan hunnit slänga iväg den där boken. Impulskontrollen fungerar egentligen, men den får ett ofullständigt underlag av minnet.

Personligen föredrar jag mixer-analogin. Tänk att varje person är som ett mixerbord för ljud och ljus. Varje person med NPF har sina specifika egenheter, sina speciella inställningar. Några reglage är högt uppe, några i botten, och några mittemellan. När egenheterna rör några av diagnoskriterierna kan vi dela in det i diagnosklustren. Men för de övriga dragen kan vem som helst ha vad som helst, även om det är vanligare att se vissa saker inom vissa kluster (t ex perceptionsstörningar inom AST eller tidsblindhet inom ADHD).

Varför?

”Vet du varför jag tittar på dig så?” Säger jag.

Elvaåringen vet inte.

”Det är för att jag älskar dig.”

”Och det är därför du petar på min arm.”

 

 

Fnurra

Jag har glömt att förbereda Mathilda på morgonens läkarbesök. På fel ställe. Med en ny läkare. Suck.

Igår kväll kändes oddsen att ändå få dit henne som 70/30, ungefär. Under omständigheterna ändå rätt goda, när den välbehövliga hårtvätten fått anstå till en annan dag. Idag är det mer… skakigt.

Trött. Jag är så trött, så ända in i märgen nersliten. Ni vet en sån där dag då man liksom inte vaknar helt, fast man uppenbarligen är uppe och rör på sig…

Med ljudeffekter och bling – om varför konsekvenser funkar dåligt inom NPF

Grejen med konsekvenser är att har man tex ADHD eller autism är man ofta ganska tidsnärsynt.

Det här som händer nu står nära, det tar upp nästan hela synfältet.

Men den där konsekvensen, den är jättelångt borta och ser liten och suddig ut.

Man lever här och nu. Och då hjälper det inte att man egentligen VET att man borde tänka på konsekvensen, jag menar, kolla själv hur liten och pluttig den ser ut långt därborta. Inget alls att bry sig om i jämförelse med det där jag vill göra NU som tornar upp sig och skymmer halva synfältet, i fyrfärg och med ljudeffekter och bling… … …

Orsaker att vara slutkörd

Jullovet. Eller vilket lov som helst. Eller en vanlig helg räcker. Jobbvardag, nu, please!

Att barnet fick ett pyttelitet sår på tummen och trodde att hen höll på att förblöda eller i alla fall tappa fingret. Adrenalinet som fortfarande pumpar, timmar senare…!

Att det andra barnet trodde att när man klätt på sig ytterkläder och ätit frukost kunde man sätta sig och spela dator lite. En stund. I stället för att typ, jag vet inte, sätta sig i bilen så vi kommer iväg nån gång? För ytterkläder räckte tydligen inte som signal för att vi liksom ska åka.

Matpreferenser som ändras på två röda sekunder. Nej. Köttbullar är inte längre ätliga. Han vet att han levt på dem i sju år eller så. Men nu duger de knappt som hönsmat. Varför? Det var en pytteliten broskbit i en av dem. Bäst att hålla sig till kycklingkorv resten av livet. Tack universum. Eller nåt.

Barnet som kommer upp för åttiofemte gången klockan halvett på natten och fortfarande inte har somnat. Det går inte strålande att sova när man blir väckt av nattvandrare hela tiden.

När de kliver på tvätten. Kliver på den. För att den typ… ligger på golvet? För att de typ, hämtat upp kläder från en hög med utsorterat i källaren som jag hoppats att ingen skulle se, och i glädjen glömt att plocka ner sina kläder i lådorna, fast de tydligen vält ut den på golvet i stället för att ha kvar den i tvättpåsen…? Det är en enkel uppgift, people. Men tydligen inte så enkel att man inte kunde tappa bort sig några små gånger på vägen för att hastigt och lusigt hamna i en regisserad lek om nåt helt annat. Med tvätten som golv.

Fel medicin utskriven. Eller vänta förresten, ingen medicin utskriven?! Nej, jag är ingen nybörjarförälder som lämnar in receptförnyelser under jullovet, mind you. det är en månad sen. En månad. Kommer man för tidigt undrar de varför man vill ha mer, och kommer man i god tid tar den slut ändå. Damned if you do. Damned if you don’t.

