Att ge skäl som känns i magen

Förmiddagens lågaffektiva tanke aka hur man snabbt avvärjer potentiella hot med förklaringar som KÄNNS i magen snarare än låter bra.

Under skolavslutningen har jag migrän, och orkar inte stå stilla i sommarsolen och lyssna på sången. I stället vankar jag mellan de äldre byggnaderna vid hembygdsgården, och lyssnar på avstånd.

Just när jag rundar ett hörn på ett härbre hör jag barn som fnissar: ”Hoppa ner!”
En liten pojke på fyra-fem år, klättrar uppför trappan till den låga, andra våningen. Den är bara strax ovanför mitt huvud, men det är ändå en bra bit att ramla, nästan två meter, ned på hårdstampad gräsmatta.

Nedanför står två mindre barn, som verkar vara hans småsyskon, och hejar på. Jag tänker snabbt. Om jag säger till på skarpen kan pojken nog råka hoppa på ren impuls; här ska inte komma nån tant och bestämma! Såna barn har jag träffat många av, i synnerhet i den här åldern.

Jag bestämmer mig för att måla bilder i deras huvuden i stället. Att ge skäl att låta bli som är så goda att det känns fullständigt självklart att inte hoppa från balkonger, varken här eller någon annanstans.

”Du ska nog inte hoppa därifrån”, säger jag med ett leende, men bara snabb ögonkontakt.

”Då kan man bryta flera ben och hamna på sjukhus MITT PÅ SOMMAREN! Och det är nog inge kul alls.”

”Nej, då vill man ju vara ute!” säger den lilla flickan på marken, som nyss var så ivrig i att heja på

”Mmmm, precis”, svarar jag.

Instinktivt har jag satt mig på huk, för att minska avståndet mellan vuxen och barn. Det är inte min auktoritet jag utnyttjar idag, utan min överlägsna föreställningsförmåga. Som gör att jag kan välja ord som styr deras känslor. Till exempel har de nog inget begrepp om hur länge man stannar på sjukhus; för allt vad de vet kan det vara i flera månader. Kanske missar man hela sommaren? Jag är medvetet vag när jag fortsätter:

”Och gå på utflykt och äta glass och bada… Och det kan man nog inte om man har brutit armen eller benet. Jättetrist ju!”

Nu är jag tyst och väntar på svar. Pojken däruppe nickar instämmande. Man vill vara ute på sommaren. Och klättra! Jag håller med honom. Det är jättekul att klättra! Den mindre pojken på marken fyller på med saker man vill göra på sommaren, som inte är att vara på sjukhus. Flickan börjar berätta om badtunnan de har hemma.

Syskonen leker tittut ett tag, vinkar till varandra. Men nåt hoppande är inte längre aktuellt.

Jag går vidare mellan husen och tänker. På hur viktigt det är att de goda skäl vi anger verkligen känns viktiga för barnen. Här och nu. Och inte bara låter logiska.

Det är känslorna vi ska prata med när läget är akut. För känslorna är snabbare än förståndet. Och hos små barn är de också starkare.