Mathilda satt på golvet i hallen och jag tog argt på henne kängorna efter en helvetesmorgon när allt som kunnat gå fel också gjort det.
”Varför måste du alltid bråka?” fräste jag. ”Varför kan du inte bara ta på dig kläderna?”
Då tittade hon upp på mig, med tårfyllda ögon och sitt – som alltid – fullständigt ärliga ansikte och svarade:
”Men mamma. Jag vill inte att det ska vara så här.”
Jag har svårt att föreställa mig att någon mamma någonsin skämts mer över sig själv än vad jag gjorde i det ögonblicket.
”Förlåt Mathilda”, viskade jag. ”Förlåt.”
In English:
Mathilda sat on the hallway floor as I angrily put her boots on. It had been one of THOSE mornings, the kind where everything that could possibly go wrong actually had.
”Why do you always have to make such a fuss?” I snarled. ”Why can’t you just put your clothes on?”
And then she looked up at me, tears in her eyes, her facial expression sincere as ever, and said:
”But mom. I don’t want it to be like this.”
I cannot imagine another mother ever feeling more ashamed of herself than I did in that moment.
”I’m sorry, Mathilda”, I whispered. ”I’m sorry.”
M som i underbar 
Det här inlägget var på en gång smärtsamt som vackert att läsa. För ni nådde ju varandra och det är det vackraste som finns. Men vägen dit var smärtsam, som den ofta är.
Ja. Men ofta blir det svåra också så mycket mer värdefullt.
har en udd av det du beskriver i min minsta dotter, hon har ingen diagnos än men har drag av adhd…ett ständigt förberedande, planerande, och tänka sig för så man inte bara kör på…
Jag känner igen mycke i detta på min dotter, prematur men en lättare cp skada i ben(en) + detta med kläder. dusch, hårborstar, och en ork som falerar hela tiden, vi har ingen diagnor på vad det är, men är på utredning.
Man är inte världens sämsta mamma även om man känner så,,, för det gör jag, men med all stress och alla tider att passa så är iinte tålamodet det bästa….
Sandra ❤ Tack! Och kramar i massor!
Detta träffade mig rakt i hjärtat!
Hua…rätt in i hjärtat minsann!
Mina grabbar 7 resp 9 år. Båda med diagnosen adhd och den yngsta även med autism. Det är inte alltid lätt att göra det som är rätt och riktigt, speciellt inte om man har sovit dåligt pga av små nattvandrare!
För ett par dagar sedan väckte jag tydligen på ”fel sätt” och allt barkade åt skogen direkt vi kom nedför trappan och in i badrummet. Jag insåg att denna morgon är körd och kommer att sluta med en klump i magen för oss alla.
I stället fick jag upp barnen i sina sängar igen, drog ned rullgardinerna och sa att de skulle låtsas sova. De var märkbart nyfikna och lite förvirrade på vad detta skulle sluta.
Gör om och gör rätt, tänkte jag och gjorde som jag alltid brukar på morgonen (inga förändringar). Barnen tyckte att mamma var tokig och busig och morgonen fortsatte utan klumpar i magen.
Synd att jag inte kommit på detta tidigare – det hade (kanske ) kunnat styra undan några andra onödiga bråk. Kanske…bara kanske.
Gör om, gör rätt. Superbra tips! Tack!
Otroligt träffande rakt i hjärtat, så svårt och så underbart. Har varit med om detta några gånger hemma, man får dåligt samvete men kan ibland inte hålla sig, detta försöker jag förklara för min sambo också men han kan inte förstå att det är så här, han tycker hon ska skärpa sig och inte ”hålla på” så för honom är det inte att tålamodet är slut som han kanske säger såhär, han förstår inte att hon inte kan hjälpa att det blir så här, precis som din dotter säger….hur gör man då som mamma……grejen är den att sambon har precis samma sätt att krångla till en morgon som gör mig irriterad precis som man blir på sitt barn, men de är barn och är ärliga precis som du skriver och när han ”krånglar” så är han inte ärlig och håller med om det utan tycker att det är helt normalt att som vuxen karl krångla till det för precis vilken småsak som helst….hur gör man då som kvinna och sambo….kan tillägga att ingen av dom har någon diagnos konstaterad….!
Oj, det låter jobbigt! Går det att diskutera vid någon annan tidpunkt än just i morgonkrånglet? Jag gillar Ross W Greenes sätt att se på det, på livesinthebalance.org kan du se filmer och läsa mer om hans metoder.
Dessa ärliga underbara ungar som vi har ♥
Ja! ❤ Så är det!
Jag blir alldeles tårögd. ❤
❤
Känner slå väl igen mig. Får tårar i ögonen och önskar att allt vore annorlunda.
Minns för flera år sedan när vi nyss målat om på dotterns rum. Det var tre dagar före julafton och hon höll på att sätta in alla möblerna på sitt rum igen, och så kom hon och frågade om hon fick öppna en av julklapparna som innehåll efterlängtade planscher på idolerna. Jag svarade på nej på ren reflex, man KAN ju inte öppna julklappar innan julafton!! Hon bad igen och jag blev irriterad på rösten, och så bara fortsatte det. Det slutade i tårar, skrik och en helt förstörd dotter. Till sist besinnade jag mig, gick upp till henne, pratade lugnt och bad om ursäkt, sa att jag överreagerat och så gav jag henne paketet med planscherna, extra fint inslaget med massa snören. Ungen sken upp, planscherna kom på plats och plötsligt var det nymålade kritvita rummet nästan som vanligt igen.
Så ofta vi försöker uppfostra våra ungar till att reagera som ”vanliga” barn, fastän vi vet att det ju inte går.
❤