Soffvåndor

Eagle has left the building. Jag upprepar. Eagle has left the building.

Den gamla soffan, den som tyget gått sönder på, har fått ett nytt hem. Den nya soffan, som liknar den gamla fast inte är av samma modell helt, står på plats. Alla överlevde. Mission accomplished.

Nu ska Mathilda få sörja klart också. Så helgen blir… trött. Men i slutänden är det ändå lättare för henne med en annan soffa än ”fel färg” – ny klädsel – på hennes gamla soff-vän.

Annonser

Hur långt går man för att övertyga eller pusha en hemmasittare till skolan?

Det här inlägget är ett svar på en fråga i ett forum:

”Hemmasittare, eller på gränsen till hemmasittare, med npf: Hur långt går ni för att pusha/övertala/tvinga dem till skolan? Obs att jag pratar om lågaffektivt bemötande här!!!”

Jag övertalar aldrig. Om jag hamnar i ett läge när jag behöver ge barnet ansvar för beslutet att gå till skolan eller ej skulle jag ha tagit ansvar för länge sen. 😉 )

Däremot curlar jag, och lirkar lite. Ser till att barnet får i sig nåt innan frukost tex, säger ”Det diskuterar vi om en stund” och väntar på att blodsocker och adhd-medicin ska kicka in. Kollar in läget. Hjälper till med alla övergångar – jätteviktigt, särskilt när man har nära till ångest. Ibland behöver jag även säga ”Jag förstår att du är trött, men det är ändå skoldag”, innan jag kan avgöra hur dagsformen är. Det urladdade batteriet har ofta normal spänning tills vi belastar det. Dagsformen upptäcker vi inte genom att betrakta barnets mående i stunden, utan genom att betrakta hur måendet förändras när kravnivån ökar något.

Så småningom kommer jag kanske att märka att det inte är läge, senast en kvart efter frukost eller så. Med åren har jag lärt mig att veta det direkt på morgonen, men om det inte är helt uppenbart försöker vi ändå med frukost mm, mina barn mår inte alls bra utan frukost.

När jag vet att idag är det inte läge, då bromsar jag direkt. Säger ”Jag märker att du inte är i skick för skolan idag, jag bestämmer att du ska vara hemma. Mmmmm. Trist. Men kanske också lite mysigt att vila idag?” Sakligt, lätt beklagande (det är en trist sak att inte orka till skolan!), med ett skämt eller en avledning i bakfickan. Här gäller det att utgå från barnets upplevelse, men jag utgår också från att barnet vill orka vara i skolan, vill gilla skolan, vill ha det bra i skolan, allt annat är ju oförskämt! Såklart skulle hen mycket hellre vilja må bra och trivas i livet än motsatsen.

Ju tidigare jag tar ansvar genom att sätta stopp för lirkandet, pratandet, och ge klara besked: ”Du ska inte till skolan, och det är på mitt ansvar!” desto fortare börjar barnet sin återhämtning. För så länge stresshotet om skolan hänger över hens huvud kan hen inte slappna av = ingen vila = ingen återhämtning = bara tröttare imorron. Det är inte den loopen vi vill vara i. Vi vill vara i: Slappnar av, samlar energi, orkar i morgon, om tre dagar eller nästa vecka. För mitt barn ska hålla MINST tio år i skolan. Resten av veckan är en fjärt i rymden i jämförelse med tio år. Jag är hellre hemma en dag extra än två år, som var vad som hände sist ett av mina barn gick in i väggen. Men vi har numera oerhört få hemmadagar för säkerhets skull. Ett par per termin, max.

Om jag inte känner att det är dags att sätta stopp, utan tvärtom att barnet gott och väl kan klara skoldagen, pratar vi om det. Men inte i form av övertalning, utan mer genom ett sokratiskt samtal – hjälpa barnet att själv bedöma dagsformen genom att skjuta in frågor, eller iakttagelser. Uppmuntra, men fortfarande inte i syfte att ”övertyga” utan i syfte att skapa trygghet. ”Jag tror att du klarar det. Det brukar kännas bättre när du väl är där, minns du?” osv. Men fortfarande inte en massa långvarigt prat, det här får ta max ett par minuter.

