Category Archives: Aktiviteter

Inte bra på stress

Det har varit några stressiga veckor. Barnen har slutat skolan, och kulmen av terminen är alltid en pärs. Vi har sålt hönsen och därför behövt flytta hönshuset över hela gärdet och ut på uppfarten för att det skulle kunna bli hämtat av en kranbil. Vi kan väl nöja oss med att konstatera att det inte gick fullt så fort – eller lätt – som vi hade räknat med.

De ljusa kvällarna är underbara, men de gör inte precis underverk för barnens sömn. Inte för de vuxnas sömn heller, för den delen. I morse – förmiddags – kom jag och min man högtidligt överens om att ikväll måste barnen i säng i tid, om de ska orka med morgondagens aktiviteter. Under eftermiddagen har jag regelbundet kollat av så att den planen fortfarande gäller.

Så när klockan närmar sig halvnio och ingen make syns till skickar jag ut flickorna – i vad jag tycker är god tid – för att påminna pappa om att det är dags för kvällsläsning.

Efter en halvtimme eller så kommer Mathilda in igen.

”Nu är vi klara!” säger hon. Fortfarande fattas ungefär en tredjedel av familjen. Men jag hör steg av barn i trappan.

”Kommer pappa också?” undrar jag.

”Nej. Han skulle plocka ihop det sista”, säger Mathilda, och hennes uttal och tonfall är sådant att jag kan höra min mans röst i hennes. Jag tror inte hon är medveten om att hon gör en perfekt imitation; hon säger helt enkelt saker som hon hör dem.

Jag måste ha börjat rynka pannan i irritation, för Mathilda tittar fundersamt på mitt ansikte. Så säger hon mjukt:

”Pappa är inte bra på att vara stressad. Det är nog ingen i vår familj som är det.”

Och jag kan inte annat än le. Så är det ju. Ingen i vår familj är bra på stress. Och det har varit alldeles för mycket av den varan på sistone.

Jag inser att jag knappast kan ta åt mig äran över mitt barns personlighet eller hennes starka omtanke om andra. Faktiskt vore det mig fjärran att tro att jag spelat något annat än en mycket begränsad roll i den frågan. Men jag blev stolt. Över hur hon så självklart tog någon annans perspektiv i en situation som hade kunnat bli ganska irriterad.

När Mathilda var ungefär fyra år vad jag övertygad om att hon skulle växa upp till att bli ligist och pensionärsrånare, så kaotiskt och våldsamt var hennes beteende. Tänk om jag hade vetat då vilken mild och kärleksfull person hon egentligen är. Vilken omsorg hon har om allt som lever.

”Livskraften är antagligen det viktigaste av de fem elementen”, sade Mathilda igår, när vi diskuterade färgval till ett halsband hon funderade på. ”För det är bara det som lever som kan känna och tänka.”

Belöningssystem har många fallgropar

Dagens lågaffektiva tanke:

Belöning satt i system har många negativa biverkningar och för de flesta barn och ungdomar med NPF är de helt olämpliga. Genom att införa ett falskt ”what’s in it for me?” får man lätt en ond cirkel med inflation i belöningar, glädjeminskning för belöningen osv. De här barnen har dessutom svårt att förstå varför man måste göra vissa saker, och hos vissa barn finns en risk att vi skymmer sakers verkliga syfte och i stället skapar ett liv där att allt handlar om att jaga en belöning, tills man tröttnar på (eller inte klarar) att jaga belöningar, och då faller hela vardagen. Mindre bra.

Det är även lätt hänt att resten av livet blir mer konfliktfyllt, att det blir mer vägrande. Dels för att man skapar en mall för interaktioner där man ska spela rollen arbetsgivare-arbetstagare, men också för att barnet kanske anstränger sig över sin egentliga förmåga för att få belöningen (ungefär som barnet som håller ihop i skolan hela dagen och sen exploderar hemma efteråt).

