Category Archives: Aktiviteter

Skulle du vänja dig vid att äta slem eller bajs?

Om matsvårigheter, att smaka på saker och vänja sig:

Jag träffar vuxna som äter selektivt, ofta inom autismspektrum eller annan NPF. Alla beskriver de samma sak för mig:

”Att tvingas smaka på eller äta saker man inte klarar är som att äta slem eller bajs.”

Så jag har frågat mig själv: Skulle jag vänja mig vid att äta slem eller bajs, eller skulle jag betrakta de välvilliga försöken att lära mig äta ”allt” som tortyr?

Svaret är ett entydligt nej – ja. Jag skulle inte vänja mig. Jag skulle betrakta det som ett övergrepp.

Därmed är min ståndpunkt i frågan glasklar: Alla försök att ändra matvanor måste ta avstamp i personens egen vilja att förändra.

Selektiva samspelssvårigheter

Mathilda och lillkusinen sitter på min säng med varsin platta och spelar. De är helt inne i det de gör, pekar och diskuterar. Så kommer Mathilda på att man skulle kunna gå ut till kojan, frågar mig om det är ok att ta med plattorna, får ett ja, och de går genast ut tillsammans, lugnt och städat.

”Det blir en bra dag!” säger lillkusinen glatt när han passerar.

Var för sig är de rätt vilda och fariga. Tillsammans är de ett team. En målmedveten, fokuserad duo.

Det blir så väldigt tydligt att Mathilda inte har ”svårigheter att samspela” med alla människor… Utan bara med vissa. 😉

Gästbloggare: ”Jag väljer inte att ha en hjärna på högvarv”

Läsvärt av en fin vän:

”Jag har aspergers syndrom och adhd. Det är jag inte ensam om. Faktum är att jag har rätt många vänner som delar en eller båda av dessa diagnoser. Många av dem har blivit mina vänner innan jag eller dom fått diagnos. Vi har liksom funnit varandra för att vi talat samma språk. Vi är, precis som ni normalstörda, inte stöpta i en form, utan kan skilja oss mycket från varandra. Medan annat är väldigt lika.

Det finns vissa bitar som ofta blir kämpigare för oss med dom här diagnoserna än det är för andra. Och andras brist på förståelse gör det än svårare. Men, brist på förståelse går att förändra, om man vill och är envis. Inte utifrån, men inifrån.

En sån sak som jag alltid fått höra är att jag tänker för mycket. Och jag blir åtsagd att sluta med det. Det är ungefär lika enkelt för mig att göra det som det är för en normalstörd att reglera sitt hjärta till att bara slå två slag i minuten. Jag väljer inte att ha en hjärna på högvarv. Tro mig, jag skulle många stunder väldigt gärna slippa det. Men jag kan inte styra det. Min hjärna jobbar på högvarv dygnet runt. Även när jag sover, vilket ofta ger sig i uttryck av mardrömmar. Om jag blir understimulerad så slår det ofta över i katastroftankar och ångest. Det jävliga är att detsamma gäller om jag blir överstimulerad. Och för att göra det ännu krångligare så skiftar det hur mycket stimulans jag behöver respektive tål. Det är olika från dag till dag, ibland från en timme till en annan. Att försöka balansera i det tar enormt mycket kraft. Och det kräver, ironiskt nog, att jag tänker och analyserar ännu mer, för att hinna sätta in eller ta bort stimuli innan jag tappar balansen.

Vilket osökt leder till nummer två på listan av saker jag ofta blir åtsagd, nämligen att jag inte ska känna så jävla mycket. Men inte heller det kan jag styra. Jag känner oerhört starkt, oavsett om jag är glad, ledsen, olycklig, sårad, lycklig, kär eller rädd. Superdeluxe-menyn. Jag kan inte stänga av det, men jag har blivit väldigt bra på att hålla det inom mig. För att man inte orkar höra ännu en gång att det jag känner är fel och inte gills.

