Kategoriarkiv: Aktiviteter

1 – 0 i matchen matte vs skölja händerna i en halv evighet ;)

Det där med att tvätta händerna så länge att man kan sjunga Blinka lilla stjärna, det har barnet ifråga gjort i flera år. Fast oftast mer som Dies Irae ur Mozarts Requiem, eller O Fortuna från Carmina Burana. Vi snackar minuter, inte sekunder. Särskilt avsköljningen tar lååååång tid. Och som du säkert gissar har coronapandemin inte gjort saken bättre…

Under en särskilt lång avsköljning, och i ett plötsligt infall, som stavas ”distanseringsfrustration”, kom mamman på ett nytt sätt att förklara det hela på. Mamman är nämligen kemiingenjör, och – om hon får säga det själv – en hejare i analyslabbet.

”Kolla här, Mathilda”, sade jag, och ritade upp ett koordinatsystem. ”Y-axeln är mängden tvål och smuts på händerna, och x-axeln är tiden som går. Om det från början finns mycket tvål och lös smuts på händerna, nästan hela vägen upp på y-axeln, tar det en viss stund att skölja bort hälften. Vi säger att det är en sån här bit. Det kan vara trettio sekunder, eller kanske tio, eller kanske en minut. Det spelar egentligen ingen roll hur lång tid det tar, men det är samma tid som jag markerar ut flera gånger efter varandra.”

Jag delade in x-axeln i bitar med någon centimeters mellanrum.

”Sättet som smuts försvinner på går att beskriva matematiskt. Och samma princip gäller oavsett vad man ska rengöra, om man plockar bort noppror från insidan av strumpor eller sköljer av tvål. Formeln blir densamma. Det låter lite knasigt, men häng med här: Innan någon tid har gått, finns så här mycket smuts.”

Jag ritade en prick högt uppe på y-axeln.

”När en tidsenhet har gått, vi låtsas att det är trettio sekunder eftersom vi inte riktigt vet, har man fått bort hälften. Det är ett antagande vi gör, du sköljer dina händer och räknar sekunder, och när du har fått bort hälften, då har en tidsenhet gått.”

”Det blir nog kanske inte trettio…” sade Mathilda.

”Näe, troligen inte. Säg tio sekunder, då? Oavsett tid, så funkar det så här: På nästa tidsenhet som du sköljer händerna, försvinner ungefär hälften av det du har kvar.”

Mathilda protesterade, så kunde det väl ändå inte vara?

”Jomen tänk en annan sorts smuts, tänk att du är dammig av mjöl om händerna, och är utomhus, och så klappar du dem tre gånger mot varandra, ena handen uppifrån som möter den andra nedifrån. Klapp – klapp – klapp. Det kommer att damma mycket mer den första gången. Sen dammar det mindre och mindre för varje slag, eller hur?”

”Mmmmmm.”

”Varför blir det så? Jo, det beror på att det helt enkelt finns mest smuts från början. Och sen får man inte bort allt på första slaget, men man kanske får bort hälften, eller kanske ännu mer. Men vi säger hälften, för det är enkelt för mig att rita. Då finns mindre kvar. Så får man bort hälften av det som finns kvar i andra slaget, och hälften av det som finns kvar nu i tredje…”

Nu var Mathilda helt med. Så är det, förstås.

”Samma sak gäller för all slags sköljning eller bortplockning. Från början finns mest; på strumporna finns flera stora noppror, kanske något hårstrå från början. Det är lätt att plocka bort hälften av skräpet, det är stort och syns bra. Eller att skölja bort tvålen. Men kolla nu hur det ser ut om vi ritar in det i diagrammet här.”

Vid den första tidsenheten på x-axeln ritade jag en prick bara halvvägs upp till den förra prickens höjd. Mathilda hängde med. Jag ritade en till halvering vid nästa tidsenhet. En tredje, en fjärde, en femte, en sjätte.

”Den går mot noll”, konstaterade Mathilda.

”Precis”, sade jag. ”Och någonstans når vi en punkt där det är meningslöst att skölja en gång till. Jag tänker sannerligen inte rita fler punkter som bara ser ut som om de nästan är noll… Var skulle du säga att man inte längre märker någon skillnad?”

Mathilda fnissade lite åt min ovilja att rita fler punkter, och pekade mellan den tredje och fjärde punkten. Jag höll med och satte in dödsstöten:

”Om det inte längre märks någon större skillnad efter den här punkten, då skulle man kunna säga att all den här tiden, är meningslös. Tvättande helt i onödan, eftersom skillnaden inte märks”, sade jag.

Mathilda blev tyst en stund. Hon förstod ju att jag rent logiskt hade rätt, samtidigt vill ingen tappa ansiktet.

Så medan jag väntade på att hon skulle svälja den sura sanningen, berättade jag i lättsam ton om hur man labbtvättar analysutrustning.

