Berätta om diagnoserna för föräldrar i skolan?

Jag fick en fråga om hur vi tänkt kring att berätta om Mathildas diagnoser för andra föräldrar i klassen, och tänkte att det är en intressant fråga för många den här tiden på året, när den nya terminen just har börjat.

När Mathilda började F-klass bad jag om lite tid att få prata med alla föräldrarna i F-klass. Jag berättade kort om Mathildas styrkor och svårigheter, vad de kunde få se och vad de kunde säga om deras barn frågade kring Mathilda. I ettan pratade jag igen inför föräldrarna i Mathildas klass.

Vi har varit väldigt öppna med Mathildas diagnoser. Det har känts viktigt att föräldrar och barn känner till att det finns orsaker till att Mathilda ibland beter sig lite annorlunda, och att det är ok att prata eller fråga om det. Jag vill inte ha något hyschande kring Mathilda, det tror jag att det skulle bli om det på nåt vis skulle hållas hemligt. Jag tror inte att nån hade vunnit på det, varken vi eller Mathilda, andra familjer eller personalen i skolan.

Det har känts väldigt naturligt att be om några minuter på föräldramötena i F-klass och ettan för att berätta för föräldrarna om vem Mathilda är och vilka situationer som brukar kunna uppstå kring henne. Föräldrarna har uppskattat det, och en del föräldrar till andra barn med speciella behov har vågat berätta om sina barn efter att vi har gjort det först. Vi har bara positiva erfarenheter kring detta.

Ungefär så här har jag sagt:

”Hej, det är jag som är Mathildas mamma. Om ni inte vet vem Mathilda är så är det den söta lilla tjejen som går runt med rosa hörselskydd och kanske bara tittar på er när ni säger hej till henne.

Mathilda har autism. Hon ser alldeles vanlig ut och det mesta med henne är vanligt. Ni som föräldrar kommer nog inte att märka så väldigt mycket. Det som kan hända är saker som att hon ligger under bordet nån dag, eller att hon säger alldeles för ärliga saker, typ ”Varför är du så tjock?” eller ”Du har fula glasögon!”

Era barn kan råka ut för att Mathilda kanske leker på ett annorlunda sätt. Hon kanske inte riktigt vet hur man gör för att få vara med, och ibland kanske hon inte svarar när de pratar med henne. Autism är i första hand ett socialt funktionshinder; Mathilda kommer inte alltid ihåg att man borde svara när någon pratar med en, om ni pratar med henne kan det till exempel hända att hon plötsligt går iväg.

Mathilda har supermannenhörsel. Bokstavligt talat. Hon hör en bil på en kilometers avstånd och i det här klassrummet kan hon tala om hur varje lysrörsarmatur låter, vilka barn som skriver med pennorna och vilka bilar som åker förbi på andra sidan skolgården. Hon hör bokstavligt talat allting. Det är därför hon ibland har hörselskydd på sig, för man blir förstås väldigt trött av att höra så mycket ljud hela tiden.

Ibland måste Mathilda gå undan och vila. Ibland kanske hon får gå in tidigare från rasten, eller slippa någon uppgift. Jag har aldrig upplevt att något barn haft problem med det och tyckt att det är orättvist. Era barn känner redan Mathilda och de brukar hjälpa henne med sånt som är svårt för henne, som att sortera in saker eller att komma ihåg att gå in från rasten. De vet redan att hon är speciell. Barn är fantastiska på så sätt. Det är snarare vi vuxna som brukar ha problem med att det ska vara lika för alla, barnen vet att Mathilda behöver vila ibland eller att hon inte alltid förstår.

Men ibland kan ni kanske få frågor hemma om varför Mathilda gör på nåt visst sätt. Jag tycker att ni kan säga att Mathilda har autism, och att det betyder att hon ibland tänker på ett annat sätt än de gör. Jag tycker det är härligt när barnen frågar. Jag brukar säga att alla är bra på olika saker. Nån är bra på matte och nån på att rita. Nån är ganska bråkig och nån pratar högt på lektionen för att de glömmer att räcka upp handen. Mathilda är jättebra på att måla och att räkna, men hon har svårt för att komma ihåg hur man står i en kö, och då kan det hända att hon trängs eller puttar på nån fast hon inte menar det. Alla är bra på olika saker.

Om ni känner att ni vill veta mer eller om det händer nåt särskilt får ni väldigt gärna fråga oss. Vi svarar gärna!”

Ungefär så har jag sagt, och vi har som sagt bara fått positiva reaktioner. Jag tror det är bra att inte krångla till det. Mathilda är som hon är. Och det är OK. Alla är olika, och vi ska få vara det, och få prata om det, så tycker jag.

Annonser

18 responses to “Berätta om diagnoserna för föräldrar i skolan?

  1. Har delat! Du sätter ord på så mycket jag vill säga. Jag både läser och använder din blogg mycket i informerande syfte. Tack!