Enstaka belöningar för att klara av svåra saker, som att gå till tandläkaren eller vara extra fokuserad på matteläxan inför det viktiga provet, kan vi jobba med. Men belöningen förlorar sin kraft när den blir regelbunden, och i synnerhet när den blir helt förutsägbar. Vi människor reagerar med ointresse på upprepade belöningar, tex gör många normala vuxna sitt jobb mindre engagerat när man får lön för det (!). Vi människor gillar helt enkelt inte att bli utsatta för kontrollerande metoder, och belöning och bestraffning är båda sätt att försöka kontrollera den andres handlingar.

Ska vi ”belöna” på ett effektivt sätt ska vi göra det här och nu, och inte enligt ett system där man samlar poäng eller förtjänar vissa belöningar. Allra mest effektivt är det som vi inom LAB kallar motiverande handlingar, dvs att vi gör något i situationen roligt i sig. Familjeråd med kakor. Läsa bok på pottan. Städmusik. Tuggummi på affären. En inbyggd ”belöning” som ingår i situationen/rutinerna/proceduren, och gör den lättare att uthärda/klara av.

Men motiverande handlingar måste vi använda varje gång. De är som en rullstolsramp eller ett hörselhjälpmedel, ett sätt att göra det lättare att fungera som andra när man har en funktionsnedsättning med nedsatt ”motivation”/ökad ”luststyrdhet”, dvs det vi idag tror är en överaktiv dopaminåterupptagning i neuronerna i hjärnan. Man kan inte använda rullstolsrampen i tre månader och tro att det ska funka utan sedan; funktionsnedsättningen finns nämligen kvar.

Mutor är annars toppen. Mutor har nämligen inget krav på motprestation, det är nåt vi gör för att bana lite väg, göra mottagaren mer mottaglig för våra förslag.

Vill du läsa mer om varför belöningar och bestraffningar ofta funkar så dåligt kring barn kan jag rekommendera min och Bo Hejlskov Elvéns bok ”Barn som bråkar”.

Familjeråd (och kakor)

15 minuter eller så av söndagskvällen ägnas åt kakor och familjeråd. Vad är du särskilt nöjd med eller glad åt om veckan som gått? Vad händer i veckan som kommer? Hur många av Hs konserter måste man egentligen följa med på? Vilka vill veta mer om fibernedgrävandet i området? Vad ska vi göra åt att kvällsrutinen tar en hel evighet, varje kväll?

På den sista punkten svarar 18-åringen sakligt och en smula motvilligt:

”Faktiskt är det här nog ett tillfälle att säga ‘git good’. Ni KAN klä på er pyjamas. Ni KAN äta. Ni bara GÖR det inte, utan håller på med en massa annat.”

Syskonen nickar instämmande och lite skuldmedvetet. Vi diskuterar hur mycket senare vi kunde börja med kvällsrutinen om folk faktiskt gjorde sig klara i stället för att meditera över en strumpa eller glömma att ta på sig tröjan. Alla är överens om att mindre tid på kvällen är lika med mer tid till roliga saker. Som boken vi håller på med.

Jag säger inget om exekutiva svårigheter. För jag är övertygad om att det här kommer att gå så mycket enklare om de vet med sig att de egentligen kan. Och jag är faktiskt övertygad om att skärpning är vägen att gå, den här gången. Inte enbart. Men också.

Tio minuter efter att kakorna tagit slut och vi ajournerat mötet till nästa söndag (möten SKA vara snabba och effektiva, handla om det de SKA handla om och de SKA avslutas när ämnet är uttömt) är hälften av de fyra barn som nu ska göra sig i ordning för kvällen klara med kvällsrutinen. De andra två väntar på att toan ska bli ledig.

Familjeråd. Saklig, lugn, validerande och positiv diskussion. Det är grejen.

Att ge skäl som känns i magen

Förmiddagens lågaffektiva tanke aka hur man snabbt avvärjer potentiella hot med förklaringar som KÄNNS i magen snarare än låter bra.