”Och sen sköljde jag med destillerat vatten. En gång, spray på sidorna, skvalpa runt överallt, häll ut. Två gånger. Tre gånger. Beroende på analysmetod kan det vara några gånger till, men det är liksom inte elva gånger… Varför inte, tror du?”

”För då spelar det inte längre nån roll”, sade Mathilda och pekade på diagrammet.

”Precis. Faktiskt ökar nog risken att det blir smutsigt om jag tvättar det mer, för risken finns ju alltid att jag sätter ett finger på insidan eller så. Så att bägaren blir kontaminerad. Med andra ord kan man säga så här: Att skölja fler gånger gör det inte renare på ett märkbart sätt. Men det skulle kunna göra det smutsigare. All den här tiden” – jag pekade på diagrammet – ”är inte bara bortslösad, den är en potentiell risk. Inte en stor risk. Men en risk.”

Nu var hon med på banan igen, kanske för att jag pratat om att det var JAG som riskerade att göra fel, lyft hela bilden från hennes tvättande till mitt. Eller så var det bara den extra stunden. Oavsett kände jag att det var dags att avrunda.

”Ser du att det här är en exponentiell kurva, precis som kurvan över smittspridning. Den skulle kunna se annorlunda ut, till exempel får jag nog inte bort hälften av allt som skulle kunna störa mina analyser i en sköljning med destillerat vatten, utan snarare mycket mer. För enkelhetens skull kan vi låtsas att det är nio tiondelar, men i verkligheten är det nog mer än så. Kolla vad som händer om man ritar kurvan så.”

Jag skissade snabbt en ny rad prickar och band samman dem med en böjd linje.

”Ser du? Det här är principen för rengöring. Varje omgång tar bort mindre och mindre. Och det här är orsaken att jag blir stressad när du tvättar händerna i flera minuter. Vattenåtgång och yada-yada, det är väl en sak. Men allt efter tre, fyra, sköljningar nånstans är meningslöst tvättande. Bortkastad tid. Tid då du kunde ha spelat Minecraft, eller kollat på Youtube, eller läst en bok eller gjort nåt annat roligt. Labbmänniskan i mig vrider sig helt enkelt, över all denna bortkastade tid.”

Mathilda nickade. Hon förstod precis. Och nu var det dags att åka till skolan.

Själv hade jag ingen aning om ifall min förklaring gett något annat än en teoretisk förståelse. Inte förrän hon kom hem igen, gick raka vägen till handfatet, tvättade händerna och sedan sköljde dem i tre omgångar om kanske tio sekunder, torkade dem och gick in på sitt rum.

Science, for the win! (Det återstår dock att se hur länge fysiken vinner över vanan. 😉 )

I väntan på brandröken

Det var väl inte det att vi väcktes av smset från SOS alarm precis. Inte väcktes. Men vi hade liksom inte riktigt kommit igång med dagen.

Jag satt vid matbordet. Mathilda låg i sängen. Några syskon var vakna, några var typ i alla fall halvsovande. Då plingade allas mobiler till, och ganska snart började vår vanliga telefon också att ringa, med ett automatiskt meddelande i andra änden:

”Det brinner i en avfallsanläggning och rök driver in över centrum. Räddningsledaren uppmanar alla i området att gå inomhus och stänga dörrar, fönster och ventilation.
För mer information lyssna på Sveriges Radio P4.”

Så vi stängde dörrar, och fönster, och ventiler, och lyssnade på Sveriges Radio P4, och det var inte fullständigt klart var den här branden egentligen befann sig, eller vilka som var i fara att drabbas av röken, så till slut mailade jag Sveriges Radio P4, och det visade sig att man skrivit fel på gatunamnet, och branden var ganska långt bort från oss, fast ändå nära nog att rök skulle kunna driva in.

Och när jag såg den vackra försommardagen utanför fönstret öppnade jag ändå dörren ut till uterummet, där dörren i sin tur stod öppen ut i det varma vädret, och för säkerhets skull satte jag mig i fåtöljen därute, beredd att stänga ifall minsta lilla brandrökslukt kom åt vårt håll. Men Mathilda blev arg, och drämde igen dörren till sitt rum, för hon tänkte i alla fall inte få i sig några farliga gaser, sådetså!

Jag har ett exceptionellt luktsinne. Det är min enda superkraft, egentligen, som kan mäta sig med mina familjemedlemmars superhörsel, superkänsel och super-all. Minns ni skogsbranden i Sala för några år sedan? Jag kände lukten av den branden i tre dagar innan andra började reagera, och fast jag frågade flera gånger om dagen kunde ingen i min familj urskilja den, och det fanns inget att se i nyheterna eller hos blåljusorganisationerna i närheten.

Och idag fanns. Ingen. Lukt.

Tyvärr begick jag misstaget att försöka påpeka detta för flickebarnet ifråga. Det blev inte så bra.

Men men, det gick bra idag. Faran är över och röken kom aldrig åt vårt håll. Det innebär dock inte att Mathilda fick i sig nån frukost.

