Handla godis

Idag har jag varit och handlat med fröken autism herself. 😦

På väg till affären satt M och pratade för sig själv. ”Man får inte köra på en bil, för då krockar den bilen. Om man krockar kan man inte säga förlåt, för de kan inte höra det i den andra bilen.” (det var tydligen själva problemet med krockar, att man inte kunde säga förlåt så nån kunde höra) *lång paus* ”Fast om man tecknar förlåt… då kan man säga förlåt…” (i all förvirring kring orsakssambanden till varför det är dåligt att krocka och vad som händer då måste jag ändå säga att det är en stor insikt, att människor inte kan höra utan bara se M när de är i en annan bil!!!)

Mathilda rockade loss på allvar när vi kom till stormarknaden. Hon gick inte att prata med. ”regel nummer ett i kundvagnen: inte göra illa! Att göra illa är att slå, sparka, riva, knuffa, bita, putta. Om man gör så lyfter mamma ur en ur kundvagnen.”, vi har våra små mantran som vi kör med för att hon ska minnas hur det är, men det hjälpte idag bara såtillvida att hon istället skallade Noah 🙄 … … …

När jag lyfte ur henne var det jag som var dum. Jag ritade snabbt en serie på handdatorn, men hon ville inte alls gå med på att det var hon som slagit Noah (och såhär i efterhand inser jag att jag borde ha ritat att hon skallade till honom *suck*, men det var så rörigt alltihop så jag tänkte helt fel) och vägrade överhuvudtaget att be om ursäkt eller på något sätt lugna ner sig.

Hon kastade sig på golvet och grät att hon var för trött för att gå. Hon hängde sig på kundvagnens sida. Hon sprang storsnyftande efter oss. Hon gick och gömde sig i hörn. Hon klättrade i kundvagnen igen när jag tittade bort (Mathilda är klätterdrottningen nummer ett), och allt annat mellan himmel och jord man kan tänka sig.

När hon (och jag) lugnat sig något försökte jag med serien igen. ”Får jag rita!” sade Mathilda. Hon tog handdatorn, bläddrade till bilden där jag lyfte henne ur kundvagnen och ritade många streck som kom ut från Mathilda. ”Är det tårar?” gissade jag. ”Nej, det är en stor kisspöl!” sade Mathilda. ”Är du kissnödig?” ”JAAA!”

Jag ritade vad vi skulle göra för att komma till toaletten, gå förbi godishyllan, betala i kassan, gå till toaletten. Mathilda blev nöjd, sade helt plötsligt ”förlåt!” till Noah, blev upplyft i vagnen… och satte igång att snyfta högt igen. ”Mamma det GÅR INTE för mig att lugna sig!” hulkade hon. Jag satte mina händer för hennes öron och kramade om henne (”Är det en bra kram såhär Mathilda?” ”Ja-a!” – det är egentligen ganska nytt att man får ta i henne när hon är ledsen, så bäst att kolla) i kanske 30 sekunder. Sedan lugnade hon sig. En man borta vid bröddisken stirrade med rynkad panna på oss.

Miskommunikation. Det är hela problemet. I stället för att säga att hon behöver kissa drämmer hon till Noah med sitt huvud (eftersom alla andra sätt att göra illa finns med i listan på saker man inte får göra i kundvagnen, för då åker man ur). I stället för att tänka längre än näsan räcker strular jag itll det hela ytterligaer genom att inte efterfråga någon orsak till slåendet utan lyfta ur henne och ställa till med en för henne rätt obegriplig scen. I stället för att säga förlåt ligger hon och gråter på golvet. I stället för att rita en serie som visar exakt vad som hände ritar jag en ungefärserie…

*suck och dubbelsuck*

Jaja. Nu är vi hemma. Sams. Något mättare och ganska glada igen.

Vilken pärs.