Sammanhangsförklaring

”Vart ska vi åka?” undrar trettonåringen med det lidande bara en trettonåring kan uppbåda.

”På lillasysters pianokonsert.”

Mitt svar gör honom än mer nedslagen, och jag förstår att en sammanhangsförklaring är på sin plats.

”Jag är säker på att du gärna följer med på konserten när du förstår att det är viktigt för syrran att vi är där. Att vi alla åker får henne att känna sig stolt över vad hon lärt sig och stöttad och älskad av sin familj. Hon blir också mindre nervös när hon ser oss i publiken. Att följa med är ett sätt för dig att visa att du bryr dig mycket om henne”, säger jag, så neutralt jag förmår.

Det är varken ironi eller vädjan, utan en ren upplysning: Så här hänger det ihop.

”Ah!”

Städning enligt Mathilda har vissa inneboende… problem?

Under några veckor har jag finjusterat vårt städschema. Idag samlade jag några av barnen i köket för att berätta hur jag ändrat det inför veckan.

”…Och på torsdag vill jag att alla tar tio minuter och decluttrar i sitt rum”, sade jag.

Barnen tittade tomt på mig.

”Vet ni vad decluttra betyder? Avplottra…?”

Fortfarande ingen reaktion.

”Jo, man väljer nåt ställe där man har sina saker, till exempel ett hyllplan eller en låda, och så går man igenom den. Och tittar om det finns nåt där som ska nån annanstans, vad man vill behålla, vad som kanske ska ges bort, vad som kanske ska slängas…”

Mathilda nickade ivrigt och fyllde i:

”…och vad man kanske ska slänga på nån!”

Ny fil: Familjens medicinlista

Det här med mediciner, recept och uttag är ett ständigt sisyfosarbete här hemma. För de flesta har ju medicin för nånting så att säga, som ska hämtas ut på apoteket, beställas via nätet, ändras dos på… Nya recept ska fixas (på olika mottagningar) och ibland glömmer jag vad som håller på att ta slut, och så står vi där, med bara ett par dagar till godo på nåt som är viktigt att inte göra plötsliga uppehåll med… Huvva!

Med åren har jag utvecklat och finjusterat metoder för att få till det bättre, och i början av december och maj ser jag till att fylla på så att allt räcker över helgerna/sommarlovet. Det underlättar när mottagningar är stängda eller ordinarie personal har semester.

Jag går igenom medicinerna 1-2 gånger i månaden

Ungefär varannan vecka går jag igenom familjens mediciner, kollar vad som ska handlas hem och vilka recept som behöver förnyas. Orsaken att jag inte bara gör det en gång i månaden är att det kanske händer nåt som gör att det glöms bort den enda gången, kanske är vi sjuka eller har en extra stressig period… Att lägga in extra tillfällen för saker som måste hända gör systemet säkrare.

Sedan ett par månader använder jag en utskriven lista över familjens mediciner (ladda ner en tom version att skriva ut här) som hjälp. Så här kan det se ut (alla namn är fejkade):

Exempel på hur jag använder medicinlistan

Varje persons mediciner står samlade för sig i listan (ladda ner en tom version att skriva ut här). De är sorterade i grupper efter vilken mottagning som skriver ut dem (tex vårdcentralen, BUP). För varje medicin skriver jag namn och styrka, samt vilken läkare som skrivit ut den. Det här är saker som jag behöver veta när jag ber om nya recept, eftersom jag oftast använder webtjänsten Mina vårdkontakter, som fungerar i många landsting och regioner. Det är smidigt eftersom jag då inte behöver göra det på dagtid, när jag oftast har annat för mig (läs jobb eller barn).

Först går jag igenom vad som finns hemma

När jag ska kolla medicinerna tar jag fram lådan för oöppnad medicin (mer om den kan du läsa i slutet av texten) där också familjens medicinlista ligger. Överst till höger skriver jag dagens datum på nästa lediga plats. Sen tittar jag i lådan och kollar jag av hur mycket som finns hemma av varje medicin. Antalet oöppnade förpackningar skriver jag i rutan ”Finns hemma”. (Om det är mycket kvar eller om jag har bråttom kanske jag bara gör ett kryss för att visa att det finns tillräckligt.)