För om man blir tillräckligt orolig och uppstressad, och måste stänga ventiler som det finns SPINDELVÄV på, då kanske man måste ta fram dammsugaren fast man hatar dammsugaren, och använda den, fast man hatar att använda den, och stänga ventilen och fönstret och kolla så det är stängt överallt och…

När man har gjort allt det där är det inte säkert att man orkar äta. Kanske orkar man bara sitta.

Så är det nog inte för alla. Men för en sextonåring jag känner, med en låg ångesttröskel, är det väldigt, väldigt mycket så. Det behövs så lite för att elda upp halva dagens energi och lite till. Som en brand i en avfallsanläggning och ett sms framåt tiotiden på morgonen en ledig dag.

Vi satsar på sen lunch, i stället. Brunch, eller snarare brinner. Nej, jag tänker inte använda det uttrycket idag.

Att ge goda skäl

Tolvåringen fryser och känner sig trött. I morse var hon – som alltid – superpepp inför musikskolans kvällsträff med ensemblen, men nu kan hon plötsligt inte bestämma sig för om hon ska stanna hemma när jag föreslår det. Därför bestämmer jag.

”Du ska stanna hemma. För du mår inte bra och kanske är du på väg att bli sjuk”, säger jag.

Fast hon är inte helt nöjd med det heller. Det är svårt att vara tolv och vilja men inte orka. Vi kramas en stund, och plötsligt slår det mig att jag inte förklarat hur jag kom fram till beslutet.

”Du vet, i vanliga fall längtar du till ensemblen och kan inte vänta och pratar om det hela eftermiddagen och nästan hoppar upp och ner… Men titta på dig ikväll. Du har en värmesäck över axlarna och är insvept i en filt. Du är nästan alltid på gott humör, du älskar aktiviteter och är alltid ivrig att komma iväg. När du inte är det, beror det för det mesta på att är sjuk, eller håller på att bli. Man kan säga att när du inte är glad och uppåt, som vanligt, är det dina känslor som försöker berätta nåt för dig om hur din kropp mår.”

Tolvåringens pupiller vidgar sig av förvåning.

”Ja, just det…” fnissar hon sen.

I mitt huvud ser jag minnesbilder av hur överraskad jag blev som liten, när mina föräldrar berättade saker om mig som jag ännu inte hade upptäckt.

”Förstår du nu?” ler jag. ”När du inte är som vanligt, då är det för att nåt inte är som vanligt. Kanske blir du sjuk. Kanske är det bara trötthet. Men det är inte DU. Därför ska du stanna hemma och vila.”

”Mmmmmm”, svarar hon.

Nu är hon nöjd. Inte glad över att missa, men okej med att det är rätt beslut. Fattat på goda grunder, av skäl som hon kan ta till sig.

Det är inte alltid vi föräldrar får uppleva den lyxen. Men ibland hjälper det att ge goda skäl, att förklara hur vi tänkte, för någon som ännu inte ser allt det vi ser.

Dags för december. Vi hörs på andra sidan.

December innebär undantagstillstånd i familjen Wiman. Mer precist drar vi ner på kraven, kokongar vi in oss bäst vi kan och gör så lite som möjligt som vi inte måste. T ex är jag knappast nåbar den här tiden på året. December innehåller så pass många svåra element (”Annorlunda i skolan”, ”Avslutningsaktiviteter”, ”Julstress”, ”köld” och i år även ”Inget rinnande kranvatten på ett dygn”) att vi måste energispara järnet för att överhuvudtaget gå runt.

Det hade varit najs att kunna kalla det ”julmys”, men eftersom det inte är vad det handlar om kallar vi det i stället ”ren och skär överlevnad”.

På den positiva sidan är de flesta beteendeproblem i december övergående; de fixas enkelt av att det blir januari!

Vi hörs på andra sidan.

Men varför larmar man ett öppet utrymme, mamma?

Lärdomar från dagens utflykt till Musikskolan:

1. Jag är en usel harplärare. Alltså verkligen usel!*

2. Mathilda har en fantastisk harplärare. Som kanske även är den bästa läraren någonsin, för just Mathilda.

3. Man ska inte gå in under takade utrymmen utomhus, för de kan vara larmade. Helt utan skyltning, staket eller gränser, kan man råka sätta igång ett högljutt larm som gör att öronen gör ont och man blir chockad, arg och rädd, på samma gång.

4. Människor är dumma. Mammor är ganska dumma, de också.

5. Det finns tillfällen när inte ens Dream Angus hjälper.

(*Turligt nog gör jag inga anspråk på att vara något annat; jag kan inte spela harpa och har genuint svårt för att undervisa i alla instrument. Det är det enda jag inte alls kan lära ut. Sång går okej. Instrument… Alltså jag håller på att ramla ihop på stället när folk inte fattar direkt vad jag menar, för det är så lätt… Inte bra. Alls.)

