Visdomsord

Tjugoåringen: ”Det är som om det tagit dig och pappa decennier att komma fram till att människor är dumma. Vi, era barn, bara öppnade ögonen efter förlossningen och vips förstod vi…”

Det lågaffektiva förhållningssättet handlar inte om att ändra på den andre

Ibland möter jag personer som testat att backa för att undvika meltdown, att kravanpassa eller tydliggöra, och barnet slutar explodera. Fast är fortfarande lättriggat, har svårt för överraskningar osv. Och så tänker de att lågaffektivt bemötande ”inte fungerar”, för att barnet inte ändrats.

Men skillnaden med ett lågaffektivt bemötande är inte att barnet mirakulöst blir av med sin personlighet och sina erfarenheter, även om det givetvis sker en utveckling på sikt hos dessa barn. Skillnaden är att när vi förstår vad beteendena står för och accepterar att barnet inte kan vissa saker bättre, då blir vi inte arga. Och då triggar vi inte barnet ännu mer, och vi slipper att hamna i besvärliga rundgångar och sammanbrott.

Barnet som har en ”negative first reaction” – som först ser det dåliga i varje situation – kommer fortfarande att göra det. Barnet som har svårt för ljud och stök, och som reagerar med att bli sur, gnällig eller irriterad när livet blir jobbigt, kommer fortfarande att bli det. Och tonåringen som tycker föräldrarna inte fattar nåt, och som gör allt med en suck eller gnäll, kommer troligen fortfarande att bete sig så – precis som en massa andra, helt vanliga, tonåringar kan göra.

Det lågaffektiva förhållningssättet handlar inte om att ändra på den andre. Det handlar om att ändra på mig. På hur jag tolkar det jag ser. Vad jag anser är normalt. Hur jag förebygger och hanterar starka känsloutbrott.

Om jag tror att barnet plötsligt kommer att bli följsamt, glatt och förstående bara för att jag håller mig lugn, då tror jag antagligen lite fel. Visst ändras barnets beteende när mitt ändras. Men framförallt blir alla de där små gnistorna som dagligen uppstår runt ett barn som är lite mer som ett tändstål än en fluffboll, inte till några gigantiska skogsbränder, när mitt beteende lugnar starka känslor i stället för att driva upp dem.

Man måste inte alltid lyda sin mamma

”Ämnet du ska tala om är ’Minecraft’” säger jag till min fjortonårige aspie, som ska hålla ett kort tal i skolan. Eller ja. Han ska nog hålla det hemma. Men det är en skoluppgift.

För att förtydliga mig lägger jag till:

”Om du känner att du hellre vill tala om Franklin-expeditionen eller nåt annat är det också okej. Man måste inte alltid lyda sin mamma. Bara för det mesta.”

Inifrån köket hörs gapskratt. Det är syskonen som finner min utsaga outsägligt lustig.

Jag känner att jag kanske måste vara helt frank för att inte förvirra barnet ifråga, så jag säger:

”Man MÅSTE aldrig lyda sin mamma. Men innan man väljer att inte göra det bör man tänka på att hon har väldigt mycket större livserfarenhet än man själv har. Det är hur det är EGENTLIGEN.”

Fjortonåringen ler, lite, lite grann. Bara i ena mungipan.

Plain rude

”Vet du, Mathilda, du får ju fundera lite på vad som är grejen. Fine om du inte vill att en fluga landar på dig, men du kan ju liksom inte skrika rakt ut för att du råkar SE en fluga, för det är ren fantasi. Och du kan inte leva i en fantasivärld.”

”Wait what? I cannot live in a fantasy world? That’s plain rude, mom!”

En studie i omsorg

När gruppen med ungdomar och några vuxna kommer vandrande över övergångsstället tänker jag inte särskilt på vilka de är. I stället sitter jag vid ratten och tittar ut i tomma luften medan jag väntar på min tur. Efter en stund slår det mig att de antagligen kommer från gymnasiesärskolan i närheten.

