Det där med hur man säger. Och när. Och att komma ihåg att säga det, också.

Hon sitter på sängkanten med en rynka i pannan.

”Idag är det skoldag!” ler jag.

För första gången på många veckor är det dags för Mathildas klass att få vara i skolan. Det vet jag att hon har sett fram emot. Digital undervisning i all ära, men det är svårt när man inte får den fysiska kontakten, inte hör de andras småprat, inte blir påmind om att man ska jobba vidare. Svårt, och lite tråkigt.

”Jag är trött… Men det är inte det…” säger hon.

”Okej?”

”Det är det att… Jag har haft ont i halsen i två dagar.”

På utsidan säger jag ”ojdå” och ”då blir du hemma idag” och ”det finns faktiskt restriktioner i det här landet, fröken tonåring, du ska inte tro att du bara kan gå till skolan så där!”.

På insidan suckar jag och tänker på alla andra gånger vi gjort den här grejen. Inte vetat om att hon har ont, eller behöver hjälp, eller inte förstår, eller är orolig. Alla de missade signalerna.

Pragmatiska språksvårigheter. När hon inte vet hur man säger. Eller när. Eller till vem. Eller varför. Eller ens kommer ihåg att säga det. Då blir kommunikation mest ett informationsutbyte, och det enda man får höra talas om är det som råkar ligga högst upp i den mentala högen. Pokemon. Skillnader i höstlövens färger beroende på vädersträck. Suckulenternas reproduktionssystem. Sånt.

#ocksåLiteOntIHalsen

5 svar till “Det där med hur man säger. Och när. Och att komma ihåg att säga det, också.

  1. Jag har just börjat förstå själv hur mycket jag behöver tänka efter för att människor ska förstå mig. Och hur otroligt mycket som missats för att jag inte har fattat att/hur jag ska berätta. Har inga problem att våga fråga eller be om hjälp som så många misstar det för. Jag bara fattar inte att det var dags att fråga eller be om hjälp. Funderar mycket på hur man lär sig det. Men det var bra att få ett ord på det. Pragmatiska språksvårigheter. Tack!

  2. Stor igenkänning! Jag berättade för en kollega häromdagen om när min dotter älskade att gå i skogen, innan hennes neurologiska sjukdom bröt ut. En gång för riktigt längesen hade hon lånat med sig min mobiltelefon och råkade tappa den när hon satt och kissade, sen när hon kom på det så skulle hon hitta den plats hon suttit på och det gjorde hon ju inte. Så hon letade och letade och tiden gick. Timmarna gick. Och vi blev oroliga hemma över att hon inte kom hem. Och hon visste inte vilket som var viktigast, berättade hon sen. Om det var viktigast att hitta telefonen eller att gå hem. Det kan låta som att hon var rädd att vi skulle bli arga över att hon tappat bort den, men så var det inte, utan just så att hon inte visste vad som var viktigast.
    Vilken urspårning!
    Men just det där vad som är intressant för andra och att kunna rangordna saker oavsett om det är vad man berättar om eller att veta vad som är prio ett i kontakten med andra människor, eftersom det kanske inte är det som ligger överst i listan liksom.
    Är det att tala om att man har ont i halsen eller om suckulenternas reproduktionssystem (jag vet inte ens vad det är men ändå)?
    Är det viktigt att komma hem och visa att man fortfarande lever för andra eller är det viktigast att hitta en mobiltelefon för att det ligger överst i den mentala högen?
    Kram och tack för allt du skriver. Och beskriver 🙂

    • Åh ja, känner igen precis! Det är verkligen jättesvårt det där, när de inte själva kan avgöra. Och riskerar ju som du säger att tolkas som rädsla eller oro eller nåt helt annat. Fast det bara är just en svårighet att till exempel prioritera.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.