Sommarklädsel

Jag försöker få Mathilda att anamma en lite mer ledig klädstil. Det finns en tid för långärmat och långbent; den kallas vinterhalvåret. Men nu är det midsommar, varmt och vackert väder. Nåja, relativt vackert.

”Den här klänningen är väl fin!” säger jag och pekar på en luftig, rosa historia, i sann midsommaranda.”

Jag aktar mig noga för att kalla den sommarklänning. Förra gången någon kallade nån av Mathildas klänningar för sommarklänning kunde hon inte ha den någon annan tid på året än sommaren.

”Kanske du vill ha en tröja till? Eller en liten bolero, som den här?”

”Eh… Då får jag ju klänningen MOT KROPPEN?!” säger Mathilda.

”OK. Tröja, alltså. Den här lila är väl fin?”

”Den är kortärmad.”

”Jo, det var liksom poängen. Det är sommar nu, och ganska varmt ute. Brukar du frysa inomhus med kortärmat?”

”Ibland.”

”OK. Men massor av människor går i kortärmat. Visserligen ska man inte läsa in alltför mycket i det argumentet, eftersom massor av flugor äter bajs… Men i alla fall. Det är varmare ute än det är inne nu. Jag tror inte att du fryser i kortärmat. Och vi kan alltid ha med en extra tröja utifallatt?”

Mathilda samtycker och tar på sig tröjan och klänningen. Nu kommer det verkligt svåra.

”Och så kan du kanske till och med vara barbent?” försöker jag. Mathilda går vanligtvis i tights eller till och med strumpbyxor. Bara ben har inte funnits på världskartan på flera år. Till skillnad från när hon var mindre och helst av allt var naken. Överallt. I alla sammanhang.

”Men mamma!” utbrister Mathilda förfärat. ”Då kommer ju klänningen att FLAXA mot mina ben!”

Jag inser mig genast slagen.

”Ja, så kan vi ju inte ha det”, säger jag. ”Tights, med andra ord.”

Annonser

12 responses to “Sommarklädsel

  1. Pingback: M som i underbar | Pearltrees

  2. Det här inlägget ger upphov till så många funderingar.
    Vilken tur Mathilda har som har föräldrar s om förstår hur hon upplever världen.
    Men hur är det för de som inte har den förmånen? Som bara ses som krångliga?

    Hur var det förr i världen? När vuxna förväntades bestämma så mycket mer, och normer om t ex klädsel inte ifrågasattes som nu.
    Fattigt folk långt tillbaka i tiden där det inte fanns alternativ, hur funkade det då?
    Fanns det utrymme för alternativ när det gällde kläder, mat och annat som mathildor kan ha så svårt för?
    Är det bara så att vi inte hör talas om de människor som avvek, bara litegrann.
    Mycket tankar blir det.

  3. Ja det är det verkligen. för det säger också så mycket om vår tid, hur vårt samhälle fungerar for alla.
    Jag tror vi är utsatta för en enorm sensory overload idag, och särskilt de sista två decennikerna med ett uppkopplat dygnet-runt-samhälle.
    Hur påverkar det oss med NPF och de normalstörda?

    • Precis det har jag också funderat över. Mathilda ute i en skogsbacke, liksom… alltså där är hon som hemma. I sitt esse. Nån sorts ”ett med naturen” som inte ens en skogsmulle som jag når upp till. Där finner hon sinnesfrid.

  4. Och jag tror att… alltså det här samhället sliter på våra hjärnor. Inte bara ständig uppkoppling, utan också att det är ett sånt fokus på att läsa, skriva, hänga med. Alla stadsljud, ljus, flimmer… Att hela tiden behöva förhålla sig till människor, saker som rör sig. Alltså, jag är rätt övertygad om att bara de intryck vi översköljs med en vanlig dag skapar stress.

  5. Det är jag också övertygad om.
    Nån sa en gång att om man går en vanlig dag i en hyfsat stor stad, så träffar man fler människor än vad en människa på landet för hundra år sen såg under hela sin livstid.
    Klart det sätter sina spår i huvudet.
    Man ska tycka något om allting, även sånt som inte egentligen berör eller intresserar en.

    För att inte tala om alla val vi ska göra hela tiden. Om man så bara ska dricka en kopp kaffe.
    Jag tror att de tankar Mathilda får om sina kläder, som du beskriver, beror på att hon har- inte ett, utan många-val, vare sig hon är medveten om det eller inte. (Och jag vet, att du vet, att jag inte har några som helst åsikter om hennes tankar ovan).

    Jag tänker bara på hur det var i skolan förr. Det var enklare, för reglerna var tydligare. Man satt på sin plats. Man räckte upp handen. Läraren stod i katedern och var TYDLIG med vad som skulle göras.
    Det var inte enklare för alla, men för många fler än i dag.
    Det gicks inte omkring i klassrummet efter böcker, det småpratades inte.

    Det kanske inte var lättare att sitta still och vara tyst, men det var lättare att förhålla sig till de reglerna. Man behövde inte fundera på hur det skulle vara, för DET visste man.

    Det fanns reträttplatser på ett annat sätt.
    En figur som jag ofta tänkt på i de här sammanhangen är skomakaren i Bullerbyn.
    När barnen ger sig ut på hans översvämmade gärde så blir han ju galen.
    Och jag tror inte att det berodde på att de förstörde något-trampade ner grödor- eller att det var så förfärligt farligt därute i vattnet.
    Jag tycker mig se att han blir så arg för att de STÖR hans ordning.
    Ett gärde är ett gärde, och ingen öde ö. Det bara råkar vara vatten på det just nu, men det är ju fortfarande ett gärde.
    Det har slagit mig att skomakaren skulle kunna vara en man med Asperger.

    Nej, man ska inte sätta hobbydiagnoser, men att se och förstå att de här människorna finns runt omkring en kan ge en ett annat förhållningssätt till omvärlden.

  6. Men klänning med tröja och tights under…varför ska hon ens ha klänning?

    • Hon gillar klänningar och ville ha det. Fast så har hon jättemycket kläder under samtidigt, och blir varm. Ville hon inte ha klänning på sig hade hon inte haft några klänningar, jag lägger mig inte i hennes klädval på det viset. 😉

  7. Min son är tvärs om och vill bara ha shorts och T-shirt och det är en lång utdragen process på senhösten när han börjar frysa i så tunna kläder. Strumpor har han alltid avskytt och de tar han av så fort han kommer innanför dörren. Köper i stl 42-45 och han är bara 11 år för att de inte ska sitta åt, då fungerar de under de stunder han behöver strumpor. Men skogen/naturen är även min sons rätta element. Han ska bo på landet som vuxen säger han och jag tror det blir så.

    • Vad olika det kan vara. Min son(har autism) vill inte ta på sig sommarkläder alls denna sommar hittills. Går i långbyxor och långärmat och byter inte till shorts trots att han klagar på att det är varmt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s