Mammastoltheten

Mammastoltheten får sig onekligen en skjuts när jag säger till femtonåringen:

”En annan mamma frågade mig man får en ettåring att sluta slå på akvariet.”

Han tittar konfunderad på mig, som om han tror att han måste ha hört fel. Slutligen säger han:

”Ett år. Hur hade de tänkt lyckas med det?”

Och tja. Det var min spontana tanke också. Det, och att flytta akvariet. ;)

Föräldrawin

Jag jobbar på en bok som bland annat handlar om föräldraskap och bemötande. Det är roligt, faktiskt är det alldeles för roligt, jag glömmer bort att vila mellan varven och får hjärnskakningshuvudvärk och min ena kind domnar bort, tyvärr har jag ju slagit i vänster framlob med allt vad det innebär. Men i alla fall.

Under en kort bensträckare gick jag en sväng förbi barnens rum, för att ännu en gång natta Noah, som älskar att läsa på kvällarna och svårligen slutar utan lite hjälp på traven. När jag kom dit var femtonåringen på väg in i deras gemensamma sovrum. Han pekade strängt på boken Noah läste och sade:

”Och lägg bort den där! Du vet att du inte ska läsa nu!”

”Jag sade att Noah fick läsa klart den boken”, sade jag. Det hade jag sagt bara en liten stund tidigare.

Noah lade undan boken. Lite väl snabbt. Lite väl skyldigt. Jag sträckte mig upp och tog hans huvud mellan mina händer när han lutade sig ner mot mig.

”Tog du en till?” viskade jag, tyst så storebror inte skulle höra.

”Mmmmmm.”

”Det är jättesvårt att sluta läsa”, viskade jag.

”Mmmmmm”, svarade han, och log. Ett ögonblick av ordlös gemenskap; vi älskar båda passionerat att läsa, och har lika svårt att lägga undan det vi håller på med. De där ögonblicken är sällsynta med ett barn som sällan avslöjar vad han tänker eller känner, ens på en direkt fråga. Ett barn som kanske ännu inte riktigt förstått varför man delar känslor med andra.

På väg ut till köket igen tänkte jag på hur mycket jag lärt mig av mina barn genom åren. Om vad som faktiskt funkar. Saker som hur ofta det är fullständigt överflödigt att tala om för barnet att det just gjorde fel (det vet de redan för det mesta). Och jag tänkte på att kanske hade jag reagerat annorlunda om jag inte varit så fokuserad ikväll just på tankar kring att bete sig schysst mot sina barn.

Jag vill förstås gärna tro att jag hade tagit den där chansen att dela en passion och skapa ett ögonblick av hemligt samförstånd, i stället för att komma med en onödig tillrättavisning, även en annan kväll. Men säker kan jag förstås inte vara.

Och alldeles oavsett den tanken vilar jag i kvällens föräldrawin. För jag vet att imorgon kommer en ny dag, med nya utmaningar, och då jag säkert kommer att ramla och kanske skrapa upp ett knä eller en armbåge på föräldrasjälvkänslan.

Min pappa brukar säga att föräldrakärleken, den är till för att skydda våra barn från oss själva, från våra tillkortakommanden. Jag tänker att i samma ögonblick som den där nioåriga lintotten föddes, då föddes också otillräckligheten och det dåliga föräldrasamvetet. Och jag tänker att det är som det ska vara.

Vi ska vilja utmana oss själva, ifrågasätta vårt sätt att vara föräldrar och försöka göra bättre. Men vi ska nog kanske ännu mer ta tillvara de där guldögonblicken. För det är de som gör alltihop värt det.

Igenkänning

Ni vet när man känner igen sig i barnen? Noah tappade en bit macka uppochner på stolen men fick liksom tag på den rätt omgående. Inget smul eller kladd nånstans, men givetvis gick den inte att äta sen. Den var för äcklig.

”Den har varit på min stol!” sade han.
”Det har du också, och du är ändå inte äcklig”, svarade jag soligt. Men nej. Den gick inte att äta.