Sedan kollar jag aktuella recept

När jag är klar med lådan loggar jag in hos Apotea eller i en apoteksapp, och gör samma sak med familjens recept. För varje medicin skriver jag hur mycket som finns kvar att ta ut enligt recept, i kolumnen ”Har recept”. Om ett uttag innehåller fler än en förpackning skriver jag till exempel 2×2 (2 uttag av 2 askar) eller 1×3 (1 uttag av 3 paket). På en pigg och stressfri dag kanske jag beställer medicin direkt, under tiden. Oftare hinner jag inte gå igenom allas mediciner på samma gång, utan jag blir avbruten av annat som måste tas om hand, så då fortsätter jag bara senare med listan.

Nu går jag igenom listan och bestämmer vad som ska göras

När jag fyllt i både vad som finns hemma och vilka recept som finns är det dags att gå igenom hela listan igen, uppifrån och ner. För varje medicin kollar jag om jag behöver hämta ut mer och/eller skaffa nytt recept den här gången. Om medicinen finns hemma och det inte behövs nåt nytt recept kryssar jag i rutan ”OK”. Om medicin behöver hämtas ut ringar jag in den tomma rutan ”OK”. Om det behövs ett nytt recept brukar jag ringa in både rutan ”Har recept”, och den tomma rutan ”OK”.

Före långledigheter kollar jag extra noga att allt räcker över hela lovet

I början av december och maj, alltså före jullov och sommarlov/semestrar, kollar jag extra noga så att det finns medicin och recept så det räcker över lov och ledigheter. Det underlättar både för mottagningarna och för oss att kolla det innan det är dags för semestrar, stängda mottagningar och jourvikarier. Särskilt inför sommarlovet är jag noga med att be om nya recept om de inte räcker in i augusti, gärna ett par veckor. Då säger eller skriver jag det, att det finns visserligen recept, men det vore skönt att veta att vi inte behöver försöka få tag på er under semestrarna. Mottagningar brukar uppskatta att man är ute i god tid, bara de förstår att det är vad det handlar om, inte att man försöker få ut extra medicin eller nåt sånt.

Nu är det dags att beställa eller hämta ut mediciner

Nu har jag överblick över vad som behöver hämtas ut eller beställas hem, och vilka recept som behöver fixas. Dessutom kommer olika recept och uttag med tiden att hamna i ungefär samma cykler, i stället för att olika mediciner tar slut för varje ny vecka, och jag måste till apoteket många gånger i månaden. Den lyxen, att kunna göra ärenden flera gånger i veckan och lite när jag vill, har inte jag, inte med en stor familj där flera barn har NPF. Det är inte säkert att jag bara kan åka hemifrån hur som helst, utan det beror på dagsform hos både barnen och mig.

Nu brukar jag antingen göra i ordning en beställning att hämta ut i appen som Kronans apotek har, eller beställa varor från Apotea. Det är de alternativ som är mest smidiga för oss, men sånt beror ju på var man bor och vilka apotek som finns i närheten. För varje medicin kryssar jag i rutan ”OK” eller skriver tex ”best” eller ”A” (för Apotea), så att jag ser vad jag har gjort och vad som är kvar.

Till sist ber jag om nya recept

Det sista jag gör är att fixa nya recept. Om det inte är så att jag helt missat något, ska det inte vara någon brådska med att få till nya recept innan jag besöker apoteket nästa gång. Därför beställer jag ofta mediciner innan jag loggar in i Mina Vårdkontakter och där begär receptförnyelser. Från början var jag ofta tvungen att be om nya recept och vänta på att få dem innan jag kunde beställa medicin, men med tiden har min lista gjort att jag oftare ligger steget före.