Under skolavslutningen har jag migrän, och orkar inte stå stilla i sommarsolen och lyssna på sången. I stället vankar jag mellan de äldre byggnaderna vid hembygdsgården, och lyssnar på avstånd.

Just när jag rundar ett hörn på ett härbre hör jag barn som fnissar: ”Hoppa ner!”
En liten pojke på fyra-fem år, klättrar uppför trappan till den låga, andra våningen. Den är bara strax ovanför mitt huvud, men det är ändå en bra bit att ramla, nästan två meter, ned på hårdstampad gräsmatta.

Nedanför står två mindre barn, som verkar vara hans småsyskon, och hejar på. Jag tänker snabbt. Om jag säger till på skarpen kan pojken nog råka hoppa på ren impuls; här ska inte komma nån tant och bestämma! Såna barn har jag träffat många av, i synnerhet i den här åldern.

Jag bestämmer mig för att måla bilder i deras huvuden i stället. Att ge skäl att låta bli som är så goda att det känns fullständigt självklart att inte hoppa från balkonger, varken här eller någon annanstans.

”Du ska nog inte hoppa därifrån”, säger jag med ett leende, men bara snabb ögonkontakt.

”Då kan man bryta flera ben och hamna på sjukhus MITT PÅ SOMMAREN! Och det är nog inge kul alls.”

”Nej, då vill man ju vara ute!” säger den lilla flickan på marken, som nyss var så ivrig i att heja på

”Mmmm, precis”, svarar jag.

Instinktivt har jag satt mig på huk, för att minska avståndet mellan vuxen och barn. Det är inte min auktoritet jag utnyttjar idag, utan min överlägsna föreställningsförmåga. Som gör att jag kan välja ord som styr deras känslor. Till exempel har de nog inget begrepp om hur länge man stannar på sjukhus; för allt vad de vet kan det vara i flera månader. Kanske missar man hela sommaren? Jag är medvetet vag när jag fortsätter:

”Och gå på utflykt och äta glass och bada… Och det kan man nog inte om man har brutit armen eller benet. Jättetrist ju!”

Nu är jag tyst och väntar på svar. Pojken däruppe nickar instämmande. Man vill vara ute på sommaren. Och klättra! Jag håller med honom. Det är jättekul att klättra! Den mindre pojken på marken fyller på med saker man vill göra på sommaren, som inte är att vara på sjukhus. Flickan börjar berätta om badtunnan de har hemma.

Syskonen leker tittut ett tag, vinkar till varandra. Men nåt hoppande är inte längre aktuellt.

Jag går vidare mellan husen och tänker. På hur viktigt det är att de goda skäl vi anger verkligen känns viktiga för barnen. Här och nu. Och inte bara låter logiska.

Det är känslorna vi ska prata med när läget är akut. För känslorna är snabbare än förståndet. Och hos små barn är de också starkare.

Förändringsfällan

”Det känns som om allt ändras i mitt liv just nu!” klagar Mathilda. En lärare ska sluta. För ett år sedan bytte klassen lokaler. Och nu har jag fräckheten att föreslå att blommorna på hennes fönsterbräda ska få flytta ut i sommarvärmen…!

Min spontana känsla är att oj, om allt ändras och är så jobbigt, då ska vi se till att få ordning på ditt rum, och kanske göra en ny version av veckoschema, och…

Sen ser jag för min inre syn en liten sketch som Bo Hejlskov Elvén spelar upp: När personen är lugn sitter vi och slappar, men sen händer nåt och genast hoppar vi upp och ska ”ingripa”… Vilket ju sällan blir bra, eftersom upphoppande, ingripande människor nästan alltid smittar ner just de personer de ska hålla lugna, med sina starka känslor och sitt bestämda kroppsspråk. Det är en säker väg till konflikt och utbrott.

Så jag skrattar lite för mig själv, noterar att blommorna ska stå kvar på sin plats och att inget annat ska ändras heller, för den delen. För att möta förändringsbelastning med mer förändringar är helt enkelt inte jättesmart.

