När katten är borta

Mathilda har ju alltsom oftast någon som punktmarkerar henne när vi är hemma. Dvs en vuxen finns inom syn- och hörhåll för att kunna ingripa innan det går på tok. Oftast tillfaller den uppgiften mig.

Idag har jag en kontorsdag, jag är inlåst med en deadline som jag har tvingats skjuta upp flera gånger. Och tydligen har min man inte riktigt greppat detta med att jag punktmarkerar henne HELA TIDEN en vanlig dag. Det inser jag när åttaåringen kommer hulkande och knackar på dörren.

”Mammaaaaaa! Mathilda är arg! Hon säger att jag inte får titta på film. Och hon bet mig, här.”

”Ojdå. Bet hon dig?! Men inte så det gick hål väl?”

”Näe. Men det gör ont. Hon bet mig här i handen.” *paus* ”Fast då bet jag henne i huvudet.”

”Bet du… Mathilda… i huvudet?!”

”Ja.”

”Åååkej… Gick det hål?”

”Näe.”

Man borde inte skratta. Men det gör jag nu. Tja, ingen ska väl i alla fall säga att åttaåringen inte kan försvara sig… … …

PS Jag har redan gått in helt lugnt, gett barnen mellanmål, sagt i neutral ton att de redan vet vad som är rätt och fel så jag tänker inte tala om det för dem, och hållit vakt tills någon annan kunde ta över. Inga barn kom till (någon större) skada under skrivandet av det här blogginlägget. Vad jag vet. Än.

PPS Det här är orsaken att jag får något vilt i blicken när folk säger saker i stil med ”men vi kan ju inte vakta hen hela tiden” eller ”men man måste ju kunna lämna dem ensamma” eller ”men det går ju inte att ha barnen i olika rum”. Eh. OK? Och alternativet är mindre arbetskrävande…? ;)

Nersliten

Tina:

Jag ville dela det här inlägget idag för att jag vet att många, kanske även du, kämpar en förtvivlad kamp.

Ibland får jag påpekat för mig att jag kan te mig rätt så lyckad som NP-förälder. Att det kan verka som om det är lätt. Och vet ni, i perioder är det lätt, kanske inte i absoluta tal räknat, men i jämförelse med andra dagar, eller veckor. Men det kan också vara svårt. Näst intill outhärdligt. För oss alla. Även för mig.

Ta hand om er. För det finns ingen annan som gör det. Och eftersom vi är våra barns livbojar behöver vi hålla oss själva flytande i första hand. Vilket inte alltid är så enkelt.

Originally posted on M som i underbar:

Det jag inte förstår är hur andra föräldrar kan le modigt och säga saker som får det att låta som om de har accepterat. Som om det är helt OK. Självklart älskar jag mitt barn. Men det är inte OK. Det är inte OK att det är så här, det finns inget Holland i stället för Italien, det finns bara ett arbetsläger som kräver varje droppe svett jag kan krama ur min stackars kropp, och nerslitna naglar och tårar och blod.

Vad är det de ser, alla de där andra? Jag vet inte.

Visa källa

Tillbakablick eller vikten av att flytta schemapilen

Mathilda är sjuk. Hon har feber och ligger ynklig på soffan, invirad i en filt. Eftersom jag är trött, och stressad, knappt tillfrisknad själv och enbart har som mål att överleva sommarlovet tycker jag synd om – mig själv.

Men livet vet att rätta till mina perspektiv. Jag får syn på dagsbilderna som fortfarande hänger på hennes garderob. De får inte flyttas, det är mycket viktigt, fast de aldrig används till något längre. Bilderna symboliserar dagens gång: Morgon – förmiddag – dag – eftermiddag – kväll – natt.

Och jag minns. Hur vi hängde dem där när Mathilda var kanske fem år. Hon älskade dem. Hur en pil skulle flyttas mellan dessa symboler, framåt, många gånger varje dag, för att visa vilken tid på dagen det var. För att ge sammanhang.