Tyvärr måste alla personer som är över 13 år ha en egen inloggning, så jag måste logga in flera gånger på olika personers konton, klicka på aktuell mottagning och begära receptförnyelse för de recept som skrivs ut där, gå in på nästa mottagning, begära recept från dem osv. Det är tradigt och tar lång tid, och därför är det skönt att ha en lista att utgå från, så jag inte tappar bort mig stup i kvarten.

Det är nu som sorteringen av listan, i familjemedlemmar och mottagningar, lönar sig. I rutan ”Har recept” gör jag ett litet kryss eller en notering för varje medicin jag begärt receptförnyelse för. Då gör det inte så mycket om jag blir avbruten eller inte kommer ihåg om jag verkligen lade till den där medicinen eller om jag glömde…? Listan är min bästa vän. Bara att kolla. Allt står där.

Vi har en egen låda för oöppnade medicinförpackningar

När medicinerna kommer hem, antingen via post eller för att vi åkt och hämtat dem, kommer det allra sista steget, det som egentligen är först: Att märka och packa in medicinerna på rätt ställe.

Vi skiljer på öppnade och oöppnade mediciner, för att det ska bli lättare att ha överblick. Öppnade mediciner läggs i medicinskåpet, där dosetterna finns. Då är det smidigast att fylla på dem. Oöppnade mediciner hamnar i oöppnat-lådan. Vitaminer och kosttillskott har en egen låda, eftersom det inte är lika viktigt att allt alltid finns mer av, och för att inte kluttra ner medicinlådan när jag ska gå igenom den.

Ibland får vi dock ut stora förpackningar av vissa mediciner, till exempel kommer mina allergitabletter oftast i 100-pack. Då får förpackningen stå kvar i oöppnat-lådan, men jag kryssar över kortsidan för att visa att den är öppnad och alltså inte full. Det underlättar när jag ska fylla i min lista senare.

Varje förpackning märks med initial och ställs med kortsidan uppåt

Innan vi lägger in nya förpackningar i lådan för oöppnad medicin märker vi av mina dem med spritpenna, på den kortände där medicinens namn också står. Första bokstaven i förnamnet räcker, till exempel ”T” eller ”M”. Jag river bort de utstickande klisterflärparna om de är i vägen (de där som alla stackars apotekare och receptarier måste klistra på), såvida det inte är nån ny medicin, förstås, där vi kanske behöver kolla instruktionerna flera gånger. Sen ställer jag medicinburkarna ned i lådan så att kortänden är uppåt. På det sättet kan jag snabbt öppna lådan och se vilka mediciner som finns och till vem.

Och sen börjar det om igen…

Låter det jobbigt? Det är det. Det tar en hel del tid också. Fast min hjärna blir inte fullt lika överhettad när jag använder listan (ladda ner en tom version att skriva ut här),M som i Underbars Dropbox. Där finns också veckoscheman, dagplaner och lite annat smått och gott, som kan vara bra att ha. 😀

Tillägg: Det har hänt nåt med Dropboxmapparna, felsökning pågår! Men listan ska gå att ladda ner via länkarna i blogginlägget i alla fall

Saker den barnsliga surmamman häver ur sig i affekt är verkligen ingen idé att genomföra

Och priset till världens sämsta mamma går till mig, som fräste ”kom så åker vi hem igen då” när barnet inte ville gå in på flöjtkonserten för att det inte framgått att det skulle vara så mycket folk. Eller fler grupper än den hon tränat med. Och dessutom stod det inte konsert utan avslutning i papprena! (Hon uppträder lätt för ett par hundra personer, så det var inte mängden folk, utan alla överraskningar. Något som i sin tur överraskade mig såpass mycket att jag betedde mig mycket okaraktäristiskt.)

Jag återfick fattningen tillräckligt fort för att inse mitt fel och backa. För sånt som den barnsliga surmamman häver ur sig i affekt är verkligen inget jag tänker genomföra. Faktiskt känner jag noll förpliktelse att fortsätta bete mig dumt bara för att jag råkat tappa greppet en sekund. Tjurskallighet är inget jag vill att mina barn ska få för sig hör till att vara vuxen.