Jag ger även en utväg om det verkar svårt: ”Vi gör så här: Jag förbereder din lärare på att du är trött idag. Då vet hon att du kan behöva gå undan och vila. Och om du börjar må dåligt, då ringer du hem, och så kommer jag och hämtar dig!”.

Plan B och nödplanen är viktiga trygghetsfaktorer, och när vi har att göra med stress är trygghet centralt! Ett par gånger på en termin snittar vi på, i att hämta hem barnet igen, ofta klarar de det när de väl är där. För man blir skickligare med åren på att kunna avgöra läget. Senast jag behövde göra det? Strax före jul, tror jag. Visade sig att barnet ifråga hade hög feber dagen därpå…

Väldigt många barn kommer att göra våld på sig själva för att gå till skolan trots att de egentligen inte alls orkar. Därför är det viktigt att vi som vuxna tar ansvar för beslutet. När jag frågar ”Tror du att du orkar med skolan idag?”, då är det en fråga som betyder ”Jag ska fatta ett beslut som är bra åt dig, och jag behöver din input.”, men aldrig ”Du får bestämma”. För det beslutet är barn med NPF generellt inte superbra på att fatta. Och ansvaret för det beslutet ska de inte behöva ta. Det är bättre att jag undrar ”gjorde jag rätt nu?” än att den undringen läggs uppepå mitt barns stress.

Egentligen skulle man kunna sammanfatta det så här: Jag pratar inte med bilen om att släppa på bulten. Jag testar med olika metoder att få bulten att lossna, och när jag märker att den släpper, då trycker jag till. Jag ställer krav i relation till den reaktion jag får.

Det är inte förrän vi ställer kravet som vi vet hur personen klarade det. Därför måste vi vara 100% beredda på att ge upp omedelbart, samtidigt som vi försöker få det att fungera med 100%.

Men vi kan inte syssla med tvehågsenhet, inte vela, inte tassa. För sånt är oerhört stressande för både barn och vuxna i stressläge.

Finare eller dummare?

Den här grejen med att ”testa allt annat utom ADHD-medicin först”… Att det är lite finare så, liksom? Vad är det för rackarns trams? Har vi kommit till år 2018 bara för att dissa allt vad evidens heter?

ADHD-medicin är den enskilt mest effektiva behandlingen vid ADHD, det är den behandling som hjälper flest personer och den behandling som hjälper dem mest. Som gör störst skillnad för flest.

Men för all del. Dansa vänstervarv kring en sten i månskenet först. Gör det.

Telling it like it is: Det är inte fint. Det är dumt. Ungefär så dumt som att testa med våtvarma omslag mot blindtarmsinflammation bara för att operation är så invasivt.

Självinsikt

Vi har det trevligt i köket. Men så plötsligt är Mathilda arg. Ur ingenstans, över ingenting. Varje kommentar, min eller ljud triggar arga, slamriga reaktioner.

Vis av erfarenheten går jag undan en stund. Jag hör att Mathilda går in på sitt rum och låser dörren. Tack och lov för det där dörrlåset, vilka konflikter det har besparat oss!

Efter en stund kommer hon ut igen. Bara sättet hon rör sig på säger att hon fortfarande är på dåligt, dåligt humör. En tanke slår mig.

”Mathilda”, säger jag, ”håller din medicin på att gå ur?”

”Såklart!” fräser hon, och mer eller mindre smäller igen dörren efter sig.

Och jag tänker på vilken klok och fantastisk unge jag har, egentligen. Som har den goda smaken att hålla sig undan när hon ändå inte kommer att kunna vara det minsta trevlig. Tänk, vilken grej. Självinsikt nog att kunna gå in på sitt rum och arga. Och självinsikt nog att veta vad det beror på. Det är grejer, det!