Det tredje vanligaste jag får höra är att jag inte ska haka upp mig på detaljer i vad människor säger och gör. Men där du ser en helhet naturligt så ser jag bara detaljer och min enda chans att få en helhet är att själv försöka få ihop den av detaljerna jag ser. Därför märker jag direkt när det du säger idag skiljer sig från vad du sa för två månader sen. För min hjärna sparar detaljerna för att försöka skapa helhet. Och när du uttrycker dig lite annorlunda, har ett annat tonläge eller tittar på mig annorlunda så börjar försöker genast min hjärna få ihop helheten genom att analysera vad som förändrats.

Nu har jag, efter nästan 38 år, hittat strategier för att hantera en hel del av detta. Så oftast märker du inte ens av det. Men du ser inte heller hur galet mycket kraft det tar.
Och det finns gånger och perioder då kraften inte räcker. Då känslorna och tankarna smiter ut genom alla filter jag skapat. Och så är det för många av oss.

Det jag behöver då är ditt tålamod och att du tyglar dina känslor och tankar. Att du med närvaro hos mig lugnt hjälper mig att lägga bitarna på plats. Att du minns att det inte är något jag gör av illvilja, misstro eller som en anklagelse mot dig. Mina detaljer har bara blandats ihop i kartongen och skapat bilden av en varulv där det borde varit en kattunge. Och jag behöver att du är löjligt tydlig. För när jag väl hamnat där så kan jag inte tolka särskilt bra.

Det är inget man behöver vara rädd för. Det handlar inte om psykoser eller förlust av förstånd på något vis. Det är bara som din värsta dag av otillräcklighet, oduglighet och rädsla för att bli sårad upphöjt i tio. Tänk på hur du då skulle vilja bli bemött, vad du då behöver höra och gör det sedan så tydligt du kan, med ord, tonläge och kroppsspråk.

Det är kanske att begära mycket. Men minns då att vi som har hjärnor som jobbar såhär ofta lägger enormt mycket tid och kraft på att du ska slippa just det.

Och jag lovar dig, det är värt det. För även den kärlek, lojalitet och förkärlek till sanningen är i de flesta fall upphöjt i tio. Den kärlek, glädje och uppskattning du kommer få i gengäld är enorm. Trust me.

Det var lite det jag funderade på, just nu.”

Mist Harrysdotter

Prompta #mamamoves #LAB #Lågaffektivt #low_arousal

På sistone har kvällsrutinerna gått långsammare och långsammare. Så idag testade jag gammal hederlig promptning: Jag räckte helt enkelt tandborste, med tandkräm på, till barnen. Där de råkade befinna sig. Nu borstar de glatt tänderna. 😉

Chokladfondue från ICA

Gräver i gamla texter och snubblade över denna underbara! 🙂

”Gör så här: skär ananas, mango och honungsmelon i lagom munsbitar. Lägg upp på ett fat tillsammans med vindruvor och jordgubbar. Smält mörk choklad i en skål i mikron, eller använd ett chokladfondueset. Låt var och en spetsa frukter på små spett och doppa o chokladen.”

De glömde själva bruksanvisningen, så den kommer här:

Låt tioåringen rynka näsan när han ser frukten och i smyg doppa sin sked i chokladfonduen och äta den rent. Du ser inget av detta eftersom du har fullt upp med att hindra tvååringens chokladstänkta händer från att kladda ner HELA köksfönstret och i stället hålla sig till det enorma fruktberg hon lyckats fylla platsen framför sin tallrik med.

Under tiden kan fyraåringen titta under lugg på maten och muttra ”Det är ÄCKLIGT!”, varpå sexåringen hugger honom tre gånger i armen med sitt spett. Ingen av dem rör maten.

Någon som känner sig sugen?

PS Inga barn kom till skada under inspelningen av denna reklamfilm. Jag besinnade mig nämligen i tid och bjöd på chokladbollar i stället.

Nog.

Det är hövligt att varna innan man biter, så betrakta er härmed som varnade.

Jag har fått väldigt nog av att vara tålmodig inför påpekanden om saker vi borde göra och människor som förklarar för mig att ”det är viktigt att”… Väldigt nog.

