Att se sanningen i vitögat

Om du sitter med en pokerhand med två tvåor och i övrigt inget alls, då kan du bestämma dig för att byta kort eller att bluffa. När vi jobbar med barn och unga med utmanande beteenden kan vi bestämma oss för att byta kort – ändra vårt sätt att handla — men vi kan inte bluffa. Trots det kan pokeransiktet vara en av våra största tillgångar i en upprörd situation.

Jag vaknade till skriket ”aktarej-annars-biter-ja-dej-i-örat!” och insåg att vi har gjort det här förut; när Hannah växte om Mathilda i social förståelse och slutade göra som hon blev tillsagd. Tack och lov är Noah något äldre och springer fortare.

”Good teaching, good parenting, is playing the hand we’ve been dealt”, säger Ross W Greene.

När jag upptäcker att ett våldsamt utbrott är under uppsegling skulle jag förstås kunna skrika och gapa, släpa iväg och komma med ”konsekvenser”, det där fula ordet som vi vuxna så gärna använder när vi egentligen menar straff, varken mer eller mindre.

Jag skulle kunna göra det ovanstående, men det vore inte att spela de kort jag har på hand. Mathilda är som hon är. Hon har svårigheter att ändra riktning, att reglera sitt humör, att förstå konsekvenser (inte straff nu, utan naturliga följder, som att om man biter någon i örat kommer den personen att bli väldigt upprörd och antagligen ställa till med en scen som är obehaglig för Mathilda), svårt att förstå mellanmänskliga skeenden som hur hennes skrik triggar andra till ilska; kort sagt har hon stora svårigheter att fungera på ett följsamt sätt i en upprörd situation.

Mathilda har de svårigheter hon har. Jag kan inte ändra henne eller bete mig som om hon vore en annan. Hon är det barn jag har fått, och hennes svårigheter begränsar mina valmöjligheter. Skriker jag slår hon. Det är som att skrika åt en jaktspindel, de har sina instinkter som säger åt dem att attackera, och det har Mathilda också. Om jag hugger tag i Mathilda, och det behöver inte ens vara hårt, kommer hon att rivas, spotta, skrika och slå mig i ansiktet. Jag vet det på förhand, att med den kunskapen hugga tag i henne vore lika absurt som om jag skulle säga ”det var hon som började, hon slog tillbaka”.

Jag kan inte ändra på vare sig Mathilda eller någon annan. Jag äger ingen magisk förmåga att radiostyra eller ens röststyra andra människor. Men när jag känner dem kan jag förutse hur mina handlingar kommer att tas emot och hur de kommer att bete sig som svar. En liten not: Att ha autism och ADHD, som Mathilda och Noah har, innebär per definition att ha svårt att förutse andras reaktioner. Jag kan kanske hjälpligt förutse deras reaktioner, men jag måste  räkna med att de inte alls kan förutse mina.

Jag vet hur Mathilda fungerar. Att hon överhuvudtaget varnar innan hon slåss eller bits är inte självklart, när hon varnar betyder det att hon fortfarande har ett visst mått av förståelse för att situationen håller på att urarta. Hon vet att hon håller på att tappa kontrollen.

Om jag vill vinna situationen, det vill säga lugna ner alla inblandade och undvika kroppsskada, då måste jag se sanningen i vitögat och agera efter det jag vet om Mathilda: Det finns saker som lugnar henne och saker som gör henne mer upprörd.

Upprörda röster, snabba rörelser, beröring – om än aldrig så lätt – och att sätta hårt mot hårt, det tippar henne över gränsen till okontrollerad ilska. (Jag bor med en bärsärk. Jag har inte tid att ägna mig åt så kontraproduktiva saker som att trigga igång henne.)

På listan över saker som lugnar Mathilda står bland annat tystnad, ensamhet, minimalt med ord, en lugn utstrålning, att hålla avståndet och framför allt annat, att snabbt som ögat få bort irritationsmomentet från hennes närhet.

Det finns inget annat sätt. Jag vet det. Alla runt Mathilda vet det. Vi skulle kunna bluffa med vår hand och låtsas att vi hade att göra med ett annat barn. Då skulle vi kanske skrika åt henne att sluta, hålla fast hennes hand, bära iväg henne, prata argt och utförligt om varför man inte får hota sin bror. Jag har redan talat om vad som händer då. 100% av gångerna tappar hon kontrollen helt.