En studie i omsorg

När gruppen med ungdomar och några vuxna kommer vandrande över övergångsstället tänker jag inte särskilt på vilka de är. I stället sitter jag vid ratten och tittar ut i tomma luften medan jag väntar på min tur. Efter en stund slår det mig att de antagligen kommer från gymnasiesärskolan i närheten.

Knappt hinner jag tänka tanken förrän en av de vuxna lägger handen på axeln på killen som går sist, den långa kanske artonåringen i svart hoodie och Addidasbyxor. Det är ingen hastig eller överdriven rörelse, och jag märker den bara för att det händer rakt framför mig, mitt i mitt synfält.

En sån gest kan göras på så många olika sätt. Här är det vänligt och beskyddande. Fast jag inte kan se nåt särskilt med killens beteende antar jag att något gjort honom upprörd, något som bara den som känner honom väl kan uppfatta.

Jag sneglar på Mathilda i sätet bredvid mig, och tänker att där har vi varit, många gånger. Att hon blivit upprörd eller rädd, utan att någon annan uppfattat det.

”Ett annorlunda kroppsspråk”, tänker jag, och påminns om att detta att jag är expert på en handfull barn, och ofta läser rätt många andra rätt bra, inte gör att jag kan bedöma varje människa jag möter.

Gruppen fortsätter att gå. Efter några ögonblick lägger killen sin arm tillbaka om mannen bredvid sig. Nu kan jag tydligt se att han är orolig, men också att på hans andra sida går en annan man, som nu lägger en hand på hans rygg. En tröstande gest som säger: Här är jag. Jag hjälper dig. Det kommer att bli bra.

Killen slappnar av lite i axlarna. En ganska vanlig tonåring, i svart hoodie och märkesbybxor, som plötsligt fick det lite jobbigt. Och två män, en på var sida, som genast märkte hur det var fatt. De tre går tillsammans nu, som en enhet. Snart är de framme på andra sidan vägen.

Det är vackert. Som en fulländad tavla av Monet, eller en étude av Chopin. En studie i omsorg.

Städhat

Vad jag gör just nu? Tänker på hur mycket jag hatar att städa med min femtonåring, som sparar på små snörstumpar och får ångest av tanken på att skiljas från ett vitt 80-gramspapper som hon ritat några pennstreck på. Oavsett om pappret ifråga är skrynkligt eller ej.

Hata är ett starkt ord. Det är också det enda applicerbara ordet i det här sammanhanget. Därför tänker jag sova i stället. Over and out.

För jag vill bara vara med min mamma när hon försöker umgås med nån annan… ;)

”På torsdag åker jag och min vän C på trädgårdsvisning”, säger jag vid matbordet. Det är en upplysning riktad till maken, bara så han ska förstå vad anteckningen i google-kalendern betyder.

Mathilda ser på mig med stora, fuktiga hundögon och frågar:

”Ensamma…?”

Det betyder egentligen bara ‘utan mig?’.

”Definitivt, säger jag. ”Jag tänker INTE försöka lyssna på nån som berättar om trädgården medan du attackerar varje fluga inom räckhåll och vantrivs högljutt.

”Va?!” säger Mathilda ynkligt.

”Du gillar inte ens att vara utomhus…” säger jag.

”Hrmpf!” svarar Mathilda.

1 – 0 till ”att gå till något” vs ”att få bli färdig” ;-)

”Mathilda, om tio minuter åker vi hem. Det betyder att om fem minuter är ni på väg upp ur vattnet”, säger jag.

Resten av gänget har tröttnat på utflykten. Bara Mathilda är svår att få med sig. Hon står med håven och lillasyster, mitt i strömmen, och spanar efter småfisk.

Mathilda plus vatten har alltid varit sant. Därför ger jag henne en stund att avsluta. Det brukar många människor för övrigt behöva, jag vet inte hur många gånger jag själv sagt ”men kan jag få äta upp eller?!”.

Men nu gör Mathilda ett gnällande ljud.

”Va? Vad är fel? Noah är trött och vill verkligen hem nu.”

”Men glass?!” piper hon ynkligt.

Jag sade när vi kom att vi skulle köpa glass när vi åkte hem, så det har hon helt rätt i. Fast det är sent nu. Kiosken började plocka in för en stund sen, kanske har de hunnit stänga.

”Vad är klockan?” frågar jag maken.

”Tio i”, svarar han.

”Okej, då gör vi så här: Vi går och köper glass, nu direkt”, säger jag. ”Sen går vi till bilen.”

Mathilda är uppe ur vattnet fortare än kvickt.

”Komnurrå!” hojtar hon och älgar iväg
mot kiosken.

Nu är det lillasysters tur att bli överraskad.

”Men… Jag har inte hunnit fånga nån fisk”, säger hon, och underläppen darrar.

