Om oss

Mathilda är autistisk. Eller kanske har hon autism. Vi har Mathilda, och hon är underbar.

Familjen består av mig och Mathildas pappa, storasyskonen, småsyskonen och Mathilda själv förstås. Vi bor i ett litet hus i en liten stad, där brukar vi kramas och bråka, sjunga och läsa. Och se på film förstås, Mathildas BÄSTA!

Mathilda själv får nästan alltid till sina slutsatser rätt. Det är bara när man hör hur hon räknat ut sakerna som man får sig tankeställare på tankeställare. Hon ser världen ur sitt eget perspektiv.

Världen som Mathilda ser den är ofta klurig och trixig, för det mesta intressant och ibland obegriplig, ångestframkallande och hemsk.

Mathilda vet vad autism är. ”Det är ett sätt att tänka, mamma”, säger hon. ”Det är som jag tänker. Det mesta med mig är vanligt. Jag ser vanlig ut. Det är bara mitt sätt att tänka som är annorlunda.”

52 responses to “Om oss

  1. Hej ! Tack för att du delar med dig .Jag har många frågor och tankar om detta med autism .

  2. Hej Helena, roligt att du hittat hit!

  3. Hej!
    Jag har nu suttit i 2 timmar och läst på din blogg. Äntligen!
    När jag läser om din dina upplevelser med Mathilda är det som att få en deja vu-upplevelse om mig min familj och våran virvelvind Ida. Hon är 5 år idag och jag känner igen så mycket i det du skriver. Lurade hit min man och vi har suttit och skrattat igenkännande på flera ställen. En höjdare var när du beskrev hur alla kläderna hamnar runtomkring på golvet hela tiden. Det gör vår dotter med ett antal gånger per dag :o)
    Tack för att du delar med dig. Jag kommer hänga kvar här misstänker jag :o)
    /Jennie

    • Hej Jennie och välkommen hit! Den där igenkänningen är så mycket värd, i alla fall har den varit det för mig. Att se att det finns fler barn och fler familjer vars liv liknar våra. Det känns bra i hjärtat. Kram! Tina

  4. Hej!
    Tack för underbar blogg! Utbildar mig till socionom (kurator) och sökte efter information om autism för att förstå det bättre. Jag säger TACK för att du lärt mig mer än alla skolböcker i världen. Fortsätt kämpa, Mathilda verkar vara precis som du säger; M som i underbar.

  5. Vad glad jag är över att jag råkade ramla in hit! Jag blir varm i magen över att läsa vad du skriver. Att du delar med dej av saker/stunder som du kommit på i efterhand att du inte gjorde ”rätt” gör det ännu mera levande och fint. TACK!

  6. Hej Tina! Vilken kanonbra blogg! Mathilda är kanske den coolaste unge jag mött. Vi träffades på LDH under en intervju nyligen. Jag skulle gärna vilja prata med dig igen TIna,- en kortare intervju per telefon om teknik? Hör gärna av dig per mail och tid då det passar att ringa. Ha det bra och hälsa familjen!

  7. ”Mathilda själv får nästan alltid till sina slutsatser rätt. Det är bara när man hör hur hon räknat ut sakerna som man får sig tankeställare på tankeställare. Hon ser världen ur sitt eget perspektiv. Världen som Mathilda ser den är ofta klurig och trixig, för det mesta intressant och ibland obegriplig, ångestframkallande och hemskt.”

    Det låter som om hon är fri i sitt tänkande – som jag ser det.

  8. Hej!!Vilken underbar blogg!!Du skriver så ärligt å öppet,det är skönt me såna människor!!Denna blogg kommer jag följa!!Känner igen en del i det du skriver…

  9. Bra att ni vågar göra det som Matilda mår bäst av, så gör RIKTIGA föräldrar! I det naturalistiska Sverige är ju mediciner tabu. I andra länder som ligger längre fram i utvecklingen (t.ex. USA) används mer än dubbelt så mycket psykofarmaka som i Sverige. Man kan undra hur det nånsin skulle kunna vara fel att göra det som barnet mår bäst av. Naturalisternas argument verkar bygga på att det är en intrisikal synd att använda substanser med opersonliga syntetiska namn som framställts på kalla sterila kemifabriker. Ner med hippiesarna, ja till utveckling och välmående barn!