Om autism och anknytning

Vi kan inte prata om anknytning hos barn samtidigt som vi pratar om autism hos samma barn; vi måste bestämma oss för vilket sätt att tänka vi tillskriver barnet.

Jag upplever relativt ofta att man tar till rätt populärvetenskapliga teorier för att förklara autistiska beteenden eller personlighetsdrag. Detta med anknytning är just en sån sak som återkommer ofta. Men det är förrädisk mark. Varför?

Det går inte att tala om anknytning hos barn med autism. Anknytningsbegreppet bygger på theory of mind, förmågan att föreställa sig hur andra tänker och känner. Det bygger också på förmågan att generalisera; att barnet så att säga lär sig att föräldern är trygg och tar hand om hen, och därför är världen trygg. De här två förmågorna har barn med autism särskilt lite av; idag räknar vi dem som själva grunden till autism.

Vad innebär det?

När vi talar om ett annat sätt att uppleva, tänka kring och relatera till andra människor som en genomgripande del av ett barns utveckling, kan vi inte i samma andetag påföra det barnet idéer som bygger på förmågor, föreställningar, upplevelser och sätt att relatera som inte stämmer överens med barnets sätt att vara. Det vore gravt orättvist.

Sättet man mäter anknytning på gör det också meningslöst att tala om en viss prevalens hos barn med autism. När ett barns kroppsspråk talas av exakt en individ blir det inte vidare meningsfullt att jämföra med andra barns kroppsspråk. I synnerhet inte neurotypiska barns. När vi dessutom har att göra med ett barn som upplever och tolkar sin omvärld på ett annorlunda sätt, och uttrycker sina känslor och behov på annorlunda sätt… Då finns inga referensramar kvar. Det finns ingen möjlighet att mäta anknytning eller prata om det.

Överhuvudtaget ska vi vara ytterst försiktiga med att sjukförklara utvecklingen hos barn med autism, enligt vad som räknas som sunt och friskt hos barn utan autism. Annars vore det som att försöka avgöra hur normal synutvecklingen är hos en valp, fast med gäddor som mall.

Jag tänker i stället att det som många beskriver som en ”osund anknytning”, alltså att en person är allt för barnet – ett hjälpjag, är den korrekta termen – blir en naturlig följd av de autistiska dragen.

Ta till exempel bristande generalisering. I barnets huvud blir det inte vuxna i allmänhet som tar hand om barn, hjälper dem (eller bestämmer över dem 😉 ), eller världen som är en trygg plats. Det är den personen som hjälper här och nu, som hen beter sig som vanligt och är icke-upprörd eller icke-arg, som är en trygg hamn. Ingen annan.

När man förstår de egenskaper och förmågor som ingår i autismspektrat blir beteendena som felaktigt tillskrivs anknytningsproblem fullständigt logiska. Det finns ingen logik i att kunna bli hjälpt av ”vem som helst”, när ”vem som helst” på intet sätt motsvarar tex ”min (glad-)pappa” eller ”min mamma”. Det är tvärtom ett omöjligt begrepp. Det finns ingen logik i att släppa en person som förstår en väl för att man vill ”vara en självständig individ”, när man bara är en individ, inte två separata osv.

Ett barn med autism – eller en tonåring, för inom autismområdet säger vi ofta att socialt får man räkna bort ungefär hälften av barnets biologiska ålder för att få en relevant jämförelse – som till exempel betraktar sin förälder för att veta hur hen ska reagera, alltid tycker som föräldern (även när hen helt uppenbart inte gör det), blir otrygg när föräldern eller den fungerande resurspersonen inte är närvarande, eller inte kan fungera utan rätt person i klassrummet har inte en osund eller bristande anknytning. Hen har autism! Och reagerar helt adekvat med tanke på sin annorlunda tankestil.