”Jag går med Mathilda så tar du Hannah”, säger jag till maken. ”Hannah. Du behöver inte skynda dig. Vi köper glass åt er och du tar dig upp i lugn och ro. Och så syns vi vid bilen sen.”

Mathilda ropar otåligt från kiosken och jag skyndar mig. I brist på ställtid duger nästan alltid ”vi måste köpa glass nu”. För även om jag glömt hur jag planerat med glassen, var det inte en slump att planeringen såg ut just så.

Åsk-shake

Tag:
– Ett barn med panisk skräck för åska.
– En mamma som pga allergireaktion behövt ta betapred och därför är lite kortisonhög. Som topping kan man lägga till att mamman älskar åska, på ett närmast lite överdrivet hurtigt sätt. Men det är valfritt.
– Ett annat barn vars (i posten) försenade födelsedagspresent just kommit.
– En pappa som (rätteligen!) sover efter en lång dags körning som toppades med en mindre åskincident samt ett barn som var ”kall och blöt, kall och blöt, kall och blöt” efter att ha sprungit ca 10 meter till bilen och fått ca 20 tunga regndroppar på sig.
– En hel bil full av packning.

Blanda. Nej inte försiktigt, skaka ordentligt vetja, så det bubblar och stänker.

Sådär. Nu har du den. Min morgon.

Evertebrat

”Uääää!!” skriker Mathilda från köket.

”Vad är det för nåt?” svarar jag, fortfarande för långt borta för att själv kunna se. Men definitivt på väg. Jag känner mina löss på gången; det där ropet är fullständigt nödvändigt att agera på. Annars kommer jag snart att ha en panikslagen femtonåring med autism att ta hand om, och möjligen även vad eller vem det nu är som var orsaken till hennes skrik.

”En insekt!”

”En fluga? Är det en fluga, Mathilda?” ropar jag medan jag rundar hörnet in i köket. Mathilda hatar, hatar, hatar flugor.

”Jag vet inte vad det är. En insekt. Jag känner inte igen den.”

Nu är jag framme och tittar ner på golvet.

”Det är en mjölbagge”, säger jag, och sträcker mig efter en liten chokladkartong som ligger kvar på bordet. Jag försöker få skalbaggen att klättra in i den, men Mathilda är ett ögonblick från hysteri, och nu lutar hon sig in över mig och skalbaggen i vad som bara verkar som ett onödigt försök att hetsa upp sig själv. Det är naturligtvis ett gravt orättvist sätt att beskriva det hela, mer korrekt försöker hon se vad som händer och förstår inte själv att hon är på väg i panik. Men det är så det känns.

”Den är ÄCKLIG!” ropar hon, och ”uäääää!”, och ”ta bort den!”.

Och det är vad jag försöker med. Hon gör det dock inte lätt för mig. Jag blir stressad för att hon är stressad. Och när jag är stressad blir jag ibland känslokallt frank. Och det blir inte alltid så bra.

”Det enda den någonsin gjort dig är att inte vara en vertebrat. Ett ryggradsdjur”, fräser jag.

Mathilda backar undan en smula, och jag samlar mig och klarar att bara tänka fortsättningen tyst: Det är möjligen naturligt att tycka illa om varelser man inte kan känna igen sig i för att de inte liknar en lika mycket som en hund, elefant eller delfin. För att de inte har ett tydligt ansikte, och ett ryggradsdjurs typiska kropp, med bål och bara några par extremiteter. Men det är inte särskilt snällt, eller rättvist heller, för den delen. Tänk om utomjordingar en dag landade på jorden, och såg mer ut som insekter än människor, skulle vi då…

Mathildas svar avbryter min tanke:

”Jag struntar i om den har en ryggrad eller ej! Den kan vara ryggradslös ute!” fräser hon.

Fast lugnare nu, och längre bort. Om jag känner henne rätt har hon dragit den logiska följden av det jag just sade, och kommit fram till att detta att avsky insekter på grund av deras utseende snarast är att tänka på som en sorts artism. Sedan har hon förkastat validiteten av den korrekta slutsatsen, baserat på att hon har rätt till sina känslor, hur ologiska de än må vara. Och sedan formulerat ett begripligt svar.

En ganska imponerande tankekedja för bara ett par ögonblick, och dessutom ett bra sätt för just min dotter att lugna sig. Mathilda är bra på att tänka logiskt, och hon gillar att göra det. Om jag kan anropa logiken, den kalla kognitionen, innan hon blir alltför upprörd, funkar det varje gång. Plötsligt är fokus inte längre på den varma kognitionen, de rusande känslorna, och då lugnar hon sig en aning direkt. Därifrån kan vi vanligtvis manövrera oss ner helt ur affekten.

Bra jobbat, Mathilda, tänker jag.

Och nu är Mathilda tillbaka i leken. Hon lutar sig fram – utan att skrika frenetiskt i mitt öra – och blåser på insekten för att få den att hamna i kartongen. Jag justerar vinkeln mot hennes, hon flyttar huvudet för att få bättre fart, och på tredje försöket får vi med gemensamma ansträngningar in den lilla skalbaggen i kartongen.

