An apology to my autistic students…

Dagens mest talande blogginlägg. På engelska. Läs det.

Someone's Mum

I am sorry. I am a good human being – a good teacher, I think. I listen, I learn, I strive to be better. I know it is a great responsibility to shape young minds, young opinions. I thought I knew what it means to teach a pupil with autism. But experience has given me something knowledge never could and I am sorry; now I begin to understand.

Before I was the mother to my son – my son who I now know is autistic – I thought you might struggle to imagine as vividly as others. I see now that isn’t so; your minds can be quick and bright and colourful – like exotic birds, beautiful but unusual. Sometimes you just struggle to imagine things that are governed by the expectations, the minds, of others.

Before, I knew that some of you might find relationships difficult. I thought your emotions ran differently…

View original post 881 fler ord

Alla barn äter frukost samtidigt. Om vi stryker de tre sista orden.

Ovanligt nog är alla barnen färdiga för att äta frukost samtidigt. Hur det gick? Tja, vi överlevde. Men ”alla barn äter frukost samtidigt” förvandlades ungefär till barn 1 springer snyftande ur rummet, barn nr 2 har ännu inte börjat äta när klockan är kvart i bussen ska gå, för mamman har inte uppmärksammat att barnet inte valt pålägg på grund av att barn 3 och 4 pratar oavbrutet.

Barn 5 inser att klockan är kvart i, tar på sig kläder, balanserar ett par mackor med prat (allt medan mamman förser barn nr 2 med bredda mackor och fyller på havremjölk, påminner om att äta osv osv). Barn nr 3 lämnar köket, oklart hur mycket mat hen fått i sig, morgonaptiten är sällan på topp.

Pappan och barn nr 5 drar in mamman i en spännande konversation om OCD och Jack Nicholsons tolkning av författaren i filmen As good as it gets, allt medan barn nummer fyra mest ser ut att äta i slowmotion. Barn nr 2 får faktiskt i sig sista mackan, och lämnar köket för att borsta tänderna. Däremot förstår hen inte, eller minns kanske inte, att jag påpekar att hen också måste tvätta munnen.

Efter en stund blir det second breakfast med barn nr 1. Barn nr 3 vill inte ha påfyllning, men snor åt sig en och annan köttbulle, mest för sällskaps skull, i alla fall om man frågar henom. Barn nr 4 äter fortfarande i slowmotion.

En och en halv timme senare är frukosten avklarad.

Slutsats: Det här gör vi inte om.

Att lämna företräde åt ett mindre syskon är inte alltid så lätt

”Vad är det som luktar brand?” frågar jag.

”Det luktar verkligen brand. Som om någon lekt med tändstickor”, svarar nioåringen.

”Kanske är det pelletspannan? Som luktar utifrån?” säger Mathilda.

Vi har av naturliga skäl – det kallas bristande impulskontroll och fascination för allt som lyser, glänser och glittrar – inga tändstickor enkelt tillgängliga. Men man ska aldrig svära på att man inte glömt en ask framme ändå. Och det luktar verkligen mer och mer nu.

”Vad är det som luktar brandrök?” hojtar jag så alla i huset hör. Det är bra med ett litet hus på det viset. Och en stark röst. Från köket svarar pappan att det nog kanske är pelletspannan som har startat, och att lukten kommer in utifrån, kanske är något fönster på glänt? Det är en bra poäng.

”Så kan det vara”, säger nioåringen. Han tittar sig omkring för att se om han ser några öppna fönster, men rullgardinerna är neddragna.

”Ja. Kan du springa och öppna ytterdörren och lukta?” säger jag till honom. Det är tydligt att han behöver ett lösningsförslag. Men den som vänder och skyndar sig mot ytterdörren är Mathilda, med tandborsten i munnen och synbarligen för att komma först.

”Mathilda, du kan också följa med, men borsta tänderna också. Och det var lillebror som skulle få öppna dörren den här gången!”

Jag förväntar mig egentligen inte att hon ska klara det, utan säger det enbart för att mildra besvikelsen som snart kommer. När hon var i treårsåldern hörde jag en barnläkare säga att barn under tre år har väldigt bristfällig impulskontroll, men vi säger till dem vad vi förväntar oss ändå, så att de vet vad som gäller när förmågan väl faller på plats. Det tyckte jag var roligt uttryckt, och i vissa fall en bra strategi.

Mathilda är nämligen impulsiv i betydelsen ”har såpass svårt att hämma hjärnans impulser att 95% av alla människor har det lättare”. Hon har en impulskontrollstörning.

Hon är också inflexibel. Det är otroligt svårt för henne att avbryta något hon föresatt sig. Och hon kan få ett utbrott för att hon inte klarar av besvikelsen i att någon kom fram före henne, trots att denna någon hade 10 meters försprång.

