Migrän 101

En god vän bad mig berätta lite om migrän och hur man kan behandla det, särskilt i kombination med spänningshuvudvärk, och jag tänkte att kanske kan fler ha nytta av det.

Kombinationen av migrän och spänningshuvudvärk är jättevanlig. Det är en rundgång kan man säga, spänningar kan trigga migrän och migrän kan skapa spänningar, man kan ha olika typer osv. Några saker som kan hjälpa:

  • Grunden, prio ett, är långsamma förändringar och jämnhet i allt. Sova samma tider (jag sade inte att det var görbart, bara att det hjälper), jämnt blodsocker, jämn vätskebalans, jämna hormoner, jämna känslor. I den mån man rår över de här sakerna hjälper det att försöka hålla sig till dem.
  • Många är hjälpta av ett lite högre saltintag och att dricka ganska mycket. Gärna seltin salt.
  • Melatonin typ 3 mg varje kväll.
  • Magnesiumtillskott varje dag som förebyggande,
  • bra D-vitaminnivåer (D-vitamintillskott hela höst-vinter-vår-perioden) och
  • ev annan medicinering får man se till att det inte triggar migrän.
  • Astma under kontroll hjälper också.

Att behandla själva anfallet…

Om kyla hjälper finns en god chans att värme, typ vetesäck, på fötterna och/eller nacke hjälper också. Detta för att kyla triggar reflexer som öppnar upp blodkärlen i extremiteterna så de inte ska förfrysa, men värme gör ju samma sak. Jag vadar helst i kallt vatten (på sommaren alltså), för att bryta ett anfall som är på gång, men värme på fötterna funkar också, fast inte riktigt lika snabbt.

Sen får man ju försöka fundera över triggers, vad är det som startar migränen? Viktigt att veta är att chokladsug och sockersug är vanliga prodrom, dvs många tror att de får migrän av dem, fast migränanfallet redan är på väg (märks 0,5-3 dagar innan ungefär).

Migrän när hormonnivåerna ändras i menscykeln är också jättevanligt, minipiller kan ta udden av det.

Att massera hela skalpen kan faktiskt hjälpa riktigt bra, både som smärtlindring och som förebyggande, särskilt bak i nacken på det som sticker ut av skallbasen så att säga. Man tänker som vid muskelsmärta, att man kan trycka med jämnt tryck på samma punkt tills smärtan där avtar, då har blodgenomströmningen ökat.

Det finns en sorts piercing som vissa har hjälp av, daith kallas den.

Syrgas kan avbryta anfall, själv hyperventilerar jag såpass lätt att jag enkelt kan bli yr bara av flera djupa andetag i rad.

Även magnesiumdropp på sjukhus kan ha god effekt, främst hos kvinnor med hormonrelaterad migrän med aura.

Det finns såklart tusen andra saker man kan testa. Åsa Stenström har skrivit en utmärkt bok om det ”Mindre migrän, mera liv”. Själv älskar jag min Cefaly, en sorts TENS-apparat för att stimulera trigeminusnerven (eller ja, det är vad man tror att den gör).

För att bryta kroniska migränskov finns en behandling som är ganska ny som heter Allevio. Man bedövar en nerv inne i näsan med en liten droppslang och vanlig bedövningsvätska, typ emla. När bedövningen släpper har migränsmärtan också släppt. En enkel, billig och icke-invasiv behandling.

Den här tiden på året är ju tyvärr problematisk för de flesta. När ljuset ändras, det ofta kommer in lågtryck osv. Man vet inte riktigt varför, men vår och höst har de flesta fler migränanfall. Det kan ju relatera till den här spännande studien jag läste om häromdagen, om variationer i arbetsminne och koncentration över året.

Idag tänker vi oss att migrän fungerar ungefär så här:

Något gör migränikerns hjärna lite mer benägen att reagera på saker som inte är ”som vanligt”. Man kan tänka på det som en förhöjd ångestbenägenhet, men det är inte alls säkert att personen ifråga upplever någon ångest, så det är mer i termer av vad neuronerna gör, inte hur man upplever det. Cortex är hyperreaktivt, reagerar mer okontrollerat på stimuli än hos andra.

Av någon orsak drar dessa reaktioner ibland iväg och blir en sorts lavin. Man tror att det kanske startar med regleringssvårigheter i hypofysen, det är ett hett spår i forskningen idag. Från början går det långsamt, och därför kan ett anfall vara på väg i flera dagar, men så småningom blir det akut, och då startar en våg av överaktivitet över hjärnans yta.