För att inte jaga upp Mathilda ytterligare går jag till ytterdörren och skakar ut den i buskaget där. Normalt sett dödar jag nämligen mjölbaggar. Det enda dess släkte någonsin gjort mig är att förstöra alla mina skafferivaror och tvinga mig att sanera ett helt kök. För många år sedan, visserligen, men tja. Kalla mig långsint.

”Den kan vara ryggradslös ute!” hojtar hon triumferande inifrån köket.

”Evertebrat”, hojtar jag tillbaka. ”Det är namnet på ryggradslösa djur”.

”Jag struntar i vad det heter!” svarar hon när jag kommer tillbaka.

Sedan skrattar vi tillsammans, och sätter oss vid matbordet för att fortsätta kolla på filmen Noah bad oss att se i ett annat rum än vardagsrummet, där han sitter med TV-spelet.

En rätt typisk kväll, skulle jag säga. Kompromisser. Skrämmande kryp. Skenande känslor. Latin. Gemensam problemlösning. Skratt. Film.

Från livsfara till glatt tultande: En sedelärande berättelse för oss vuxna, som ibland glömt hur det var att vara barn.

Lågaffektiv tanke om syskon och den manipulativa konsten att avleda. Eller vidareleda, som ofta är det mest effektiva vi kan göra:

Vi var på IKEA. I anslutning till restaurangen har de byggt en härlig vägg med sittplatser som är som i trappavsatser. Tre stycken med en trappa i mitten, så det var ganska högt.

Vi satt bland kuddar och sittdynor, högsta upp (och beundrade både utsikten och de upphängda laptopstöden som man kunde låna till sin dator ifall man ville sitta och jobba) när ett barn på kanske två år kom gående på golvet där nere, tätt följd av en storebror i tioårsåldern.

Tvååringen klättrade resolut upp på första avsatsen genom att häva sig upp på magen och seeeega sig långt nog för att kunna slänga upp ett ben. Storebror klättrade efter, det var bara ett stort kliv för honom.

Tvååringen lekte ett tag. Sen klättrade hen upp till mellanavsatsen, på samma sätt och tog sikte på högsta avsatsen. Nu började tioåringen se bekymrad ut; jag såg hur han tänkte ”det här kan bli farligt”. Så han ropade: ”Kom!”

Tvååringen vände sig om, tog ögonkontakt, och verkade ha bestämt sig för att det här med att bli jagad och klättra högt kunde bli en rolig lek.

Storebror instämde dock inte. Han klättrade tillbaka ned på golvet och tittade sig omkring men såg uppenbarligen inte till sin förälder.

Jag gjorde mig beredd att hjälpa till om det skulle behövas. Makade mig närmare. Flörtade lite med den lille, så hen skulle komma mot trappen i mitten, där det inte skulle vara lika farligt, och jag inte ens hade armlängds avstånd. Jag försökte också upptäcka var en vuxen fanns. Det blir trots allt ofta bättre när föräldrar själva tar ner sina barn från farliga höjder, inte främmande tanter som dessutom har egna barn att se till. Men ingen fanns inom synhåll.

Storebror nere på golvet gick också igenom olika scenarion i huvudet, det kunde jag se på hans kroppsspråk. Klättra upp, nej, det blir inte bra. Springa och hämta nån vuxen, nej, måste stanna.

Han försökte prata. Sade ”Kom här!”, ”Kolla vad jag har!” och ”Vi kan leka här nere”. Ingen respons. Tvååringen vinglade skrattande upp mot kanten till den översta avsatsen. Ni vet när ett barn är så lyckligt uppslukad av det hen gör att hen är helt omedveten om att någon försöker få kontakt med hen? Så.

Det här kunde bli farligt, och det snabbt. Jag skulle sånär ta ett snabbt steg åt höger och fånga in barnet när tioåringen gjorde något genialiskt. Utan att säga ett ord klättrade han snabbt upp på den nedersta avsatsen. Sen ropade han:

”Kolla vad jag kan!”

Tvååringen stannade till och vände sig om. Storebror klättrade demonstrativt ner över kanten till golvet. Det var naturligtvis inte svårt, men han fick det att se ut som en reell ansträngning, följd av stor triumf: ”Klättra nedåt!”

Jag kunde bokstavligt talat se hur tioåringen INTE sade något om ”golvet”, ”komma” eller ”gå härifrån”. Ingenting som kunde ge tvååringen minsta aning om att hen just blivit fintad. Bara fokus på den fejkade triumfen. Bara ‘kolla vad jag kunde!’.

Tvååringen vände omedelbart. Hen klättrade snabbt tillbaka till den nedersta avsatsen och därifrån, med stor omsorg om att exakt härma varje rörelse brorsan just gjort, ned på golvet.