Sen kastade Conny en ny, ren disktrasa så den hamnade på mitt tomma glas… … …
*uäk*

Tidsomställning = tre veckors migrän, som ett brev på posten. Tack riksdagen.

Jaha, då var det dags för tidsomställningshelvetet igen. Det är Sveriges riksdag som beslutar om tidsomställningarna. Så alla vi som är beroende av samma tider varje dag för att funka får det jättekul nu. Jag räknar med att det tar sisådär sex veckor att få familjen i balans två gånger om året, för att vi inte har folkvalda som bryr sig om att rösta bort skiten. Senast under våren 2014.

Tack riksdagen. Jag kommer att slita som ett djur i sex veckor, och ha migrän i minst tre. Känns fint. Man blir lite rörd över omtanken.

(PS Antalet hjärtinfarkter ökar – ja, en nettoökning om man håller sig till studier på våra breddgrader – av tidsomställningarna, och fotgängarolyckorna i trafiken, och självmorden. Ca 15-50 människor dör om året i Sverige pga tidsomställningarna. Utöver alla som mår dåligt av dem. Inför sommartid året runt, är mitt förslag. Så får vi ljusare eftermiddagar på vintern och behålla de ljusa sommarkvällar vi är vana vid. Om solen går upp nio eller tio i december känns i alla fall för mig rätt irrelevant jämfört med om den går ner klockan fyra eller redan klockan tre.)

Ekolali: Uppföljaren

När Mathilda var liten svarade hon en ofta i filmrepliker. En favorit var ”Du är dum, för du killar och sticks!” från Lotta på Bråkmakargatan, men det kunde vara lite vad som helst som kom ut. Ofta passade det nästan, men inte helt, in i sammanhanget.

Ikväll har vi testat emla-plåster. Mathilda behöver ta ett par blodprover, och hon är väldigt, väldigt rädd att det ska göra ont. Därför har hon fått extraplåster med emla att testa från provtagningslabbet (Tack tjejer! Ni är bäst! <3 <3 <3 )

Ikväll var det alltså dags. Efter ett par timmars väntade skulle plåstret tas av. Mathilda gillade det inte alls. Först var det jobbigt att få av plåstret, sen gjorde det ont att ta av plåstret, och sen, o fasa, hade hon INGEN KÄNSEL I ARMVECKET!!!

Jag försökte förgäves påminna henne om att det var det som var hela poängen med tilltaget; att emlaplåstret var till för att BEDÖVA armvecket. Jag försökte få rita en gubbe på den bedövade huden, eller i alla fall peta lite med en penna, men nej. Hon låste sig totalt. Gick in i sig själv. Slutade reagera på tilltal.

Jag skämtade med henne, som jag ofta gör. Mathilda har ett utomordentligt sinne för humor, och hon är glad av naturen. Skämt får henne vanligtvis på gott humör. Jag såg att hon hörde mig, men jag fick ingen kontakt.

”Men hallå! Jorden anropar Mathilda!” sade jag till slut. Det är ett internt familjeskämt.

Mathilda rörde inte en min när hon svarade:

”Abonnenten du söker kan inte nås för tillfället…”

Behöver jag nämna att intonationen var perfekt? När jag började skratta bröt hon ut i ett hysteriskt fnitter. 1-0 till Mathilda!

 

Hur ser ADHD och autism ut i familjevardagen?

Jag minns när jag först fick höra orden ”Vi funderar på Aspergers syndrom.” De sade mig absolut ingenting. Jag kopplade inte ens ihop det med autism, utan det hade lika gärna kunnat låta som nåt i stil med ”interferensmönster” eller ”blablabla”. Så jag googlade, och givetvis hittade jag diagnoskriterierna för Aspergers syndrom. Problemet var bara att de inte heller sade mig någonting.

”Brist på social eller emotionell ömsesidighet” liksom? ”Begränsade, repetitiva och stereotypa mönster”? Really?