Barnet ifråga grät lite, och kramades en stund, och ville inte gå in, fast ville absolut, fast ville inte, fast… Och snorade. Och snöt sig. Och grät lite till. Och gick till slut in (fast hon ville inte, fast jo, fast nej, fast jo såklart, fast nej…).

Med facit i hand hade det varit smartare att åka hem, för ungefär när (det mycket lättkränkta, sic!) barnet gick in började publiken skratta, fast åt något helt annat. Dålig, dålig timing. Småflöjterna spelade plågsamt falskt. Och det var faktiskt INGEN som hade sagt att det skulle vara andra grupper där än hennes träningsgrupp, varför hade ingen sagt det?!

Så snart konserten var slut flydde barnet in på toa och grät, och ville inte ens stanna för pepparkakor och saft. Kvällen räddades av smartpappan, som förordade ett raskt inhandlande av kakor och chips i närbutiken.

Håhåjaja. Inte är det lätt, inte. Varken med starka känslor eller överraskningar.

Harpmagi

Mathilda spelar harpa på musikskolan. Hon har en underbar, makalöst skicklig lärare, en sån där som man träffar enstaka gånger i livet. Vi kan kalla henne C.

Då och då – det vill säga ett par gånger under valfri tiominutersperiod – tappar Mathilda koncentrationen.

”Vi tar början här en gång till”, kanske C säger.

Och Mathilda glömmer bort sig i samma ögonblick och börjar improvisera.

”Nu blev det dags för lite improvisation”, säger C då, som för att benämna vad som händer. Så lyssnar hon uppmärksamt på vad Mathilda gör.

Och ungefär där inträffar miraklet. Plötsligt är Mathildas koncentration tillbaka hos läraren. Hon improviserar lite till. När en liten paus uppstår, ett litet ‘färdig’-ögonblick säger kanske C lugnt:

”Ska vi ta och fortsätta med låten då.”

Och sedan återupptar de övningen. Som om ingenting hänt.

Med några få ord, som inte har något element av tillsägelse eller konfrontation, påminner Mathildas lärare henne om att de fortfarande är tillsammans. Hon skapar en känsla av samhörighet, väntar in rätt ögonblick och leder sedan lektionen vidare. Sammantaget fortsätter lektionen så snabbt som överhuvudtaget är möjligt, eftersom en tillsägelse skulle göra det ännu svårare för Mathilda att avsluta än om hon helt enkelt får en påminnelse och en känsla av färdig. Dessutom slipper både Mathilda och hennes lärare starka negativa känslor, som kanske skulle ta lång tid att falna och skada relationen.

Jag tänker att genom att göra på det här sättet, genom att vara närvarande i vad som råkar hända, lånar C ut lite av sitt fokus till Mathilda. Hon står för den övergripande riktningen, genom att hon inte tappar tråden trots att Mathilda gör det. Och även om hon tappar tråden, tappar hon inte målet: Att de tillsammans ska jobba på Mathildas harpspel. Det målet kräver inte att de i detta nu ägnar sig åt ett visst stycke eller en viss teknik; det finns många sätt att komma framåt.

Hon hjälper också Mathilda med övergången som det innebär att återgå till vad som ska hända, genom att först kroka i Mathildas fokus, ‘joina’, och sedan leda det vidare.

C använder sin koncentration som klätterankare, och samhörigheten som rep. Och därför tappar ingen av dem den utstakade stigen.

Inom budosporter som aikido och jujutsu säger man – grovt förenklat eftersom jag inte är någon mästare i ämnet – att det vettigaste sättet att försvara sig från anfall är att använda motståndarens egen rörelse och kraft. Att inte försöka stoppa den, som i en konfrontation, utan att leda kraften vidare, men kanske i en annan riktning. För att det innebär mindre risk för skada och större chans att lyckas.

