Bristande impulskontroll, check.

Ifall nån enda undrar hur dålig impulskontroll ser ut, är det när mamman med den oerhört starka altrösten mitt under migränanfallet sjunger ”Staffan var en stalledräng, en tacos utan hjärna”. Bara för att i nästa ögonblick önska att folk skulle ha vett på att vara tysta när hon har migrän…

Skamlös. Tydligen. ;)

Tolvåringen testar att prata i mikrofon. Det är konstigt att höra sin egen röst, tycker hon.

”Tänk på mig då, som har mikrofon hela tiden när jag föreläser. Första tio gångerna tyckte jag det kändes pinsamt att höra mig, sen blev jag helt skamlös. Det blir bara en sorts teknisk fråga, hur man hörs. Man vänjer sig.”

Tolvåringen ser tveksam ut. Så säger hon:

”Mamma. Du har ALLTID varit skamlös.”

Jomen man måste äta pepparkakor innan man borstar tänderna. Det är sant.

Mathilda kommer med tandborsten. Hon vill ha hjälp.

”Har du smakat de nybakade pepparkakorna, innan du borstar tänderna?” frågar jag.

Hon skakar på huvudet. Det har hon inte.

Jag tar tandborsten ur hennes hand och säger:

”Då måste du gå och smaka dem innan du borstar tänderna. ”

”Eh…”

”Det är faktiskt en regel. Man MÅSTE äta nybakta pepparkakor innan man borstar tänderna.”

”Va?” säger Mathilda.

”Man kan väl inte äta dem efter att man borstat tänderna, hur skulle det se ut?” säger jag, med låtsad stränghet.

Mathilda ler och går mot köket.

Lillasyster fnissar.

”Snyggt mamma. Du TVINGAR dina barn att äta pepparkakor innan de får borsta tänderna och lägga sig…”

#mamamoves #enlacasawiman #dettogfaktisktlångtidattgörapepparkaksdegsåät

Scener ur hjärtat. En bok som drabbar.

På mitt skrivbord – som sedan ett tag tillbaka sorterar under kategorin ”oorganiserat kaos med lite papper uppepå” – ligger familjen Ernman/Thunbergs bok Scener ur hjärtat.

Den är plågsamt relevant för mig som förälder i en NP-familj. När jag plockar runt lite på morgonen bestämmer jag mig för att inte läsa färdigt boken. Den gör för ont. Jag tar den i handen och går mot köket. Vi har en hel kasse med böcker som ska tillbaka till biblioteket idag.

Men redan i hallen har jag öppnat den igen. Vad kan jag säga? En boknörd med ADHD, en bok i näven redan före frukost, ett plus ett som blir tre, eller i alla fall en-kvart-eller-så-över-frukost. För språket är så melodiskt vackert. Det drabbar mig, faller över mig, precis som musik.

Under sagda frukost läser jag sedan valda meningar högt för familjen. Inte sammanhanget, bara de slingrande orden, vändningarna, pauserna. Vi ryser tillsammans.

Bra litteratur ska skaka om. Det är inte bara min professionella åsikt, utan även så jag väljer mina bokvänner; med Margaret Attwoods ord ”there is only one rule to a good story: Keep my attention”.

Jag lägger boken på dubbelsängen, och bär ut kassen med andra låneböcker till hallen. När jag kommer in i sovrummet igen står min man redan vid fotänden och läser.

Varför var det så länge sen vi bakade med hushållsmaskinen, egentligen?

Tar fram hushållsassistenten för att göra en saffransdeg. Tankar i kronologisk ordning:

”Det här är ju praktiskt, undrar varför vi slutade baka allt bröd själva? Jag måste ha haft svårt att få fram själva maskinen, så måste det vara. Den är tung och skåpet är fullt.”

”Det blir ganska mjöligt. Antagligen orkade jag inte städa hela köket varje dag, så var det nog. Och med bara bordet som bakyta lär jag få ont i ryggen sen; det här köket är inte gjort för normallånga människor på 2000-talet. ”

”Det låter väldigt mycket. Jag borde ta fram hörselskydd.”