Med åren har jag upptäckt att det inte var jag som var ovanligt trögfattad, utan att de flesta föräldrar och släktingar nån gång läst kriterierna för olika neuropsykiatriska diagnoser utan att förstå dem. Det beror på ett par saker:

  • För det första är de diagnostiska kriterierna ingen förklaring av den annorlunda tankestil eller de annorlunda förmågor en person med NPF har. De är helt enkelt en lista beteenden eller symtom, både ADHD och autism är så kallade syndromdiagnoser, de diagnosticeras utifrån en rad symtom, inte utifrån en rad labprover. Det är i sig inget ovanligt inom den medicinska vetenskapen vill jag tillägga; massor av funktionssätt, tillstånd och sjukdomar diagnosticeras enbart utifrån symtombilden.
  • För det andra är diagnoskriterierna skrivna på lingo. Vetenskapliga råd bestående av specialister på psykiatri har tillbringat år med att debattera exakt hur de där orden bör formuleras, och hur de lämpligtvis tolkas. Om jag som är kemist i grunden skulle säga åt valfri psykiater att termodynamikens lagar leder till att vattnets autoprotolys vanligtvis är en endoterm reaktion, då är det antagligen inte heller helt lättgenomträngligt för vederbörande. Det är inte heller något som en psykiater har någon sorts allmän nytta av att veta och förstå på ett djupare plan.
  • För det tredje säger kriterierna nästan ingenting om de mest framträdande symtomen, om hur autism, ADHD och andra NPF ser ut i vardagen. De är nämligen skrivna för att handla om vad som är specifikt för olika tillstånd, vad som skiljer just ADHD eller autism från till exempel psykiska sjukdomar eller andra tillstånd. Därför handlar de inte om vardagsproblemen, och inte heller om bakomliggande svårigheter eller orsaker, utan om hur man ska skilja mellan olika tillstånd i en lång lista. Uppfyller man kriterierna för ADHD, ja då HAR man ADHD. Att forskarna sedan menar att det kanske finns hundratals olika typer av ADHD, med olika orsaker och olika behov, det är inget som ingår i själva diagnosen.

Så jag tänkte säga några ord om det där som inte står i kriterielistan, och inte heller är det som kommer att avgöra vilken diagnos som ställs, men som ändå är det som är mest framträdande i vardagen.

Hyperaktivitet

Alla barn är väldigt fysiskt aktiva. Men nånstans finns en gräns där vi börjar fundera över om det verkligen är normalt att bokstavligt talat klättra innan man kan gå, att aldrig sitta stilla eller att prata absolut oavbrutet (som är en form av hyperaktivitet, och också ett tecken på bristande impulskontroll). Nånstans i tonåren är det vanligt att det tidigare aktiva barnet i stället blir inaktivt.

Vuxna med NPF är inte lika fysiskt aktiva,  däremot vittnar många vuxna med NPF om tankar som ständigt snurrar, att alltid behöva pilla på något, vicka på tårna, tugga, klottra och om en hjärna som har svårt att slappna av och bara vara. När varje form av påtvingad inaktivitet är en plåga, när tråkiga saker är outhärdliga och det är svårt att göra inget, då är det ett typiskt tecken på hyperaktivitet hos vuxna.

Skrikighet, utbrott, bråk – eller tystnad, nöjdhet

Många personer med NPF har svårt att reglera sina känslor. De blir lätt påverkade av saker som sker och av andras känslor, de reagerar starkt och de har svårt att lugna sig. Barn reagerar starkast. Ett barn med NPF är ofta skrikigt, lättstört, svårtröstat och känsligt för förändringar redan som väldigt liten. Men det finns också en grupp barn som är tysta och nöjda, nästan oavsett vad som sker. De kanske till och med föredrar att vara ifred framför att bli störda av sina föräldrar. Gemensamt är en svårighet att styra och kontrollera känslor och stressnivåer.

