Störst av allt

Det finns några dagar om året när jag tänker på hur det kunde ha blivit. Att jag eller mitt barn hade kunnat dö, den där dagen för länge sedan.

Idag är det den internationella prematurdagen. Det råkar också vara min födelsedag. När jag vaknade i min säng i morse kände jag så starkt att jag inte behöver några presenter: Jag har en fantastisk familj, ett fint liv, ett underbart (pyttelitet och stundtals rörigt) hem och ett jobb jag älskar. Vad skulle jag möjligen kunna önska mig mera?

Och så kom den här lilla texten för mig, som jag skrev 2009. Om kärleken till ett barn, den kärlek som är så stor att inget och ingen kan förbereda en på den.

Störst av allt


I det ögonblicket, när jag förstod vad som hände, blev jag samlad och fullständigt lugn. Jag hade velat leva länge än, men jag var aldrig rädd för att dö.

Sedan insåg jag vad som skulle ske med mitt ofödda barn och jag bad, desperat: ”Rädda mitt barn! Låt mig dö, men rädda mitt barn!”

Jag visste inte förut att man kunde älska någon så mycket, så innerligt att man gärna ville dö i deras ställe. Jag trodde att det bara var sådant som människor sade.

Men störst av allt är kärleken.

(från Prematurbloggen)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s