”Ah. Mathilda blir arg av ljudet från maskinen och skriker. Så var det, ja…”

Dags för december. Vi hörs på andra sidan.

December innebär undantagstillstånd i familjen Wiman. Mer precist drar vi ner på kraven, kokongar vi in oss bäst vi kan och gör så lite som möjligt som vi inte måste. T ex är jag knappast nåbar den här tiden på året. December innehåller så pass många svåra element (”Annorlunda i skolan”, ”Avslutningsaktiviteter”, ”Julstress”, ”köld” och i år även ”Inget rinnande kranvatten på ett dygn”) att vi måste energispara järnet för att överhuvudtaget gå runt.

Det hade varit najs att kunna kalla det ”julmys”, men eftersom det inte är vad det handlar om kallar vi det i stället ”ren och skär överlevnad”.

På den positiva sidan är de flesta beteendeproblem i december övergående; de fixas enkelt av att det blir januari!

Vi hörs på andra sidan.

Projekt Sluta Hata Spindlar fortskrider

Jag har släpat mig ur sängen för en Nödsituation med stort N: I Mathildas tak sitter en liten spindel. Den är docksöt, med randig rygg och pyttesmå ben, och på en bråkdels sekund har jag bestämt mig för att här går min moraliska gräns.

Nu försöker jag resonera med henne. För umptonde gången. Jag har inget hopp om att hon kommer att ge sig just idag, men på sikt tänker jag nöta ner rädslan, droppe efter droppe, med Eftertanke och Lugn. Här ska inte panikas. Ska man flytta en spindel, ska man göra det lugnt och metodiskt. Till och med att döda en spindel kräver precision. Det finns inget utrymme för panik. Den här situationen ska kännas lugn innan den är över, det är mitt mål.

Jag har ägnat många månader åt projekt Sluta Hata Spindlar. Varje gång hon ser ett spindelproblem flyttar vi gränsen framåt, trettio sekunder eller så i taget. Det tar tid, men tålamod och envishet vinner i längden. Och Mathilda har mer än något annat av våra barn lärt mig att inte ha bråttom. Jag hyser inga tvivel om att rädslan kommer att ge med sig en dag. Liksom så många andra rädslor eller fixa idéer, genom åren.

Mathilda har ingen fobi mot spindlar. Hon tycker helt enkelt att de är obehagliga, och hon har starka känslor. Det i sig är ingen orsak att döda nån; det finns massor av människor jag finner obehagliga, men seriemorden lyser ännu med sin frånvaro på Gärdet.

Jag trodde också att jag var rädd för spindlar som ung, tills jag fick ett litet barn – Mathildas storebror – med en tvättäkta, rakt igenom panisk, spindelfobi. Då var det bara att bita ihop. Och när jag var tvungen att behålla lugnet hände miraklet: Jag insåg jag att jag bara hade daltat med mig själv och spätt på rädslan. ”Stackars Tina som är så rädd för spindlar” liksom. Rackarns trams.

Nu argumenterar jag för spindeln; i första hand för att inte flytta den, i andra hand för att inte döda den. Den andra punkten är icke-förhandlingsbar idag.

”Den vill dig ingenting”, försöker jag. ”Den har noll intresse av dig.”

Mathilda gör gnällande ljud.

”Den tänkte säkert: Stackars Mathilda som hatar myggor! Jag ska flytta in i hennes rum och skydda henne från myggorna” piper jag tillgjort.

”Gjorde den väl inte!” säger Mathilda. Hon skrattar inte, men jag nådde mitt mål, hon lugnade sig tillräckligt för att vara kontaktbar. Jag jobbar vidare med att sänka affekten.

”Du måste välja, bytesdjuret eller rovdjuret. Du kan inte få båda”, säger jag skämtsamt. ”Häromkvällen var det myggor. Nu är det spindlar. Du får bestämma dig!”