Blir jag då aldrig provocerad? Naturligtvis blir jag det. När Noah hade flytt in till sitt rum och Mathilda satt kvar vid datorn fast jag upprepade gånger sagt åt henne att stänga av den (eftersom det verkade vara datorn som var grunden till konflikten) var jag arg så jag kokade. Eftersom Mathilda satt kvar på sin stol och Noah var i säkerhet satte jag mig ner några ögonblick och analyserade min spontana känsla av att vilja rycka ur sladden till datorn, skrika åt Mathilda att jag inte tänker tolerera att hon hotar sin bror, rycka iväg henne, ja ni fattar. Men jag insåg också att den känslan, den var min. Inte Mathildas, utan min. Så jag tog några djupa andetag innan jag lugnt och sansat gick fram till Mathilda och tyst, lugnt och med så få ord som möjligt frågade henne vad som hänt.

Jag fick inget svar. Hatar inte ni också när någon inte svarar på tilltal? Det är bland det värsta jag vet. Men återigen: Hjälper det situationen om jag tokar loss på Mathilda? Nej. Jag VET redan vad som kommer att hända om jag tar hänsyn till min egen lust att straffa, bråka och skrika. Jag vet vilken hand jag har fått.

Det är ytterst utmattande att leva tillsammans med någon som närsomhelst kan få för sig att explodera om man gör minsta ansats till konfrontation. Men ärligt talat är det ännu mer utmattande att behöva hantera explosion efter explosion. Valet som jag ser det är ganska lätt. Antingen förhåller jag mig till verkligheten, eller också får jag skylla mig själv.

Jag pratade lugnt och tyst med Mathilda, om hur bra det var att hon varnade när hon höll på att bli arg, och om hur stolt jag var över att hon på egen hand satt på den där youtubevideon som hon lugnar sig av, den med den sovande kaninungen.

Jag berättade för henne att jag förstås inte vill att hon bråkar med Noah, men att jag tyckte att hon hade skött utbrottet på ett bra sätt. Alltihop på ungefär fyra korta meningar. Hade hon fortfarande varit lika upprörd hade jag antagligen inte sagt något alls eller möjligen använt tre ord.

Mathilda andades ut. Ni vet den där långa utandningen som säger att man håller på att släppa spänningar i musklerna. Jag gick tyst och lugnt därifrån, fortfarande med en extrem lust att dra ur datorsladden, fortfarande upprörd och oroad över hur Noah kände sig. Men detta var den allra bästa lösningen på situationen, för alla inblandade: Att vänta med förmaningarna, jobba på lugnet och lyfta fram det positiva. Positiv förstärkning.

Noah hade också hunnit lugna sig. Vi pratade en liten stund om vad som hänt (inget alls enligt honom), om hur bra det var av honom att lyssna på mig och springa till sitt rum och om att jag förstod att han faktiskt inte kunde komma till mig (som var det jag ropade) när han var så arg. Jag berömde honom för att han lydde på det bästa sätt han kunde, genom att akta sig för Mathilda. Jag berättade att Mathilda inte får göra så, och pratade om hur svårt det är för honom (och henne) att göra rätt när man redan är så upprörd. Positiv förstärkning. Lugn. Inte fler ord än han kunde hantera, i sitt tillstånd. Vi måste möta människor där de är, inte där vi önskar att de var.

Vi som finns runt de här barnen måste alltid se sanningen i vitögat: Jag kan bara ändra på mig, inte på personen med svårigheter. Men eftersom jag kan förutse vad mitt handlande kommer att leda till, då vore jag dum om jag valde den sämsta vägen.

Jag vet hur Mathilda kommer att reagera på hur jag väljer att hantera en upprörd situation. Varför skulle jag välja ännu mera utbrott framför att lösa situationen?

Jag är inte dum, i alla fall inte för det mesta. Är du?

Gillade du det här inlägget? Kom med en kommentar, eller dela inlägget genom knapparna här nedanför. Tack att du tog dig tid att läsa!

