Klarhet

Barnen är sjuka. Inte ”lite småfebriga”, inte ”snorar lite men får inte gå till skolan pga covid”, inte ”ovanligt trötta och har kanske ont i halsen” utan rejält sjuka, med hög feber, huvudvärk och hosta.

I mitt ADHD-huvud uppstår klarhet. Lugn. Jag vet vad man gör när ens barn har ”hög feber utan att det är livshotande”. Jag kan flunsan, eller covid, eller RS-virus eller vad det nu kan vara vi har.

Jag vet också vad man inte gör när ens barn har ”hög feber utan att det är livshotande”. Därav klarheten. Alla de där sakerna som vanligtvis tävlar om min uppmärksamhet, alla projekten, planerna, idéerna som brukar bråka högljutt ute i min mentala hall, de är tysta nu. De står visserligen och tittar på mig, med bleka tonårsansikten och stripigt hår, de är lite surmulna och nån av dem trampar otåligt med ena foten på golvet… Men så fort nån av dem försöker säga nånting kastar jag en skarp blick åt deras håll, och de tystnar mitt i en mening och hänger med huvudet.

När jag tittar bort tittar de naturligtvis menande på varandra, med rullande ögon, på tonårsprojekts vis. Men de vet att jag är upptagen, jag har annat att göra. Och till skillnad från alla andra dagar är mina prioriteringar glasklara, och väntar i en prydlig kö:

Febernedsättande till barnen. Sjukanmälningar och avbokningar. Frukost. Kolla barnen. Röja lite i köket. Kolla barnen. Ta det lugnt. Sätta en mental timer på fyra timmar eller så, så att febern inte sticker iväg på ett otrevligt sätt. Dricka vatten. Ta en banan, kanske. Se till att allt verkligen är avbokat för några dagar framöver. Vila så jag själv blir frisk. Planera maten för veckan. Kolla barnen.

Lugn. Klarhet. Vila, inne i mitt eget, vanligtvis så röriga, huvud.

Jag undrar om andra människors projekt brukar vänta lite buttert men lydigt ute i hallen, varje dag? Mina kan ju, uppenbarligen. Fast bara under ganska ovanliga förhållanden. Bara när prioriteringarna är glasklara och inget annat egentligen är viktigt. Bara då är mitt fokus tillräckligt för att alla de trilskande tankarna ska foga sig när jag tittar skarpt på dem och säger: ”Sen. Inte nu.”