Mathilda har också svårt för att förutse sociala konsekvenser. Hon kan springa som en galning för att ta posten som jag just bett lillasyster hämta, och så triumferande skryta med att hon kom först, fast man tycker att hon borde ha anat att lillasyster inte skulle ta det så bra.

Men till min stora förvåning lämnar hon nu ledningen åt lillebror. Och följer med några steg efter honom.

Överraskningen. Wow-känslan. Tårarna i ögonvrån.

Hon lämnade företräde. Hon gjorde det!

VABruari

Ni vet barnet med de spännande feberskoven. Hon mådde prima ungefär tills syskonen kom hem från skolan, men hade tråkigt och var ensam. Sen grät hon i tre timmar. För att allt som syskonen – aka de onda människor som satt ut för att förstöra hennes liv – ville, gjorde, sade eller inte sade, var fel. Fel, fel, fel, fel, fel!

Jag hade planerat att morgondagen skulle vara hennes feberfria dag före skolan. Det känns lite avlägset nu. *trött*

Jag har världens klokaste unge <3

”Vad pratar de om på filmen?” undrar Mathilda.

”Mamman berättar om att hennes dotter fick vänta jättelänge för att få veta att hon har autism. Nu säger hon att det har ju varit mest synd om flickan, för alla har sagt åt henne att skärpa sig, ungefär. Och man kan ju inte skärpa bort sin autism. Såklart kan alla göra sitt bästa. Men ibland…”

Mathilda avbryter mig: ”Jag tror att alla gör så gott de kan hela tiden. Men sen ibland helt plötsligt orkar de inte mer. För man har blivit helt… utmattad. Av att försöka så mycket. Och då vill man bara sova, fast dagen är inte slut än.”

Lösa tänder borde förbjudas.

Tanden. Är. Tappad. Wohoo! Alltså på allvar, jag hatar lösa tänder. Helt sanslöst så de krånglar till vårt liv.

Och här har jag trott att hon mådde illa…

”Mathilda. Har du ätit nu?”

”Inte så mycket.” *petar på en tand*

”OK. Är det nåt fel på din tand?”

Skakar irriterat på huvudet: ”Den är lös. Det är inget FEL på den!”

”OK. Jag menade så här: Är det nåt som är jobbigt med din tand? Och det var det ju, den är ju lös.”

Mathilda tittar medlidande på mig, som inte ens kan skilja på lös och fel. Och här har jag trott att hon mådde illa…

Nej, NPF är faktiskt inte bara en funktionsvariant

Det är sjukt störande när folk talar om för mig att NPF bara är att vara annorlunda. Att jag inte har någon funktionsnedsättning. För jo, det har jag.

Jag är inte ”bara annorlunda” eller ”olik” eller nåt annat fint. Utan den där rackarns nedsättningen, eller ja, nedsättningarna, de ställer till min vardag. Skapar problem.

Visst finns det fördelar. Visst är det sant att omgivningen och kraven påverkar. Och det är väl jättefint för någon om denne känner att hen inte har några problem.

Men kom inte och tala om för mig hur jag ska känna. För då kan det det hända att min nedsatta känslorelgering gör att jag blir rasande på en tiondels sekund. Eller att min nedsatta impulskontroll gör att jag säger något spydigt innan jag har tänkt efter. Eller att min nedsatta förmåga till följsamhet gör att jag helt sonika vägrar att svara utan går undan och tjurar en stund. Och om du då drar slutsatsen att det beror på att jag är ”unik”, tja, då skulle jag kalla det ”nedsatt kunskap om NPF”.

Det är viktigt att prata om förmågor och styrkor. Men att enbart se NPF som styrkor och olikheter, det är respektlöst, lika respektlöst som att enbart se NPF som svagheter, nedsättningar och svårigheter.

Kalla gärna dig själv annorlunda. Men vad jag kallar mig, det väljer jag.

Hört från matbordet

Hört från matbordet:

”Men morfar… Varför har du hörlurar på dig när vi pratar med dig?”

”För att ljuden gör ont i mina öron. Jag har väldigt bra hörsel. Och därför blir jag ibland trött i öronen.”

”Jaha.”

<3 <3 <3

Premieras

Mathilda kommer inskuttande. Hon verkar trött, och ofokuserad. Jag fick inte i henne mat när hon kom hem, och då gick även eftermiddagsmedicinen bort.

”Mathilda. Vill du ha medicin?”

”Ja.”

”Den ligger på köksbordet, tror jag.”

Mathilda svarar inte, hon bara tittar på mig. Med Blicken. Den där som säger ”det kan väl du fixa? Snälla?”.

”Och hon bara tittar på mig…” säger jag.

”…Med stora, vackra ögon!” fyller Mathilda i.