Knappt hinner jag tänka tanken förrän en av de vuxna lägger handen på axeln på killen som går sist, den långa kanske artonåringen i svart hoodie och Addidasbyxor. Det är ingen hastig eller överdriven rörelse, och jag märker den bara för att det händer rakt framför mig, mitt i mitt synfält.

En sån gest kan göras på så många olika sätt. Här är det vänligt och beskyddande. Fast jag inte kan se nåt särskilt med killens beteende antar jag att något gjort honom upprörd, något som bara den som känner honom väl kan uppfatta.

Jag sneglar på Mathilda i sätet bredvid mig, och tänker att där har vi varit, många gånger. Att hon blivit upprörd eller rädd, utan att någon annan uppfattat det.

”Ett annorlunda kroppsspråk”, tänker jag, och påminns om att detta att jag är expert på en handfull barn, och ofta läser rätt många andra rätt bra, inte gör att jag kan bedöma varje människa jag möter.

Gruppen fortsätter att gå. Efter några ögonblick lägger killen sin arm tillbaka om mannen bredvid sig. Nu kan jag tydligt se att han är orolig, men också att på hans andra sida går en annan man, som nu lägger en hand på hans rygg. En tröstande gest som säger: Här är jag. Jag hjälper dig. Det kommer att bli bra.

Killen slappnar av lite i axlarna. En ganska vanlig tonåring, i svart hoodie och märkesbybxor, som plötsligt fick det lite jobbigt. Och två män, en på var sida, som genast märkte hur det var fatt. De tre går tillsammans nu, som en enhet. Snart är de framme på andra sidan vägen.

Det är vackert. Som en fulländad tavla av Monet, eller en étude av Chopin. En studie i omsorg.

Jag förstår (att du känner så)

”Jag är väldigt nervös”, sade kompisen som åkte med oss för första gången till skolan.

”Jag förstår det”, sade jag, medan jag backade ut. ”Eller; jag förstår att du känner så. Jag förstår naturligtvis inte hur det känns, det vore ju en helt bisarr sak att säga, ’jag förstår precis hur du känner dig’. För det kan man så klart aldrig göra.”

”Du är inte som andra som säger ’jag förstår’, du.”

Mina ögon tårades lite, av storheten i den komplimangen. Och jag fick snabbt komma på nåt att säga, för att inte bli alldeles gråtig, och för att inte fastna i minnena av alla de märkliga, svåra och komplicerade erfarenheter som fört mig hit. Allt det jag kan vara tacksam för, så här långt i efterhand, för att det ledde hit, till den här stunden. Till att lyckas undvika att smeta plattityder på en ung människa, som kanske vet mer om hur livet kan vara än många vuxna.

Det finns så mycket vi aldrig kan förstå om varandra. Så många djup. Medan jag körde vidare tänkte jag på det som gnistrande ljuskandelabrar, hängande kristaller. De bryter ljuset i så många färger och mönster att de inte helt går att förutsäga.

Sådana är de, känslorna. Och vidden av dem bör vi aldrig ens låtsas förstå.

Hur man står ut med att misslyckas nästan hela tiden

Jag läser Sara Bäckmos bok ”Vinterodling” för andra, eller är det kanske tredje, gången, och försöker samla mod inför att ge mig ut i detta okända: Att odla så att jag kan skörda på vintern. Det känns både spännande och lite läskigt, och är en bra påminnelse om hur andra kan uppleva det jag skriver. Det kan ta emot att göra på ett nytt sätt, vare sig det handlar om spenatodling eller barnuppfostran.

Plötsligt får jag dock en helt annan insikt om mig själv, och om livet:

”När barnens händer omsorgsfullt sluter sig om ett knippe blad till kvällens middag ligger det ögonblicket i salladsskålen tillsammans med bladen. Ni undrar över sådant jag har misslyckats med, förlorat på vägen och tappat kontrollen över. I den stunden har jag inte misslyckats med någonting alls, det betyder ingenting. Jag är ett med bladen och har högsta vinsten i durkslaget som tvååringen bär i sin famn” skriver Sara så vackert.