Eftersom hjärnan har funktioner för att skydda sig från skador vid tex stroke resulterar överaktiviteten i att neuronerna i det område som reagerat för mycket stängs av, tillfälligt, bara för en kort stund. Men de angränsande neuronerna har redan fått signalerna och skickar dem vidare, och en våg av överaktivitet följt av tystnad drar över hjärnans yta, ofta från syncenter längst bak och sedan framåt. Det här kallas för en cortcal spreading depression, CSD. Det är ungefär som ett tomtebloss brinner, bara i en del i taget, tills den delen brinner ut och nästa tar vid. Långsamt kryper överaktivitetszonen över hjärnytan.

Under den här perioden upplever man aurasymtom om man har migrän med aura. Eftersom det ofta börjar i syncentrum ser många personer prickar, blixtar eller liknande, men migränanfallet kan påverka vilken del av hjärnan som helst, så även andra förändrade sinnesintryck eller störningar av funktioner är vanliga. Afasi och lukthallucinationer är t ex mycket vanligt, medan att höra röster som samtalar eller musik, dvs ljudhallucinationer, är ganska ovanligt.

Sedan ska hjärnan återhämta sig efter detta, som ju är ungefär vad som sker vid en stroke eller ett epileptiskt anfall, fast av andra orsaker (och givetvis utan direkt vävnadsskada som vid en stroke), och det tar ett par dagar. Under den tiden är hjärnan känslig för intryck och en ny CSD kan lätt starta. Det blir väldigt lätt en ond cirkel.

Vad själva migränsmärtan består av vet man inte riktigt, men det är troligen en sorts allodyni, dvs att vanliga sinnesintryck gör ont trots att de inte borde det, eller i alla fall mer ont än de borde. Man kan tänka på det som tillfälligt förstärkta perceptionsstörningar, ibland ensidiga.

Efter migränanfallet, när smärtan och/eller de andra symtomen upphör (sjösjuka är en ganska bra beskrivning 😉 ) är man i det som kallas för postdromfasen. Ofta blir man väldigt, väldigt trött. Alla hjärnfunktioner går på halvfart, och risken för nya anfall är stor. Här får man må så bra man kan, att dricka rejält och äta baksmällemat är ett tips som funkar för många.

Och sen är man slutligen tillbaka till sitt normala, hyperreaktiva jag. Ungefär 4-7 dagar senare.

Sammanfattningen: Migränhjärnan har svårt för förändringar. När saker ändras för fort går det överstyr, med ett party i hjärnan som sprider sig som ringar över en vattenyta, och påföljande blackout. Efter det är man förklarligt sänkt ett tag. 😉

Det allra viktigaste rådet är dock pacing. Att lära sig hur mycket man kan avvika från ”samma lika, hela tiden”, och hålla sig inom det. Det här är inte det råd läkare kommer att ge. Men i realiteten är migrän en kronisk sjukdom. Som astma eller IBS. Man har det och kommer alltid att ha det. Beroende på livet och hur man hittar sätt att förebygga kommer man att må bättre eller sämre i perioder. Men själva grunden finns där. Man har en hjärna som tål vissa saker sämre än andra. Därför är det i vardagen man förebygger migrän bäst.

Sjukfrånvaro

Sjukanmäler sjuttonåringen och alla hans sjukdagar kommer upp. Eller ja, ”alla”. För det här är hans första förkylning för terminen, komplett med halsont och feber.

Jag minns med fasa vårterminen i femman, när han var närvarande 14% av tiden totalt. Nu var det tio veckor sedan han var sjuk senast. 10 veckor.

Det här hade jag faktiskt aldrig väntat mig.

Soppatorsk

”Mathilda, sluta nu. Vi måste kunna vara här inne och låta. Du får sätta på dig hörselskydd. Eller gå till ett annat rum”, säger jag. Mathilda slutar tvärt att göra jämrande ljud. I stället vänder hon sig mot mig och fräser, med munnen halvöppen, som en arg katt.

Så reser hon sig och går iväg. Nu återstår bara problemet hur jag ska få henne att äta. För hon är hungrig. Hon orkar bara inte äta, fast alla andra är klara och köket är tomt, sånär som på tacofärs, grönsaker och tortillabröd. Maträtter som är en buffé i sig brukar vara ett säkert kort här hemma, eftersom alla kan ta det de vill ha. Och alla har ätit, med god aptit. Alla utom Mathilda. Jag har försett henne med en kakbit som fanns kvar, för att snabbt få styr på den nedåtgående blodsockerspiralen. Men om hon inte får i sig mat kommer hon ju snart att må etter värre.

