Opraktiskt

Till listan på mindre smarta saker att säga till det lättstressade barnet lägger vi nu ”Mathilda, jag tror jag har brutit ett ben i foten, jag har jätteont och jag orkar verkligen inte med dina gnällande ljud.”

Affektsmitta. Opraktiskt.

Vi ska inte hålla fast barn i skolan

”Men vi var ju tvungna att hålla fast barnet i skolan…?”

Nej. Fasthållningar ska vi inte ägna oss åt. Inga barn ska tvingas ner på golvet, vara i polisgrepp eller hållas hårt. Varför?

– Fasthållningar ökar risken för skador hos alla inblandade. Risken för kroppsskador blir betydligt större när vi jobbar med amatörmässiga metoder, som att hålla fast.

– Fasthållningar gör människor mer upprörda – inte mindre. Alla människor stretar emot av att bli fasthållna. När blev du senast lugn av att din chef hoppade på dig och tacklade ner dig till golvet? Men vissa människor har inte så god självkontroll eller förståelse för situationen att de kan lugna ner sig för att bli släppta. Barn är särskilt utsatta på grund av en omogen hjärna.

– Fasthållningar är onödiga. Många psykiatriska avdelningar har idag helt slutat med fasthållning och bältning. Vissa har aldrig haft det. Kan de göra det, med människor som är panikslagna, förvirrade eller sjuka, då kan vi göra det med skolbarn. Det är enbart en fråga om kompetens.

– Fasthållningar är livsfarliga. Barn och vuxna dör varje år av fasthållningar, inte för att de inte får luft osv, utan för att paniken kan ge dödliga kroppsreaktioner hos fullt friska personer. Har barnet en funktionsnedsättning är risken mångdubbelt stor.

– Fasthållningar är olagliga. Det finns inget stöd i svensk lagstiftning för att hålla fast barn, tvärtom. Och nej, vi kan inte åberopa nödvärn när samma sak händer igen och igen. Har vi en gång hållit fast måste vi göra en plan för att det aldrig händer igen.

– Fasthållningar skadar förtroendet och den pedagogiska alliansen. Barns tillit till vuxna tar skada. Det föder inte samarbete. Det ger inga pluspoäng på relationskontot. Det är enbart minus, på alla plan.

Så hörrni. Nu tycker jag vi enas om att vi inte kör fasthållningar på barn i skolan. Det finns bättre metoder att hantera återkommande, våldsamma situationer, till exempel medrörelser eller Studio III. Och det finns bättre metoder att se till att konflikter aldrig uppstår eller eskalerar till nivåer där vi tycker oss behöva hålla fast. Lågaffektivt bemötande eller Low arousal approach kallas ett förhållningssätt som gett mycket goda resultat.

Dela! Detta är viktigt!

Det du inte ser. 

Fantastisk dag i nöjespark. Barnet helt ointresserad av djuren. ‘Aha, en kanel!’ säger han lojt och springer sedan vidare mot höjdpunkten för dagen – de oemotståndliga karusellern…

Om blickarna. Och det du inte ser.

Källa: Det du inte ser. 

Änglar finns. Ibland står de i kassan på Panduro hobby.

Vi åkte och handlade. Det var ett gravt misstag, och någonstans i det som skulle ha varit mitten slutade äventyret med att Mathilda låg på golvet inne på Panduro och grät. Jag kände mig otroligt amatörmässig som inte hade förutsett det hela.

Conny tog resten av barnen med sig ur affären till bilen, medan jag lugnade Mathilda. Det tog en bra stund. När vi till slut kom till kassan sade Mathilda förtroligt till tjejen i kassan:

”Min medicin håller på att ta slut.”

”Mmmmm”, sade jag, ”och då blir det lite jobbigt att vara Mathilda.”

”Då vill jag bara titta på sånt som glittrar”, sade Mathilda, vilket var en totalt oväntad vändning för mig, som trodde att hon avsåg det hysteriska utbrott som personalen hållit sig på klokt avstånd ifrån. Det var hur som helst nästan tomt i butiken.

