Hakuna matata

Klockan sex hade jag ett möte. Fem i sex bröt Mathilda ihop och vägrade släppa mig.

Nu menar jag inte att hon var motvillig till att släppa mig, utan jag menar exakt vad jag säger. Det är en sorts biverkan av att leva alldeles intill ett par, tre autister. Man lär sig snabbt att inte överdriva. Mathilda höll fast mig och vägrade att släppa taget om mig. Utom när hon gjorde plötsliga utfall för att riva ner något från whiteboarden eller kasta iväg närmaste jacka.

Så där stod vi, i hallen. Jag, i jacka och stressad, och ärligt talat helt galet less på dessa fyra väggar. Mathilda, som ett litet hulkande bihang, som då och då gav ifrån sig illtjut. Illtjuten är en tydlig signal som säger ”Jag orkar inte mer nu”.

Jag försökte att lämna över henne till pappa. Jag försökte att resonera. Jag försökte att lugna, att muta, att prata, att lämna ifred. Till slut gick jag ut i hönshuset och kollade att hönsen hade vatten, det har varit riktigt kallt i ett par dygn och även om det inte brukar frysa vågar man aldrig vara för säker. Fåglar måste ha god tillgång till vatten.

Mathilda gick strax efter mig. Ungefär ett steg. Vid det här laget hade hon släppt mig rent fysiskt, men ingalunda psykiskt. Väl i hönshuset insåg jag faktum: Det var kört. Jag hade inte en chans att komma någonstans.

Nu tänker du kanske att jag hade kunnat plocka med Mathilda på mötet. Det hade jag kunnat göra om jag hade velat att det skulle förvandlas till en krigsscen ur en svartvit film om första världskriget. Om jag inte hade haft ett migränanfall som lurade precis bakom ögat. Och om jag trott att det fanns minsta chans att någon av oss skulle överleva bilfärden dit. Men ibland är oddsen bara inte så goda, eller hur?

Så vi höll oss i hönshuset. Höns är bra för arga mammor och förtvivlade Mathildor, eller om det var tvärtom. De kluckar lite, tigger lite korn, sprätter lite i ströet och dricker vatten. Det är lugnt och förutsägbart. Det hjälper både förtvivlade mammor och arga Mathildor – eller om det var tvärtom – att lugna ner sig och chilla lite. Affekten börjar långsamt sväva nedåt när man betraktar kycklingar som slåss om lite snö på ens ena sko.

Kvart över sex fick jag fram mobilen tillräckligt länge för att slänga iväg ett meddelande: ”Mathilda i meltdown. Kan inte komma.” Det är bra med vänner som vet vad man har att göra med.

Framåt åtta låg Mathilda i sin säng. Det var en bedrift från hela familjens sida, ett mått på hur tajt maskineriet blivit genom åren. Jag satt i soffan och orkade inte för mitt liv röra mig. Det tog några timmar innan jag tog mig lite kvällsmat. Framåt midnatt hade jag fortfarande inte somnat, kanske allt adrenalin som fortfarande pumpade runt.

Jag visste att den här morgonen skulle bli hemsk. Ett utbrott av den här graden lämnar alltid spår i flera dagar efteråt, i mamman, i Mathildan och i resten av familjen. För att inte tala om i kalendern; om jag skulle räkna alla inställda aktiviteter och ändrade planer på en vecka hade jag fått hålla på ett bra tag.

Som sagt, jag visste att morgonen skulle bli hemsk, men riktigt hur hemsk förstod jag inte förrän jag hörde illvrålet när Mathilda upptäckte sitt vattenglas bredvid medicinen:

”Inte vatten! Iiiiiiiiiii! Inte vatten!”

Det ska alltid vara vatten. Men tydligen inte idag.

Idag kör vi på Hakuna Matata. Det får ta den tid det tar. Jag har ringt till skolan och förvarnat dem. God morgon, förresten!