Vi var pietetsfulla till att börja med, men sedan började vi slacka lite. Vi glömde att flytta den där pilen allt oftare. Livet var tämligen fullt ändå, vill jag tillägga, det var inte som att vi var på en solskenspicknick och hade all tid och kraft i världen. Så vi glömde att flytta pilen lite då och då.

Ett särskilt minne tränger sig fram bland de andra. En dag när Mathilda var alldeles upp och ner upptäckte jag att vi glömt att flytta den där pilen, att den stod kvar på morgon fast det nu var kväll.

Vi var så nya på allt detta med kognitivt stöd, vi förstod inte hur livsviktigt det var för henne att få sammanhanget tydligt presenterat. Men ett såpass tydligt mönster att vi inte kunde undgå att se det började utkristalliseras:

Så fort pilen för tid på dagen inte flyttats inom rimlig tid kom ett utbrott. Värre ju längre vi glömt. Samma fenomen gällde veckoschemat, där en pil skulle flyttas för att visa vilken dag vi var på. Och samma sak gällde allt annat som vi inte förklarat i bilder och satt upp på en lättillgänglig plats som stöd för minnet.

Så vi började förstå att om pilen stod kvar på morgon, då kom ofelbart ett utbrott om något helt annat framåt dagen. Ett våldsamt utbrott, med slag och spott och sparkar, från en liten, liten autistisk flicka som var alldeles utom sig och slogs som ett vilddjur.

Det var inte att hon inte fick ost, inte tyckte om dockan, eller att hon inte fick åka till affären som fick Mathilda att explodera. Det var bristen på tydlighet, förståelse, möjlighet att minnas vad som skulle hända, hur vardagen hängde ihop.

Det är lätt att ta för lätt på det stöd bildschemat innebär. Det är också alldeles för lätt att tappa perspektivet och glömma att se tillbaka. På all den terräng vi redan klarat av.

Mathilda ligger tyst på sin soffa, insvept i en filt, och har det förhållandevis bra. Hon läser en bok. Hon är lugn och ganska harmonisk för stunden, halsontet till trots. Hon sparkas inte, bits inte, skriker inte att hon ska skära mig med en kniv så det kommer blod. Inte som när hon var fem år. Så är det naturligtvis inte alltid. Men just nu, och just här, har vi det fint. Trots att ingen flyttat schemapilen på garderobsdörren på flera år.

Skämmes föräldrar. Nej, jag är inte ironisk.

Den lilla flickan lät högre och högre. Jag stod vid mjölkdisken på ICA och vände mig om för att se vad som stod på.

”Jag vill ha lördagsgodis!” gnällde hon.

”Du har redan fått lördagsgodis igår när vi såg på film”, svarade mamman. Den äldre kvinnan, kanske var hon mormodern, instämde. Högre och högre tjatade de på om samma sak, med samma ord, fast det var tydligt att flickan inte alls förstod. Hennes underläpp darrade. Hon var kanske sex år, max sju. Och hon hade ingen aning om att hon tydligen förverkat sin rätt till lördagsgodis genom att bli serverad godis till filmen kvällen innan.

”Men det är lördag idag! Jag vill ha lördagsgodis!” upprepade hon förtvivlat. Mamman började skälla:

”Att du bara ska gnälla och bråka hela tiden! Du har faktiskt fått godis! Du är bara otacksam! Nu får det vara nog! Se mig i ögonen när jag talar till dig!”

Flickan försökte titta ner i marken, hon försökte att titta bort. Både mormodern och mamman började gå mot henne, där hon stod i ett hörn. Båda tjattrade i staccatto, avhuggna, studsande ord, som fortfarande inte gjorde minsta ansats att förklara, berätta, skapa kontakt eller lugna, utan bara handlade om hur elakt barnet var.

Närmare och närmare gick de. Från varsitt håll. Två vuxna kvinnor mot en liten, gråtande flicka. Till slut gjorde flickan det enda rätta, hon vände sig in mot hörnet. För att samla sig.

Med en klump i magen gick jag därifrån. Senare såg jag dem i kassakön. Barnet hade lugnat sig något, men det var ändå med stor självbehärskning hon stod där i stället för att springa bort. Över hennes huvud tjattrade de vuxna på.