  10. En väldigt, väldigt god vän länkade mig hit till denna blogg. Min son som snart är 5 år skall snart påbörja sin utredning. Psykolog har varit inkopplad i 18 månader nu är slutsaten den att hans utvecklingsförsening har en orsak som behöver diagnos för att kunna gå vidare.. Ena dagen känns det bra, andra dagen är jag (vi) förtvivlade.. Egentligen har det nog inte kommit i kapp oss.. Din blogg är underbar, jag inser att vi kommer få ett fungerande liv så småningom och jag längtar!!! Stor kram!!

  11. Hej! Jag heter Emma är 27 år och skriver just nu examensarbete för lärarprogrammet, Linköpings Universitet (är dock bosatt utanför Göteborg). Jag är i ett tidigt skede i mitt examensarbetet och är ute efter att se hur intresset ser ut för att delta i en kvalitativ intervjustudie. Syftet är att ta reda på hur era erfarenheter är av skolan och det bemötande och stöd ni fått/får där med era barn som har Asperger eller/och är autistiska.

    Intervjun kan ske över telefon, skype, eller personligen om ni skulle bo i Göteborgstrakten. Förhoppningsvis får man möjlighet att belysa både sånt som fungerar bra och mindre bra så att man kanske kan bygga vidare på det och så att jag i mitt blivande yrke få förutsättningar för att det ska bli ännu bättre och även sprida det resultatet som kommer fram.

    Självklart kommer ni att vara anonyma och inget kommer att härledas till just er.

    Hoppas ni ser det som en möjlighet samtidigt som det är till stor hjälp för mig, hoppas att det finns intresse!

    Tack på förhand/Emma Kontakt i forumet och via mejl: emmajm.persson@gmail.com

  12. Jag har aspergers syndrom. Jag har en familj. När jag är ensam hemma med sonen brukar det bli bråk 😦 Tycker din blogg verkar intressant! Kram!

  13. Pingback: Hemfärd… VILL INTE!!!! | Bondmorans Blogg

  14. Hittade precis din blogg via en länk på FB och blev så himla lycklig. Har en bror med asperger. Tack för att du orkar skriva!

  15. Jag följer din blogg och tycker du skriver jätte bra! Jag har en dotter som har autism och ADHD. Hon har precis börjat i en förskoleklass och fyller 6 år i september. Vi fundera på om vi ska informera på föräldrarmötet, är en liten klass med 13 barn om hennes diagnoser men är samtidigt rädda för alla fördomar som verkar finnas. Vi har heller inte informerat vår dotter ännu. När informerade ni Mathilda och när informerade ni föräldrarna? Det känns skönt att vara ärligt och slippa försvara vår dotter för hennes ibland annorlunda betende men vi vill inte att informationen ska skrämma okunniga föräldrar så att det påverkar vår dotter negativt. Samtidigt kan informationen ge en ökad förståelse.

    • Hej PJ!

      Vi har varit väldigt öppna med Mathildas diagnoser. Det har känts viktigt att föräldrar och barn känner till att det finns orsaker till att Mathilda ibland beter sig lite annorlunda, och att det är ok att prata eller fråga om det. Jag vill inte ha något hyschande kring Mathilda, det tror jag att det skulle bli om det på nåt vis skulle hållas hemligt. Jag tror inte att nån hade vunnit på det, varken vi eller Mathilda, andra familjer eller personalen i skolan.

      När Mathilda började F-klass bad jag om lite tid att få prata med alla föräldrarna i F-klass. Jag berättade kort om Mathildas styrkor och svårigheter, vad de kunde få se och vad de kunde säga om deras barn frågade kring Mathilda. I ettan pratade jag igen inför föräldrarna i Mathildas klass.

      Det har känts väldigt naturligt att be om några minuter på föräldramötena i F-klass och ettan för att berätta för föräldrarna om vem Mathilda är och vilka situationer som brukar kunna uppstå kring henne. Föräldrarna har uppskattat det, och en del föräldrar till andra barn med speciella behov har vågat berätta om sina barn efter att vi har gjort det först. Vi har bara positiva erfarenheter kring detta.

      Ungefär så här har jag sagt:

      ”Hej, det är jag som är Mathildas mamma. Om ni inte vet vem Mathilda är så är det den söta lilla tjejen som går runt med rosa hörselskydd och kanske bara tittar på er när ni säger hej till henne.

      Mathilda har autism. Hon ser alldeles vanlig ut och det mesta med henne är vanligt. Ni som föräldrar kommer nog inte att märka så väldigt mycket. Det som kan hända är saker som att hon ligger under bordet nån dag, eller att hon säger alldeles för ärliga saker, typ ”Varför är du så tjock?” eller ”Du har fula glasögon!”