Och då slår det mig: Jag har aldrig varit en sorglös odlare. Jag kämpar med att planera, brottas med tidtabellerna, förtvivlar över för sena sådder (igen!!!) och lider när jag inte kan följa min uppgjorda plan och plantera ut i rätt land, med rätt odlingsföljd, i rätt tid. Jag kan räkna upp misslyckade odlarförsök åratal i efterhand och det finns saker jag helt enkelt inte odlar längre, för att det bara var för trist att hela tiden misslyckas.

Kort sagt kan man säga att denna vackra och sanna inställning, att vi kan låta lyckandena räknas över misslyckandena, den har jag aldrig tillägnat mig som odlare.

Men jag vet ändå precis vad det är Sara pratar om.

För jag har levt med barn i hela mitt liv. Och varje dag som förälder gör jag dumma misstag. Tror att nåt kommer att funka fast det inte gör det (eller så gör det det, man vet aldrig!), missar nåt viktigt, tappar humöret, eller bara tappar bollen, helt enkelt. Flera gånger i veckan snubblar jag över mina egna goda ambitioner och ramlar pladask på ändan, trots att jag vet oändligt mycket bättre.

Men jag vet också hur man gör då: Man kravlar sig upp igen, dammar av knäna, hämtar andan en sekund och blåser på skrapsåren, vare sig det onda hamnade på en själv eller på ens barn. Och sen säger man: ”Kom, vi försöker igen!”

Många människor har frågat mig hur jag hanterar när ditten eller datten går snett för ett barn, vad gör jag om det här eller det där händer…? Men jag tänker inte så. Jag tänker inte i termer av enskilda misslyckanden, för mig är svaret alltid detsamma: När nåt blir fel gör jag vad jag kan för att lösa det, och sen går jag vidare. Jag tänker sällan ”tänk om det inte funkar”, för jag vet redan att nåt kommer att gå snett, varje dag. Det är helt enkelt ingen överraskning att människor är ofullkomliga.

Visst lär jag mig saker på vägen, och när det hänt allvarliga saker gör jag en plan så det inte ska hända igen, men jag ägnar väldigt lite tid åt att fundera över varje enskilt misstag. Jag ser dem helt enkelt inte så mycket som misslyckanden, som jag ser dem som en del av livet. Nåt som ständigt skiftar, men samtidigt är både konstant och förutsägbart i just denna ständiga rörelse.

Ibland går livet bra, ibland går det mindre bra, och i slutänden är det bättre att jag ägnar min uppmärksamhet åt de fina ögonblicken, de lyckliga stunderna, än åt varje enskilt problem. Det känns helt enkelt bättre. Mera liv åt mig och de mina, mindre oro över sådant som är övergående.

Och i ett enda hisnande ögonblick slår det mig att jag kan ta med mig precis den inställningen ut i mitt odlarliv. Att jag redan vet hur man gör för att stå ut med sin ofullkomlighet, hur man hanterar detta att begå massor av misstag varje dag, utan att tappa farten. För det är nåt mitt liv med barnen verkligen lärt mig:

Man gör det med med massor av kärlek. Till sig själv och till andra. Med massor av uppmärksamhet på allt som trots allt gick bra. Och med massor av tilltro till att det mesta löser sig, så småningom.

Tack Sara! För dina vackra ord och allt du lär mig!

Allians

Det är ett vinande, pipande ljud i köket. Därför kan Mathilda inte ta sin medicin, som ligger framme med en kopp vatten. Mitt förslag att hon skulle ta på sig sina hörselkåpor, som hänger på väggen utanför köket, mottogs med ett gnölande ljud inifrån köket.

”Har du tagit din medicin, Mathilda?”

*gnöl*

”Jag vet inte vad det betyder. Har du tagit din medicin?”

”Nej! För jag vet inte vad det är som låter!”

Tyvärr har den här mamman redan haft för många allergiska reaktioner på en och samma vecka för att orka vara tillräckligt hjälpsam klockan halvelva på kvällen. Faktiskt har jag velat sova sedan 18-tiden. Det är en förklaring till, även om det inte är en ursäkt för, mitt högaffektiva svar:

”Du behöver INTE veta vad det är som låter. Det du behöver göra är att ta din medicin. Det FINNS andra lösningar än din!”

