Jag är på resande fot. Det är årets sista jobbresa och barnen längtar därhemma. Jag pratar med åttaåringen i telefonen, när jag frågar vad han gjort i skolan idag blir han tyst, länge. Det är en liten lek vi brukar leka, jag frågar varje dag vad han har gjort i skolan, och han försöker lista ut vad jag eventuellt vill ha för svar. Vi diskuterar vilka saker man brukar ta upp som svar på en sådan fråga, kanske gjorde de något ovanligt, eller något som var extra roligt?
Jag tror att han uppskattar leken i vanliga fall, det verkar i alla fall så. Men utan visuell kontakt är det svårare än vanligt att komma på något att säga. Man gör så många saker i skolan på en dag. Hur ska han kunna veta vad jag tycker är intressant eller utmärkande för just den här dagen?
Medan jag återigen pratar med min man hör jag hur åttaåringen går i baklås. Han ska göra sin arga kvällsrutin, den som börjar med ”Bli arg på mamma!”, ännu ett av våra små skämt. Men det går ju inte att bli arg på mamma när mamma inte är hemma. Han får inte ihop det i sitt huvud. Mannen låter trött.
Åttaåringen får luren igen. Det går inte så bra att leka ”bli arg på mamma”-leken när hon inte är där. Jag frågar lite, kommer med olika förslag. Får honom till slut att gå med på att jodå, han ska nog kunna göra kvällsrutinen ändå.
”Ringer du mig när du är klar?” säger jag.
Det blir tyst. Efter en stunds lirkande förstår jag att det där att ringa, det innefattar en massa krångliga steg. Vad säger man till exempel till pappa när man vill ringa till mamma? Vilka ord ska man använda? Kommer han att bli irriterad? Det är ju trots allt kväll, och då ska man sova. Inte prata. Min man får luren igen. Jag ber honom berätta för åttaåringen att han och jag kommit överens om att pappa ringer upp när åttaåringen är klar med kvällsrutinen.
”Skyndar du dig ditt allra bästa nu?” frågar jag åttaåringen som är tillbaka på tråden. Jadå, det ska han. Han låter glad och förväntansfull. Vi är tillbaka på rätt spår, det busiga och lekfulla som han gillar så mycket. Jag tror det hjälper honom att fokusera.
Efter en liten stund ringer min man igen. Tioåringen har gått i baklås. Hon hittar inte sin pyjamas. Jag försöker få prata med henne, men det går inte. Jag skickar ett röst-sms:
”Lilla gumman, kommer du ihåg att igår kväll spillde du havremjölk över hela pyjamasen och att vi lade den i tvätten?”
Jag får två pipiga och entoniga ord till svar:
”Samma pyjamas.”
”Jag har tagit fram din rosa pyjamas. Den ligger i din klädpåse”, svarar jag, och hoppas att något av röstbudskapet går in, trots panikläget.
Efter en stund får jag videosamtalet att fungera, då har tioåringen lossnat och hittat sin pyjamas. Åttaåringen är klar med kvällsrutinen och sexåringen saknar mig mest i hela världen. Fjortonåringen vill bara göra fjantiga tecken över syskonens huvuden in i kameran. Vi säger godnatt och lägger på.
Jag tänker för mig själv att människor kan aldrig förstå. Oavsett hur mycket jag skriver kommer det aldrig gå att förmedla den absurda mängd små detaljer som måste klaffa varje dag, och alla de låsningar som uppstår när de inte gör det. Det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker, för det låter sig bara inte göras. Tänker jag. Sen går jag in i duschen. Själv. Utan nån som ropar utanför.
M som i underbar 
vad är röst-sms??
Det är när man skickar röstmeddelanden. Det blir alltså inte text av det, utan mer som att prata i en com-radio.
Hej Tina!
Nej, det är sant att ingen kan förstå exakt hur det är men jag tycker att du lyckas alldeles strålande att beskriva er vardag att det känns som att man förstår. Vi som följer din blogg är en stor skara trogna läsare som är ett levande bevis på hur mycket vi uppskattar din blogg. Äkta, jordnära och naket du delar med dig av ert familjeliv. Jag tänker ofta på dig och din familj. När jag själv utmattad tar mig igenom en ny dag med utmaningar, allt som ska klaffa för vår dotter, då tänker jag på dig! Jag är så otroligt tacksam att min vän tipsade mig om din blogg!! Du är fantastisk Tina! Godnatt Anna
PS: Väldigt trött så du får ha överseende med min grammatiska misär! 🙂 Anna
❤
Hur orkar du? 🙂
Tja, det gör jag ju inte alltid, det finns nog ingen som gör. Man bryter ihop lite, gråter i duschen och kommer igen. Tar hand om sig själv lite bättre ett tag. Glömmer. Omprioriterar. Skäller. Tar nya tag. Osv. 😉
Haha, känner igen mig. Fast i värsta fall är det mig det låser det sig för och hur orkar man då liksom? Samtidigt, jag är tacksam för egen del att jag har lätt att förstå sonen när han fastnar.;)
Så sant, du beskriver det jag försöker förklara men ofta ger upp då omgivningen nickar med tvivel i blick.
De där detaljerna, sekunder av tajming och fokus för att hela tiden finnas med utan att för den skull verka påpassande…. ögonen och öronen i nacken ☺❤.
Tack för du delar med dig !
Tack! Känner så väl igen mig i det du skriver och det i sig är ett stöd. ❤
Precis. Fast värst är mornar. Jag brukade älska mornar, numera är det det mest stressiga som finns, alla ska upp, få i sig frukost, göra sig klara och iväg. Sedan sjunker jag ner som en disktrasa.
❤ Puh! Känns igen!