  2. Tack för ditt svar. Tar till mig detta! Vår dotter verkar vara ganska lik Mathilda på många sätt. Hon säger ofta det hon tänker och ibland tror jag hon har svårt att skilja på det hon tänker tyst och det hon säger högt.

  3. Underbart. Jag tror också på öppenhet.

    Av mina tre barn har bara pojken undvikit att berätta om sin adhd. Alla visste men han ville inte. Det respekterade vi.

    Men i våras gjorde lokaltidningen ett rep om min familj där fyra av fem har adhd. Först ville min son inte vara med och vi respekterade hans önskan men det slutade med att han ”kom ut ur garderoben”.

    Går ju liksom inte gömma sig längre när man täcker tidningens B-sida. Han har bara fått positiva kommentarer. Alla visste ju redan så det var bara han som skulle acceptera sig själv.

  4. Vi var alltid öppna med att vår dotter har adhd, på den förra bostadsorten och skolan där. Då dottern nu skulle börja femman i ny skola på ny ort valde hon att inte gå ut med sina diagnoser adhd,autism samt trotssyndrom. Sin autism diagnos fick hon i maj förra året och den visste få om i skolan då vi valde att inte nämna det på dotterns begäran.

    I den förra skolan blev hon dagligen mobbad och kallad för t,ex adhd apa, då de vuxna inte tyvärr kan vara med hela tiden. Hon hade ingen resurs person med sig hela tiden tyvärr då pengar inte fanns till det. Klasskompisarna utnyttjade henne ibland och skolan tog halvhjärtat tag i det.
    De förstod aldrig riktigt hur jobbigt det var för dottern.

    I den nya skolan vet rektor samt all personal om vår dotters styrkor och svagheter. Bara två elever vet om det, en pojke från förra skolan samt hennes nya bästis från hennes klass. Nu har hon massor av nya vänner och trivs jätte bra.

    Lärarna och hennes nya resurs person har förberett med olika lösningar inför eventuella problem som kan uppstå. Hittills har allting fungerat mycket bra.

    Jag har alltid trott på öppenhet men i detta fall valde jag att gå på dotterns linje då hon mådde så dåligt inför skolstarten. Jag vet ännu inte om vi har gjort rätt, det får tiden utvisa.

    • Jag tänker att det finns nog inget ”rätt” sätt att göra, utan det måste varje person få bestämma över själv. Jag menar, jag går ju inte alltid runt och talar om för folk att jag har astma eller migrän, det är inte alls säkert att det är nåt jag har lust att skylta med. Och vad som är bäst varierar från situation till situation. Så härligt att din dotter trivs så bra och har vänner, det låter underbart! Kram!

  5. Tack för att du skriver så bra. Jag står inför detta nu och har bestämt mig för att vara öppen i föräldramöte precis som du. Har funderat lite på fram o tillbaka om hur jag ska säga och om jag ska ha med någon personal från Bup/Hab som kan informera lite snabbt om diagnoserna min son har ADHD o Atypisk autism.
    Du skriver alltid så bra:)

  6. Igår hade vi föräldrarmöte i förskoleklassen och berättade om diagnosen. Det kändes bra efteråt att vara öppen. På hennes tidigare förskola viste endast personalen och det kändrs som jag måste försvara min dotter när hon betedde sig annorlunda och att föräldrar kanske viste men inte vågade fråga. Nu slipper vi spekulationer och får förhoppningsvis en bättre förståelse. Vi hoppas att inte några blir avskräckta av ordet autism. Vi försökte förklara hur vår dotter är som person Vi känner inte föräldrana i klassen sedan tidigare så det är svårt att förutse reaktionen men den kändes bra.

    Lotta det där att blir mobbad för diagnosen var det som fick mig att fundera på om vi skulle berätta men då ALice har svårt för det sociala samseplet så finns ju ändå risken där och har då barnens föräldrar vetskap om bakrunden kan de kanske prata med sina barn.

    Jag funderade ocksså på om det är orättvist mot vår dotter att berätta för föräldrarna innan vi berättat för henne. Att hon inte får chansen att själv välja om vi ska berätta. Men hon är fortfarande så liten och det här känns ändå rätt. VI har berättat om hennes styrkor och svahgeter men ännu inte satt namn på diagnoserna.

  7. Hej, vi bestämde oss för att vi skulle gå ut i sonens klass med information igen då dom slagit ihop klasser så att det fanns lite nya föräldrar. Vi satt och var lite nervösa, vår kontakt i resursteamet kunde inte komma just när föräldramötet var så vi bestämde oss för att göra det själva. Funderade över hur man skulle berätta, sist fick föräldrarna informationspapper när dom var på utvecklingssamtal, men det kändes så opersonligt, det beskrev ju inte just vår son. Men så satt jag kvällen innan och läste bloggar, fick se det här inlägget och vi använde det som grund och ändrade om så att det passade in på vår son. Genast försvann nervositeten och min fru behövde knappt använda pappret utan pratade på som ingenting. Det gick jättebra, jag vill med det här egentligen bara tacka för en bra blogg och för inspirationen 🙂