PS För den som aldrig känt centralstimulerande medicin lämna kroppen kan jag meddela att även för mig som vuxen är den bästa strategin ibland att helt enkelt gå undan. 😉 För det finns tillfällen när oddsen att orka bete sig bra inte är överdrivet goda.

Febertankar

Tips från coachen: När man redan har feber och känner sig allmänt ynklig är det definitivt inte läge att läsa gamla skolpapper…

För man blir inte peppad av att se vad man redan övervunnit. Man blir bara oändligt mycket tröttare.

Hobbes

Hur man vet att 18-åringen i alla fall bläddrat i Barn som bråkar:

”Noah”, säger jag, ”jag vet att du helst vill ta på dig kallingarna själv, men nu är det ganska bråttom, så jag måste nog hjälpa dig.”

”Du får ge upp din privacy i utbyte mot trygghet”, bryter Samuel in. ”Men vänta lite nu… Det finns en hel teori om det…”

Betraktelse

Om barnet med autism inte stämmer överens med bilden av autism är det vanligtvis inte autismen som behöver ändras…

Vi måste anpassa kraven till energinivån

Förälder till skolbarn med NPF: Den här tiden på året är många unga med NPF slutkörda. Därför måste vi anpassa vilka krav vi ställer till dagsformen, till det mentala väglaget.

Midvintern är en tid då en massa människor är trötta i vårt mörka och kalla klimat. Våra ungar är särskilt sårbara för energibrist, eftersom en funktionsnedsättning i hjärnan alltid innebär att man gör åt mer energi per timme för att leva, att det som för andra är vardag innebär kanske tiodubbelt med stress.

Till det kommer att både skola och fritidsaktiviteter har en massa schemabrytande och annorlunda grejer så här före jul. Saker som för vissa barn med NPF tar oändligt med energi och skapar en känsla av kontrollförlust och otrygghet.

Vanliga tecken på utmattning är ett svajande humör, mindre tålamod än vanligt, sömnsvårigheter, ångest och att man fastnar i favoritaktiviteter, till exempel datorspel eller mobilen.

Allt det här är tecken som säger ”Jag är för trött. Jag behöver vila”.

Det kloka att göra i det läget är att prioritera ungdomens energinivåer framför allt annat, till exempel genom att låta hen spela mer än vanligt, ställa färre krav på delaktighet, hushållssysslor, inte förvänta sig eller ta med hen på sociala tillställningar hen vill slippa etc och bara vila i att det vänder. Det blir bättre, när julen är över, när ljuset återvänder, när allt blir som vanligt igen.

Om ditt barn är extra trött tycker jag att du överväger att sjukskriva hen dessa sista skoldagar. De tillför inte särskilt mycket utbildningsmässigt, och VAB är både till för sjukdom och förvärrade symtom av en funktionsnedsättning, enligt Försäkringskassans informationsmaterial.

För någon som alltid lever i vad som för oss andra liknar julstress, kan december vara en helvetisk upptrappning av stressnivåerna.

Sänk kraven. Prioritera hälsan. Inget barn ska gå in i väggen till jul.

PS Dela gärna! Det här är viktig kunskap.

Tårta serverar vi på fat. Krav serverar vi med medstånd.

Lågaffektiv tanke om medstånd (och tårta):

Medstånd är inte bara en attityd, det är också en metod. Att ställa oss på barnets sida. Att undvika att gå i konflikt, att överhuvudtaget inte ens anta att vi står på olika sidor.

Så när barnet tagit upp mer än väl av toa-tiden på morgonen ropar jag inte ”Du måste bli klar nu!” genom toadörren, jag ropar ”Pappa måste på toa nu, behöver du hjälp för att bli klar?”

Begripliga skäl: Barnet vet att ingen annan toa fungerar för tillfället, den i källaren är inte inkopplad på grund av renoveringen.

