Ögonkontakt

I hallen utanför rummet där jag sitter och jobbar kommer Hannah och Mathilda springande. De har sett på balett och nu ska de dansa för mig. Jag ställer ifrån mig datorn för att titta på.

”Visst kan man inte göra fel i dans, mamma? Visst?” säger Mathilda.

”Nej, så är det Mathilda. Man kan inte göra fel när man dansar”, bekräftar jag.

Jag förstår av utförandet att dansuppvisningen är helt improviserad; två små hoppande, snurrande ungar som vet att de är vackrast i världen och att deras uppvisning är konst på hög nivå. Jag älskar den förvissningen hos dem. Jag hoppas att den får finnas kvar där hela livet.

Smurfmusiken dundrar ut över hallen och jag lägger plötsligt märke till att Hannah söker min blick varje gång hon passerar. På rent infall börjar jag räkna alla ansatser till ögonkontakt. Tre. Tio. Femton. Tjugo. Ungefär var tionde sekund, och aldrig mer sällan än var femtonde, letar Hannahs små ögon efter mina. Kontakt. Mathilda å sin sida tittar inte åt mitt håll under hela dansen. Hon är helt försjunken i det hon gör.

Den ledsna känslan övermannar mig. Sorgen över en funktionsnedsättning är liksom en pågående sorg. Varje gång ett syskon eller en vän klarar av något som hon inte klarar gör det ont. Varje gång hon är så trött att hon inte kan sova hugger den till. Varje ångestladdad kväll, och varje annorlunda ordvändning molar den i magtrakten. Andra sorger har en början och ett slut, ett avgränsat utrymme i rumtiden. Men den här sorgen, den svävar som en lätt dimma över allt som sker.

Du förstår, jag ville så hett ha fel. Jag ville så hett att autismen och ADHDn bara skulle vara min inbillning. Varje dag sedan diagnossamtalet för länge sedan – nej, sedan den sekund mitt hjärta nästan stannade när jag kände igen mitt barn i en lista kriterier i ett torrt dokument om ”Genomgripande störningar av utvecklingen” – varje dag letar jag efter tecken som säger att jag nog överdriver, att vi nog allihop har fel. Inte är det så farligt med Mathilda? Inte är det så att hon behöver någon extra hjälp egentligen? Münchausen by proxy, fast tvärtom.

Jag försöker förstå vad det är jag sörjer. Är jag ledsen över autismen? Egentligen inte; några av de människor jag trivs bäst med i denna värld har autism. Är jag ledsen över annorlundaskapet? Kanske. Är jag rädd inför framtiden? Definitivt. Jag ville verklingen att hon skulle slippa den extra börda som måste bäras av den som inte tänker riktigt som alla andra. Att hon skulle ha en bättre chans till precis den framtid hon vill ha, utan att slås sårig på vägen, av andras krav och hårda blickar. Jag ville att vägen inte skulle kantas av törnen.

Men mest av allt tror jag sorgen handlar om uteblivna ögonblick, om allt det där som aldrig kommer att hända. För det är inte bara idag som Mathilda inte ens försöker att söka min blick. Och trots att framtiden inte är skriven än känns det som om det alltid kommer att vara så här. Det låter som en banal och oviktig sak, och på sätt och vis är det väl det. Ändå svävar sorgen fjäderlätt över två dansande flickor och får ögonen att tåras medan jag applåderar mina vackra, underbara barn.