Bedårande

Min väldigt uppriktiga tioåring igår när jag skrev ner läxsvar åt honom: ”Mamma, du skriver väldigt vackert ibland. Vissa bokstäver. Och några ord. Som här och här. Det ser verkligen fint ut.”

Han lät lite finkänsligt bli att kommentera resten… Det är fullständigt bedårande, sättet som han väljer att fokusera på det positiva på.

Har du också svårt att skriva för hand? Grattis, du kanske blir författare.

Det är väldigt vanligt att ungdomar med NPF har svårt att skriva för hand, och det är jättevanligt att de därför måste träna en massa på att skriva för hand. Extra mycket, mer än alla andra. Det är också vanligt att det beror på något som kallas bristande automatisering; det är lite som att aldrig egentligen lära sig skriva automatiskt, utan alltid behöva tänka på vad och hur man gör. Och så har vi det här med överrörlighet, som också är jättevanligt inom NP-spektrat. Att lederna helt enkelt böjer sig för mycket åt fel håll, och musklerna får jobba på övertid för att kompensera.

Sån är jag. Jag skriver som en kratta. Det är oläsligt. Dessutom hoppar jag mellan meningar, byter handstil mellan meningar (jag har ungefär fem-sex olika), och har inget tålamod till att släppa pennan och sudda – för då glömmer jag vad jag skulle skriva. Och stannar upp. Och börjar tänka på nåt annat, och måste börja om från början. Mina fingerleder böjer sig bakåt. Jag får ont, inte bara i handen utan i hela armen. Det är kort sagt ingen trevlig historia.

Det ironiska är att jag har jättebra finmotorik. Jag kan pilla med små, små grejer. Jag skriver maskin nästan lika fort som folk pratar. Jag är bra på datorspel och TV-spel, oavsett kontroller. Jag spelar flera instrument, och jag spelar dem bra…

Jag tänkte att jag skulle få en bättre handstil om jag började med kalligrafi, skönskrift, i tonåren. Det fick jag inte. Jag kan numera skriva jättevackert, med breda pennor och penslar och valnötsbläck… Så länge jag fokuserar till 120%, på nivån att jag glömmer texten och bara skriver en bokstav i taget. Men det går fortfarande inte att tyda inköpslistan som sitter på min kyl.

Jag skriver överhuvudtaget inte för hand, eftersom jag på riktigt får kramp i både handen och armen, och eftersom det jag skriver inte går att läsa i efterhand om jag inte anstränger mig jättemycket. Min tioåring och åttaåring har båda vackrare handstil än vad jag har. När de inte anstränger sig alls.

Men jag lever på att skriva. Folk betalar mig för att skriva. Jag har gett ut fyra böcker. Så jag tänker så här:

Idag finns jättebra hjälpmedel. Vi har datorer. Många som har svårt att skriva för hand har lätt för tangentbord, ironiskt nog. Vi har lärplattor. För många är en stylus på en touch screen lättare att forma text med än papper och penna. Vi har dessutom inspelningsfunktioner, dikteringsapparater som automatiskt omvandlar text till tal, den teknik som kallas TTS. Den är inbyggd i de flesta mobilen och plattor.

Därför måste du faktiskt inte bli bra på att skriva för hand. Nej men på riktigt, du måste inte det. Man kan få ägna sig åt viktigare saker på skoltid än att forma bokstäver, saker som att typ, lära sig nåt?

Man måste faktiskt inte alls kunna skriva för hand. Varken för att klara skolan, få ett jobb eller ha ett lyckligt liv. Bli författare, vetja! Det blev jag. Men skippa pennan och pappret på vägen. Det finns viktigare saker att ägna skoltiden åt.

Revansch

Revanschen när sjuttonåringens lärare säger ”Du tar ansvar för dina studier och är en tillgång i klassrummet. Du ställer de viktiga frågorna, de där som man som lärare vill komma fram till, och driver på i grupparbetena.” till ungen som i ettan kom hem och berättade att han var ”lat”, i femman absoluuuut inte hade några tecken på ADHD, utan bara behövde lära sig ta ansvar, delta i lektionerna och sluta dagdrömma…

Utvecklingssamtal förra veckan. Jag trodde inte att det skulle vara så viktigt för mig att få höra det. Men det var det.

Jag har ett barn som i alla dessa år tagit ansvar för sina studier. Som varit en tillgång i klassrummet. Som ställt de viktiga frågorna, fast det togs inte så väl emot när han var sju och vägrade läsa tvåordsmeningar med motiveringen ”jag kan redan läsa och det här är tråkigt”, kan jag meddela.😉 Och som drivit på i grupparbeten. Och nu vet hans skola det också, inte bara jag.

Bildskärmsljus och att somna

Vad händer när man stänger av F.lux* på sin dator för att man ska föreläsa. Jo, X antal dagar senare undrar man varför klockan blivit så mycket och man fortfarande inte är trött…

*F-lux är ett litet program som ändrar ljusfärgen från bildskärmen till mer rött och mindre blått i takt med att klockan går. Syftet är att minska nedbrytningen av sömnhormonet melatonin i ögonen, dvs att inte starta den signal som biologiskt betyder ”nu är det dags att vakna!” på kvällen. För då blir det rätt svårt att somna.

