Skämma bort är verkligen inte rätt ord i sammanhanget

”Du, mormor… Jag såg ett tomt paket Läkerol. Jag tycker om Läkerol”, säger mitt äldsta barnbarn.

”Åh, tyvärr, jag har inga Läkerol. Läkerol är gott, det tycker jag också, och du hade gärna fått om jag hade haft. Men jag har inga, tyvärr. Jag vet inte var paketet kom ifrån. Kanske är det Samuels? Du kan fråga Samuel, jag vet att han hade förut, i förra veckan i alla fall”, säger jag.

Hon blir tyst. Jag tror att min ström av ord gjorde henne lite perplex.

”Jag tycker verkligen om Läkerol…” säger hon igen, lite trevande. Hon vill nog inte störa Samuel, som sitter och gamear. Jag tror ändå inte att han har några Läkerol kvar, så jag släpper det spåret.

”Jag förstår det, hjärtat. Men jag har ingen Läkerol. Hade jag haft Läkerol hade du så gärna fått det!”

”Okej” säger hon, och skuttar iväg.

På väg in i köket igen tänker jag på att det bästa med att ha barnbarn är att få skämma bort dem. Att vara uppe senare på kvällarna än man borde och fnissa åt det, ha sköna sovmorgnar med precis den yoghurten de vill ha, fast den är snordyr, och glädjas åt små saker, som att äta Läkerol tillsammans, titta på Harry Potter och få höra allt om det senaste buset.

När jag sätter händerna i diskbaljan igen slår det mig: I inga vuxna sammanhang skulle vi kalla kravlös tid tillsammans med någon vi älskar, kärleksgåvor eller småprat, för att ”skämma bort någon”. Tvärtom skulle vi säga att det är viktigt att tillbringa tid tillsammans, att lyssna på varandra och göra saker bara för att göra den andre glad.

Det har många andra namn: Att fånga dagen. Ta sig tid för varandra. Slappna av, ha semester… Men inte att skämma bort.

Och jag tänker på föräldrastudien som visade att de barn som fick mest omsorg och stöd från sina föräldrar klarade sig bättre som ungdomar, och dessutom hade en bättre relation med sina föräldrar än andra. Att huruvida man fick hjälpa till att laga mat eller tvätta hemma eller ej hade en marginell påverkan på livet, jämfört med om man fick engagemang, support och känslomässig närhet. Att helt enkelt få bli lite bortskämd gav ungdomar som både mådde bättre och klarade sig bättre än sina jämnåriga.

”Skämma bort. Pft!” säger jag, rakt ut i luften.

Ibland är vi vuxna så korkade.

Tillsammans

Den lilla pojken sneddar in före mig och skuttar upp i rulltrappan på tågstationen. Jag är inte överraskad. Redan i den förra rulltrappan bedömde jag honom som en joker. Ett osäkert kort, vars beteende och valör inte alltid kan förutses. I alla fall inte enligt samma regler som för andra. Han är bedårande. Dessutom tittade jag en extra gång när jag kom upp, för att inte råka krocka med just det här barnet.

När mamman, som kör småsyskonet i en barnvagn och har svårt att hänga med, vänder sig mot mig vet jag redan att hon kommer att ha en ursäktande min. Så jag ler stort mot henne. Ser till att hon kan läsa i mitt ansikte att jag tycker att hon har ett fint barn, och gör ett bra jobb.

Få saker har gett mig mer styrka genom besvärliga situationer där barnen betett sig konstigt eller fel, som andra människors gillande. Eller sympati, beroende på situation. Ögonkontakten som säger ”jag vet precis”, leendet som säger ”det kanske inte är PK, men jag håller faktiskt med din unge om det hen just sade (så högt att alla inom en kilometers radie kunde höra)”. De blickarna. De leendena. De har räddat min dag – och mitt förstånd – fler gånger än jag kan nämna.