      Era barn kan råka ut för att Mathilda kanske leker på ett annorlunda sätt. Hon kanske inte riktigt vet hur man gör för att få vara med, och ibland kanske hon inte svarar när de pratar med henne. Autism är i första hand ett socialt funktionshinder; Mathilda kommer inte alltid ihåg att man borde svara när någon pratar med en, om ni pratar med henne kan det till exempel hända att hon plötsligt går iväg.

      Mathilda har supermannenhörsel. Bokstavligt talat. Hon hör en bil på en kilometers avstånd och i det här klassrummet kan hon tala om hur varje lysrörsarmatur låter, vilka barn som skriver med pennorna och vilka bilar som åker förbi på andra sidan skolgården. Hon hör bokstavligt talat allting. Det är därför hon ibland har hörselskydd på sig, för man blir förstås väldigt trött av att höra så mycket ljud hela tiden.

      Ibland måste Mathilda gå undan och vila. Ibland kanske hon får gå in tidigare från rasten, eller slippa någon uppgift. Jag har aldrig upplevt att något barn haft problem med det och tyckt att det är orättvist. Era barn känner redan Mathilda och de brukar hjälpa henne med sånt som är svårt för henne, som att sortera in saker eller att komma ihåg att gå in från rasten. De vet redan att hon är speciell. Barn är fantastiska på så sätt. Det är snarare vi vuxna som brukar ha problem med att det ska vara lika för alla, barnen vet att Mathilda behöver vila ibland eller att hon inte alltid förstår.

      Men ibland kan ni kanske få frågor hemma om varför Mathilda gör på nåt visst sätt. Jag tycker att ni kan säga att Mathilda har autism, och att det betyder att hon ibland tänker på ett annat sätt än de gör. Jag tycker det är härligt när barnen frågar. Jag brukar säga att alla är bra på olika saker. Nån är bra på matte och nån på att rita. Nån är ganska bråkig och nån pratar högt på lektionen för att de glömmer att räcka upp handen. Mathilda är jättebra på att måla och att räkna, men hon har svårt för att komma ihåg hur man står i en kö, och då kan det hända att hon trängs eller puttar på nån fast hon inte menar det. Alla är bra på olika saker.

      Om ni känner att ni vill veta mer eller om det händer nåt särskilt får ni väldigt gärna fråga oss. Vi svarar gärna!”

      Ungefär så har jag sagt.

      Lycka till med skolstarten och med alla beslut kring vad ni ska säga och inte till alla föräldrar! Jag tror det blir bra!

      • Så himla bra beskrivet ! Tack för orden som i mångt och mycket även kan beskriva vår son 🙂 han går fortf i fsk, och där vet alla. Nu vet jag oxå vad jag ska säga när han börjar f-klass !

  16. Sophie Ödman Filén

    Hej Tina och alla andra här!
    Jag måste först och främst också tacka Dig och ni andra som delar med er här på bloggen! Det är underbart att läsa och höra hur ni hanterar både salt och sött i vardagen!

    Själv har jag tyvärr inga barn, men jag arbetar som omsorgsassistent på en daglig verksamhet för vuxna med autism och andra NPF diagnoser. De personer jag arbetar med ligger på en låg funktionsnivå så vi har därför anpassat de dagliga rutinerna och arbetsuppgifterna till just dessa individer. Vi i vår verksamhet har inriktat oss på vad dessa personer kan och vill utveckla och tycker är intressant och roligt. De flesta av våra arbetstagare tillhör dessutom den äldre generationen. Några kommer även gå i pension snart, vilket innebär att vi kommer få in yngre förmågor så småningom i verksamheten!

    SÅ, nu till min fråga…
    Vi vill så gärna få reda på vad den generation som kommer komma ut i arbetslivet nu med NPF diagnoser, är intresserade av och har arbetat med i senare delen av skolan. Vad tycker ni föräldrar är viktigt att vi sätter oss in i och blir bättre på inför nästa generation?

