Kategoriarkiv: Aktiviteter

Städhat

Vad jag gör just nu? Tänker på hur mycket jag hatar att städa med min femtonåring, som sparar på små snörstumpar och får ångest av tanken på att skiljas från ett vitt 80-gramspapper som hon ritat några pennstreck på. Oavsett om pappret ifråga är skrynkligt eller ej.

Hata är ett starkt ord. Det är också det enda applicerbara ordet i det här sammanhanget. Därför tänker jag sova i stället. Over and out.

För jag vill bara vara med min mamma när hon försöker umgås med nån annan… ;)

”På torsdag åker jag och min vän C på trädgårdsvisning”, säger jag vid matbordet. Det är en upplysning riktad till maken, bara så han ska förstå vad anteckningen i google-kalendern betyder.

Mathilda ser på mig med stora, fuktiga hundögon och frågar:

”Ensamma…?”

Det betyder egentligen bara ‘utan mig?’.

”Definitivt, säger jag. ”Jag tänker INTE försöka lyssna på nån som berättar om trädgården medan du attackerar varje fluga inom räckhåll och vantrivs högljutt.

”Va?!” säger Mathilda ynkligt.

”Du gillar inte ens att vara utomhus…” säger jag.

”Hrmpf!” svarar Mathilda.

1 – 0 till ”att gå till något” vs ”att få bli färdig” ;-)

”Mathilda, om tio minuter åker vi hem. Det betyder att om fem minuter är ni på väg upp ur vattnet”, säger jag.

Resten av gänget har tröttnat på utflykten. Bara Mathilda är svår att få med sig. Hon står med håven och lillasyster, mitt i strömmen, och spanar efter småfisk.

Mathilda plus vatten har alltid varit sant. Därför ger jag henne en stund att avsluta. Det brukar många människor för övrigt behöva, jag vet inte hur många gånger jag själv sagt ”men kan jag få äta upp eller?!”.

Men nu gör Mathilda ett gnällande ljud.

”Va? Vad är fel? Noah är trött och vill verkligen hem nu.”

”Men glass?!” piper hon ynkligt.

Jag sade när vi kom att vi skulle köpa glass när vi åkte hem, så det har hon helt rätt i. Fast det är sent nu. Kiosken började plocka in för en stund sen, kanske har de hunnit stänga.

”Vad är klockan?” frågar jag maken.

”Tio i”, svarar han.

”Okej, då gör vi så här: Vi går och köper glass, nu direkt”, säger jag. ”Sen går vi till bilen.”

Mathilda är uppe ur vattnet fortare än kvickt.

”Komnurrå!” hojtar hon och älgar iväg
mot kiosken.

Nu är det lillasysters tur att bli överraskad.

”Men… Jag har inte hunnit fånga nån fisk”, säger hon, och underläppen darrar.

”Jag går med Mathilda så tar du Hannah”, säger jag till maken. ”Hannah. Du behöver inte skynda dig. Vi köper glass åt er och du tar dig upp i lugn och ro. Och så syns vi vid bilen sen.”

Mathilda ropar otåligt från kiosken och jag skyndar mig. I brist på ställtid duger nästan alltid ”vi måste köpa glass nu”. För även om jag glömt hur jag planerat med glassen, var det inte en slump att planeringen såg ut just så.

Åsk-shake

Tag:
– Ett barn med panisk skräck för åska.
– En mamma som pga allergireaktion behövt ta betapred och därför är lite kortisonhög. Som topping kan man lägga till att mamman älskar åska, på ett närmast lite överdrivet hurtigt sätt. Men det är valfritt.
– Ett annat barn vars (i posten) försenade födelsedagspresent just kommit.
– En pappa som (rätteligen!) sover efter en lång dags körning som toppades med en mindre åskincident samt ett barn som var ”kall och blöt, kall och blöt, kall och blöt” efter att ha sprungit ca 10 meter till bilen och fått ca 20 tunga regndroppar på sig.
– En hel bil full av packning.

Blanda. Nej inte försiktigt, skaka ordentligt vetja, så det bubblar och stänker.

Sådär. Nu har du den. Min morgon.

Evertebrat

”Uääää!!” skriker Mathilda från köket.