Det här betyder ju inte att barn med autism inte behöver uppleva trygghet och att deras behov blir tillgodosedda. Bara att det funkar på ett annorlunda sätt. Inte heller betyder det att barnet med autism inte utvecklas eller upplever saker som relationer, vänskap eller kärlek. Självklart gör de det. Men troligen är det på vissa sätt annorlunda, eller vuxna med autism beskriver det i alla fall så. Eftersom det inte går att tänka som alla andra när man faktiskt inte tänker som alla andra, så att säga. Utan man följer sin egen utvecklingskurva. Sitt eget normalt.

Ska vi på allvar undersöka anknytning eller snarare trygghet med föräldern hos barn med autism behövs helt nya metoder och ett eget ramverk. Som tar hänsyn till att autister har sitt eget normalt. Att barn med autism inte är trasiga neurotyper utan fullständiga i sig själva.

Ett sådant ramverk jobbar t ex forskargruppen kring Joseph LeDoux med. I hans forskning pratar man om närmande och fjärmande känslor. Ilska är till exempel en fjärmande känsla, medan intresse är närmande. Anknytning kommer då att beskrivas som att relationerna bygger mest på närmande känslor. Det vi inom det lågaffektiva förhållningssättet kallar tillit, medstånd och samarbete.

Personer som har svårt att reglera sina känslor, affektregleringssvårigheter, har i detta ramverk svårt att knyta an därför att de har svårt att reglera fjärmandekänslor även i nära relationer. Det vill säga, de blir ofta upprörda, störda, irriterade eller rädda, och det gör det svårare för dem att uppleva tillit även till människor som står dem nära. Och betydligt svårare att uppleva tillit till människor som de inte haft en omfattande kontakt med, fylld av närmande känslor.

Ett betydligt mer relevant sätt att beskriva beteenden och relationer hos barn med autism!

Skulle du vänja dig vid att äta slem eller bajs?

Om matsvårigheter, att smaka på saker och vänja sig:

Jag träffar vuxna som äter selektivt, ofta inom autismspektrum eller annan NPF. Alla beskriver de samma sak för mig:

”Att tvingas smaka på eller äta saker man inte klarar är som att äta slem eller bajs.”

Så jag har frågat mig själv: Skulle jag vänja mig vid att äta slem eller bajs, eller skulle jag betrakta de välvilliga försöken att lära mig äta ”allt” som tortyr?

Svaret är ett entydligt nej – ja. Jag skulle inte vänja mig. Jag skulle betrakta det som ett övergrepp.

Därmed är min ståndpunkt i frågan glasklar: Alla försök att ändra matvanor måste ta avstamp i personens egen vilja att förändra.

Selektiva samspelssvårigheter

Mathilda och lillkusinen sitter på min säng med varsin platta och spelar. De är helt inne i det de gör, pekar och diskuterar. Så kommer Mathilda på att man skulle kunna gå ut till kojan, frågar mig om det är ok att ta med plattorna, får ett ja, och de går genast ut tillsammans, lugnt och städat.

”Det blir en bra dag!” säger lillkusinen glatt när han passerar.

Var för sig är de rätt vilda och fariga. Tillsammans är de ett team. En målmedveten, fokuserad duo.

Det blir så väldigt tydligt att Mathilda inte har ”svårigheter att samspela” med alla människor… Utan bara med vissa. 😉

Gästbloggare: ”Jag väljer inte att ha en hjärna på högvarv”

Läsvärt av en fin vän:

”Jag har aspergers syndrom och adhd. Det är jag inte ensam om. Faktum är att jag har rätt många vänner som delar en eller båda av dessa diagnoser. Många av dem har blivit mina vänner innan jag eller dom fått diagnos. Vi har liksom funnit varandra för att vi talat samma språk. Vi är, precis som ni normalstörda, inte stöpta i en form, utan kan skilja oss mycket från varandra. Medan annat är väldigt lika.

Det finns vissa bitar som ofta blir kämpigare för oss med dom här diagnoserna än det är för andra. Och andras brist på förståelse gör det än svårare. Men, brist på förståelse går att förändra, om man vill och är envis. Inte utifrån, men inifrån.

