Vad logiken säger oss

Låt oss ta ett barn som inte klarar av skolmiljön så bra. Säg en elvaåring som har en del drag av autism, det vill säga sociala svårigheter, rätt svårt med saker som att ta ansvar, komma igång och fortsätta jobba. Vi säger att det är en pojke. Vi säger att huruvida det finns en diagnos eller inte (än) är oväsentligt. Pojken är som han är, han har vissa drag som gör att vi runtomkring honom misstänker att det finns en neuropsykiatrisk problematik men vi vet inte mer än så. Problemet nu är skolsituationen. Skolan fungerar inte så bra för pojken.

Vår pojke mår rätt bra på sommaren, men när höstterminen närmar sig blir han mer och mer tystlåten. Eter någon vecka i skolan börjar han må illa, först på mornarna, sedan nästan hela tiden. Efter en månad börjar frånvaron kännas besvärande. ”Alla är ju trötta”, börjar vuxna runtomkring säga. ”Han måste ta mera ansvar. Vi har ju försökt att underlätta, det finns inget mer vi kan göra.”

Det finns en del saker som logiken säger oss om den uppstådda situationen.

1. Vi kan först och främst utgå från att vår pojke vill vara i skolan. Skolan är inte det roligaste han vet, men han har trots allt försökt gå dit många dagar, kanske fler dagar än han uteblivit. Logiken säger oss att antagligen är det så att pojken vill vara i skolan, i alla fall som princip. Antagligen önskar han sig en fungerande skolsituation.

2. Eftersom pojken vill vara i skolan men inte är det, kan vi  anta att det är något i skolan, dess miljö eller struktur, som gör honom trött, stressad och kanske rentutav sjuk. Om vår pojke ofta har feber kan vi anta att något med skolmiljön stressar honom. Det kan vi anta på en solid grund av vetenskap kring hur kroppen och psyket samverkar, inte baserat på vad en random bloggare skriver i sin NPF-blogg. Många barn med NPF reagerar till exempel med feber på stress. Andra får diarréer eller andra fysiska symtom.

3. För det tredje kan vi anta att pojken inte kan lösa situationen. Han har försökt, det får man säga. Han har undvikit skolan vissa dagar, och antagligen löste det tillfälligt hans problem, men det ger ju konsekvenser. Han har gått till skolan andra dagar. Han har kanske godvilligt gått med på vissa förändringar, och aktivt eller passivt motverkat andra. Vi kan anta att han har gjort vad han kan för att förstå och lösa problemet som gör att han inte kan vara där han vill vara, nämligen i skolan. Och eftersom problemet inte är löst, har vi klara logiska belägg för att säga att han inte kan lösa situationen på egen hand.

4. För det fjärde vet vi idag genom forskning och erfarenhet att den här situationen kommer att förvärras om vi inte gör något. Det vi ser är mönstret som leder till hemmasittande. Det är välkänt och tydligt, och kommer om vi inte gör något åt saken enbart att sluta på ett sätt: Med ett barn som inte alls förmår gå till skolan.

Med stöd av ovanstående kan vi sluta oss till att vi som är vuxna runt detta barn måste agera. Med kunskap om att pojken vill vara i skolan, att skolan innebär olösliga problem för honom och att detta är en nedåtgående spiral, vore allt annat oansvarigt och faktiskt korkat. Jag vill helst inte vara korkad.

• Vad ska vi då göra? För det första behöver vi förstå vad vår pojke upplever. Är han stressad? Överväldigad av intryck? Förvirrad av otydliga strukturer? Rädd? Ensam?
• Sedan behöver vi gemensamt adressera hans problem. Till en början kanske till och med genom att ta några veckors sjukskrivning, för att vända spiralen och ge ork till förändring. Eller kanske genom något helt annat. Den lösning vi söker kommer antagligen att vara drastisk, på något plan. Om den inte avvek från den nuvarande situationen på ett väsentligt sätt kan vi inte förvänta oss särskilt stora förändringar av den. Jag brukar säga att så länge jag vill fortsätta äta wienerbröd kommer jag att vara överviktig. Nya resultat kräver nya sätt att handla, så är det bara.
• Efter detta behöver vi prova. Testa den väg vi tillsammans valt, och bedöma den sakligt och på grundval av vår pojkes mående. Hur ofta mår han nu illa? Hur stor är frånvaron? När är frånvaron? Eftersom vi fortfarande utgår från att pojken vill vara i skolan behöver vi sätta oss in i hans tankar om den nya situationen, på ett sätt som han kan hantera. Det kan betyda att han sitter med i möten. Det kan också betyda att han absolut inte sitter med i möten.
• Till slut behöver vi utvärdera och fatta nya beslut. Hur har det faktiskt fungerat? Inte i form av värderande fraser som ”Vår pojke behöver ta större ansvar” (vi var ju överens om att han inte kunde lösa situationen, att ge honom ”större ansvar” för den är ju i ljuset av det bara dumt), utan på ett sakligt och faktagrundat sätt. Upplever pojken någon förbättring? Upplever vi runtomkring någon förändring? Om vår insats inte har gett det tänka resultatet kan vi lugnt utgå från att vi valde fel väg, och efter noggrant övervägande välja en annan.

Logiken säger oss att vi som finns runt de här barnen behöver ta ansvar för att de får förutsättningar att klara av skolan. Förutsättningar som kan innebära att vi radikalt måste förändra vårt sätt att tänka, öka vår kunskap och vara otroligt lyhörda. Vi måste också vara brutalt ärliga mot oss själva och fundera kring det faktiska resultatet av våra förändringar, inte vad vi trodde eller önskade skulle bli resultatet.

En sista sak till dig som fortfarande tycker att vår elvaåring ska ta mer ansvar för sin situation, försöka lite till och anstränga sig bättre:

Du kan förstås fortsätta göra på samma sätt idag som igår. Men då kan du också förvänta dig exakt samma resultat. Personligen föredrar jag att inte lämna över ansvar till personer som visat sig inte kunna hantera det, för min erfarenhet säger mig att det sällan löser något, men det är ju valfritt.

Det finns många års forskning och erfarenhet av de här barnen. Det finns utmärkt kunskap att tillgå. Verkligheten ändras inte utifrån vad någon av oss tror. Har du lust att förneka hjulets existens är det ditt problem. Men om det drabbar en elvaåring jag känner, då kan inte jag vara tyst för att inte stöta mig med din världsbild. Då blir det nämligen mitt problem också.