Ja, det händer att även jag tycker att föräldrar ska skämmas.

Som när två vuxna kvinnor trycker in ett barn i ett hörn, pressar henne närmare och närmare utbrottets rand. För att hon inte har förstått. För att hon är ett barn. För att hon är mindre, svagare, inte kan försvara sig och inte kan förklara sig.

Som när vuxna beter sig mot barn på ett sätt som de aldrig skulle bete sig mot varandra på. Som när föräldrar inte ägnar sig åt fostran utan åt översitteri.

Skämmes!

Föräldragemenskap

Åttaåringen är på stormarknaden med mig. Hon springer skrattande som en galen hyena mellan hyllorna, och låter ungefär lika mycket.

”Men hallå, jag vill ju inte att du försvinner från mig!” hojtar jag efter den fladdrande tunikan. Ännu en gång.

En man i medelåldern är på väg förbi mig. Han tar ögonkontakt, och jag tror att han tänker ta mig i upptuktelse över min bristande kontroll över mitt barn. Det är jag inte så sugen på. Men till min förvåning ler han snett och säger:

”Kom de orden från den… optimistiska föräldern?”

”Hoppet är det sista som dör”, flinar jag till svar.

Han ler och går vidare mot mjölken. Det är tydligt att han varit med förr. Och i den stunden får jag kraft att leta reda på det galet skrattande barnet ännu en gång.

Föräldragemenskap. En vanlig kväll på Coop Forum. Tack, du okände. Tack! <3

Trodde du verkligen att du vet hur mitt barn ser ut på en dålig dag?

Men allvarligt talat. På riktigt nu. Trodde du verkligen att du har sett mitt barn i kaos? Att du träffar henne på hennes dåliga dagar? Att jag skulle utsätta henne för dina dömande blickar, låta henne skämmas inför dig och andra för att hon inte orkar mer?

Det barn du träffar, känner, ser, hon klarar för det mesta att bete sig. För att när hon inte gör det längre, då har vi redan gått. Eller aldrig åkt. För aldrig, aldrig, aldrig, att mitt barn ska få känna av de där pikarna du ger. De som betyder att både hon och jag kan bara vi vill, att vi överdriver, hittar på och tycker synd om oss själva.

Du har inte en aning. Och så kommer jag att se till att det förblir. För jag är helt ointresserad av att folkbilda dig, eller förklara mig, om det ska ske på bekostnad av mitt barns värdighet.

Aldrig. Hör du det!

Småbarnsåren goes on and on. And on.

Det är bara ibland som jag inser hur väsenskild min tillvaro är från många andras. Som när jag planerar en utflykt med barnen och börjar fundera på den kortare båtresan till utflyktsmålet; hur förpackar vi surfplattorna så att ingen av dem går sönder ifall nån kastar sin ryggsäck i vattnet? Kastar. I vattnet.

Nämnde jag att det yngsta barnet har fyllt åtta?

Sjunde himlen

Ni vet barnen som älskar att vifta med snören? De är i sjunde himlen idag. Två ord: Ribbon wands!

Men säg åt dem då, mamma!

Såna saker som nya sedlar som kommer 2015 kan verkligen, verkligen förstöra vår kväll.

”Men SÄG ÅT DEM DÅ MAMMA!!! Vi har redan bytt tillräckligt!” gnällgråter Mathilda. Och nog för att jag skrivit många arga brev i mina dar, och nog för att de stundtals haft förskräckande verkan, men faktiskt tror jag inte att Riksbanken riktigt kommer att avbryta sina planer för att en väldigt, väldigt trött autismmamma håller tillbaka fulgråten ikväll.

mvh Familjen som föredrar när det är samma lika.

Tänk om tillrättavisning inte funkar?

Ja, tänk om?

http://m.motherjones.com/politics/2015/05/schools-behavior-discipline-collaborative-proactive-solutions-ross-greene

En lillasyster som insisterar på kontakt

”Åh, nya vattenpistoler!” säger Noah när jag packar upp grejerna vi köpte på affären.