Sömnsvårigheter

Många med NPF har svårt med sömnen. Sömnsvårigheter i sin tur leder till trötthet och bristande ork att hantera livets dagliga förtretligheter. Det vanligaste är att ha svårt att somna in på kvällen. För en del märks problemen direkt, för andra kommer det mer gradvis under tonåren. En särskilt utsatt grupp barn och unga är de som ligger sömnlösa utan att göra nåt väsen av sig, så att föräldrarna kanske inte ens är medvetna om problemets omfattning och grad.

Ätproblem

Kräsenhet, barn som inte äter, barn som äter tills de kräks, ungdomar och vuxna som småäter ständigt eller helt glömmer bort att äta… Matproblemen är många inom NPF-världen. Det finns många skäl till det, ett vanligt skäl är sensoriska svårigheter, att man upplever konstistenser, färger, smaker, lukter och temperaturer så starkt att det blir svårt att äta vissa saker. Vuxna med högfungerande autism har beskrivit att äta saker de inte klarar av som ”att äta slem” eller ”att äta bajs”. Det är viktigt att förstå att det är en verklig upplevelse, inget påhittat eller valbart. Man kan inte välja bort sensoriska svårigheter, utan de beror på hur hjärnan är uppbyggd.

Bristande kroppssinne, att ha svårt att känna kroppens signaler, är en annan orsak. För vissa kan det handla om tvång, eller också om en annorlunda uppfattning av verkligheten. Kanske kan man bara äta gröna saker på måndagar, och inte på andra veckodagar. Kanske har man fått för sig att om man äter potatis kommer någon att dö. Kanske vet man inte att skruvmakaroner är en sorts pasta, utan äter bara fjärilar. Eller kanske känns fjärilarna på ett helt annat sätt i munnen, och då är vi tillbaka på sensoriska svårigheter eller perceptionsproblem som de också kallas.

Problem med mage och tarm

Många med NPF har en ”känslig mage”. De kanske inte har konstaterade allergier eller överkänsligheter, men likafullt är de känsliga, för att äta eller inte äta vissa saker, och för stress, som sätter sig på magen. Det finns nya, intressanta studier som kopplar ihop NPF med en sorts allmänt högre inflammationsgrad i kroppen.

Annorlunda sinnesintryck

Många med NPF har annorlunda sinnesintryck, som jag redan varit inne på. Det vanligaste är nog att inte uppleva kyla, tätt följt av en annorlunda smärtupplevelse – saker som gör ont för andra verkar inte göra ont, med saker som andra inte bryr sig om är outhärligt smärtsamma, till exempel brukar lätt beröring kunna vara besvärligt eller göra riktigt ont.

Vanliga vardagskonflikter (utöver mat) är knöliga strumpor eller lappar som skaver, duschvägran (duschen gör ont), tandkräm som är alldeles för stark. Andra varianter är ytterkläder som inte kommer på, jalapenosås på exakt all mat, kolsyrad dryck eller glass är outhärdlig. För att inte tala om superhörsel och superluktsinne. Öppna en godispåse på andra våning bakom en stängd dörr, och barnet vet…

Sensoriska svårigheter eller perceptionsstörningar som de också kallas, har nästan alla med autism, såpass mycket att det i den nya diagnosmanualen för Sverige förväntas komma med bland diagnoskriterierna. Det är även vanligt inom andra NP-diagnoser, och en sån där sak som vi föräldrar lätt säger ”sluta sjåpa dig”, om.

”Trots”

Är du eller ditt barn en sån som ”trotsar” hela tiden? Det är i så fall ett vanligt tecken på den svårighet som kallas inflexibilitet. Envishet är att inte vilja ändra sig. Inflexibilitet är att ha svårt att ändra det man redan tänkt ut.

”Du ska alltid ha det på ditt sätt”, ”Måste du alltid krångla”, ”Sluta säga emot mig hela tiden”, och ”Man kan inte alltid få sin vilja igenom” är uttryck som NP-föräldrar använder betydligt oftare än andra.