Storebror hejade entusiastiskt. Sedan tog han tvååringen i handen:

”Kom så går vi till mamma!”

Från livsfara till glatt tultande i rätt riktning, på mindre än fem sekunder. Lågaffektiv syskonmagi.

Det där som händer när vi inte har reell makt över någon annan, att vi tvingas att hitta sätt att få dem att samarbeta ändå, det tränar jämnåriga syskon massor på. För de har ingen reell makt eller auktoritet över sina syskon.

Jämnåriga syskon har kanske det mest maktjämlika förhållandet vi kan ha under hela våra liv. Våra föräldrar blir aldrig våra jämlikar och våra eventuella barn är det definitivt inte. Vänner, grannar eller en partner kan välja att lämna oss eller ta avstånd, om vi bråkar för mycket. Men barn som är syskon fortsätter att vara syskon. Nästan oavsett hur fel det blev idag vaknar de upp till en ny chans imorgon.

Syskon har en unik roll i varandras liv. Men den rollen innebär också att syskon bara till en viss gräns kan säga ifrån, lyfta ner eller gå iväg.

Resten av tiden måste de tänka fort. Och bli riktigt bra på vidareledning. Manipulation när den är som bäst. Syskonmagi. ❤ ❤

Mellanstationen: Ett lågaffektivt trick

Det finns ett litet lågaffektivt knep som jag vill kalla ”mellanstationen”. Låt mig illustrera:

Mathilda sitter vid matbordet och kollar på youtube på en platta. Hon har ätit mellanmål, och snart ska vi åka och lyssna på lillasysters konsert. Det har varit en ansträngande dag, och Mathilda är trött.

Jag sitter också vid matbordet, och kollar på youtube. Det gör jag inte av någon särskild orsak, det finns ingen pedagogisk baktanke. Eller kanske gör det ändå det; med åren har jag funnit att det är lättare att hålla koll så Mathilda gör det hon ska om jag har en egen ursäkt för att befinna mig i närheten.

Nu börjar det bli dags att åka. Om kanske en kvart och allra senast en halvtimme behöver vi ta oss ut genom dörren. Mathilda är i allt väsentligt färdig, och det vet jag, men hon kommer ändå att ha en viss startsträcka.

Därför säger jag lite lugnt: ”Mathilda. Nu är det dags att gå på toa så vi kan åka till konserten sen.

Mathilda gör ett grymtande ljud. Det är inte ett vänligt grymtande, utan ett irriterat. Jag vet att hon vill åka med på konserten, men att det är svårt att skifta fokus. Därför säger jag ingenting.

I stället drar jag ur mina hörlurar ur min dator, så att Bo Hejlskov Elvéns röst börjar komma ut ur högtalarna. Bo passar perfekt en eftermiddag som denna, dels för att Mathilda tycker att han är en trevlig prick, och dels för att han har en lugn, trevlig röst.

Och så är Mathilda inte specialintresse-intresserad av det Bo pratar om idag, inte som med minecraftvideon hon själv tittar på. Bara lite-lagom-intresserad, men ändå tillräckligt för att komma upp ur sin specialintressebubbla. Att släppa det hon håller på med är lite som det här med att vakna på morgonen: Ibland måste det få ta en liten stund.

Men det dröjer inte ens femton sekunder innan Mathilda har rest sig och kommit över till min skärm. Hon lyssnar ivrigt och flikar in en fråga. Jag pausar filmen och förklarar. Vi tittar vidare, och jag pausar ibland för att förklara något.

Efter en stund tycker jag det är dags för ett nytt försök. I en av våra frågepauser säger jag:

”Nu hinner vi inte se mer. Tar du och går på toa så sätter vi på oss ytterkläder sedan.”

Mathilda går villigt mot toan.

Mellanstationen. Sneaky. Och jättepraktisk.

När inte ens apoteket gör det lätt för en…

Med Mathilda på apoteket. På ena långväggen hänger en reklamskylt där det står ”krassliga” i någon sorts krit-stil, med blandade färger och r: en bak och fram.

Jag har inte noterat dem. Men det har Mathilda. En meter framför kassan stannar hon tvärt och piper:

”De är bak och fram!”

”Eh… Va?” säger jag. Skylten är på en vägg bakom oss.

”De är bak och fram!”

Hon gör en sorts vift i ungefär den riktning som skylten hänger.

”Vilka? Vad är bak och fram?”

Lillasyster pekar på skylten på väggen. Ungefär samtidigt blir Mathilda lugnare, men hon är mycket bestämd:

”I will not look at them. I will look away.”

”Bra plan, Mathilda” säger jag, och fylls av en bubblande lyckokänsla. Det här hade kunnat gå precis hur dåligt som helst. I stället kom Mathilda på en lösning.

Mathilda står kvar och tittar envist bort från de stötande, bakvända r:en. Lillasyster står också kvar bredvid henne, och hon påminner om en vakt på sin post. Själv går jag fram till kassan och betalar.