Det är inte så att vi prioriterar bort saker på kul i vår familj. För att vi inte har lust. Det är så att vi lever långt under energimässigt minimum. Det finns inte möjlighet att göra allt som är viktigt, eller bra, eller ens betraktas som nödvändigt.

Nästa gång någon förklarar för mig vad jag borde prioritera, hinna eller orka reser jag mig och går. För att alternativet vore bra mycket otrevligare för alla parter. Och för att jag inte har någon som helst skyldighet att ursäkta mig eller förklara mig, inför någon annan än min familj.

Over and out.

Påsktipset till dig som har känslostarka barn :-D

Påsktipset för alla som har barn som ibland reagerar oväntat starkt på överraskningar:

Visa påskäggens innehåll innan ni eventuellt gömmer dem. På så vis hinner barnet inte bygga upp en idé om vad som finns i påskägget som hen sedan ska försöka ändra, med missnöje, gråt eller bråk som följd.

På hjärnspråk kallas det att man är inflexibel: När något inte blir som man tänkte sig har man svårt att byta idé. Ofta är det även svårt att skapa det som i hjärnforskningen kallas felsignaler*, så att fast man vet att något ändrats återkommer man gång på gång till det gamla.

*En felsignal är ungefär som en liten fotnot som pekar på uppdaterad information. Eftersom hjärnan inte kan glömma på befallning taggar den all föråldrar eller felaktig information med en länk till den nya kunskapen. Men vissa hjärnor har svårare att skapa felsignaler än andra, och hos barn är hjärnan – av naturliga skäl 😉 – ännu inte helt utvecklad.

5 normala skäl att känna sig som en barnmisshandlare

  1. När man klippt håret på barnet så snabbt som man bara kunde, men det ändå innebar åtta minuters hysterisk gråt medan barnet verkligen försökte vara stilla / få bort hår ur luften hen ska andas in / Få bort håret som letat sig in på bara ryggen / få bort håret hen tror finns på örsnibben.
  2. När man ska duscha av barnet, och hen gråter över att badkaret står fel.
  3. När man ska duscha av barnet och hen skriker rakt ut för att vattnet är för varmt eller för kallt (fast man själv inte känner skillnaden mellan de två).
  4. När barnet blir förtvivlat för att hen, visar det sig, inte alls har förstått varför det är grusigt och dammigt i tvättstugan där badkaret för tillfället står. Hen har inte på något sätt satt detta i samband med det nya kaklet som sitter på väggarna, eller högarna med klinker som står på ovan nämnda, grusiga golv.
  5. När barnet får sån panik över att vara blöt och kall att hen kurar ihop sig i en boll på golvet i stället för att svepa handduken om sig och gå och ta på sig pyjamasen.

Man kan ju fråga sig varför någon människa klipper håret på ett barn som detta en helt vanlig onsdagskväll. Och det ska jag tala om nu:

För att varje hårtvätt innebär samma nivå av trauma, undantaget själva hårklippandet. Men med snaggat hår kan man tvätta håret ordentligt kanske en gång i veckan eller ännu mer sällan, medan lite längre hår måste tvättas minst två gånger i veckan. För ibland har man bara dåliga alternativ.

Jag bara gråter nu. Att barnen blir arga eller irriterade bekommer mig inte särskilt, man skaffar sig rätt snart tjockt skinn och jag går verkligen inte sönder för att någon inte tycker som jag.

Men när de är förtvivlade och jag inte kan trösta. När det till och med är jag som står för det där hemska. Då gör det så ont. Och jag önskar autismen all världens väg. För det enda jag vill är att mina barn ska få må bra. Att livet självt ska sluta upp med att riva och bita dem.

Systrar

”Kan ni duka av bordet själva, eller ska jag göra en lista?” frågar jag flickorna. Det är pizza på gång och barnen är ivriga att hjälpa till.

”Klart vi kan!” ropar Hannah inifrån rummet.

”Hmm” säger Mathilda, och jag ser att något är svårt. Kanske vet hon inte var hon ska börja, tänker jag, och säger:

”Vet ni hur man dukar av bordet?”