”Mmmmm, din lillasyster tyckte att du förtjänar dem. Så en är till dig och en är till Hannah. Så mycket gillar din lillasyster dig.”

”Jaha. Hon säger att varje tisdag är Hannah-och-Noah-dag.”

”Ok?”

”Vet du vad det betyder?”

”Eh… nej?”

”Att hon tycker att då ska vi vara tillsammans HELA DAGEN.”

Han ser inte helt förtjust ut. Mest konfunderad. Som om lillasyster på något märkligt sätt vunnit igen… Men jag är övertygad om att en gång i tiden kommer han att vara tacksam över att ha en lillasyster som inte accepterar social isolering. Jag vet att jag är det.

I huvudsak dumt

”Fast hon kan ju inte få göra vad hon vill, hon måste faktiskt lära sig att…”

Det är en sån där sak som jag hör föräldrar (och andra) säga ibland. Det brukar vara kod för ”Jag har ingen aning om hur jag ska få den här ungen att göra som jag vill, för det jag försökt med hittills har inte funkat.”

Och det är i huvudsak dumt. Att tro att det barn som inte lyckats lyssna och göra som vi vill hittills, trots att vi tillrättavisat, tjatat, påmint eller skällt, att tro att det barnet mirakulöst kommer att göra det för att ”hen faktiskt måste lära sig”. Snacka om önsketänkande!

Så här här det:

Vi tror att det funkar att säga till barn, för att de flesta barn vi mött genom livet har haft förmågan att hantera en tillsägelse, att lyda och att anpassa sig till situationen. Kanske hade vi det själva som barn. Men alla barn har inte de förmågor som krävs för att klara av det. Och då är det lika dumt att säga så som att tro att den som är blind bara behöver öppna ögonen för att se.

Bara för att vi i huvudsak träffar människor som inte är blinda i vårt liv betyder det inte att alla kan se.

Bara för att vi i huvudsak träffat människor som har två öron i vårt liv betyder det inte att alla har två öron.

Bara för att vi i huvudsak träffat barn som kunde hantera en tillsägelse i vårt liv betyder inte det att alla kan hantera en tillsägelse.

Så att helt naivt utgå från det, det är i huvudsak dumt.

Rutinernas lov eller hur jag planerar livet

Tina:

Juli för mig är inte bara återhämtningstid utan även planeringstid. Hur ska livet se ut, i stort och smått? Idag hämtar jag inspiration från det här inlägget. Mycket nöje (och nytta)!

Originally posted on M som i underbar:

Jag fick lite frågor kring hur jag själv lägger upp planeringen så jag tänkte snabbt visa några exempel på hur det kan se ut när jag planerar för mig själv, inte bara för barnen (som ju har mycket av sin planering i form av bildscheman). Först kommer en massa text, men sen kommer bilderna, så bläddra nedåt bara om du har svårt att läsa så långt!

Uppdatering: Här kan du ladda ner de tomma planeringsbladen

Min pappa brukar säga att när jag blir stressad, då börjar jag sortera livet, och det är nog sant. Jag har ett behov av överblick och struktur, och ungefär på samma sätt som jag helst vill börja laga mat med en tom och avtorkad köksbänk vill jag helst ha helheten och grundplanen klar för mig innan jag funderar över vad jag ska göra just nu, idag eller den här veckan.

Specialinkompetenser

Det finns några saker…

Visa källa 2 446 fler ord

Skräcken

På väg ner i källaren för att kolla pannan faller min blick på tvättbänken. Den är tom, sånär som på Hannahs första strumpbyxor, ett par blekblå, pyttesmå, i storlek 40. Jag tar upp dem och lägger dem i min hand. Är det möjligt? Var hon så här liten?

Rumpan på strumpbyxorna ryms lätt i min handflata. Och då var blöjan inräknad, minns jag plötsligt. Gråten kommer från ingenstans. I en enda rörelse lutar jag mig över bänken för att inte ramla, när marken faller undan.