Det är en av de filosofier som ligger till grund för lågaffektivt förhållningssätt. Vi vinner sällan på att stoppa saker som vi bara kunde ha riktat om. Konfrontation är sällan nödvändigt, och ofta det farligaste och minst effektiva sättet att lösa en svår situation.

Inom Son-Rise finns den mest exakta termen för det Mathildas lärare gör, det kallas att ‘joina’. I andra discipliner använder vi bredare termer, som medstånd, allians eller relationskapital.

När jag ser det hända kallar jag det magi.

Social interaktion

”Men när mormor och morfar kommer vill jag inte att ni sitter med datorer och mobiler utan jag vill att ni pratar med dem. Annars lär ni inte känna dem. Man lär inte känna människor om man inte umgås med dem” säger jag. Jag använder min det-finns-inget-att-diskutera-jag-har-rätt-röst för att riktigt understryka att jag menar allvar.

Alla barnen hummar med, utom Hannah som sårat säger:

”Vadå lär känna? Vi känner dem ju. Det är vår mormor och morfar!”

”Lär känna som i vet mer om dem” säger Mathilda. ”Till exempel: vad har mormor för favoritfärg?”

”Röd. Den var lätt.”

”Jaja, vi fattar, du känner mormor och morfar”, svarar Mathilda surt. Hon var inte beredd på att bli överbevisad, och hanterar överraskningar dåligt.

”Okej, alla utom Hannah det sociala geniet lyssnar nu” skjuter jag in, innan de hinner dra igång ett gräl.

Hannah blir nöjd och jag fortsätter:

”När mormor och morfar kommer vill jag att ni pratar med dem. Ni får inte bara sitta med datorer, plattor eller mobiler. För jag vill att ni ska lära känna dem.”

”Oh no, social interaction!” utbrister Samuel på oklanderlig 1800-talsengelska. ”Quickly Noah, hide! This is what the space under kitchen tables are for!”

#närAllasMedicinGårUrSamtidigt

Vissa syskon ska helst inte prata med varann efter säg klockan sju på kvällen

”Men sluta då, jag sade ju att det betyder otur i fiske att önska nån lycka till. Man ska säga ’lycka till med skitfisket’.” fräser Hannah.

”Vad jag säger har inget med hur fisket blir att göra”, säger Mathilda. ”Att jag önskar dig lycka till kan inte påverka fisket alls.”

”Men nu gör du det igen! Nu får jag ju otur!”

”Hannah. Man kan inte få otur av att någon säger ’lycka till’. Det fungerar inte så.”

”Men vill du att jag ska få otur, eller? Är det vad du vill?” ylar Hannah.

”Fast å andra sidan, om du tror att det kommer att gå dåligt för att jag säger ‘lycka till’ kommer det säkert att gå sämre än om du inte hade trott det. Så även om inte själva orden har effekt, så har det effekt vad du tror.”

”Bara sluta. Du har redan förstört det. Jag kommer att ha otur nu.”

”Ja, så länge du tror på det själv. Men inte för att jag sade ‘lycka till’.”

De kommer att gnabbas till döddagar. Och man får absolut inte börjar skratta, då blir båda två förnärmade, i stället för bara en av dem…

Mästare

Hela familjen är uppe och igång, alla utom Mathilda, vill säga. Hon har fått sin medicin. Hon har fått nåt litet att tugga på, så att hon inte ska må illa innan frukost. Men hon gör inga ansatser att klättra ner från sin säng.

Jag har en plan för våra mornar, utöver morgonmedicin och försiktigt dagsljus. Den börjar med en enkel påminnelse. Efter en eller två påminnelser till i vänlig ton kommer ”lock och pock”.

Det är då jag påminner om vad hon ska göra idag, förklarar sammanhanget (vad klockan är, vad som ska hinnas med, vad som måste göras nu för att dagen ska funka) och jobbar med känslorna (pratar om nåt som påminner om hur rolig dagen brukar kännas).