”Vad är det för nåt?” svarar jag, fortfarande för långt borta för att själv kunna se. Men definitivt på väg. Jag känner mina löss på gången; det där ropet är fullständigt nödvändigt att agera på. Annars kommer jag snart att ha en panikslagen femtonåring med autism att ta hand om, och möjligen även vad eller vem det nu är som var orsaken till hennes skrik.

”En insekt!”

”En fluga? Är det en fluga, Mathilda?” ropar jag medan jag rundar hörnet in i köket. Mathilda hatar, hatar, hatar flugor.

”Jag vet inte vad det är. En insekt. Jag känner inte igen den.”

Nu är jag framme och tittar ner på golvet.

”Det är en mjölbagge”, säger jag, och sträcker mig efter en liten chokladkartong som ligger kvar på bordet. Jag försöker få skalbaggen att klättra in i den, men Mathilda är ett ögonblick från hysteri, och nu lutar hon sig in över mig och skalbaggen i vad som bara verkar som ett onödigt försök att hetsa upp sig själv. Det är naturligtvis ett gravt orättvist sätt att beskriva det hela, mer korrekt försöker hon se vad som händer och förstår inte själv att hon är på väg i panik. Men det är så det känns.

”Den är ÄCKLIG!” ropar hon, och ”uäääää!”, och ”ta bort den!”.

Och det är vad jag försöker med. Hon gör det dock inte lätt för mig. Jag blir stressad för att hon är stressad. Och när jag är stressad blir jag ibland känslokallt frank. Och det blir inte alltid så bra.

”Det enda den någonsin gjort dig är att inte vara en vertebrat. Ett ryggradsdjur”, fräser jag.

Mathilda backar undan en smula, och jag samlar mig och klarar att bara tänka fortsättningen tyst: Det är möjligen naturligt att tycka illa om varelser man inte kan känna igen sig i för att de inte liknar en lika mycket som en hund, elefant eller delfin. För att de inte har ett tydligt ansikte, och ett ryggradsdjurs typiska kropp, med bål och bara några par extremiteter. Men det är inte särskilt snällt, eller rättvist heller, för den delen. Tänk om utomjordingar en dag landade på jorden, och såg mer ut som insekter än människor, skulle vi då…

Mathildas svar avbryter min tanke:

”Jag struntar i om den har en ryggrad eller ej! Den kan vara ryggradslös ute!” fräser hon.

Fast lugnare nu, och längre bort. Om jag känner henne rätt har hon dragit den logiska följden av det jag just sade, och kommit fram till att detta att avsky insekter på grund av deras utseende snarast är att tänka på som en sorts artism. Sedan har hon förkastat validiteten av den korrekta slutsatsen, baserat på att hon har rätt till sina känslor, hur ologiska de än må vara. Och sedan formulerat ett begripligt svar.

En ganska imponerande tankekedja för bara ett par ögonblick, och dessutom ett bra sätt för just min dotter att lugna sig. Mathilda är bra på att tänka logiskt, och hon gillar att göra det. Om jag kan anropa logiken, den kalla kognitionen, innan hon blir alltför upprörd, funkar det varje gång. Plötsligt är fokus inte längre på den varma kognitionen, de rusande känslorna, och då lugnar hon sig en aning direkt. Därifrån kan vi vanligtvis manövrera oss ner helt ur affekten.

Bra jobbat, Mathilda, tänker jag.

Och nu är Mathilda tillbaka i leken. Hon lutar sig fram – utan att skrika frenetiskt i mitt öra – och blåser på insekten för att få den att hamna i kartongen. Jag justerar vinkeln mot hennes, hon flyttar huvudet för att få bättre fart, och på tredje försöket får vi med gemensamma ansträngningar in den lilla skalbaggen i kartongen.

För att inte jaga upp Mathilda ytterligare går jag till ytterdörren och skakar ut den i buskaget där. Normalt sett dödar jag nämligen mjölbaggar. Det enda dess släkte någonsin gjort mig är att förstöra alla mina skafferivaror och tvinga mig att sanera ett helt kök. För många år sedan, visserligen, men tja. Kalla mig långsint.

”Den kan vara ryggradslös ute!” hojtar hon triumferande inifrån köket.

”Evertebrat”, hojtar jag tillbaka. ”Det är namnet på ryggradslösa djur”.

