Hemstudier

Hon valde att ta hem matteboken. Det går… mestadels bra. Hon räknar. Omsorgsfullt. Skriver långsamt svaren i små rutor. Drömmer sig bort en stund. Går vidare till nästa tal. Är färdig. Eller vänta. Inte helt färdig. Räknar ett tal till.

Hon läser lite i boken. Men hon tappar bort sig i tanken. Mobilen åker fram, hon måste bara kolla nåt. Nej, inte sociala medier, sånt intresserar henne inte. Det är nåt med omkretser. Nåt hon kom att tänka på. På sitt eget, aviga ADHD-sätt hoppar hon fram mellan tankarna. Som en schackpjäs som inte rör sig som någon annan, som en springare i en hel rad av bönder.

Själv är jag drottningen. Det här är mina domäner, jag rör mig obehindrat åt alla håll – men bara i raka linjer… Jag får anstränga mig för att hålla ett öga på krumsprången, kämpa för att förenkla allt det där jag ser som självklart. Inte själva matematiken, den förstår hon intuitivt. Från den dag hon var tre och hojtade ”minus-ett!” från ett annat rum när sjuåringen fick en fråga om medeltemperatur, har jag sett att hon förstår.

Det är allt det andra som ger henne problem. Att läsa talet. Hitta ett nytt ställe att skriva på. Omsorgsfullt ringa in det. Skriva några siffror. Sudda och skriva om dem igen, för att de försvann i ögonrörelsen mellan boken och pappret.

Mest kämpar jag med att lära henne mattespråket. Vi tittar på universitetsprofessorn i statistik som visar kurvor över epidemier. Han pratar om exponentialfunktioner, smitta och R0. Hon hänger med, och när han säger att den enklaste modellen förutsätter att alla träffar alla lika mycket, fnissar hon glatt. Hon förstår orimligheten i det utmärkt väl.

Hon skissar små träd som grenar sig, plockar fram bilder på fraktaler… Hon vet vad han pratar om, hon är briljant, hon ser samband som jag aldrig ens tänkt på.

Men sen nämner professorn bokstäver. ”P” och ”c” och ”tau” och ”n”. Och plötsligt fattar hon nada. Det är som om klockan slagit midnatt, och den magiska älvan med glittervingar inte längre kan flyga.

Om matten bara kunde vara visuell. Då hade hon haft högsta betyg. I stället bygger den på bokstäver, text, och att man inte får tappa siffrorna halvvägs mellan boken och pappret. Den bygger på allt det där hon inte är bra på.

Och jag tänker att det är inte hon som tappar bort siffrorna, det är själva undervisningen som tappar henne. Någonstans mellan boken och pappret tappar den hennes vingar, och de singlar skimrande nedåt, i en ändlös spiral. Jag lutar mig framåt för att fånga dem, men mina händer griper bara om tomrum, och det enda jag kan höra är ekot av mina suckar.