”Jag vill inte ha nån av dem! Ta bort den!” kontrar hon.

”Alltså, man dödar inte saker baserat på att de har åtta ögon”, säger jag, bestämt den här gången.

”Vissa spindelarter har bara sex ögon”, hojtar storebror inifrån rummet bredvid.

Han har hanterat sin rädsla för spindlar genom att på eget bevåg lära sig allt om dem. Verkligen allt. Han är som ett vandrande arakniskt bibliotek. Jag himlar med ögonen. Tack, mitt barn.

”Precis, mamma! Vissa spindelarter har bara sex ögon!”

”Och vissa har tio. Åtta punktögon och två andra”, suckar jag, sträcker mig efter en plastmapp som ligger på bordet och fångar upp spindeln, som börjat hissa sig nedåt. Det här är så långt som jag kommer att komma idag.

Jag bär ut spindeln i hallen och släpper den där. Spindlar äter andra insekter. De håller mikrovärlden i mitt hus i schack, hindrar det från att svämmas över av silverfiskar och bananflugor. Oavsett vad Mathilda tycker kommer jag inte att släppa ut den i frysgraderna som infunnit sig under natten.

”Iväg och ät, lilla vän!” säger jag. ”Kom igen!”

Spindeln är först obeslutsam, men travar sedan iväg mot skuggan under ett vägghängt skoskåp. Eftersom jag ändå är uppe bestämmer jag mig för att ta en morgondusch. Och städa i tvättstugan.

Efter frukost kommer Mathilda till mig:

”Jag flyttade ut spindeln igen. Till altanen, den här gången.”

”Eh… va?” säger jag, och tror att hon pratar om den andra spindeln igår, den jag hjälpte henne att bära ut till buskarna vid ytterdörren, medan det fortfarande var spindelväder ute.

”Alltså, den har inte kommit in igen, Mathilda…” säger jag.

”Samuel säger att spindlar har utmärkt lokalsinne!” invänder hon.

”Jamen den KAN inte ha kommit in igen. Hur skulle den ta sig in?” säger jag.

”Vadå in? Du flyttade den bara till hallen. Jag flyttade den till altanen.”

”Jaha, okej”, säger jag. Altanen är inglasad. Min lilla vän har gott hopp om att klara sig där. Och det är bättre än den kalla framsidan.

Inte förrän senare slår det mig: Mathilda flyttade en spindel. Själv. Utan skrik och panik. Utan att jag eller någon annan behövde lämna sin varma, sköna säng.

”Snart”, tänker jag. ”Snart är vi där!”

Storasystertips

Tolvåringen viker långsamt och med stor precision ihop glosprovet hon just visat för mig. Pappan kommer gående i hallen.

”Men Hannah!” säger han. ”Du skulle ju sätta på dig pyjamas!”

”Jamen jag håller på och viker det här pappret, ju!” svarar hon surt.

”Det var nog det som var pappas poäng, hjärtat”, säger jag lite skämtsamt.

”Va? Vadå?”

”Pappas poäng var nog att du viker pappret i stället för att ta på dig pyjamas. Du gör nåt mer som du inte skulle göra, i stället för det du faktiskt skulle göra. Ta på dig pyjamas nu”, säger jag lätt.

”Men jag HÅLLER ju PÅ! Måste ni TJATA!” säger hon surt. Tolvåringen fungerar inte alls bra under stress. Och det spiller över på humöret. Vanligtvis är hon godvillig och ett verkligt solsken.

”Kom får jag krama dig”, svarar jag.

Äntligen viker hon klart pappret och kommer och sätter sig i mitt knä. När vi kramats en liten stund säger jag:

”Ett tips: Om man ger sina föräldrar illusionen av att man gör nåt tjatar de mindre på en.”

”Vadå?”