”Vilken tur att vi har massor av saker som glittrar”, svarade tjejen. Helt kolugn.❤❤❤

Änglar finns. Ibland står de i kassan på Panduro hobby.

Energisparläge

Det är en vecka kvar av sommarlovet. Mathilda är stressad. Och när Mathilda är stressad, då måste allt vara ”rätt”, på en nivå som inte gällt på flera år.

Idag var vi tvungna att gå ut genom ”rätt” dörr när vi skulle gå till bilen. Dörren på framsidan. Inte genom den öppna dörren ut till gräsmattan på baksidan, den som gränsar till parkeringen.

Det måste vara rätt mat. Alla måste sitta på rätt plats. Det ska vara medicin som ser ut som vanligt, samma tid som vanligt, med samma färg på vattenglaset som vanligt. Och vi kan inte prata om insekter. Alls.

Det är klart att livet blir jobbigt när det är stora förändringar på gång. Eller när något ska bli annorlunda än förut. Som att börja skolan i ett klassrum man ännu inte sett möblerat.

Är man i samma skola, med samma lärare, när klassrummet ser annorlunda ut, ligger på ett annat ställe? Gäller de vanliga reglerna då? Ska man fortfarande leka med samma personer på rasten? Ja, ni fattar, det är svårt att föreställa sig en vardag när alla detaljerna ännu inte upplevts i verkligheten.

Och när det inte går att skapa fungerande bilder om framtiden, då blir det som för alla människor: Energiläckage i tanken. Med allt var det innebär i form av ångest, låsningar och stress. Ingen av oss skulle känna sig pepp inför att komma till jobbet en morgon och få veta att resan till Antarktis redan är bokad. Eller ännu hellre, månen.

Med andra ord går den här familjen in i energisparläge nu, som vi gjort så många gånger förut. Vi hörs om ett tag. När det lugnar sig lite. När en fluga eller fel dörr inte innebär panikattacker och gråt. När vi varit och hälsat på i det nya, möblerade klassrummet.

Allt detta prat

Mathilda står i köksingången och hennes korslagda armar, som liksom går ända bak på ryggen, ser ut att vara det enda som håller ihop henne. Som en mänsklig korsett som hindrar henne från att gå upp i atomer. Jag har ingen aning om vad som är på tok, kan inte ens gissa.

”Mathilda. Du måste använda orden och berätta vad det är som är fel. Du vet att jag är jättedålig på att läsa dina tankar. Du måste prata med mig så jag förstår”, säger jag.

”Jag vet att jag måste prata”, säger Mathilda med stort eftertryck. ”Det är det som jag tycker är så dumt!”

Viftning

Kvällens Mathilda: ”Åh mamma, är det här I:s present?”

”Ja, fast den blev inge bra, jag måste göra om den.”

”Vad menar du?”

”Den funkar inte. Jag måste göra om den.”

”Men vadå? Den går ju att vifta med!”

Hm. Nu var det inte viftning som var poängen, dårå…

Tolkningsföreträde, eller saker som glittrar (men inte fyller någon funktion)

Jag slängde en papperstallrik. En sån där silverfärgad med holografiskt glitter på. Den hade blivit blöt och förstörd, det fanns inte mycket till alternativ, men genast satte jag på min att-göra-lista att köpa fler glittrande tallrikar.

Du förstår, Mathilda älskar allt som glittrar och glänser. Krims-krams. Gärna i regnbågens alla färger, med holo-effekt som det ofta kallas. Det behöver inte vara dyra grejer. Hon kan syssla med papperstallrikar, små foliebitar och olja på vatten i timmar. Det fyller ingen direkt funktion. Eller gör det det? Man brukar prata om det som stimming inom autismspektrum. Att ägna sig åt repetitiva aktiviteter, med ett begränsat innehåll.