Hårddiskkablar som pajar.

Vinterkräksjuka som lamslår hela stan.

Nämnde jag flunsan?

 

 

Att bli trött av människor

Inom ast har man ofta Social utmattning. När man blir trött av att umgås med människor eller ha dem runt sig. Oavsett om man gillar att umgås eller inte.

Utmattning eller hjärntrötthet ger ofta ångest som sekundär effekt, men det är nog inte samma sak som social ångest, inte som vi förstår det idag i alla fall.

Ny föreläsningssida – ses vi 2017?

Sådär, nu ligger mina öppna föreläsningar för 2017 ute, här.

Hittar du inte någon stad i närheten av dig i listan? Kanske kan du höra med någon lokal förening (eller skola, habilitering/bup, hjälpmedelscentral, anhörigstödjare mm mm) om de vill arrangera en föreläsning med mig.

Hoppas vi ses 2017!

Bokstavligt

”Mathilda, det ligger kläder som är dina på mitt golv.”

”Ja? Jag har lagt några på din säng också.”

Den låg-affektiva resan

Dagens lågaffektiva snabbtanke: Det här med vad vi tar till oss och tillämpar i vardagen med LAB sker i steg. Det är en sorts resa.

Först kanske fokus är på att hantera kaosartade och svåra situationer, med våld och hot, genom kaosmetoderna, som går ut på att om möjligt minska affekten och i alla fall inte göra den större, och vänta in lugnet. Och det funkar; utbrotten blir kortare och effekterna lindrigare. Wow! Vilken grej!

Och så kommer vi kanske på att vi ju faktiskt kan förebygga. Redan när vi ser att en låsning börjar närma sig kan vi avleda med något intressant, använda humor för att minska affekten eller langa fram ett tuggummi. Vi börjar tänka efter före, och undvika de vanligaste minorna. Och vi slipper en massa utbrott jämfört med innan! Hurra!

Sen inser vi kanske att justja, vi måste fundera över orsakerna till att torsdag kväll är fruktansvärd, och kanske planera om veckan. Eller kanske lider vi brist på tydlighet och bara råläcker energi för att vi inte har nog med struktur i vardagen. Eller så förstår vi plötsligt att vi måste använda färre ord, eller bara peka. Vi släpper en massa saker, en massa krav. Och en del av dem kommer vi på att vi nog behöver ta upp igen, för det blev inte bra. En känsla av kontroll, kompetens, infinner sig. Jag är nog en rackarns bra förälder, ändå!

Och så går det vidare. Inte bara framåt-uppåt, utan organiskt som en skogsstig växer vårt eget personliga förhållningssätt fram, utvecklas, förfinas och ändras. Utifrån vad som fungerar i vardagen. Ibland hamnar vi rätt. Ibland missar vi målet. Ibland är vi bara frustrerade och förvirrade. Och rätt ofta tänker vi att jomen det löser sig. Det gör det nog. Och det finns nog inte bara en väg.

Och så plötsligt en dag läser vi nåt vi skrivit för länge sen om den där dagen på ICA Maxi när ungen skrek arga ord i stället för att sparkas, och att vi tyckte att det var ett superframsteg… Men nu känner vi bara att: Ärligt talat… Vad skulle vi på ICA Maxi att göra, med det barnet, i det skicket?

Vad händer med Kalle?

Fantastiska nyheter, hörrni! Boken ”Vad händer med Kalle” ligger nu ute som websida på https://kalleboken.hjelm.se/ .

Det här var den enda bok jag kunde identifiera mig med när det först var något med Mathilda. När vi först fick höra ordet autism.

För ”alla andra” föräldrar jag läste om verkade tillfreds med att få livet upp-och-ner-vänt. Med vaknätter och utbrottsveckor. Men jag och Fredrik. Vi var inte tillfreds. Vi var arga, och ledsna, och uppgivna, och upprivna, och ensamma. Så kändes det då. Och idag när jag bläddrar i boken igen får jag samma känsla. Gemenskap. Skitliv. Men också, så småningom, hopp och försoning.

Läs den!