”Jomen till exempel om du fortsätter vika på pappret SAMTIDIGT som du går in i ditt rum. Då ser vi att du är på väg och tjatar mindre. Det där var storasyster Tina som pratade. Nu återgår vi till mamma Tina: Gå och ta på dig pyjamas, hjärtat.”

”Jag har ingen storasyster som heter Tina!” fnissar hon retsamt. På väg mot sovrummet.

”Näe”, erkänner jag villigt. Det är inte mer än rätt att hon får ta några poäng, nu när hon känner sig i underläge efter allt tjat. ”Men jag ÄR en storasyster. Också”, lägger jag till med en blinkning.

Vi skrattar. Hon går till sitt rum. Tio minuter senare är pyjamasen fortfarande inte på. Det är en sån kväll.

Som kommunal skyddsjakt på våra familjer. Som om de hoppas att vi ska dö ut.

För det mesta tror jag det bästa om människor. Men när tilläggsbelopp avslås en masse(trots att det finns pengar avsatta i budget!), och specialskolor varslar om nedläggning, då känner jag mig jagad.

Som om kommunerna bedriver skyddsjakt på våra familjer. Som om de hoppas att vi ska dö ut.

Och det är inte en skön känsla.

Det hela blir ännu mer bisarrt av att detta ju kommer att kosta ännu mer, både i pengar, arbete och lidande. Ta Utvecklingspedagogik i Stockholm, till exempel. Tre av deras specialskolor,  med 200 elever, som troligen måste lägga ned, redan i slutet av vårterminen. Tillsammans med andra resursskolor i enbart Stockholmsområdet handlar det om 600 barn. Det innebär att nästan 600 elever som vanliga skolor redan misslyckats med flera gånger (!), ska ut i de vanliga skolorna igen. Vilket i slutänden kommer att gå åt skogen, för majoriteten. För det var inte de enkla anpassningarna och lättundervisade eleverna som efter många års kamp lyckades få plats i specialskolor.

Bara antalet extra möten i januari, för att förbereda inför övergångarna…

I slutänden dömer kommunala tjänstemän barn som mina till ett liv i utanförskap och fattigdom. Trots att de har dokumenterade behov som vida överstiger vanlig skolpeng. Trots att den specialistkompetens de behöver uppenbarligen inte funnits i vanliga skolor, eftersom vanliga skolor totalt misslyckats med sin undervisning av dem, flera skolor per barn, fler gånger per barn. Trots att det kommer att innebära att föräldrarna får sluta jobba helt eller delvis, och kanske måste leva på bidrag. Trots att det innebär depressioner, utmattning, och utebliven skolgång.

Oavsett hur man räknar finns ingen vinst i detta. Varken på kort eller lång sikt. Varken mänskligt eller ekonomiskt.

Men i slutänden handlar det om något mycket viktigare: Vilken sorts samhälle ska vi ha? Ett där kommunala tjänstemän misshandlar funktionsnedsatta barn, bildligt talat fortsätter att sparka dem i huvudet medan de ligger blödande på marken? Tills nästa gång man inser att det här inte funkar, och försöker återuppliva dem igen.

För det är vad som kommer att ske. Människor kommer att dö som en direkt följd av beslut som detta. Det hör till sakerna vi inte behöver forska mer på, vi vet redan hur statistiken ser ut. Eller; jag vet det, forskarna vet det, lärarna på specialskolorna vet det, läkare, psykologer, sjuksköterskor, arbetsterapeuter, logopeder, specialpedagoger och andra inom BUP och habilitering vet det…

Men tydligen inte de sagda tjänstemännen.

Jag undrar vad det är de tror sig veta? Det skulle jag verkligen vilja få reda på.

Håll växterna glada. Helt enkelt.

”Jag tror du borde syssla med växter, Mathilda. Mycket av det du tycker är självklart är saker som folk inte tänker på.”

”Hur menar du? Man ser väl vad plantorna vill?”

