Att mäta med en annan måttstock

Vi var och badade. Vädret var härligt, badplatsen en aning längre hemifrån än vanligt och stranden var… sandig. En riktigt underbar sandstrand i kvällssol.

När vi skulle åka hem föll Mathilda plötsligt ihop. Hon hade sand på fötterna. Det är sand på mina fötter! Ta bort den! Jag måste ner i sjön igen! Iiiiiii! Ta bort det! Bort, bort, bort! Så, ungefär.

Det gick inte att prata med henne. Ungen som sekunderna innan hade diskuterat nån sorts tekniskt problem som jag nu har glömt, förstod inte vad vi sade när vi försökte förklara att

  1. Att gå ner i sjön hjälper inte när man måste passera sandstranden för att komma upp till kläderna på den kortklippta gräsmattan igen.
  2. Sanden kommer att ramla av. Snart. Så fort den har torkat.
  3. Vi har inget vi kan hämta vatten i för att skölja av dina fötter.
  4. Det gör faktiskt inget om det kommer sand i bilen.

Inget av det ovanstående gick ett förstå. Det gick bara inte in. Vi kunde lika gärna ha pratat ett främmande språk, så lite förstod hon av vad vi sade.

Hon var inte särskilt högljudd. Eller ok, folk tittade på oss, det gjorde de. Inte heller var det ett allvarligt utbrott. Utöver att hon knappt var kontaktbar, och trött hela kvällen efteråt.

Mitt i alltihop insåg jag en sak: Om det inte hade råkat vara så att jag hade en tid att passa och därför behövde komma hem, då hade jag inte ens tänkt på det som ett utbrott eller något som behövde fixas. Det här är Mathilda. Så här är det att vara ute bland folk med Mathilda. För det mesta går det bra. För det mesta pratar hon och skrattar, om vädret, badkläderna, tekniska grunkor, skillnaden mellan olika fågelarter eller andra världskrigets historia. Och så ibland tar det stopp, och det nyss så vältaliga barnet ligger på marken, gör gnällande ljud och är osammanhängande.

Och vi i familjen, vi reagerar knappt. Vi tänker inte på det. Häromdagen när jag talade om för syskonen att vi måste åka hem, det är utbrott på gång, då visste de direkt. De packade in sig i bilen utan problem. Jag tror aldrig jag har skämts för Mathilda. Jag tror aldrig nåt av hennes syskon har skämts för henne. Däremot vill vi ju gärna bespara henne. Göra det så lindrigt som möjligt för hela familjen. Minimera skadorna, förkorta lidandet.

Man får liksom en annan måttstock när de flesta offentliga uppträden är sådana att de liksom inte skulle duga ens som uppvärmning för ett RIKTIGT utbrott. I min värld var uppträdet på stranden bara en mindre fnurra. Mitt barn förstod inte vad jag sade, och det var en mindre fnurra.

Jag blev alldeles paff när jag insåg det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s