Mathilda fräser som en arg leopard. Men till min stora förvåning klampar hon sedan ut i hallen och nappar åt sig hörselskydden.

Om jag trodde på poäng mellan barn och föräldrar skulle jag säga att jag vunnit. Men det gör jag inte. Jag tror på samarbete. Pedagogisk allians. Och jag vet att det enda jag just gjorde var att göra ett onödigt stort uttag på relationskontot. För den där grejen, när jag vinner för att barnet förlorar, är ett riktigt bra sätt att skapa känslor av fiendskap mot mig hos mitt barn. Så bygger man enkelt en övertygelse om att vi är motståndare, att det är så vi ska vara mot varandra.

Och det i sin tur är precis motsatsen till det jag försöker åstadkomma, inte bara som en pedagogisk princip, utan som en ledstjärna i mitt föräldraskap. I all min ofullkomlighet ska mina barn i alla fall veta att jag stod helhjärtat på deras sida. Den vetskapen kommer de att behöva till de där svåra tillfällena då deras viktiga bästa känns som ett svek. Då jag måste fatta beslut som är svåra att förstå, och de behöver lita på det jag gör ändå, och veta att jag verkligen, verkligen vill deras bästa.

Så jag reser mig ur min fåtölj, och går in i köket för att hjälpa henne att ta medicinen. Och kanske lista ut var den vinande ljudet kommer ifrån. Det är med stor sannolikhet en elektroniskt styrd LED-lampa. Alla andra möjliga vinanden i kök har hon redan hört.

När jag kommer in i köket finns inget vinande. Det har precis slutat, förklarar Mathilda. Hon har i alla fall börjat med medicinen, och nu får hon i sig den.

”Jag är ledsen att blev arg. Jag kanske är dum ibland, men jag älskar dig alltid”, säger jag.

Och tänker på den gången för länge sedan då hon sade nåt i stil med ”när du är arg kommer jag inte ihåg att du älskar mig”. Ord som bränt sig fast. Som jag är evigt tacksam att ha fått hört mitt barn säga. För så är det nog för många barn, och det är viktigt för oss föräldrar att veta. Så vi inte utnyttjar vår makt på ett oriktigt sätt.

Mathilda kramar om mig och säger:

”Jag älskar dig också.”

Med tanke på hennes precisa sätt att uttrycka sig vet vi båda vad hon inte sade.

”… Men inte alltid…” ler jag.

Hon räcker ut tungan och vi skrattar

Sen går vi och lyssnar på vinande LED-lampor i mitt rum.

”Det var inte en lampa som lät. Det var mycket starkare”, säger Mathilda.

Nu fattar jag vad hon hört: vår ganska nya diskmaskin.

”Tror du inte det var diskmaskinen, då?” säger jag.

”Jo, jag tänkte att det antagligen var det”, svarar Mathilda. Sen går hon till sitt rum.

Skämma bort är verkligen inte rätt ord i sammanhanget

”Du, mormor… Jag såg ett tomt paket Läkerol. Jag tycker om Läkerol”, säger mitt äldsta barnbarn.

”Åh, tyvärr, jag har inga Läkerol. Läkerol är gott, det tycker jag också, och du hade gärna fått om jag hade haft. Men jag har inga, tyvärr. Jag vet inte var paketet kom ifrån. Kanske är det Samuels? Du kan fråga Samuel, jag vet att han hade förut, i förra veckan i alla fall”, säger jag.

Hon blir tyst. Jag tror att min ström av ord gjorde henne lite perplex.

”Jag tycker verkligen om Läkerol…” säger hon igen, lite trevande. Hon vill nog inte störa Samuel, som sitter och gamear. Jag tror ändå inte att han har några Läkerol kvar, så jag släpper det spåret.

”Jag förstår det, hjärtat. Men jag har ingen Läkerol. Hade jag haft Läkerol hade du så gärna fått det!”