”Jag struntar i vad det heter!” svarar hon när jag kommer tillbaka.

Sedan skrattar vi tillsammans, och sätter oss vid matbordet för att fortsätta kolla på filmen Noah bad oss att se i ett annat rum än vardagsrummet, där han sitter med TV-spelet.

En rätt typisk kväll, skulle jag säga. Kompromisser. Skrämmande kryp. Skenande känslor. Latin. Gemensam problemlösning. Skratt. Film.

Från livsfara till glatt tultande: En sedelärande berättelse för oss vuxna, som ibland glömt hur det var att vara barn.

Lågaffektiv tanke om syskon och den manipulativa konsten att avleda. Eller vidareleda, som ofta är det mest effektiva vi kan göra:

Vi var på IKEA. I anslutning till restaurangen har de byggt en härlig vägg med sittplatser som är som i trappavsatser. Tre stycken med en trappa i mitten, så det var ganska högt.

Vi satt bland kuddar och sittdynor, högsta upp (och beundrade både utsikten och de upphängda laptopstöden som man kunde låna till sin dator ifall man ville sitta och jobba) när ett barn på kanske två år kom gående på golvet där nere, tätt följd av en storebror i tioårsåldern.

Tvååringen klättrade resolut upp på första avsatsen genom att häva sig upp på magen och seeeega sig långt nog för att kunna slänga upp ett ben. Storebror klättrade efter, det var bara ett stort kliv för honom.

Tvååringen lekte ett tag. Sen klättrade hen upp till mellanavsatsen, på samma sätt och tog sikte på högsta avsatsen. Nu började tioåringen se bekymrad ut; jag såg hur han tänkte ”det här kan bli farligt”. Så han ropade: ”Kom!”

Tvååringen vände sig om, tog ögonkontakt, och verkade ha bestämt sig för att det här med att bli jagad och klättra högt kunde bli en rolig lek.

Storebror instämde dock inte. Han klättrade tillbaka ned på golvet och tittade sig omkring men såg uppenbarligen inte till sin förälder.

Jag gjorde mig beredd att hjälpa till om det skulle behövas. Makade mig närmare. Flörtade lite med den lille, så hen skulle komma mot trappen i mitten, där det inte skulle vara lika farligt, och jag inte ens hade armlängds avstånd. Jag försökte också upptäcka var en vuxen fanns. Det blir trots allt ofta bättre när föräldrar själva tar ner sina barn från farliga höjder, inte främmande tanter som dessutom har egna barn att se till. Men ingen fanns inom synhåll.

Storebror nere på golvet gick också igenom olika scenarion i huvudet, det kunde jag se på hans kroppsspråk. Klättra upp, nej, det blir inte bra. Springa och hämta nån vuxen, nej, måste stanna.

Han försökte prata. Sade ”Kom här!”, ”Kolla vad jag har!” och ”Vi kan leka här nere”. Ingen respons. Tvååringen vinglade skrattande upp mot kanten till den översta avsatsen. Ni vet när ett barn är så lyckligt uppslukad av det hen gör att hen är helt omedveten om att någon försöker få kontakt med hen? Så.

Det här kunde bli farligt, och det snabbt. Jag skulle sånär ta ett snabbt steg åt höger och fånga in barnet när tioåringen gjorde något genialiskt. Utan att säga ett ord klättrade han snabbt upp på den nedersta avsatsen. Sen ropade han:

”Kolla vad jag kan!”

Tvååringen stannade till och vände sig om. Storebror klättrade demonstrativt ner över kanten till golvet. Det var naturligtvis inte svårt, men han fick det att se ut som en reell ansträngning, följd av stor triumf: ”Klättra nedåt!”

Jag kunde bokstavligt talat se hur tioåringen INTE sade något om ”golvet”, ”komma” eller ”gå härifrån”. Ingenting som kunde ge tvååringen minsta aning om att hen just blivit fintad. Bara fokus på den fejkade triumfen. Bara ‘kolla vad jag kunde!’.

Tvååringen vände omedelbart. Hen klättrade snabbt tillbaka till den nedersta avsatsen och därifrån, med stor omsorg om att exakt härma varje rörelse brorsan just gjort, ned på golvet.