Svårt att bedöma risker och konsekvenser

När Mathilda var liten var hon hysteriskt rädd för parkeringsplatser, men inte ett dugg bekymrad över att försöka torka målade teckningar på spisen, kasta sig i vatten utan att kunna simma, springa iväg utan någon som helst kontroll på var resten av klassen befann sig, eller att klättra tio meter upp i närmaste björk. I synnerhet barn med NPF har helt enkelt svårt att bedöma vad som är farligt och vad som inte är det. Det kan resultera i att man blir oproportionerligt rädd för ofarliga saker, aldrig är rädd för något eller mer ofta, en blandning.

När man blir äldre förväntas man mer exakt kunna förstå hur människor kommer att reagera på det vi säger eller gör, vad det kan få för konsekvenser att göra eller vägra att göra vissa saker osv. Dessutom förväntas vi kunna tänka på långsiktiga konsekvenser när vi fattar beslut; nåt som människor som regel är ganska dåliga på, men personer med NPF ofta har väldigt, väldigt svårt med.

Försjunker i saker

Den som försjunker helt i saker som intresserar den har ofta antingen autism eller en uppmärksamhetsstörning.

Det autistiska hyperfokuset är ett välkänt fenomen; personer med autism kan ofta lägga enorma mängder tid och koncentration på ett specialintresse (vars innehåll kan växla), på en sådan nivå att de inte märker det som sker runtomkring dem.

När människor säger ”hen kan inte ha ADHD för hen kan koncentrera sig när hen vill”, då har de i själva verket beskrivit ett kärnsymtom i koncentrationssvårigheter: När man har svårt att reglera sin uppmärksamhet kan man inte låta bli att koncentrera sig på det som intresserar en, lika lite som man kan välja att koncentrera sig på det som inte fångar ens intresse. Det viktiga ordet är reglera. Den som har en uppmärksamhetsstörning har inte svårt att koncentrera sig, utan en dålig ratt för att styra sin koncentration.

Varierande dagsform

Personer med NPF har i princip alltid en varierande dagsform. Barnet kan vara sprudlande glatt ena dagen, för att nästa dag knappt orka ta sig ur sängen, än mindre röra frukosten. Energinivåerna växlar fort. Vilket för oss till:

En annorlunda energitabell

Både barn och vuxna med NPF får ibland höra att de är oengagerade, lata eller ”bara måste ta tag i sig själva”. I de svårigheter som NPF innebär ligger bland annat det som kallas exekutiva funktioner, att kunna sätta igång med något, fortsätta med det, avsluta det i tid och påbörja nåt annat. Att komma igång med något kan kräva mycket mer energi än sysslan i sig. Det kan lätt tolkas som lathet.

Det är viktigt att förstå att man inte kan välja sina exekutiva funktioner. En person som har svårt att komma igång eller att stoppa behöver lika mycket stöd kring det som en person som har en djup depression. Det tar de facto enorma mängder energi, och det är oförskämt, rent ut sagt, att säga till personer med NPF att de ”bara behöver skärpa sig och ta ansvar”.

 

Tja, det var några av de vardagsutmaningar som ofta är mer synliga än själva diagnoskriterierna. Fyll gärna på med fler exempel, och dela gärna inlägget så fler får läsa!

/Tina

Matstrulshopp

Dela lite glädje:

Den ganska rejält underviktige nioåringen åt lövbiff igår. Helt kött. Som han gillade, och åt upp. Och dessutom tillsammans med isbergssallat OCH kokt potatis…!