”Okej” säger hon, och skuttar iväg.

På väg in i köket igen tänker jag på att det bästa med att ha barnbarn är att få skämma bort dem. Att vara uppe senare på kvällarna än man borde och fnissa åt det, ha sköna sovmorgnar med precis den yoghurten de vill ha, fast den är snordyr, och glädjas åt små saker, som att äta Läkerol tillsammans, titta på Harry Potter och få höra allt om det senaste buset.

När jag sätter händerna i diskbaljan igen slår det mig: I inga vuxna sammanhang skulle vi kalla kravlös tid tillsammans med någon vi älskar, kärleksgåvor eller småprat, för att ”skämma bort någon”. Tvärtom skulle vi säga att det är viktigt att tillbringa tid tillsammans, att lyssna på varandra och göra saker bara för att göra den andre glad.

Det har många andra namn: Att fånga dagen. Ta sig tid för varandra. Slappna av, ha semester… Men inte att skämma bort.

Och jag tänker på föräldrastudien som visade att de barn som fick mest omsorg och stöd från sina föräldrar klarade sig bättre som ungdomar, och dessutom hade en bättre relation med sina föräldrar än andra. Att huruvida man fick hjälpa till att laga mat eller tvätta hemma eller ej hade en marginell påverkan på livet, jämfört med om man fick engagemang, support och känslomässig närhet. Att helt enkelt få bli lite bortskämd gav ungdomar som både mådde bättre och klarade sig bättre än sina jämnåriga.

”Skämma bort. Pft!” säger jag, rakt ut i luften.

Ibland är vi vuxna så korkade.

Tillsammans

Den lilla pojken sneddar in före mig och skuttar upp i rulltrappan på tågstationen. Jag är inte överraskad. Redan i den förra rulltrappan bedömde jag honom som en joker. Ett osäkert kort, vars beteende och valör inte alltid kan förutses. I alla fall inte enligt samma regler som för andra. Han är bedårande. Dessutom tittade jag en extra gång när jag kom upp, för att inte råka krocka med just det här barnet.

När mamman, som kör småsyskonet i en barnvagn och har svårt att hänga med, vänder sig mot mig vet jag redan att hon kommer att ha en ursäktande min. Så jag ler stort mot henne. Ser till att hon kan läsa i mitt ansikte att jag tycker att hon har ett fint barn, och gör ett bra jobb.

Få saker har gett mig mer styrka genom besvärliga situationer där barnen betett sig konstigt eller fel, som andra människors gillande. Eller sympati, beroende på situation. Ögonkontakten som säger ”jag vet precis”, leendet som säger ”det kanske inte är PK, men jag håller faktiskt med din unge om det hen just sade (så högt att alla inom en kilometers radie kunde höra)”. De blickarna. De leendena. De har räddat min dag – och mitt förstånd – fler gånger än jag kan nämna.

Mamman blir överraskad, men hon ler tillbaka. En kort stund står vi bara där. Sedan är ögonblicket förbi och barnen kräver hennes uppmärksamhet.

Bara ett leende. Bara ett par sekunder. Ändå tror jag att vi gick därifrån stärkta, båda två. Sedda. Hon som var jag, och jag som så länge varit hon. Tillsammans för ett ögonblick i det stora det är att vara förälder.

Städhat

Vad jag gör just nu? Tänker på hur mycket jag hatar att städa med min femtonåring, som sparar på små snörstumpar och får ångest av tanken på att skiljas från ett vitt 80-gramspapper som hon ritat några pennstreck på. Oavsett om pappret ifråga är skrynkligt eller ej.

Hata är ett starkt ord. Det är också det enda applicerbara ordet i det här sammanhanget. Därför tänker jag sova i stället. Over and out.

Tillfällen när fakta inte hjälper

Tips från coachen: Om du kommer in i köket medan barnet paniskt försöker flytta över pizzabitar och -pålägg med händerna till tallrikar, för att hen hittat bananflugor i pizzakartongen när den stått framme på bordet några timmar, säg då inte nåt på temat ”sluta gräva i pizzan, om dina händer har miljontals bakterier på sig, har bananflugan bara kanske 1000”.