Storebror hejade entusiastiskt. Sedan tog han tvååringen i handen:

”Kom så går vi till mamma!”

Från livsfara till glatt tultande i rätt riktning, på mindre än fem sekunder. Lågaffektiv syskonmagi.

Det där som händer när vi inte har reell makt över någon annan, att vi tvingas att hitta sätt att få dem att samarbeta ändå, det tränar jämnåriga syskon massor på. För de har ingen reell makt eller auktoritet över sina syskon.

Jämnåriga syskon har kanske det mest maktjämlika förhållandet vi kan ha under hela våra liv. Våra föräldrar blir aldrig våra jämlikar och våra eventuella barn är det definitivt inte. Vänner, grannar eller en partner kan välja att lämna oss eller ta avstånd, om vi bråkar för mycket. Men barn som är syskon fortsätter att vara syskon. Nästan oavsett hur fel det blev idag vaknar de upp till en ny chans imorgon.

Syskon har en unik roll i varandras liv. Men den rollen innebär också att syskon bara till en viss gräns kan säga ifrån, lyfta ner eller gå iväg.

Resten av tiden måste de tänka fort. Och bli riktigt bra på vidareledning. Manipulation när den är som bäst. Syskonmagi. ❤ ❤

Mellanstationen: Ett lågaffektivt trick

Det finns ett litet lågaffektivt knep som jag vill kalla ”mellanstationen”. Låt mig illustrera:

Mathilda sitter vid matbordet och kollar på youtube på en platta. Hon har ätit mellanmål, och snart ska vi åka och lyssna på lillasysters konsert. Det har varit en ansträngande dag, och Mathilda är trött.

Jag sitter också vid matbordet, och kollar på youtube. Det gör jag inte av någon särskild orsak, det finns ingen pedagogisk baktanke. Eller kanske gör det ändå det; med åren har jag funnit att det är lättare att hålla koll så Mathilda gör det hon ska om jag har en egen ursäkt för att befinna mig i närheten.

Nu börjar det bli dags att åka. Om kanske en kvart och allra senast en halvtimme behöver vi ta oss ut genom dörren. Mathilda är i allt väsentligt färdig, och det vet jag, men hon kommer ändå att ha en viss startsträcka.

Därför säger jag lite lugnt: ”Mathilda. Nu är det dags att gå på toa så vi kan åka till konserten sen.

Mathilda gör ett grymtande ljud. Det är inte ett vänligt grymtande, utan ett irriterat. Jag vet att hon vill åka med på konserten, men att det är svårt att skifta fokus. Därför säger jag ingenting.

I stället drar jag ur mina hörlurar ur min dator, så att Bo Hejlskov Elvéns röst börjar komma ut ur högtalarna. Bo passar perfekt en eftermiddag som denna, dels för att Mathilda tycker att han är en trevlig prick, och dels för att han har en lugn, trevlig röst.

Och så är Mathilda inte specialintresse-intresserad av det Bo pratar om idag, inte som med minecraftvideon hon själv tittar på. Bara lite-lagom-intresserad, men ändå tillräckligt för att komma upp ur sin specialintressebubbla. Att släppa det hon håller på med är lite som det här med att vakna på morgonen: Ibland måste det få ta en liten stund.

Men det dröjer inte ens femton sekunder innan Mathilda har rest sig och kommit över till min skärm. Hon lyssnar ivrigt och flikar in en fråga. Jag pausar filmen och förklarar. Vi tittar vidare, och jag pausar ibland för att förklara något.

Efter en stund tycker jag det är dags för ett nytt försök. I en av våra frågepauser säger jag:

”Nu hinner vi inte se mer. Tar du och går på toa så sätter vi på oss ytterkläder sedan.”

Mathilda går villigt mot toan.

Mellanstationen. Sneaky. Och jättepraktisk.

När inte ens apoteket gör det lätt för en…

Med Mathilda på apoteket. På ena långväggen hänger en reklamskylt där det står ”krassliga” i någon sorts krit-stil, med blandade färger och r: en bak och fram.

Jag har inte noterat dem. Men det har Mathilda. En meter framför kassan stannar hon tvärt och piper:

”De är bak och fram!”

”Eh… Va?” säger jag. Skylten är på en vägg bakom oss.

”De är bak och fram!”