Åkejrå. Köket, här kommer jag. Att prata med mig i det där läget, det måste premieras. ;)

Testironi

Ironin i att titta på frågeformuläret om ADHD-symtom och tänka ”Så tråkigt, jag oooooorkar inte!”

När skällde du ut din unge för att hen fick en förkylning senast?

När skällde du ut din unge för att hen fick en förkylning senast?

Precis som förkylningar så smittar känslor. Och starka känslor smittar extra mycket. När du blir arg blir din unge arg, och när din unge blir arg har hen mycket svårare att kontrollera sig än vad du har. Du har nämligen haft årtionden på dig att öva, på att stå emot andras känslor, och på att inte dras med av dina egna.

Så nästa gång skällandet börjar nånstans långt nere i magen, tänk tillbaka: Hur hamnade ni här? Var det du som smittade ditt barn med känslor som hen inte kunde försvara sig ifrån? Är det rättvist att skälla på någon för att hen blivit affekt-förkyld? Hjälper det? Eller är det kanske lite mental nedbäddning i soffan, utdelning av näsdukar och vila som ska till?

Hitta ett avslut

Jag läser om goda vänners barn och ler igenkännande. Ett barn reagerade inte när läraren sade ”Ta upp era böcker”. Inte förrän läraren sade till barnet ifråga att ta upp sin bok också. Hen hade inte förstått att budskapet gällde även henom. Ett annat barn protesterar när mamman säger ”Nu ska vi gå!”, för de ska väl inte gå, de ska åka bil?

Så ringer klockan som säger att det är dags att åka till skolan med barnen som börjar sent. Barnen sitter i vardagsrummet och spelar på plattan tillsammans. Det är förunderligt att se vilket samspel som uppstår mellan dem så länge de får ha paddan som gränssnitt.

Jag ropar deras namn. Och sedan:

”Nu är det dags att hitta ett avslut och så klä på er ytterkläderna!”

Medan jag gör det slår det mig att länge försökte jag få dem att ”sluta”. Sluta spela. Sluta leka. Sluta läsa. Det funkade inte så bra. Men att hitta ett avslut.

”Nu är det dags att hitta nånstans att sluta”, kan jag säga till barnet som läser en bok. ”Hur långt är det kvar på filmen?” säger jag till barnet som ser en film. Och ”Var kan du stanna och spara nånstans, för att avsluta?” frågar jag när det handlar om ett spel.

Det är frågor som väcker en känsla av medbestämmande, som berättar att det är dags för något annat men ändå ger tid att ställa om sig. Själv blir jag nämligen otroligt trotsig när någon plötsligt kommer och säger ”Sluta läs nu!” och förväntar sig att jag ska lägga ifrån mig boken på sekunden. Hur reagerar du?

Missförstånd fast med h

När nioåringen kommer hem och säger i normal samtalston:

”Idag har jag sprungit runt hela huset i skolan.”

Och man efter visst lirkande lyckats klura ut att det blivit något missförstånd så att läraren inte visste att nioåringen är lovad att ta hissen upp till översta våningen när astman är för besvärlig. För gissa vad som händer när man säger ”Nej, nu går vi” till ett barn med autism som vet att hen ska få åka hiss. Japp. Du gissade rätt.

”Då blev jag arg. Så jag sprang.”

Jag antar att ingen större skada var skedd, eftersom ingen hörde av sig, och Mathilda verkade rätt lugn:

”Vi trodde att han bara gick till fönstret för att titta ut. Fast sen var han inte där. Och alla ytterkläderna var kvar, så han hade inte sprungit ut. Vi hittade honom till slut.”

Även hon i normal samtalston. Underbara, underbara ungar! <3 <3 <3

Man kan inte vara bäst på allt

VAB-dag med Hannah. Det har inte varit en bra dag. Till exempel blev jag jättearg på morgonen på Mathilda, något som händer rätt sällan, eftersom det är så väldigt kontraproduktivt.

Till lunch värmer vi mat från gårdagen.

”Det ser jättegott ut! Pappa är verkligen bra på att laga mat, säger Hannah. Efter en kort paus lägger hon till: ”Och det är du också, mamma…”

Vi vet båda två att så verkligen inte är fallet.

”Fast inte lika bra som pappa alls”, svarar jag. ”Och vet du gumman, det är helt okej att jag inte är bäst på allt i hela världen. Jag vet redan om det.”

”Näe, du är inte jättebra på att minnas, till exempel.”

Jag skrattar högt.

”Fast du kan bli väldigt arg!” säger hon beundrande. Som lite plåster på såren, liksom.

”Det har du rätt i. Men att bli väldigt arg är kanske inte en sån där sak som man vill vara jättebra på?”

Hannah tänker ett ögonblick. Så säger hon tröstande: ”Men du är i alla fall bra på att kramas!”