Fel färg på hjälmen

Hela gruppen står och väntar på att gå iväg till skridskobanan. Vintervädret är härligt, barnen längtar. Mathilda också. Men så blir något fel. Det är fel hjälm, Noahs hjälm som ligger i hyllan, inte Mathildas. Den har fel färg. Gul. (”Gult är inte fint! Gult är dumt! Jag HATAR gult!” brukar hon säga om gula saker här hemma). Och Mathilda bryter samman.

Skrik, gråt och panik. Det är inte min hjälm. Hjälmen är fel.

Utifrån ser det ut som ett vanligt trotsutbrott hos ett barn som försöker få sin vilja igenom genom att skrika. Men Mathilda funkar inte så. Hon gör aldrig saker för att ”få sin vilja igenom”, inte på det viset. Faktum är att jag ibland undrar om hon ser oss som annat än flugor i taket eller små legobitar på led. Varannan röd och varannan blå, inga gula förrän alla andra bitar är slut.

Till slut, efter en lång stunds övertalning, böner och hot, får hon följa med pappa i bilen hem igen. (”Blir det inte samma sak imorgon då?” undrar någon. Nej, knappast. Tiden hänger bara löst samman för Mathilda, och hon har med stor sannolikhet inte ens nu någon åsikt om hur det kom sig att hon fick åka hem igen, ingen som innefattar andra människor än henne själv. Det är som grisen Benny som fick en bror för att ”Han ville det. Och då fick han det.”)

För att förklara hela historien får vi gå tillbaka till morgonen. Vi vaknade tidigt, nästan en timme tidigare än vanligt. Mathilda gillade inte det. ”Ni ska gå och LÄGGA er!” ropade hon argt när hon hörde oss gå upp. Att vakna tidigt gör henne inget, det händer att hon tassar upp både en och två timmar före oss andra. Det är inte tiden på dygnet som gör det utan det är en definitionsfråga. Att vakna tidigare är fel. Dagisdagar börjar på samma sätt varje morgon. De börjar INTE plötsligt en timma tidigare. Inte när Mathilda vill sova. Vill hon vakna däremot, då kan hon skrika ut sitt raseri mot natten själv, som inte har behagat fatta att det ska bli ljust då. Mitt i natten. För att hon vill det.

Men hon härdar ut. Äter sin gröt (fast inte så mycket), slåss med sin lillebror, leker med sina saker. Lyssnar på Electric banana band. Vid påklädningen, en halvtimme tidigare än vanligt, blir det bom stopp igen. Jag lirkar med lite list och prinsessprat på henne kläderna till slut, för idag måste vi iväg tidigare, för idag ska Noah till doktorn när du ska till dagis. Vi tar oss ut i bilen. Seger. Oturligt nog låter jag Noah gå in först (det har jag lovat honom), ett strategiskt misstag som Mathilda efter visst knorrande tar sig över med hjältemod. Men hon börjar bli trött. Hela den här dagen är alldeles åt skogen tokig! Det är Mathilda som ska göra ALLT först. Allt från att ta mat till att få på sig pyjamasen, hela dagen är ett kapplopp för att komma före alla andra.

Nästa missräkning kommer efter bara några hundra meter. I stället för att fortsätta raka vägen till dagis kör vi in på sjukhusområdet. Conny släpper av mig och Noah vid porten och han och Mathilda åker vidare. Men de åker inte ut på stora vägen igen, den vanliga vägen som går till dagis. De tar en annan väg. En väg som så småningom, efter flera minuter i förfärlig ovisshet om vart de är på väg (trots att pappa pratar oavbrutet om att de åker till dagis på en annan gata) leder ut på rätt väg igen. En väg som ser ut som dagisvägen.

Och sen, när Mathilda äntligen står i hallen på dagis och äntligen ser slutet på denna förfärliga, ovanliga morgon, sedan är hennes hjälm försvunnen. I stället ligger Noahs hjälm där, i den fula färgen gult som Mathilda alltid undviker som pesten. Och den tar pappa och sätter på hennes huvud utan att bry sig om att hon protesterar, skriker och gråter.

Är man på väg till skridskobanan när hjälmen har fel färg? Är man på rätt dagis när hela morgonen har varit fel? Och var kom den andra pappan plötsligt ifrån, surpappan? Mathilda har ju två pappor som bekant, en sur och en glad.

”Barn kan ju bli arga över saker” säger en annan dagisförälder överslätande. Men Mathilda är inte arg. Mathilda är förtvivlad, för allt, precis allt, är fel och hon har passerat gränsen för vad hon kan hantera i form av missräkningar.

På väg tillbaka till sjukhuset snyftar hon till mig i telefonen: ”Fröknarna slog mig!” Efter att ha hört mitt frågande svar ändrar hon sig och säger hulkande ”De tog HÅRT i mig så att det gjorde ONT!”. Vad som hände? En fröken erbjöd sig att bära henne ifall hon inte orkade gå.

Ridå.