Så hör jag att hon gått in i köket. Det dunsar och skrapar där inifrån. Det är inte så att Mathilda behöver riva ner eller förstöra något för att det ska låta så. Det bara blir lite slamrigt kring henne ibland, när hon är trött eller arg.

”Mathilda. Ska jag hjälpa dig med maten?” ropar jag, med min allra mest neutrala röst. Jag vill helst att hon tar sig nåt själv, av maten som står på bordet, men det scenariot ter sig mer och mer osannolikt.

”Ympf!” låter det, inifrån köket. Och ”Rrrrrr”. Slamrandet fortsätter. Jag förstår inte riktigt varför hon far runt så. Vi har ett pyttelitet kök. Det är inte fysiskt möjligt att ta sig mer än ett par steg åt något håll. Och så många stolar kan det helt enkelt inte stå ivägen.

”Ska jag hjälpa dig?” undrar jag igen.

”Öööööyyyymmm!” låter det där inifrån. Det där gnälljudet som jag hatar.

Jag hade ganska mycket annat att göra idag, men reser mig med en suck från sybordet och går mot köket. När jag kommer in står Mathilda och liksom vevar med armarna i luften. Hon vrider hela kroppen, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Stolarna dunsar. Mathilda gör sitt gnällande ljud. När hon får syn på mig tittar hon mig rakt i ögonen, med förtvivlan i blicken:

”Hur ska jag kunna välja vad jag ska äta? Det är alldeles för många saker!”

Jag inser genast mitt misstag. Mathilda tycker det är svårt att välja. Det är inte så att hon inte kan välja. Men det tar ganska mycket energi. Och just nu är hon nog för trött för att ha råd med någon energiförlust. Soppatorsk i hjärnan, efter en lång och rolig skoldag. Det händer inte så ofta nuförtiden, men det händer.

”OK. Om jag gör en tortilla åt dig, äter du den då?” säger jag.

Hon nickar, uppenbart lättad. På bordet ligger ett halvt bröd, som en vit halvmåne mot den färgglada vaxduken.

”Vill du ha en halv tortilla?” frågar jag, men redan när jag hör mig själv säga det inser jag mitt misstag. Här har jag sagt att jag ska välja åt henne, och i stället ber jag henne genast om råd. Nästan utan att pausen hinner höras fortsätter jag:

”Eller nej, förresten, jag gör en hel. För man KAN alltid äta en halv, ifall man inte var så hungrig.”

Mathilda nickar. Hon är fortfarande med mig. Puh, det där hade kunnat sluta illa! Jag skämtar till det lite extra, för att få ner affekten igen:

”Men det är väldigt svårt att äta en HEL tortilla ifall man bara gjort en halv…”

Mathilda fnissar lite. Jag börjar göra i ordning tortillan, med de saker hon brukar gilla.

”Gurka?” gnyr hon plötsligt, men svarar själv på frågan: ”Den är nog slut…”

Jag råkar veta att gurkan inte är slut. Den ligger i kylen. Men det finns ingen energi till en massa förändringar av riktningen när Mathilda mår så här, så jag säger inget. Mathilda hjälper till att lägga på grönsaker. Jag brer på några skedar av vitlöksmajonnäsen hon gjorde igår. Mathilda gillar vitlök, jättemycket.

Så lägger jag på en paprikaring.

”Ingen paprika!” säger Mathilda. Hon är lugnare nu, men lugnet är skört. För när orken är slut är Mathilda som en utbränt batteri: Hon håller rätt spänning så länge det inte finns någon belastning. Det är bara när man kopplar på något som spänningen dippar och man märker att det egentligen inte fanns ström så det räckte till att börja med.

”Oj, förlåt!” säger jag. ”Du vet väl att paprika är JÄTTEBRA för oss med migrän?”

Mathilda nickar.

”Inte för att du måste äta den, alltså”, säger jag, medan jag äter upp paprikabiten. Försöka duger. Men det finns ingen poäng med att envisas.

”Varje gång jag smakar på paprika blir jag lika besviken”, säger Mathilda med eftertryck. ”Jag tänker varje gång att det kanske är godare den här gången, men nej!”

”Man skulle kunna säga att du är en obotlig optimist!” försöker jag glatt. ”Att du bara: Den här gången är det nog bättre! Det måste det vara!”

Mathilda fnissar lite. Men nej. Paprika gör henne besviken. Varje gång.

Vi hjälps åt att vika ihop tortillabrödet. Mathilda tar upp det och börjar äta i stora tuggor, medan hon sätter sig ned på sin stol. Jag lämnar köket och låter henne äta ifred. Det finns en gräns för hur mycket människor man orkar ha i sitt synfält medan man äter.