Det här var inte ens hennes första storlek, tänker jag. Bara den första klädstorleken när hon faktiskt kunde ha kläder. När hon inte var full av sladdar och slangar, inte hade en respirator i näsan, som hon hade idag för åtta år sedan. Efter den andra operationen. Jag minns hur jag tittade först på bebin och sen på kläderna och så tänkte att så där stor blir hon aldrig. Det är bara inte möjligt.

Jag kan inte påstå att jag tänker på Hannah som för tidigt född längre, inte för det mesta. Men ikväll hugger insikten om allt som hände mig i magen, bröstkorgen snörs ihop av skräck, och precis som för så länge sedan får jag nästan inte luft.

Mitt barn. Mitt lilla, lilla barn.

Att solen lyser är inte mer än rätt, nu när jordens vackraste barn är fött. Men att bussarna åker som vanligt och att fåglarna fortsätter att sjunga – jag begriper det inte?

Hur kan människorna gå där nere på gatan och småprata som om allt vore som vanligt? Märkte de inte att tiden darrade till och stannade?

Jordens vackraste barn ligger med en tub i näsan för att kunna fortsätta andas, och världen utanför mitt sjukhusfönster går vidare.

Det känns som ett hån.

(Ur Våga älska? Om att bli förälder till ett för tidigt fött barn av Tina Wiman)

Den pedagogiska paletten

Jag är inte ett stort fan av ordet ”metod”. Missförstå mig rätt, jag älskar metoder. Jag kan tillbringa timmar med att undersöka det statistiska utfallet av olika metoder och att komma fram till att metod är ”evidensbaserad” är något av det mest spännande jag vet. Men när jag har med människor att göra, då tänker jag inte på det jag gör som metod.

Orsaken är antagligen min bakgrund inom analytisk kemi. Om jag på mitt forskningslab använde en viss analysmetod, då innebar det att jag till punkt och pricka följde en detaljerad instruktion; jag använde en i förväg kalibrerad pipett till att överföra en viss vätska i en annan. Jag beräknade exakta mängder utifrån på förhand bestämda formler, ja, jag till och med rengjorde mina mätkärl enligt ett förutbestämt schema, och avslutade min analys med att diska alla glaskärl och sedan skölja dem tre eller fem gånger med destillerat vatten, allt beroende på vilken metod jag följde. Metoder är underbara när vi sysslar med forskning. Det finns ett stort värde i att kunna upprepa samma försök och få samma resultat.

I vardagen riskerar dock vilken metod som helst att bli för trubbig, om den inte används med stor kunskap och finess. I labbet kommer mina kyvetter, pipetter och glasflaskor att stå där jag ställer dem, bete sig likadant som igår och göra exakt som jag vill, när jag vill. Detsamma kan – tack och lov – inte sägas om mina barn, eller om några människor för den delen.

När jag pratar eller skriver om hur man gör, vad som praktiskt fungerar, då använder jag ordet metod, i brist på ett bättre. Men i mitt huvud tänker jag oftare på målarens palett.

Med min pedagogiska palett kan jag blanda regnbågens alla färger, så att jag får fram exakt den nyans som passar personen framför mig i just detta ögonblick. Jag kan späda färgen, göra den mer genomskinlig eller ge den djup genom att arbeta i lager, applicera den med olika verktyg eller kanske utan verktyg helt och hållet.

Att måla med en palett motsvarar mycket bättre det som händer i mötet mellan människor, där samma färgklickar kan blandas på tusentals sätt, och där skönheten verkligen ligger i betraktarens öga. Målade jag rätt nu? Eller blev det fel för mottagaren, fast jag tyckte om färgen jag såg?

Den pedagogiska paletten kräver också kunskap och finess, betydligt mer än det som krävs för att använda varje färg – eller metod – för sig. Det är ett hantverk, ett särskilt handlag, och varje dag lär jag mig nya saker. Handens kunskap som möter hjärnans och hjärtats kunskaper.

Att måla varje situation med rätt färger är så mycket större än mängder, formler och statistiska utfall. Det är en konst. Konsten att vara pedagog.