Mamman blir överraskad, men hon ler tillbaka. En kort stund står vi bara där. Sedan är ögonblicket förbi och barnen kräver hennes uppmärksamhet.

Bara ett leende. Bara ett par sekunder. Ändå tror jag att vi gick därifrån stärkta, båda två. Sedda. Hon som var jag, och jag som så länge varit hon. Tillsammans för ett ögonblick i det stora det är att vara förälder.

Städhat

Vad jag gör just nu? Tänker på hur mycket jag hatar att städa med min femtonåring, som sparar på små snörstumpar och får ångest av tanken på att skiljas från ett vitt 80-gramspapper som hon ritat några pennstreck på. Oavsett om pappret ifråga är skrynkligt eller ej.

Hata är ett starkt ord. Det är också det enda applicerbara ordet i det här sammanhanget. Därför tänker jag sova i stället. Over and out.

Tillfällen när fakta inte hjälper

Tips från coachen: Om du kommer in i köket medan barnet paniskt försöker flytta över pizzabitar och -pålägg med händerna till tallrikar, för att hen hittat bananflugor i pizzakartongen när den stått framme på bordet några timmar, säg då inte nåt på temat ”sluta gräva i pizzan, om dina händer har miljontals bakterier på sig, har bananflugan bara kanske 1000”.

Den kommentaren gör ingenting bättre, nämligen…

Kärlekens språk

Ofta, ofta känner jag mig otillräcklig som förälder. Det är inget stort problem; ett visst mått av vånda och oro ingår i priset för att älska, och man älskar sina barn så förtvivlat mycket. Men i alla fall. Ganska ofta känner jag att jag borde ha kunnat, orkat, hunnit göra mer.

Men sen ser jag de där fantastiska individerna som jag vårdat och vakat över, som jag torkat snor och tårar på, lagat mat med, tvättat åt och kramat om. Storebror som smsar och undrar om vi hunnit äta på vägen eller om han ska laga nåt? Lillebror som utan att knota dammsuger hela källartrappen och den grusiga hallen där nere, och gör det fantastiskt fint, inte för att han älskar att städa, utan för att han älskar den som bad honom.

Och så tänker jag att kanske har jag i alla fall lärt dem vad kärlek är. Kanske har de blivit flytande i att tala kärlekens handlingskraftiga språk, i alla de små vardagshandlingar som är kärlek utan ord.

Jag kanske kunde ha snutit fler små näsor och stått ut med att få fler ingredienser till middagen utströdda över golvet. Eller kanske inte. Men alldeles oavsett fick jag nog med det viktigaste.

Och jag tänker att det nog räcker så.

För jag vill bara vara med min mamma när hon försöker umgås med nån annan… ;)

”På torsdag åker jag och min vän C på trädgårdsvisning”, säger jag vid matbordet. Det är en upplysning riktad till maken, bara så han ska förstå vad anteckningen i google-kalendern betyder.

Mathilda ser på mig med stora, fuktiga hundögon och frågar:

”Ensamma…?”

Det betyder egentligen bara ‘utan mig?’.

”Definitivt, säger jag. ”Jag tänker INTE försöka lyssna på nån som berättar om trädgården medan du attackerar varje fluga inom räckhåll och vantrivs högljutt.

”Va?!” säger Mathilda ynkligt.

”Du gillar inte ens att vara utomhus…” säger jag.

”Hrmpf!” svarar Mathilda.

Ogrundade misstankar

”Min tröja! Iiiiiiih!”

”Vad är det Mathilda?”

”Min tröja! Den låg på golvet! Vem har slängt min tröja på golvet?”

”Låg den på golvet utanför toan?”

”Ja! Vem har slängt den där?”