    Finns det någon förälder därute som bor i Rimbo-trakten (Roslagen) som vill komma och dela med sig av sina tankar till oss, så vore vi mer än glada 😉

  17. helene stattin karlsson

    Hej!
    Tack för att jag får läsa en helt underbar blogg.
    så skönt att läsa att JAG inte har fel, Hör ofta att min dotter är ouppfostrad, har 2 söner som är hur uppfostrade som helst och sen min underbara dotter som ”styr” våra liv.. kämpar för fullt med att få en eller fler diagnoser på henne men först måste jag få henne att sova normalt. Normalt?!? ja vad är normalt? men jag kämpar på, och nu när jag läst din blogg så har jag fått nya krafter..
    Så än en gång TACK för att du dela med dej av dina erfarenheter…

  18. Hej! Jag tycker att du skriver mycket bra och har massor av bra tips och idéer! Tack! Det som vi försöker jobba med just nu, dottern är 5, är att försöka hitta ett schema för ipaden som alltid fungerar. Du har skrivit om tasuc, men fungerar den för hela dagen så att man slipper använda olika schema/appar? Den kostar rätt så mycket och vi har det svårt med att ändra schema igen (vill undvika att börja med något som sedan kanske inte är komplett och behöver bytas igen). Hur gör ni idag? Är det tasuc som gäller hemma, i skolan och när ni åker bort? Hur har det gått med de fina hörlurarna? Tack!

  19. Hej Vera! Kul att du gillar bloggen. 🙂 VI använder Tasuc både hemma och borta, och man kan använda den för hela dagar, men jag tycker att den funkar bäst för olika rutiner, som morgonrutin, kvällsrutin, att klä sig osv. Man kan ha hur många scheman som helst i den, så det går att ha olika scheman för olika dagar om man vill. Hörlurarna funkar finfint 😀
    För Android tror jag att Tasuc finns i en gratis provversion. Det kanske vore nåt innan ni bestämmer er? Jag har en film med Tasuc på youtube också.
    /Tina

  20. Hej Tina, vilken fin blogg 🙂 Brevet till Mathilda fick mig då att gråta. Vi har en dotter som haft en tung start i livet och ävenom det är en helt annan sjukdom så är det samma känslor jag bär på – speciellt den att få ”börja om” med den kunskap vi har idag. Så mycket smärta och lidande man kunnat bespara den lilla dottern.

    Men nu har jag också en fråga till dig. Det gäller min nu 11mån gammal son. Han är extremt sen i utvecklingen, har inga fall-reflexer (faller bara rakt på huvudet då läkarna testar). Kan inte ännu svänga från rygg-mage eller tvärtom. Ålar sig framåt men inga tecken på att krypa, stiga upp eller dylikt.
    Min fråga är alltså – när visste ni/anade ni att Mathilda hade en diagnos? Visste ni direkt eller när började ni misstänka att inte allt stod rätt till? Vilka var de tidigaste tecknen ni lade märke till?

    Kära hälsningar Micaela i Finland

    • Hej Micaela!

      Mathilda har alltid varit speciell, inte alls motoriskt sen (snarare tidig), men med sitt eget sätt att reagera, dålig sömn, hyperaktivitet, raseriutbrott mm. Så vi har nog alltid vetat att det var ”nåt” med henne. Jag tänker att om du bekymrar dig – och det låter ganska sent – då är det dags att kontakt någon. För föräldramagkänslan vet. Kram! Tina

  21. Jag sitter här med en och annan tår i ögat. Jag tycker att det är så hemskt att allmänheten tror att ADHD kan ”botas” med bättre uppfostran. Jag undrar ifall de resonerar likadant om diabetes. Tycker de att personer med diabetes ska skippa sitt insulin med? För vad är egentligen skillnaden? Medicinen gör att barn (och även en del vuxna för den delen) med ADHD får ett bättre liv.

  22. Hej!
    Jag vill bara tack för en helt otrolig blogg!!
    vill bara sätta mig ner och gråta av tacksamhet att jag hittat den!!
    Som du säkert förstår har jag ett barn med autism och ADHD, ADHD diagnosen har han inte fått än men habiliteringen och BUP har sagt att det råder inga tvivel men dem gör utredningen inför skolan.

    ibland känner jag hur folk stirrar och vad dem tycker. Att få tillträde att leka i en lekpark tillsammans med andra barn utan att föräldrarna drar iväg med de andra barnen är bara det en kamp. Jag kan bli så sjukt arg och irriterad på folk som har sina lugna fogliga barn och som inte kan se utanför sin bubbla. Det är lätt att se sig själv som en dålig förälder när andra gör det!!

