Lärt mig

Livet har lärt mig: Att vänta.

”Mathilda. Mathilda, hör du mig? Mathilda, vad vill du äta? Macka eller flingor?”

Tystnad.

Jag vet att bara jag väntar kommer det. Efter en halv minut svarar hon, som om ingen tid förflutit. Jag är inte säker på att Mathilda ens har upplevt någon paus, kanske tyckte hon att hon talade i samma ögonblick som hon hört frågan. Det brukade ta längre tid, påminner jag mig själv. När hon var mindre var det inte ens säkert att hon svarade samma dag.

Livet har lärt mig: Att lyssna.

”Det är alltid Mathilda! Alltid! Hon är bara dum jämnt jämnt jämnt! Mathilda får slåss men inte jag, jag får bara skäll!”, skriker sexåringen.

Det var hans fel den här gången, och Mathilda får faktiskt inte heller slåss, nio gånger av tio hinner jag hejda henne. Jag håller inne med mitt instinktiva svar, sluter ögonen och försöker att lyssna med hjärtat.
”Hör mig”, sjunger det bortom orden, som en ensam fågelton genom en skrikande folkmassa. ”Låt mig få vara ledsen.”

”Du tycker att det är orättvist?” säger jag. ”Du känner det som om Mathilda får allt och du får inget?”

Pojken i min famn nickar och snyftar, och jag stryker honom tyst över håret.

Livet har lärt mig: Att gråta.

Kvällsmatskaos, pyjamaspyssel och sedan – tystnad. Utmattad glider jag ner på hallmattan för att sitta en stund, men jag orkar inte hålla mig upprätt. Jag lägger mig ner mot den sträva luggen och tårarna kommer. Ännu en dag är slut.