Själv älskar jag pappersvaror. Fina block. Anteckningsböcker. Pennor. Vackra papper. Jag använder dem sällan, det finns anteckningsböcker jag är så rädd om att jag aldrig skrivit något i dem, fast de bara kostat en tia eller så. Jag tycker helt enkelt om att titta på dem, vara med dem.

Jag kan ägna timmar åt att plocka med fina pennor och papper i exakt rätt elfenbensfärgad nyans… I den neurotypiska världen, som jag tillhör med avseende på min icke-autism, kallas det att ha ett intresse. En hobby. Det betyder något som inte fyller en direkt funktion, utöver att tillfredsställa ett intresse.

Massor av människor gillar pappersvaror. Jag är med i flera grupper på facebook, till exempel, där vi delar foton av extra perfekta pennor och dreglar över nya kalenderdesigner. Massor av andra människor tycker att det hela är totalt meningslöst, ointressant. Hur kan någon människa intressera sig för vilka färgskalor olika papperstillverkare använder?

Det är så lätt att vi tar oss tolkningsföreträde, att vi tycker att andra har märkliga och onödiga intressen och beteenden. Allt medan vi själva ägnar oss åt saker som för andra ter sig precis lika onödiga och irrelevanta. Vi kan kalla det stimming, om vi vill. Eller att ha en hobby. För de fyller samma funktion, både mina pappersvaror och Mathildas glittrande grejer. De står för glädje, fascination, njutning. Att få vårda ett intresse. Vila. Kravlös återhämtning. Livskvalitet.

Alla behöver något att ägna sig åt som får dem att må bra. Så låt oss kliva ner från våra höga hästar. Vem är jag att bedöma vad som fyller en funktion, vad som gör livet värt att leva? Om min unges livskvalitet är att vifta på sladdar, då ser jag till att hen har sladdar att vifta med. Om hen gillar saker som glittrar och gnistrar, då blåser vi såpbubblor, hittar glänsande snören och köper holo-glittrande papperstallrikar för 19.90 på ICA, bara för att vi kan.

För om min unge råkar ha pappersvaror, hästar, fotboll, glittrande saker, spårvagnsspår eller tvättmaskiner som hobby spelar väl absolut ingen roll? Det viktigaste måste väl vara att hen är lycklig?

Röde orm

Mamman tyckte att Röde Orm kanske inte var jättebra högläsningslitteratur för de där barnen som tycker flugor är läbbiga, och som man inte får prata om sår med. Pappan höll inte med.

Mamman försökte efter en särskilt slafsig scen med kroppsskador och mord lite neutralt höra med Mathilda – också känd som ”barnet som antagligen är döende i ‘det gör lite ont här i min mittentå, ska vi ringa doktorn?'” varje kväll – om boken var bra. Jodå, det var den.

”Den är inte för läskig då?”

”Va? Vadå läskig?”

Tydligen håller barnen på pappan.

Att gå från en aktivitet till en annan är ofta svårt

Efter att ha kört över den protesterande elvaåringen (”Jag vill vara hemma!”) med kontringen ”Alla ska följa med” hade vi en jätterolig stund i Vattenparken. Elvaåringen var gladast av alla.

”Nu har du jättekul, men innan vi åkte var det jättejobbigt”, sade jag, med en lite skämtsam ton.

”Ja. Jag har jätteroligt. Jag vet inte varför det var så jobbigt hemma”, svarade han.

”Jag tror att det kanske är så att för dig är övergångarna jobbigast. Att vara hemma och tänka ‘nu ska jag åka iväg’.”

”Mmmm.”

Sen återgick vi till att kasta bröd åt fiskarna.

Självkännedom. Ett steg i taget.

