Men han är ju så… kreativ!

En ganska vanlig sak, särskilt i kontakt med skolan, eftersom det är skolan som står för en rätt stor del av barnens vardag, är att när man står där och pratar om det senaste problemet barnet har, då får man svar i stil med:

”Men han är ju så kreativ!”

”Hon är ju så söt!”

”Hon är verkligen smart!”

”Han har superbra minne!”

osv osv. Som om kreativitet eller smarthet var någon sorts tröstpris, som ska väga upp det där jobbiga vi pratar om.

Och så här gör vi människaor ju ofta i vanliga samtal. Kommer med invändningar, vrider och vänder, tittar på olika aspekter av det som diskuterats. När någon säger något negativt, då väger en annan upp med något positivt. Så funkar en diskussion. Det ingår i det sociala spelets regler.

Problemet blir dock att som förälder blir jag irriterad. Jag vet redan att mina barn är underbara. Jag vet att de har otroliga gåvor, från att kunna prutta fram Blinka lilla stjärna i badet till att veta allt om planeter. Jag lever med de här barnen 24/7. Ingen älskar dem som jag. Men jag pratade om något helt annat, nåt viktigt. Och jag gillar inte att nån försöker byta ämne när jag pratar om nåt viktigt. Det gör nog inte du heller, eller hur?

Och när jag eller mina medföräldrar blir irriterade över positiva inlägg i en diskussion som handlade om barnets svårigheter, då tenderar vi att helt enkelt fylla på med ännu mer svårigheter. Och få nya positiviteter till svar. Och i värsta fall drar en sorts verbal dragkamp om samtalet igång, där båda parter frenetiskt försöker få den andra att höra vad de menar. Att tänka lite mer positivt, eller negativt. I stället för jämvikt uppstår total sjögång.

Mitt eget knep är det som man vanligtvis gör i ett samtal. Jag ägnar några meningar åt det där underbara, håller entusiastiskt med om barnets fantastiska drag. Faktiskt säger jag ofta positiva saker om barnet redan i förebyggande syfte, innan jag tar upp problemet som ska lösas. Så att det från början framgår att jag tycker att mitt barn är underbart och fantastiskt, och inte behöver mer påfyllning på den fronten. Det brukar balansera upp samtalet på ett bra sätt.

Men egentligen borde det inte behövas. Egentligen borde de proffs jag talar med redan förstå förutsättningarna för ett professionellt samtal om svårigheter:

När jag eller mina medföräldrar är i ett telefonsamtal, eller snabbt får till några ord i en korridor, då är vi inte där för att bli peppade. Vi har inte tid med sånt. Vi försöker att, under tidsbrist och så effektivt som möjligt, diskutera och om möjligt lösa ett eller flera problem. Vi vet redan att våra barn är underbara. Det som pågår inte ett vanligt, socialt samtal, utan det är ett möte i kortformat, ett möte som handlar om specifika frågor, som har en dagordning om man så vill, som behöver adresseras innan mötestiden tar slut.

Så snälla, snälla skolpersonal, vårdpersonal, kommunanställda eller vad ni nu har för professionell roll i vår familjs liv:

När jag och mina medföräldrar kommer för att prata om ett visst problem, undvik tröstprisen. I stället kan du väl göra som alla andra som kommer på nåt som inte hör till saken får göra: Svälj det. Säg det i huvudet. Knacka lite på en bräda eller fippla med fingrarna i fickan. Men låt oss få slippa slåss för att få uppmärksamheten att hamna på själva ämnet: Hur vi tillsammans kan förhålla oss till barnets svårigheter. För barnets underbarhet, kreativitet, söthet, minne eller smarthet står inte på dagordningen, och mötestiden är kort.

Vi vet redan att våra barn är superperfekta. Så vi kan väl hålla oss till ämnet, helt enkelt?

Annonser

12 responses to “Men han är ju så… kreativ!

  1. Igenkänning. Som vanligt. Den där dragkampen. Herregud vad frustrerande den är. Jag har en tendens att gå ur den med känslan av att jag blir upplevd som någon som försöker inta en offerroll. Och plötsligt står jag där och sparkar på mig själv istället.

  2. Fast ibland…
    Jag håller med dig, i ett samtal där det handlar om att ge barnet rätt hjälp är det inte särskilt konstruktivt att komma med ”hen är ju söt och kreativ”. Då måste man fokusera på svagheterna för att hitta rätt stöd och rätta vägar. Men som sagt, ibland…

    Jag pratade med en ung vuxen elev idag, en elev med npf-diagnos, som aldrig, säger ALDRIG, fått höra ett enda positivt ord från skolan. Mitt i samtalet frågade hen om jag kunde prata med hens mamma i telefon. Det visade sig att det var första gången någonsin som NÅGON från skolan sagt ett enda positivt ord till henne om hennes barn. I det läget fokuserade vi inte på det jobbiga, det visste de båda redan. Jag sade som det också var, att hon kunde vara stolt över sitt barn, att hen är underbar och att jag vill hjälpa hen allt jag kan för att skolan ska fungera nu. Hon visste att hennes barn är superperfekt, men hon visste inte att någon annan kunde se det.

    Så ibland. Ibland får man.

  3. Ja så rätt!
    I och för sig vill jag gärna höra positiva omdömen om min son. Ibland ser ju förskolan positiva saker som jag inte sätt för att de gjort andra saker och ser vissa saker utvecklas före mig. Då är det ju värdefull information också. MEN när jag tog upp att jag tror att sonen behöver extra stöd och att han utvecklats extra mycket över sommaren med hjälp av ”lekträning” (floortime) så kändes det inte rätt timing att få till svar: ”men ha utvecklas ju hela tiden”. Jag förstår problemet.

  4. Tina, kan du hjälpa mig att hitta rätt information? Jag har världens finaste elev (hen jag nämnde ovan) som har enorma svårigheter pga sitt npf. Vi har börjat hitta små vägar att gå, för att hen ska kunna ta till sig undervisningen, men jag behöver SÅ mycket mer kunskap själv. Finns det bra sidor, böcker, vad som helst? Jag vet att jag ber om mycket, men minsta lilla tips är till stor hjälp. Jag har fler elever som behöver att jag kan mycket mer, så all kunskap om allt är välkommen. Om du kan, orkar och vill, förstås.

  5. Pingback: Men han är ju så… kreativ! | ovanligabarn

  6. Lite här jag är med mina föräldrar, som jag har gnällt över förr. Jag tror att problemet är inte att de säger snälla saker om ens barn, problemet är just att det används som motargument när man försöker förklara barnets problem, varför man har det jobbigt och varför barnet behövde dagisplats för att hustrukär behövde avlastning för att orka med han och lillebror samtidigt.
    Och det där var en sjukt lång mening…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s