    Livet går verkligen i vågor med dessa små barn runt om sig. att behöva kämpa sig till allt!! Att bli misstrodd från folk i omgivningen som kommer med uppfostringstipps, som om jag inte provat allt redan lixom!
    JAg vet att jag orkar, för det måste jag göra även om det många gånger kan kännas hopplöst.

    nåväl, tack igen för en underbar blogg!!

  23. Jag har en dotter på 8 år som har adhd som medicineras och har gjort så i två år ca.
    Jag har till och från ångest för att jag medicinerar henne, och negativa åsikter om medicinering som cirkulerar på bl.a. Facebook har inte hjälp direkt. Men så hittade jag dig, eller er och min ångest la sig direkt. Du skriver på ett underbart och roligt sätt….TACK!
    Pia

  24. Jag har ingen koppling till de här problemen personligen, men har vänner vars barn brottas med autism. Det som jag läst här är mycket intressant, välskrivet och jag är helt övertygad om att det fyller en jätteviktig funktion att bloggen finns!! Bra jobbat 🙂
    Jag lever sedan ca 20 år själv med svåra skador efter flera olyckor, varav två större. Det innebär att jag efter mycket kämpande och stor motsträvighet började ta smärtlindrande mediciner för många år sedan. Jag resonerar som så att jag ska vara tacksam att skolmedicinen finns så jag kan vara uppe och röra på mig, även om jag kan göra bara en liten del av vad jag gjorde förut så har jag hittat vägar att leva ett rikt och oftast tillfredsställande liv. Medicinerna botar inte, men dämpar den svåra smärtan och förbättrar funktionerna i kroppen. Då känner jag att ”ok om jag dör 5 år tidigare, för att medicinerna kanske är tuffa mot inre organ osv, men då har jag i alla fall haft ett LIV, inte bara legat på sängen och flämtat”, så därför tar jag mina piller. Med komplementära behandlingar, bra kost, vitaminer och mineraler försöker jag därutöver att stödja kroppen och hålla den i balans så mycket det går, för att klara av medicinerna. Jag är så tacksam att jag bor i ett land där mediciner finns att tillgå. Vi måste föra en sansad och upplyst debatt om mediciner – inte ta till skrämselpropaganda och svarta (lösnummersäljande!!) rubriker.
    Tack för det jag fått ta del av och fortsätt det viktiga skrivandet!

  25. Jag kom hit genom en länk till ditt blogginlägg om ADHD-medicinering (Jag drogar mitt barn). Super intressant blogg! Själv är jag gravid i sjätte månaden och det är klart att man tänker och undrar vad som kommer att ske i framtiden. Det verkar så mycket vanligare numer att barn föds med olika funktionshinder och jag undrar om det kan ha att göra med miljögifterna som sipprar in i vår mat, med omständigheterna där vi jobbar (stress och stillasittande) och såna saker. Jag oroar mig inte så mycket, men håller dörren öppen för att vad som helst kan hända. Din blogg ger mig tillförsikt – det finns hjälp att få och det finns bra sätt att hantera dessa svårigheter på. Det känns skönt att veta! Under en kort tid arbetade jag på en skola där det fanns en tjej i 13-års åldern med autism. Jag försökte behandla henne som de andra och pratade med henne trots att hon inte svarade. En dag svarade hon mig och jag blev så överraskad och väldigt glad. Det kändes som att hon till sist fattat förtroende för mig. 🙂

  26. Hej
    Jag har hittat hit av en slump och detta pga vi har en 13 årig dotter som är just en hemmasittare.
    Alla möjliga är inblandade och så även soc. För som du skriver ovan så har det nämnts både skolplikt och att vårt ansvar är att få upp henne på morgonen och sen iväg till skolan.
    Utredning på BUP pågår naturligtvis men det är en vääääldigt seg process som tar väldigt mycket energi, speciellt då från mig som mamma då acceptans att pappa följer med inte existerade från början i allafall.

    Du skriver att kommunen har ansvar att tillhandahålla undervisning som passar alla barn? Här där vi bor, eftersom vi valde en privat skola, så lyssnar de inte på detta örat utan menar att skolan där hon går skall göra sin utredning klar först.. Och den har ju i princip blivit överförd till BUP…

    Så, känns som om man stampar på samma fläck för närvarande men man kämpar ju vidare, allt för dottern ❤️

  27. Hej.

    Måste tacka för en bra blogg. (har snyftat mig igenom det mesta jag läst hittills och inte för att det är dåligt ;))

    Jag började läsa på Facebook ”ja jag drogar…” Det är som att läsa om min son. Han är fem och har blivit diagnostiserad med ADHD med tvång, samt ångestsyndrom. Han har även vissa autistiska drag. Behandling har inte kommit igång ännu och vardagen är kaotisk. Bråk, skrik och utbrott var dag. Sonen är både hyper och hypoaktiv, vilket i hypofaserna är som att försöka motivera en lam att springa maran.