Det är naturligtvis helt fel sak att göra, men jag brister ut i gapskratt. Mathilda tittar misstänksamt på mig, och jag pressar fram nåt i stil med: ”Men Mathilda. Tror du på riktigt att nån av oss har gått in i ditt rum, öppnat din byrå där du lagt ner en nytvättad tröja och slängt den på golvet utanför toan? Det enda sättet att få det scenariot att funka är om vi, din familj, är korkade!”

”Jag lade den aldrig i byrån!” säger Mathilda, och ser irriterad ut.

”Okej, men ändå. Tror du, på riktigt, att nån av oss går in i ditt rum för att flytta dina kläder? Från var du nu lade den?”

Det börjar rycka lite i Mathildas mungipor, så jag vet att jag är på rätt väg. Det som började som ett spontant gapskratt visade sig vara en rätt bra strategi: Utmana den orimliga tanken, men gör det med humor.

”Jomen på riktigt, Mathilda. Om DU var nån av oss, hade du då 1. Gått in i ditt rum för att 2. Ta dina kläder och 3. Kasta dem på golvet utanför toan? Hur dum hade du behövt vara för att göra nåt sånt?”

Mathilda fnissar lite och slappnar av. Så säger hon:

”Jag tror att jag kanske lade den på stolen utanför toan…”

”Mmmm, då kan den ju ha ramlat ner på golvet”, säger jag.

”Mmmmm.”

Välkommen tillbaka, rationellt tänkande, du kalla kognition. Du är så väldigt, väldigt välkommen.

1 – 0 till ”att gå till något” vs ”att få bli färdig” ;-)

”Mathilda, om tio minuter åker vi hem. Det betyder att om fem minuter är ni på väg upp ur vattnet”, säger jag.

Resten av gänget har tröttnat på utflykten. Bara Mathilda är svår att få med sig. Hon står med håven och lillasyster, mitt i strömmen, och spanar efter småfisk.

Mathilda plus vatten har alltid varit sant. Därför ger jag henne en stund att avsluta. Det brukar många människor för övrigt behöva, jag vet inte hur många gånger jag själv sagt ”men kan jag få äta upp eller?!”.

Men nu gör Mathilda ett gnällande ljud.

”Va? Vad är fel? Noah är trött och vill verkligen hem nu.”

”Men glass?!” piper hon ynkligt.

Jag sade när vi kom att vi skulle köpa glass när vi åkte hem, så det har hon helt rätt i. Fast det är sent nu. Kiosken började plocka in för en stund sen, kanske har de hunnit stänga.

”Vad är klockan?” frågar jag maken.

”Tio i”, svarar han.

”Okej, då gör vi så här: Vi går och köper glass, nu direkt”, säger jag. ”Sen går vi till bilen.”

Mathilda är uppe ur vattnet fortare än kvickt.

”Komnurrå!” hojtar hon och älgar iväg
mot kiosken.

Nu är det lillasysters tur att bli överraskad.

”Men… Jag har inte hunnit fånga nån fisk”, säger hon, och underläppen darrar.

”Jag går med Mathilda så tar du Hannah”, säger jag till maken. ”Hannah. Du behöver inte skynda dig. Vi köper glass åt er och du tar dig upp i lugn och ro. Och så syns vi vid bilen sen.”

Mathilda ropar otåligt från kiosken och jag skyndar mig. I brist på ställtid duger nästan alltid ”vi måste köpa glass nu”. För även om jag glömt hur jag planerat med glassen, var det inte en slump att planeringen såg ut just så.

Demand gone (totally) wrong

”Mathilda, ta din medicin nu.”

”Jag tänker inte ta min medicin om jag inte… om jag inte får en godis!”

Mathilda har en sån där dag när hon behöver uppleva en känsla av kontroll. Men till och med hon hör hur knasigt det blev nu, och kan inte låta bli att fnissa.

”Eh… alltså… du får gärna ta en godis för min del… ta en godisbit du. Ta tre. Oavsett om du tar din medicin eller inte”, säger jag och pekar mot godishyllan.