Sedan går vi hem.

Stark i strid

Vi sneddar över parkeringen. Jag har på mig min lilablommiga vårjacka, Mathilda har den rosavita kjolen, sina gröna gummistövlar och så kattöron och svans. Kappan bär hon över en arm; hade vi behövt gå en längre bit hade jag fått bära den, men nu är vi alldeles nära. För en ytlig betraktare ser hon säkert ut som ungefär vilken femtonåring som helst, med tonårsspretig klädsel och kaxig gång.

Samtalet kastar sig mellan ämnen: det skarpa solljuset, presenten vi köpte åt storasyster nyss, världspolitiken, påskgodis och vårblommor.

Mathilda kliver framåt med bestämda steg. Hon gestikulerar, avväpnar mig med ett blixtsnabbt svar och skrattar högt åt min plötsliga tystnad… Jag skrattar också. Inget gör mig gladare än när mina barn argumenterar väl, det är något jag verkligen njuter av. Goda argument är som smittande musik; man kan inte låta bli att stampa takten, inte ens när man egentligen föredragit en annan sång.

Då kommer bilen.

Den kör inte fort; det är ändå en parkeringsplats. Den är en bra bit bort. Nu bromsar den in. Men jag hinner inte ens vända mig åt Mathildas håll innan jag hör hennes häftiga utandning, ett jämrande läte, som från ett skadat djur.

I stället för att följa efter mig åt sidan tar hon ett förvirrat steg tillbaka, ut i bilens väg. Föraren stannar. Han är flera meter bort, och jag tror inte han ännu hunnit uppfatta paniken. Men jag känner den; i varje fiber av min kropp kan jag känna den.

Jag är för långt bort för att kunna ta tag i hennes hand, så jag pratar i stället. Ger korta kommandon.

”Mathilda!” säger jag. ”Mathilda! Kom till mig. Kom!”

Jag ser att hon skyggar bakåt ännu mer, och därmed hamnar ännu mer i vägen. Men föraren väntar tålmodigt, och nu tror jag att han har sett det: Den rätt vanliga tonåringen mitt framför honom har helt tappat orienteringsförmågan.

”Mathilda! Kom!” säger jag igen. Skarpt säger jag det, för jag vet att jag måste överrösta alla andra sinnesintryck, till och med det gnistrande solskenet i hundratals bilrutor.

Det har bara gått ett ögonblick. Jag har precis hunnit hejda mig mitt i steget, återfått balansen och börjat vända mig för att springa tillbaka, när hon hör och reagerar. Med ett par snabba steg är hon ifatt mig. Jag sträcker automatiskt ut min hand och tar tag i hennes. Hon kramar den hårt när vi halvspringer åt sidan, för att släppa förbi bilen.

”Mathilda”, säger jag. ”Du vet att jag alltid kommer till dig, eller hur? Jag var på väg till dig, men du hann före. Men om du inte kan komma till mig, så kommer jag alltid, alltid tillbaka till dig. Du vet att jag alltid kommer tillbaka och hjälper dig när du blir rädd, eller hur?”

Mathilda nickar, stumt och inte helt övertygat. Hon är fortfarande rädd, och det jag sade var inte särskilt stringent. Det finns massor av tillfällen när jag inte skulle gå tillbaka till henne, till exempel om hon stod framför mig, eller… Jag släpper tanken. En annan gång.

I tystnad tar vi oss upp på trottoaren. Dit kan inga bilar komma. Jag går mellan Mathilda och vägen nu.

”Det är väldigt varmt här”, säger hon plötsligt, och jag vet att hon är tillbaka från sin tillfälliga överbelastning.

Det är inte bilar som är problemet. Det är när så mycket händer samtidigt. När det både är jätteljust, och fåglarna sjunger, och vi pratar, och bilarna på vägen där borta låter, och så plötsligt kommer något stort och blankt och morrande mot Mathilda, och hon måste fatta ett snabbt beslut. Det är då det tar stopp.

Det är som när en överbelastad processor försöker öppna ännu en fil. Operativsystemet laggar. Under en liten stund händer ingenting.

Men nu är hon ikapp igen. En aning skakad, men mestadels okej. För Mathilda – och mig – är detta en vardaglig sak, obehaglig, men vardaglig. Vi tycker inte om det. Men det är som det är. Därför fortsätter vi vårt samtal, om värmeöverföring, filmer vi vill se, logotyper och videkissar.

Men ingen ytlig betraktare tror längre att den gängliga flickan, som nu håller hårt i min hand, är en vanlig femtonåring. Och det är som sig bör, tänker jag. Alla som ser min dotter borde förstå att de tittar på en hjälte. En ung kvinna som går rakryggad genom en vardag som dagligen skrämmer och förvirrar henne, men som ändå vägrar att ge upp.

Mathilda betyder stark i strid. Och min Mathilda är en av de starkaste jag någonsin träffat.