En sån sak som jag alltid fått höra är att jag tänker för mycket. Och jag blir åtsagd att sluta med det. Det är ungefär lika enkelt för mig att göra det som det är för en normalstörd att reglera sitt hjärta till att bara slå två slag i minuten. Jag väljer inte att ha en hjärna på högvarv. Tro mig, jag skulle många stunder väldigt gärna slippa det. Men jag kan inte styra det. Min hjärna jobbar på högvarv dygnet runt. Även när jag sover, vilket ofta ger sig i uttryck av mardrömmar. Om jag blir understimulerad så slår det ofta över i katastroftankar och ångest. Det jävliga är att detsamma gäller om jag blir överstimulerad. Och för att göra det ännu krångligare så skiftar det hur mycket stimulans jag behöver respektive tål. Det är olika från dag till dag, ibland från en timme till en annan. Att försöka balansera i det tar enormt mycket kraft. Och det kräver, ironiskt nog, att jag tänker och analyserar ännu mer, för att hinna sätta in eller ta bort stimuli innan jag tappar balansen.

Vilket osökt leder till nummer två på listan av saker jag ofta blir åtsagd, nämligen att jag inte ska känna så jävla mycket. Men inte heller det kan jag styra. Jag känner oerhört starkt, oavsett om jag är glad, ledsen, olycklig, sårad, lycklig, kär eller rädd. Superdeluxe-menyn. Jag kan inte stänga av det, men jag har blivit väldigt bra på att hålla det inom mig. För att man inte orkar höra ännu en gång att det jag känner är fel och inte gills.

Det tredje vanligaste jag får höra är att jag inte ska haka upp mig på detaljer i vad människor säger och gör. Men där du ser en helhet naturligt så ser jag bara detaljer och min enda chans att få en helhet är att själv försöka få ihop den av detaljerna jag ser. Därför märker jag direkt när det du säger idag skiljer sig från vad du sa för två månader sen. För min hjärna sparar detaljerna för att försöka skapa helhet. Och när du uttrycker dig lite annorlunda, har ett annat tonläge eller tittar på mig annorlunda så börjar försöker genast min hjärna få ihop helheten genom att analysera vad som förändrats.

Nu har jag, efter nästan 38 år, hittat strategier för att hantera en hel del av detta. Så oftast märker du inte ens av det. Men du ser inte heller hur galet mycket kraft det tar.
Och det finns gånger och perioder då kraften inte räcker. Då känslorna och tankarna smiter ut genom alla filter jag skapat. Och så är det för många av oss.

Det jag behöver då är ditt tålamod och att du tyglar dina känslor och tankar. Att du med närvaro hos mig lugnt hjälper mig att lägga bitarna på plats. Att du minns att det inte är något jag gör av illvilja, misstro eller som en anklagelse mot dig. Mina detaljer har bara blandats ihop i kartongen och skapat bilden av en varulv där det borde varit en kattunge. Och jag behöver att du är löjligt tydlig. För när jag väl hamnat där så kan jag inte tolka särskilt bra.

Det är inget man behöver vara rädd för. Det handlar inte om psykoser eller förlust av förstånd på något vis. Det är bara som din värsta dag av otillräcklighet, oduglighet och rädsla för att bli sårad upphöjt i tio. Tänk på hur du då skulle vilja bli bemött, vad du då behöver höra och gör det sedan så tydligt du kan, med ord, tonläge och kroppsspråk.

Det är kanske att begära mycket. Men minns då att vi som har hjärnor som jobbar såhär ofta lägger enormt mycket tid och kraft på att du ska slippa just det.

Och jag lovar dig, det är värt det. För även den kärlek, lojalitet och förkärlek till sanningen är i de flesta fall upphöjt i tio. Den kärlek, glädje och uppskattning du kommer få i gengäld är enorm. Trust me.