Vi har haft en sådan utan problem i tjugo år. Barnen är helt enkelt inte så förtjusta i godis att vi nånsin behövt flytta det. Jag vill förstås gärna tänka att det beror lite på vår avslappnade hållning, men egentligen tror jag inte på det. Äter man regelbundet blir man inte paniskt sugen på godis utan orsak.

Jag känner barn med NPF som länsar skåpen på allt ätligt med jämna mellanrum, och det är nog inte nån reaktion på vad som finns eller inte finns tillgängligt. Det är nog ett försök att självmedicinera en hjärna i energikris, till exempel på grund av ADHD. När hjärnan skriker efter kalium säger den oftast socker. Det är en sån sak som är svår att rå över och knappast beror på om det finns godis lätt tillgängligt eller ej.

Mathilda fnissar. Jag fnissar. Men lyckas ändå säga nåt i stil med:

”Men ta också din medicin. Båda tar du för din egen skull. Godis för att det är gott, och medicinen för att du mår bra av den.”

Vi skrattar en stund till. Mathilda gör ingen ansats att gå mot skåpet. Jag tar hennes tabletter, lägger dem i handen på henne, sträcker fram ett glas vatten och säger:

”Hämtar du godiset själv sen?”

Hon nickar medan hon sväljer.

In English:

”Mathilda, take your meds now.”

”I’m not taking my meds unless… unless I get a candy!”

Mathilda is having one of those days where she needs to feel in control.BBut even she can hear how silly that sounded, and she can’t help giggling.

”Er… well… you can have candy as far as I’m concerned… You go on and get yourself a piece of candy. Get three. No matter if you take your meds or not”, I reply, pointing towards our candy shelf.

We have had a shelf for candies without problems for twenty years. The kids are simply not that much into candy that we have ever had to move it. I’d like to think it is because of our laid back attitude, but I really don’t believe it is. As long as you eat on a regular basis, you won’t be getting panicky sugar cravings for no reason.

But I know kids with developmental disabilites who will raid the pantry for anything edible every once in a while, and it’s probably not a reaction to what is or is not available. It’s probably more of an attempt to self treat a brain in energy crisis, for example because of ADHD. When the brain cries out for potassium it’s usually crying ”sugar!”. It’s one of those things that are hard to resist and hardly an effect of whether or not candy is easily available.

Mathilda giggles. I start giggling, too. But I still manage to say something like:

”But get your meds as well. Get both of them, but for your own sake. Candy because it tastes good, meds because they will make you feel better.”

We keep on laughing for a while. Mathilda is not making any attempt to move towards the pantry. I get her meds, put them in her hand, handle her a glass of water and say:

”Will you get the candy yourself?”

She nods as she swallows.

Systeryoga

Systeryoga – när storasyster försöker visa lillasyster yogaställningar på en app, men båda skrattar så mycket att de knappt kan prata. ❤ ❤ <3.

Vilka glasögon vi använder när vi tolkar människor spelar roll

Morgonens lågafffektiva tanke handlar om glasögon:

Maken har byggt en fontän i köket under dagen. Nu försöker han sticka in med att göra en Herons flaska också, trots att vi andra håller på med middagen, och köksbordet sedan länge är avröjt. Jag får plötsligt nog, av allt:

”Man kan du lägga undan det där och hjälpa till med maten i stället! Det känns jättetrist att alla vi andra håller på och fixar, medan du gör din egen grej” säger jag. Rätt surt, säger jag det. Inom bara några timmar kommer jag att ha ett allvarligt migränanfall, vilket alltid påverkar mitt humör. Men det vet jag så klart inte än. För tillfället tror jag bara att pappan i familjen plötsligt förvandlats till en idiot, på en helt vanlig tisdag.

”Det kan jag väl, men jag vet inte vad jag ska göra…” svarar han. Lite uppgivet, fast jag tolkar det som gnälligt. När sex personer rör sig i vårt lilla kök blir det ganska luddigt vad var och en håller på med. Om man har lite svårt att se sånt i vanliga fall, vill säga.