Trots uppstår bara i vissa situationer och med vissa människor

Jomen alltså, jag tror stenhårt på begreppet ”trots”. Det är nämligen vad som händer mig varje gång någon försöker bestämma nåt över mitt huvud, inte presenterar planeringen på ett rimligt sätt utan kommer dragande med saker i sista sekunden, eller tycker jag ”måste” göra saker som helt enkelt är dumma…😉

Apropå diskussionen om lågaffektivt bemötande kontra trots. Jag är nog den trotsigaste vuxna jag känner, och det är inte ironi, jag kan känna trotset välla upp ur magen rätt ofta.

På psykologiska skulle jag dock hellre kalla det en automatisk nej-reflex, ett behov av autonomitet (som vi nog alla delar, bara det att vuxna som regel FÅR bestämma en massa saker i sitt liv, det får inte barn i samma utsträckning), ett behov av att förstå sammanhanget, och en viss inflexibilitet/ett behov av ställtid och förberedelse.

När vi kallar något för trots har vi ibland missat att se vår egen del av det som händer. Det där som bara uppstår i samspel mellan mig och barnet. Vad är det med det jag gör, som gör att barnet ”trotsar”?

För många av oss vuxna kan nog vara helt överens om att vi bara blir trotsiga med vissa personer, eller i vissa sammanhang. Och vi kan ganska väl peka ut vilka de sammanhangen är. Den där kollegan, som alltid tycker att andra ska lösa hens dåliga planering, eller den där grannen, som är så bossig, eller den där chefen som inte alls lyssnar…

Tänk om… det är precis likadant för barn?

Omställningstid

I kön på McDonalds börjar Hannah klaga högljutt:

”Mathilda har haft iPaden i tre timmar idag! Hela tiden i bilen!”

Jag slänger ett ögonkast åt Mathildas håll. Hon är trött, varm och hungrig. Liksom resten av oss.

”Vi pratar om det om en liten stund”, säger jag. Det betyder ungefär ”vi ska inte ha några utbrott i kön på McDonalds”.

När jag hjälper Hannah på toa passar jag på:

”Det finns två orsaker till att Mathilda haft iPaden i tre timmar.”

”Tre och en halv timme!”

”OK. Tre och en halv timme. Mathilda är ganska trött och det blir väldigt bråkigt om hon inte har iPaden. Det gillar inte du heller. Det är det ena. Och så har du sovit nästan hela vägen, faktiskt.”

Jag blinkar lite åt Hannah, men hon är trött och sur och inte mottaglig alls.

”Det har jag inte alls!” säger hon upprört.

”Jo, fast vet du, du somnade till och med om igen efter att du vaknat!” försöker jag.

”Nähä! Det gjorde jag inte!”

”Du sov nästan hela vägen, hjärtat!”

”Nej!”

”Jag förstår att det här är viktigt för dig. Vi kan prata om att du ska ha iPaden när vi kommer ut till bilen igen. Eller också kan du låna min mobil och spela på?”

”Jag vill inte ha din mobil!”

”OK”, säger jag lugnt. ”Jag pratar med Mathilda när vi kommer ut.”

Fem minuter senare sitter vi i bilen.

”Har du spänt fast dig, Hannah?” frågar jag.

”Ja. Får jag låna din mobil?” säger hon.

”OK”, säger jag.

Bara hon får processa sina alternativ ifred kommer hon att inse vad som blir bäst. Utan gnäll. Utan bråk. Utan att  någon av oss tappar ansiktet. Det enda som krävs från min sida är att jag håller tyst i fem minuter.

Omställningstid. En fantastisk sak. För alla människor, stora som små.

BFF

Dagens Mathilda: ”Om det fanns en levande faktabok skulle den antagligen bli min bästa vän. BFF. Bästa vänner för evigt.”

Ordning och reda ska det vara!

Elvaåringen vid dvd-snurran på Ica. Hör mig själv säga:

”Du ska inte sortera dem. Meningen är att de ska stå lite hursomhelst. Människor tycker om överraskningar. Fast vi gillar inte överraskningar så värst.”

Fniss.

Att prata konkreta strategier

Inspirerad av det här svaret på hur man kan kompensera för bristande exekutiva funktioner har jag pratat tid med barnen på morgonen.