Det var lite det jag funderade på, just nu.”

Mist Harrysdotter

Prompta #mamamoves #LAB #Lågaffektivt #low_arousal

På sistone har kvällsrutinerna gått långsammare och långsammare. Så idag testade jag gammal hederlig promptning: Jag räckte helt enkelt tandborste, med tandkräm på, till barnen. Där de råkade befinna sig. Nu borstar de glatt tänderna. 😉

Chokladfondue från ICA

Gräver i gamla texter och snubblade över denna underbara! 🙂

”Gör så här: skär ananas, mango och honungsmelon i lagom munsbitar. Lägg upp på ett fat tillsammans med vindruvor och jordgubbar. Smält mörk choklad i en skål i mikron, eller använd ett chokladfondueset. Låt var och en spetsa frukter på små spett och doppa o chokladen.”

De glömde själva bruksanvisningen, så den kommer här:

Låt tioåringen rynka näsan när han ser frukten och i smyg doppa sin sked i chokladfonduen och äta den rent. Du ser inget av detta eftersom du har fullt upp med att hindra tvååringens chokladstänkta händer från att kladda ner HELA köksfönstret och i stället hålla sig till det enorma fruktberg hon lyckats fylla platsen framför sin tallrik med.

Under tiden kan fyraåringen titta under lugg på maten och muttra ”Det är ÄCKLIGT!”, varpå sexåringen hugger honom tre gånger i armen med sitt spett. Ingen av dem rör maten.

Någon som känner sig sugen?

PS Inga barn kom till skada under inspelningen av denna reklamfilm. Jag besinnade mig nämligen i tid och bjöd på chokladbollar i stället.

Nog.

Det är hövligt att varna innan man biter, så betrakta er härmed som varnade.

Jag har fått väldigt nog av att vara tålmodig inför påpekanden om saker vi borde göra och människor som förklarar för mig att ”det är viktigt att”… Väldigt nog.

Det är inte så att vi prioriterar bort saker på kul i vår familj. För att vi inte har lust. Det är så att vi lever långt under energimässigt minimum. Det finns inte möjlighet att göra allt som är viktigt, eller bra, eller ens betraktas som nödvändigt.

Nästa gång någon förklarar för mig vad jag borde prioritera, hinna eller orka reser jag mig och går. För att alternativet vore bra mycket otrevligare för alla parter. Och för att jag inte har någon som helst skyldighet att ursäkta mig eller förklara mig, inför någon annan än min familj.

Over and out.

Påsktipset till dig som har känslostarka barn :-D

Påsktipset för alla som har barn som ibland reagerar oväntat starkt på överraskningar:

Visa påskäggens innehåll innan ni eventuellt gömmer dem. På så vis hinner barnet inte bygga upp en idé om vad som finns i påskägget som hen sedan ska försöka ändra, med missnöje, gråt eller bråk som följd.

På hjärnspråk kallas det att man är inflexibel: När något inte blir som man tänkte sig har man svårt att byta idé. Ofta är det även svårt att skapa det som i hjärnforskningen kallas felsignaler*, så att fast man vet att något ändrats återkommer man gång på gång till det gamla.

*En felsignal är ungefär som en liten fotnot som pekar på uppdaterad information. Eftersom hjärnan inte kan glömma på befallning taggar den all föråldrar eller felaktig information med en länk till den nya kunskapen. Men vissa hjärnor har svårare att skapa felsignaler än andra, och hos barn är hjärnan – av naturliga skäl 😉 – ännu inte helt utvecklad.