Medstånd: Det är självklart att barnet vill vara delaktig i att lösa problemet. ”Vi hittar ofta lösningar tillsammans”, som Mathilda uttryckte det för ganska många år sedan nu.

Man kan se det nästan som att genom mitt sätt att angripa problemet – ’DU ska avsluta fast du inte vill’ kontra ’Kan JAG hjälpa dig att avsluta?’ har jag satt tonen för resten av samtalet. En attityd av ”du vill ändå inte” kommer att mötas av ”nej, det vill jag faktiskt inte när du låter på det där sättet”.

Sättet vi serverar information och inbjudningar på räknas. Hur vi ställer kraven spelar roll. Det är som med gofika; massor med människor gillar tårta, men ingen gillar att få den upptryckt i ansiktet.

Tårta serverar vi på fat. Krav serverar vi med medstånd.

Några saker skolan kan göra som är lika meningslösa som att skicka anmälningar till soc för att man inte kan hantera barnet med funktionsnedsättningen

Saker man som rektor kan göra som är lika meningslösa som att ringa soc för att ens personal inte kan hantera barnet med NPF:

  • Äta en lussebulle
  • Köpa en trisslott
  • Skicka en önskelista till tomten
  • Lyssna på julmusik
  • Prata med barnet eller
  • Be föräldrarna prata med barnet

Saker som troligtvis har en något bättre effekt på grund av stressreducering:

  • Bjuda personalen på lussebullar
  • Ta ett varmt bad
  • Stänga av eller sätta på julmusiken i personalrummet, beroende på personalens preferenser

Saker som troligtvis har mångdubbelt bättre effekt än de båda föregående:

  • Handledning för personalen kring tydliggörande pedagogik och lågaffektivt förhållningssätt, t ex Danderydsmodellen
  • Mer resurser, för att kunna avsätta tillräckligt med personal (både i antal och timmar) för barngruppen
  • En pedagogisk utredning med fokus på hur personalen kan förebygga problemskapande situationer.

Det finns ingen orsak att sockra budskapet, december innehåller tillräckligt med socker som det är. Låt mig i stället vara oerhört tydlig:

Socanmälningar av barn med NPF från skolor som inte kan hantera barnen är lika meningslösa som att ringa posten och klaga på restskatten i deklarationen. De är lika mycket ett otyg som att ringa SOS för att en propp har gått hemma. De är lika verkningsfulla som att skicka önskelistor till Nordpolen.

Energikris

Kära vänner! Ledsen att jag är kortfattad och knappt svarar på tilltal just nu, men i december är min familj i energikrisläge och vi bubblar in oss så gott vi kan. Jag blir säkerligen mer pratbar igen framåt januari.

Årets skiftningar i en NP-familj.

Selektivt ätande eller ”barnet äter bara vit mat”

Selektivt ätande är en egen sorts ätstörning, och vanligtvis yttrar den sig som att barn äter ”vita” saker: snabba kolhydrater som chips, vitt bröd, pasta, yoghurt, mat med slät konsistens…

Ett av våra barn åt bokstavligt talat en köttbulle och en halv äppelklyfta ungefär varannan dag i tre-fyraårsåldern. Såklart tjatade jag om mat, men det gjorde bara alltihop infekterat och till en maktkamp. Så här långt senare, med barn med verkliga ätproblem och undervikt som håller i sig genom åren, önskar jag att någon hade sagt:

1. Sluta kommentera ätande helt. Det leder aldrig till något gott. Selektiva ätare fortsätter vara selektiva genom livet, det finns faktiskt forskning på (www.selektivatstorning.se). De behöver inte dessutom en massa dåligt samvete och ett komplicerat förhållande till mat.

2. Servera säkra kort. Nåt ungen äter, så gott som varje dag, och som är enkelt och snabbt att tillaga. Ha alltid den maten hemma. Servera den till barnet när familjen äter nåt hen inte äter.