Advertisements

37 responses to “Att se sanningen i vitögat

  1. Tokgillar det du skriver! Tänker att det inte alls handlar om hur man bör bemöta barn med diagnoser. Jag tror att alla barn, alla familjer mår bäst av att möta barnen så här. Vad tror du?

  2. Absolut! Det är bara det att med vissa svårigheter funkar verkligen inget annat förhållningssätt. Min någorlunda ”normala” femåring kan jag skälla på och hon kan backa och vi kan försonas. Det vore önskvärt att jag betedde mig bättre, men det går att trassla sig fram till en lösning ändå. Med till exempel Mathilda finns inte det alternativet överhuvudtaget.

    Jag tänker att de här personerna, med specifika svårigheter, de har fått mig att omvärdera mina medmänniskor. Det finns andra sätt att lösa svåra situationer, bättre sätt. Jag lär mig fantastiskt mycket av alla mina barn, men kanske ännu lite mer av de som har diagnoser. För där ställs min föräldraförmåga på sin spets. 🙂

    Sen tänker jag också att ytterst handlar det alltid om att se på det unika hos individer, i situationer, de speciella förutsättningar som råder här och nu. Det är därför jag ogillar ”metoder”. Vi är människor. Unika. Med särskilda behov. Barn som vuxna. Allt annat är en förenklad och ibland väldigt trubbig bild.

  3. Nu fick jag massor med tankar, Petra 🙂 Det är ju också så att det är väldigt enkelt för den som har övertaget – den vuxne – att ensidigt ta sig rätten att bestämma när något ”fungerar”. Aga fungerar – utifrån perspektivet att barnet antagligen gör som föräldern vill. Men kan vi säga att det funkar, utifrån barnets perspektiv? Absolut inte!

    Jag ska definitivt skälla mindre på min femåring från och med nu. 🙂

  4. Ja, ordet ”funkar” är verkligen intressant! Vad menar vi egentligen när vi säger att något funkar i relation till våra barn (eller ännu värre: ”på” våra barn)? När jag möter föräldrar i mitt arbete frågar jag dem ofta vilka mål de har i sitt föräldraskap. Svaren brukar inkludera åtminstone följande egenskaper: empati, självkänsla, mod, respekt, ansvarsförmåga och självförtroende. När vi säger att något ”funkar” på våra barn menar vi sällan att de leder oss i riktning mot de här målen, utan snarare att ungarna i stunden lyder (vilket ofta står i direkt motsats till de fina målen…)
    Om vi verkligen är uppriktiga med att det är den där egenskapslistan vi vill nå tror jag att det sätt du beskriver att du bemöter dina barn på är den mest ändamålsenliga vägen att gå!
    Jag har skrivit lite mer om ordet funkar i relation till barnen här: http://petrakrantzlindgren.se/2011/05/10/tjat-hot-och-mutor-fungerar-eller/

    (Har också länkat till ditt inlägg på min fb-sida https://www.facebook.com/pages/petrakrantzlindgrense/168796566476904?ref=hl)

    //Petra

  5. Jättebra skrivet! Jag gillar verkligen din blogg 😀

  6. Otroligt bra och tydligt inlägg!!!

  7. Så fint beskrivet! Jag har samma tankar men…
    Jag jobbar med barn och det var en befrielse att läsa detta inlägg. Explosiva barn finns det alltid och en del kollegor vill ”sätta dem på plats” och tar i för hårt med ord och handling. Och det hjälper inte heller… Stärkt av din text ska jag ta upp detta med dem på måndag! Tack!

    • Jag jobbar också med barn. Jag skulle vilja tillrättavisa kollegor som ”sätter barnen på plats” men väljer bort att göra det. Det skulle bara leda till att dessa kollegor skulle leta tillfällen att ”sätta mig på plats” .Istället fortsätter jag mitt ”mullvadsbeteende” på arbetsplatsen, handla proffesionellt i situationer med alla barn, men inte höras eller synas. Jag är på plats för barnens bästa, inte för att jag ska bli vald till att gå vidare i någon ”idoltävling
      ”.