”Ah-men-mamma-klart-vi-vet-man-bara-dukar-av” suckar Hannah, som kommit till dörröppningen. Hon är så tvärsäker och Mathilda så osäker att jag känner att jag genast måste slipa av kanterna på det svaret.

”Fast nej, det är inte alls säkert att man vet. Om man till exempel har autism kan man ha svårt att veta var man ska börja, eller svårt att se vad man kan ta, eller nåt annat. Har man autism tänker man på ett annat sätt än de flesta, och uppfattar saker på ett annat sätt. Alla tänker på olika sätt och det som är lätt för en kan vara svårt för en annan. Det är därför jag frågar. För att om man bara räknar med att andra upplever saker på samma sätt som en själv så har man ganska ofta fel.”

”Just det!” säger Hannah glatt. Hon vet ju egentligen att det är precis så här, hon har total koll på varför jag just sade som jag sade, och hon är mer än villig att låta storasyrran behålla ansiktet.

”Jag vet inte riktigt hur man gör”, erkänner Mathilda.

”Det är ok, kom, vi skriver en lista”, säger jag. Sedan dukar vi av tillsammans, efter listan som sitter på kylskåpet, medan jag begrundar det märkliga faktum att det som är så svårt för ett barn kan vara så lätt för ett annat.

Efter maten sitter flickorna och tittar på Harry Potter. En film som de sett otaliga gånger.

”Håll för ögonen!” hojtar Mathilda till Hannah, när hon själv tycker det börjar bli lite för läskigt.

”Ah-men-ååå!” svarar Hannah förtrytsamt. För hon är faktiskt stor och tycker faktiskt inte alls det är läskigt! Faktiskt!

Och Mathilda, hon inser att hon gått långt över sina befogenheter, och envisas inte som hon gjort förr om åren. För hon har fattat att hon bestämmer över sig, och Hannah över sig.

Sötisar ❤ ❤ ❤

Ninjamamman och humöret

Mamman är sur på morgonen. Det är hon mest av allt för att det varit en stressig vecka med viktiga möten, telefonjakt och inskickande av papper som absolut icke får slarvas bort då det får konsekvenser som är oöverblickbara OCH stora. Den sortens stress gör lätt mamman på dåligt humör.

Flickebarnet är också på dåligt humör, av okänd orsak. Kanske är det mammans känslor som smittar av sig, kanske har hon helt enkelt sovit dåligt. Morgonmedicinen gick nästan inte ner, trots färre än fem ord totalt i hela konversationen – från mammans sida – och flera steg bakåt.

”Ska vi inte dra upp rullgardinen åt Mathilda?” undrar tioåringen, medan han studsar runt som Tiger i Nalle Puh, och babblar om allt och intet. ”Varför inte?”

”Mathilda är ovanligt trött idag. Hon har precis fått medicin. Att dra upp rullgardinen blir inte bra. Det är ungefär som med att vi skulle ha låtit dig lugna dig i vardagsrummet i stället”, säger jag, och syftar på härdsmältan häromkvällen när jag gjorde misstaget att fösa in barnet i det utrymda köket, där hans kvällsmat väntade, för att jag trodde att han mest av allt behövde äta. Jag hade visserligen rätt i det, men när han redan var på väg att explodera (av hunger, märk väl), blev det inte bättre av irriterade ord och åthävor.

Det tog en och en halv timme innan han lugnade sig. Maten var i princip orörd ännu när han väl somnat för kvällen. Så vi pratade om det sen. Att det nog var så att ögonblicket då allt gick fel, var när vi inte lämnade honom ifred i en kvart i vardagsrummet, så han kunde ha lugnat sig och fått i sig maten ordentligt.

”Ahaaa! Jag förstååår!”

Tioåringen fortsätter att zappa mellan rummen. Mathilda utstöter ljud som låter som krita på griffeltavla. Hon vill inte gå upp. Hon tänker inte det. Hon tänker ligga i sängen resten av dagen, deklarerar hon klart och tydligt, som svar på min uppmaning att kliva ur sängen för att klockan börjar bli mycket.

