Är det rimligt?

Efter ännu ett idiotiskt krav om läkarintyg, denna gång för ansökan om skolskjuts, rann det över för mig. Jag har fått nog av att vara sambandscentral för tusenmiljoner ansökningar, intyg och ditten och datten.

Vi fick sent omsider, i fredags närmare bestämt, veta att barnen skulle gå på skolbussen som vanligt. Men idag, på skolans första dag, kom de inte på någon skolbuss hem från skolan, då ingen vuxen i skolan visste vart de skulle gå…

Femtonåringen ringde lugnt hem och frågade. Tack mobilteknik för det! Nioåringen var hysteriskt övertygad om att ingen skulle komma och hämta dem (vad han grundar det på vet jag inte, eftersom det inte alltför sällan händer att skolbussen av någon orsak är för svår, så vi får köra barnen). Tioåringen räknade hjälpsamt upp alla saker som kan gå fel på vägen hem från skolan, och vad man kan göra om de sker. Hon finner frid i att rabbla sina akutplaner, något som inte lugnade nioåringen nämnvärt, tvärtom. Lyckligtvis fanns en annan autismmamma vid skolan, och hon såg hans skick och tog hand om honom tills jag kom. ❤ Tack! (Sjuåringen tyckte mest att hela dagen var spännande. Det är hennes normaltillstånd.)

Jag har alltså tillbringat ungefär tre timmar med att skjutsa, hämta, lugna hysteriska barn, leta telefonnummer, kolla linjekartor, försöka komma fram till någon ansvarig, och i slutänden fanns ingen som kunde svara på om, var och när skolbussen går imorgon(!).

Till råga på allt upptäckte jag att jag i och med omorganisationen av skolbussarna som skett nu i höst (och som fortfarande pågår) förväntas  skicka in en ”ansökan om skolskjuts på grund av funktionsnedsättning”. Senast den 30 april 2014, mind you. Spännande, spännande, att få saker gjorda i förfluten tid är alltid lite extra utmanande. Till det oförskämt onödiga ansökningspapperet förväntas jag bifoga ett läkarintyg för varje barn. Som styrker deras behov av skolskjuts. Samma skolskjuts som de haft i flera år.

Och där rann det över. Vet ni vad. Det blir ingenting med det. Har kommunen minsta aning om hur lång tid det tar att få tag på vår läkare, hur lång tid det tar vederbörande att knåpa ihop nya spännande intyg eller hur vår livssituation i övrigt ser ut? Seriöst? För gissa själv: Om man går i en specialklass och behöver skolskjuts dit beror det antagligen på att man…

a. Försöker snika sig till gratis bussbiljetter? eller

b. Har speciella och av kommunen redan utredda och dokumenterade behov?

Ledtråd: Det är inte a.

Är det rimligt, att jag – som har ett dokumenterat mertidsarbete varje vecka som motsvarar mer än en heltidstjänst, och detta alltså utöver mitt vanliga jobb – ska ringa ännu fler långa samtal den här veckan, för att fixa fram information, lösningar och intyg på ditten och datten? Är det rimligt att en redan hårt belastad vårdapparat ska ha läkare som ägnar sin tid åt att skriva läkarintyg åt en kommun som redan har specialanpassade undervisningssituationer för berörda barn i stället för att till exempel träffa patienter som behöver dem? På riktigt?

Jag vet inte vad jag tycker om intygshysterin. Men en sak är jag helt säker på. Det blir inte skolchefen, kommunalrådet eller någon från kommunens skolskjutskontor som stoppar om en tioåring med hastigt påkommen feber i eftermiddag, eller tröstar en nioåring som vaknar med ångest i natt. Det blir inte deras arbetsdag som blir upphackad imorgon, av telefonsamtal, fylleriuppgifter och hämtande och lämnande av barn i brist på skolskjuts, och det blir inte deras lön som är lägre i slutet av månaden.

Och nej. Det blir inga läkarintyg som skickas till skolskjutskontoret. Den här mamman har fått så fruktansvärt nog av den här skolstarten redan nu. Det kan vara en delförklaring till att det nu på ännu en fullständigt onödig ansökan står:

”Kommunen har redan diverse utredningar och läkarintyg för barnen, men om jag får timtid för att jaga habiliteringens 25%-anställda läkare ska jag med glädje göra det och på så sätt öda landstingets medel på saker som varit klara sedan flera år.”