Datorskärmar, TV-skärmar och mobiler är annars väldigt bra på att hålla en vaken på kvällen, något som är dubbelt dåligt eftersom melatonin behövs för immunförsvaret… Och här undrar jag varför rosacean blommat ut sista dagarna liksom. Surprise – eller inte. Sova är bra. Att bli trött på kvällen och sova är ännu bättre.

Lyckat tandläkarbesök

Det gick så bra hos tandläkarens tandställningsspecialistteam att jag är i chock. Mathilda var rädd, men efter någon minut klättrade hon ändå upp i tandläkarstolen, vilket får räknas som bedrift nummer ett från teamets sida.

Första kommentaren efter att ha tittat lite i munnen: ”Det jag frågar mig är om hon klarar av det. Att ha den i munnen varje natt, men också att ta avtryck osv…”

OK. Vänta lite nu. Jag vet att det står ”autism” i journalen, men jag hade räknat med att behöva översätta det ovanliga ordet till lite mer vanliga, som ”känsliga sinnen, svårt att somna, kväljer lätt, svårt att vänja sig vid intryck”…

Men det behövde jag alltså inte göra. För de frågade sig själva ”Vad är bäst för Mathilda”. Utan att jag behövde göra det.

Tårögd.

Why does one fall in love with someone with Asperger’s syndrome?

Dear Mr Attwood,

Thank you for your lecture on Asperger syndrome and strengths in Stockholm today.

You were asked something along the lines of ”Why does one fall in love with someone who has Asperger’s syndrome?”, and as I listened to your answer I remembered something that happened a while back in our home.

You see, my aspie husband had made me very upset one day. I don’t remember exactly how or what it was all about, but it was one of those things that made even my male friends go ”oooooh…” and sort of hold their breath.

Even though I knew he had not meant to hurt me, I was very angry. I was sobbing, scolding him and possibly yelling about how he had really, really hurt my feelings and why did he have to do that?

My husband really doesn’t like emotional outbursts. He found this one to be especially unfair:

”I thought I was being supportive!” he said, quite upset. ”I was, in fact, trying to help you!”

”Well, Adolf Hitler thought he was helping too, when he invaded Austria!” I snapped.

Now, that was not a nice thing to say. I didn’t really mean it like that, the comparison was simply the first one that came to my mind. But the very second I heard myself saying those words out loud, I knew I should not have said them, and I cringed and waited.

And this is the part where the magic of Aspergerese comes into play. For a couple of seconds my husband just looked inte the distance, as if pondering the relevance of what I had just said. Then he turned his face towards me again, nodded slowly and said: ”I see what you mean. That’s a fair point. I’m sorry.”

I have yet to meet another man who is not offended by being compared to a dictator invading adjacent countries for simply trying to be supportive of his wife. But where there is logic, he sees it, and acknowledges it, no matter what position that may put him in. He’s not really interested in being right. He just want’s what’s right. And that is simply an amazing personality trait.

regards,

Tina Wiman

En bra läkare

När man för att beskriva en bra läkare säger ”Hen har aldrig fått mig att känna mig som om jag bara hittar på barnens svårigheter”, och genast inser att det ju bör vara definitionen på varje normalt funtad läkare…

Jämnmod

Mitt bland barnaskaran av dramaqueens finns ju den vars jämnmod aldrig tycks rubbas också. Jag vaknar av att tioårigen hostar och harklar. När jag kommer in ser jag att han är feberröd och att näsan rinner oavbrutet.

”Hur mår du?” frågar jag.

”Sådär”, säger han. Neutralt.

”Känner du dig sjuk?” säger jag.

”Det känns torrt inne i min näsa”, säger han. Sen hostar han en stund.

”Du har feber”, säger jag när jag känt på hans panna. ”Du mår inte sådär jättebra, va?”

”Näe.”

Nog

Nu räcker det med vårförkylningar, hosta och bihåleinflammationer, tycker jag. Ni vet det där ögonblicket där man får så fruktansvärt nog? Det inföll precis.

Jag åkte hemifrån vid 12 för att ha några möten, och lämnade barnen i sin faders ömma vård. Då tyckte jag att flickorna var på bättringsvägen från hosta och feber som härjat här i några dagar. När jag kom hem klockan halvfem var Mathilda stekhet och grät. 39 graders feber. Igen. Själv har jag någon sorts bihålehuvudvärk som endast kureras av glass och nasonex i skön förening, och ett öra som liksom knastrar.

Det räcker nu. Vi har haft x antal förkylningar redan i år. Vi vill vara friska nu. Och att få sova en hel natt vore riktigt, riktigt najs.

Schack matt

”Här ligger tre högar med ren tvätt, på golvet och dammar och blir smutsig!” fräser pappan. ”Jag tvättar som en galning hela dagarna, och så lägger ni tvätten på golvet!”

”Om du låter bli att hälla ut tvätten på golvet för att ta ner tvättpåsarna igen till källaren och fylla dem, då hamnar den inte på golvet”, svarar Mathilda.