Hon gör en sorts vift i ungefär den riktning som skylten hänger.

”Vilka? Vad är bak och fram?”

Lillasyster pekar på skylten på väggen. Ungefär samtidigt blir Mathilda lugnare, men hon är mycket bestämd:

”I will not look at them. I will look away.”

”Bra plan, Mathilda” säger jag, och fylls av en bubblande lyckokänsla. Det här hade kunnat gå precis hur dåligt som helst. I stället kom Mathilda på en lösning.

Mathilda står kvar och tittar envist bort från de stötande, bakvända r:en. Lillasyster står också kvar bredvid henne, och hon påminner om en vakt på sin post. Själv går jag fram till kassan och betalar.

Sedan går vi hem.

Stark i strid

Vi sneddar över parkeringen. Jag har på mig min lilablommiga vårjacka, Mathilda har den rosavita kjolen, sina gröna gummistövlar och så kattöron och svans. Kappan bär hon över en arm; hade vi behövt gå en längre bit hade jag fått bära den, men nu är vi alldeles nära. För en ytlig betraktare ser hon säkert ut som ungefär vilken femtonåring som helst, med tonårsspretig klädsel och kaxig gång.

Samtalet kastar sig mellan ämnen: det skarpa solljuset, presenten vi köpte åt storasyster nyss, världspolitiken, påskgodis och vårblommor.

Mathilda kliver framåt med bestämda steg. Hon gestikulerar, avväpnar mig med ett blixtsnabbt svar och skrattar högt åt min plötsliga tystnad… Jag skrattar också. Inget gör mig gladare än när mina barn argumenterar väl, det är något jag verkligen njuter av. Goda argument är som smittande musik; man kan inte låta bli att stampa takten, inte ens när man egentligen föredragit en annan sång.

Då kommer bilen.

Den kör inte fort; det är ändå en parkeringsplats. Den är en bra bit bort. Nu bromsar den in. Men jag hinner inte ens vända mig åt Mathildas håll innan jag hör hennes häftiga utandning, ett jämrande läte, som från ett skadat djur.

I stället för att följa efter mig åt sidan tar hon ett förvirrat steg tillbaka, ut i bilens väg. Föraren stannar. Han är flera meter bort, och jag tror inte han ännu hunnit uppfatta paniken. Men jag känner den; i varje fiber av min kropp kan jag känna den.

Jag är för långt bort för att kunna ta tag i hennes hand, så jag pratar i stället. Ger korta kommandon.

”Mathilda!” säger jag. ”Mathilda! Kom till mig. Kom!”

Jag ser att hon skyggar bakåt ännu mer, och därmed hamnar ännu mer i vägen. Men föraren väntar tålmodigt, och nu tror jag att han har sett det: Den rätt vanliga tonåringen mitt framför honom har helt tappat orienteringsförmågan.

”Mathilda! Kom!” säger jag igen. Skarpt säger jag det, för jag vet att jag måste överrösta alla andra sinnesintryck, till och med det gnistrande solskenet i hundratals bilrutor.

Det har bara gått ett ögonblick. Jag har precis hunnit hejda mig mitt i steget, återfått balansen och börjat vända mig för att springa tillbaka, när hon hör och reagerar. Med ett par snabba steg är hon ifatt mig. Jag sträcker automatiskt ut min hand och tar tag i hennes. Hon kramar den hårt när vi halvspringer åt sidan, för att släppa förbi bilen.

”Mathilda”, säger jag. ”Du vet att jag alltid kommer till dig, eller hur? Jag var på väg till dig, men du hann före. Men om du inte kan komma till mig, så kommer jag alltid, alltid tillbaka till dig. Du vet att jag alltid kommer tillbaka och hjälper dig när du blir rädd, eller hur?”

Mathilda nickar, stumt och inte helt övertygat. Hon är fortfarande rädd, och det jag sade var inte särskilt stringent. Det finns massor av tillfällen när jag inte skulle gå tillbaka till henne, till exempel om hon stod framför mig, eller… Jag släpper tanken. En annan gång.

I tystnad tar vi oss upp på trottoaren. Dit kan inga bilar komma. Jag går mellan Mathilda och vägen nu.

”Det är väldigt varmt här”, säger hon plötsligt, och jag vet att hon är tillbaka från sin tillfälliga överbelastning.