Nioåringen äter isbergssallat, men enbart tillsammans med hamburgare, och då får sallaten inte fattas. Han äter varken helt kött eller kokt potatis någonsin, i hela sitt liv har han kräkts av kokt potatis i alla dess former, och helt kött har han svårligen låtit sig övertygas till att ens smaka på. Hemma har han i princip alltid en egen maträtt vid sidan av, och faktum är att i skolan har man just bytt ut den gamla önskekosten mot hamburgare tre dagar i veckan, för att ha inte får i sig maten där längre heller (jag vågar lova att vi har Sveriges bästa skolkök! Helt utan att behöva blanda in oss föräldrar fattade man detta beslut, utifrån principen att problem i matsalen löses i matsalen. :D ) Smal som en speta är han. Och så nu detta.

Det kan vara en sorts direkt effekt av att han får i sig mer mat i skolan; ett för litet energiintag leder nästan alltid till att man mår konstigt eller illa, och får mindre matlust. Det kan också vara en effekt av att han helt enkelt blivit äldre och utvecklats. Men hursomhelst: Det finns hopp!

Jag är en stolt curlingförälder

Jag funderar på att reclaima ordet ”curlingförälder”. Det är nämligen så fruktansvärt illa valt.

Jag gillar curling, och råkar vara rätt bra på det. Curling är en precisionssport. Man ska jobba i lag för att få ett ganska tungt föremål att stanna på exakt rätt ställe. Det är vansinnigt kul, ganska svårt, kräver tajming, erfarenhet, lagarbete och intuition. Faktiskt har det inga verkliga beröringspunkter med ”låt gå”-föräldraskap alls.

Däremot påminner curling på många sätt om att hålla barn med en annorlunda funktionsuppsättning på banan. Att få dem att göra vissa saker, och låta bli andra saker. Att starta, fortsätta, styra rätt och stoppa i tid, saker som kräver en fingertoppskänsla utöver det vanliga, och dessutom frenetiskt sopande respektive förmågan att helt kallt låta bli att sopa och i stället se tiden an, massivt förberedande och en långsiktig pedagogisk plan.

Den som går runt och tror att lågaffektivt bemötande innebär att inte göra nåt alls – för att man inte ids, vågar eller vill – har helt missat poängen. Det är nämligen precis som curling en precisionssport för den som intresserar sig för manipulationens ädla konst, i syfte att komma så nära optimala resultat som det bara går. ;)

Jag är gärna en stolt curlingförälder – i ordets rätta bemärkelse.

Autistic pride

Familjen tittar på Draktränaren. Protagonisten Hicke tillbringar typ hela natten med att bygga en märklig mekanisk manick för att hjälpa den skadade draken. (Det är min tolkning av ljuden jag hör, jag tittar fortfarande inte på film efter hjärnskakningen eftersom jag föredrar att inte kräkas).

Noah ler och kommenterar tvärsäkert: ”Han är nog autistisk.”

Pappan försöker nyansera tolkningen lite, men barnet ifråga är övertygad. Det är enbart autistiska barn som tillbringar hela natten med att bygga märkliga saker för sitt specialintresse i stället för att sova. Punkt.

Och tja. Kanske är Hicke autistisk, och kanske är han det inte. Jag nöjer mig med att veta att ”autistisk” uppenbarligen är en synonym för ”lysande på sitt specialområde” för en viss nioårig autist jag känner. ;)

Det är jättelätt att säga att alla är lika mycket värda.

Rocka sockorna idag. Ett fint initiativ, en viktig fråga, frågan om hur olika vi får vara egentligen.

Själv har jag haft en rätt så kass dag. Det är ingen som ler i samförstånd mot mig för att jag har ett ”besvärligt” barn. Inte som när jag har udda sockor på mig. Inte alls på samma sätt.

Jag kan inte låta bli att tänka att det är jättelätt att vara solidarisk när det innebär att klä sig i olika strumpor. Det är inte lika lätt när elvaåringen framför dig i kassakön ramlar ihop i ett hysteriskt utbrott för att den trötta mamman i ett ögonblick av tillfällig sinnesförvirring säger nej till godis, eller att låta bli att fälla syrliga kommentarer om uppfostran och konsekvenser när hon i nästa ögonblick inser sitt misstag och lägger en påse Ahlgrens bilar på kassabandet.