Fast så går hon upp ändå. Och går på toa. Och kommer till mig där jag sitter och jobbar, och pratar en stund, skrattar. Fast sen gör hon nåt hon inte brukar: Hon går och lägger sig igen. För hon är trött, och vill bara sova.

Turligt nog försöker jag inte fösa henne någonstans; vuxna lär sig nämligen oftast av sina misstag, och rasande trettonåringar är urstarka. Det hade lätt blivit väldigt farligt.

En stund försöker jag lirka, och ge henne tid. Sen får tankeförmågan en spark rakt i magen av pappersstressen, och innan jag vet ordet av har jag fräst att om hon planerat att ligga i sin säng hela dagen bör hon ha ett och annat klart för sig:

”Pappa jobbar idag. Jag jobbar idag. Vi har inte tid att ta hand om dig utan du får klara dig själv”

Det fungerade ungefär så dåligt som man kunde förvänta sig; Mathilda väser som en katt och jag återgår till att sortera viktiga papper medan tinningpulsådern bultar ikapp med musiken inne i mitt huvud.

Eftersom pappan i familjen reagerar något mer ändamålsenligt på fräsande mammor än barnet ifråga, tar han med sig tioåringen in i köket och startar andrafrukosten, den som börjar när de barn som börjar skolan tidigare på morgonen gått ut till sina respektive bussar. Den som han normalt sett inte har hand om, eftersom hans förmåga att hålla sig till en enda uppgift på morgonen utan att glömma och börja med nåt annat är… tja.

Själv sorterar jag papper, och tänker på alla sanningens ord jag har lust att komma med åt vem som än vill lyssna. För att avleda mig från det börjar jag tänka på vad jag kan göra i stället, för att få allihop att göra det de ska, OCH helst bli klara i tid. När jag var tonåring sade min pappa att man kan bete sig som man har lust med, eller få folk att göra som man vill, men man kan ytterst sällan få både ock. Ord som jag har funnit väldigt, väldigt sanna. Det är få saker som blir bättre av att mammor härjar och skriker.

Frukost på sängen. Det är den bästa plan jag kan komma på i mitt nuvarande uppretade tillstånd. De enstaka gnälljuden talar om för mig att Mathilda framför allt annat är hungrig. Därför är mat en rimlig lösning, och jag bedömer risken att hon kastar alltihop i väggen som liten. Sammanbitet går jag till köket och gör i ordning en bricka med macka, juice och en banan.

För att få henne att äta bananen lägger jag några russin på brickan också. Det är enligt devisen ”Ett barn som är upptaget med att inte vilja ha russin på morgonen fast hon gillar dem alla andra tider på dygnet kan mycket väl äta en hel banan utan att inse att russinen enbart var en fint för att få henne glömma alternativet ‘inte äta alls'”. Även utan ord kan vi jobba med valet i det lilla, att skapa en upplevelse av självbestämmande genom att ge relevanta val, som lite grann uppväger det faktum att det finns en massa saker barnen inte kan välja bort.

När jag ställt ner brickan, och Mathilda till min stora förvåning satt sig upp i sängen, går jag snabbt ut ur sovrummet igen. För nu är jag verkligen jättestressad, och jag har ingen lust alls att stressa upp henne ytterligare. Mathilda är som en svamp; hon suger åt sig av andras känslor, och vet inte alltid om att de inte är hennes egna.

Maken kommer förbi. Han undrar försynt om han ska stänga dörren om mig och mina papper. Med den menar han troligtvis exakt vad han säger: Vill jag att han stänger dörren så jag slipper bli störd?

Det jag hör är dock att jag behöver lugna ner mig, och sluta stråla irritation över hela huset, som nån sorts trådlös negativitets-router. Det har han naturligtvis alldeles rätt i. När jag grymtar något ohörbart till svar tar han det säkra för det osäkra och går ut i köket igen, utan att röra min dörr.

Jag försjunker i papprena. Avledning är en av de säkraste strategierna för att lugna ner sig. Till min förvåning hör jag efter en stund Mathilda, som skrattar och pratar med de andra i köket.