3. Alla ungar har inte samma hungerperioder. En del är hungriga på dagen, andra på kvällen, några äter helst inte före 10, andra behöver nåt i magen kanske redan i sängen innan de kan äta. Om en godisbit 10 minuter innan maten gör att ett underviktigt barn känner sin hunger så är det ju strålande! Extra kalorier OCH mat i magen. Go, go, go!

4. Man kan leva jättefint på kycklingkorv och havremjölk, näringslära är lätt överdrivet och det är svårt att få reella brister i vårt rika samhälle.

5. En del människor är magra av naturen. Det bara är så. Men de flesta människor kommer inte att fortsätta vara underviktiga genom livet. Också detta ska gå över; antingen genom acceptans (”jaha, det var den här modellen på barnet”), eller genom pubertet (”aha, där vaknade aptiten”).

PS: Det är okej att inte äta allt. Det kan till och med vara smart. Den som är kräsen och nogräknad med hur saker smakar och känns i munnen kommer troligen till exempel aldrig att dö av matförgiftning eller av giftiga livsmedel. För våra förfäder var det en fördel att det fanns människor som inte kastade sig över ny, okänd mat hur som helst. 😉

Man på tåg

Det ligger något djupt omoraliskt i att gå upp klockan fem på morgonen. Jag var visserligen vaken redan vid tre (så går det när man går och lägger sig ett par timmar innan man brukar, och småbarnsåren har helt förstört min dygnsrytm och försatt mitt sömnbehov i undantagstillstånd), men ändå. Att gå upp innan dagsljuset faller på borde vara straffbart.

När bussen kom till stationen var våra spår de första i snön som ledde in i terminalen. Inne i stationshallen låg flera personer och sov på de tortyrredskap som populärt kallas träsoffor; det hade varit trevligt att vara en av dem. Jämförelsevis trevligt alltså, jämfört med att sitta upp och försöka hålla sig vaken på redan nämnda soffor. Inne på Pressbyrån tappade en kvinna sin vante på golvet alldeles framför mig. Hon fick syn på den innan jag hann säga något.

”Det är för tidigt!” utbrast hon när våra blickar möttes.

Tåget är fel. Det är fel tåg, ett uråldrigt tåg sedan preintercityperioden, det vill säga ungefär 2 miljoner år f.kr., någonstans mellan Krita och Jura. Ett ersättningståg utan eluttag för laptoparna, men med snö som yr in i vagnarna, omväxling förnöjer. ”Vi har lite otäta dörrar. Gå försiktigt så ni inte halkar i snön som blåser in.” knarrade konduktören i högtalarna. Medresenärerna fnissade. Inga av dem hånglar idag. Skönt!

Jag har tillbringat ett par timmar med att skriva till länsrätten. Det har gått bra; jag är försiktigt optimistisk även om jag inte ropar hej förrän jag sitter i bäcken. Nu har jag lagt undan pappersarbetet (efter att snyggt och prydligt ha bifogat min inscannade signatur) och väntar på att få internet så jag kan skicka över det också. Jag sträcker på mig och knattrar lite på datorn. Medresenärerna börjar vakna och småpratet låter hemtrevligt. För bara en halvtimme sedan var det nästan helt tyst. Om tio minuter angör vi Centralstation i Stockholm.

Det sitter en man snett emot mig på andra sidan gången och TITTAR på mig sedan Sala ungefär. Jag har försökt tala om för mig själv att jag inbillar mig, men till och med i ögonvrån kan jag se hur han då och då stannar upp från tidningsläsandet och betraktar mig en stund. Inte glor ut i luften åt mitt håll, utan ser forskande, söker min blick varje gång jag vänder huvudet åt det hållet. Jag har gått igenom checklistan i huvudet: Har jag en stor finne i ansiktet? Kryssar nej. Har jag knäppt min väst ut-och-in? Kryssar nej. Är jag klädd i något uppseendeväckande? Kryssar nej. Vad vill han?