Måste vi diskutera samma sak igen och igen?

Ni vet när folk kommer med helt orimliga krav och påståenden runt barnet ifråga…? Skola, vård, släkt och vänner som påpekar igen och igen vad barnet inte kan. Ni vet vad jag pratar om. Den grejen.

Kanske borde vi alla autismföräldrar bara börja svara:

”Ja, vad kan jag säga? Hen har autism idag också.”

Det finns en smurf i oss alla – acceptans och energibalans

Klokt av Hypatia, om smurfpedagogik och att vi alla är olika.

ETT ANNAT SÄTT ATT TÄNKA

1958_smurfs_no_colorDet är något speciellt med smurfar. Jag har alltid älskat dem. Trots att de alla är väldigt lika har de alla sin egen personlighet. Precis som vi människor. Alla smurfar är accepterade för dem de är, t.o.m. Buttersmurfen och Glasögonsmurfen. Så är det tyvärr inte hos oss människor.

Vi borde ta lärdom av smurfarna

I sången ”Det finns en smurf i oss alla” finns några tänkvärda textrader:

”Det finns en smurf i oss alla, i både trista och balla.”

”Det finns smurfer som är rädda, det finns en som är kokett.
Fast de är så lika klädda, har varje smurf sitt eget sätt.”

”Ja, smurfer liknar oss till sinnet, de gör fel varenda dag.
Men de vill så väl längst inne. Ja, precis som du och jag.”

Smurfarnas betydelse i mitt liv

Mina gummi-smurfar bodde hemma hos min pappa. Där bodde jag varannan helg när jag var liten. Där…

View original post 1 122 fler ord

Jättekonstigt

Frukostdiskussionen landar i apartheid, sanningskommisioner, Resandefolket, romer som tigger i Sverige idag och historieförvanskning. En känsla av kollektiv skam kommer över mig medan jag försöker förklara hur människor registrerats, tvångssteriliserats, om Rasbiologiska institutet och föreställningen att vissa människor är riktiga människor, medan andra inte ens är djur. Om långsamma folkmord i modern tid, i vårt land, i Sverige, idag.

Mathilda lyssnar uppmärksamt medan hon försöker greppa detta märkliga: att man skulle kunna tycka illa om en person, till och med förfölja och utrota hens familj, baserat på vilken släkt hen kommer ifrån? Vi läser tillsammans motiveringar till tvångssteriliseringar, och ryser.

Mathilda tycker såklart inte om alla. Hon kanske inte tycker ILLA om dem, men det finns några människor hon tycker är jobbiga. Någon har stark andedräkt. Någon pratar högt. Vissa människor förstår hon sig bara inte på. Fast vilket släkt de kommer ifrån har ju inget med det att göra. Och det betyder ju inte att man får skapa register och skriva kränkande kommentarer om folk och hindra dem från att gå i skolan!

Till slut säger hon: ”Det är ju bara jättekonstigt.”

Spot on, Mathilda. Det är jättekonstigt.

Den bästa sortens personkemi

Vi autismföräldrar är en svårflörtad skara. Man blir lätt det av det mödosamma arbetet att alltid ligga före, för att på så vis hinna undanröja både små tuvor och hela vallgravar, i syfte att vardagen inte ska explodera rakt upp i ansiktet på en när ens barn inte klarar av saker som att en oväntad person ringer på dörren.

Men när en ny lärare inleder det första föräldramötet med att be om ursäkt för röran i hyllan där fyra böcker ligger åt fel håll, fortsätter med att prata om att hen kommer att ”börja varje skoldag på samma sätt, med en genomgång av dagen, för att det faktiskt känns bäst så för alla”, och avslutar med att spontant uttrycka att man ”faktiskt inte måste fylla väggarna i klassrummet med en massa papper och teckningar som gör att det ser rörigt ut”… Ja alltså, det är svårt att beskriva känslan av fullträff som uppstår. I alla fall om ens barn också råkar vara av sorten ”Liten ordningsfarbror”.

Personkemi när den är som bäst. ❤

Impulskontrollproblem pga bristande beslutsunderlag

Det här med att ha en långsammare minnesupphämtning än andra, så att när informationen kommer har man redan agerat, det är ganska grymt. En ganska obarmärtig funktionsnedsättning. Speciellt för barn och ungdomar, som inte har en färdig självkänsla, så att säga.