Med en suck andas jag ut. Ännu en morgon är räddad. Och mot rätt dåliga odds, om jag får säga det själv.

Valfriheten

Han är inte förtjust i att bli klippt. Elvaåringen alltså. Faktiskt hatar han det med en passion som gränsar till vansinne. Fast han har alltid velat ha kort hår. Så det har varit pest eller kolera. Eller det är i alla fall vad jag har trott.

Nu sitter han återigen på den där pallen, och ser lidande ut. Jag försöker få ett svar på vad han kan tänkas vilja ha för frisyr, så jag googlar och visar. Man kan göra så här. Eller så här. Eller så här.

Plötsligt säger han:

”Mamma. Är det så här att man faktiskt inte MÅSTE klippa håret?”

Frågan är uppriktigt ställd. De är alltid det. Men jag blir helt paff.

”Nej, det måste man inte”, svarar jag till slut. När jag vägt olika svarsalternativ mot varandra och kommit fram till att detta är det mest lämpliga. ”Men du hatar att tvätta håret, och du gillar inte att kamma det, så jag har sett till att ditt hår alltid är kort. Eftersom det är mer tvättning och kamning av långt hår, och det trodde jag att du helst ville undvika. Så det är bara jag som har bestämt att vi klipper dig.”

Elvaåringen nickar tankfullt. Han vill nog helst inte tvätta håret mer eller oftare eller längre tid än han redan gör. Av allt han hatar här i världen, och den listan är lång kan jag försäkra, ligger hårtvätt antagligen i tio-i-topp.

”Men jag har aldrig förstått förut att man inte måste klippa håret, mamma!” säger han.

”Det visste jag inte”, svarar jag. ”Hade jag förstått det hade jag nog talat om för dig att man inte måste klippa håret. Man kan ju ha så långt hår man vill, massor av människor har långt hår. Samuel hade långt hår när han var liten. Hannah har långt hår – fast ditt borde man nog klippa hjärtat, så vi får bort den där tovan nån gång…”

Lillasyster ser inte glad ut, men när jag visar hur lite jag vill klippa, kanske en centimeter och i alla fall inte mer än två, då vill hon i alla fall.

Elvaåringen nickar igen.

Jag pekar vidare på bilder, och frågar lite. Men han är så tydligt tagen av sin upptäckt att han inte är helt närvarande. Till slut säger jag:

”Vill du inte klippa håret?”

”Jag vet inte”, svarar han. Det är inte kod för nåt särskilt, utan betyder just precis vad han säger. Han vet inte.

”OK”, säger jag. ”Jag kan klippa Samuel först, det var ändå han som bad att få bli klippt. Och så kan jag klippa dig senare. Så har du lite tid på dig att fundera.”

Man måste inte bli klippt. Man måste inte det. Men ibland måste man få tid att smälta alla de tusen valmöjligheter som plötsligt uppenbarar sig ur tomma intet. Eller i alla fall två.

Tänk en liten stund innan du delar anti-medicinlänkar nästa gång

Barnet ska testa en ny ADHD-medicin. Ett tag nu har barnet varit utan. All medicin fungerar inte med alla barn, nämligen.

Man börjar på låg dos, som alltid. Jättelåg dos. Så låg att man kan räkna med några timmars effekt, som allra bäst. Mamman räknade inte med någon skillnad överhuvudtaget. Men där fick hon tji.

Bara två gånger på den dryga veckan som gått med den nya medicinen har barnet kommit hem gråtande från skolan. Och då för att det faktiskt hänt saker. Inte bara av allmän trötthet. Och alla de där såren i ansiktet, ni vet de där som barnet brukar pilla upp, de har läkt nu. Efter lite drygt en vecka. Mamman har inte vågat påpeka det, för att inte störa den sköra jämvikten. Barnets ansikte har aldrig förut varit helt under skolterminerna.

Barnet tycker inte det är nån större skillnad, ”Jag märker inget särskilt” säger hen. Men för varje dag som går är det som om barnet får lite mer energi. Lite mer ork tillbaka. Lite mer levnadsglädje. Och det mitt i december, den värsta månaden, tiden på året som brukar suga ur barnet den sista orken.