Jag vet faktiskt inte alls. Han kanske känner igen mig eller nåt. Jag har aldrig sett honom förut, inte om det inte var i småskolan och i så fall är de preskriberat för länge sedan. Se där, nu sneglar han på mig över tidningen igen. Jag ser Mycket Upptagen ut och knattrar fort på datorn medan jag tittar ut genom fönstret åt andra hållet, jag har mött den där blicken alldeles för många gånger för att det ska kännas bekvämt redan.

Han ser alldeles vanlig ut. Han verkar trevlig, då och då ler han mot mig också. Jag känner mig fångad, som ett djur på zoo som inte kan komma undan turisterna. Stackars man. Han är säkert alldeles vanlig och trevlig, känner sig på gott humör och ler uppmuntrande mot den där trötta småbarnsmamman på andra sidan gången. Kanske säger leendet ”Ja, jag vet precis hur du menar! Att gå upp klockan fem suger. Men nu börjar dagen. Upp med hakan.”

Se där. Nu ler han mot mig igen. Jag ler tillbaka. Han är antagligen väldigt trevlig.

Barn som slåss i skolan

Då ska vi se, dagens reality check: Säg att ditt låg-mellanstadiebarn är i skolan och där oprovocerat slår till, river, kastar något på eller sparkar ett annat barn.

Vilket av följande händer?

A. Skolan ringer dig. Du säger till ditt barn på skarpen att aldrig göra om det. Ditt barn gör aldrig om det.

B. Skolan ringer dig. Du säger till ditt barn på skarpen. I morgon, om en vecka eller en månad, händer samma sak igen.

C. Skolan inser att de brustit i sin tillsyn, och rektor ser till att barnet alltid har en vuxen med sig som har fokus på just ditt barn, i alla situationer som misstänks kunna spåra ur.

Kommentarer:
Du svarade A. Grattis! Du har ett barn som aldrig kommer att hamna i den här situationen. För dig och mig emellan, ditt barn har faktiskt aldrig oprovocerat slagit, bitit, sparkat eller kastat saker på någon i skolan, eller hur? Barn som funkar att säga till på skarpen har redan i späd ålder en god förmåga till självkontroll, eftersom de har en normal eller till och med tidig utveckling av hjärnans förmågor. Annars hade du redan märkt att ”säga till på skarpen” inte funkar för barn som inte har det. Härligt, för dig och ditt barn!

Du svarade B. Sympatier! Det är inte lätt att styra barnet med sin tanke när hen befinner sig nån helt annanstans, så skolan måste ju tro att du har nån sorts superkrafter. Fast det har du ju inte, eller hur? Du har bara ett barn som ännu inte riktigt har mognat tillräckligt för att ibland kunna avstå från att bete sig våldsamt, och en skola som spontant skulle ha svarat A här ovan. Nånstans före femtonårsåldern brukar även barn som ditt ha mognat tillräckligt för att inte längre ta till våld oprovocerat. Tummar för att det gäller ditt barn också!

Du svarade C: Wohoo! Berätta, vad är din hemlighet? Oavsett hur detta fantastiska bemötande kommit till stånd är det precis så här man önskar att det skulle gå till i alla skolor, överallt. Varför? För att det är det enda som funkar för barn som ännu inte är så bra på detta med självkontroll.

Livskvalitet

40 minuter. Tog det Mathilda att ta sig vägen mellan sitt rum och köket med kvällsmaten, efter att ha tillbringat hela eftermiddagen på föreläsning med Bo Hejlskov Elvén.

Och jag tänker att vissa saker är värda tröttheten som kommer efteråt. Så är det i mitt relativt-välfungerande-vuxenliv, men också i min autistiska tonårings liv.

Innan vi stryker saker som ger livskvalitet, mening och glädje från schemat, ska vi alltid tänka länge och noga. Även när de tar energi i det korta perspektivet.