  8. Så underbart och klokt skrivet. Precis så är det. Vilken underbar och förstående mamma du är ❤

  9. Tack för en mycket bra text!

  10. Glad att ni gillade det! Jag hoppas att det inte behöver sägas att jag förutom att vara underbar och förstående också är trött, på dåligt humör och arg. Ibland. Fast jag vet att det inte alls hjälper. 😉

  11. Jag gillar din värme, din omtanke och ditt mod att vara du, att du kan bekräfta det som instinktivt dyker upp men att du samtidigt väljer att göra något annat. Tänk om vi alla kunde förhålla oss på detta sätt till varandra eller om det var vårt strävansmål åtminstone. Det finns så mycket utrymme för medmänskligheten i ditt inlägg men också förståelse för de egna känslorna som triggar igång.
    Tack för ett fint inlägg. Det berikade min dag.

  12. Underbart skrivet, det är ju precis så det är! Men det jobbigaste är när man väl svämmar över och skriker på dem, det känns så lågt! Då är det dåliga samvetet där direkt och jag känner mig som en hemsk mamma. Den person som de behöver mest – men ibland orkar man bara inte bete sig vuxet.

  13. Så bra skrivet, och visst förstår vi att du ibland också är trött 🙂 Men att du kan formulera dig på ett så bra sätt hjälper oss andra att förklara för oss själva och våra vänner! Tack!

  14. Tack för din berättelse om en vanlig vardag med vanliga inslag av kaos och ett ovanligt gott sätt att hantera din egen frustration så den inte gör saker värre (vilket jag alltför ofta gjort, eftersom det är alldeles för lätt) utan med stor självbehärskning gör det allra bästa: positiv förstärkning! Glad att läsa, inspirerad att kämpa vidare med att bli bättre på att behålla lugnet!

  15. Vrede är naturlig, men låt energin drabba någon som tål det. Gå till en plats där du skrika högt. Det är bara du som hör det, men du mår mycketk bättre. Du få aldrig bära vreden inom dig då gör den till sist så ont att du tappar viljan att vara snäll.

    • Tack Peter! Det är en viktig sak du skriver om. När vi sitter i ett flygplan och syrgasmaskerna trillar ner är instruktionen att först sätta på sig masken själv och sedan hjälpa andra. För oss som lever i en utmanande vardag är återhämtning, känsloutlopp och vila nästan viktigare än allt annat, ändå får det så ofta stå tillbaka för annat.

      Att skrika kan vara väldigt skönt! 🙂 Ett annat sätt är det buddhistiska, att helt enkelt betrakta känslan, vara medveten om den utan att värdera eller tycka något om den. ”Ja, jag är arg. Jaha, så här känns det nu. Jajamen, jag är trött och näe, jag vill verkligen, verkligen inte lösa en konflikt till nu!” När vi tillåter affekten, känslan, att finnas där, då klingar den bort och försvinner av sig själv. Oavsett om vi joggar, skriker i skogen, skriver artiklar och texter (som jag ofta gör) eller bara är medvetna.

      Men poängen är just detta att känslorna finns där. Vi vinner inget på att stänga in dem, putta undan dem eller på något annat sätt försöka tvinga dem åt något håll. Precis som vi behöver vara varsamma med andra behöver vi vara det med oss själva.

      • Göra sig medveten om … och verka i medvetenheten och välja vad man låter sig påverkas av – ännu en dag på jobbet! Men hur förklarar jag detta för en arbetsledare som tycks hämta lärdomar om människan ur 1970-talets rika men vilseledande källa om hur människan är skapt?

  16. Susanne Höglund

    Tina, det du skriver är helt makalöst. Du får mig att reflektera över mig själv och mitt vuxenskap. Tänker ofta på våra stunder på 33:an. Din pyttelilla Mathilda i bärsjal. Länge sedan nu.💕

  17. Mycket tänkvärt. Försöker att hantera konflikter med min 10-åring på detta sätt, men ibland brister det för mig och jag blir den skrikande mamman. Vet ju också så väl att det inte är nån ide att tala ”förstånd” med honom när han är upprörd, utan att jag måste låta honom lugna ner sig. Ibland får jag ta upp konflikter som hänt först dagen efter och då kan han också bättre förstå sin del i det hela.
    Följer din blogg med stort intresse och försöker ta åt mig dina funderingar och råd.

