Berätta om diagnoserna för föräldrar i skolan?

Jag fick en fråga om hur vi tänkt kring att berätta om Mathildas diagnoser för andra föräldrar i klassen, och tänkte att det är en intressant fråga för många den här tiden på året, när den nya terminen just har börjat.

När Mathilda började F-klass bad jag om lite tid att få prata med alla föräldrarna i F-klass. Jag berättade kort om Mathildas styrkor och svårigheter, vad de kunde få se och vad de kunde säga om deras barn frågade kring Mathilda. I ettan pratade jag igen inför föräldrarna i Mathildas klass.

Vi har varit väldigt öppna med Mathildas diagnoser. Det har känts viktigt att föräldrar och barn känner till att det finns orsaker till att Mathilda ibland beter sig lite annorlunda, och att det är ok att prata eller fråga om det. Jag vill inte ha något hyschande kring Mathilda, det tror jag att det skulle bli om det på nåt vis skulle hållas hemligt. Jag tror inte att nån hade vunnit på det, varken vi eller Mathilda, andra familjer eller personalen i skolan.

Det har känts väldigt naturligt att be om några minuter på föräldramötena i F-klass och ettan för att berätta för föräldrarna om vem Mathilda är och vilka situationer som brukar kunna uppstå kring henne. Föräldrarna har uppskattat det, och en del föräldrar till andra barn med speciella behov har vågat berätta om sina barn efter att vi har gjort det först. Vi har bara positiva erfarenheter kring detta.

Ungefär så här har jag sagt:

”Hej, det är jag som är Mathildas mamma. Om ni inte vet vem Mathilda är så är det den söta lilla tjejen som går runt med rosa hörselskydd och kanske bara tittar på er när ni säger hej till henne.

Mathilda har autism. Hon ser alldeles vanlig ut och det mesta med henne är vanligt. Ni som föräldrar kommer nog inte att märka så väldigt mycket. Det som kan hända är saker som att hon ligger under bordet nån dag, eller att hon säger alldeles för ärliga saker, typ ”Varför är du så tjock?” eller ”Du har fula glasögon!”

Era barn kan råka ut för att Mathilda kanske leker på ett annorlunda sätt. Hon kanske inte riktigt vet hur man gör för att få vara med, och ibland kanske hon inte svarar när de pratar med henne. Autism är i första hand ett socialt funktionshinder; Mathilda kommer inte alltid ihåg att man borde svara när någon pratar med en, om ni pratar med henne kan det till exempel hända att hon plötsligt går iväg.

Mathilda har supermannenhörsel. Bokstavligt talat. Hon hör en bil på en kilometers avstånd och i det här klassrummet kan hon tala om hur varje lysrörsarmatur låter, vilka barn som skriver med pennorna och vilka bilar som åker förbi på andra sidan skolgården. Hon hör bokstavligt talat allting. Det är därför hon ibland har hörselskydd på sig, för man blir förstås väldigt trött av att höra så mycket ljud hela tiden.

Ibland måste Mathilda gå undan och vila. Ibland kanske hon får gå in tidigare från rasten, eller slippa någon uppgift. Jag har aldrig upplevt att något barn haft problem med det och tyckt att det är orättvist. Era barn känner redan Mathilda och de brukar hjälpa henne med sånt som är svårt för henne, som att sortera in saker eller att komma ihåg att gå in från rasten. De vet redan att hon är speciell. Barn är fantastiska på så sätt. Det är snarare vi vuxna som brukar ha problem med att det ska vara lika för alla, barnen vet att Mathilda behöver vila ibland eller att hon inte alltid förstår.

Men ibland kan ni kanske få frågor hemma om varför Mathilda gör på nåt visst sätt. Jag tycker att ni kan säga att Mathilda har autism, och att det betyder att hon ibland tänker på ett annat sätt än de gör. Jag tycker det är härligt när barnen frågar. Jag brukar säga att alla är bra på olika saker. Nån är bra på matte och nån på att rita. Nån är ganska bråkig och nån pratar högt på lektionen för att de glömmer att räcka upp handen. Mathilda är jättebra på att måla och att räkna, men hon har svårt för att komma ihåg hur man står i en kö, och då kan det hända att hon trängs eller puttar på nån fast hon inte menar det. Alla är bra på olika saker.

Om ni känner att ni vill veta mer eller om det händer nåt särskilt får ni väldigt gärna fråga oss. Vi svarar gärna!”

Ungefär så har jag sagt, och vi har som sagt bara fått positiva reaktioner. Jag tror det är bra att inte krångla till det. Mathilda är som hon är. Och det är OK. Alla är olika, och vi ska få vara det, och få prata om det, så tycker jag.