    Utbrotten, de dagliga, (som sätts igång av kontrollförlust eller ambivalens för det mesta, men ibland helt oförklarligt) innehåller gråt, skrik, förolämpningar, välta möbler, slå och bita oss föräldrar eller lillasyster. Men det värsta är att han har börjat slå sig själv. Hela tiden, antingen vansinnigt och aggressivt eller som i förbigående om något litet går honom emot. Vi hoppas så att det går att få bukt med detta med hjälp av medicinering. Hela familjen är som en hårt skruvad fiolsträng och, trots vetskapen att han mår dåligt, brister vi och blir arga på honom….ofta…..DÅLIGT SAMVETE! troligen en ganska återkommande känsla hos de flesta föräldrar till friska barn……och till oss med speciella barn…….ja, hur är det att känna sig som en lyckad förälder?

    Det känns skönt att läsa om det du skriver, och även om andras erfarenheter av liknande problematik. Det är lätt att känna sig ensam och missförstådd i detta.

    TACK!

  28. Hej! Har nyss hittat till din sida och ska nu börja läsa dina böcker. Kunde inte låta bli att nämna dig i min blogg idag. Tänker att det du gör är viktigt och värdefullt för många!

  29. Hej Tina,
    Jag har nominerat dig till ett ”bloggpris”, the Dragon’s Loyalty Award. Priser som det här verkar vara ganska vanliga bland engelskspråkiga matbloggare, men jag passar gärna bollen vidare till andra väl läsvärda bloggar. Är du nyfiken, så läs här: http://tuscasblogg.wordpress.com/2014/04/15/dragons-loyalty-award/

  30. Kim Hermansen

    Hej Tina. Jag har med kollegor börjat skriva en manual för hur vi organiserar oss och tänker kring våra elever med olika funktionsvarianter. Skulle du kunna kasta ett granskande öga på den?

    Och tack för givande läsning!

    Kim Hermansen

  31. Hej!
    Håller på och ska få ihop en föreläsning om barn med autismspektrumsstillstånd som väljer att stanna hemma. Fastnade för din blogg och har nu läst ganska mycket. Jag har skrattat, gråtit och skrattat och gråtit….
    Tack ❤

  32. Hej! Fick tips om din blogg för några månader sedan efter att vår 9 åriga som fått diagnoserna aspergers syndrom och ADHD. Igenkänningsfaktorn är stor! Går just nu en föräldrautbildning via bup om barn inom autismspektrat och de tipsade om just din blogg! Tack så mycket att du delar med dig, vi tänker til och provar oss fram för att vår vardag ska fungera så bra som möjligt, dina tips har varit till stor hjälp!

    / Wictoria

  33. Jag vill ha mejl om uppdateringar på bloggen!

    • Hej Sara! Det kan du få genom att scrolla allra längst ner på sidan (i datorversionen) och trycka på knappen ”Ja tack! Jag vill följa bloggen via e-post”

      Jag kan inte själv lägga till eller ta bort följare från den listan, utan varje person måste själv klicka på knappen osv.

  34. Mycket fin blogg och tror jag kommer fastna här då jag själv känner igen mig i sjukt mycket som beskrivs:)

  35. Anna-karin Svensson

    Vill veta mer …

  36. Mitt namn är Moha Frikraft, jag har dels en cp-skada men har även fått diagnoserna ADHD och Aspergers Syndrom.
    Så jag lever ju med dessa ”förmågår” som jag säger att det är men jag vill föra fram vardgen – både positivt och negativt.
    Jag bloggar också och jag har skrivit en bok, håller på med min andra bok – som just handlar om ”vad som sker på insidan” och verkligheten.

    Du får gärna läsa min blogg. Har även instagram @frikraften

    Må gott!
    /Moha

  37. Vilken bra blogg! Både teman och sättet du skriver på, lättläst, berörande och underhållande. Vi har ett antall NPF – diagnoser hemma. Alltid så nyttigt att få inblick i hur andra har det. Tack för bloggen!

  38. Hej och tack för att du delar med dig utav ditt liv, modiga dig! Igenkänningsfaktorn är hög.
    //D

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s