Det är inte kul att vara tonåringen som skriker ”Jävla hora”, bara för att i nästa sekund minnas hur dåligt det blev förra gången man skrek så…

Det är ganska grymt. Och det tär på självkänslan. Att egentligen veta hur man ska bete sig, men komma på det aningen, aningen för sent.

Vi måste inte tycka tillbaka hela tiden ;)

Morgonens lågaffektiva tanke: Jag vill slå ett slag för att konstatera i stället för att tycka. Barnet tycker gröt är äckligt. Jaha. Barnet tycker du är ful och dum. Jaha. Barnet tycker att hundvalpen är jordens finaste, jaha! Barnet tycker att grannens hår ser ut som ett trassel. Jaha.

Beroende på situationen kan vi konstatera med intresse, medkänsla, emfas eller neutralt. Men vi måste inte hela tiden tycka saker om vad barnet känner. Eller om vad vi själva känner.

För så här är det: Barnet känner som hen känner. Det är varken rätt eller fel, det bara är. Och om en stund är det kanske till och med på ett annat sätt. Det är inget vi behöver hetsa upp oss över. Inte heller behöver vi ta patent på att känna och hela tiden blanda in våra känslor i det hela.

Vi kan helt enkelt låta barnet känna som hen gör, och rikta in oss på att hjälpa hen att göra det hen borde i alla fall.

Lågaffektiva podden

Den här veckan är jag med i Lågaffektiva podden. 😀 Lyssna gärna här:

/Tina

Vuxen med NPF: En gratis föreläsning på internet

I veckan har jag föreläst om att få vardagen att funka när man har NPF som vuxen. Inte så mycket om planering och så i detalj, utan mer övergripande principer för att få ihop vardagen. Se hela föreläsningen gratis på youtube!
 

Självinsikt

”Godnatt. Jag går och lägger mig nu”, säger Mathilda. Som vanligt uttalar hon varje ord perfekt.

Det som är mindre vanligt är att hon har feber. Och att hon nyss självmant gick ut i köket, och utan ett ord började lassa upp makaroner från middagen på en tallrik, för att hon var hungrig. Sånt gör hon inte själv. Det händer bara inte. Hon känner knappt att hon är hungrig på egen hand. Och nu har hon tömt tallriken, på bara några minuter. I stället för den obligatoriska mat-timmen.

”Är du klar med kvällsrutinen?” frågar jag.

”Nej, inte med allt. Men om jag inte lägger mig nu kommer jag att bli för trött för att orka sova.”

”OK. Sov gott, hjärtat.”

Feberlogik

Mathilda febrar i dubbelsängen:

”Anledningen att jag fryser nu är att jag krypit upp lite ur täcket.”

”Då kanske det är läge att…”

”…Krypa tillbaka lite? Kanske.”

Som det är

”Är det skridskor den här veckan?” undrar elvaåringen. Antingen ser han verkligen fram emot skridskodagen om några veckor, eller också har någon sagt något som eventuellt kan tolkas som att de ska åka skridskor även den här veckan.

”Nej”, svarar jag. ”Men det är teater, på onsdag. Ni ska gå till en annan skola och se på teater.”

”Vi ska se på Djungelboken”, rättar han mig.

”OK, kul!” säger jag.

”Jag vill inte ens se Djungelboken”, muttrar han.

”Så synd”, säger jag neutralt. ”För skolan är nu inte en valfri verksamhet. Så du har inget val i den frågan.” Det är inte menat som ironi, även om det kanske kan låta så för den ovane bloggläsaren. Elvaåringen har nämligen inte mycket till övers för underförståddheter. Med sådant gör man sig icke besvär. Däremot uppskattar han att man förklarar de osynliga sambanden. Allt det där som är skrivet mellan raderna. Som att man fortfarande har skolplikt fast man ska titta på teater…?!

Sjuttonåringen fnissar lite när elvaåringen lämnat köket för att ta på sig ytterkläder.

”Är jag hemsk? Jag tänker att det är fakta…” frågar jag sjuttonåringen, som har rykte om sig att vara extremt uppriktig.

Han tänker efter lite.

”Näe”, säger han och rycker på ena axeln. ”Det är ju så det är.”

 

 

 

Sulky, rowdy, rude?

”Mamma, jag läste lite i den här… Sulky, rowdy, rude-boken”, säger Noah. Ett par exemplar av den engelska utgåvan av Barn som bråkar har precis landat på mitt köksbord.

”Jaha, så spännande! Var den bra?”

”Eh… Jag minns inte precis vad det stod…”

Det finns inte riktigt utrymme för att bli styv i korken när man har sanningssägande barn.