Barnet kanske inte gråter efter skolan av trötthet längre. Men mamman gråter. Av lättnad. För mamman vill inget hellre i denna värld än att hennes barn ska få må bra.

Så gör mig en tjänst: Nästa gång du känner för att dela nåt trams om ”ADHD-piller”, ”droger på recept” eller ”överförskrivning av psykmedicin till barn”, tänk en liten stund på barnet som äntligen får må bra. Och tveka lite på den där knappen innan du bestämmer dig.

Mindfulness för ADHDisar eller konsten att inte krångla till det

Jag har länge lekt med tanken att skriva en bok som skulle heta Mindfulness för ADHDisar. För när poletten väl trillade ner för mig, då var det kanonbra! Men som det ofta beskrivs eller är uppbyggt får man ligga i krig med sig själv om man har ADHD…

Folk med ADHD vilar i att göra. Så är det. Inte i att ta fem minuter och fokusera på smaken av ett russin (yikes, det finns en hel del sinnesintryck man inte ens VILL fokusera på), eller i att ”sitta i en upprätt pose”… Nej. Man går, eller ligger, eller sitter precis som det känns bekvämt. Eller skalar potatis, eller viker tvätt, eller gör nåt annat som man kan göra utan att fundera så mycket.

Av samma orsak är det bra att ha en ljudinspelning eller träna tillsammans, hellre än att bara försöka fokusera på egen hand eller på inre bilder… Att det händer något, som gör att man faktiskt återkommer till fokuset i stället för att ta tre andetag och sen glömma att man höll på att meditera, eller somnar av tristess.

Dessutom är saker som att räkna andetagen eller liknande bra, eller att faktiskt röra sig långsamt, stretcha, qigong, enkla yogarörelser eller liknande. Att vila i att göra. Inte att vara stilla och känna på krypet i kroppen byggas upp till panik…

Man kanske till och med ska prata med sig själv högt; många med ADHD har inte utvecklat en stark inre röst utan behöver höra sig själva säga grejer för att kunna lyssna på tankarna. Eller titta på en viss bild. Använda viss musik. Helt enkelt tänka att situationen måste innehålla de nödvändiga hjälpmedlen och påminnelserna för att man ska kunna lyckas, precis som vi alltid måste tänka inom ADHD-fältet.

Sen är det ju detta med längden på fokuset, att stanna på en enda sak. Jag tycker att man med fördel börjar med att låta uppmärksamheten vandra i kroppsupplevelsen tex. Bara följa den runt. Nu känner jag hur käkarna känns.Och tinningen. Och höger hand. Och ena foten. Med tiden kan man fokusera längre stunder, men det är inte där man ska starta, då blir den en enda lång plåga.

Sen är många med ADHD flum-allergiker. Inte alla. Men många. Så där behöver man ha en lärare eller ledare eller skiva som inte handlar om att ”föreställa sig att man är ett träd…” eller har en tillgjord röst, eller lägger på saker som att man ska slappna av eller annat som inte hör till själva mindfulnessbegreppet. För såklart kan man slappna av och tillämpa mindfulness, men mindfulness i sig själv innebär inget annat än medveten, icke-dömande, nyfiken uppmärksamhet på nuet. Oavsett hur nuet ser ut.

Och är man mer för metaforer beöver man kanske just detta med träd eller vågor eller ljus eller löv som fladdrar i vinden… För en del är det bra. Men för många är det faktiskt inte alls bra utan en stor stress, eller rentutav obegripligt. Det riskerar att blir en press på att prestera, som ju är raka motsatsen till att vara, som är kärnan i mindfulness.