Det är inte bilar som är problemet. Det är när så mycket händer samtidigt. När det både är jätteljust, och fåglarna sjunger, och vi pratar, och bilarna på vägen där borta låter, och så plötsligt kommer något stort och blankt och morrande mot Mathilda, och hon måste fatta ett snabbt beslut. Det är då det tar stopp.

Det är som när en överbelastad processor försöker öppna ännu en fil. Operativsystemet laggar. Under en liten stund händer ingenting.

Men nu är hon ikapp igen. En aning skakad, men mestadels okej. För Mathilda – och mig – är detta en vardaglig sak, obehaglig, men vardaglig. Vi tycker inte om det. Men det är som det är. Därför fortsätter vi vårt samtal, om värmeöverföring, filmer vi vill se, logotyper och videkissar.

Men ingen ytlig betraktare tror längre att den gängliga flickan, som nu håller hårt i min hand, är en vanlig femtonåring. Och det är som sig bör, tänker jag. Alla som ser min dotter borde förstå att de tittar på en hjälte. En ung kvinna som går rakryggad genom en vardag som dagligen skrämmer och förvirrar henne, men som ändå vägrar att ge upp.

Mathilda betyder stark i strid. Och min Mathilda är en av de starkaste jag någonsin träffat.

Vanliga mornar

En skål med smoothie, där ena kanten blivit rosa och andra lila.Jag blandar ut lite av smoothien med mjölken, och lite med en droppe citronsaft. En del blir nästan lila, den andra rosa.

”Va?! Är det en indikator?!” utbrister fjortonåringen, som snart ska ha prov i kemi.

”Ja precis”, säger jag. ”Den här gruppen av ämnen som finns i blåbär kallas antocyaniner. De är väldigt effektiva i att skydda kroppen från skada. Och det behovs, för eftersom våra kroppar går på syre, som är mycket reaktivt och giftigt, får de många skador hela tiden.”

”Va? Hur kan det vara så?” undrar fjortonåringen.

”Jomen, om en organism ska kunna använda ett ämne måste det ha en viss förmåga att reagera med saker. Tänk om vi hade levt på kvävgas. Först händer inget. Sen händer inget. Sen händer inte heller nåt. Kväv-gas. Det kan frysa, smälta eller förångas, men det är typ det hela. Inget händer egentligen.”

”Ungefär som en vanlig morgon hos oss…” säger pappan menande.

”Jag gillar våra vanliga mornar. Det är då du och pappa förklarar hur allt fungerar”, säger tolvåringen.

Man bryter ihop, och sen kommer man igen

Jag har ett mantra från en kär vän, som jag för länge sedan frågade hur man överlever allt detta tjafsande och strul, när omgivningen kring barnet med autism inte kan nånting, när allt från myndighetspersoner till grannar tycks ha sammangaddat sig i idioti. Hon svarade:

”Man bryter ihop och gråter i duschen, och sen kommer man igen.”

Det tänker jag på alla tuffa dagar. Jag må bryta ihop och gråta eller skrika både här och där. Men jag kommer igen. Även när det inte känns så.

Bedöm inte vår vardag utifrån julbesöket.

Kära du som hälsar på en familj där det finns barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF), som autism, Tourettes eller ADHD, så här i juletid! Det är klokt att utgå från att inget du ser eller upplever har någon koppling till hur det ser ut i våra familjer när du inte är där, och det inte är december.

December är en tuff tid för våra barn och våra familjer. Besök är ofta ansträngande. Kombinationen innebär att mycket kommer att vara annorlunda än du trott. Det kan se ut på många olika sätt.

Kanske är det svårare och värre än vanligt, med skrik, bråk eller ledsamhet.

Kanske håller barnen och vi vuxna ihop extra bra, och även när det sker med käkarna hårt spända och näven knuten i fickan kan det då se ut som om vi är vilken familj som helst.

Kanske bryr vi oss faktiskt inte alls om att tillrättavisa vårt barn inför dig, eftersom det a) är mycket orättvist mot barnet att försätta hen i en så svår situation och b) bara riskerar att göra allt värre.

Kanske tillåter vi saker du aaaaldrig skulle tillåta, eller avbryter och förbjuder saker som du tycker är helt självklara. (Det här är inte ditt hem. Hantera det.)

