Paralyserad

Jag parkerade utanför Apoteket. Mathilda satt i baksätet och åt en nektarin. – Mathilda, jag ska gå in snabbt och sen kommer jag ut igen! Du sitter kvar här och äter din nektarin.

– Jag kan sjunga.

– Ja gör det du. Om du sjunger ”Blinka lilla stjärna”, hela sången fyra eller fem gånger, då är jag tillbaka när du är färdig.

– Hur långt har du kommit Mathilda? Mathilda? Hur långt har du sjungit?

– Jag sjöng inget alls. Och jag blev så rädd att jag inte åt heller. Jag har hållit nektarinen. Jag kom inte ihåg att man kunde lägga ner nektarinen när jag blev rädd.

Jag blev alldeles kall. Jag borde ha vetat bättre än att lämna henne i en bil, även om det bara var för ett par minuter och med en frukt och en konkret syssla att utföra tills jag kom tillbaka. En autistisk sexåring satt paralyserad av rädsla på parkeringen utanför apoteket idag, och hon var så rädd att hon inte ens kom ihåg att hon kunde lägga ifrån sig frukten när den blev för tung att hålla. I hennes värld hjälper det föga att mammor brukar komma tillbaka. Man kan inte se ”brukar”. Man kan inte veta sånt.

– Jag har ont i min arm, mamma. Ge mig papper så jag kan lägga ner nektarinen.

Annonser

9 responses to “Paralyserad

  1. Lilla gumman. Men vi mammor gör så gott vi kan och ibland blir det fel… Skönt för henne när du kom tillbaks iaf ❤
    Kram Nina!

  2. Vill bara säga att jag är full av beundran. Har av en slump hittat din blogg. Har själv en hörselskadad son och minns vilka saker man fick göra för att han skulle förstå och jag tycker du är fantastisk och har en fantastisk dotter. Önskar er allt gott och hoppas att det skall lösa sig med elevassistent. Hälsningar Kristina

  3. Lilla pluttan! Ungefär som när Tjabolina fick nån uppgift i skolan och läraren hade glömt att markera slut i räkneboken, men sagt att när hon var färdig så kunde hon gå till matsalen… Tiden gick och gick och gick, Tjabolina räknade och räknade och räknade och blev hungrigare och hungrigare, men förstod inte när hon skulle gå och äta i matsalen. Tur att någon så småningom upptäckte att hon fortfarande satt där fast alla andra hade gått iväg…
    Kram på dig!

  4. Ja sånt där är bara så typiskt! Kram!

  5. Åh Gud…. känner igen. Känner så väl igen….. Lila hjärtat. Vilken jättefin blogg du har. Fortsätter följa och läsa! Kram!

  6. Jeanette åkerlund

    Åh, herregud – vilka avgrundsprång man kan kastas mellan när man drabbas av insikt om att det inte bara finns ”en verklighet” som vi befinner oss i… Utan att det hela tiden pågår massor med ”verkligheten” parallellt i vår vardag och hur stora skillnaderna dem emellan kan vara fast vi befinner oss i samma ”fysiska” tillvaro .. Har gråtit många hjärtetårar när jag läser dina ord och tankar om det du upplever, tycker också du är förbaskat modig som vågar just sätta ord på det som också gör ont, och är svårt … Att du inte viker undan en tum för att låta ”hjärtat slippa se ” det som är svårt att uthärda ibland. Du gör det enda rätta , men det är inte lätt och inte smärtfritt .. Fast du vet ju också att man bara kan öka sin förmåga till att uppleva känna förmedla och förvara kärlek och empati genom att hela tiden tänja på gränserna till det vi förmår, att det är så vi lär oss och växer … Men visst gör det ont … Som boye skrev. Massa beundran och heja rop för ditt sätt att ta dig an varje dag vill jag bara skicka dig !! Och en jättebamsing till kram!!! Och respekt !! 🙂 / Jeanette

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s