  18. Tack alla! Idag är inte en dag när jag kommer att ha tid att svara på alla kommentarer, men jag läser, tänker och tar till mig. Jag är glad att ni vill diskutera med mig. Och tack för alla fina ord!

  19. Å vad jag känner igen det där. Just känslan i magen också, man känner sig så arg och skulle vilja explodera fullständigt, men man vet att om jag gör si så händer så och då gör hon på det sättet och då blir det så och det vill jag inte. Alltså är det bättre att bita sig i tungan, hålla käften, visa sig lugn som en filbunke och våga gå därifrån. Att trigga igång fler explosioner, nej vart kommer man med det? Helt onödigt. Och ingen mår bra av det. Men ack så många gånger man har fått höra att man är en slapp mamma.

  20. Jättebra skrivet. Jag följer bloggen och är väldigt glad att jag får detta perspektivet på socialt interagerande. Även om jag inte alltid minns, orkar, kan agera och reflektera på det mest optimala sätt jag känner till..

    Jag har sedan jag var liten försökt undvika/lösa konflikter. På lågstadiet lärde jag mig att ”ha överseende med de som inte vill som jag” och senare ”Jag försöker förstå. Om jag inte kan förstå försöker jag acceptera”. Har utvecklats mycket sedan dess, men din text fick mig att tänka tillbaka och reflektera 🙂

    Tack för att du delar med dig av dina tankar och erfarenheter! Det betyder mycket för mig både som förälder och människa.

  21. Så himla bra du skriver! Och verkligen så sant. Sen kan man bara önska och hoppas att fler skulle förstå. Önskar att någon i min omgivning efter 25 år skulle reagera så, men nej inte än har det hänt..

  22. helene stattin karlsson

    så härligt att läsa att det jag gör inte är fel… jag väljer mina strider med min dotter och då får jag höra hur jag jamsar med henne av andra….

  23. Tårarna började komma när jag läste ditt inlägg…….det var som att läsa om vår egen familj.
    Du agerar helt rätt och beskriver ett fantastiskt bemötande till ditt barn. Ett bemötande jag själv är fullkomligt medveten om men som för mig ibland frångås då krafterna tar slut och tröttheten tar över.
    Men din blogg som jag just besökt för första men inte sista gången kommer ge mig så mycket styrka i att fortsätta kämpa.
    En stor kram till dig för en fantastisk blogg❤

  24. Strålande. Helt enkelt strålande. När man har flera barn med NPF är det dessutom så svårt att få det att bli rätt, ens på något plan. För gör man en unge nöjd så står två och skriker. Så i alla fall här.

  25. Så bra. Blir så glad att det finns människor som du.

  26. Mycket bra skrivet och beskrivet. Och så får jag dåligt samvete eftersom jag ju precis som du lever i det där och vet allt det där och ändå använder för många ord, ”konsekvenser” och hela baletten med jämna mellanrum…. Det är bara att bryta ihop och gå vidare.

  27. Tack! Hur väl jag känner igen alltihop! Har en son med adhd men som fått diagnos och hjälp i vuxen ålder. Det är först när han själv reflekterat på sitt beteende och sökt hjälp som jag har börjat förstå. Han är min hjälte! Du också!

  28. I en kommentar till Petra så skrev du Tina, ”Jag lär mig fantastiskt mycket av alla mina barn” och det fantastiska är ju att du skriver om det så att vi andra också får en chans att lära oss! Jag har läst det här inlägget förut – men det kom som en nyttig påminnelse i min Facebookfeed idag.

    Tack Tina, TACK för att du skriver!

  29. Tack för en bra text! Texten tar jag med mig (både i handen och i hjärnan) till mitt jobb på folkhögskola där vi har många unga vuxna med asd, den kommer att hjälpa mig orka reagera vettigt flera gånger!

  30. Pingback: Läsning om lågaffektivt bemötande | M som i underbar

  31. ❤️ Tänk om man fick fler att förstå detta! Särskilt människor som jobbar dagligen med det…..

  32. Den enda jag önskar att jag kunde förändra är min ADHD-onges puckade lärare. Han vet hur han vill att klassen ska fungera och även om den inte funkar så… Aja, om han ändå kunde ägna sig åt att göra sitt jobb på ett bra sätt!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s