I have unleashed the dragon.

Resan

”Är det du som tagit upp bröd ur frysen?” frågar min man när vi kommer in i köket för att ordna med frukostbestyren. Han pekar på en limpa som inte låg på bordet igår.

”Nej”, säger jag. ”Det måste vara Samuel. Han börjar bli väldigt stor, du vet.”

Vi tittar på varandra, minns vår lille plutt, ettåringen som pratade konstant och ville veta allt, allt, helst på samma gång som han själv fortsatte bubbla. Nu är han längre än oss båda, och tydligen gör han saker som att ta fram bröd ur frysen när han råkar vara sist i köket för kvällen.

Trots att vi gjort den här resan förut är den lika fantastisk och förfärlig varje gång. Resan mot självständighet. Vuxendom. De flesta föräldrar jag känner uttrycker samma förvåning: Det gick. Ändå. Mot alla odds växte det där lilla fröet upp till någon som i mångt och mycket tar ansvar för sig själv. Trots att hen hade mig till förälder!

För egentligen finns inte så många vuxna. Inte som känner sig sådär jättestora och vuxna. Egentligen är vi alla barn, innerst inne, men med varierande lager av fernissa. Och det där miraklet som det är att någon växer upp och blir färdig inför vuxenlivet, eller i alla fall lika ofärdig som resten av oss, det upphör aldrig att förvåna.

Och då får man tydligen inte göra vad man vill…

Kväll. Tioåringen är ofokuserad. Det fipplas och pillas och pratas, men i övrigt händer inte så mycket, vare sig med mat eller pyjamas. Sextonåringen börjar sjunga, högt:

”Eat up your food and put on your pjs: U’re not a pirate!”

Improviserad sång är den här familjens paradgren. Jag lovar! I synnerhet när medicinen går ut framåt kvällningen och alla blir mycket roligare människor.😉

Tandställning

Tandläkaren tycker att Mathilda kanske skulle göra en tandreglering. Det vill säga ha tandställning. Och justera dem var sjätte vecka. I ett till två år…!

Jag tror inte riktigt att hen förstår vidden av ”ha nånting främmande i munnen som drar i tänder och trycker på käkben och muskler” när man har perceptionsstörningar.

Jag har läst på. Uttalanden som ”Att sätta fast en tandställning känns inte och det behövs därför ingen bedövning. Den limmas fast på tänderna och är smidig att ta bort.” gör mig inte lugnare, snarare tvärtom. Jag har barn som upplever smärta när man klipper naglar eller håret på dem, men som utan problem kan gå runt med stora sår, blåmärken eller stukningar utan att säga ett ord. Tvärsäkerhet kring hur saker känns eller inte känns gör mig illa till mods.

Vi ska träffa tandregleringsspecialisten och ge hen en ärlig chans att förklara fördelar, nackdelar och alternativ. Men jag känner mig skeptisk. Vi behöver liksom inte ett två år långt utbrott över saker som sneda framtänder.

Morgonstatus

Kvällen slutade relativt bra, efter en eftermiddag när Mathilda frustrerat fräst ”Men det är inte BRA att småäta!” när jag försökte övertyga henne om att det är en bra idé att äta igen ifall man råkar bli jättehungrig bara en timme efter middagen, bestämde hon sig till slut ändå för att det där med att äta kanske inte var så dumt.

Morgonen började inte lika bra. Jag försökte sticka åt Mathilda en bit godis, i syfte att få upp blodsockret rätt snabbt, vilket tycktes vara av nöden. På hennes reaktion, ett sorts kombinerat väsande och skrik, kunde man ha trott att jag försökte förgifta henne. Hepp.

Att kalla ADHD svårt att koncentrera sig är århundradets underdrift

Att kalla ADHD för svårt att koncentrera sig måste ju vara århundradets underdrift. Dessutom har personer med ADHD inte svårt att koncentrera sig, de har svårt att välja när och hur länge de ska koncentrera sig. Skillnaden är ganska stor, rent funktionsmässigt. För när man inte kan välja att sluta koncentrera sig på roliga saker uppstår problemet att människor tror att man egentligen kan fokusera, bara man vill tillräckligt mycket. Och så är det inte. Man är bara lika utlämnad åt den dåliga styrförmågan oavsett om det man borde göra är att börja med något tråkigt, fortsätta med något svårt eller sluta med något superintressant.

Den här beskrivningen hade varit mycket, mycket bättre:

”Jag måste använda lika mycket viljestyrka för att göra saker som att gå upp på morgonen eller äta lunch som för att sluta läsa om regnskogspolitik på nätet. Det råkar också vara exakt lika mycket viljestyrka som det kostar mig att klippa bort en lös tråd från min tröja, skriva 200 blogginlägg, hämta in posten, tänka ut fyra nya teorier om dopaminsystemet eller öppna kuvertet från Skatteverket. Nämligen all jag har. Hela tiden.”

Trött. På att vara den som ska stötta upp denna bristande koncentrationsratt, för hela familjen, hela tiden.