Läsvärt

Jag googlade. Efter någon sorts tidningsförvaring till toaletten. Ja, till toaletten. Vi är en läsande familj, och ingenstans läser vi med sådan frenesi som på toa. I alla fall om man ska tro på högen av tidskrifter och böcker som samlas därinne. Just nu ligger de på papperskorgen: Tidningen föräldrakraft, Illustrerad vetenskap, en bok om ”Djurens språk”, ett par tidningar av olika datum, några barnböcker och… Ja, ni hör ju själva, det funkar inte. Vi behöver en förvaring.

Men google tog inte min fråga på allvar. Jag klickade mig till helt fel ställen, och via underfundiga länkar och sidospår surfade jag in på bloggen Körlings Ord.

Jag läste om undervisning. Jag läste om läroplanen (jag tycker vi har en fantastisk läroplan!). Jag läste om respekt, undervisningsglädje, läxor och frågvishet. Och efter en ganska lång stund, kanske en halvtimme (vilket med mina 800 ord i minuten blir en väldig massa blogginlägg), insåg jag att här sitter jag och läser om skolan, i stället för att leta tidningsförvaring, men egentligen är jag på helt rätt ställe för det handlar om samma sak!

Skolan är alltid ett laddat kapitel i NPF-världen. Många unga med neuropsykiatriska svårigheter har förfärliga historier att berätta. Alldeles i dagarna kommer det senaste numret av tidningen Föräldrakraft, där jag skrivit ett par artiklar om hemmasittare – barn och unga som inte förmår gå till skolan, inte på grund av sina problem där, utan på grund av bristen på lösningar i densamma. Det har varit skrämmande intervjuer, och är förhoppningsvis tankeväckande läsning.

Även vår familj har haft sin beskärda del av skolsvårigheter. För tillfället har ett par av barnen det som kallas ”anpassad studiegång”, vilket i vårt fall betyder en förkortad skoldag i en lugn miljö, för att orken ska räcka. Andra barn är läxbefriade, det vill säga, de får hem samma läxor som kompisarna (det kan vara väldigt känsligt att inte få göra som kompisarna gör), men de gör bara läxorna i mån av ork. Allt för att skolan och skolarbetet ska vara något positivt, något man kan få lyckas i, och inte en källa till bråk och ännu mer trötthet.

Ibland känner jag mig som en värdelös förälder. Oftast inte, för det mesta känner jag mig strålande, som alla mina återfallsbloggläsare antagligen har märkt är jag inte lagd åt att klanka ner på mig själv 😉 , men ibland tänker jag att om jag bara var en bättre förälder, då kanske de där läxorna skulle bli gjorda oftare? Då kanske de där anpassade skoltimmarna skulle vara fler? Kanske, om jag bara var lite mer ambitiös, eller hade mer ork, eller om dygnet hade fler timmar, om jag försökte lite hårdare, kanske att barnen då skulle klara av skolarbetet bättre?

Bara ibland, som sagt. Till exempel idag, när vi packat gympakläder, kollat busskort och tvättat av skolväskor inför terminsstarten. Själv älskade jag skolan som liten; jag har alltid haft en passionerad kärleksaffär med orden och kunskapen, och i min skola fanns det gott om bådadera. Men som förälder till skolbarn med behov av särskilt stöd har jag i perioder känt mig otillräcklig, maktlös och förtvivlad, över detta med frånvaro, utebliven läsning, obegripliga läxor och åtgärdsprogram som lämnat en del övrigt att önska. Bara för att förtydliga vill jag säga att vi har en otroligt bra skola med kunnig personal, som gör sitt allra bästa och lite till. Det här handlar bara om att ibland har det varit svårt. Mötena. Oron. Betygen. Läsbristen. Alltihop. Och nånstans sitter fortfarande en liten tagg från rektorn som sade ”Kanske måste du ta fajten på morgonen” när mitt barn sov 20 timmar om dygnet av utmattning. Nånstans har jag lärt mig att det finns de som ser mig som en lite sämre förälder, för att mina barn har det svårt i skolan, trots intelligenstester utan anmärkning och älskade fröknar.

Och så idag: Sinnesfrid. För vet ni, jag sitter och letar efter en tidningsförvaring till toan. För att mina barn, ni vet de där som varit hemma månader i sträck från skolan, som sovit större delen av dygnet på grund av skolutmattning, som har anpassade studiegångar och är läxbefriade, de där barnen, de älskar att läsa så mycket att papperskorgen inte riktigt funkar som läsförvaring längre. Och kanske betyder det att jag inte är en värdelös förälder till skolmisslyckade barn. Kanske är det till och med så att jag borde känna mig en liten aning stolt, fast mina barn inte passar som handen i handsken i skolsystemet. För kanske har både jag och deras skola lyckats hjälpa dem att lära sig att älska orden och kunskapen. Högen med läsvärda saker inne på toa tyder ju i alla fall på det.

Tack Anne-Marie Körling! För att dina ord påminde mig om att fokusera på livsperspektivet i stället för närvarostatistiken, på kunskapen i stället för vägen dit. Det behövde jag i kväll.