Fulgråta

Jag var på affären för första gången på… ja, vad kan det vara, fyra veckor sedan eller så som jag sist lämnade huset, jag har varit väldigt sjuk. På apoteket träffade jag fina vänner och nånstans i samtalet sade jag:

”Jomen, vi har faktiskt en bättre period nu med barnen. Lugnare.”

Igår stod jag och fulgrät rakt ner i diskhon, och idag säger jag att vi har en lugnare period.

En lugnare period betyder att ingen pratar om att dö. Att saker inte flyger i luften mer än kanske två eller tre gånger på en dag. Att vi har suttit ner och ätit tillsammans kanske tre gånger den här veckan, vilket måste vara rekord på de senaste fem åren. Att barnen har varit i skolan varenda frisk dag. Att jag får kanske fem eller sex timmars sömn varje natt.

Såna saker som att fulgråta över disken av trötthet bleknar i jämförelse med allt det där. Jämfört med att faktiskt kunna ta med barnen och handla en liten stund på kvällskvisten.

Det är bisarrt. Men så är våra liv. Autismföräldrarnas. Vi som mäter framgången i millimetrar.