”Nja, alltså, jag tror inte människor i allmänhet tänker så. Jag tror inte de tänker ‘den växten verkar trivas’ eller ‘den står för skuggigt’ eller ‘den behöver nog mer näring’. De flesta har nog ingen åsikt alls. De tänker ‘den växer’, bara.”

”Va? Förstår de inte att växterna lever?”

”Jo, lever förstår man väl, men liksom…”

”Det hela är väldigt enkelt, mamma. Glada arbetare jobbar bra. Håll växterna glada. Så producerar de bättre.”

Haha ❤

Finns tiden? Och andra saker man måste få veta klockan 23.15.

It’s late. I wish I were asleep, but alas, this night seems to be of the neverending kind. Especially since Mathilda is not yet asleep. She’s had a terrible migraine all day, and it messes with what little sense of time she actually has.

She IS tired, I can tell from her giggling and the way she talks. Like this sudden urge to discuss time and space, standing in my bedroom door.

”Mom, is time physics? Are there laws of time? Like, physics laws?”

”Well, actually, there are physicists who argue that time is not necessarily a thing, perhaps our brains are simply wired to perceive time, even when it is not there…”

”But time has to exist! Stuff happens! Things move!”

”I guess movement does exist, but it is not necessarily ’from A to B’, it could very well be in other shapes and forms. Perhaps several times can exist at once, even.”

”Hm. I guess!”

Storebror kommer upp ur källaren, och Mathilda vänder sig till honom:

”Godnatt, Sami! Sov gott!”

”Nej, jag tänker ha en dålig natt och du kan inte stoppa mig!” skrattar han.

”Sov gott, hjärtat”, säger jag. ”Och du med, hjärtat!”

Samuel går in på toa. Mathilda skuttar in i sitt rum. Och jag kan se min egen överaktiva, besvärliga, övertrötta hjärna i hennes: ”Jag ska strax sova. Men först: Finns tiden?”

Mobillåda

”Vadå mobillåda? Som en laddare?” undrar Mathilda.

”Näe, alltså, man ska lägga mobilen i lådan, typ för att umgås eller så.”

”Umgås? Har de aldrig hört talas om multiplayer?”

Bad adult

Seems like I’m a bad adult…

”What’s with Hannah?” I asked, when Samuel walked through the doorway to my room. I had heard a wailing noise from the other side of the house, and then my husband, calling out the name of our youngest.

”Dunno. I was just leaving my room when she passed me, like a screaming banshee.” Samuel replied.

I started to laugh.

”Like a screaming… banshee…?!”

”Stop laughing mom. You’re not being a good adult. Just stop. Stop it! Not a good adult, mom.”

Katt?

”Kan ni akta er, jag ska värma min mat” säger Samuel.

”Värma mat och jobba på att bli folkförrädare”, fyller jag i. Vi har just haft en diskussion om neonazism.

”Och det. Det är numera mitt livsmål”, säger Samuel.

”Katt?” undrar Mathilda.

#enlacasaWiman

Kvällsskål

”Hörrudu, min lilla vän, är du på väg i säng nu eller?” säger jag skämtsamt till Mathilda, som är uppe igen för femtioelfte gången. Tidsomställningen ställer alltid till det för oss.

När Mathilda var liten förstod hon aldrig att vuxna tycker att de ska bestämma. Nu när hon är stor håller hon bara inte med om det. Så jag väljer frågan framför konfrontationen. Det är av rent pragmatiska skäl, att säga till på ett sätt som gör att hon hamnar i baklås och INTE går och lägger sig vore ju bara korkat. Jag tänker se till att vi båda två får sova inatt.

”Dumma dig!” svarar hon, halvt på skämt, halvt på allvar.

Jag höjer glaset med vatten som i en skål och säger:

”Japp! Dummaste mamman i världen. Det är mitt jobb, och jag är riktigt bra på det!”

Sen häller jag i mig vattnet. Mathilda vesslar fnissande iväg mot sovrummet. Eller kanske är det toan. När jag druckit färdigt och pratat lite med storebror ligger hon redan i sin säng.