Jag håller på att fräsa nåt i stil med ”Du har lagat mat i femtio år, tänk lite själv!”, men familjens tjugoårige aspie förekommer mig:

”Duka fram”, säger han. Kort, koncist och näst intill icke-irriterat.

För han hörde inte det jag hörde; nån som försökte smita undan och leka i stället för att jobba. Han hörde nån som faktiskt inte såg vad mer som kunde göras. Och det är ganska stor skillnad.

Maken lyser upp.

”Det kan jag göra!” säger han, och börjar plocka fram tallrikar.

Själv tror jag fortfarande att världen befolkas av idioter. Men kan inte låta bli att förundras över att min son tydligen inte är en av dem.

För vilka glasögon vi använder när vi bedömer människor spelar roll. Det är stor skillnad på att tro att någon försöker smita undan eller att tro att de tycker allt känns lite för rörigt. I all synnerhet gör det stor skillnad för hur vi sedan reagerar. Och för hur det i slutänden blir.

Det finns en enkel tumregel för vardagen, en som säger att när jag tror att nån gjorde sitt bästa just nu, fast sen blev det inte så bra ändå, då löser sig de flesta situationer på allra bästa sätt.

Den tumregeln är en solid del av tjugoåringens personlighet.

Sommarprat om lågaffektivt, känslor och PERMA – positiv psykologi

Igår hade jag den stora förmånen att få vara med i min vän Salkas sommarpratserie, där olika personer pratar fritt om något som intresserar dem. Här kan du se avsnittet.

Själv fascineras jag av känslor. Av det lågaffektiva hantverket, positiv psykologi och avsiktlig affekt. Så här blev det. Berätta gärna vad du tänker på när du hör mig!

Tinas sommarprat om känslor och PERMA på youtube.

Åsk-shake

Tag:
– Ett barn med panisk skräck för åska.
– En mamma som pga allergireaktion behövt ta betapred och därför är lite kortisonhög. Som topping kan man lägga till att mamman älskar åska, på ett närmast lite överdrivet hurtigt sätt. Men det är valfritt.
– Ett annat barn vars (i posten) försenade födelsedagspresent just kommit.
– En pappa som (rätteligen!) sover efter en lång dags körning som toppades med en mindre åskincident samt ett barn som var ”kall och blöt, kall och blöt, kall och blöt” efter att ha sprungit ca 10 meter till bilen och fått ca 20 tunga regndroppar på sig.
– En hel bil full av packning.

Blanda. Nej inte försiktigt, skaka ordentligt vetja, så det bubblar och stänker.

Sådär. Nu har du den. Min morgon.

Ledtråd

Gyllene tiders sommartider drar igång på radion:

Per Gessle sjunger ”…känner det är nåt på gång…”

Kören doar i bakgrunden:”…sommartider sommartider sommartider…”

Mathilda: ”Han skulle kunna få en ledtråd om han lyssnade på kören i bakgrunden…”

Pappa-viskaren

”Pappa, vill du veta vad jag drömde?” undrar Hannah ivrigt vid frukost.

”Nej, jag vill komma iväg och hämta farmor som väntar” svarar pappa. Han är stressad och hör inte hennes tonfall.

”Men jag vill berätta” säger hon lugnt men uppfordrande.

”Jaha. Ok. Vad drömde du?”

”Jag drömde att…”

Apropå att prata Aspie i en tvåspråkig familj, ställa lagom samspelskrav på rätt sätt och turas om fast den ene är lite av det Tony Attwood kallar en italiensk bilförare. ❤

Jag tänker att det här är ett skäl till att människor med asperger och ADHD ofta älskar varann. ADHD säger det hon tänker rakt ut och AS tar inte illa upp utan uppskattar tydligheten. Båda får cred för den de är i stället för minuspoäng.