Kanske är våra barn bara precis som vi själva var som små, inte behöver de några diagnoser?! (Ledtråd: Det här är vad ordet ”ärftlig” betyder.)

Kanske är det nåt helt annat du reagerar på, eller finner provocerande, eller inte förstår.

Det du med all säkerhet kan räkna med är att det du ser eller tror dig se, inte riktigt motsvarar vår vanliga vardag. För sånt är livet i våra familjer. I synnerhet i december. Och i synnerhet med gäster. Väl mött, ändå!

Sammanhangsförklaring

”Vart ska vi åka?” undrar trettonåringen med det lidande bara en trettonåring kan uppbåda.

”På lillasysters pianokonsert.”

Mitt svar gör honom än mer nedslagen, och jag förstår att en sammanhangsförklaring är på sin plats.

”Jag är säker på att du gärna följer med på konserten när du förstår att det är viktigt för syrran att vi är där. Att vi alla åker får henne att känna sig stolt över vad hon lärt sig och stöttad och älskad av sin familj. Hon blir också mindre nervös när hon ser oss i publiken. Att följa med är ett sätt för dig att visa att du bryr dig mycket om henne”, säger jag, så neutralt jag förmår.

Det är varken ironi eller vädjan, utan en ren upplysning: Så här hänger det ihop.

”Ah!”

Städning enligt Mathilda har vissa inneboende… problem?

Under några veckor har jag finjusterat vårt städschema. Idag samlade jag några av barnen i köket för att berätta hur jag ändrat det inför veckan.

”…Och på torsdag vill jag att alla tar tio minuter och decluttrar i sitt rum”, sade jag.

Barnen tittade tomt på mig.

”Vet ni vad decluttra betyder? Avplottra…?”

Fortfarande ingen reaktion.

”Jo, man väljer nåt ställe där man har sina saker, till exempel ett hyllplan eller en låda, och så går man igenom den. Och tittar om det finns nåt där som ska nån annanstans, vad man vill behålla, vad som kanske ska ges bort, vad som kanske ska slängas…”

Mathilda nickade ivrigt och fyllde i:

”…och vad man kanske ska slänga på nån!”

Saker den barnsliga surmamman häver ur sig i affekt är verkligen ingen idé att genomföra

Och priset till världens sämsta mamma går till mig, som fräste ”kom så åker vi hem igen då” när barnet inte ville gå in på flöjtkonserten för att det inte framgått att det skulle vara så mycket folk. Eller fler grupper än den hon tränat med. Och dessutom stod det inte konsert utan avslutning i papprena! (Hon uppträder lätt för ett par hundra personer, så det var inte mängden folk, utan alla överraskningar. Något som i sin tur överraskade mig såpass mycket att jag betedde mig mycket okaraktäristiskt.)

Jag återfick fattningen tillräckligt fort för att inse mitt fel och backa. För sånt som den barnsliga surmamman häver ur sig i affekt är verkligen inget jag tänker genomföra. Faktiskt känner jag noll förpliktelse att fortsätta bete mig dumt bara för att jag råkat tappa greppet en sekund. Tjurskallighet är inget jag vill att mina barn ska få för sig hör till att vara vuxen.

Barnet ifråga grät lite, och kramades en stund, och ville inte gå in, fast ville absolut, fast ville inte, fast… Och snorade. Och snöt sig. Och grät lite till. Och gick till slut in (fast hon ville inte, fast jo, fast nej, fast jo såklart, fast nej…).

Med facit i hand hade det varit smartare att åka hem, för ungefär när (det mycket lättkränkta, sic!) barnet gick in började publiken skratta, fast åt något helt annat. Dålig, dålig timing. Småflöjterna spelade plågsamt falskt. Och det var faktiskt INGEN som hade sagt att det skulle vara andra grupper där än hennes träningsgrupp, varför hade ingen sagt det?!

Så snart konserten var slut flydde barnet in på toa och grät, och ville inte ens stanna för pepparkakor och saft. Kvällen räddades av smartpappan, som förordade ett raskt inhandlande av kakor och chips i närbutiken.

Håhåjaja. Inte är det lätt, inte. Varken med starka känslor eller överraskningar.