  8. jättebra formulerat !! jag lånar lite delar jag också. Det var så väldigt bra skrivet och på pricken vissa delar. tack för bloggen !! ammie

  9. Hej jag har själv en flicka som fick adhd diagnos i fjärde klass och atypisk autism i femman. Har själv alltid varit öppen och berättat för föräldrar till klasskamrater. Men nu började hon i sjuan och skrev ett brev till sin mentor om sina diagnoser och hur hon upplever allting som hon ville att mentorn skulle läsa upp inför klassen. Detta för att andra skulle förstå och inte alltid ifrågasätta för det är jobbigt. Nu efter 2 månader har vi varit tvungna att göra en anpassad studiegång för att spara på hennes energi och detta har medfört att bara en idrottslektion är borttagen och språk- och spårval som inte ger betyg är borttagna men en helt ny tjej har vi fått här hemma, hon låser inte in sig på sitt rum som innan utan vi får se henne och prata med henne mycket mer än innan. Tack Linåkerskolan i Svalöv för allt stöd.

  10. åh va fint sagt av dig till hennes klasskompisarna föräldrar.. Jag har en son på 6 år sol fick sin autism diagnos i december o har funderat på hur man ska ta upp dey på ett bra sätt. Här fick ja inspiration., dock har jag lite svårt att då med mig sonens pappa på tåget. Han tycker att vi ska vara tysta o inte berätta nått för nån för då sätter vi honom i något speciellt fack där han alltid kommer att vara annorlunda.. Men jag menar att han ÄR ju annorlunda o barnen kan bli väldigt irriterad på honom när han inte svarar, inte vill leka, bara vill bossa å bestämma, lämnar mitt i leken osv osv. Har otaliga ggr fått frågor av hans klasskompisar om varför han gör så… Tror mkt skulle underlättas.. Dock har han själv inte märkt eller sagt nått om sig själv o pappa har inte heller här velat att vi ska berätta för sonen att han har autism… Vet inte vad för argument ja ska använda för att få honom med mig… Allt är så nytt även för mig, men jah vill ju underlätta så mkt ja bara kab för min son… Har du nått tips åt mig som ja kan använda som argumentation till pappan, varför man ska berätta dels för sonen o dels för klasskamraters föräldrar osv?

    • Hej!

      Min personliga åsikt är att barn med svårigheter inom NP-området blir mer stämplade av att inte få något namn på sina svårigheter. De flesta av oss minns nog de ”besvärliga”, ”elaka”, ”olydiga” eller ”omöjliga” ungarna från vår egen skoltid. Det var etiketterna de fick för att ingen gav deras svårigheter ett riktigt namn, utan barn och vuxna fick hitta på egna förklaringar fritt och ohejdat för att beskriva barn som hade svårt med impulskontroll, ömsesidighet och att kontrollera sin aktivitetsnivå.

      Jag tänker att du redan har ett utmärkt argument: Om er son inte får kallas ”autistisk” kommer han att kallas andra saker, och risken är att det mest blir negativa saker. Så blir det tyvärr ofta för den som inte är som alla andra.

      Jag tänker också att det är en fråga om ett etiskt ställningstagande: Är det okej att ha autism, ADHD, Tourettes eller nåt annat? Eller är det nåt som man bör dölja och skämmas över?

      För mig är svaret solklart: Det är inget fel på mitt barn, och det är inget fel på att ha autism. Det är bara ett annat sätt att vara människa, ett av en lång rad personligheter.

      Genom att använda rätt ord och uttryck tror jag också att skapar jag chanser till förståelse, inte bara för mitt barn utan för alla personer med autism och ADHD. När barn och föräldrar i Mathildas klass ser barn som faller ihop i en liten hög på affären, skriker högt på tåget över nåt oväsentligt, eller låser in sig på toan och vägrar att komma ut, då tänker de antagligen inte ”hen är sådär jobbig som Mathilda” utan snarare ”hen har nog liknande svårigheter som Mathilda”. Och det tycker jag känns bra.

      Lycka till! Tina

      • Tack för ditt svar Tina! Jag läste helt sonika upp både min kommentar o ditt svar för sambon. Han höll helt o hållet med när han fick höra de såhär o från annan förälder till barn m autism, o fick höra av nån annan än mig skulle ja tro. Så vi har nu bestämt att ta hjälp av hab för o berätta för klassen på nästa föräldramöte i feb. Tack tack tack för ditt otroligt kloka svar, där du satte ord på allt jag velat men inte funnit ord för!

      • Härligt! Nu blev jag glad! 🙂

  11. Åh vad fint och bra du berättade! Det ska jag ta med mig inför framtiden då jag tror att min 7-åring med största sannolikhet kommer att få diagnosen autism och ADHD. Vi får se framöver… Har ju en 14-åring med asperger som fick diagnos först som 13-åring.
    Ska berätta liknande som du gjorde om det blir aktuellt med 7-åringen. Tack! ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s