Den kommentaren gör ingenting bättre, nämligen…

Kärlekens språk

Ofta, ofta känner jag mig otillräcklig som förälder. Det är inget stort problem; ett visst mått av vånda och oro ingår i priset för att älska, och man älskar sina barn så förtvivlat mycket. Men i alla fall. Ganska ofta känner jag att jag borde ha kunnat, orkat, hunnit göra mer.

Men sen ser jag de där fantastiska individerna som jag vårdat och vakat över, som jag torkat snor och tårar på, lagat mat med, tvättat åt och kramat om. Storebror som smsar och undrar om vi hunnit äta på vägen eller om han ska laga nåt? Lillebror som utan att knota dammsuger hela källartrappen och den grusiga hallen där nere, och gör det fantastiskt fint, inte för att han älskar att städa, utan för att han älskar den som bad honom.

Och så tänker jag att kanske har jag i alla fall lärt dem vad kärlek är. Kanske har de blivit flytande i att tala kärlekens handlingskraftiga språk, i alla de små vardagshandlingar som är kärlek utan ord.

Jag kanske kunde ha snutit fler små näsor och stått ut med att få fler ingredienser till middagen utströdda över golvet. Eller kanske inte. Men alldeles oavsett fick jag nog med det viktigaste.

Och jag tänker att det nog räcker så.

För jag vill bara vara med min mamma när hon försöker umgås med nån annan… ;)

”På torsdag åker jag och min vän C på trädgårdsvisning”, säger jag vid matbordet. Det är en upplysning riktad till maken, bara så han ska förstå vad anteckningen i google-kalendern betyder.

Mathilda ser på mig med stora, fuktiga hundögon och frågar:

”Ensamma…?”

Det betyder egentligen bara ‘utan mig?’.

”Definitivt, säger jag. ”Jag tänker INTE försöka lyssna på nån som berättar om trädgården medan du attackerar varje fluga inom räckhåll och vantrivs högljutt.

”Va?!” säger Mathilda ynkligt.

”Du gillar inte ens att vara utomhus…” säger jag.

”Hrmpf!” svarar Mathilda.

Ogrundade misstankar

”Min tröja! Iiiiiiih!”

”Vad är det Mathilda?”

”Min tröja! Den låg på golvet! Vem har slängt min tröja på golvet?”

”Låg den på golvet utanför toan?”

”Ja! Vem har slängt den där?”

Det är naturligtvis helt fel sak att göra, men jag brister ut i gapskratt. Mathilda tittar misstänksamt på mig, och jag pressar fram nåt i stil med: ”Men Mathilda. Tror du på riktigt att nån av oss har gått in i ditt rum, öppnat din byrå där du lagt ner en nytvättad tröja och slängt den på golvet utanför toan? Det enda sättet att få det scenariot att funka är om vi, din familj, är korkade!”

”Jag lade den aldrig i byrån!” säger Mathilda, och ser irriterad ut.

”Okej, men ändå. Tror du, på riktigt, att nån av oss går in i ditt rum för att flytta dina kläder? Från var du nu lade den?”

Det börjar rycka lite i Mathildas mungipor, så jag vet att jag är på rätt väg. Det som började som ett spontant gapskratt visade sig vara en rätt bra strategi: Utmana den orimliga tanken, men gör det med humor.

”Jomen på riktigt, Mathilda. Om DU var nån av oss, hade du då 1. Gått in i ditt rum för att 2. Ta dina kläder och 3. Kasta dem på golvet utanför toan? Hur dum hade du behövt vara för att göra nåt sånt?”

Mathilda fnissar lite och slappnar av. Så säger hon:

”Jag tror att jag kanske lade den på stolen utanför toan…”

”Mmmm, då kan den ju ha ramlat ner på golvet”, säger jag.

”Mmmmm.”

Välkommen tillbaka, rationellt tänkande, du kalla kognition. Du är så väldigt, väldigt välkommen.