Det är inte heller särskilt lätt att säga att alla ska få vara med när samma barn pratar högljutt under lektionen i skolan, eller blir sur och slår till barnet som vann kulspelet, under ett obevakat ögonblick i hallen. I synnerhet inte när det slagna barnet är ditt. Då brukar det nämligen låta på ett helt annat sätt.

Det tänker jag på. Medan jag sätter på mig udda sockor. För jag vägrar att tro att det lilla inte spelar roll.

Att säga lagom mycket

Femtonåringen förklarar för Mathilda Hur Livet Fungerar:

”Mathilda, är det en sak jag har lärt mig så är det att om man vill stanna hemma från skolan måste man säga det. Om man säger ‘Jag har lite ont i magen’ kommer mamma att svara ‘jaha’. Man måste säga det man menar. Det är det som vi med autism har svårt med; när man inte ska säga saker rakt ut gör vi det, och när man ska det gör vi det inte.”

Förstår ni, vilken unge? Ända sedan bebistiden har han tittat på mig med gammelmansblicken, som en vänlig, äldre farbror i keps, och levererat dessa fantastiska betraktelser. Alltid med samma tålamod och med samma glimt i ögat.

Opraktiskhetssyndromet

Det här med att ha sådana svårigheter med koncentration, impulskontroll och arbetsminne att man kvalar in i ADHD-ligan är stundtals rätt besvärligt. Jag skulle vilja gå så långt att jag kallar ADHD för ett opraktiskhetssyndrom. Det är helt enkelt sjukt opraktiskt att ha en hjärna som liksom inte påminner en om rätt saker, i rätt tid. Får jag illustrera med en händelse från den senaste tiden?

Jag gjorde en ny morgonrutin med nya hålltider. Då och då behöver planen nämligen revideras, och jag hade insett att det var dags. Jag ritade upp de nya hålltiderna på ett papper, med en ny, innovativ spiraltidsvisning.

Planen blev bra. Den var visuell. Den var tydlig. Den gjorde både maken och barnen väldigt nöjda, faktum är att Mathilda blev så förtjust att hon krävde att få en egen, omedelbart.

Åter till detta med koncentration och arbetsminne, då. Man kunde ju tänka att eftersom jag flyttade hela familjens hålltider på morgonen skulle jag också ha ställt om larmen i mobiltelefonen, eller i alla fall väckarklockorna. Det gjorde jag inte. Tanken slog mig aldrig. Och inte ens på morgonen, när det nya schemat skulle användas, insåg jag omedelbart varför det nya schemat inte höll, varför tiden helt enkelt inte räckte till. (Det är okej att fnissa nu. ;) Eller till och med skratta högt…)

Opraktiskt är bara förnamnet. Suck.

Hjärtat i halsgropen

Hjärtat i halsgropen när jag inser att pappan envist knackar på dörren till det genomtrötta flickebarnets rum. Jag vet att hon knappt är pratbar därinne, än mindre har någon sorts tålighet mot inkräktare eller dörrknackare, och jag förväntar mig att höra ljudet av saker som börjar slängas runt.

”Gå din väg!” ropar Mathilda genom dörren. Hon låter väldigt arg.

”Jag bara undrar hur länge jag ska behöva stå här och balansera en sockerbit på näsan?” svarar pappan.

Mathilda öppnar dörren, av ren nyfikenhet misstänker jag, hon kan inte riktigt motstå att få se pappa balansera sockerbitar på näsan.

”Jag vill inte ha en sockerbit”, säger hon surmulet när han erbjuder henne den, ”jag vill ha mat!”

Lättnad. Det var inte en slump att han knackade på hennes dörr i fel ögonblick, utan han visste precis vad han gjorde. Nu steker de korv tillsammans i köket.

Helikopterhjärna

Vi kom att prata om olika sätt att tänka, vid kvällsmaten, och jag kom på en liknelse som jag tyckte var rätt bra.

