Imaginär

Den makt vi har över våra barn är lånad, nej ännu bättre, den är imaginär. Jag använder ordet ”bättre” med flit. När man står där med en trilskande treåring, en sjövild åttaåring eller en skrikande femtonåring är det lätt att tycka att det är ett problem. Tvärtom, mina vänner, tvärtom. Vi kan inte äga varandras själar, och det i sig är en underbart befriande gåva.

I ärlighetens namn är det ganska ansträngande att ta hand om andras viljor, att klä dem, förse dem med mat, planera deras aktiviteter och se till att de sover om nätterna. Men det där är en kort period, livet med hemmavarande barn. Samtidigt som barnen axlar eget ansvar försvinner även det där vi trodde att vi bestämde om, för det är just så: Vi tror att det är vi som bestämmer. Vi vill gärna att barnen ska göra som vi vill, när vi vill och för att vi vill. Inte alltid för att det är bäst så, utan ganska ofta för att vi vill bestämma.

Jag har tre vuxna barn som väljer åt sig själva nu, något jag njuter omåttligt av. Snart ska jag överlåta hela ansvaret för mina återstående barn på dem själva, så som varje generation gjort före mig. Jag ska fortsätta hålla dem i sikte, men utan att fatta beslut om vilka vägar de ska gå. De ska föda egna barn och ta dem vid handen, leda dem ett tag, och sen – ganska snart – släppa dem vidare. Under tiden kommer de att hinna lära sig ett och annat om makt och brist på den, precis som jag har gjort.

Sådana är livets villkor. För en kort sekund har vi våra barns vilja till låns. Inget mer än så.

4 responses to “Imaginär

  1. Så vackert skrivet!

  2. Jag funderar också över det där ibland. Jag märker hur stor makt min mamma fortfarande har över mitt liv fastän jag är 44. Jag har försökt frigöra mig från den och fatta mina egna beslut utan att ha ”vad ska mamma tycka” i bakhuvudet hela tiden. Det går bättre och bättre i takt med att hon blir allt äldre och (förlåt mamma, gaggigare).
    Med mina egna barn har jag försökt göra tvärtom. Att inte använda mig av min makt utan låta dem bli så självständiga de bara kan. Jag vill inte att de ska behöva ha mig på sin axel livet ut. Fast var ska man lägga sig på linjen mellan ”lyd mig” och ”du får bestämma själv”. Spannet är ju rätt stort.
    Jag har två tonårstjejer med ADHD, och då vet du att de bestämmer man inte över. Eller, inte jag i alla fall. Det är sällan jag sätter ner foten och säger tvärnej till saker. Senast var det nog när 15-åringen ville sova över hos ny killkompis. Annars litar jag på att de kan ta hand om sig själva och att de sköter sömn och skola. Vilket de inte alltid gör.
    Är det omöjligt att få en adhd-tjej att göra vad som är bäst för dem själva (typ att gå och lägga sig senast 23, att plugga inför ett prov eller att dammsuga sitt rum då och då) eller blir kraven från föräldrar för stora att hantera så att det går ut över måendet, om man inför viss struktur (typ läxläsning varje dag 18-19, hemkomst senast 22 vardagar och inga kompisar hemma dan innan prov) som mina väninnor har? Jag har valt att inte ha några hårda regler, istället litar jag på att de gör rätt när de kan och orkar, och att ibland är skolan för jobbig och då får de vara hemma.
    Om en kompis mår dåligt får min dotter åka hem och prata med henne, även om klockan är 22.30 en tisdag. Man kan ju ändå inte somna när man är orolig för sin kompis!
    Alla säger att jag är för snäll. Det är jag kanske, men å andra sidan har jag väldigt kärleksfulla döttrar som ofta säger att de uppskattar att jag är schysst och jag får många kramar. De är inga bortskämda monster, men visst sopar jag banan för dem. Det är ju så mycket i livet som är tufft ändå när man har adhd att jag inte behöver spä på det, är min inställning.
    Det svåra med att ha barn med diagnoser….när hjälper man och anpassar och när gör man dem en otjänst?

    • Hej! Det är jättesvåra frågor att svara på, för balansen är verkligen väldigt fin. Jag tänker att struktur och frihet är inga motsatser. Snarare kan strukturen, till exempel i form av ”läxa mellan 18-19”, vara viktig för att tonåringar – och för den delen vuxna – ska klara av sitt liv. Jag har regler. De flesta föräldrar har regler och förväntningar på sina barn. Men föräldrar skiljer sig åt väldigt mycket i vilka regler, hur detaljerade de är, vad man gör för att hjälpa barnen att lyckas hålla sig till reglerna och hur man hanterar när det inte funkar.

      Det går ju inte för mig att tycka nåt om hur ni gör i er familj; därtill vet jag för lite om just er situation, era barn och hur ni vill ha vardagen. Däremot kan jag av egen erfarenhet säga att med tonåringar är det viktigt att ha en dialog. Att prata igenom hur och varför man gör vissa saker. Så jag tror att det kanske är två härliga och förfärliga tonårstjejer du ska fråga, om hur de tänker att ni som familj och de som ungdomar ska kunna ha ett bra liv, där de både mår bra, uppnår kortsiktiga och långsiktiga mål och känner sig trygga och fria i lagom proportioner, och ni som föräldrar får samma sak.

      Barn och ungdomar är förvånansvärt kloka, är min erfarenhet. Bara man behandlar dem som en vettig samtalspartner.

      Det betyder förstås inte att alla samtal funkar, eller att samtal löser allt. Men det låter ju ändå på dig som att du har målen och milstolparna med ditt föräldraskap klara för dig, eller? 🙂

      Jag drar gränsen mellan att skämma bort på ett negativt sätt och att hjälpa till och stötta någonstans i gränslandet mellan ”kan själv” och ”jag ovill att göra detta”. Dvs min magkänsla får avgöra, när jag verkligen inte vill göra något som barnen dessutom kan klara själva, då gör jag det inte. I övrigt tänker jag att ingen har dött av för mycket omtanke.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s