Vi tog morgonrutinen som exempel vid whiteboarden. Vi pratade om vilka aktiviteter som är en del av den (dvs som finns som bilder på bildschemat över morgonrutinen, som också sitter på whiteboarden), vilka saker som bara är slöseri med tiden och gör att morgonrutinen tar alldeles för lång tid, och vilka saker som kan vara bra fast de inte är med på schemat.

Vi kom överens om att saker som att pilla på sin stortå, titta rakt ut i luften, läsa bok eller spela iPad inte hör hemma i morgonrutinen. Det slösar helt enkelt bort tiden och gör att allt tar längre tid. Men att gå på toa (som vi inte har uppskrivet på schemat för att det funkar ändå), fråga om dagen eller titta på klockan passar jättebra att göra under morgonrutinen, eftersom det faktiskt hör till och hjälper rutinen att bli gjord.

Sen finns de där sakerna som passar, fast med måtta. Som att skoja och flamsa. Det gör att allt går lättare med morgonrutinen, om man gör det lite grann. Men skojar man för mycket, då tar det kanske mycket tid, och alla blir ofokuserade på vad som skulle göras.

Vi har till exempel en regel mot att sjunga vid matbordet. Den är nästan en förutsättning för att någon ska kunna äta överhuvudtaget hemma hos oss. Och den bryts så gott som varje dag av någon (oftast mig), med följden att någon annan (oftast barnen) säger ”Man får inte sjunga vid matbordet!”. Och så återgår vi till det vi skulle göra, nämligen att äta och prata. Det är inget jätteproblem att sjunga vid matbordet, problemet är att utan regeln fastnar vi liksom i det och tappar bort oss.

Sen pratade vi om vila och lek. När man ska vila eller leka, då är det totalt tidsslöseri att till exempel borsta tänderna. Det har inget i lektiden att göra. Det tar tid från vilan man skulle ägna sig åt. Men att flamsa och tramsa hör absolut till skoj och lek. Även att titta ut i luften eller bara läsa om sånt man gillar hör dit. Vad som är slöseri med tiden beror helt enkelt på vad man ska göra just nu. Vad som ska bli färdigt eller gjort.

Men det är ju inte så lätt. Att fortsätta med det man ska samtidigt som hjärnan är bräddfull av idéer. Jag insåg att jag kanske aldrig har pratat med barnen om HUR man gör för att styra denna vilda fors av impulser och hålla sig på banan.

”Min strategi är att rikta mitt intresse i stället för mitt fokus”, sade jag till barnen. Vid det här laget hade vi tagit oss till frukostbordet och börjat äta frukost. ”Jag använder alltså mina känslor för att styra min koncentration. Om jag gör så jag tycker att nåt är superintressant kommer jag automatiskt att fokusera på det. För så här funkar min koncentration: Den fastnar på det som är det mest spännande. Och när den gör det, då kan jag vara jättefokuserad.”

”Hyperfokus”, sade Mathilda konstaterande och jag nickade. ”Jag gör så att jag… stänger av tankarna och bara gör…” fortsatte hon.

Att bara göra är ungefär det tråkigaste jag vet. Och ja, jag har försökt, tusentals gånger, med ungefär samma usla resultat om det som bara ska göras omfattar mer än ett par minuter i tid. Men tydligen är det nåt som funkar för min dotter, och det är ju bara strålande.

”Ja, det är ett annat sätt. Men jag är inte bra på det”, sade jag.

”Det är inte ALLTID lätt”, sade Mathilda konstaterande. ”Inte om nåt är jättetråkigt. Men annars kan det funka ganska bra.”

Wow. Vilken självinsikt. Och vilket tips. Jag fick lust att testa det direkt.

Vi behöver prata konkreta strategier, folks. Det finns säkert lika många sätt att hantera det här med att ha svårt att styra sin koncentration som det finns människor. Kanske lär vi oss rentutav ett och annat på kuppen av varandra.