5 normala skäl att känna sig som en barnmisshandlare

  1. När man klippt håret på barnet så snabbt som man bara kunde, men det ändå innebar åtta minuters hysterisk gråt medan barnet verkligen försökte vara stilla / få bort hår ur luften hen ska andas in / Få bort håret som letat sig in på bara ryggen / få bort håret hen tror finns på örsnibben.
  2. När man ska duscha av barnet, och hen gråter över att badkaret står fel.
  3. När man ska duscha av barnet och hen skriker rakt ut för att vattnet är för varmt eller för kallt (fast man själv inte känner skillnaden mellan de två).
  4. När barnet blir förtvivlat för att hen, visar det sig, inte alls har förstått varför det är grusigt och dammigt i tvättstugan där badkaret för tillfället står. Hen har inte på något sätt satt detta i samband med det nya kaklet som sitter på väggarna, eller högarna med klinker som står på ovan nämnda, grusiga golv.
  5. När barnet får sån panik över att vara blöt och kall att hen kurar ihop sig i en boll på golvet i stället för att svepa handduken om sig och gå och ta på sig pyjamasen.

Man kan ju fråga sig varför någon människa klipper håret på ett barn som detta en helt vanlig onsdagskväll. Och det ska jag tala om nu:

För att varje hårtvätt innebär samma nivå av trauma, undantaget själva hårklippandet. Men med snaggat hår kan man tvätta håret ordentligt kanske en gång i veckan eller ännu mer sällan, medan lite längre hår måste tvättas minst två gånger i veckan. För ibland har man bara dåliga alternativ.

Jag bara gråter nu. Att barnen blir arga eller irriterade bekommer mig inte särskilt, man skaffar sig rätt snart tjockt skinn och jag går verkligen inte sönder för att någon inte tycker som jag.

Men när de är förtvivlade och jag inte kan trösta. När det till och med är jag som står för det där hemska. Då gör det så ont. Och jag önskar autismen all världens väg. För det enda jag vill är att mina barn ska få må bra. Att livet självt ska sluta upp med att riva och bita dem.

Systrar

”Kan ni duka av bordet själva, eller ska jag göra en lista?” frågar jag flickorna. Det är pizza på gång och barnen är ivriga att hjälpa till.

”Klart vi kan!” ropar Hannah inifrån rummet.

”Hmm” säger Mathilda, och jag ser att något är svårt. Kanske vet hon inte var hon ska börja, tänker jag, och säger:

”Vet ni hur man dukar av bordet?”

”Ah-men-mamma-klart-vi-vet-man-bara-dukar-av” suckar Hannah, som kommit till dörröppningen. Hon är så tvärsäker och Mathilda så osäker att jag känner att jag genast måste slipa av kanterna på det svaret.

”Fast nej, det är inte alls säkert att man vet. Om man till exempel har autism kan man ha svårt att veta var man ska börja, eller svårt att se vad man kan ta, eller nåt annat. Har man autism tänker man på ett annat sätt än de flesta, och uppfattar saker på ett annat sätt. Alla tänker på olika sätt och det som är lätt för en kan vara svårt för en annan. Det är därför jag frågar. För att om man bara räknar med att andra upplever saker på samma sätt som en själv så har man ganska ofta fel.”

”Just det!” säger Hannah glatt. Hon vet ju egentligen att det är precis så här, hon har total koll på varför jag just sade som jag sade, och hon är mer än villig att låta storasyrran behålla ansiktet.

”Jag vet inte riktigt hur man gör”, erkänner Mathilda.

”Det är ok, kom, vi skriver en lista”, säger jag. Sedan dukar vi av tillsammans, efter listan som sitter på kylskåpet, medan jag begrundar det märkliga faktum att det som är så svårt för ett barn kan vara så lätt för ett annat.

Efter maten sitter flickorna och tittar på Harry Potter. En film som de sett otaliga gånger.

”Håll för ögonen!” hojtar Mathilda till Hannah, när hon själv tycker det börjar bli lite för läskigt.

”Ah-men-ååå!” svarar Hannah förtrytsamt. För hon är faktiskt stor och tycker faktiskt inte alls det är läskigt! Faktiskt!

Och Mathilda, hon inser att hon gått långt över sina befogenheter, och envisas inte som hon gjort förr om åren. För hon har fattat att hon bestämmer över sig, och Hannah över sig.

Sötisar ❤ ❤ ❤