Så min erfarenhet är att för personer med ADHD är metaforer som blad, ljus, vågor eller vinden ofta är att krångla till ett väldigt enkelt begrepp: När du upplever nuet gör du rätt. Även när du upptäcker att du svävat iväg i tankarna, eller slutat andas eller är spänd, eller arg, eller har ångest, eller är stressad, eller…

Mindfulness handlar om att lägga märka till utan att värdera. Det är inget man ”lyckas” eller ”misslyckas” med. Det vore som att säga att man lyckas eller misslyckas med att andas, eller att hjärtat misslyckas med att slå i ”rätt” takt. Så är det såklart inte. Man kan inte uppleva ”fel”. Det går inte.

Sånginstruktioner #SakerViTestarSåNiSlipper

Ifall barnen och deras kompisar blir förvirrade av att försöka lyssna muntliga instruktioner kan man sjunga instruktionerna till en känd melodi som Blinka lilla stjärna. Det funkar jättebra för lyssnandet och stöttar minnet.

Och om man dessutom har barn som är ovanligt vana vid att man brister ut i sång eller gör andra märkligheter kanske de inte ens tycker det är pinsamt, utan bara klappar en lite på kinden och säger ”jag tänkte inte på det” när man senare frågar om det var ok… #SakerViTestarSåNiSlipper

Vardagshjältar

På tåget hem är jag trött. Riktigt trött. Familjefritt i all ära, men jag har jobbat alldeles för mycket och sovit alldeles för lite. Så när familjen med rätt många barn varav tre under fyra år kliver på, då skruvar jag upp ljudet i mina hörlurar och hoppas att de inte ska sitta nära mig. Vilket de naturligtvis gör.

Jag tittar på datorskärmen framför mig, lyssnar i mina hörlurar och ignorerar. Not my circus. Not my monkeys. Då och då når mig brottstycken av ”men mamma han sa”, ”det var min kopp ju!” och ”det är faktiskt min tur att ha plattan faktiskt!”, men inte mer än så.

En del passagerare skruvar på sig. Jag börjar tänka sura tankar om föräldrar som inte håller ordning på sina barn, men hejdar mig. I stället tackar jag min lyckliga stjärna över att vara barnfri på den här resan, och undrar stillsamt vad medpassagerarna hade tyckt om min familj. För det här är små, men rätt vanliga barn. De kivas lite, har lite myror i brallan och visst, det är lite högljutt ibland. Men ingenstans i närheten av vad jag är van. Och vad jag anat att medpassagerarna inte är vana.

Snart ska vi av. Det är trångt. Det är stökigt. Något av barnen vill kissa. Ett annat stannar mitt i vagnen så att kön mot väskorna stannar upp.

”Gå nu!” förmanar den ensamme föräldern. Man kan både se och höra att hen är trött. För mycket jobb. För lite sömn. Barnen som gnäller och bråkar. ”Det är min mugg! Faktiskt!” och ”Jag måste-måste-måste kissa!”

Så stannar tåget. Människoraden börjar röra sig. Och miraklet inträffar. De buffande barnen förvandlas till en lydig rad. Storasyster har lillasysters hand i ett fast grepp. Något barn blir buret. Ett annat går målmedvetet på egna korta små ben. Alla lyssnar uppmärksamt på föräldern.

Och jag drabbas av en lust att hurra högt. För en trött förälder som vant manövrerar barnahopen av tåget. För alla dessa vardagshjältar vi kallar småbarnsföräldrar. För det vackra samarbete som nästan bara händer i en familj.

Innan jag vet ordet av är jag hemma. Det är stökigt i hallen och något från köket luktar skumt. Barnen är uppe, men det är oklart hur långt de kommit i kvällsrutinerna. Det stojas och skrattas och jag tänker på mitt tomma, tysta hotellrum. Så futtigt det ter sig mot de kladdiga kramarna, alla nya pokemons som ska visas och berättelserna om bussresor som inte funkat.

Jag kramar och blir kramad av de flesta. Maken försvinner lite diskret någonstans på vägen, han har roddat familjen själv och är trött. För mycket jobb. För lite sömn.

Jag hivar upp väskan på min egen säng, i mitt eget rum, hojtar något om kvällsrutin och andas in ett djupt andetag. Av kärlek, högljudda röster och lite lagom röra.

Hemma. I det vackraste huset i världen. Med de vackraste.