Allt levereras i små munsbitar, med lagom långa pauser emellan (5-10 minuter), så att det inte känns tjatigt, men också så att hon inte hinner somna om. Att humor och fingertoppskänsla är centrala inslag behöver väl knappast påpekas.

Men nu är vi förbi lock och pock. Tiden tickar på, flickebarnet ligger fortfarande i sängen, och hon har till och med huvudet under täcket.

Efter viss tvekan – härifrån finns ett par olika vägar att välja – bestämmer jag mig för att nästa steg får bli öppna kort.

”Mathilda”, säger jag ”Det börjar bli ont om tid. Du behöver gå upp nu. Om du ligger kvar i sängen längre blir det väldigt stressigt för dig sen. Och du gillar ju inte stress. Jag vill gärna hjälpa dig. Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra.”

Mathilda gnällgrymtar och drar täcket längre över huvudet.

Plötsligt står storebror i rummet bredvid mig. Han langar fram en bit choklad och säger lugnt:

”Mathilda. Hand!”

Mathilda kikar fram och hennes ögon blir stora när hon får syn på chokladbiten. Nu nappar hon åt sig den. Men hon drar inte upp täcket helt över huvudet igen.

Mathilda tuggar. Storebror ler. Nu ler Mathilda också.

”Kom ner”, säger han, och gör en lätt huvudrörelse.

Hans tonfall får det att låta som ett hemligt skämt, något som bara de två förstår.

Tyst lämnar jag rummet. Min närvaro bidrar inte med någonting nu, jag är mest i vägen. Bakom mig hör jag Mathilda klättra ner ur våningssängen, som en liten ekorre med nyfikna ögon och morgonburrigt hår. Barnen skrattar tillsammans.

Undervisad av en mästare.

Otrygg anknytning ger inte autism, och nej, det är inget att diskutera.

Jo, jag vet att jag ibland låter rabiat. Men när stora, epidemiologiska studier säger en sak väldigt tydligt, och vårdpersonal, rena lekmän, släkt eller vänner en annan, då är det liksom inte mycket att fundera över.

Så låt mig trycka på det igen: Det finns ingen kausalitet mellan en otrygg anknytning och autism.

Människor får visserligen autism av sina föräldrar. Men det sker via gener och enskilda miljöfaktorer. Inte via något anknytningsmönster.

Det finns inget att diskutera. Inte det minsta. Dålig anknytning är inte en orsak till autism. Lika lite som jorden är platt eller månen är en ost. Det är helt uteslutet. Bevisat bortom rimligt tvivel.

Däremot ser relationen mellan föräldrar och ett barn med autism ofta annorlunda och kanske ovanlig ut för omgivningen. Men det är omgivningens problem. Inte familjens. Och inte heller det får barnet autism av. En okunnig omgivning som inte förstår vad det är man ser, alltså.

Att vara tonåring, enligt Mathilda…

Jag: ”Vad är positivt med att vara tonåring?”

Mathilda: ”Alltså, i stort sett ingenting. Man får inte gå in på bollhavet på IKEA. Man måste vakna varje dag; det har jag fortfarande inte kommit över.”

Jag: ”Men finns det ingenting som är positivt med att vara tonåring? Man får vara uppe längre på kvällen till exempel?”

Mathilda: ”Om man är uppe sent på kvällen är man bara ännu tröttare på morgonen! *paus* Och dessutom: när man växer slår man i tårna. En hel del!

Chock

Sextonåringen med det lockiga, ljusa håret tittar ut från TV-rutan. Hon är både där och inte. Till och med genom skärmen kan jag känna intensiteten som står runt henne som en skarp doft.

I ett enda svindlande långt ögonblick ser jag vår vardag utifrån i detta barn och denna mamma, och jag inser: Inte alla har det så här. Chocken får mina ögon att tåras, och jag kan inte stoppa gråten som väller fram.