Tänk att hjärnor är som fordon. De flesta människor har en gammal-volvo-hjärna. Det är en stadig sak, som man i princip bara tankar och kör. Den går säkert och bra, i alla väder, så länge det finns en väg, nästan oavsett vägens skick. Ibland krånglar den, då får man skruva lite. Det är inte alltför svårt, och dessutom är världen full av bilmekaniker som förstår sig på den. Varje år måste en gammal Volvo in på besiktning. Men på det stora hela funkar den för det mesta. Den är kanske inte supersnabb eller superrolig att köra, men den är pålitlig. Och helt ärligt, den ligger stadigt på vägen. Den slirar inte runt.

Men barn med NPF, deras hjärnor är mer som… helikoptrar. En helikopter kräver specialbränsle. Den kan bara flygas av en utbildad pilot. I vissa väder är den svår att styra, och man kanske inte ens bör lyfta. Men när helikoptern flyger… Den är snabb, den är rolig, den tar dig vart som helst utan färdiga vägar, den går att finmanövrera på ett sätt som saknar motstycke, och den behöver ingen särskild landningsbana, den kan landa på massor av underlag. Med jämna mellanrum måste helikoptern plockas isär i smådelar och servas, så att man säkert vet att varenda del är hel. Det är inte sådär väldigt gott om mekaniker som förstår sig på en helikopter, så det kan bli klurigt. Därför bör man lära sig att serva den bra själv.

Helikopterhjärnan är känslig, kan man säga. För att den ska kunna flyga måste många saker funka, mycket ska klaffa, från regelbunden detaljservice till rätt väder. Men när helikopterhjärnan flyger. Då är den kung.

Lättare att säga ja.

Jag har hjärnskakning, och världen snurrar lite. Min man har brutit nåt i handen, och har världens värk. Med andra ord är ingen av föräldrarna lämpliga som bilförare. Barnen måste ta skolbussen hem, och det vet de om.

Precis när skolan slutar messade jag femtonåringen och påminde:

”Påminner du alla om att ni åker buss? Pappa kan inte köra bil så bra och har väldigt ont just nu. Om Mathilda gnäller ger du henne telefonen bara, så får hon ta det med oss.”

Mathilda får svårt att prata när hon blir upprörd, och då gör hon oftast gnällande ljud. Det brukar gå femtonåringen på nerverna, vilket bara gör Mathilda ännu mer upprörd. Dessutom är det inte hans jobb att övertyga Mathilda, för det vore orimligt. Det kräver nämligen närmast en doktorstitel i pedagogik, och är definitivt ett jobb för en vuxen.

När de kom hem var han nöjd. Mathilda mindes redan att hon skulle åka skolbuss hem, och hon hade bara svarat okej. Med ett leende, faktiskt.

”Det blir ju väldigt begripligt för henne”, sade jag med en axelryckning. ”Ingen av oss kan köra. Hon måste ta bussen. Det är lätt att förstå, och då blir det lättare för henne att säga ja.”

Femtonåringen tittade undrande på mig. Jag kände att här krävdes en förklaring.

”Jomen, det är ju som när du var sjuk och jag sade till dig ‘Samuel, du behöver gå ut och ta en promenad varje dag'”, förklarade jag. ”Du bara: ‘Whut?! Gå iväg hemifrån för att komma tillbaka till samma ställe? Not gonna happen!’ Det funkade ju inte så bra. Så därför sade jag helt enkelt ‘Samuel, du behöver ge kaninerna vatten varje dag. Om de inte får vatten så dör de.”

”Vänta lite nu”, sade han långsamt. ”Du menar att… Du lurade mig?”

”Näedu, jag lurade dig inte”, skrattade jag, ”Kaninerna dör faktiskt utan vatten. Men när jag sade så blev det begripligt för dig att gå ut varje dag. Och då blev det lättare för dig att säga ja.”

”Hm. Det här måste jag fundera lite på.”