När jag tänker efter vet jag ju. Jag träffar sällan något annat barn som är så intensivt som Mathilda. Jag träffar många barn som är aktiva, hyperaktiva i den medicinska betydelsen. Jag träffar många barn med starka känslor, starka reaktioner och starka personligheter. Men den där intensiteten som liksom strålar, den stöter jag bara på ibland.

Och där är den. I denna sextonåring, med guldlockigt hår, och en rad svårigheter som bland annat innefattar ord som ”hyperaktivitet” och ”schizofreni”. Där är det jag tänker på som ”en vanlig dag”, på skärmen framför mig. Och jag förstår, på ett djupare plan, att den nog inte är så vanlig.

I kanske en kvart fulgråter jag, tacksam över att barnen inte är hemma. Sedan tvättar jag snabbt av mitt ansikte, tar på mig jobbtröjan som ligger på sängen och kollar att datorn ligger i väskan. Bara en liten stund senare är jag representativ. Proffsig. Glad och trevlig.

Det är ingen mask. Bara en annan del av mitt liv.

Lördagsmorgon

Det är tidig lördagsmorgon när jag tassar upp ur sängen. I trappan ner möter jag nittonåringen på väg upp. Han har tagit en dusch och tydligen även sorterat smutstvätt när han ändå var i vårt kombinerade badrum/tvättstuga. Vanligtvis sköter han en del av tvätt/hängtorkning/torktumling, men inte sortering. Nu kommer han bärande på den tomma tvättkorgen, som ska ställas in på toan igen. Han säger som i förbigående:

”Jag är säker på att psykologikursen jag går nu kommer att täcka in den sortens barndomstrauman som får en att ta hand om tvätten det första man gör en lördagsmorgon.”

Den här tradiga ”autism botas av kost”-grejen…

Mathilda är allergisk mot mjölkprotein, precis som sin pappa och flera syskon, en diagnos hon fick hon ett par år innan autismdiagnosen. Får hon i sig bara lite mjölk blir hon ofokuserad, retlig och orkar inte riktigt med andra människor.

Exakt samma sak händer om hon har träningsvärk i vaderna, en minimal sticka i foten eller är stressad över att hon inte vet vilken lärare hon ska ha imorron. Men inte katten talar nån om för mig att hennes autism blir botad av ett lärarschema eller att undvika träning, inte heller har någon föreslagit ohyvlat virke som en orsak till autism.

Självklart påverkar kosten hur man mår. Alla mår bra av bra mat, som man också tål. Men nån sorts orsak till NPF eller bot är det ju inte tal om. Det är helt enkelt så att den som har mindre marginaler i livet påverkas mer av dåligt mående än andra

Autopiloten funkar bara ibland

Mitt mål har länge varit att uppfostra en NPF-generation som inte går sönder före 40. Och det känns inte helt osannolikt när min snart femtonåring säger saker som:

”Vi som har ADHD har också en autopilot, som alla andra, men den kickar bara in vid nödsituationer. All övrig tid är det som ‘Hej, jag är din autopilot och ska nu ta dig till… Oooooo. Shiny!'”

ADHD

”Hon är inte ‘oförsiktig’, men saker går sönder, det blir extra tvätt osv, för att hon inte förstod i förväg att nåt kunde bli fläckigt eller gå hål på”, skriver jag, som svar på några frågor inför vårdbidragsansökan.

I tanken lägger jag till: ”Men hon är modig, stark och snabb. Hon klättrar högre än alla andra, hoppar längre och skrattar mer. Hon är rolig och smart, hon har miljontals idéer och när hon verkligen fastnar för något har hon ett sällsynt driv. Hennes vänner kan skatta sig lyckliga; sådan lojalitet hittar man bara någon enstaka gång i livet. Hon känner starkt, det är sant, och det är intensivt att vara tillsammans med henne. Men när den där skimrande, gnistrande personligheten flammar mot himmelen som ett valborgsmässobål i full fyr, då står vi där och värmer våra skymningskalla händer i glödljuset, och trots nattfrosten blir de varma, ända in i märgen.”

Sedan återgår jag till att beskriva svårigheter igen.